Mål C-3/04

Poseidon Chartering BV

mot

Marianne Zeeschip VOF m.fl.

(begäran om förhandsavgöranden från Rechtbank Utrecht)

”Direktiv 86/653/EEG – Självständiga handelsagenter – Begreppet handelsagent – Ingående och förlängning av ett enda avtal under flera år”

Förslag till avgörande av generaladvokat L.A. Geelhoed föredraget den 28 april 2005 

Domstolens dom (första avdelningen) av den 16 mars 2006 

Sammanfattning av domen

1.     Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser

(Artikel 234 EG)

2.     Fri rörlighet för personer – Etableringsfrihet – Självständiga handelsagenter – Direktiv 86/653

(Rådets direktiv 86/653, artikel 1.2)

1.     Det framgår varken av lydelsen av artikel 234 EG eller av ändamålet med det förfarande som inrättats genom denna artikel att författarna till fördraget hade för avsikt att undanta en begäran om förhandsavgörande som rör en gemenskapsrättslig bestämmelse från domstolens behörighet, i det särskilda fall då en medlemsstats nationella rätt hänvisar till denna bestämmelse när det gäller att fastställa vilka regler som är tillämpliga i en situation som är av rent intern art.

När en nationell lagstiftning för lösningen av problem i rent interna situationer anpassas till den lösning som har valts i gemenskapsrätten, för att bland annat undvika diskriminering eller att det uppstår eventuella snedvridningar av konkurrensen, föreligger det nämligen ett bestämt gemenskapsrättsligt intresse av att de bestämmelser eller begrepp som har hämtats från gemenskapsrätten blir tolkade på ett enhetligt sätt, oberoende av under vilka omständigheter de skall tillämpas, för att undvika att det i framtiden förekommer tolkningar som skiljer sig åt.

(se punkterna 15–16)

2.     Artikel 1.2 i rådets direktiv 86/653 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter skall tolkas så att, när en självständig mellanman har getts behörighet att sluta ett enda avtal vilket sedan förlängs under flera år, villkoret om varaktighet i denna bestämmelse kräver att denna mellanman av huvudmannen getts behörighet att förhandla om de successiva förlängningarna av detta avtal med mindre än att det föreligger andra omständigheter som visar på förekomsten av ett varaktigt förhandlingsuppdrag.

(se punkterna 26–27 och domslutet)

DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 16 mars 2006 (*)

”Direktiv 86/653/EEG – Självständiga handelsagenter – Begreppet handelsagent – Ingående och förlängning av ett enda avtal under flera år”

I mål C-3/04,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Rechtbank Utrecht (Nederländerna), genom beslut av den 10 december 2003 som inkom till domstolen den 5 januari 2004, i målet

Poseidon Chartering BV

mot

Marianne Zeeschip VOF,

Albert Mooij,

Sjoerdtje Sijswerda,

Gerrit Schram,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann (referent) samt domarna K. Schiemann, K. Lenaerts, E. Juhász och M. Ilešič,

generaladvokat: L.A. Geelhoed,

justitiesekreterare: R. Grass,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–       Poseidon Chartering BV, genom H. Boonk, advocaat,

–       Europeiska gemenskapernas kommission, genom H. Støvlbæk och W. Wils, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 28 april 2005 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1       Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1.2, 7.1 och 17 i rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (EGT L 382, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150) (nedan kallat direktivet).

2       Begäran har framställts i ett förfarande som anhängiggjorts av Poseidon Chartering BV (nedan kallat Poseidon) mot bolaget Marianne Zeeschip VOF, samt A. Mooij, S. Schram och G. Sijswerda (nedan gemensamt kallade Marianne Zeeschip), rörande erläggande av skadestånd, obetald provision samt gottgörelse till följd av uppsägning av ett avtal.

 Tillämpliga bestämmelser

 De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

3       I artikel 1.2 i direktivet föreskrivs att ”[m]ed handelsagent avses i detta direktiv en självständig agent med varaktig behörighet att förhandla om försäljning eller köp av varor för en annan persons räkning, här nedan kallad huvudman, eller att förhandla om och slutföra sådana affärsuppgörelser i huvudmannens namn och för dennes räkning”.

4       Vad gäller ersättning till handelsagenten föreskrivs i artikel 7.1 i direktivet:

”1. Handelsagenten skall ha rätt till provision på avtal som ingås under avtalstiden

a)      i de fall då dessa träffats som ett resultat av hans medverkan, eller

b)      i de fall då dessa ingås med tredje man, som han tidigare skaffat som kund för samma slags uppgörelser.”

