Mål C-207/04

Paolo Vergani

mot

Agenzia delle Entrate, Ufficio di Arona

(begäran om förhandsavgörande från Commissione tributaria provinciale di Novara)

”Socialpolitik – Lika lön och likabehandling av kvinnor och män – Avgångsvederlag – Beskattning som fastställs i förhållande till ålder – Skatteförmån”

Förslag till avgörande av generaladvokat D. Ruiz-Jarabo Colomer föredraget den 12 maj 2005 

Domstolens dom (första avdelningen) av den 21 juli 2005 

Sammanfattning av domen

1.     Socialpolitik — Manliga och kvinnliga arbetstagare — Lika lön — Lön — Begrepp — Skattelättnad — Omfattas inte

(Artikel 141 EG)

2.     Socialpolitik — Manliga och kvinnliga arbetstagare — Tillgång till anställning och arbetsvillkor — Likabehandling — Direktiv 76/207 — Ett anställningsförhållande upphör — Begrepp — System med frivillig avgång — Omfattas

(Rådets direktiv 76/207, artikel 5.1)

3.     Socialpolitik — Manliga och kvinnliga arbetstagare — Tillgång till anställning och arbetsvillkor — Direktiv 76/207 — Likabehandling på området för social trygghet — Direktiv 79/7 — En nationell bestämmelse genom vilken en skatteförmån vid ett anställningsförhållandes upphörande beviljas vid olika ålder för kvinnor och män — Direkt diskriminering på grund av kön — Otillåtet

(Rådets direktiv 76/207 och 79/7)

1.     Begreppet lön, som återfinns i artikel 141 EG, omfattar alla förmåner, aktuella eller framtida, i form av kontanter eller naturaförmåner, som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får från arbetsgivaren på grund av anställningen. Den förmån som består i en skattelättnad för arbetstagaren genom att den skattesats som skall tillämpas på det belopp som erhållits i avgångsvederlag vid anställningsförhållandets upphörande skall sättas ned till hälften, omfattas inte av artikel 141 EG, eftersom den inte erhålls från arbetsgivaren.

(se punkterna 22–23)

2.     Uttrycket ”ett anställningsförhållande upphör” i artikel 5.1 i direktiv 76/207 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor skall tolkas extensivt, på så sätt att det även omfattar att anställningsförhållandet mellan arbetstagaren och arbetsgivaren upphör inom ramen för ett system med frivillig avgång.

(se punkt 27)

3.     Direktiv 76/207 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor skall tolkas så, att det utgör hinder för en nationell bestämmelse i vilken en förmån föreskrivs, som incitament till frivillig uppsägning, som består i att den skattesats som skall tillämpas på det belopp som erhållits i avgångsvederlag när anställningsförhållandet upphört skall sättas ned till hälften för kvinnliga arbetstagare som har fyllt 50 år och för manliga arbetstagare som har fyllt 55 år.

En sådan särbehandling som utgör direkt diskriminering på grund av kön kan inte omfattas av något undantag, vare sig med stöd av direktiv 76/207 eller med stöd av artikel 7.1 a i direktiv 79/7, om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet. Det undantag från förbudet mot diskriminering på grund av kön som anges i sistnämnda bestämmelse måste tolkas restriktivt och är inte tillämpligt på en skattelättnad, vilken inte utgör en förmån inom systemet för social trygghet. Det kan endast tillämpas vid fastställandet av pensionsålder för beviljande av ålders- och avgångspension och avseende konsekvenserna härav för andra förmåner som ingår i systemet för social trygghet.

