1

Artikel 255.1 EG har följande lydelse:

”1.   Varje unionsmedborgare och varje fysisk eller juridisk person som är bosatt eller har sitt säte i en medlemsstat skall ha rätt till tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar enligt de principer och villkor som skall bestämmas i enlighet med punkterna 2 och 3.”

2

Dessa principer och villkor fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, s. 43).

3

Artikel 2.3 i förordning nr 1049/2001 har följande lydelse:

”3.   Denna förordning skall tillämpas på alla handlingar som finns hos en institution, det vill säga handlingar som upprättats eller mottagits och som innehas av institutionen, inom samtliga Europeiska unionens verksamhetsområden.”

4

Artikel 4 i förordning nr 1049/2001, som innehåller undantag från rätten till tillgång, har följande lydelse:

”2.   Institutionerna skall vägra att ge tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva skyddet för

…

om det inte föreligger ett övervägande allmänintresse av utlämnandet.

…

4.   För handlingar som härrör från tredje part skall institutionen samråda med den berörda tredje parten för att bedöma om de undantag som anges i punkterna 1 och 2 skall tillämpas, om det inte är uppenbart att handlingen skall eller inte skall lämnas ut.

5.   En medlemsstat får begära att institutionen inte skall lämna ut en handling som härrör från denna medlemsstat utan att medlemsstaten dessförinnan har lämnat sitt medgivande.

6.   Om enbart delar av den begärda handlingen omfattas av något av undantagen, skall övriga delar av handlingen lämnas ut.

7.   De undantag som anges i punkterna 1–3 ovan skall enbart tillämpas under den period då skyddet är motiverat på grundval av handlingens innehåll. Undantagen får gälla i högst 30 år. För handlingar som omfattas av undantagen gällande privatliv eller affärsintressen och för känsliga handlingar får undantagen om det är nödvändigt fortsätta att gälla även efter denna period.”

5

Artikel 7 i förordning nr 1049/2001, som avser behandling av ursprungliga ansökningar, har följande lydelse:

”1.   En ansökan om tillgång till en handling skall behandlas skyndsamt. En bekräftelse om mottagande skall skickas till sökanden. Institutionen skall inom 15 arbetsdagar efter det att en ansökan registrerats antingen bevilja tillgång till den begärda handlingen och ge tillgång till den i enlighet med artikel 10 inom samma tidsfrist, eller skriftligen ange skälen för att ansökningen helt eller delvis har avslagits och upplysa sökanden om dennes rätt att göra en bekräftande ansökan i enlighet med punkt 2 i den här artikeln.

2.   Om ansökningen helt eller delvis avslås får sökanden inom 15 arbetsdagar efter att ha mottagit institutionens besked ge in en bekräftande ansökan till institutionen med begäran om omprövning.

3.   I undantagsfall, t.ex. om en ansökan avser en mycket omfattande handling eller ett mycket stort antal handlingar, får den tidsfrist som anges i punkt 1 förlängas med 15 arbetsdagar, förutsatt att sökanden underrättas på förhand och att utförliga skäl anges.”

6

Artikel 8 i förordning nr 1049/2001, avseende behandling av bekräftande ansökningar, har följande lydelse:

”1.   En bekräftande ansökan skall behandlas skyndsamt. Institutionen skall inom 15 arbetsdagar efter det att en sådan ansökan registrerats antingen bevilja tillgång till den begärda handlingen och ge tillgång till den i enlighet med artikel 10 inom samma tidsfrist, eller skriftligen ange skälen för att ansökan helt eller delvis har avslagits. Om en ansökan helt eller delvis avslås skall institutionen underrätta sökanden om de rättsmedel som finns, nämligen att väcka talan mot institutionen och/eller framföra klagomål till ombudsmannen enligt de villkor som anges i artikel 230 [EG] respektive 195 [EG].

2.   I undantagsfall, t.ex. om en ansökan avser en mycket omfattande handling eller ett mycket stort antal handlingar, får den tidsfrist som anges i punkt 1 förlängas med 15 arbetsdagar, förutsatt att sökanden underrättas på förhand och att utförliga skäl anges.

3.   Om inget besked ges av institutionen inom den föreskrivna tidsfristen, skall ansökan anses ha avslagits och sökanden skall ha rätt att väcka talan mot institutionen och/eller framföra klagomål till ombudsmannen i enlighet med relevanta bestämmelser i EG-fördraget.”

7

Europeiska kommissionen har, med stöd av förordning nr 1049/2001, antagit beslut 2001/937/EG, EKSG, Euratom, av den 5 december 2001 om ändring av dess arbetsordning (EGT L 345, s. 94), vilket i en bilaga innehåller bestämmelser om tillgång till handlingar som innehas av kommissionen. I dessa bestämmelser upprepas huvudsakligen de ovannämnda bestämmelserna i förordning nr 1049/2001.

8

Genom rådets förordning (EEG) nr 404/93 av den 13 februari 1993 om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer (EGT L 47, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 48, s. 129), infördes från den en gemensam ordning för import från tredjeland.

9

Inom ramen för nämnda ordning, såsom den har tillämpats från den 1 januari 1999 genom kommissionens förordning (EG) nr 2362/98 av den om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EEG) nr 404/93 rörande ordningen för import av bananer till gemenskapen (EGT L 293, s. 32), ska medlemsstaternas behöriga myndigheter till kommissionen varje år lämna förteckningar över de aktörer som är registrerade hos dem med uppgifter om de kvantiteter som varje aktör har salufört under referensperioden, de kvantiteter som anges i ansökningar som gjorts av aktörerna under det innevarande året och de kvantiteter som faktiskt har saluförts, med angivande av numren på de importlicenser som utnyttjats (se, bland annat, artikel 4 i kommissionens förordning (EEG) nr 1442/93 av den om tillämpningsföreskrifter för ordningen för import av bananer till gemenskapen (EGT L 142, s. 6; svensk specialutgåva, område 3, volym 50, s. 6) och artiklarna 6.2 och 28.2 i förordning nr 2362/98) samt vissa kvartalsvisa, statistiska och ekonomiska uppgifter om bland annat importlicenser (se bland annat artikel 21 i förordning nr 1442/93 och artikel 27 i förordning nr 2362/98).

10

Varje traditionell aktör har tillträde till tullkvoterna inom ramen för en individuell referenskvantitet som beräknas av medlemsstaternas behöriga myndigheter på grundval av den import som har genomförts under en viss period. Översändandet av förteckningarna i fråga gör det möjligt för kommissionen att kontrollera de uppgifter som de nationella behöriga myndigheterna förfogar över och om nödvändigt översända förteckningarna till övriga medlemsstater i syfte att upptäcka eller förhindra att aktörer lämnar in felaktiga deklarationer. På grundval av de översända uppgifterna ska kommissionen vid behov fastställa en fast korrigeringskoefficient som medlemsstaterna ska tillämpa på aktörernas referenskvantiteter i enlighet med artikel 4 i förordning nr 1442/93 och artiklarna 6 och 28 i förordning nr 2362/98.

11

Sökanden, Co-Frutta Soc. Coop., är ett italienskt företag som driver bananmogningsanläggningar. Sökandeföretaget fick genom den italienska pressen kännedom om eventuella bedrägerier i samband med import av bananer till nedsatt avgift till gemenskapen, mellan mars 1998 och juni 2000, på grundval av falska importlicenser.

12

Sökandeföretaget anser att det har påverkats av nämnda importer på grund av en allvarlig prissnedvridning som föranleddes av att tilläggskvantiteter salufördes på gemenskapsmarknaden, vilket innebar att tullkvoten överskreds. Sökandeföretaget anser vidare att den åsamkade skadan skulle vara ännu större om det visade sig att dessa importer inte skett med falska licenser utan med licenser som utfärdats i enlighet med gällande bestämmelser på grundval av falska eller felaktiga referenskvantiteter, vilket skulle ha medfört en minskning av dess referenskvantitet.

13

Genom dom av den 16 oktober 2003 i mål T-47/01, Co-Frutta mot kommissionen (REG 2003, s. II-4441, nedan kallat Co-Frutta I-målet), ogillade förstainstansrätten sökandens talan mot kommissionens första beslut, genom vilket sökanden delvis hade nekats tillgång till vissa handlingar avseende ordningen för import av bananer.

14

Sökanden ansökte, genom skrivelse av den 20 januari 2004, som var riktad till kommissionens generaldirektorat (GD) Jordbruk och som registrerades den , om tillgång till förteckningen över traditionella aktörer som hade registrerats under åren 1998, 1999 och 2000, med uppgift om:

15

Genom skrivelse av den 10 februari 2004, informerade chefen för enhet B 1 i GD ”Jordbruk” sökanden om att fristen för svar på dess ansökan hade förlängts med 15 arbetsdagar. I skrivelsen påpekades även att sökanden inte kunde ta del av de handlingar som avses i punkt 14 c ovan, eftersom det var fråga om ”handlingar från en nationell institution som inte har överlämnats till Europeiska kommissionen”.

16

Genom skrivelse av den 16 februari 2004 informerade sökanden kommissionen om att den ansåg att det var tveksamt huruvida förlängningen av fristen var lagenlig. Sökanden anmodade kommissionen att utan dröjsmål bevilja den ursprungliga ansökan om tillgång till handlingarna.

