Mål C-372/02

Roberto Adanez-Vega

mot

Bundesanstalt für Arbeit

(begäran om förhandsavgörande från Bundessozialgericht)

”Förordning (EEG) nr 1408/71 – Bestämmande av tillämplig lagstiftning – Arbetslöshetsförmåner – Villkor för sammanläggning av försäkrings- och anställningsperioder – Nationella bestämmelser enligt vilka en obligatorisk militärtjänstgöring som fullgjorts i en annan medlemsstat inte beaktas”

Sammanfattning av domen

1.        Social trygghet för migrerande arbetstagare – Tillämplig lagstiftning – Arbetstagare som är arbetslös i den medlemsstat där han är bosatt efter att ha fullgjort sin obligatoriska militärtjänstgöring i en annan medlemsstat – Behörighetsområdet för lagstiftningen i bosättningsstaten

(Rådets förordning nr 1408/71, artikel 13.2 f)

2.        Social trygghet för migrerande arbetstagare – Arbetslöshet – Särskilda kollisionsnormer – Arbetslös som under sin senaste anställning varit bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga medlemsstatens – Begreppet anställning

(Rådets förordning nr 1408/71, artikel 71.1)

3.        Social trygghet för migrerande arbetstagare – Arbetslöshet – Lagstiftning enligt vilken det krävs att försäkrings- eller anställningsperioder skall ha fullgjorts för att förmåner skall beviljas – Sammanläggning av försäkringsperioder – Intyg som anger de försäkrings- och anställningsperioder som fullgjorts enligt lagstiftningen i en medlemsstat – Bevisvärde för de behöriga institutionerna i andra medlemsstater – Gränser

(Artikel 10 EG; rådets förordning nr 574/72, artikel 80)

4.        Social trygghet för migrerande arbetstagare – Arbetslöshet – Särskilda kollisionsnormer – Arbetslös som under sin senaste anställning varit bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga medlemsstatens – Begreppet bosättning

(Rådets förordning nr 1408/71, artikel 71.1)

5.        Social trygghet för migrerande arbetstagare – Arbetslöshet – Särskilda kollisionsnormer – Artikel 71.1 b ii i förordning nr 1408/71 – Räckvidd – Allmänna kollisionsnormer tillämpas inte – Villkor – Kontrollen åligger den nationella domstolen

(Rådets förordning nr 1408/71, artikel 71.1 b ii)

6.        Social trygghet för migrerande arbetstagare – Gemenskapsbestämmelser – Personkrets som omfattas av tillämpningsområdet – Arbetstagare i den mening som avses i förordning nr 1408/71 – Begrepp – Person som fullgör sin militärtjänstgöring – Omfattas – Villkor

(Rådets förordning nr 1408/71, artikel 1 a)

7.        Social trygghet för migrerande arbetstagare – Arbetslöshet – Lagstiftning enligt vilken det krävs att försäkringsperioder skall ha fullgjorts för att förmåner skall beviljas – Sammanläggning av försäkringsperioder – Beaktande av försäkrings- eller anställningsperioder som en person har fullgjort enligt en annan medlemsstats lagstiftning – Anställningsperioder – Begrepp

(Rådets förordning nr 1408/71, artikel 67.1)

8.        Social trygghet för migrerande arbetstagare – Arbetslöshet – Lagstiftning enligt vilken det krävs att försäkringsperioder skall ha fullgjorts för att förmåner skall beviljas – Sammanläggning av försäkringsperioder – Beaktande av försäkrings- eller anställningsperioder som en person har fullgjort enligt en annan medlemsstats lagstiftning – Villkor – Senaste fullgörande av försäkringsperioder i den medlemsstat i vilken ansökan om förmåner görs – Bedömning som det ankommer på den nationella domstolen att göra

(Rådets förordning nr 1408/71, artikel 67.3)

9.        Social trygghet för migrerande arbetstagare – Likabehandling – Gäller inte för de särskilda bestämmelserna om arbetslöshetsförmåner som föreskrivs i förordning nr 1408/71

(Rådets förordning nr 1408/71, artiklarna 3 och 67)

1.        Artikel 13.2 f i rådets förordning nr 1408/71 i uppdaterad version enligt rådets förordning nr 2001/83 i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning nr 2195/91, skall tolkas så att en person som är bosatt i en medlemsstat och som är arbetslös där, efter att ha fullgjort sin obligatoriska militärtjänstgöring i en annan medlemsstat, omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han är bosatt.

(se punkterna 26 och 41, samt punkt 1 i domslutet)

2.        Begreppet anställning i den mening som avses i artikel 71.1 i förordning nr 1408/71, i uppdaterad version enligt förordning nr 2001/83, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 2195/91, en bestämmelse om bestämmande av tillämplig lagstiftning beträffande arbetslöshetsförmåner för en arbetstagare som under sin senaste anställning varit bosatt i annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten, skall tolkas enligt den definition som ges i den nationella lagstiftningen om social trygghet. Med anställning enligt denna bestämmelse avses alltså sådana förhållanden som betraktas som anställning vid tillämpning av lagstiftningen om social trygghet i anställningsstaten.

(se punkt 33)

3.        Så länge ett intyg från en behörig institution i denna medlemsstat, med tillämpning av artikel 80 i förordning nr 574/72, som anger de försäkrings- och anställningsperioder som fullgjorts enligt lagstiftningen i denna medlemsstat inte återkallats eller förklarats ogiltigt, måste den behöriga institutionen i en annan medlemsstat beakta detta under sammanläggningen av försäkrings- och anställningsperioder. Enligt principen om lojalt samarbete i artikel 10 EG är de behöriga institutionerna emellertid skyldiga att göra en korrekt bedömning av de relevanta omständigheterna, särskilt för att tillämpa reglerna om bestämmande av den tillämpliga lagstiftningen och reglerna om sammanläggning av försäkrings- eller anställningsperioder och, följaktligen, att säkerställa att uppgifterna i intygen är korrekta. Det ankommer alltså på försäkringskassan att ompröva huruvida det var berättigat att utfärda intygen och, i förekommande fall, återkalla dem om det råder tvivel i fråga om de omständigheter som ligger till grund för intygen och huruvida uppgifterna däri är korrekta.

