FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (femte avdelningen)

den 23 januari 2007

Mål T-472/04

Vassilios Tsarnavas

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Tjänstemän – Artikel 45 i tjänsteföreskrifterna – Befordran – Dom om ogiltigförklaring av beslutet att inte befordra sökanden – Omprövning av kvalifikationer – Motivering ”

Saken: Talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 23 december 2003 enligt vilket sökandens namn inte upptogs på den förteckning över tjänstemän som var föreslagna till befordran för år 1999, eller på den förteckning över de tjänstemän som ansågs vara mest meriterade för att befordras till lönegrad A4 under åren 1998 och 1999, och inte heller på den förteckning över tjänstemän som befordrats till lönegrad A4 under samma år.

Avgörande: Kommissionens beslut av den 23 december 2003, genom vilket sökandens namn inte upptogs på den förteckning över de tjänstemän som ansågs vara mest meriterade för att befordras till lönegrad A4 under åren 1998 och 1999 och genom vilket sökanden inte befordrades till lönegrad A4 under samma år, ogiltigförklaras. Talan ogillas i övrigt. Kommissionen skall ersätta rättegångskostnaderna.

Sammanfattning

Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45.1)

När administrationen vid verkställandet av en dom om ogiltigförklaring av vägran att befordra sökanden på grund av att det inte skett någon utvidgad jämförelse av sökandens kvalifikationer i förhållande till kvalifikationerna de tjänstemän från övriga tjänster som kan befordras, skall detta ske med jämförande av situationen för varje tjänsteman som befordrats till den lönegrad som är i fråga eller som upptagits på den förteckning över tjänstemän som ansetts vara de mest kvalificerade för en befordran till nämnda lönegrad, vilka under det ifrågavarande befordringsförfarandet hade erhållit betyg som motsvarade eller var lägre än de betyg som åsatts sökanden. Det är endast genom en sådan jämförande undersökning som villkoren avseende omsorg och opartiskhet enligt artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna, liksom de krav som följer av likabehandlingsprincipen, kan iakttas.

Administrationen får nämligen inte begränsa sin jämförande undersökning till att endast avse de tjänstemän som har befordrats under det ifrågavarande befordringsförfarandet, med uteslutande av de tjänstemän som kan komma ifråga för befordran vilka – utan att ha blivit befordrade – fanns upptagna på förteckningen över de tjänstemän som ansetts vara mest kvalificerade för en befordran. Ett eventuellt beslut att uppta sökandens namn i denna förteckning skulle kunna leda till en befordran av sökanden under nästkommande befordringsförfarande, eftersom tillsättningsmyndigheten i princip har rätt att vid den jämförande bedömningen av kvalifikationerna beakta den omständigheten att en tjänsteman redan under ett tidigare befordringsförfarande har föreslagits för befordran.

Administrationen kan inte heller begränsa sin jämförelse av kvalifikationerna till att endast avse de tjänstemän som har befordrats, för vilka skillnaden mellan betygssättningen av dem och deras lednings genomsnittliga betygssättning är betydligt mindre än skillnaden mellan betygssättningen av sökanden och dennes lednings genomsnittliga betygssättning, och samtidigt utesluta de tjänstemän för vilka betygssättningen var jämförbar med eller något lägre än betygssättningen för sökanden. Administrationen måste undersöka om skillnaden i behandling av sökanden jämfört med alla de tjänstemän som har erhållit likvärdiga eller lägre betyg var objektivt rättfärdigad av andra aspekter av deras kvalifikationer, såsom annan information avseende deras administrativa ställning och personliga situation, så att den får perspektiv på den bedömning som uteslutande gjorts med hänsyn till betygsrapporten. Administrationen skall särskilt undersöka huruvida dessa övriga aspekter av deras kvalifikationer medgav att de befordrade tjänstemännens kvalifikationer befanns vara bättre än sökandens kvalifikationer.

(se punkterna 71, 73­–75, 77 och 82–85)

Hänvisning till domstolen den 8 oktober 1986, 91/85, Clemen m.fl. mot kommissionen, REG 1986, s. 2853, punkt 10; domstolen den 9 november 2000, C‑207/99 P, kommissionen mot Hamptaux, REG 2000, s. I‑9485, punkt 19; förstainstansrätten den 21 oktober 1997, T‑168/96, Patronis mot rådet,
REGP 1997, s. I‑A‑299 och II‑833, punkt 35; förstainstansrätten den 5 mars 1998, T‑221/96, Manzo-Tafaro mot kommissionen, REGP 1998, s. I‑A‑115 och II‑307, punkt 18; förstainstansrätten den 3 oktober 2000, T‑187/98, Cubero Vermurie mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑195 och II‑885, punkt 85; förstainstansrätten den 11 juli 2002, T‑163/01, Perez Escanilla mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑131 och II‑717, punkterna 28 och 36; förstainstansrätten den 19 mars 2003, T‑188/01–T‑190/01, Tsarnavas mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑95 och II‑495, punkterna 107, 114, 121 och 122; förstainstansrätten den 11 december 2003, T‑323/02, Breton mot domstolen, REGP 2003, s. I‑A‑325 och II‑1587, punkt 99; förstainstansrätten den 15 september 2005, T‑132/03, Casini mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑253 och II‑1169, punkterna 55, 69 och 70; Förstainstansrätten den 22 februari 2006, Standertskjöld-Nordenstam och Heyraud mot kommissionen, T‑437/04 och T‑441/04, REGP 2006, s. I‑A‑0000 och II‑0000, punkt 60