17

Sökanden ingav den 13 april 2004 en bekräftande ansökan till kommissionens generalsekreterare i enlighet med artikel 7.4 i förordning nr 1049/2001, eftersom det inte mottagit något svar vid utgången av den förlängda fristen.

18

Den 28 april 2004 mottog sökanden ett beslut om avslag på sin ursprungliga ansökan om tillgång till handlingar från generaldirektören för GD ”Jordbruk”.

19

Den 3 maj 2004 ingav sökanden en ny bekräftande ansökan till kommissionens generalsekreterare, genom vilken den preciserade att den genom denna handling återkallade sin ansökan av den .

20

Genom skrivelse av den 27 maj 2004 från chefen för enhet B2 i kommissionens generalsekretariat förlängdes den föreskrivna fristen för svar på den bekräftande ansökan av den med 15 arbetsdagar.

21

Den 18 juni 2004, då den förlängda fristen för svar på den bekräftande ansökan av den löpte ut, informerade chefen för enhet B 2 sökanden, via e-post, att det inte var möjligt att besvara sökandens ansökan inom den föreskrivna fristen, men att ett svar skulle lämnas så snart som möjligt.

22

Den 30 augusti 2004 mottog sökanden en skrivelse, daterad den , från kommissionens generalsekreterare (nedan kallat beslutet av den ), som huvudsakligen innebar en bekräftelse av det ursprungliga beslut om avslag på ansökan om tillgång till handlingar som meddelats av generaldirektören för GD ”Jordbruk” den . Sökanden beviljades emellertid tillgång till delar av de handlingar som avses i punkt 14 ovan, genom att förteckningen över traditionella aktörer som hade registrerats åren 1999 och 2000 bifogades i en bilaga.

23

Sökandena väckte förevarande talan genom ansökningar som inkom till förstainstansrättens kansli den 27 augusti (mål T-355/04) och den 9 november 2004 (mål T-446/04).

24

Genom beslut av ordföranden för förstainstansrättens andra avdelning av den 15 oktober 2007 förenades de två målen vad gäller det muntliga förfarandet och domen.

25

Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 2 december 2008.

26

Sökanden har yrkat att tribunalen ska:

27

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska:

28

Kommissionen har – utan att formellt göra invändning om rättegångshinder, såsom påpekades vid förhandlingen – genom att hänvisa till punkt 31 i Co-Frutta I-målet, gjort gällande att talan mot varje annan handling än beslutet av den 10 augusti 2004 inte kan tas upp till prövning, eftersom det inte är fråga om rättsakter mot vilka talan kan väckas i den mening som avses i artikel 230 EG.

29

Sökanden anser att dess begäran om ogiltigförklaring av det beslut om avslag på den ursprungliga ansökan om tillgång till handlingar som förekom i skrivelsen från generaldirektören för GD ”Jordbruk”, ska kunna tas upp till prövning. Det svar som lämnades av generaldirektören för GD ”Jordbruk” avseende den ursprungliga ansökan kan inte anses utgöra en rättsakt som endast utgör en förberedelse av beslutet, och som är klart avgränsad från det slutliga beslutet, eftersom det sistnämnda bestod av svaret på den ursprungliga ansökan och den passivitet som följde den bekräftande ansökan.

30

Sökanden anser dessutom att såväl talan i mål T-355/04 som talan i mål T-446/04 kan tas upp till prövning. Sökanden anser nämligen att om ett uttryckligt svar på den bekräftande ansökan hade lämnats inom fristen, eller, i alla händelser, i tillräcklig tid före utgången av fristen för väckande av talan mot det underförstådda beslutet om avslag på ansökan om tillgång till handlingar, hade sökanden med säkerhet väckt talan enbart och uteslutande mot det uttryckliga beslutet.

31

Det ska göras åtskillnad mellan de tre rättsakter som är föremål för ett yrkande om ogiltigförklaring av sökanden. Den första är svaret på den ursprungliga ansökan om tillgång till handlingar av den 28 april 2004 (nedan kallad skrivelsen av den ), den andra är det underförstådda beslutet om avslag på den bekräftande ansökan (nedan kallat det underförstådda beslutet) och den tredje är beslutet av den

32

Enligt fast rättspraxis är det inte tillräckligt att en skrivelse har sänts från en gemenskapsinstitution till en adressat, som svar på en begäran som denne har framställt, för att en sådan skrivelse ska anses utgöra ett beslut, i den mening som avses i artikel 230 EG, och därmed kunna bli föremål för talan om ogiltigförklaring (förstainstansrättens dom av den 28 oktober 1993 i mål T-83/92, Zunis Holding m.fl. mot kommissionen, REG 1993, punkt 30 och där angiven rättspraxis, svensk specialutgåva, volym 14, s. II-109). De enda åtgärder som utgör rättsakter eller beslut som kan bli föremål för talan om ogiltigförklaring, i den mening som avses i artikel 230 EG, är sådana åtgärder som har tvingande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning (förstainstansrättens dom av den i de förenade målen T-3/00 och T-337/04, Pitsiorlas mot rådet och ECB, REG 2007, s. II-4779, punkt 58).

33

Med avseende på särskilt rättsakter eller beslut som har tillkommit i flera steg, utgör i princip enbart de åtgärder genom vilka institutionens ställningstagande fastslås slutgiltigt efter förfarandet rättsakter mot vilka en talan om ogiltigförklaring kan väckas. Av detta följer att preliminära eller enbart förberedande åtgärder inte kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring (domstolens dom av den 11 november 1981 i mål 60/81, IBM mot kommissionen, REG 1981, s. 2639, punkt 10, svensk specialutgåva, volym 6, s. 225, förstainstansrättens beslut av den i mål T-426/04, Tramarin mot kommissionen, REG 2005, s. II-4765, punkt 25, och av den i mål C-312/06, FMC Chemical mot EFSA, T-312/06, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 43).

34

Förfarandet för ansökan om tillgång till kommissionens handlingar, som följer av artiklarna 6–8 i förordning nr 1049/2001 samt av artiklarna 2–4 i bilagan till beslut 2001/937, sker i två steg. Sökanden ska inledningsvis inge en ursprunglig ansökan om tillgång till handlingar till kommissionen. Kommissionen ska i princip besvara den ursprungliga ansökan inom 15 arbetsdagar efter det att ansökan registrerats. Därefter, om ansökan avslås helt eller delvis, kan sökanden, inom 15 arbetsdagar efter det att kommissionens ursprungliga svar mottagits, inge en bekräftande ansökan till kommissionens generalsekreterare. Denna ska i princip lämna ett svar inom 15 arbetsdagar efter det att den bekräftande ansökan har registrerats. Om denna avslås helt eller delvis, kan sökanden väcka talan mot institutionen och/eller framföra klagomål till ombudsmannen enligt de villkor som anges i artikel 230 EG respektive 195 EG.

35

Enligt rättspraxis framgår det tydligt, av artiklarna 3 och 4 i bilagan till beslut 2001/937 och artikel 8 i förordning nr 1049/2001, att svaret på den ursprungliga ansökan endast utgjorde ett första ställningstagande, som gav sökanden en möjlighet att ge kommissionens generalsekreterare tillfälle att ompröva ställningstagandet i fråga (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 6 juli 2006 i de förenade målen T-391/03 och T-70/04, Franchet och Byk mot kommissionen, REG 2006, s. II-2023, punkt 47).

36

Följaktligen kan endast ställningstagandet av kommissionens generalsekreterare, vilket har karaktär av ett beslut och i sin helhet ersätter det tidigare ställningstagandet, ge upphov till rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen och följaktligen utgöra föremål för en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 230 EG (se, för ett liknande resonemang, domen i de ovannämnda förenade målen, Franchet och Byk mot kommissionen, punkterna 47 och 48, se även, för ett liknande resonemang och analogt, domen i Co-Frutta I-målet, punkterna 30 och 31). Svaret på den ursprungliga ansökan saknar följaktligen rättslig verkan och kan inte anses utgöra en rättsakt mot vilken talan kan väckas.

37

Talan som har väckts i mål T-355/04 kan mot denna bakgrund inte tas upp till prövning i den del den avser skrivelsen av den 28 april 2004.

38

Med avseende på begäran om ogiltigförklaring av det underförstådda beslutet, har sökanden med rätta gjort gällande att ett sådant beslut tillkom vid utgången av svarsfristen. Sökanden ingav nämligen den bekräftande ansökan den 3 maj 2004, och kommissionen registrerade denna den . Kommissionen förlängde svarsfristen på 15 arbetsdagar med ytterligare 15 arbetsdagar genom skrivelse av den . Den nya fristen löpte ut den . Den omständigheten att kommissionen inte besvarade ansökan ska således, med stöd av artikel 8.3 i förordning nr 1049/2001, vid utgången av fristen anses innebära ett avslag på ansökan mot vilket en talan om ogiltigförklaring kan väckas.

39

Ett bristande berättigat intresse av att få saken prövad utgör ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas, vilket gemenskapsdomstolarna kan pröva på eget initiativ (se förstainstansrättens dom av den 28 september 2004 i mål T-310/00, MCI mot kommissionen, REG 2004, s. II-3253, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

40

Tribunalen erinrar även om att en talan om ogiltigförklaring som har väckts av en fysisk eller juridisk person enligt rättspraxis enbart kan tas upp till prövning om sökanden har ett intresse av att få rättsakten i fråga ogiltigförklarad (se domen i det ovannämnda målet MCI mot kommissionen, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

41

En sökandes berättigade intresse av att få saken prövad ska, vad avser talans föremål, föreligga när talan väcks, vid äventyr av att den annars avvisas.