(se punkterna 34 och 36)

4.        Med en arbetstagares bosättningsort, i den mening som avses i artikel 71.1 i förordning nr 1408/71, i uppdaterad version enligt förordning nr 2001/83, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 2195/91, en bestämmelse om bestämmande av tillämplig lagstiftning beträffande arbetslöshetsförmåner för en arbetstagare som under sin senaste anställning varit bosatt i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten, avses den ort som personen i fråga betraktar som central för sina levnadsbetingelser. I detta sammanhang skall beaktas arbetstagarens familjesituation, anledningen till att han har flyttat samt typen av anställning.

(se punkt 37)

5.        Artikel 71.1 b ii i förordning nr 1408/71, i uppdaterad version enligt förordning nr 2001/83, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 2195/91, en bestämmelse om bestämmande av tillämplig lagstiftning beträffande arbetslöshetsförmåner för en arbetstagare som inte är gränsarbetare, som är helt arbetslös och som under sin senaste anställning varit bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den vid den aktuella tidpunkten behöriga statens, skall tolkas så att den utgör en särskild bestämmelse om bestämmandet av tillämplig lagstiftning angående arbetslöshetsförmåner på så sätt att om villkoren för att den skall vara tillämplig är uppfyllda, är det den lagstiftning som föreskrivs i denna artikel som skall tillämpas, och inte de allmänna kollisionsnormerna i den andra avdelningen i nämnda förordning. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida villkoren för att nämnda bestämmelse skall vara tillämplig är uppfyllda.

(se punkt 41, samt punkt 1 i domslutet)

6.        Begreppet anställd som används i förordning nr 1408/71, i uppdaterad version enligt förordning nr 2001/83 i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 2195/91, omfattar dessutom varje person som är obligatoriskt eller frivilligt försäkrad, om så bara mot en enda risk, enligt ett allmänt eller särskilt system för social trygghet som anges i artikel 1 a i nämnda förordning, oavsett om ett anställningsförhållande föreligger.

Således skall en person som fullgör sin militärtjänst anses som arbetstagare enligt förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse då han är försäkrad i den mening som avses i artikel 1 a i denna förordning inom ett system för social trygghet.

(se punkterna 46–47 och 54, samt punkt 2 i domslutet)

7.        En obligatorisk militärtjänstgöring som fullgörs i en medlemsstat utgör en fullgjord anställningsperiod enligt lagstiftningen i denna medlemsstat, i den mening som avses i artikel 67.1 i förordning nr 1408/71, i uppdaterad version enligt rådets förordning nr 2001/83, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 2195/91, om den definieras eller erkänns som sådan enligt denna lagstiftning eller behandlas som en sådan och betraktas som likvärdig med en anställningsperiod. Vid sådana förhållanden måste den behöriga institutionen i en annan medlemsstat, enligt vilkens lagstiftning beviljandet av arbetslöshetsförmåner görs beroende av att försäkringsperioder har fullgjorts, beakta dessa vid sammanläggningen av försäkrings- eller anställningsperioder.

(se punkterna 47 och 54, samt punkt 2 i domslutet)

8.        Det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida villkoret i artikel 67.3 i förordning nr 1408/71, i uppdaterad version enligt rådets förordning nr 2001/83, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 2195/91, är uppfyllt, enligt vilket en person som har fullgjort försäkrings- eller anställningsperioder i en medlemsstat endast kan göra gällande dessa perioder för att beviljas arbetslöshetsförmåner i en annan medlemsstat om han senast har fullgjort försäkringsperioder enligt bestämmelserna i den senare medlemsstatens lagstiftning.

I detta hänseende skall en försäkringsperiod betraktas som senast fullgjord i en medlemsstat oavsett om tid har förflutit mellan det att den försäkringsperioden fullgjordes och ansökan om arbetslöshetsförmåner gjordes, om det inte finns någon annan försäkringsperiod i en annan medlemsstat under den mellanliggande perioden.

(se punkterna 52 och 53, samt punkt 2 i domslutet)

9.        Artikel 3 i förordning nr 1408/71, i uppdaterad version enligt rådets förordning nr 2001/83, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 2195/91, genom vilken principen om likabehandling inom denna förordnings tillämpningsområde stadfästs, innebär inte att en behörig institution, då den prövar den arbetslöses rätt till arbetslöshetsförmåner, är skyldig att beakta en obligatorisk militärtjänstgöring som fullgjorts i en annan medlemsstat vid beräkningen av fullgjorda försäkringsperioder, trots att detta föreskrivs i lagstiftningen enligt vilken ansökan om förmåner görs, då denna lösning är ett resultat av tillämpningen av artikel 67 i denna förordning, en särskild bestämmelse som reglerar rätten till arbetslöshetsförmåner för en arbetstagare.

(se punkterna 57–58, samt punkt 3 i domslutet)

DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 11 november 2004(1)

Förordning (EEG) nr 1408/71 – Bestämmande av tillämplig lagstiftning – Arbetslöshetsförmåner – Villkor för sammanläggning av försäkrings- och anställningsperioder – Nationella bestämmelser enligt vilka en obligatorisk militärtjänstgöring som fullgjorts i en annan medlemsstat inte beaktas

I mål C-372/02,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG,som framställts av Bundessozialgericht (Förbundsrepubliken Tyskland), genom beslut av den 15 augusti 2002 som inkom till domstolen den 16 oktober 2002, i målet mellan

Roberto Adanez-Vega

och

Bundesanstalt für Arbeit,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen),

sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann (referent) samt domarna A. Rosas och S. von Bahr,

generaladvokat: F.G. Jacobs,
justitiesekreterare: R. Grass,

med beaktande av de yttranden som avgivits av:

–

Roberto Adanez Vega, genom J. López Lerma,

–

Tysklands regering, genom M. Lumma, i egenskap av ombud,

–

Portugals regering, genom L.I. Fernandes och S. da Nóbrega Pizarro, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska gemenskapernas kommission, genom H. Michard och H. Kreppel, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 25 mars 2004 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1

Begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artiklarna 3, 13.2, 67 och 71 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i uppdaterad version enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT L 230, s. 6; svensk specialutgåva, område 5, volym 3, s. 13), i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2195/91 av den 25 juni 1991 (EGT L 206, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 46) (nedan kallad förordning nr 1408/71).

