FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ANTONIO TIZZANO

föredraget den 17 november 2005 (1)

Mål C-419/04

Conseil général de la Vienne

mot

Directeur général des douanes et droits indirects

(begäran om förhandsavgörande från Cour d’appel de Poitiers (Frankrike))

”Förordning nr 2454/93 – Importtullar – Uppbörd i efterhand – Artikel 871 – Skyldighet att rådfråga kommissionen – Föreligger inte”

1.     Cour d’appel de Poitiers har, genom beslut som inkom till domstolen den 30 september 2004, ställt en fråga om tolkningen av artikel 871 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (nedan kallad förordning nr 2454/93)(2). Den nationella domstolen vill närmare bestämt få klarhet i huruvida nationella tullmyndigheter genom denna bestämmelse åläggs en skyldighet att hänskjuta ett ärende till kommissionen när de har för avsikt att i efterhand uppbära en tull som inte betalades när varan importerades, men de har varit tveksamma till om de föreskrivna villkoren för att avstå från uppbörd är uppfyllda.

I –    Tillämpliga bestämmelser

2.     Förfarandet för bokföring och uppbörd i efterhand av en tullskuld regleras i artikel 868 och följande artiklar i förordning nr 2454/93. Jag vill såvitt här är av intresse erinra om att enligt artikel 869 i denna förordning, i den lydelse som är tillämplig av tidsmässiga skäl (ratione temporis) på de faktiska omständigheterna i målet(3), kan nationella myndigheter självständigt besluta att avstå från obetalda tullar när dessa understiger 2 000 euro. Vid högre belopp tillämpas emellertid artikel 871, i vilken, även denna i den lydelse som är tillämplig på de faktiska förhållandena i målet, föreskrivs följande:

”I andra fall än de som avses i artikel 869, om vilka tullmyndigheterna antingen anser att de villkor som fastställs i artikel 220.2 b i kodexen är uppfyllda eller tvekar om den riktiga omfattningen av den bestämmelsens villkor för ett särskilt fall, skall dessa myndigheter hänföra ärendet till kommissionen, så att ett beslut kan fattas i enlighet med det förfarande som fastställs i artik[larna] 872–876. De fall som hänförs till kommissionen skall innehålla alla uppgifter som behövs för en fullständig utredning … .”

3.     I artikel 220.2 b i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (nedan kallad tullkodexen)(4), till vilken hänvisas i den nyss nämnda bestämmelsen i förordning nr 2454/93, föreskrivs att bokföring i efterhand inte skall ske i följande fall:

”Det rätta tullbeloppet har inte bokförts på grund av ett misstag från tullmyndigheternas sida och gäldenären kunde inte rimligen ha upptäckt detta, eftersom denne för sin del handlat i god tro och följt bestämmelserna i den gällande lagstiftningen i fråga om tulldeklaration.”

4.     Jag vill mot denna bakgrund erinra om att, om dessa förutsättningar är uppfyllda, det är möjligt även att efterge en tull, vilken åtgärd enligt artikel 235 b i tullkodexen består i att ”helt eller delvis efterge tullskuldbeloppet”. I artikel 236.1 andra stycket i tullkodexen föreskrivs nämligen just att ”[i]mport- eller exporttullar skall efterges i den utsträckning som det fastställs att tullbeloppet då tullen bokfördes inte var det som lagligen skulle betalas eller att beloppet har bokförts i strid med artikel 220.2”.

II – Bakgrund och förfarandet

5.     Mellan den 31 mars och den 29 april 1993 köpte Conseil général de la Vienne, medlem i Conseil de surveillance de la société d’économie mixte locale du Parc du Futuroscope (företagsrådet i det lokala halvoffentliga bolaget Parc du Futuroscope) (nedan kallat Futuroscope), från det enligt kanadensisk rätt bildade bolaget IMAX Corporation (nedan kallat IMAX) audiovisuell utrustning som den importerade till gemenskapens tullområde.

6.     Enligt överlåtelseavtalet bestod köpeskillingen av två delar: Conseil général de la Vienne skulle dels till IMAX betala 3 431 650 USD när utrustningen levererades, dels till detta bolag betala en fast avgift om 1,8 FRF för varje såld inträdesbiljett till Futuroscope.