5       Vad gäller de ekonomiska följderna för handelsagenten vid avtalets upphörande föreskrivs i artikel 17 i direktivet:

”1. Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att handelsagenten efter det att agenturavtalet upphört att gälla får ersättning i överensstämmelse med punkt 2 eller får skadestånd i överensstämmelse med punkt 3.

2.      a)     Handelsagenten skall ha rätt till gottgörelse, om och i den mån som

–       han har skaffat huvudmannen nya kunder eller i betydande omfattning har ökat affärsvolymen med befintliga kunder och affärerna med dessa kunder fortsätter att ge huvudmannen ansenliga fördelar, och

–       betalningen av denna gottgörelse är rimlig med hänsyn till samtliga omständigheter och då särskilt handelsagentens förlust av provision på affärer med dessa kunder. Medlemsstaterna kan föreskriva, att dessa omständigheter även skall innefatta tillämpningen av en konkurrensklausul i den bemärkelse som avses i artikel 20.

b)      Gottgörelsens storlek får inte överskrida ett belopp motsvarande en årlig ersättning beräknad med utgångspunkt från handelsagentens genomsnittliga årsersättning under de senaste fem åren. Om avtalet ingåtts inom de senaste fem åren, beräknas gottgörelsen med utgångspunkt från genomsnittsersättningen under perioden i fråga.

c)      Beviljandet av sådan gottgörelse skall inte hindra handelsagenten från att kräva skadestånd

… ”

 Den nationella lagstiftningen

6       Direktivet har införlivats med den nederländska lagstiftningen genom artiklarna 428–445 i civillagen (Burgerlijk Wetboek). Dessa artiklar är i huvudsak analoga med bestämmelserna i direktivet med undantag av att artikel 1.2 i direktivet anger att detta är tillämpligt på transaktioner beträffande försäljning eller köp av varor medan de nederländska bestämmelserna även är tillämpliga på transaktioner beträffande tillhandhållande av tjänster. Således föreskrivs i artikel 7:428.1 i civillagen, genom vilken artikel 1.2 införlivas:

”Ett agenturavtal är ett avtal varigenom en part, här kallad huvudmannen, uppdrar åt den andra parten, här kallad handelsagenten, att för en bestämd eller obestämd tidsperiod mot vederlag verka som mellanman i förhandlingar om avtal, vilka han kan ingå i huvudmannens namn och för dennes räkning men utan att vara underordnad huvudmannen.”

 Tvisten i den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

7       Det framgår av begäran om förhandsavgörande att Poseidon handlat i egenskap av mellanman vid ett sjöfraktavtal ingått mellan Marianne Zeeschip och bolaget Maritramp. Detta avtal förlängdes årligen mellan åren 1994 och 2000. Under denna period har Poseidon bland annat fastställt resultatet av de årliga förhandlingarna om förlängning av fraktavtalet mellan parterna i en bilaga till detta avtal. Mellan åren 1994 och 2000 erhöll Poseidon en provision på 2,5 procent av fraktbeloppet.

8       Efter uppsägningen av avtalet mellan Marianne Zeeschip och Poseidon begärde den senare skadestånd för åsidosättande av uppsägningstiden för avtalet från Marianne Zeechip, ett belopp på 14 229,89 euro avseende obetald provision samt ett belopp på 14 471,29 euro avseende skadestånd för förlust av kunder.

9       Marianne Zeeschip vägrade betala med motiveringen att Poseidon inte skall anses vara handelsagent eftersom det inte förhandlat mer än ett enda avtal. Ett agenturavtal kännetecknas av att handelsagenten medverkar i en mängd avtal.

10     Det är mot denna bakgrund som Rechtbank Utrecht, vid vilken den nationella tvisten anhängiggjorts, beslutade att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till domstolen:

”1.       Skall det anses vara fråga om en handelsagent i den mening som avses i direktiv 86/653 … när det rör sig om en självständig mellanman som har agerat vid slutandet av ett (och inte flera) avtal (ett fraktavtal för ett fartyg) som förlängs varje år och när årliga fraktförhandlingar om förlängning av avtalet (förutom år 1999 under perioden år 1994–2000) förs mellan fartygets ägare och en tredje man och utgången därav fastställs i en bilaga av mellanmannen?

2.       För det fall det behöver fastställas huruvida det rör sig om ett agenturavtal, är det av betydelse för svaret på fråga 1 att en ersättning (provision) på 2,5 procent av fraktavtalet betalats ut sedan många år eller att det i artikel 7.1 i direktivet talas om ’avtal som ingås’ och om en rätt till provision ’i de fall då dessa ingås med tredje man, som [mellanmannen] tidigare skaffat som kund för samma slags uppgörelser’?