2

Begäran har framställts i en tvist mellan Roberto Adanez-Vega och Bundesanstalt für Arbeit (förbundsarbetsförmedlingen, nedan kallad Bundesanstalt) angående den senares beslut att inte bevilja Roberto Adanez-Vega arbetslöshetsersättning eller arbetslöshetsstöd.

Tillämpliga bestämmelser

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

Definitioner

3

I artikel 1 s i förordning nr 1408/71 avses med ”[a]nställningsperioder och perioder av verksamhet som egenföretagare, perioder som definieras eller erkänns som sådana i den lagstiftning enligt vilken de har fullgjorts samt alla perioder som behandlas som sådana när de enligt denna lagstiftning betraktas som likvärdiga med anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare”.

Lagvalsregler

4

I artikel 13 i förordning nr 1408/71 föreskrivs följande:

”1. … personer för vilka denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. Denna lagstiftning skall bestämmas enligt bestämmelserna i denna avdelning.

2. Om något annat inte följer av artikel 14–17 gäller följande:

a) [d]en som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna medlemsstats lagstiftning, även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium eller om det företag eller den person som han är anställd hos har sitt säte eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium,

…        

e) [d]en som är inkallad eller har återinkallats till militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring i en medlemsstat skall omfattas av denna stats lagstiftning …, och

f) [d]en för vilken lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla utan att lagstiftningen i en annan medlemsstat blir tillämplig på honom enligt någon av reglerna i föregående punkter eller enligt något undantag eller någon särskild bestämmelse i artikel 14–17 skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt uteslutande enligt bestämmelserna i den lagstiftningen.”

5

I artikel 71.1 b ii i förordning nr 1408/71 anges att en anställd som inte är gränsarbetare och som är helt arbetslös ”… som, under sin senaste anställning var bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga medlemsstaten … och som anmäler sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen inom den medlemsstats territorium inom vilket han är bosatt eller som återvänder till detta territorium skall få förmåner enligt denna stats lagstiftning … Institutionen på bosättningsorten skall på egen bekostnad utge dessa förmåner … .”

Materiella bestämmelser

6

I artikel 3.1 i förordning nr 1408/71 föreskrivs att ”[o]m något annat inte följer av de särskilda bestämmelserna i denna förordning har personer, som är bosatta inom en medlemsstats territorium och för vilka denna förordning gäller, samma skyldigheter och rättigheter enligt en medlemsstats lagstiftning som denna medlemsstats egna medborgare”.

7

Vad gäller arbetslöshetsförmåner föreskrivs följande i artikel 67.1 och 67.3 i förordning nr 1408/71 som har rubriken Sammanläggning av försäkrings- eller anställningsperioder:

”1. Den behöriga institutionen i en medlemsstat, vars lagstiftning kräver att försäkringsperioder har fullgjorts för att någon skall få, bibehålla eller återfå rätt till förmåner, skall i den utsträckning som behövs beakta försäkrings- eller anställningsperioder som han har fullgjort som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning som om de vore försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar, dock under förutsättning att anställningsperioderna skulle ha ansetts som försäkringsperioder om de hade fullgjorts enligt denna lagstiftning.

…

3. Utom i fall som avses i artikel 71.1 a ii och b ii, skall bestämmelserna i punkt 1 och 2 gälla under villkor att personen senast har fullgjort

– i fall som avses i punkt 1, försäkringsperioder

– i fall som avses i punkt 2, anställningsperioder

enligt bestämmelserna i den lagstiftning enligt vilken ansökan om förmåner görs.”

Den nationella lagstiftningen

8

I 100 § första stycket Arbeitsförderungsgesetz (lag om främjande av sysselsättning), i den lydelse som gällde år 1996, föreskrivs att en person har rätt till arbetslöshetsförmåner om han, bland annat, uppfyller arbetsvillkoret. I 104 § samma lag föreskrivs att arbetsvillkoret är uppfyllt, om en person har haft anställning, för vilken socialförsäkringsavgifter skall erläggas, minst 360 dagar under den treåriga referensperiod som omedelbart föregår den första dag under arbetslöshetsperioden från och med vilken övriga villkor för rätt till arbetslöshetsförmåner är uppfyllda.

9

Enligt 134 § Arbeitsförderungsgesetz beviljas i andra hand ett behovsprövat arbetslöshetsstöd åt arbetslösa som uppfyller de andra villkoren i 100 § Arbeitsförderungsgesetz, varvid de dock i stället för en anställningstid på 360 dagar endast behöver styrka att de haft en anställning, för vilken socialförsäkringsavgifter skall erläggas, i minst 150 dagar inom en referensperiod som är kortare än ett år.

10

Enligt 107 § Arbeitsförderungsgesetz skall militärtjänstgöring behandlas som en anställning för vilken socialförsäkringsavgifter skall erläggas.

Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

11

Roberto Adanez-Vega är en spansk medborgare som sedan han föddes år 1974 enligt folkbokföringen har haft sitt huvudsakliga hemvist i Tyskland.

12

Mellan den 1 september 1991 och den 4 december 1992 genomgick han en utbildning i Spanien för vilken socialförsäkringsavgifter skulle erläggas (bland annat till arbetslöshetsförsäkringen). Från den 3 till den 31 augusti 1994 och från den 3 november 1994 till den 20 april 1995 hade han anställning i Tyskland, för vilken socialförsäkringsavgifter likaså skulle erläggas (bland annat till arbetslöshetsförsäkring). Den 21 april 1995 åkte Roberto Adanez-Vega till Spanien där han under perioden den 18 maj 1995–15 februari 1996 fullgjorde sin obligatoriska militärtjänst. Då han avslutat sin militärtjänst återvände han till Tyskland.