7.     Conseil général de la Vienne deklarerade emellertid endast det först nämnda beloppet som tullvärde för denna utrustning och betalade endast den tull som de franska tullmyndigheterna hade beräknat på grundval därav.

8.     Eftersom det vid en senare kontroll framkom att det fanns en sådan andra del, begärde de franska myndigheterna att Conseil général de la Vienne skulle betala tull hänförlig till denna del. Conseil général de la Vienne förde frågan till Commission de conciliation et d’expertise douanière (nedan kallad CCED), ett organ som består av domare och fackmän till vilket importörer (eller exportörer) kan vända sig om de önskar att organet skall verka som medlare i tvister med tullmyndigheter. I ett yttrande av den 13 april 1999 uttalade CCED att tullvärdet för den importerade audiovisuella utrustningen felaktigt angetts till ett med 5 517 281 FRF (motsvarande 841 104 euro) för lågt belopp.

9.     Ställd inför detta framställde Conseil général de la Vienne hos de franska myndigheterna en begäran om eftergift enligt artikel 236 i tullkodexen, vilken begäran dock avslogs genom beslut av den 6 juni 2000.

10.   Den 17 juli samma år överklagade Conseil général de la Vienne detta beslut till ekonomi-, finans- och industriministern.

11.   Sedan ett förslag till förlikning inte godtagits sände direktören för den franska tullmyndigheten den 16 juli 2001 en skrivelse till Conseil général de la Vienne i vilken, sedan det erinrats om ovannämnda beslut att inte medge eftergift, och sedan det beaktats att överklagande skett, Conseil général de la Vienne informerades om myndighetens beslut att ”hänskjuta den uppkomna frågan till kommissionen”(5).

12.   Trots detta väckte denna myndighet den 19 juli 2001 talan mot Conseil général de la Vienne vid Tribunal d’instance de Poitiers med yrkande om förpliktande för den senare att betala en tullskuld om 1 451 541 FRF (motsvarande 221 286 euro) som härrörde från den andra delen av inköpspriset för den importerade audiovisuella utrustningen.

13.   I avvaktan på domen begärde de franska tullmyndigheterna den 18 september 2001 att den franska regeringen till kommissionen skulle vidarebefordra en skrivelse, i vilken de begärde bekräftelse på att den analys som låg till grund för kravet på betalning av den nämnda tullskulden var riktig. Denna skrivelse, som sändes i väg den 11 december 2001, besvarades inte.

14.   Den 20 december 2002 meddelade Tribunal d’instance de Poitiers dom till nackdel för Conseil générale de la Vienne. Denna part överklagade domen till Cour d’appel de Poitiers.

15.   Sistnämnda domstol noterade först och främst att enligt artikel 871 i förordning nr 2454/93 skall tullmyndigheterna hänföra ärendet till kommissionen om de tvekar om den exakta omfattningen av villkoren för att avstå från bokföring i efterhand, särskilt när de rätta tullbeloppen inte beaktats på grund av ett fel från deras sida och den tullskyldige i god tro och med iakttagande av nationell rätt om tulldeklarationer inte rimligen kunde ha varit medveten om detta.

16.   Enligt den domstolen hade dessutom de nationella tullmyndigheterna i det aktuella fallet tvekat om den riktiga omfattningen av kriterierna för tillämpning av villkoren för dispens från bokföring i efterhand av tullskulden, eftersom de, genom skrivelsen av den 16 juli 2001, hade informerat Conseil général de la Vienne om sitt beslut att vända sig till kommissionen.

17.   Mot denna bakgrund beslutade Cour d’appel att ställa följande fråga till domstolen beträffande tolkningen av artikel 871:

”Skall artikel 871 i [förordning nr 2454/93](6) angående uppbörd av en tullskuld tolkas på så sätt att det i artikeln föreskrivs ett oundgängligt och obligatoriskt förfarande, utan vilket uppbördsåtgärden är ogiltig, i fall där de nationella tullmyndigheterna vid något tillfälle under uppbördsförfarandet i förhållande till en skattskyldig som varit i god tro har tvekat om omfattningen av villkoren för uppbörd eller eftergift av tull som avser en tullskuld som har undanhållits eftersom den inte bokförts den dag då nämnda skuld borde ha uppburits, om skulden avser ett eventuellt inräknande i priset för audiovisuell utrustning som köpts från en kanadensisk leverantör av en schablonavgift som måste inkluderas i priset för entrén till den nöjespark där utrustningen i fråga används, oavsett om den besökare som har betalat avgiften utnyttjar utrustningen eller ej?”