3.       Är det av betydelse för svaret på fråga 1 att det i artikel 17 i direktivet talas om ’kunder’ i stället för ’kund’?”

 Domstolens behörighet

11     Genom skrivelse av den 2 september 2004 har domstolens kansli uppmärksammat den hänskjutande domstolen på att direktivet, enligt vad som framgår av dess artikel 1.2, endast avser självständiga agenter med behörighet att förhandla om försäljning eller köp av varor och inte självständiga agenter med behörighet att förhandla om tjänsteavtal (se beslut av den 6 mars 2003 i mål C‑449/01, Abbey Life Insurance, ej publicerat i rättsfallssamlingen). Domstolens kansli tillfrågade den hänskjutande domstolen om den under dessa omständigheter vidhöll sin begäran om förhandsavgörande.

12     I sitt svar har den hänskjutande domstolen vidhållit sin begäran och klargjort att när direktivet införlivades med nationell rätt utvidgade den nederländska lagstiftaren tillämpningsområdet för handelsagent till att även omfatta tjänsteavtal. Rechtbank har framhållit att tolkningsfrågorna särskilt avser vissa begrepp i direktivet, såsom varaktig behörighet som förekommer i artikel 1.2 i direktivet och begreppet skadestånd för förlust av kunder som avses i artikel 17 i samma direktiv. Det förhållandet att den nederländska lagstiftningen om agenturavtal, vars förebild varit direktivet, ger en vidare definition av agenturavtal än direktivet, innebär inte att den hänskjutande domstolen vid tolkningen av vissa begrepp som har sin grund i direktivet måste ha att avgöra ett mål som avser det smalare begreppet handelsagent/agenturavtal.

13     Mot denna bakgrund har Poseidon och kommissionen yrkat att domstolen skall besvara de hänskjutna tolkningsfrågorna.

14     Domstolen erinrar inledningsvis om att det, inom ramen för samarbetet mellan domstolen och de nationella domstolarna vilket har inrättats genom artikel 234 EG, uteslutande ankommer på den nationella domstolen att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen eller då frågan är allmän eller hypotetisk (se, bland annat, dom av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman, REG 1995, s. I‑4921, punkterna 59–61, av den 27 november 1997 i mål C‑369/95, Somalfruit och Camar, REG 1997, s. I‑6619, punkterna 40 och 41, av den 13 juli 2000 i mål C‑36/99, Idéal tourisme, REG 2000, s. I‑6049, punkt 20, av den 7 januari 2003 i mål C‑306/99, BIAO, REG 2003, s. I‑1, punkt 88, och av den 7 juni 2005 i mål C‑17/03, VEMW m.fl., REG 2005, s. I‑4983, punkt 34).

15     Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av en gemenskapsrättslig bestämmelse. Det framgår nämligen varken av lydelsen av artikel 234 EG eller av ändamålet med det förfarande som inrättats genom denna artikel att författarna till fördraget hade för avsikt att undanta en begäran om förhandsavgörande som rör en gemenskapsrättslig bestämmelse från domstolens behörighet, i det särskilda fall då en medlemsstats nationella rätt hänvisar till denna bestämmelse när det gäller att fastställa vilka regler som är tillämpliga i en situation som är av rent intern art (dom av den 17 juli 1997 i mål C‑130/95, Giloy, REG 1997, s. I‑4291, punkt 21, och av den 11 januari 2001 i mål C‑1/99, Kofisa Italia, REG 2001, s. I‑207, punkt 21).

16     När en nationell lagstiftning för lösningen av problem i rent interna situationer anpassas till den lösning som har valts i gemenskapsrätten, för att bland annat undvika diskriminering eller att det uppstår eventuella snedvridningar av konkurrensen, föreligger det nämligen ett bestämt gemenskapsrättsligt intresse av att de bestämmelser eller begrepp som har hämtats från gemenskapsrätten blir tolkade på ett enhetligt sätt, oberoende av under vilka omständigheter de skall tillämpas, för att undvika att det i framtiden förekommer tolkningar som skiljer sig åt (se dom av den 17 juli 1997 i mål C‑28/95, Leur‑Bloem, REG 1997, s. I‑4161, punkt 32, domen i det ovannämnda målet Giloy, punkt 28, och domen i det ovannämnda målet Kofisa Italia, punkt 32).

17     Trots att frågorna i förevarande mål avser ett avtal som slutits av en mellanman med behörighet att förhandla om tjänsteavtal och inte ett avtal om försäljning eller köp av varor och direktivet följaktligen inte kan anses direkt reglera den aktuella situationen, är det icke desto mindre så att när direktivet införlivades med nationell rätt beslutade den nationella lagstiftaren att behandla dessa två typer av situationer på ett identiskt sätt.