13

När Roberto Adanez-Vega kom tillbaka till Tyskland anmälde han sig den 25 april 1996 hos Bundesanstalt som arbetslös och ansökte där om arbetslöshetsförmåner. Den 30 maj 1996 hittade han ett nytt arbete.

14

Bundesanstalt beslutade den 31 maj 1996 att inte bevilja honom arbetslöshetsförmåner för perioden den 25 april–29 maj 1996 med motiveringen att det arbetsvillkor för uppbärande av arbetslöshetsförmåner (arbetslöshetsersättning eller arbetslöshetsstöd) som föreskrivs i 104 § och 134 § lagen om främjande av sysselsättning inte var uppfyllt. Eftersom militärtjänstgöringen som Roberto Adanez-Vega genomfört i Spanien enligt Bundesanstalt inte skulle beaktas, uppfyllde Roberto Adanez-Vega varken det arbetsvillkor på 360 dagar under en referensperiod på tre år som föreskrivs i 104 § lagen om främjande av sysselsättning, eller det arbetsvillkor på 150 dagar under en referensperiod på ett år som föreskrivs i 134 § i samma lag.

15

Roberto Adanez-Vegas begäran om omprövning av detta beslut avslogs av Bundesanstalt genom beslut av den 16 juli 1996. Sozialgericht Hannover (Tyskland) biföll genom dom av den 26 februari 1998 Roberto Adanez-Vegas överklagande av detta beslut. Bundesanstalt överklagade domen till Landessozialgericht Niedersachsen (Tyskland) som dock avslog överklagandet i dom av den 23 oktober 2001. Bundesanstalt ingav därefter ett överklagande till Bundessozialgericht.

16

Det är mot bakgrund av dessa omständigheter som Bundessozialgericht beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1. Omfattas en person, som efter mer än två månader efter avslutad obligatorisk militärtjänstgöring i Spanien ansöker om ersättning från den tyska arbetslöshetsförsäkringen,

a)

av den spanska lagstiftningen i enlighet med artikel 13.2 e i förordning nr 1408/71 …?

b)

av den tyska lagstiftningen i enlighet med artikel 13.2 f i förordning nr 1408/71?

2. För det fall fråga 1 skall besvaras enligt a) ovan, ställs följande fråga:

a)

Utgör den i Spanien fullgjorda obligatoriska militärtjänstgöringen ’senaste anställning ... inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens’ i den mening som avses i artikel 71.1 i förordning nr 1408/71?

b)

För det fall fråga 2 a skall besvaras jakande, ställs följande fråga:

Innebär artikel 71.1 b ii första meningen i förordning nr 1408/71 även att den senaste anställningen inom en annan medlemsstats territorium vid bedömningen av rätt till arbetslöshetsförmåner skall beaktas som om den fullgjorts i bosättningsstaten utan att villkoren i artikel 67 i förordning nr 1408/71 behöver vara uppfyllda?

c)

För det fall den andra frågan under punkt b besvaras nekande, ställs följande fråga:

Under vilka förutsättningar utgör en militärtjänstgöringsperiod, som enligt nationell (spansk) lagstiftning varken utgör en arbestlöshetsförsäkringsperiod eller är att jämställa med en sådan, en anställningsperiod enligt artikel 67.1 i förordning nr 1408/71 som arbetstagaren har fullgjort enligt den andra medlemsstatens lagstiftning?

3. För det fall den första frågan skall besvaras enligt b) ovan, ställs följande fråga:

a)

Skall en person, som mer än ett år tidigare avslutat sin senaste försäkringsperiod i Tyskland och därefter fullgjort nio månaders militärtjänstgöring i Spanien, anses ha ’senast’ fullgjort försäkringsperioder enligt tysk lagstiftning i den mening som avses i artikel 67.3 i förordning nr 1408/71?

b)

För det fall fråga 3 a skall besvaras jakande, ställs följande fråga:

Under vilka förutsättningar utgör en militärtjänstgöringsperiod, som enligt nationell (spansk) lagstiftning varken utgör en arbetslöshetsförsäkringsperiod eller är att jämställa med en sådan, en anställningsperiod enligt artikel 67.1 i förordning nr 1408/71 som arbetstagaren har fullgjort enligt den andra medlemsstatens lagstiftning? (Denna fråga motsvarar fråga 2 c.)

c)

För det fall artikel 67.1 i förordning nr 1408/71 inte är tillämplig på sökanden (fråga 3 a och b), ställs följande fråga:

i)

Utgör den i Spanien fullgjorda obligatoriska militärtjänstgöringen ’senaste anställning ... inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens’ i den mening som avses i artikel 71.1 i förordning nr 1408/71? (Denna fråga motsvarar fråga 2 a.)

ii)

För det fall fråga 3 c i skall besvaras jakande, ställs följande fråga:

Innebär artikel 71.1 b ii första meningen i förordning nr 1408/71 även att den senaste anställningen inom en annan medlemsstats territorium vid bedömningen av rätt till arbetslöshetsförmåner skall beaktas som om den fullgjorts i bosättningsstaten utan att villkoren i artikel 67 i förordning nr 1408/71 måste vara uppfyllda? (Denna fråga motsvarar fråga 2 b.)

4. För det fall den spanska militärtjänstgöringsperioden varken enligt artikel 71 eller enligt artikel 67 i förordning nr 1408/71 skall beaktas vid bedömningen av sökandens rätt till tyska arbetslöshetsförmåner, önskas svar på huruvida det finns någon motsvarande rättighet enligt likabehandlingsprincipen i artikel 3 i förordning nr 1408/71 eller enligt andra allmänna gemenskapsrättsliga bestämmelser?”