18.   Conseil général de la Vienne, den franska och den slovakiska regeringen samt kommissionen har ingett skriftliga yttranden till domstolen. De har också, med undantag för den slovakiska regeringen, deltagit i förhandling i målet den 28 september 2005.

III – Rättslig bedömning

A –    Upptagande till sakprövning

19.   Innan jag prövar målet i sak skall jag göra några påpekanden i frågan huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning, vilket den franska regeringen har bestritt.

20.   Enligt denna regering är det inte nödvändigt att tolka artikel 871 för att döma i tvisten vid den nationella domstolen. Eftersom det i denna bestämmelse hänvisas till villkoren i artikel 220.2 b i tullkodexen, framgår det av bestämmelsen att den är tillämplig endast om dessa villkor är uppfyllda och följaktligen endast när de nationella myndigheterna befarar att de, när tullbeloppet fastställdes, gjorde sig skyldiga till ”ett misstag ... och gäldenären ... inte rimligen [kunde] ha upptäckt detta, eftersom denne för sin del handlat i god tro och följt bestämmelserna i den gällande lagstiftningen”.

21.   Eftersom Conseil général de la Vienne i det förfarande som har gett upphov till förevarande mål har bestritt att den andra delen av priset för den importerade audiovisuella utrustningen (vilken är knuten till antalet besökare till den park där utrustningen används) skall inkluderas vid beräkningen av tullen, utan att åberopa ett misstag av det slag som angetts ovan, är tolkningen av artikel 871 irrelevant.

22.   Enligt den franska regeringen bekräftas detta dessutom av det förhållandet att den tvekan beträffande vilken kommissionen faktiskt rådfrågats, dock inte på det sätt som föreskrivs i artikel 871, avsåg just riktigheten i den analys som föranlett de franska tullmyndigheterna att i efterhand bokföra den andra delen av priset för den audiovisuella utrustningen när tullen beräknades och inte förekomsten av ett misstag i den mening som avses i artikel 220.2 b i tullkodexen.

23.   Jag kan för min del inte utesluta att det var just en sådan tvekan som de nationella tullmyndigheterna kände och som gav upphov till den ovannämnda skrivelsen av den 16 juli 2001. Detta förefaller nämligen vara den fråga som Conseil général de la Vienne hade väckt och som myndigheterna slutligen beslöt att hänskjuta till kommissionen.

24.   Detta leder emellertid inte med nödvändighet till bifall till invändningen att frågan inte kan tas upp till sakprövning. Den nationella domstolen, som säkert har känt till de argument som Conseil général de la Vienne hade åberopat mot uppbörd i efterhand, har dock ansett att de franska myndigheternas tvekan, såsom den beskrevs i skrivelsen av den 16 juli 2001, skulle kunna utlösa den mekanism som föreskrivs i artikel 871 i förordning nr 2454/93. Den nationella domstolen har vänt sig till domstolen just för att skingra all osäkerhet beträffande de nödvändiga villkoren för att bestämmelsen skall vara tillämplig.

25.   Sedan frågan avgränsats på detta sätt anser jag att gemenskapens rättspraxis i fråga om upptagande till sakprövning inte innebär att tolkningsfrågan inte skall besvaras.

26.   Som bekant gäller enligt denna rättspraxis att det ”inom ramen för det samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 234 EG, uteslutande ankommer på de[n] nationella [domstol], vid vilk[en] tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i [målet] bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt som relevansen av de frågor som ställs till domstolen”. Endast ”i undantagsfall [undersöker domstolen] – för att pröva sin egen behörighet – ... de omständigheter under vilka den nationella domstolen anhängiggjorde sin begäran om förhandsavgörande”.(7) Detta gäller särskilt ”då det är uppenbart att den av den nationella domstolen begärda tolkningen av en gemenskapsrättslig regel eller bedömningen av giltigheten av en sådan regel inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för talan i målet vid den nationella domstolen, eller då frågan är hypotetisk …”(8).