(se punkterna 33–35 och domslutet)

DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 21 juli 2005 (*)

”Socialpolitik – Lika lön och likabehandling av kvinnor och män – Avgångsvederlag – Beskattning som fastställs i förhållande till ålder – Skatteförmån”

I mål C‑207/04,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Commissione tributaria provinciale di Novara (Italien), genom beslut av den 26 april 2004, som inkom till domstolen den 10 maj 2004, i målet

Paolo Vergani

mot

Agenzia delle Entrate, Ufficio di Arona,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna N. Colneric (referent), K. Schiemann, E. Juhász och E. Levits,

generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören L. Hewlett,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 14 april 2005,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–       Paolo Vergani, genom Ss. Monguzzi, och P. Fasano, avvocati,

–       Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av G. De Bellis, avvocato dello Stato,

–       Europeiska gemenskapernas kommission, genom A. Aresu och N. Yerrell, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 12 maj 2005 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1       Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 141 EG och rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT L 39, s. 40; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 191).

2       Begäran har framställts i ett mål mellan Paolo Vergani och Agenzia delle Entrate, Ufficio di Arona (nedan kallad skattemyndigheten) avseende beskattning, som fastställs i förhållande till ålder, av ett avgångsvederlag vid frivillig uppsägning.

 Tillämpliga bestämmelser

 De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

3       I artikel 141.1 EG och 141.2 EG föreskrivs följande:

”1. Varje medlemsstat skall säkerställa att principen om lika lön för kvinnor och män för lika arbete eller likvärdigt arbete tillämpas.

2. I denna artikel skall med ’lön’ förstås den gängse grund- eller minimilönen samt alla övriga förmåner i form av kontanter eller naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av sin arbetsgivare på grund av anställningen.

…”

4       Det följer av artikel 1.1 i direktiv 76/207 att detta syftar till att i medlemsstaterna realisera principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, däribland befordran, yrkesutbildning, arbetsvillkor och, enligt de villkor som nämns i artikel 1.2 i samma direktiv, social trygghet.

5       I artikel 2.1 i detta direktiv anges följande:

”I följande bestämmelser skall likabehandlingsprincipen innebära att det inte får förekomma någon som helst diskriminering på grund av kön, vare sig direkt eller indirekt, särskilt med hänvisning till äktenskaplig status eller familjestatus.”

6       I artikel 5 i samma direktiv anges följande:

”1. Tillämpningen av likabehandlingsprincipen i fråga om arbetsvillkor, inklusive villkor för att ett anställningsförhållande skall upphöra, innebär att kvinnor och män skall vara garanterade samma villkor utan diskriminering på grund av kön.

2. För detta ändamål skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att

a)      alla lagar och andra författningar som strider mot likabehandlingsprincipen avskaffas,

…”

7       I artikel 3.1 i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT L 6, 1979, s. 24; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 111) anges följande:

”Detta direktiv skall gälla

a)      lagstadgade system som lämnar skydd vid

–      sjukdom,

–      invaliditet,

–      ålderdom,

–      olycksfall i arbetet samt yrkessjukdomar,

–      arbetslöshet,

b)      socialhjälp, om denna är avsedd att komplettera eller ersätta de system som nämns i a.”

8       I artikel 4.1 i detta direktiv föreskrivs att likabehandlingsprincipen innebär att det inte skall förekomma någon som helst diskriminering på grund av kön, vare sig direkt eller indirekt med hänvisning till bland annat äktenskaplig status eller familjestatus.

9       I artikel 7.1 a i samma direktiv anges att direktivet inte skall utgöra hinder för medlemsstaterna att från dess tillämpningsområde utesluta avgörandet av pensionsålder för att bevilja ålders- och avgångspension och de eventuella konsekvenserna härav för andra förmåner.

 Den nationella lagstiftningen

10     De italienska bestämmelserna avseende åldersgräns för pensionering återfinns i artikel 9 i lag nr 218 av den 4 april 1952 om reformen av de obligatoriska pensionsförsäkringarna avseende invaliditet, ålderdom och efterlevande (ordinarie tillägg till GURI nr 89, av den 15 april 1952). Enligt denna bestämmelse har manliga arbetstagare rätt att gå i pension vid 60 års ålder och kvinnliga arbetstagare vid 55 års ålder, under förutsättning att de har erlagt avgifter under den tidsperiod och till de belopp som krävs.