Svaret på tolkningsfrågorna

Den första frågan: bestämmande av tillämplig lagstiftning (artiklarna 13 och 71 i förordning nr 1408/71)

17

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i vilken lag som enligt artiklarna 13 och 17 i förordning nr 1408/71 är tillämplig på en person som är bosatt i en medlemsstat där han är arbetslös efter att ha fullgjort sin obligatoriska militärtjänstgöring i en annan medlemsstat. Är det lagstiftningen i den medlemsstat där han är bosatt som är tillämplig eller lagstiftningen i den medlemsstat där han fullgjort sin militärtjänst?

18

Det skall först och främst anges att det framgår av fast rättspraxis att bestämmelserna i förordning nr 1408/71 som anger tillämplig lag utgör ett fullständigt system av lagvalsregler som får den verkan att den nationella lagstiftaren undandras behörigheten att fastställa omfattningen av och villkoren för tillämpningen av den nationella lagstiftningen, både i fråga om den personkrets på vilken den är tillämplig och i fråga om dess territoriella tillämpningsområde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juni 1986 i mål 302/84, Ten Holder, REG 1986, s. 1821, punkt 21, och av den 10 juli 1986 i mål 60/85, Luijten, REG 1986, s. 2365, punkt 14).

19

I andra avdelningen i förordning nr 1408/71 föreskrivs regler för bestämmande av tillämplig lagstiftning. Det förekommer emellertid vissa undantag från dessa allmänna kollisionsnormer inom vissa områden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 1988 i mål 58/87, Rebmann, REG 1988, s. 3467, punkt 13). Det framgår av uppbyggnaden av förordning nr 1408/71 att tillämpningen av dessa särskilda kollisionsnormer likväl förutsätter att det, enligt bestämmelserna i andra avdelningen i nämnda förordning, i förväg bestäms vilken lagstiftning som är tillämplig.

20

Det skall alltså först och främst bestämmas vilken lagstiftning som är tillämplig enligt de allmänna kollisionsnormerna i andra avdelningen i förordning nr 1408/71. Därefter skall det undersökas huruvida det enligt de särskilda kollisionsnormerna i denna förordning föreskrivs att en annan lagstiftning är tillämplig.

Allmänna kollisionsnormer (artikel 13 i förordning nr 1408/71)

21

Domstolen erinrar om att den som är inkallad eller har återinkallats till militärtjänstgöring enligt artikel 13.2 e i förordning nr 1408/71 skall omfattas av denna stats lagstiftning.

22

Det framgår av tvisten vid den nationella domstolen att Roberto Adanez-Vega omfattats av spansk lagstiftning då han fullgjort sin militärtjänstgöring i Spanien. Denna lagstiftning upphörde emellertid att vara tillämplig då han avslutade sin militärtjänstgöring.

23

Av artikel 13.2 f i förordning nr 1408/71 framgår att den för vilken lagstiftningen i en medlemsstat upphör att gälla utan att lagstiftningen i en annan medlemsstat blir tillämplig på honom med stöd av bestämmelserna i artiklarna 13.2 a–d eller 14–17, skall omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt.

24

Domstolen har i praxis funnit att artikel 13.2 f i förordning nr 1408/71 är tillämplig både på personer som slutgiltigt har upphört att vara yrkesverksamma, och på personer som tillfälligt har upphört att vara yrkesverksamma (dom av den 11 juni 1998 i mål C‑275/96, Kuusijärvi, REG 1998, s. I‑3419, punkterna 39 och 40).

25

Enligt de allmänna behörighetsreglerna i andra avdelningen i förordning nr 1408/71 är det således lagstiftningen i den medlemsstat där den arbetslöse är bosatt som är tillämplig.

26

Detta innebär, vad gäller tvisten vid den nationella domstolen, att en person, som i likhet med Roberto Adanez-Vega är bosatt i en medlemsstat och som är arbetslös där efter att ha fullgjort sin obligatoriska militärtjänstgöring i en annan medlemsstat, omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han är bosatt med stöd av artikel 13.2 f i förordning nr 1408/71. Med stöd av de allmänna kollisionsnormerna i andra avdelningen i förordning nr 1408/71 skall alltså den tyska lagstiftningen tillämpas för att avgöra om Roberto Adanez-Vega uppfyller villkoren för att ha rätt till en arbetslöshetsförmån.

27

Det skall emellertid även undersökas huruvida artikel 71.1 b ii i förordning nr 1408/71, i vilken det föreskrivs särskilda regler om bestämmande av tillämplig lagstiftning beträffande arbetslöshetsförmåner, kan förändra ovan anförda resonemang.

28

Även om en tillämpning av artikel 71.1 b ii i förordning nr 1408/71 också leder till att det är lagstiftningen i bosättningslandet som är tillämplig, på samma sätt som enligt artikel 13.2 f i nämnda förordning, är tillämpningen av artikel 71.1 b ii i denna förordning emellertid av särskilt intresse för målet vid den nationella domstolen, eftersom den är relevant för tolkningen av artikel 67.3 i samma förordning beträffande sammanläggning av försäkrings- eller anställningsperioder.

Särskilda kollisionsnormer (artikel 71.1 i förordning nr 1408/71)

29

Artikel 71.1 i förordning nr 1408/71 omfattar fall som rör arbetslösa personer som tidigare varit anställda och som under sin senaste anställning var bosatta inom en annan medlemsstats territorium än den vid den aktuella tidpunkten behöriga staten.

30

Enligt artikel 71.1 b ii i nämnda förordning skall en arbetstagare som inte är gränsarbetare och som är helt arbetslös, och som anmäler sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen inom den medlemsstats territorium inom vilket han är bosatt eller som återvänder till detta territorium, få förmåner enligt lagstiftningen i denna medlemsstat, som om han hade omfattats av denna lagstiftning då han senast var anställd.

31

För att lagstiftningen i bosättningsstaten skall bestämmas vara den tillämpliga lagstiftningen med stöd av artikel 71.1 i förordning nr 1408/71, förutsätts alltså att den berörde under sin senaste anställning var bosatt i en annan medlemsstat än den som vid den aktuella tidpunkten var den behöriga medlemsstaten.