27.   Jag anser emellertid att, eftersom den nationella domstolen anser att det av ordalydelsen i artikel 871 i förordning nr 2454/93 inte klart framgår under vilka villkor det är obligatoriskt att hänskjuta ett ärende till kommissionen, ett förhandsavgörande från domstolen i frågan inte kan anses vara irrelevant, åtminstone inte uppenbart irrelevant, för den nationella domstolens dom i målet. Det är nämligen först sedan den nationella domstolen fått sådan tolkningsvägledning från domstolen som gör det möjligt för den att fastställa huruvida det i förevarande fall föreligger en skyldighet att vända sig till kommissionen, som den nationella domstolen kan bedöma huruvida det nationella förfarandet varit lagenligt. Närmare bestämt är det tack vare det besked som domstolen lämnar som den kan besluta huruvida det var rätt eller fel att Conseil général de la Vienne berövats den garanti för opartiskhet som kommissionens bedömning av huruvida villkoren för att avstå från uppbörd i efterhand av tullskuld är uppfyllda innebär.

28.   Jag anser således att tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning och jag övergår nu till denna prövning.

B –    Prövning i sak

29.   Genom tolkningsfrågan önskar den nationella domstolen få klarhet i huruvida det av artikel 871 i förordning nr 2454/93 följer att de nationella tullmyndigheterna, när de – om än tillfälligt – är tveksamma till huruvida de nödvändiga villkoren för att avstå från uppbörd i efterhand av en obetald tull är uppfyllda i ett visst fall, är skyldiga att hänskjuta frågan till kommissionen.

30.   Conseil général de la Vienne och den slovakiska regeringen anser att en sådan skyldighet alltid föreligger.

31.   Även den franska regeringen har hävdat att det föreligger en sådan skyldighet om tvekan är av viss art. Denna regering har emellertid inledningsvis frågat sig huruvida den ursprungliga lydelsen av artikel 871 eller dess genom förordning nr 1335/2003 ändrade lydelse (se ovan fotnot 3) skall tillämpas i förevarande fall och har därvid förespråkat det senare alternativet.

32.   Kommissionen är av motsatt uppfattning i sistnämnda fråga. Kommissionen är emellertid av motsatt uppfattning även i sak beträffande tolkningsfrågan, eftersom den anser att de nationella myndigheterna inte är skyldiga att vända sig till kommissionen om de efter en inledande tvekan blir övertygade om att villkoren för att avstå från uppbörd i efterhand inte är uppfyllda.

33.   Vad gäller frågan vilken lydelse av artikel 871 som är tillämplig anser jag först och främst att i förevarande fall är endast den ursprungliga lydelsen av relevans. Det står nämligen utan tvivel klart att det här är fråga om en handläggningsregel och att enligt gemenskapens rättspraxis anses ”handläggningsregler ... vara tillämpliga på alla tvister som pågår vid den tidpunkt då reglerna träder i kraft”(9). Det är emellertid mot bakgrund av allmänna principer också riktigt att den nya lagen kan vara omedelbart tillämplig endast med avseende på förhållanden som, även om de uppkommit medan den tidigare lagen gällde, ännu inte hade upphört när den nya trädde i kraft.

34.   Jag anser emellertid att innan de ändringar skedde som infördes genom förordning nr 1335/2003, vilken trädde i kraft den 1 augusti 2003, hade den rättsliga situation som är relevant i förevarande fall upphört helt. Den skrivelse genom vilken tullmyndigheterna hade visat att det förelåg en tvekan som skulle hänskjutas till kommissionen är daterad den 16 juli 2001. Ansökan om stämning mot Conseil général de la Vienne hos Tribunal d’instance de Poitiers är av den 19 juli 2001, och nämnda domstol meddelade sin dom den 20 december 2002.