11     Det finns särskilda bestämmelser för anställda i företag vilka Comitato Interministeriale per il Coordinamento della Politica industriale (Interministeriella kommittén för industripolitisk samordning) har förklarat vara krisdrabbade. Enligt lag nr 155 av den 23 april 1981 (ordinarie tillägg till GURI nr 114 av den 27 april 1981) kan dessa anställda få förtidspension vid en ålder av 55 år för män och 50 år för kvinnor.

12     I artikel 17.4a i presidentdekret nr 917 av den 22 december 1986 (ordinarie tillägg till GURI nr 302 av den 31 december 1986), i dess lydelse enligt lagstiftningsdekret nr 314 av den 2 september 1997 (ordinarie tillägg till GURI nr 219 av den 19 september 1997) (nedan kallat presidentdekret nr 917/86) anges följande:

”Belopp som betalas vid anställningens upphörande för att uppmuntra till frivillig uppsägning från en arbetstagare som uppnått en ålder av 50 år för kvinnor och 55 år för män, vilka belopp avses i artikel 16.1 a, skall endast beskattas med halva den skattesats som gäller för sådana avgångsvederlag, ersättningar och andra belopp som anges i artikel 16.1 a.”

13     Efter tiden för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen har artikel 17 i presidentdekret nr 917/86, som en följd av att lagstiftningsdekret nr 344 av den 12 december 2003 (ordinarie tillägg till GURI nr 291 av den 16 december 2003) har tillkommit, omvandlats till artikel 19 i samma presidentdekret.

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

14     Det framgår av beslutet om hänskjutande att Paolo Vergani väckte talan vid Commissione tributaria provinciale di Novara avseende det meddelande genom vilket skattemyndigheten beslutade att inte återbetala den inkomstskatt för fysiska personer (imposta sul reddito delle persone fisiche) (nedan kallat IRPEF) som Paolo Verganic hade varit skyldig att betala.

15     Vid den nationella domstolen gjorde Paolo Vergani gällande att tillämpningen av skattesatsen avseende IRPEF, i enlighet med det skattesystem som föreskrivs i artikel 17.4a i presidentdekret nr 917/86, medför en oberättigad särbehandling. Han föreslog att det inom ramen för det nationella målet skulle inges en begäran om förhandsavgörande till domstolen.

16     Den nationella domstolen har påpekat att målet vid den nationella domstolen inte avser systemet för ålders- och avgångspension, eftersom Paolo Verganis yrkesverksamhet inte avslutades på grund av tillämpning av åldersgränser eller betalning av pensionsavgifter.

17     Med hänsyn till gällande gemenskapsrättsliga bestämmelser finns det enligt den nationella domstolen inte något skäl som motiverar en sådan särbehandling som föreskrivs i artikel 17.4a i presidentdekret nr 917/86.

18     Det följer således av beslutet om hänskjutande att målet vid den nationella domstolen avser beskattning av ett avgångsvederlag som utbetalats vid frivillig uppsägning av ett anställningsförhållande, till en manlig arbetstagare som har fyllt 50 år, men som inte har uppnått en ålder av 55 år.

19     Commissione tributaria provinciale di Novara beslutade under dessa omständigheter att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfråga till EG‑domstolen för ett förhandsavgörande:

”Är bestämmelsen i artikel 17.4a i presidentdekret nr 917/86 förenlig med kravet på likabehandling av män och kvinnor i artikel 141 EG … och i direktiv 76/207…, när det i den förstnämnda föreskrivs en förmån som består i att den skattesats som skall tillämpas på de belopp som erhållits som incitament till frivillig uppsägning och i avgångsvederlag när anställningsförhållandet upphört på lika villkor skall sättas ned till hälften för kvinnliga arbetstagare som har fyllt 50 år och för manliga arbetstagare som har fyllt 55 år?”