42

Kommissionen har inte kunnat visa, till exempel genom att uppvisa ett mottagningsbevis, vilken dag sökanden mottog den skrivelse som innehöll beslutet av den 10 augusti 2004. Tribunalen konstaterar mot denna bakgrund att sökanden hade ett berättigat intresse av att få saken prövad vid den tidpunkt då talan väcktes i mål T-355/04, och att talan vid denna tidpunkt kunde tas upp till prövning.

43

En sökandes berättigade intresse av att få saken prövad ska bestå fram till domstolsavgörandet, vilket förutsätter att utgången av talan kan medföra en fördel för den som väckt den. Rätten kan i annat fall fastställa att det saknas anledning att döma i saken (domstolens dom av den 7 juni 2007 i mål C-362/05 P, Wunenburger mot kommissionen, REG 2007, s. I-4333, punkt 42, se även, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den i mål T-28/02, First Data m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. II-4119, punkterna 35–38).

44

Om sökandens berättigade intresse av att få saken prövad upphör under förfarandets gång kan ett avgörande i sak av tribunalen emellertid inte medföra någon fördel för honom (domen i det ovannämnda målet Wunenburger mot kommissionen, punkt 43).

45

Tribunalen anser i förevarande fall att det saknas anledning att pröva talan i mål T-355/04 i den del den har väckts mot det underförstådda beslutet, eftersom sökanden inte längre har något berättigat intresse av att få saken prövad, med anledning av beslutet av den 10 augusti 2004, mot vilket sökanden har väckt talan om ogiltigförklaring i mål T-446/04. Kommissionen återkallade i själva verket det tidigare underförstådda beslutet genom att fatta det uttryckliga beslutet av den

46

Om det underförstådda beslutet eventuellt ogiltigförklaras på grund av formfel, och beslutet av den 10 augusti 2004 ogiltigförklaras på grund av bristande behörighet, kan det enbart medföra att ett nytt beslut fattas som i sak är identiskt med beslutet av den (se, analogt, domstolens dom av den i mål 117/81, Geist mot kommissionen, REG 1983, s. 2191, punkt 7, förstainstansrättens dom av den i mål T-43/90, Díaz García mot Europaparlamentet, T-43/90, REG 1992, s. II-2619, punkt 54, och av den i mål T-16/02, Audi mot harmoniseringsbyrån (TDI), REG 2003, s. II-5167, punkterna 97 och 98). Att pröva talan mot det underförstådda beslutet är inte heller motiverat av vare sig syftet att undvika att den påstådda rättsstridigheten upprepas, i den mening som avses i punkt 50 i domen i det ovannämnda målet Wunenburger mot kommissionen, eller syftet att underlätta för en eventuell skadeståndstalan. Dessa syften kan nämligen uppnås genom att talan i mål T-446/04 prövas.

47

Av det ovan anförda följer att det inte längre finns anledning att pröva talan i mål T-355/04.

48

Sökanden har åberopat fyra grunder till stöd för sin talan i mål T-446/04 mot beslutet av den 10 augusti 2004. Sökanden har som första grund gjort gällande att kommissionen saknade behörighet att fatta beslutet av den , med anledning av att de frister som gäller för förfarandet som föreskrivs i förordning nr 1049/2001 och beslut 2001/937 hade åsidosatts. Sökanden har som andra grund gjort gällande att kommissionen inte motiverade den omständigheten att den anslöt sig till den ståndpunkt som vissa medlemsstater intagit och att motiveringen i skrivelsen av den var motstridig, vilket innebär ett åsidosättande av reglerna om samråd med tredje part. Sökanden har som tredje grund gjort gällande att det saknades motivering, och att det gjordes en felaktig tillämpning av undantaget avseende skyddet för affärsintressen i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001, samt att beslutet att inte ge tillgång till vissa handlingar var felaktigt och motstridigt. Sökanden har som fjärde grund gjort gällande att det saknas beslut med avseende på de handlingar som avses i punkt 14 c ovan.

49

Sökanden har påstått att beslutet av den 10 augusti 2004 fattades trots att kommissionen inte längre var behörig att pröva den bekräftande ansökan. Sökanden har hänvisat till artikel 8.3 i förordning nr 1049/2001.

50

Sökanden ingav den bekräftande ansökan den 3 maj 2004 och kommissionen förlängde svarsfristen genom skrivelse av den , varför svarsfristen löpte ut den . Sökanden har emellertid påpekat att beslutet av kommissionens generalsekreterare är daterat den och att den mottog beslutet först den .

51

Sökanden anser att, då det följer av en regel att kommissionens passivitet innebär ett avslag på en ansökan, mot vilket talan kan väckas, utgör detta underförstådda avslag ett slutligt beslut av kommissionen, vilken därmed förlorar sin behörighet att fortsätta undersökningen av ansökan, utan att det krävs att denna förlust av behörighet föreskrivs uttryckligen i den aktuella normen.

52

Sökanden har påstått att om det skulle medges att kommissionen alltid kan fatta ett uttryckligt beslut efter det ett underförstått beslut om avslag fattats, skulle kommissionen lockas att ignorera de tvingande frister som föreskrivs i lagstiftningen om tillgång till handlingar. Detta skulle enligt sökanden utgöra ett uppenbart åsidosättande av principen om rättssäkerhet, och skulle tvinga medborgarna att väcka talan om ogiltigförklaring i två fall, en talan mot det underförstådda beslutet och en annan mot det uttryckliga beslutet. Det var precis i en sådan situation som sökanden befann sig.

53

Kommissionen har gjort gällande att de frister som gäller för förfarandet enligt förordning nr 1049/2001 avser att säkerställa att det förfarande som möjliggör för sökanden att, inom en rimlig frist, få ett slutligt beslut avseende dess ansökan om tillgång till handlingar förlöper så snabbt som möjligt. Om fristerna vore tvingande, skulle varje beslut avseende en bekräftande ansökan som fattas för sent vara ogiltigt, på grund av att institutionen saknade behörighet, även för det fall institutionen slutligen beviljade tillgång till de handlingar som ansökan avsåg.

54

Kommissionen har preciserat att en eventuell skada som orsakats av att frister överskridits kan beaktas vid en bedömning av institutionens utomobligatoriska skadeståndsansvar. Den omständigheten att frister överskrids påverkar i alla händelser inte giltigheten av ett fattat beslut.

55

Kommissionen är under det administrativa förfarandet skyldig att respektera de processrättsliga skyddsregler som föreskrivs i gemenskapsrätten (förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T-348/94, Enso Española mot kommissionen, REG 1998, s. II-1875, punkt 56, och av den i mål T-410/03, Hoechst mot kommissionen, REG 2008, s. II-881, punkt 128).

56

Den frist på 15 arbetsdagar som föreskrivs i artikel 8.1 och 8.2 i förordning nr 1049/2001, vilken kan förlängas och inom vilken institutionen ska besvara den bekräftade ansökan, är tvingande. Utgången av denna frist medför emellertid inte att institutionen förlorar sin behörighet att fatta ett beslut.

57

Om lagstiftaren hade haft för avsikt att låta institutionernas passivitet ha en sådan följd, hade detta angetts särskilt i den aktuella förordningen. Kommissionen har i detta hänseende korrekt hänvisat till artiklarna 4.3, 4.4 och 5.6 i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som ska tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (EGT L 184, s. 23). Sådana bestämmelser saknas i förordning nr 1049/2001.

58

På området för tillgång till handlingar har lagstiftaren förutsett vilka följder ett överskridande av den frist som föreskrivs i artikel 8.1 och 8.2 i förordning nr 1049/2001 kan få, genom att i artikel 8.3 i förordningen ange att sökanden har rätt att väcka talan om institutionen inte iakttar nämnda frist.

59

I detta sammanhang måste de följder som sökanden tillskriver ett överskridande från kommissionens sida av fristen i artikel 8.1 och 8.2 i förordning nr 1049/2001 anses vara oproportionerliga. Det finns nämligen inte någon rättslig princip som innebär att administrationen förlorar sin behörighet att besvara en ansökan, även om svaret lämnas efter utgången av de frister som gäller i detta avseende. Ordningen för underförstådda beslut om avslag på en ansökan har inrättats för att minska risken för att administrationen väljer att inte besvara en ansökan om tillgång till handlingar och helt undgår rättslig kontroll, och inte för att varje beslut som fattats för sent ska bli rättsstridigt. Administrationen har tvärtom i princip en skyldighet att, även efter utgången av en frist, lämna ett motiverat svar på varje ansökan från enskilda. En sådan lösning är förenlig med syftet med ordningen för underförstådda avslagsbeslut, vilket är att möjliggöra för enskilda att väcka talan mot administrationen med anledning av dess passivitet, i syfte att erhålla ett motiverat svar.

60

Tvärtemot vad sökanden har gjort gällande inverkar en sådan tolkning inte på syftet med det skydd för enskildas rättigheter som eftersträvas med artikel 253 EG, och gör det inte möjligt för kommissionen att underlåta att iaktta de tvingande frister som föreskrivs i förordning nr 1049/2001 och beslut 2001/937. Genom att väcka skadeståndstalan vid tribunalen kan gottgörelse nämligen sökas för eventuell skada som orsakats genom att svarsfrister inte har iakttagits.