35.   Sedan detta klargjorts övergår jag nu till sakfrågan, det vill säga till bedömningen av om tullmyndigheterna var skyldiga att vända sig till kommissionen.

36.   Jag vill i detta hänseende erinra om att i artikel 871 föreskrivs att ”om … tullmyndigheterna antingen anser att de villkor som fastställs i artikel 220.2 b i kodexen är uppfyllda eller tvekar om den riktiga omfattningen av den bestämmelsens villkor för ett särskilt fall, skall dessa myndigheter hänföra ärendet till kommissionen …” (10).

37.   Av användningen av presens indikativ är det mot bakgrund av det sätt på vilket gemenskapslagstiftaren normalt utformar författningstext säkerligen möjligt att sluta sig till att här är fråga om en skyldighet att hänskjuta ärendet till kommissionen.

38.   Härigenom har emellertid inte allt sagts i detta mål. Jag anser nämligen att det vidare är nödvändigt att bedöma huruvida skyldigheten i fråga upphör och tullmyndigheterna förblir fria att fatta eget beslut om den tvekan som de tidigare känt skingras. Om den slutsatsen skall dras att skyldigheten kvarstår när tvekan skingrats, skall det vidare prövas vad denna tvekan skall avse för att en endast tillfällig tvekan skall medföra en skyldighet att vända sig till kommissionen.

39.   a) Vad gäller den första aspekten anser jag att ordalydelsen i artikel 871, vilket även kommissionen anförde vid förhandlingen i målet, leder till den ståndpunkten att tvekan skall föreligga när fallet hänskjuts till kommissionen. En sådan skyldighet föreligger däremot inte för det fall att tvekan som inledningsvis förelegat sedan övergått till visshet.

40.   Jag vill tillägga att i förevarande fall blev de franska tullmyndigheterna slutligen övertygade om att de villkor som föreskrivs i artikel 220.2 b i tullkodexen inte var uppfyllda och att den obetalda tullen således skulle uppbäras i efterhand. Jag anser att när de nationella myndigheterna slutligen blir förvissade om att de måste vidta sådana åtgärder, har de inte någon skyldighet att först vända sig till kommissionen.

41.   Jag kommer till denna slutsats utifrån de principer som slagits fast i domstolens rättspraxis avseende de bestämmelser som, utan att syftet med dem ändrats, ersatts av artikel 871 i förordning nr 2454/93 och av artikel 220 i tullkodexen.

42.   Jag syftar först och främst på artikel 4 i kommissionens förordning (EEG) nr 1573/80 av den 20 juni 1980 om tillämpningsföreskrifter för artikel 5.2 i rådets förordning (EEG) nr 1697/79 om uppbörd i efterhand av import- eller exporttullar som den betalningsskyldiga personen inte har ålagts att betala för varor som hänförts till ett tullförfarande som medför en förpliktelse att betala sådana tullar (nedan kallad förordning nr 1573/80)(11). I denna bestämmelse, som i sak inte skiljer sig från artikel 871 i förordning nr 2454/93, föreskrivs att ”om den behöriga myndigheten i den medlemsstat, i vilken misstaget har gjorts, inte själv kan försäkra sig om att samtliga villkor i artikel 5.2 i grundförordningen är uppfyllda ..., skall denna myndighet anmoda kommissionen att fatta ett beslut …”.

43.   Villkoren i fråga hade fastställts i artikel 5.2 i rådets förordning (EEG) nr 1697/79 av den 24 juli 1979 om uppbörd i efterhand av import- eller exporttullar som den betalningsskyldiga personen inte har ålagts att betala för varor som hänförts till ett tullförfarande som medför en förpliktelse att betala sådana tullar (nedan kallad förordning nr 1697/79)(12), med en ordalydelse som inte skiljer sig från den som används i artikel 220 i tullkodexen. Det skulle nämligen vara fråga om tullar ”som inte har påförts på grund av ett misstag från tullmyndigheternas sida som den betalningsskyldige inte rimligen kunde ha upptäckt, eftersom denne för sin del handlat i god tro och följt bestämmelserna i den gällande lagstiftningen i fråga om tulldeklarationen”.

44.   Domstolen har haft tillfälle att klargöra att nämnda artikel 4 i förordning nr 1573/80 ”inte avser det fallet då de behöriga myndigheterna är övertygade om att villkoren i artikel 5.2 i rådets förordning inte är uppfyllda och således anser sig vara skyldiga att inleda ett förfarande för uppbörd. En sådan tolkning överensstämmer med syftet med kommissionens förordning. Tilldelningen av en behörighet för kommissionen att besluta i fråga om uppbörd av tullskulder har nämligen till syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten. Denna riskerar att äventyras i fall där en begäran om avstående från uppbörd bifalls. Den bedömning som en medlemsstat kan stödja sig på för att fatta ett positivt beslut riskerar nämligen i praktiken, eftersom beslutet troligen inte kommer att överklagas, att undgå en kontroll som syftar till att säkerställa en enhetlig tillämpning av de villkor som anges i gemenskapsrätten. Detta blir emellertid inte fallet när de nationella myndigheterna inleder ett förfarande för uppbörd … . Den berörde kan i sådant fall bestrida beslutet vid en nationell domstol. En enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten kan därmed säkerställas av domstolen inom ramen för en begäran om förhandsavgörande”(13).

45.   Mot bakgrund av att införandet av tullkodexen och förordning nr 2454/93 enligt min uppfattning inte inverkar på de principer som domstolen gett uttryck för avseende den föregående regleringen, anser jag att samma slutsats bör gälla i förevarande fall, eftersom tullmyndigheterna hade beslutat sig för att inleda ett förfarande för uppbörd i efterhand.

46.   Sedan klargörandena ovan gjorts beträffande den första frågeställningen som angetts i punkt 38, anser jag mig kunna föreslå att tolkningsfrågan skall besvaras på så sätt att artikel 871 i förordning nr 2454/93 skall tolkas så, att vid sådana förhållanden som i förevarande fall åläggs de nationella tullmyndigheterna inte genom denna bestämmelse en skyldighet att hänskjuta ärendet till kommissionen.

47.   b) Sedan detta fastslagits skall jag, för det fall domstolen anser att skyldigheten att vända sig till kommissionen kvarstår trots att tvekan inte längre föreligger och ett beslut om uppbörd fattats, såsom förutskickats i punkt 38 ange vad denna tvekan skall avse för att artikel 871 i förordning nr 2454/93 skall bli tillämplig.

48.   Enligt denna bestämmelses ordalydelse skall tvekan avse ”den riktiga omfattningen av ... [de] villkor” som fastställs i artikel 220.2 b i tullkodexen för att avstå från att bokföra en tull i efterhand.

49.   Eftersom denna bestämmelse har utformats i nästan samma ordalag som de i den bestämmelse som föregick denna, det vill säga artikel 5.2 i förordning nr 1697/79, anser jag att det vid denna bedömning kan hänvisas till domstolens rättspraxis i vilken sistnämnda bestämmelse tolkats(14).

50.   De punkter som enligt denna rättspraxis tvekan skall avse är följande:

”–      när tull inte har påförts till följd av en felaktig tolkning eller en felaktig tillämpning av lagtexterna som avser [tullen], och detta i så fall är en följd av de behöriga myndigheternas aktiva handlande, vilket utesluter fel som föranletts av att gäldenären lämnat felaktiga deklarationer,

–      när en gäldenär som handlar i god tro inte rimligen [skulle ha kunnat] upptäcka felet, trots sin yrkeserfarenhet och den aktsamhet som han måste visa prov på, och

–      när gäldenären har iakttagit alla gällande bestämmelser för anmälan av den händelse som föranlett påförandet av den [tull] som är i fråga”(15).

51.   Domstolen har för övrigt uttalat att ”det ankommer på den nationella domstolen att, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, fastställa om” de nationella myndigheternas tvekan avser de ovan nämnda punkterna.(16)

52.   Här är det tillräckligt att än en gång understryka att det uppkommer en skyldighet för de nationella myndigheterna att vända sig till kommissionen om resultatet av denna kontroll blir att tvekan avser en sådan punkt. Detta gäller naturligtvis under förutsättning att det tvärtemot vad jag har föreslagit ovan anses att denna skyldighet föreligger trots att de nationella myndigheternas tvekan skingrats och att beslut fattats om uppbörd.

IV – Förslag till avgörande

53.   Mot bakgrund av övervägandena ovan föreslår jag att den av Cour d’appel de Poitiers ställda frågan skall besvaras enligt följande:

Artikel 871 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen skall tolkas så, att vid sådana förhållanden som i förevarande fall åläggs de nationella tullmyndigheterna inte genom denna bestämmelse en skyldighet att hänskjuta ärendet till kommissionen.

---

1 – Originalspråk: italienska.

---

2 – EGT L 253, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1.

---

3 – Några artiklar i förordning nr 2454/93 som är av relevans i detta mål ändrades år 2003 (kommissionens förordning (EG) nr 1335/2003 av den 25 juli 2003 om ändring av kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (Text av betydelse för EES) (EUT L 187, s. 16)), men, vilket kommer att framgå nedan (se punkt 31 och följande punkter), dessa ändringar är inte av betydelse för förevarande fall.

---

4 – EGT L 302, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4.

---

5 – Icke officiell översättning från franska.

---

6 –      Den nationella domstolen har av misstag hänvisat till artikel 871 i tullkodexen.

---

7 – Dom av den 13 mars 2001 i mål C-379/98, PreussenElektra (REG 2001, s. I-2099), punterna 38 och 39, och av den 22 januari 2002 i mål C-390/99, Canal Satélite Digital (REG 2002, s. I-607), punkterna 18 och 19.

---

8 – Se särskilt dom av den 15 december 1995 i mål C-415/93, Bosman (REG 1995, s. I-4921), punkt 61, av den 9 mars 2000 i mål C-437/97, EKW och Wein & Co (REG 2000, s. I-1157), punkt 52, av den 13 juli 2000 i mål C-36/99, Idéal tourisme (REG 2000, s. I-6049), punkt 20, och av den 21 januari 2003 i mål C-318/00, Bacardi-Martini och Cellier des Dauphins (REG 2003, s. I-905), punkt 43 (min kursivering).

---

9 – Dom av den 12 november 1981 i de förenade målen 212/80–217/80, Salumi m.fl. (REG 1981, s. 2735) punkt 9, och av den 6 juli 1993 i de förenade målen C-121/91 och C-122/91, CT Control (Rotterdam) och JCT Benelux mot kommissionen (REG 1993, s. I-3873), punkt 22.

---

10 – Min kursivering.

---

11 – EGT L 161, s. 1.

---

12 – EGT L 197, s. 1.

---

13 – Dom av den 26 juni 1990 i mål C-64/89, Deutsche Fernsprecher (REG 1990, s. I‑2535), punkterna 12 och 13 (min kursivering). Se även dom av den 27 juni 1991 i mål C-348/89, Mecanarte (REG 1991, s. I-3277), punkt 32 och 33, och av den 14 maj 1996 i de förenade målen C-153/94 och C‑204/94, Faroe Seafood och Føroya Fiskasøla (REG 1996, s. I‑2465), punkterna 79 och 80.

---

14 I dom av den 3 mars 2005 i mål C-499/03 P, Biegi Nahrungsmittel och Commonfood (REG 2005, s. I-0000), punkt 46, tolkade domstolen artikel 220.2 b i tullkodexen varvid den hänvisade analogivis till artikel 5.2 i förordning nr 1697/79.

---

15 –      Beslut av den 11 oktober 2001 i mål C-30/00, William Hinton & Sons (REG 2001, s. I-7511), punkt 74. Se även dom av den 1 april 1993 i mål C-250/91, Hewlett Packard France (REG 1993, s. I-1819), punkterna 12 och 13, av den 12 december 1996 i de förenade målen C-47/95–C‑50/95, C-60/95, C-81/95, C-92/95 och C-148/95, Olasagasti m.fl. (REG 1996, s. I-6579), punkterna 32–35, och av den 26 november 1998 i mål C-370/96, Covita (REG 1998, s. I-7711), punkterna 24–28.

---

16 – Se domarna i de ovannämnda målen Covita, punkt 28, och Olasagasti m.fl., punkt 36.