(se punkterna 30–35)

(se punkterna 36–38)

(se punkterna 47 och 48)

DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)
den 1 april 2004(1)

Överklagande – Upptagande till sakprövning av en talan om ogiltigförklaring som väckts av en juridisk person avseende en förordning

I mål C-263/02 P,

Europeiska gemenskapernas kommission , företrädd av T. van Rijn och A. Bordes, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

klagande,

angående överklagande av dom meddelad den 3 maj 2002 av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (första avdelningen i utökad sammansättning) i mål T-177/01, Jégo-Quéré mot kommissionen (REG 2002, s. II-2365), i vilket det förs talan om upphävande av denna dom,

i vilket den andra parten är:

Jégo-Quéré et Cie SA , företrätt av A. Creus Carreras och B. Uriarte Valiente, abogados,
meddelar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen),

sammansatt av C. Gulmann (referent), tillförordnad ordförande på sjätte avdelningen, samt domarna J.N. Cunha Rodrigues, J.-P. Puissochet, R.Schintgen och F. Macken,

generaladvokat: F.G. Jacobs,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören L. Hewlett,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid förhandlingen den 22 maj 2003,

och efter att den 10 juli 2003 ha hört generaladvokatensförslag till avgörande,

följande

Dom

”44

Det skall … erinras om att det, förutom talan om ogiltigförklaring, finns två andra rättsmedel med hjälp av vilka en enskild som vill få fastställt att en gemenskapsrättsakt är rättsstridig kan få sin sak prövad vid gemenskapsdomstolarna, vilka är de enda som är behöriga att göra en sådan prövning. Dessa rättsmedel är talan vid nationell domstol i syfte att få till stånd ett förhandsavgörande av domstolen enligt artikel 234 EG och talan om gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 235 EG och artikel 288 andra stycket EG.

45

Det skall emellertid påpekas, när det gäller talan vid nationell domstol i syfte att få till stånd ett förhandsavgörande av domstolen enligt artikel 234 EG, att det i ett fall som det förevarande inte finns några genomförandeåtgärder som kan utgöra grund för en talan vid nationell domstol. Den omständigheten, att en enskild som påverkas av en gemenskapsrättslig åtgärd kan få giltigheten av denna prövad i nationell domstol genom att överträda de bestämmelser som föreskrivs genom nämnda åtgärd och anföra deras ogiltighet till sitt försvar i ett brottmål eller en civilrättslig tvist mot honom, innebär inte att den enskilde ges ett ändamålsenligt rättsligt skydd. Den enskilde skall nämligen inte vara tvungen att bryta mot lagen för att kunna få sin sak prövad i domstol (se generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande av den 21 mars 2002 i mål C-50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, [REG 2002, s. I-6677], punkt 43).

46

En skadeståndstalan grundad på gemenskapens utomobligatoriska skadeståndsansvar utgör inte i ett fall som det förevarande en lösning som är tillfredsställande för den enskildes intressen. En skadeståndstalan kan nämligen inte medföra att en rättsakt som trots allt antas vara rättsstridig inte skall tillämpas i gemenskapens rättsordning. Eftersom en skadeståndstalan förutsätter att en skada har uppkommit som en direkt följd av tillämpningen av den omtvistade rättsakten, är villkoren för att ta upp och pröva en sådan talan i sak annorlunda än dem som gäller för talan om ogiltigförklaring, och vid prövning av sådan talan ges inte gemenskapsdomstolarna möjlighet att fullt ut fullgöra den lagenlighetskontroll som är deras uppgift. I synnerhet när en åtgärd med allmän giltighet – såsom de bestämmelser som har påtalats i förevarande fall – ifrågasätts i samband med en skadeståndstalan utsträcks inte gemenskapsdomstolarnas kontroll till att omfatta samtliga omständigheter som kan påverka åtgärdens lagenlighet, utan denna kontroll är endast inriktad på att beivra tillräckligt klara överträdelser av rättsregler som har till syfte att ge rättigheter åt enskilda (domstolens dom av den 4 juli 2000 i mål C-352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, REG 2000, s. I-5291, punkterna 41–43, förstainstansrättens dom av den 23 oktober 2001 i mål T‑155/99, Dieckmann & Hansen mot kommissionen, REG 2001, s. II-3143, punkterna 42 och 43. Se även – som exempel på ett fall där överträdelsen inte ansågs vara tillräckligt klar – domstolens dom av den 19 maj 1992 i de förenade målen C-104/89 och C-37/90, Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 1992, s. I-3061, punkterna 18 och 19, svensk specialutgåva, volym 12, s. I-55, och – som exempel på ett fall där den åberopade rättsregeln inte hade till syfte att ge rättigheter åt enskilda – förstainstansrättens dom av den 6 december 2001 i mål T-196/99, Area Cova m.fl. mot rådet och kommissionen, REG 2001, s. II-3597, punkt 43).

47

Med hänsyn till vad som ovan anförts måste det fastslås att det mot bakgrund av artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen och artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna inte längre kan anses att förfarandena enligt artikel 234 EG, å ena sidan, och artiklarna 235 EG och 288 andra stycket EG, å andra sidan, innebär att enskilda är garanterade en rätt till ett effektivt rättsmedel, så att de kan bestrida lagenligheten av gemenskapsrättsliga bestämmelser med allmän giltighet som direkt inverkar på deras rättsliga ställning.

48

Detta innebär förvisso inte att man kan tillåta en ändring i det system med rättsmedel och förfaranden som har inrättats genom fördraget och som är avsett att anförtro gemenskapsdomstolarna kontrollen av att institutionernas rättsakter är lagenliga. Det kan inte i något fall medges att en talan om ogiltigförklaring som väckts av en fysisk eller juridisk person som inte uppfyller villkoren i artikel 230 fjärde stycket EG tas upp till sakprövning (se beslut av domstolens ordförande av den 12 oktober 2000 i mål C-300/00 P(R) Federacíon de Cofradías de Pescadores m.fl. mot rådet, REG 2000, s. I-8797, punkt 37).

49

Förstainstansrätten påpekar emellertid att det inte finns några övertygande skäl för att tolka begreppet personligen berörd i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG på så sätt att en enskild som vill föra talan mot en åtgärd med allmän giltighet måste befinna sig i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till. Detta har även framhållits av generaladvokaten Jacobs i hans förslag till avgörande i det ovan i punkt 45 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkt 59.

50

Under dessa förhållanden, och med beaktande av att det i fördraget har inrättats ett fullständigt system med rättsmedel och förfaranden, som är avsett att anförtro gemenskapsdomstolarna kontrollen av att institutionernas rättsakter är lagenliga (domen i det ovan i punkt 41 nämnda målet Les Verts mot parlamentet, punkt 23), anser förstainstansrätten att det finns skäl att ompröva den hittills tillämpade strikta tolkningen av begreppet person som berörs personligen, i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG.

51

Med hänsyn till vad som anförts ovan, och för att säkerställa ett verksamt domstolsskydd för enskilda, skall en fysisk eller juridisk person anses beröras personligen av en gemenskapsrättslig bestämmelse med allmän giltighet som berör honom direkt om bestämmelsen [med säkerhet och omedelbart] inverkar på hans rättsliga ställning … genom att hans rättigheter begränsas eller att han åläggs skyldigheter. Det är för denna bedömning inte relevant hur många andra personer som också påverkas, eller kan påverkas, av bestämmelsen och inte heller vilken situation som dessa personer befinner sig i.

52

I förevarande fall åläggs bolaget Jégo-Quéré de facto skyldigheter genom de ifrågasatta bestämmelserna. Sökandebolaget, vars fartyg omfattas av förordningens tillämpningsområde, bedriver nämligen fiskeverksamhet för vilken det i de ifrågasatta bestämmelserna föreskrivs precisa skyldigheter angående vilka maskstorlekar för nät som får användas.

53

Härav följer att de ifrågasatta bestämmelserna berör sökandebolaget personligen.

54

Eftersom sökandebolaget även berörs direkt av de ifrågasatta bestämmelserna (se ovan punkt 26) finner rätten att kommissionens invändning om rättegångshinder skall ogillas och att förfarandet skall fortsätta.”

–

upphäva den överklagade domen,

–

avvisa talan om ogiltigförklaring av förordning nr 1162/2001 eller, i andra hand, återförvisa målet till förstainstansrätten, och

–

förplikta Jégo‑Quéré att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet de kostnader som avser förfarandet vid förstainstansrätten.

–

avvisa överklagandet, eftersom det har inlämnats för sent,

–

ogilla överklagandet och fastställa den överklagade domen,

–

upphäva ovannämnda dom i den del det fastställs att Jégo‑Quéré inte är personligen berört i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG,

–

själv avgöra tvisten i enlighet med de yttranden som Jégo‑Quéré inlämnat till förstainstansrätten och, särskilt,

–

fastställa att den talan som väckts vid förstainstansrätten kan tas upp till prövning,

–

ogiltigförklara artiklarna 3 d och 5 i förordning nr 1162/2001,

–

som vittnen höra

–

John Farnell, direktör på direktoratet för Politik för bevarande av bestånden vid kommissionens generaldirektorat för fiske,

–

Victor Badiola, ordförande för organisationen för fiskproducenter i Ondárroa,

–

förplikta kommissionen att ersätta såväl de kostnader som kommer att uppstå i detta förfarande som de kostnader som avser förfarandet vid förstainstansrätten.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)