61

Talan kan under dessa omständigheter inte vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.

62

Sökanden anser att kommissionen åsidosatte de frister som gäller för förfarandet för ansökan om tillgång till handlingar.

63

Sökanden anser även att kommissionens förlängning med 15 arbetsdagar av fristen för svar på den bekräftande ansökan, på grund av att det var nödvändigt att samråda med tredje part avseende vissa handlingar som var föremål för en ansökan om tillgång, som sökanden informerades om genom skrivelse av den 27 maj 2004, var rättsstridig.

64

Enligt sökanden är möjligheten till förlängning av fristen med 15 arbetsdagar enbart avsedd för komplicerade eller omfattande ansökningar, i enlighet med artikel 2 andra stycket i bilagan till beslut 2001/937. I den bestämmelsen hänvisas på intet sätt till en möjlighet att förlänga fristen för det fall kommissionen måste samråda med tredje part avseende ansökan om tillgång till handlingar.

65

Sökanden har dessutom hänvisat till artikel 5.5 i bilagan till beslut 2001/937, enligt vilken ”[d]en tredje part som upprättat handlingen skall svara inom en tidsfrist som inte får vara kortare än fem arbetsdagar, men som skall göra det möjligt för kommissionen att iaktta sina egna svarsfrister”. Sökanden anser att kommissionen är skyldig att svara, även om den som upprättat handlingarna i fråga svarar efter fristens utgång. Kommissionen genomförde dessutom en andra rådfrågning hos de berörda medlemsstaterna, i strid med gemenskapslagstiftningen om tillgång till handlingar.

66

Sökanden har i sin replik påpekat att de frister som angetts i de ovan nämnda bestämmelserna innebär verkliga skyldigheter för kommissionen.

67

Kommissionen har inte bestritt att de frister som föreskrivs i förordning nr 1049/2001 och beslut 2001/937 är tvingande, men har gjort gällande att ett åsidosättande av dessa frister enbart har följder avseende förfarandet och inte sakfrågan.

68

Vad avser påståendet att artikel 5.5 i bilagan till beslut 2001/937 inte har iakttagits, har kommissionen påpekat att rådfrågningar i förevarande fall var särskilt viktiga, eftersom de tredje parter som upprättat handlingarna var medlemsstater, vilka beviljas en särskild behandling enligt förordning nr 1049/2001.

69

Kommissionen har även påpekat, med avseende på frågan huruvida beslutet av den 10 augusti 2004 var lagenligt, att generalsekreteraren inte vidtog någon ny rådfrågning av medlemsstaterna efter det att den bekräftande ansökan registrerats. För utformningen av svaret på denna ansökan samrådde de behöriga tjänstemännen vid generalsekretariatet helt enkelt på nytt om akten i dess helhet, bland annat om resultaten av den rådfrågning som GD ”Jordbruk” anordnat.

70

Den institution som har mottagit en ansökan om tillgång till en handling som härrör från en medlemsstat och denna medlemsstat ska, så snart som institutionen har delgett medlemsstaten denna ansökan, genast inleda en lojal dialog avseende huruvida de undantag som föreskrivs i artikel 4.1–4.3 i förordning nr 1049/2001 eventuellt ska tillämpas, samt särskilt vara uppmärksamma på att det är nödvändigt att nämnda institution får möjlighet att fatta sitt beslut inom de frister som föreskrivs i artiklarna 7 och 8 i förordningen, enligt vilka den måste besluta om denna ansökan om tillgång till handlingar (domstolens dom av den 18 december 2007 i mål C-64/05 P, Sverige mot kommissionen, REG 2007, s. I-11389, nedan kallad domstolens dom i IFAW-målet, punkt 86). Kommissionen är således enligt artikel 8 i förordning nr 1049/2001 skyldig att iaktta den tvingande fristen på 15 arbetsdagar, eventuellt med förlängning, även vid rådfrågning av tredje part.

71

Den omständigheten att de frister som föreskrivs i den nämnda artikeln inte iakttas medför emellertid inte att det beslut som fattats efter fristens utgång automatiskt blir ogiltigt (se, analogt, förstainstansrättens dom av den 3 april 2003 i de förenade målen T-44/01, T-119/01 och T-126/01, Vieira m.fl. mot kommissionen, REG 2003, s. II-1209, punkterna 167–170). Att ett beslut ogiltigförklaras enbart därför att de frister som föreskrivs i förordning nr 1049/2001 och beslut 2001/937 inte har iakttagits medför enbart att det administrativa förfarandet för tillgång till handlingar åter öppnas. Gottgörelse av en eventuell skada som uppkommit därför att kommissionens svar lämnades efter fristens utgång, kan i alla händelser begäras genom att en skadeståndstalan väcks.

72

Med avseende på frågan huruvida en förlängning av svarsfristen är lagenlig, föreskrivs i artikel 2 andra stycket i bilagan till beslut 2001/937 att det är möjligt att förlänga fristen om ansökan är komplicerad. Antalet handlingar som omfattas av ansökan, och den omständigheten att de har upprättats av olika parter, såsom i förevarande fall, utgör faktorer som ska beaktas vid bedömningen av huruvida en ansökan om tillgång till handlingar ska anses vara komplicerad. Kommissionen informerade i detta avseende sökanden om att det var nödvändigt att förlänga fristen, i enlighet med gällande bestämmelser. Påståendet att en förlängning av svarsfristen var rättsstridig kan således inte godtas.

73

Med avseende på argumentet att kommissionen genomförde en andra rådfrågning av medlemsstaterna, har sökanden i övrigt inte lagt fram någon bevisning om att kommissionen skulle ha vidtagit någon sådan rådfrågning mellan tidpunkten för dess beslut att avslå den ursprungliga ansökan och tidpunkten för dess uttryckliga beslut att avslå den bekräftande ansökan. Detta argument kan således inte godtas.

74

Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den första grunden.

75

Sökanden har anfört att det enligt artikel 5 i bilagan till beslut 2001/937 ankommer på kommissionen att kontrollera huruvida de undantag som föreskrivs i artikel 4 i förordning nr 1049/2001 ska tillämpas med avseende på handlingar som kommissionen innehar men som härrör från en tredje part. Kommissionen borde ha angivit de argument som den har åberopat, vilka bygger på påståenden som gjorts av rådfrågade tredje parter, och, för det fall den inte höll med om dessa påståenden, redogjort för relevant kritik. Enligt sökanden kan medlemsstaterna inte inskränka sig till att neka tillgång till handlingar, utan måste även ta uttrycklig ställning till de undantag som de lutar sig mot.

76

Sökanden har yrkat att tribunalen, för att undersöka omfattningen av medlemsstaternas förklaringar och kommissionens bedömning av dessa, ska förplikta kommissionen att, såsom åtgärd för bevisupptagning enligt artikel 65 b i förstainstansrättens rättegångsregler, förete samtliga svar som medlemsstaterna har lämnat, på grundval av vilka den fattade sitt beslut.

77

Kommissionen har, med avseende på den omständigheten att den anslöt sig till den ståndpunkt som majoriteten av medlemsstaterna intog, att inte utlämna de aktuella handlingarna, bekräftat att enligt förstainstansrättens rättspraxis i IFAW-målet (förstainstansrättens dom av den 30 november 2004 i mål T-168/02, IFAW Internationaler Tierschutz-Fonds mot kommissionen, REG 2004, s. II-4135, nedan kallat förstainstansrättens dom i IFAW-målet, punkterna 58 och 59), utgör en medlemsstats invändning mot utlämnande, även om denna inte motiverats, ”ett åläggande för institutionen att inte lämna ut handlingen i fråga”.

78

Kommissionen anser således att sökandens framställning om åtgärder för bevisupptagning är meningslös, eftersom medlemsstaternas beslut att inte godta att handlingar utlämnas saknar intresse med hänsyn till att de inte måste motiveras och till att de är bindande för kommissionen.

79

I domstolens dom i IFAW-målet ogiltigförklarades beslutet att inte bevilja tillgång till de handlingar som kommissionen innehade. Det beslutet hade fattats enbart på grundval av den omständigheten att medlemsstaterna hade motsatt sig ett utlämnande av handlingarna.

80

I samband med antagandet av förordning nr 1049/2001 avskaffade gemenskapslagstiftaren bland annat den upphovsmannaregel som gällde dessförinnan. I ett sådant sammanhang ska det medges att det inte är förenligt med de syften som eftersträvas med förordning nr 1049/2001, att artikel 4.5 i den förordningen, enligt vilken en medlemsstat kan begära att en institution inte lämnar ut en handling som härrör från den medlemsstaten utan att denna dessförinnan har lämnat sitt medgivande, tolkas så att medlemsstaten ges en allmän och ovillkorlig vetorätt, genom vilken den helt skönsmässigt och utan att behöva motivera sitt beslut kan motsätta sig utlämnandet av varje handling som en gemenskapsinstitution innehar endast på grund av att handlingen härrör från denna medlemsstat (domstolens dom i IFAW-målet, punkt 58).