18     Vidare finns det ingen omständighet i målet som tyder på att den nationella domstolen skulle ha möjlighet att avvika från domstolens tolkning av bestämmelserna i direktivet.

19     Mot denna bakgrund, och som generaladvokaten föreslår i punkterna 13–16 i sitt förslag till avgörande, skall domstolen besvara de hänskjutna tolkningsfrågorna.

 Prövning av tolkningsfrågorna

20     Den hänskjutande domstolen har ställt frågorna, vilka skall besvaras i ett sammanhang, för att få klarhet i huruvida en självständig mellanman med behörighet att sluta ett enda sjöfraktavtal, vilket därefter förlängts under flera år, omfattas av begreppet handelsagent i den mening som avses i direktivet.

21     Käranden i målet vid den nationella domstolen samt kommissionen har hävdat att det faktum att det är fråga om ett enda avtal inte är avgörande när mellanmannen utövar sin verksamhet på ett varaktigt sätt. I förevarande mål kan, med hänsyn till att avtalet förnyats under flera år, mellanmannens verksamhet anses vara varaktig.

22     Kommissionen har även angett att, i förslaget till rådets direktiv om samordning av medlemsstaternas lagar rörande (självständiga) handelsagenter, vilket framlades den 17 december 1976 (EGT C 13, 1977, s. 2), innefattades i definitionen på handelsagent i artikel 2 i förslaget ett obestämt antal transaktioner, ett villkor som inte tagits med i den slutliga versionen av artikel 1.2 i direktivet.

23     Kommissionen har tillagt att enligt artikel 3 i samma förslag skulle direktivet inte tillämpas på mellanmän vars uppgift är att sluta eller förhandla om ett eller ett begränsat antal avtal i huvudmannens namn. Eftersom denna bestämmelse inte finns med i den slutliga versionen av direktivet visar detta att den föreslagna begränsningen medvetet utelämnats av gemenskapslagstiftaren.

24     Domstolen erinrar om att agenturavtal särskilt kännetecknas av, vilket även framgår av artikel 1.2 i direktivet, att handelsagenten, vilken definieras som en självständig agent, av huvudmannen getts varaktig behörighet att förhandla. Denna konstruktion följer av flera bestämmelser i detta direktiv, särskilt artiklarna 3 och 4 om kravet på parterna att handla plikttroget och redligt, artikel 6 och följande artiklar om ersättning till handelsagenten under avtalstiden samt artikel 17 och följande artiklar om handelsagentens rättigheter vid avtalets upphörande.

25     Antalet avtal som mellanmannen sluter för huvudmannens räkning eller i dennes namn är vanligtvis en indikation på denna varaktighet. Såsom den hänskjutande domstolen påpekat används i artikel 17.2 a i direktivet begreppet kunder i plural. Som generaladvokaten påpekat i punkt 24 i sitt förslag till avgörande är emellertid antalet avtal inte den enda avgörande faktorn för att bedöma om den behörighet som huvudmannen gett till mellanmannen är av varaktigt karaktär.

26     När en mellanman har getts behörighet att, i huvudmannens namn eller för hans räkning, sluta ett enda avtal vilket därefter förlängs under flera år, kräver villkoret om varaktighet i artikel 1.2 i direktivet att denna mellanman getts behörighet av huvudmannen att på ett varaktigt sätt förhandla om de successiva förlängningarna av detta avtal, med mindre än att det föreligger andra omständigheter som visar på förekomsten av ett varaktigt förhandlingsuppdrag. Det ankommer på den nationella domstolen att fatta nödvändiga avgöranden i detta avseende. Enbart den omständigheten att mellanmannen har upprätthållit relationer med huvudmannen under hela avtalsperioden är inte tillräckligt i sig för att visa att ett sådant uppdrag föreligger.

27     De hänskjutna frågorna skall således besvaras på följande sätt: Artikel 1.2 i direktivet skall tolkas så att när en självständig mellanman har getts behörighet att sluta ett enda avtal vilket sedan förlängs under flera år, kräver villkoret om varaktighet i denna bestämmelse att denna mellanman av huvudmannen getts behörighet att förhandla om de successiva förlängningarna av detta avtal.

 Rättegångskostnader

28     Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 1.2 i rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter skall tolkas så att när en självständig mellanman har getts behörighet att sluta ett enda avtal vilket sedan förlängs under flera år, kräver villkoret om varaktighet i denna bestämmelse att denna mellanman av huvudmannen getts behörighet att förhandla om de successiva förlängningarna av detta avtal.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: nederländska.