 Prövning av tolkningsfrågan

20     Den nationella domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artikel 141 EG och direktiv 76/207 skall tolkas på så sätt att de utgör hinder för en sådan bestämmelse som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, i vilken en förmån föreskrivs, som incitament till frivillig uppsägning, som består i att den skattesats som skall tillämpas på det belopp som erhållits i avgångsvederlag vid anställningsförhållandets upphörande skall sättas ned till hälften för kvinnliga arbetstagare som fyllt 50 år och för manliga arbetstagare som fyllt 55 år.

 Tillämpningsområdet för artikel 141 EG respektive för direktiv 76/207

21     Det skall inledningsvis undersökas huruvida en skattelättnad som beviljas i förhållande till arbetstagarens ålder avseende beskattning av ett avgångsvederlag vid frivillig uppsägning, såsom den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, omfattas av artikel 141 EG eller av direktiv 76/207.

22     Begreppet lön, som återfinns i artikel 141 EG, omfattar enligt fast rättspraxis alla förmåner, aktuella eller framtida, i form av kontanter eller naturaförmåner, som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får från arbetsgivaren på grund av anställningen (se, bland annat, dom av den 17 maj 1990 i mål C‑262/88, Barber, REG 1990, s. I‑1889, punkt 12, svensk specialutgåva, volym 10, s. 407, och av den 9 februari 1999 i mål C‑167/97, Seymour-Smith och Perez, REG 1999, s. I‑623, punkt 23).

23     Den förmån som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, det vill säga en skattelättnad, erhålls inte från arbetsgivaren. En sådan förmån omfattas således inte av artikel 141 EG.

24     De domar av domstolen som Paolo Vergani har åberopat till stöd för en motsatt slutsats (dom av den 9 februari 1982 i mål 12/81, Garland, REG 1982, s. 359, punkt 4, domen i det ovannämnda målet Barber, punkt 10, och dom av den 27 juni 1990 i mål C‑33/89, Kowalska, REG 1990, s. I‑2591, punkt 7) utgör inte hinder för denna bedömning, eftersom det i dessa domar rör sig om förmåner som arbetstagaren får från arbetsgivaren på grund av anställningen.

25     Vad beträffar frågan huruvida direktiv 76/207 är tillämpligt på en skattelättnad som beviljas i förhållande till arbetstagarens ålder avseende beskattning av ett avgångsvederlag vid frivillig uppsägning, såsom den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, skall det erinras om att det i artikel 5.1 i detta direktiv anges att tillämpningen av likabehandlingsprincipen i fråga om arbetsvillkor, inklusive villkor för att ett anställningsförhållande skall upphöra, innebär att kvinnor och män skall vara garanterade samma villkor utan diskriminering på grund av kön.

26     Mot bakgrund av artikel 5.2 a i direktiv 76/207, enligt vilken medlemsstaterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att alla lagar och andra författningar som strider mot likabehandlingsprincipen avskaffas, skall artikel 5.1 i detta direktiv förstås så att den även avser villkor, i nämnda medlemsstater, för att ett anställningsförhållande skall upphöra.

27     Inom ramen för direktiv 76/207 skall uttrycket att ”ett anställningsförhållande upphör” tolkas extensivt, på så sätt att det även omfattar att anställningsförhållandet mellan arbetstagaren och arbetsgivaren upphör inom ramen för ett system med frivillig avgång (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 1982 i mål 19/81, Burton, REG 1982, s. 555, punkt 9).

28     Den nationella domstolen har hänvisat till artikel 17.4a i presidentdekret nr 917/86, med förklaringen att den skatteförmån som är i fråga i målet vid den nationella domstolen beviljas ”för att uppmuntra till frivillig uppsägning från en arbetstagare som uppnått en ålder av 50 år för kvinnor och 55 år för män”.

29     Av det ovanstående följer att ett system för beskattning som fastställs i förhållande till arbetstagarens ålder, såsom det som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, utgör ett villkor för att ett anställningsförhållande skall upphöra i den mening som avses i artikel 5.1 i direktiv 76/207.

 Förekomsten av diskriminering

30     Enligt artikel 5.1 i direktiv 76/207 skall kvinnor och män vara garanterade samma villkor för att ett anställningsförhållande skall upphöra, utan diskriminering på grund av kön.

31     Särbehandling, som en följd av att den skattesats som skall tillämpas på det belopp som erhålls i avgångsvederlag när ett anställningsförhållande upphör sätts ned till hälften för kvinnliga arbetstagare som fyllt 50 år och för manliga arbetstagare som fyllt 55 år, innebär att arbetstagarna behandlas olika på grund av kön.

32     Med beaktande av den italienska regeringens och kommissionens yttranden skall det prövas huruvida en sådan särbehandling omfattas av det undantag som anges i artikel 7.1 a i direktiv 79/7. Enligt denna artikel skall direktivet inte utgöra hinder för medlemsstaterna att från dess tillämpningsområde utesluta avgörandet av pensionsålder för att bevilja ålders- och avgångspension och de eventuella konsekvenserna härav för andra förmåner.

33     Det följer av fast rättspraxis att, med hänsyn till den grundläggande betydelsen av principen om likabehandling av kvinnor och män, undantaget från förbudet mot diskriminering på grund av kön i artikel 7.1 a i direktiv 79/7 måste tolkas restriktivt (se, bland annat, dom av den 26 februari 1986 i mål 152/84, Marshall, REG 1986, s. 723, punkt 36, svensk specialutgåva, volym 8, s. 457, och av den 30 mars 1993 i mål C‑328/91, Thomas m.fl., REG 1993, s. I‑1247, punkt 8). Denna bestämmelse kan endast tillämpas vid fastställandet av pensionsålder för beviljande av ålders- och avgångspension och konsekvenserna härav för andra förmåner som ingår i systemet för social trygghet (dom av den 26 februari 1986 i mål 151/84, Roberts, REG 1986, s. 703, punkt 35, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 4 mars 2004 i mål C‑303/02, Haackert, REG 2004, s. I‑2195, punkt 30). Detta undantag från förbudet mot diskriminering på grund av kön är således inte tillämpligt på en skattelättnad såsom den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, vilken inte utgör en förmån inom systemet för social trygghet.

34     Mot bakgrund av att den särbehandling som föreskrivs i den bestämmelse som är i fråga i målet vid den nationella domstolen direkt grundar sig på kön och vidare att direktiv 76/207 inte innehåller något undantag, som är tillämpligt i förevarande fall, från principen om likabehandling, skall det fastställas att denna särbehandling utgör en direkt diskriminering på grund av kön.

35     Av det ovanstående följer att direktiv 76/207 skall tolkas så, att det utgör hinder för en sådan bestämmelse som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, i vilken en förmån föreskrivs, som incitament till frivillig uppsägning, som består i att den skattesats som skall tillämpas på de belopp som erhållits i avgångsvederlag när anställningsförhållandet upphört skall sättas ned till hälften för kvinnliga arbetstagare som har fyllt 50 år och för manliga arbetstagare som har fyllt 55 år.

 Rättegångskostnader

36     Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

På dessa grunder beslutar domstolen (första avdelningen) följande dom:

Rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor skall tolkas så, att det utgör hinder för en sådan bestämmelse som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, i vilken en förmån föreskrivs, som incitament till frivillig uppsägning, som består i att den skattesats som skall tillämpas på det belopp som erhållits i avgångsvederlag när anställningsförhållandet upphört skall sättas ned till hälften för kvinnliga arbetstagare som har fyllt 50 år och för manliga arbetstagare som har fyllt 55 år.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: italienska.