81

Institutionen ska nämligen inte godta en medlemsstats invändning att en handling som härrör från medlemsstaten inte ska lämnas ut om denna invändning saknar motivering eller om den inte har motiverats med hänvisning till de undantag som föreskrivs i artikel 4.1–4.3 i förordning nr 1049/2001. Om den berörda medlemsstaten inte lämnar en sådan motivering till institutionen, trots att institutionen uttryckligen uppmanat den att göra detta, ska nämnda institution, om den anser att inget av de nämnda undantagen är tillämpligt, ge tillgång till den begärda handlingen (domstolens dom i IFAW-målet, punkt 88).

82

Då en eller flera medlemsstaters invändning mot att en handling utlämnas inte uppfyller detta krav på motivering, kan kommissionen följaktligen självständigt göra bedömningen att ett eller flera av de undantag som föreskrivs i artikel 4.1–4.3 i förordning nr 1049/2001 är tillämpligt på handlingar som omfattas av ansökan om tillgång till handlingar.

83

Även om kommissionen i förevarande fall faktiskt åberopade den omständigheten att vissa medlemsstater invänt mot att vissa begärda handlingar lämnades ut, beslutade den att inte lämna ut dem på grundval av det undantag som följer av artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001, vilket framgår av punkt 4 i beslutet av den 10 augusti 2004. Den påstådda avsaknaden av motivering med avseende på kommissionens anslutning till vissa medlemsstaters invändning kan således inte föranleda en ogiltigförklaring av beslutet av den .

84

Talan kan följaktligen inte vinna bifall, såvitt avser den delgrund som avser avsaknaden av motivering, av den omständigheten att kommissionen anslöt sig till vissa medlemsstaters ståndpunkt.

85

Enligt sökanden påpekade generaldirektören för GD ”Jordbruk” i det beslut som avsågs i skrivelsen av den 28 april 2004, efter att ha förlängt svarsfristen med anledning av att det påstods vara nödvändigt att rådfråga medlemsstaterna och efter att ha motiverat beslutet att neka tillgång med den omständigheten att flera medlemsstater uttryckligen motsatt sig ett utlämnande av de aktuella handlingarna, att ansökan i vilket fall som helst skulle ha avslagits. De begärda handlingarna förekom nämligen bland de handlingar till vilka tillgång inte kan beviljas med anledning av undantaget i artikel 4.2 i förordning nr 1049/2001. Sökanden har påpekat att om kommissionen vid förfarandets inledning var övertygad om att den inte kunde bevilja tillgång till de aktuella handlingarna enligt undantaget i artikel 4.2 i förordning nr 1049/2001, borde den inte ha rådfrågat medlemsstaterna.

86

Sökanden har hänvisat till punkt 56 i förstainstansrättens dom i IFAW-målet, enligt vilken ”kommissionens skyldighet att samråda med tredje part enligt artikel 4.4 i [förordning nr 1049/2001] [inte påverkar] kommissionens rätt att bedöma om ett av de undantag som anges i artikel 4.1 och 4.2 skall tillämpas”, till stöd för slutsatsen att det inte är tillåtet enligt artikel 4.4 i förordning nr 1049/2001 att rådfråga tredje part då det är uppenbart att handlingen ska eller inte ska lämnas ut.

87

Kommissionen har preciserat att det anges klart och tydligt i det angripna beslutet att beslutet att neka tillgång följer av två kumulativa skäl, nämligen den omständigheten att medlemsstaterna har motsatt sig att de aktuella handlingarna lämnas ut och, under alla omständigheter, undantaget avseende skyddet för aktörers affärsintressen.

88

Kommissionen har gjort gällande att reglerna om rådfrågning av tredje part inte tillämpades felaktigt. Den har påpekat att förstainstansrätten vid upprepade tillfällen har funnit att medlemsstaterna åtnjuter en särskild behandling enligt den ordning som inrättats genom förordning nr 1049/2001. Enligt artikel 4.5 i förordningen är gemenskapsinstitutionerna nämligen skyldiga att enbart lämna ut handlingar som härrör från en medlemsstat om medlemsstaten dessförinnan har lämnat sitt medgivande. Kommissionen anser att den inte kan förebrås för att ha rådfrågat de medlemsstater som hade upprättat de handlingar till vilka sökanden hade ansökt om tillgång, även om den för sin del ansåg att den inte var skyldig att lämna ut de aktuella handlingarna med stöd av undantaget avseende skyddet för traditionella aktörers affärsintressen.

89

Kommissionen har påstått att även om det skulle anses att rådfrågningen av medlemsstaterna var rättsstridig, vore detta inte ett tillräckligt skäl för att ogiltigförklara beslutet att inte bevilja tillgång till de aktuella handlingarna. Den anser nämligen att detta beslut var helt riktigt med hänsyn till det andra tillämpliga undantaget som avser skyddet för aktörers affärsintressen.

90

Det framgår av fast rättspraxis att kommissionen har rätt att samtidigt rådfråga medlemsstaterna och åberopa ett av de undantag som föreskrivs i artikel 4 i förordning nr 1049/2001 (förstainstansrättens dom av den 5 mars 1997 i mål T-105/95, WWF UK mot kommissionen, REG 1997, s. II-13, punkt 61; av den i mål T-174/95, Svenska Journalistförbundet mot rådet, REG 1998, s. II-2289, punkt 114, och av den i mål T-20/99, Denkavit Nederland mot kommissionen, REG 2000, s. II-3011, punkt 40).

91

Domstolen fann i sin dom i IFAW-målet att även då medlemsstater har motsatt sig att en handling utlämnas måste kommissionen, på eget initiativ, åberopa ett av de undantag som föreskrivs i artikel 4.1–4.3 i förordning nr 1049/2001 för att avslå en ansökan om tillgång till handlingar (domstolens dom i IFAW-målet, punkterna 68 och 99).

92

Även om det skulle antas att kommissionens rådfrågning av medlemsstaterna var rättsstridig, är denna omständighet utan betydelse för frågan om det var riktigt att åberopa undantaget avseende skyddet för tredje parts affärsintressen. Den tredje grunden avser i övrigt denna fråga.

93

De två motiveringar som kommissionen har gjort gällande kan således inte anses vara motstridiga. Talan kan därmed inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del.

94

Talan kan därmed inte vinna bifall såvitt avser denna grund.

95

Sökanden har påpekat att det angripna beslutet enbart utgör en omskrivning av artikel 4.2 i förordning nr 1049/2001, och att det saknas en förklaring till varför kommissionen ansåg att ett beslut att ge tillgång till de handlingar som begärts skulle kunna skada de berörda aktörernas affärsintressen. Sökanden har gjort gällande att detta utgör ett åsidosättande av artikel 2 fjärde stycket i bilagan till beslut 2001/937 och, mer allmänt, av den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 253 EG.

96

Sökanden har påstått, med hänvisning till domstolens och förstainstansrättens rättspraxis, att den motivering som krävs enligt artikel 253 EG ska vara anpassad till den aktuella rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur institutionen har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Sökanden drar därav slutsatsen att kommissionen ska förklara varför den anser att undantaget avseende skyddet för affärsintressen är tillämpligt och att den inte kan nöja sig med att åberopa detta undantag utan motivering. Sökanden har anfört att kommissionen enligt rättspraxis är skyldig att, åtminstone för varje kategori av handling till vilken tillgång har begärts, ange en särskild motivering som gör det möjligt för den till vilket ett beslut att inte ge tillgång till handlingar har riktats, att bedöma huruvida beslutet är välgrundat.

97

Kommissionen har påstått att skälet bakom beslutet att inte ge tillgång uttryckligen anges i det angripna beslutet. I detta anges nämligen att ett utlämnande av de aktuella handlingarna kunde ha ”skadat aktörernas affärsintressen, eftersom det skulle innebära att de referenskvantiteter som varje aktör tilldelats, samt de kvantiteter som varje aktör faktiskt har importerat, offentliggjordes”, utan att det är möjligt att identifiera något allmänintresse av att de nämnda handlingarna lämnas ut.

98

Kommissionen har gjort gällande att det skulle vara möjligt att, mot bakgrund av de kvantiteter bananer som varje aktör har importerat, avgöra storleken på varje aktörs faktiska verksamhet, och prognoserna för hur denna verksamhet kommer att utvecklas. Kommissionen anser att denna typ av uppgifter avser företagens affärsförbindelser och att de inte är offentliga. Kommissionen finner att sökanden, som bedriver affärsverksamhet på marknaden för bananer, rimligen inte kan vara ovetande om varför kommissionen har hänvisat till möjligheten av att de berörda aktörernas affärsintressen lider skada. Kommissionen har till stöd härför hänvisat till den omständigheten att sökanden har argumenterat rikligt i sak genom att göra gällande att detta undantag har tillämpats felaktigt.

99

Enligt fast rättspraxis ska den motivering som krävs enligt artikel 253 EG vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt (förstainstansrättens dom av den 30 januari 2008 i mål T-380/04, Terezakis mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 70).

100

Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området (se domstolens dom av den 6 mars 2003 i mål C-41/00 P, Interporc mot kommissionen, REG 2003, s. I-2125, punkt 55, och där angiven rättspraxis, och domen i det ovannämnda målet Terezakis mot kommissionen, punkt 70).