32

Mot bakgrund av omständigheterna i målet vid den nationella domstolen skall alltså följande frågor undersökas:

–

Kan den obligatoriska militärtjänstgöring som fullgjorts i Spanien betraktas som anställning i den mening som avses i artikel 71.1 i förordning nr 1408/71?

–

Var Roberto Adanez-Vega faktiskt bosatt i Tyskland under denna period?

–

Var Konungariket Spanien behörig medlemsstat i den mening som avses i nämnda artikel under den obligatoriska militärtjänstgöringens fullgörande?

33

Vad beträffar det första villkoret erinrar domstolen om att begreppet anställning inte definieras i förordning nr 1408/71. Eftersom denna förordning emellertid inte syftar till att harmonisera de nationella systemen för social trygghet, utan snarare till att samordna dessa system, framgår det av dess utformning och systematik att begreppet anställning i den mening som avses i artikel 71.1 skall tolkas enligt den definition som ges i den nationella lagstiftningen om social trygghet. Med anställning enligt artikel 71.1 i förordning nr 1408/71 avses alltså sådana förhållanden som betraktas som anställning vid tillämpning av lagstiftningen om social trygghet i anställningsstaten.

34

Om begreppet anställning i en sådan nationell lagstiftning definieras som aktiviteter som ger upphov till en försäkrings- eller anställningsperiod, skulle ett intyg från en behörig institution i denna medlemsstat, med tillämpning av artikel 80 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71, som anger de försäkrings- och anställningsperioder som fullgjorts enligt denna lagstiftning, kunna användas som en anvisning om huruvida en obligatorisk militärtjänstgöring kan betraktas som anställning eller inte.

35

Det framgår däremot av handlingarna i målet vid den nationella domstolen att den spanska behöriga institutionen med tillämpning av artikel 80 i förordning nr 574/72 har intygat att Roberto Adanez-Vega endast har fullgjort en försäkrings- och anställningsperiod i Spanien mellan den 1 december 1991 och den 4 december 1992, det vill säga utanför perioden för den obligatoriska militärtjänstgöringen. Denna omständighet skulle kunna tolkas så att den senare perioden inte betraktas som anställning enligt den spanska lagstiftningen.

36

Enligt domstolens rättspraxis måste den behöriga institutionen i en annan medlemsstat beakta ett intyg från en institution i en medlemsstat, så länge detta inte återkallats eller förklarats ogiltigt. Enligt principen om lojalt samarbete i artikel 10 EG är de behöriga institutionerna emellertid skyldiga att göra en korrekt bedömning av de relevanta omständigheterna, särskilt för att tillämpa reglerna om bestämmande av den tillämpliga lagstiftningen och reglerna om sammanläggning av försäkringsperioder, och, följaktligen, att säkerställa att uppgifterna i intygen är korrekta. Det ankommer alltså på försäkringskassan att ompröva huruvida det var berättigat att utfärda intygen och, i förekommande fall, återkalla dem om det råder tvivel i fråga om de omständigheter som ligger till grund för intygen och huruvida uppgifterna däri är korrekta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 februari 2000 i mål C‑202/97, FTS, REG 2000, s. I‑883, punkt 56, och av den 30 mars 2000 i mål C‑178/97, Banks m.fl., REG 2000, s. I‑2005, punkt 43).

37

Vad beträffar det andra villkoret för att artikel 71.1 i förordning nr 1408/71 skall vara tillämplig, framgår det av fast rättspraxis att med bosättningsort avses den ort som personen i fråga betraktar som central för sina levnadsbetingelser. I detta sammanhang skall beaktas arbetstagarens familjesituation, anledningen till att han har flyttat samt typen av anställning (se, bland annat, dom av den 17 februari 1977 i mål 76/76, REG 1977, s. 315, punkterna 17 och 20).

38

Vad slutligen beträffar det tredje villkoret för att artikel 71.1 i förordning nr 1408/71 skall vara tillämplig, framgår det av punkt 22 i förevarande dom att den spanska lagstiftningen var den lagstiftning som var tillämplig under militärtjänstgöringsperioden enligt artikel 13.2 e i nämnda förordning.

39

I förevarande fall är det den hänskjutande domstolen som har att avgöra om Roberto Adanez-Vega uppfyller villkoren för att artikel 71.1 b ii i förordning nr 1408/71 skall vara tillämplig.

40

För det fall Roberto Adanez-Vega uppfyller villkoren för att artikel 71.1 b ii i förordning nr 1408/71 skall vara tillämplig, skulle det även enligt denna bestämmelse vara lagstiftningen i den medlemsstat där han är bosatt som är tillämplig, det vill säga den tyska lagstiftningen.

41

Av vad som anförts ovan skall den första frågan besvaras så att artikel 13.2 f i förordning nr 1408/71 skall tolkas så att en person som är bosatt i en medlemsstat, och som är arbetslös där efter att ha fullgjort sin obligatoriska militärtjänstgöring i en annan medlemsstat, omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han är bosatt.

Artikel 71.1 b ii i förordning nr 1408/71 skall tolkas så att den utgör en särskild bestämmelse om bestämmandet av tillämplig lagstiftning angående arbetslöshetsförmåner, på så sätt att om villkoren för att den skall vara tillämplig är uppfyllda, är det den lagstiftning som föreskrivs i denna artikel som skall tillämpas.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida villkoren för att artikel 71.1 b ii skall vara tillämplig är uppfyllda i det nationella målet.

Om villkoren för att artikel 71.1 b ii i förordning nr 1408/71 skall vara tillämplig är uppfyllda i målet vid den nationella domstolen, skall en person som är bosatt i en medlemsstat och som är arbetslös där efter att ha fullgjort sin obligatoriska militärtjänstgöring i en annan medlemsstat, även med stöd av denna bestämmelse, omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han är bosatt.

42

Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas det anledning att besvara den andra frågan.

Den tredje frågan, den behöriga institutionens skyldighet att beakta försäkrings- eller anställningsperioder som en person har fullgjort enligt en annan medlemsstats lagstiftning (artikel 67.1 i förordning nr 1408/71)

43

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida en behörig institution, med stöd av artikel 67 i förordning nr 1408/71, vid prövning av om en person har rätt till arbetslöshetsförmåner är skyldig att vid uträkningen av hur lång försäkringstid som denne har fullgjort beakta en obligatorisk militärtjänstgöring som fullgjorts i en annan medlemsstat.

I detta avseende frågar den hänskjutande domstolen först och främst under vilka villkor en obligatorisk militärtjänstgöring som fullgjorts i en annan medlemsstat utgör en ”[anställningsperiod] som han har fullgjort som anställd enligt [denna andra] medlemsstats lagstiftning” i den mening som avses i artikel 67.1 i förordning nr 1408/71.

I andra hand önskar den veta huruvida villkoret att ”personen senast har fullgjort … försäkringsperioder … enligt bestämmelserna i den lagstiftning enligt vilken ansökan om förmåner görs”, i den mening som avses i artikel 67.3 i nämnda förordning, innebär att medlemsstaten inte är skyldig att sammanlägga anställningsperioder för det fall att en berörd har avslutat sin senaste försäkringsperiod enligt denna lagstiftning mer än ett år innan och därefter har fullgjort en obligatorisk militärtjänstgöring på nio månader i en annan medlemsstat.

44

Först och främst skall det anges att det framgår av systematiken och ordalydelsen i artiklarna 67 och 71 i förordning nr 1408/71 att tillämpningen av bestämmelserna om sammanläggning i artikel 67 är fristående från tillämpningen av reglerna om bestämmande av tillämplig lagstiftning i artikel 71 (se dom av den 12 maj 1989 i mål 388/87, Warmerdam-Steggerda, REG 1989, s. 1203, punkt 18). Detta innebär att reglerna om sammanläggning i artikel 67 även är tillämpliga för det fall tillämplig lagstiftning med avseende på arbetslöshetsförmåner skulle bestämmas med stöd av artikel 71. I artikel 67.3 i nämnda förordning åsyftas dessutom en sådan möjlighet.

Kvalificeringen som ”[anställningsperiod] som [personen] har fullgjort som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning” i den mening som avses i artikel 67.1 i förordning nr 1408/71

45

I detta hänseende framgår det av artikel 1 s i förordning nr 1408/71 att kvalificeringen som anställningsperiod skall göras utifrån den lagstiftning enligt vilken den har fullgjorts.

46

Begreppet anställd som används i förordning nr 1408/71 omfattar dessutom varje person som är obligatoriskt eller frivilligt försäkrad, om så bara mot en enda risk, enligt ett allmänt eller särskilt system för social trygghet som anges i artikel 1 a i förordning nr 1408/71, oavsett om ett anställningsförhållande föreligger (se dom av den 12 maj 1998 i mål C-85/96, Martínez Sala, REG 1996, s. I-2691, punkt 36, samt domen i det ovannämnda målet Kuusijärvi, punkt 21).

47

I målet vid den nationella domstolen skall alltså Roberto Adanez‑Vegas fullgjorda militärtjänstgöring betraktas som en ”[anställningsperiod] som han har fullgjort som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning” i den mening som avses i artikel 67.1 i förordning nr 1408/71, om den definieras eller erkänns som sådan enligt den spanska lagstiftningen eller behandlas som en sådan och betraktas som likvärdig med en anställningsperiod enligt denna lagstiftning, och om Roberto Adanez-Vega varit försäkrad i den mening som avses i artikel 1 a i samma förordning under sin militärtjänstgöring. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om dessa villkor är uppfyllda.

48

Det framgår i detta hänseende av artikel 80 i förordning nr 574/72 att den berörde är skyldig att för den behöriga institutionen uppvisa ett intyg där försäkrings- och anställningsperioder som han har fullgjort som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning anges, för att kunna åberopa artikel 67 i förordning nr 1408/71. Det framgår emellertid av punkt 36 i förevarande dom att ett sådant intyg som lämnats av den spanska behöriga institutionen inte utgör ett ovedersägligt bevis vare sig för den tyska behöriga institutionen eller för de tyska domstolarna (se även, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 1992 i mål C‑102/91, Knoch, REG 1992, s. I‑4341, punkt 54).

Villkoret att ”personen senast har fullgjort … försäkringsperioder … enligt bestämmelserna i den lagstiftning enligt vilken ansökan om förmåner görs” i den mening som avses i artikel 67.3 i förordning nr 1408/71

49

Domstolen erinrar inledningsvis om att det villkor som föreskrivs i artikel 67.3 i förordning nr 1408/71 inte är tillämpligt i målet vid den nationella domstolen, om det visar sig att Roberto Adanez-Vega faller inom tillämpningsområdet för artikel 71.1 b ii i denna förordning.

50

I artikel 67.3 i förordning nr 1408/71 föreskrivs nämligen att skyldigheten för den behöriga institutionen att vid beräkningen av fullgjorda försäkringsperioder beakta försäkrings- och anställningsperioder som en person fullgjort som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning är underkastad ett villkor, att ”personen senast har fullgjort … försäkringsperioder … enligt bestämmelserna i den lagstiftning enligt vilken ansökan om förmåner görs”, förutom i de fall som gäller arbetslösa som avses i artikel 71.1 a ii och b ii i nämnda förordning, eftersom de under sin senaste anställning var bosatta utanför den vid den aktuella tidpunkten behöriga staten.

51

Det framgår av rättspraxis att villkoret att ”personen senast har fullgjort … försäkringsperioder … enligt bestämmelserna i den lagstiftning enligt vilken ansökan om förmåner görs” syftar till att de berörda personerna skall söka arbete i den medlemsstat där de senast betalade avgifter för arbetslöshetsförsäkring och till att denna stat skall bära kostnaderna för arbetslöshetsförmånerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 april 1992 i mål C‑62/91, Gray, REG 1992, s. I‑2737, punkt 12).

52

Såsom generaladvokaten har angett i punkterna 79 och 80 i sitt förslag till avgörande skall således en försäkringsperiod betraktas som senast fullgjord i en medlemsstat oavsett om tid har förflutit mellan det att den försäkringsperioden fullgjordes och ansökan om arbetslöshetsförmåner gjordes, om det inte finns någon annan försäkringsperiod i en annan medlemsstat under den mellanliggande perioden.

53

I det förevarande fallet ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva om Roberto Adanez-Vega har fullgjort försäkringsperioder i Tyskland och om det finns någon annan försäkringsperiod som fullgjorts under den mellanliggande perioden.

54

Med hänsyn till vad som anförts ovan skall den tredje frågan först och främst besvaras så att en obligatorisk militärtjänstgöring som fullgörs i en annan medlemsstat utgör en ”[anställningsperiod som den berörde] har fullgjort som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning” i den mening som avses i artikel 67.1 i förordning nr 1408/71, om den definieras eller erkänns som sådan enligt lagstiftningen i denna andra medlemsstat eller behandlas som en sådan och betraktas som likvärdig med en anställningsperiod enligt denna lagstiftning, och om personen i fråga varit försäkrad i den mening som avses i artikel 1 a i nämnda förordning under sin militärtjänstgöring.

Vidare är det så att villkoret att ”personen senast har fullgjort … försäkringsperioder … enligt bestämmelserna i den lagstiftning enligt vilken ansökan om förmåner görs” i den mening som avses i artikel 67.3 i förordning nr 1408/71 innebär att en medlemsstat inte är skyldig att sammanlägga anställningsperioder, dock endast i det fall där en försäkringsperiod fullgjorts i en annan medlemsstat efter det att den senaste försäkringsperioden fullgjorts enligt den lagstiftning enligt vilken ansökan om förmåner görs.

Den fjärde frågan, principen om likabehandling (artikel 3.1 i förordning nr 1408/71)

55

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3 i förordning nr 1408/71, under de omständigheter som föreligger i målet vid den nationella domstolen, innebär att behörig institution, då den prövar rätten till arbetslöshetsförmåner, inte är skyldig att beakta en obligatorisk militärtjänstgöring som fullgjorts i en annan medlemsstat vid beräkningen av fullgjorda försäkringsperioder.

56

I detta avseende konstaterar domstolen att artikel 3 i förordning nr 1408/71 endast tillämpas ”om något annat inte följer av de särskilda bestämmelserna i [nämnda] förordning”.

57

Av de skäl som angetts av generaladvokaten i punkterna 94 och 97 i hans förslag till avgörande är artikel 3 i förordning nr 1408/71 inte tillämplig i målet vid den nationella domstolen, eftersom förordningen innehåller särskilda bestämmelser, nämligen artikel 67, som reglerar rätten till arbetslöshetsförmåner för en arbetslös person.

58

Med hänsyn till vad som anförts ovan skall den fjärde frågan besvaras så att artikel 3 i förordning nr 1408/71, under sådana omständigheter som föreligger i målet vid den nationella domstolen, inte innebär att en behörig institution, då den prövar rätten till arbetslöshetsförmåner, är skyldig att beakta en obligatorisk militärtjänstgöring som fullgjorts i en annan medlemsstat vid beräkningen av fullgjorda försäkringsperioder.

Rättegångskostnader

59

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

På dessa grunder beslutar domstolen (första avdelningen) följande dom:

1)

Artikel 13.2 f i rådets förordning nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i uppdaterad version enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983, i dess ändrade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2195/91 av den 25 juni 1991, skall tolkas så att en person som är bosatt i en medlemsstat och som är arbetslös där, efter att ha fullgjort sin obligatoriska militärtjänstgöring i en annan medlemsstat, omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han är bosatt.

Artikel 71.1 b ii i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse skall tolkas så att den utgör en särskild bestämmelse om bestämmandet av tillämplig lagstiftning angående arbetslöshetsförmåner på så sätt att om villkoren för att den skall vara tillämplig är uppfyllda, är det den lagstiftning som föreskrivs i denna artikel som skall tillämpas.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida villkoren för att artikel 71.1 b ii skall vara tillämplig är uppfyllda i det nationella målet.

Om villkoren för att artikel 71.1 b ii i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse skall vara tillämplig är uppfyllda i målet vid den nationella domstolen, skall en person som är bosatt i en medlemsstat och som är arbetslös där efter att ha fullgjort sin obligatoriska militärtjänstgöring i en annan medlemsstat, även med stöd av denna artikel, omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där han är bosatt.

2)

En obligatorisk militärtjänstgöring som fullgörs i en annan medlemsstat utgör en ”[anställningsperiod som den berörde] har fullgjort som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning” i den mening som avses i artikel 67.1 i förordning nr 1408/71, i uppdaterad version enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 2195/91, om den definieras eller erkänns som sådan enligt lagstiftningen i denna andra medlemsstat eller behandlas som en sådan och betraktas som likvärdig med en anställningsperiod enligt denna lagstiftning, och om personen i fråga varit försäkrad i den mening som avses i artikel 1 a i nämnda förordning under sin militärtjänstgöring.

Villkoret att ”personen senast har fullgjort … försäkringsperioder … enligt bestämmelserna i den lagstiftning enligt vilken ansökan om förmåner görs” i den mening som avses i artikel 67.3 i förordning nr 1408/71 i dess ändrade lydelse innebär att en medlemsstat inte är skyldig att sammanlägga anställningsperioder, dock endast i det fall där en försäkringsperiod fullgjorts i en annan medlemsstat efter det att den senaste försäkringsperioden fullgjorts enligt den lagstiftning enligt vilken ansökan om förmåner görs.

3)

Artikel 3 i förordning nr 1408/71, i uppdaterad version enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83, i dess ändrade lydelse enligt förordning nr 2195/91, under sådana omständigheter som föreligger i målet vid den nationella domstolen, innebär inte att en behörig institution, då den prövar rätten till arbetslöshetsförmåner, är skyldig att beakta en obligatorisk militärtjänstgöring som fullgjorts i en annan medlemsstat vid beräkningen av fullgjorda försäkringsperioder.

Underskrifter

---

1 –

Rättegångsspråk: tyska.