101

När det är fråga om en ansökan om tillgång till handlingar ska institutionen i fråga, när den avslår en sådan ansökan, i varje enskilt fall styrka att de begärda handlingarna, enligt de uppgifter som institutionen har tillgång till, verkligen omfattas av undantagen i förordning nr 1049/2001. Det kan emellertid vara omöjligt att för varje enskild handling ange skälen till att den ska sekretessbeläggas, utan att innehållet i denna handling samtidigt offentliggörs och det huvudsakliga syftet med undantaget på så sätt urholkas (domen i det ovannämnda målet Terezakis mot kommissionen, punkt 71).

102

I förevarande fall har kommissionen klart och tydligt angivit att den, oberoende av medlemsstaternas ståndpunkt, har fattat sitt beslut att inte ge tillgång till handlingarna på grundval av det undantag som föreskrivs i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001. Denna praxis är förenlig med domstolens dom i IFAW-målet (punkterna 68 och 99).

103

Såsom sökanden med rätta har påpekat, har kommissionen i övrigt faktiskt gjort en kort motivering som är mycket lik lydelsen av artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001.

104

Beslutet av den 10 augusti 2004 som antogs till följd av den bekräftande ansökan om tillgång till handlingar, är emellertid en handling som består av fem sidor, som omfattar en klar och tydlig analys. Kommissionen har i själva verket gjort gällande, i punkt 4 i beslutet, att enligt dess fasta beslutspraxis utgör referenskvantiteterna och de kvantiteter som faktiskt har importerats av aktörerna uppgifter som inte kan lämnas ut, eftersom ett utlämnande av sådana uppgifter kan skada de nämnda aktörernas affärsintressen. Kommissionen har preciserat att dessa uppgifter följaktligen omfattas av artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001. I punkt 5 i samma beslut har kommissionen förklarat att den avsåg att bekräfta sin analys genom att rådfråga de medlemsstater som har upprättat de aktuella handlingarna. Eftersom ett flertal av dem bekräftade kommissionens bedömning avseende risken för skada på de berörda aktörernas affärsintressen, beslutade kommissionen att inte lämna ut de handlingar som härrör från de medlemsstater som har motsatt sig att handlingarna lämnas ut, med stöd av artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001. Kommissionen fann även i punkt 7 i beslutet av den att sökandens intresse av att få tillgång till de begärda handlingarna inte kunde anses utgöra ett övervägande allmänintresse.

105

Eftersom det klart framgick av beslutet av den 10 augusti 2004 hur kommissionen resonerat, skulle det vara för mycket att fordra en särskild motivering för var och en av de bedömningar som ligger till grund för kommissionens resonemang. Tribunalen påpekar för övrigt att vissa uppgifter inte kan lämnas ut, utan att det faktiska skyddet för andra aktörers affärsintressen ifrågasätts (se, analogt, domstolens dom av den i de förenade målen C-341/06 P och C-342/06 P, Chronopost och La Poste mot UFEX m.fl., REG 2008, s. I-4777, punkterna 108 och 109).

106

Sökanden, en traditionell aktör på marknaden för import av bananer till gemenskapen, har ansökt om tillgång till mycket specifika handlingar avseende sina konkurrenters importverksamhet. Såsom framgår av den lista över aktörer som kommissionen har gett tillgång till för åren 1999 och 2000, har sökanden ansökt om utlämnande av uppgifter om importverksamheten hos 622 konkurrerande företag som är etablerade i 15 medlemsstater. Kommissionen påpekade, i punkt 4 i beslutet av den 10 augusti 2004, att ett utlämnande av de aktuella handlingarna kunde ha ”skadat aktörernas affärsintressen, eftersom det skulle innebära att de referenskvantiteter som varje aktör tilldelats, samt de kvantiteter som varje aktör faktiskt har importerat, offentliggjordes”. Det är emellertid utrett att de importerade kvantiteterna avser själva kärnan i den verksamhet som de företag som är verksamma på marknaden för import av bananer bedriver.

107

Av detta följer att sökanden har haft möjlighet att förstå skälen bakom beslutet att inte ge tillgång till handlingarna och att tribunalen kan utöva sin prövningsrätt. Beslutet av den 10 augusti 2004 innebär således inte ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

108

Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del.

109

Sökanden har gjort gällande att villkoren för tillämpning av artikel 4.2 i förordning nr 1049/2001 inte var uppfyllda.

110

Sökanden har betonat att varje undantag ska tolkas strikt, enligt den allmänna principen om att allmänheten ska ha största möjliga tillgång till kommissionens handlingar, vilken förstainstansrätten har bekräftat i sin rättspraxis.

111

Sökanden anser att kommissionen inte utövar en konkurrenskontrollmyndighets traditionella uppgifter inom banansektorn, utan i själva verket själv bestämmer – genom kontroll och jämförelse av uppgifter som medlemsstaterna tillhandahåller – den marknadsandel som tillfaller varje aktör. Kommissionen måste således vara mer transparent än inom andra sektorer.

112

Enligt sökanden skulle ett utlämnande av de begärda handlingarna inte kunna skada andra aktörers affärsintressen, eftersom banansektorn utgör en strängt reglerad marknad inom ramen för den gemensamma organisationen av marknaden för bananer. De andra aktörerna kan således inte göra gällande någon skada vad avser den konfidentiella behandlingen av affärsuppgifter.

113

Sökanden har gjort gällande att kännedom om de begärda uppgifterna inte kan utgöra ett sätt att uppnå en otillbörlig konkurrensfördel, utan enbart ett sätt att skydda sina egna intressen.

114

Sökanden har i övrigt påstått att tillämpningen av undantagen från utlämnande av handlingar här når sin gräns, med hänsyn till att det föreskrivs i artikel 4.7 i förordning nr 1049/2001 att ”[d]e undantag som anges i punkterna 1–3 ovan skall … tillämpas [enbart] under den period då skyddet är motiverat på grundval av handlingens innehåll”. Sökanden har därför angett att den inte har haft någon fördel i konkurrenshänseende av de aktuella handlingarna, eftersom de avser en tidsperiod som ligger fyra till tio år före det datum då sökanden inkom med sin ansökan.

115

Sökanden har dessutom gjort gällande att det föreligger ett övervägande allmänintresse i den mening som avses i artikel 4.2 i förordning nr 1049/2001, som motiverar att handlingar, vilka annars omfattas av ett undantag, utlämnas. Detta intresse utgörs av betydelsen för sökanden av att kunna upptäcka missbruk från konkurrenternas sida, för att säkerställa att den gemensamma organisationen av marknaden fungerar väl.

116

Sökanden anser att det undantag som kommissionen har åberopat till stöd för sitt beslut att inte bevilja tillgång till de aktuella handlingarna inte kan godtas. Den enda aktör som lider skada är sökanden, som utan möjlighet att få tillgång till de begärda handlingarna inte kan fastställa huruvida importen av bananer har varit föremål för bedrägerier.

117

Kommissionen har anfört att de uppgifter som sökanden har begärt har ett direkt samband med varje aktörs verksamhet, och således ovedersägligen omfattas av begreppet affärsintressen som avses i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001. Den omständigheten att verksamhet bedrivs inom ramen för tullkvoter utesluter inte att ett utlämnande av uppgifter avseende varje aktörs näringsverksamhet kan inverka menligt på denna.

118

Kommissionen har gjort gällande att dess roll är begränsad till att fastställa ett omräkningstal som ska tillämpas på samtliga referenskvantiteter som fastställs av medlemsstaterna då det belopp som motsvarar nämnda kvantiteter överstiger det totala beloppet för de kvantiteter som är tillgängliga inom ramen för tullkvoterna. Någon särskild skyldighet åvilar följaktligen inte kommissionen.

119

Kommissionen har anfört att det inte var nödvändigt att ange skälen till beslutet att inte bevilja tillgång till handlingarna särskilt för varje kategori av de begärda handlingarna, eftersom skälen var desamma för samtliga kategorier.

120

Kommissionen anser för övrigt att de begärda handlingarnas ålder inte alls inverkar på den mycket känsliga arten av de skyddade affärsintressena, och har, som exempel, hänvisat till skyddet för gemenskapernas historiska arkiv som kan överstiga 30 år. Den har tillagt att referenskvantiteterna för traditionella aktörer inom ramen för den gällande importordningen för bananer fastställdes på grundval av uppgifterna för åren 1994–1996, och att uppgifterna för åren 1999 och 2000 är för nya för att inte åtnjuta ett sådant skydd.

121

Kommissionen har gjort gällande att det inte är möjligt att anföra att det föreligger ett allmänintresse av att de begärda handlingarna utlämnas. Den har påpekat att sökanden är fri att inträda som part i de brottsmålsförfaranden som inletts med anledning av de påstådda bedrägerierna. Kommissionen har även preciserat att den, inom ramen för ett rättsligt förfarande, är redo att till de behöriga myndigheterna utlämna samtliga handlingar som begärs.

122

Enligt fast rättspraxis ska undantagen från rätten att få tillgång till handlingar tolkas och tillämpas strikt, så att tillämpningen av den allmänna principen om att allmänheten ska ges största möjliga tillgång till de handlingar som innehas av institutionerna inte omöjliggörs (domstolens dom av den 1 juli 2008 i de förenade målen C-39/05 P och C-52/05 P, Konungariket Sverige och Maurizio Turco mot rådet, REG 2008, s. I-4723, punkt 36; se även, analogt, förstainstansrättens dom av den i mål T-191/99, Petrie m.fl. mot kommissionen, REG 2001, s. II-3677, punkt 66).

123

Vidare ska den prövning som krävs vid behandlingen av en ansökan om tillgång till handlingar vara konkret. Enbart den omständigheten att en handling rör ett intresse som omfattas av ett undantag räcker inte för att tillämpa det senare (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i målet Denkavit Nederland mot kommissionen, punkt 45). En sådan tillämpning är i princip enbart berättigad om institutionen har bedömt, för det första, huruvida tillgången till handlingen skulle kunna medföra konkret och faktisk skada för det skyddade intresset, och, för det andra – vad gäller de fall som avses i artikel 4.2 och 4.3 i förordning nr 1049/2001 –, huruvida det finns ett övervägande allmänintresse av utlämnandet av den ifrågavarande handlingen.

124

En konkret och individuell prövning av varje handling är likaså nödvändig av den anledningen att, även om det är klart att en ansökan om tillgång till handlingar avser handlingar som omfattas av ett undantag, det endast är en sådan prövning som kan möjliggöra för institutionen att i enlighet med artikel 4.6 i förordning nr 1049/2001 ge sökanden tillgång till delar av handlingarna. Inom ramen för tillämpningen av uppförandekodex av den 6 december 1993 för allmänhetens tillgång till rådets och kommissionens handlingar (EGT L 340, 1993, s. 41; svensk specialutgåva, område 1, volym 3, s. 86), har förstainstansrätten för övrigt redan slagit fast att en bedömning som har gjorts i förhållande till en kategori handlingar och inte till de konkreta uppgifter som de ifrågavarande handlingarna innehåller inte är tillräcklig, eftersom institutionen måste kunna göra en konkret bedömning av huruvida det undantag som åberopas verkligen är tillämpligt på samtliga uppgifter som ingår i sagda handlingar (förstainstansrättens dom av den i mål T-123/99, JT’s Corporation mot kommissionen, REG 2000, s. II-3269, punkt 46, av den i mål T-2/03, Verein für Konsumenteninformation mot kommissionen, REG 2005, s. II-1121, punkt 73, och Franchet och Byk mot kommissionen, punkt 117).

125

Det är mot bakgrund av dessa principer som tribunalen ska pröva den tillämpning som kommissionen gjorde av artikel 4 i förordning nr 1049/2001 till stöd för sitt beslut att inte ge tillgång till de begärda handlingarna.

126

Enligt artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001 ska institutionerna vägra att ge tillgång till en handling för det fall ett utlämnande skulle undergräva skyddet för en fysisk eller juridisk persons affärsintressen, om det inte föreligger ett övervägande allmänintresse av utlämnandet av den aktuella handlingen.

127

I förevarande fall har kommissionen åberopat undantaget om undergrävande av skyddet för aktörernas affärsintressen, till stöd för beslutet att inte ge tillgång till listor som innehåller uppgifter, avseende varje aktör, om den kvantitet bananer som importerades under åren 1994–1996, och om den provisoriska referenskvantitet som tilldelats varje aktör för åren 1999–2000. Kommissionen har emellertid även betonat, i punkt 3 sista stycket i beslutet av den 10 augusti 2004, att det inte finns någon lista över traditionella aktörer för år 1998, i den mening som avses i förordning nr 2362/98.

128

Tribunalen konstaterar, för det första, att dessa handlingar innehåller konfidentiella uppgifter avseende företag som importerar bananer och deras näringsverksamhet. Det ska följaktligen anses att nämnda handlingar omfattas av tillämpningsområdet för undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001.

129

Med avseende, för det andra, på frågan huruvida kommissionen har undersökt huruvida ett utlämnande av de aktuella handlingarna på ett konkret och faktiskt sätt skulle skada det skyddade intresset, vilket sökanden har bestritt genom att påstå att motiveringen i beslutet av den 10 augusti 2004 är allmänt hållen, påminner tribunalen om att kommissionen, i punkt 4 i nämnda beslut, påpekade att ett utlämnande av de nämnda handlingarna kunde ha ”skadat aktörernas affärsintressen, eftersom det skulle innebära att de referenskvantiteter som varje aktör tilldelats, samt de kvantiteter som varje aktör faktiskt har importerat, offentliggjordes”.

130

Det står härvidlag kommissionen i princip fritt att grunda sig på allmänna presumtionsregler, som är tillämpliga på vissa kategorier av handlingar, eftersom allmänna överväganden av liknande slag kan tillämpas på ansökningar om utlämnande av handlingar av samma art. Kommissionen är emellertid skyldigt att i varje enskilt fall kontrollera huruvida de allmänna överväganden som normalt sett är tillämpliga på handlingar av ett visst slag faktiskt är tillämpliga på den handling som begärs utlämnad (se, analogt, domen i det ovannämnda målet Konungariket Sverige och Maurizio Turco mot rådet, punkt 50).

131

De aktuella handlingarna i förevarande fall avser två precisa uppgifter om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer: den kvantitet bananer som har importerats och den kvantitet som varje traditionell aktör tillåts importera. Dessa uppgifter gör det möjligt att bestämma näringsverksamheten hos de företag som importerar bananer till gemenskapen. Det är svårt att föreställa sig hur kommissionen skulle kunna redogöra för en konkret och individuell undersökning av varje handling utan att lägga fram siffrorna i fråga. Tribunalen betonar dessutom att sökanden, såsom framgår av listan över aktörer till vilken kommissionen har gett tillgång, med avseende på åren 1999 och 2000, har ansökt om att få tillgång till uppgifter om importverksamheten hos 622 konkurrerande företag som är etablerade i 15 medlemsstater. En konkret och individuell undersökning av var och en av dessa siffror, eller även av varje lista som medlemsstaterna har tillhandahållit, skulle inte göra det möjligt att ange skälen till varför varje enskild handling ska sekretessbeläggas, utan att innehållet i denna handling samtidigt lämnades ut och det huvudsakliga syftet med undantaget på så sätt urholkades (se, analogt, domen i det ovannämnda målet WWF UK mot kommissionen, punkt 65).

132

Med avseende på sökandens argument att ett utlämnande av de begärda handlingarna inte kan skada andra aktörers affärsintressen, eftersom sektorn för handel med bananer inte utgör en marknad som är öppen för fri konkurrens, konstaterar tribunalen att ett sådant argument skulle innebära att varje handling som avser en gemensam organisation av marknaden för bananer föll utanför tillämpningsområdet för artikel 4.2 första stycket i förordning nr 1049/2001. Dessutom kan ett utlämnande av uppgifter avseende provisoriska referenskvantiteter och deras verkliga användning även inom en gemensam organisation av marknaden skada de berörda företagens affärsintressen, eftersom dessa uppgifter gör det möjligt att bedöma såväl den teoretiskt sett största volymen och den faktiska volymen av aktörernas verksamhet och deras konkurrensmässiga ställning samt hur framgångsrika deras affärsstrategier är.

133

Det ska även prövas huruvida denna risk, såsom sökanden har påstått, ska vägas mot ett övervägande allmänintresse (domen i det ovannämnda målet Konungariket Sverige och Maurizio Turco mot rådet, punkt 67, och förstainstansrättens dom av den 11 mars 2009 i mål T-166/05, Borax Europe mot kommissionen, ej offentliggjort i rättsfallssamlingen, punkt 51, se även punkt 124 ovan). Avsikten med ansökan om tillgång till handlingar är att kontrollera förekomsten av bedrägeri hos sökandens konkurrenter. Sökanden eftersträvar således, bland annat, att skydda sina affärsintressen. Det är emellertid inte möjligt att kvalificera sökandens affärsintressen som ”övervägande allmänintresse” till skydd för traditionella aktörers affärsintressen, vilket är syftet bakom beslutet att inte ge tillgång till en del av de begärda handlingarna. Det ankommer dessutom på behöriga offentliga myndigheter på nationell nivå och gemenskapsnivå, och inte på aktörerna, att sträva efter att skydda det allmänintresse som består i att identifiera bedrägerier för att säkerställa att marknaden för bananer fungerar väl, eventuellt till följd av en ansökan från en aktör.

134

Sökanden har för övrigt åberopat artikel 4.7 i förordning nr 1049/2001 och anser att uppgifterna avseende de kvantiteter som importerades åren 1994–1996 och 1998–2000 inte längre bör skyddas.

135

Artikel 4.7 i förordning nr 1049/2001 har följande lydelse:

”De undantag som anges i punkterna 1–3 ovan skall enbart tillämpas under den period då skyddet är motiverat på grundval av handlingens innehåll. Undantagen får gälla i högst 30 år. För handlingar som omfattas av undantagen gällande privatliv eller affärsintressen och för känsliga handlingar får undantagen om det är nödvändigt fortsätta att gälla även efter denna period.”

136

Det framgår av denna bestämmelse att de handlingar vars utlämnande skadar affärsintressena åtnjuter ett särskilt skydd, eftersom tillgången till sådana handlingar kan förbjudas under en period som överstiger 30 år. Ett sådant skydd måste emellertid i alla händelser vara motiverat med hänsyn till innehållet i handlingarna.

137

De handlingar som omfattas av ansökan om tillgång avser själva syftet med importverksamheten, eftersom de innehåller uppgifter om företagens marknadsandelar, handelsstrategier och försäljningspolitik. Det är således motiverat att skydda innehållet i dessa handlingar under viss tid.

138

Tribunalen konstaterar att det framgår av artiklarna 3 och 4 i förordning nr 2362/98 och av artikel 1 i kommissionens förordning (EG) nr 250/2000 av den 1 februari 2000 om import av bananer inom ramen för tullkvoter och traditionella AVS-bananer och om fastställande av de indikativa kvantiteterna för det andra kvartalet 2000 (EGT L 26, 2000, s. 6), att den import som genomfördes mellan åren 1994 och 1996, med avseende på de traditionella aktörerna har utgjort grund för uppskattningen av referenskvantiteter för åren 1999 och 2000. Även den import som genomfördes år 1994 hade således en direkt inverkan på referenskvantiteterna för år 2000.

139

Det datum som ska tillämpas vid prövningen av huruvida kommissionens beslut är lagenligt är det datum då beslutet fattades. Den 10 augusti 2004 avsåg kommissionens undersökning handlingar som var äldre än fyra år. En period på fyra år måste i den bemärkelsen, då 1994 års siffror påverkar dem för år 2000 och beslutet att inte ge tillgång fattades år 1994, anses som en period under vilken det är motiverat att skydda affärsintressen.

140

Kommissionens tillämpning av undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001 ska således anses motiverad.

141

Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

142

Sökanden har påstått att beslutet av den 10 augusti 2004 även är olagligt mot bakgrund av proportionalitetsprincipen, enligt vilken institutionerna är skyldiga att säkerställa tillgång till delar av de begärda handlingarna då det inte är möjligt att ge full tillgång till dessa.

143

Sökanden har även hänvisat till artikel 4.6 i förordning nr 1049/2001, i vilken det uttryckligen föreskrivs att om enbart delar av den begärda handlingen omfattas av något av undantagen, ska övriga delar av handlingen lämnas ut. Sökanden anser att denna princip om delvis tillgång är tillämplig även för det fall en ansökan avser flera handlingar.

144

Sökanden drar slutsatsen att kommissionen i vilket fall som helst borde ha beviljat sökanden tillgång till handlingar som härrör från de medlemsstater som inte motsatte sig att de begärda handlingarna lämnades ut, det vill säga Republiken Österrike, Republiken Grekland, Konungariket Sverige, Konungariket Danmark och Storhertigdömet Luxemburg. Enligt sökanden gjorde kommissionen en ytlig bedömning av ärendet, eftersom den först vid svaromålet uppgav att nämnda medlemsstater ansåg att handlingarna kunde lämnas ut.

145

Kommissionen har påpekat att dess beslut av den 10 augusti 2004 faktiskt innebar att sökanden erhöll tillgång till delar av de begärda handlingarna, genom att den fick tillgång till listan över registrerade traditionella aktörer som registrerats i gemenskapen för år 2000, och som är identisk med listan för år 1999. Den tredje grundens tredje del saknar, enligt kommissionen, därmed grund.

146

Med avseende på sökandens ansökan om att få tillgång till delar av de handlingar som härrör från de medlemsstater som inte hade motsatt sig att handlingarna lämnades ut, har kommissionen påpekat, såsom angavs i beslutet av den 10 augusti 2004, att dessa handlingar omfattas av undantaget avseende skyddet för aktörers affärsintressen och således inte kan utlämnas. Avsaknaden av invändningar från de medlemsstater från vilka de aktuella handlingarna härrör utgör inte i sig ett tillräckligt skäl för att kommissionen ska tillåta att handlingarna lämnas ut.

147

Tribunalen påpekar att kommissionen faktiskt beviljade sökanden tillgång till delar av de handlingar som avses i punkt 14 ovan, nämligen listan över traditionella aktörer som var registrerade år 2000, vilken är identisk med listan för år 1999, emellertid utan att specificera de kvantiteter som varje traditionell aktör hade importerat mellan åren 1994 och 1996. Kommissionen har anfört att det inte finns någon lista över traditionella aktörer för år 1998.

148

Med avseende på de handlingar som härrör från medlemsstater som inte hade motsatt sig att de lämnades ut, har kommissionen på eget initiativ hänvisat till undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001. I detta hänseende och mot bakgrund av prövningen av den andra grunden, förklaras beslutet av den 10 augusti 2004 av den omständigheten att de begärda handlingarna innehåller uppgifter av samma slag, oberoende av vilken medlemsstat de härrör från. De aktuella uppgifterna utgörs av siffror avseende av varje aktör importerade kvantiteter mellan åren 1994 och 1996 och den provisoriska referenskvantitet som varje aktör tilldelats för åren 1999 och 2000. Slutsatsen att ett utlämnande av dessa uppgifter skulle kunna skada andra bananimportörers affärsintressen är således giltigt för samtliga handlingar som härrör från medlemsstater.

149

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens tredje del, och därmed inte heller såvitt avser den tredje grunden i dess helhet.

150

Sökanden har bestritt punkt 2 i beslutet av den 10 augusti 2004, enligt vilken kommissionen uttryckligen har nekat tillgång till de handlingar som avses i punkt c i den ursprungliga ansökan.

151

Sökanden har ifrågasatt den omständigheten att kommissionen påstår att den inte innehar de importlicenser som varje aktör beviljades under åren 1998, 1999 och 2000, eller bevisning över att de har använts. Sökanden har hänvisat till domen i Co-Frutta I-målet (punkterna 44 och 45), i vilken den anser att det fastställts att medlemsstaterna åtminstone överlämnade handlingarna för åren 1998 och 1999 till kommissionen.

152

Kommissionen har gjort gällande att den inte förfogar över de handlingar som avses i punkt c i den ursprungliga ansökan. Den har preciserat att medlemsstaterna, i enlighet med förordning nr 2362/98, har lämnat enbart allmänna uppgifter över användningen av importlicenser för åren 1998, 1999 och 2000 och inte individuella uppgifter avseende varje aktör. Det saknas dessutom uppgifter för år 1998, eftersom begreppet traditionell aktör inte förekom i då gällande förordning nr 1442/93.

153

Kommissionen har gjort gällande att det inte kan härledas från Co-Frutta I-målet att den är i besittning av de handlingar som avses i punkt c i den ursprungliga ansökan.

154

Tribunalen påpekar att kommissionen utan undantag har bedyrat att den inte besitter de handlingar som avses i punkt c i den ursprungliga ansökan, det vill säga de licenser som varje aktör beviljades under åren 1998, 1999 och 2000 och uppgifter om deras respektive användning.

155

Det följer av tribunalens fasta rättspraxis att institutionernas samtliga yttranden om att begärda handlingar inte finns ska presumeras vara lagenliga. Det är emellertid endast fråga om en presumtion som sökanden kan kullkasta på grundval av relevanta och samstämmiga uppgifter (se förstainstansrättens dom av den 26 april 2005 i de förenade målen T-110/03, T-150/03 och T-405/03, Sison mot rådet, REG 2005, s. II-1429, punkt 29 och där angiven rättspraxis, samt domen i det ovannämnda målet Terezakis mot kommissionen, punkt 155). Denna presumtion måste tillämpas analogt för det fall institutionen gör gällande att den inte är i besittning av de begärda handlingarna.

156

Tribunalen konstaterar först och främst, med avseende på den enda uppgift som sökanden har åberopat, vilken har hämtats från domen i Co-Frutta I-målet, att de aktuella uppgifterna enbart avser åren 1998 och 1999. Det följer därefter, med avseende på år 1998, av punkt 46 i den domen, att det framgår av artiklarna 4.4, 4.5 och 21 i förordning nr 1442/93 att medlemsstaterna ska inlämna förteckningar till kommissionen över alla registrerade aktörer samt heltäckande uppgifter om de kvantiteter som avser utfärdade importlicenser och utnyttjade importlicenser som har samlats in på nationell grund, kvartalsvis och för varje kategori av aktörer. Individuella uppgifter har således inte lämnats i detta avseende till kommissionen. Med avseende på år 1999, hänvisas det i punkt 46 i domen i Co-Frutta I-målet till förordning nr 2362/98. Med avseende på traditionella aktörer föreskrivs emellertid, i artikel 28.2 a i förordning nr 2362/98, att medlemsstaterna ska överlämna separata förteckningar över aktörerna till kommissionen samt, med avseende på varje traditionell aktör, specificera den kvantitet bananer som importerats under åren 1994–1996 och de provisoriska referenskvantiteterna. Av detta framgår att dessa handlingar inte innehåller de uppgifter som avses i punkt c i sökandens ursprungliga ansökan.

157

Härav följer att kommissionens påstående, att den inte har de handlingar som avses i punkt c i den ursprungliga ansökan i sin besittning, i brist på relevanta och samstämmiga uppgifter om motsatsen ska anses vara riktigt (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i det ovannämnda målet Terezakis mot kommissionen, punkterna 162–167).

158

Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden och överklagandet ska därmed ogillas.

159

Med avseende slutligen på sökandens framställning om åtgärder för bevisupptagning, följer det av uppgifterna i målet och av det ovan anförda, att sådana åtgärder saknar betydelse för utgången i målet. Sökandens yrkanden att tribunalen ska besluta om åtgärder för bevisupptagning ska följaktligen avslås.

160

Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom sökanden har tappat målet, ska sökanden ersätta rättegångskostnaderna, i enlighet med kommissionens yrkande.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (andra avdelningen)

följande: