62002CC0299

EUR-Lex

Access to European Union law

This document is an excerpt from the EUR-Lex website

EUROPA
EUR-Lex home
EUR-Lex - 62002CC0299 - EN

Help

Search tips

Need more search options? Use the Advanced search

Document 62002CC0299

Help

Förslag till avgörande av generaladvokat Léger föredraget den 27 maj 2004.
Europeiska kommissionen mot Konungariket Nederländerna.
Fördragsbrott - Artiklarna 43 EG och 48 EG - Nationella bestämmelser enligt vilka det för att kunna registrera ett fartyg i Nederländerna krävs att aktieägarna, styrelseledamöterna och de fysiska personer som sköter den dagliga ledningen av det bolag i gemenskapen som äger fartyget har gemenskapsnationalitet eller EES-nationalitet - Nationella bestämmelser enligt vilka en styrelseledamot i ett rederi skall ha dels gemenskapsnationalitet eller EES-nationalitet, dels gemenskapshemvist eller EES-hemvist.
Mål C-299/02.

Rättsfallssamling 2004 I-09761

ECLI identifier: ECLI:EU:C:2004:321

Date of document:: 27/05/2004
Date lodged:: 23/08/2002

Author:: Domstolen
Country or organisation from which the request originates:: Nederländerna
Form:: Generaladvokatens förslag till avgörande
Authentic language:: franska

Type of procedure:: Talan om fördragsbrott - bifallen
Defendant:: Nederländerna
Judge-Rapporteur:: Jann
Advocate General:: Léger

Treaty:

Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen

Link

Select all documents mentioning this document

Instruments cited in case law:

11997E043: N 1 37 81 85
11997E046-P1: N 61
11997E048: N 1 37 - 43 81 84 85
31985R2919-A02P1: N 69 70
31985R2919: N 79 83
31991R1356-A02: N 69 70
31991R3921-A02P1: N 69 70
31991R3921: N 79 83
31992R2407-A04P2: N 69 70
31992R2407: N 79 83
31996R1356: N 79 83
61973CJ0167: N 70
61976CJ0071: N 40
61981CJ0096: N 72
61982CJ0013: N 71
61983CJ0270: N 37
61984CJ0187: N 40
61984CJ0209: N 70 71
61985CJ0079: N 37 40
61986CJ0049: N 71
61987CJ0081: N 37
61987CJ0305: N 40
61988CJ0249: N 72
61989CJ0221: N 32 - 35 47 63
61989CJ0246: N 32 34 35 47
61991CJ0111: N 40
61991CJ0210: N 72
61991CJ0330: N 37
61992CJ0019: N 48
61993CJ0055: N 61
61994CJ0055: N 48
61994CJ0334: N 33 34
61995CJ0300: N 72
61996CJ0062: N 33 34 47
61996CJ0151: N 33 34 47
61996CJ0264: N 37
61996CJ0266: N 61
61997CJ0212: N 37 48
61998CJ0314: N 61
61999CJ0430: N 61
62000CJ0246: N 61

Subject matter:

Etableringsrätt

HTML

PDF

Conclusions

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PHILIPPE LÉGER
föredraget den 27 maj 2004(1)

Mål C-299/02

Europeiska gemenskapernas kommission
mot
Konungariket Nederländerna

Artiklarna 43 EG och 48 EG – Villkor för registrering av fartyg i Nederländerna – Villkor för registrering som avser nationaliteten hos aktieägare och styrelseledamöter i de bolag som äger fartyg – Villkor för registrering som avser nationaliteten hos de fysiska personer som sköter den dagliga ledningen av ett fartygsägande bolags inrättning i Nederländerna – Villkor som avser nationaliteten hos och hemvistet för styrelseledamöterna i bolag som bedriver rederiverksamhet med fartyg som är registrerade i Nederländerna

1. Genom förevarande talan har Europeiska gemenskapernas kommission yrkat att domstolen skall fastställa att Konungariket Nederländerna har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 43 EG och 48 EG, genom att uppställa villkor för registrering av havsgående fartyg i Nederländerna som avser nationaliteten hos aktieägare eller styrelseledamöter i de bolag som äger dessa fartyg. Kommissionen har även yrkat att domstolen skall fastställa att denna medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter genom att uppställa villkor för registrering av fartyg som avser nationaliteten hos och hemvistet för styrelseledamöter i rederier samt nationaliteten hos de fysiska personer som sköter den dagliga ledningen av den inrättning i Nederländerna genom vilken sjöfartsverksamhet med sådana fartyg bedrivs.

I – Tillämpliga bestämmelser

A – De internationella bestämmelserna

2. Två nu gällande internationella konventioner innehåller bestämmelser om registrering av havsgående fartyg.

3. Den första är Genèvekonventionen av den 29 april 1958 om det fria havet. (2) Den trädde i kraft den 30 september 1962. Den har ingåtts mellan 62 fördragsslutande stater. Europeiska gemenskapen är inte fördragsslutande part, men många medlemsstater är det, bland annat Konungariket Nederländerna. (3)

4. I artikel 5.1 i Genèvekonventionen föreskrivs att ”[v]arje stat skall fastställa villkoren för att dess nationalitet skall tillerkännas fartyg, villkoren för fartygs registrering samt villkoren för rätten att föra dess flagg”. Efter upplysningen enligt vilken ”[f]artyg har den stats nationalitet vars flagg de äger rätt att föra” preciseras att ”[d]et måste föreligga ett verkligt samband mellan staten och fartyget”.

5. Dessa bestämmelser har i sin helhet intagits i artikel 91.1 i Förenta nationernas havsrättskonvention, som slöts i Montego Bay den 10 december 1982. (4) Denna konvention trädde i kraft den 16 november 1994. 144 stater samt Europeiska gemenskapen är anslutna. Den sistnämnda anslöt sig till konventionen, inom de områden som omfattas av dess behörighet, genom beslut 98/392/EG. (5) Alla gemenskapens medlemsstater, förutom Konungariket Danmark, är anslutna till Montego Bay-konventionen. Det framgår av artikel 311.1 i denna konvention att den, mellan konventionsslutande parter, har företräde framför Genèvekonventionen. (6)

6. Genom en vidareutveckling av artikel 10 i Genèvekonventionen, krävs enligt artikel 94.1 i Montego Bay-konventionen, under rubriken ”Flaggstatens skyldigheter”, att ”[v]arje stat ... med avseende på administrativa, tekniska och sociala frågor [skall] utöva faktisk jurisdiktion och kontroll över fartyg som för dess flagg”, och i de följande styckena räknas det upp en rad åtgärder som flaggstaten är skyldig att vidta i detta avseende.

B – De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

7. I artikel 43 andra stycket EG tillerkänns gemenskapsmedborgare rätten att starta och utöva verksamhet som egenföretagare samt rätten att bilda och driva företag på samma villkor som dem som etableringslandets lagstiftning föreskriver för egna medborgare.

8. I artikel 48 första stycket EG likställs bolag som bildats i överensstämmelse med en medlemsstats lagstiftning och som har sitt säte, (7) sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom gemenskapen med fysiska personer som är medborgare i medlemsstaterna, vilket innebär att dessa bolag i likhet med medborgare i medlemsstaterna åtnjuter den rätt till etablering som föreskrivs i artikel 43 andra stycket EG.

9. Etableringen av ett bolag i en annan medlemsstat än den enligt vars lagstiftning det bildats kan ske på två olika sätt, nämligen genom en primär eller en sekundär etablering.

10. Man talar om en primär etablering när avsikten är att ett bolag skall omfattas av rättssystemet i en annan medlemsstat än den enligt vars lagstiftning det ursprungligen bildats, till exempel genom att dess huvudkontor flyttas eller genom att det medverkar till att ett nytt bolag bildas i denna andra medlemsstat.

11. Man talar om sekundär etablering när ett bolag endast avser att utvidga sin geografiska etablering inom gemenskapen genom att enligt artikel 43 första stycket EG upprätta kontor, filialer eller dotterbolag i värdmedlemsstaten, samtidigt som det behåller sitt (huvud)kontor i den medlemsstat enligt vars lagstiftning det ursprungligen bildats.

C – De nationella bestämmelserna

12. I Nederländerna regleras registreringen av havsgående fartyg i Wetboek van Koophandel (handelslagen). I artikel 311.1 i denna lag, i dess lydelse från den 1 augusti 1994, vilken är den enda som är relevant i förevarande fall, föreskrivs en rad villkor för att nederländsk nationalitet skall kunna tillerkännas ett havsgående fartyg, det vill säga för att det skall kunna registreras i Nederländerna.

13. Bland dessa villkor finns det ett som avser nationaliteten hos ägaren eller ägarna till fartyget. Således krävs enligt artikel 311.1 a i Wetboek van Koophandel att ”fartyget till minst två tredjedelar [ägs] av en eller flera fysiska eller juridiska personer som tillerkänts en medlemsstats, eller en till avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ansluten stats, nationalitet” (8) .

14. I artikel 311.3 i Wetboek van Koophandel definieras en juridisk person som tillerkänts en medlemsstats, eller en till EES-avtalet ansluten stats, nationalitet i den mening som avses i artikel 311.1 a, som ”en juridisk person som bildats i enlighet [med] lagstiftningen i en medlemsstat … eller en annan stat som är ansluten till [EES]-avtalet och som har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet i en medlemsstat … eller i en annan stat som är ansluten till [EES]-avtalet, under förutsättning att aktier som representerar minst två tredjedelar av det tecknade kapitalet innehas av fysiska personer som är medborgare i en medlemsstat … eller i en stat som är ansluten till [EES]-avtalet eller av sådana bolag som avses i inledningen av detta stycke och att majoriteten av styrelseledamöterna är medborgare i en medlemsstat … eller i en annan stat som är ansluten till [EES]-avtalet, eller att alla styrelseledamöterna är medborgare i en medlemsstat … eller i en stat som är ansluten till [EES]-avtalet”.

15. För att kunna registrera ett fartyg i Nederländerna krävs dessutom enligt artikel 311.1 b i Wetboek van Koophandel att ägaren eller ägarna till det aktuella fartyget (såsom de definierats ovan) bedriver sjöfartsverksamhet på nederländskt territorium genom ett företag, som är etablerat inom detta territorium eller har en sekundär etablering där, och i huvudsak sköter ledningen av fartyget från denna medlemsstat. I artikel 311.1 c och d i lagen föreskrivs även att den dagliga ledningen av det aktuella företaget skall ombesörjas av en eller flera fysiska personer som är medborgare i en medlemsstat eller i en annan stat som är ansluten till EES-avtalet och som är behöriga att företräda företaget med avseende på alla frågor som är knutna till ledningen av fartyget och som rör fartyget, dess kapten och övriga medlemmar i besättningen.

16. Dessutom föreskrivs i artikel 8:169 i Burgerlijk Wetboek (civillagen), i dess lydelse från den 1 augusti 1994, att en person som är ”ansvarig”, det vill säga en styrelseledamot, i ett rederi skall lämna sin befattning när han inte längre är medborgare i en medlemsstat eller i en annan stat som är ansluten till EES-avtalet eller när han bosätter sig utanför dessa staters territorium.

II – Det administrativa förfarandet

17. Ett administrativt förfarande hade redan inletts mot Konungariket Nederländerna med avseende på landets nationella lagstiftning om havsgående fartyg, i den lydelse som gällde före den som är ifrågasatt i förevarande fall. Kommissionen ansåg att denna tidigare lagstiftning, mot bakgrund av domen av den 15 juli 1991 i mål C-221/89, Factortame m.fl., (9) stred mot etableringsfriheten.

18. På grund av det förfarandet ändrade Konungariket Nederländerna sin nationella lagstiftning på området.

19. Kommissionen, som ansåg att denna nya lagstiftning fortfarande stred mot etableringsfriheten, såsom den garanteras genom artiklarna 43 EG och 48 EG, anmodade denna medlemsstat att inkomma med ett yttrande. Kommissionen övertygades inte av det yttrande som inkom från Konungariket Nederländerna, utan anmodade den 27 januari 2000 denna medlemsstat att inom två månader från delgivning av anmodan vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 43 EG och 48 EG.

20. Eftersom det lagförslag som var avsett att sätta stopp för det aktuella fördragsbrottet ännu inte har antagits, har kommissionen, genom ansökan som inkom till kansliet den 23 augusti 2002, väckt förevarande talan.

III – Talan

21. Kommissionen har framfört två anmärkningar till stöd för sin talan.

22. Den första anmärkningen gäller de villkor för registrering av havsgående fartyg som avser nationaliteten hos aktieägarna eller styrelseledamöterna i de bolag som äger dessa fartyg.

23. Den andra anmärkningen består av två delar. Den första delen gäller de villkor för registrering av havsgående fartyg som avser nationaliteten hos de fysiska personer som är ansvariga för den dagliga ledningen av den inrättning genom vilken sjöfartsverksamhet i denna medlemsstat bedrivs. Den andra delen gäller de villkor avseende nationalitet och hemvist som en styrelseledamot måste uppfylla för att kunna utöva denna befattning i ett rederi.

A – Kommissionens första anmärkning: De villkor för registrering av fartyg som avser nationaliteten hos aktieägarna eller styrelseledamöterna i de bolag som äger fartygen

1. Parternas argument

24. I sin första anmärkning har kommissionen gjort gällande att Konungariket Nederländerna har åsidosatt artiklarna 43 EG och 48 EG genom att uppställa villkor för registrering av havsgående fartyg i denna medlemsstat som avser nationaliteten hos aktieägarna eller styrelseledamöterna i de företag som äger dessa fartyg.

25. Kommissionen har erinrat om att de villkor som ställs för registrering av fartyg, enligt rättspraxis i det ovannämnda målet Factortame m.fl. inte får utgöra något hinder för etableringsfriheten. (10)

26. Kommissionen har i detta avseende gjort gällande att de villkor som ställts i artikel 311.3 i Wetboek van Koophandel avseende nationaliteten hos aktieägarna eller styrelseledamöterna i de bolag som äger havsgående fartyg utgör ytterligare villkor, utöver dem som enligt artikel 48 EG ställs för att ett bolag skall ha rätt till etableringsfrihet.

27. Detta medför att bolag som äger havsgående fartyg men som inte uppfyller dessa ytterligare villkor inte kan registrera sådana fartyg i Nederländerna och således inte etablera sig där trots att de uppfyller de villkor som ställs i artikel 48 EG och borde ha rätt att etablera sig fritt i denna medlemsstat.

28. Enligt kommissionen innebär kravet på att dessa ytterligare villkor skall vara uppfyllda en begränsning av nämnda bolags frihet att etablera sig i Nederländerna, särskilt i det fall då de önskar etablera sig där sekundärt och då det i den medlemsstat inom vars territorium de är etablerade inte föreskrivs ett sådant krav. I ett sådant fall skulle dessa bolag nämligen vara tvungna att ändra sammansättningen av sina styrelseorgan eller sina ägarstrukturer för att kunna registrera sina havsgående fartyg i Nederländerna.

29. Den nederländska regeringen har bestritt att den ifrågasatta nationella lagstiftningen utgör ett hinder för etableringsfriheten. Den har i detta avseende påpekat att de villkor avseende nationalitet som föreskrivs i nederländsk lagstiftning inte kan jämföras med de villkor som ifrågasattes i det ovannämnda målet Factortame m.fl., eftersom det rör sig om villkor som hänför sig till medborgarskap i en medlemsstat i gemenskapen, eller i en stat som är ansluten till EES-avtalet, och inte om medborgarskap i den berörda medlemsstaten. Den nederländska regeringen har tillagt att om de ifrågasatta villkoren avseende nationalitet skulle kunna påverka utövandet att rätten att etablera sig sekundärt, är denna påverkan så osäker och indirekt att det är orimligt att tala om ett hinder.

30. För övrigt, även för det fall det verkligen förelåg ett hinder, skulle detta vara vederbörligen motiverat av behovet att garantera att det föreligger ett verkligt samband mellan fartyget och den stat i vilken det registrerats så att denna sistnämnda i enlighet med Montego Bay-konventionen faktiskt kan utöva sin jurisdiktion och kontroll över det fartyg som för dess flagg.

31. Enligt den nederländska regeringen stöds uppfattningen, att ett påstått hinder för etableringsfriheten är motiverat och proportionerligt, av att jämförbara villkor avseende nationalitet har föreslagits vad beträffar sjötransporter, har föreskrivits i flera nu gällande förordningar angående transporter på inre vattenvägar såväl som lufttransporter, och har ånyo föreslagits inom området för lufttransporter.

2. Bedömning

32. I domen i det ovannämnda målet Factortame m.fl. påpekade domstolen att det på gemenskapsrättens nuvarande stadium är medlemsstaterna som har behörighet att bestämma villkoren för registrering av fartyg. (11) Detta påpekande är fortfarande aktuellt vad beträffar havsgående fartyg mot bakgrund av att det än i dag inte finns några bestämmelser på området i gemenskapens sekundärrätt.

33. Det framgår emellertid av fast rättspraxis att medlemsstaterna är skyldiga att iaktta gemenskapsrätten när de utövar sin behörighet. (12)

34. Domstolen klargjorde att de villkor för registrering som uppställs av medlemsstaterna inte får utgöra hinder för etableringsfriheten (när det gäller fartyg som används i en ekonomisk verksamhet) eller för den fria rörligheten för personer (när det gäller fartyg som inte används i en ekonomisk verksamhet). (13)

35. I förevarande fall är det klart att den ifrågasatta nederländska lagstiftningen skall bedömas med avseende på etableringsfriheten och inte med avseende på den fria rörligheten för personer. De fartyg som omfattas av den nederländska lagstiftningen utgör nämligen instrument för driften av en ekonomisk verksamhet som inbegriper en fast inrättning i Nederländerna, (14) på så sätt att registreringen av dem, i enlighet med rättspraxis i det ovannämnda målet Factortame m.fl., inte kan särskiljas från utövandet av etableringsfriheten. (15)

36. Det råder enligt min mening ingen tvekan om att de villkor avseende nationalitet som ställts i nederländsk lagstiftning för registrering av havsgående fartyg i Nederländerna har till verkan att hindra etableringsfriheten för de bolag som äger dessa fartyg.

37. Bolag som uppfyller de villkor som uppställs i artikel 48.1 EG, det vill säga att de bildats i överensstämmelse med en medlemsstats lagstiftning och har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom gemenskapen, skall nämligen åtnjuta etableringsfrihet, i enlighet med artikel 43 EG och följande artiklar. (16)

38. Det skall i detta avseende påpekas att det inte kan komma i fråga att kräva att bolag skall uppfylla ytterligare villkor avseende sina aktieägares eller styrelseledamöters nationalitet, för att de skall kunna åtnjuta rätten till etableringsfrihet.

39. Artikel 48.1 EG innebär implicit, men med nödvändighet, att sådana villkor är uteslutna, eftersom de är kriterier för anknytning, det vill säga ”kriterier avseende kontroll”, som upphovsmännen till EG-fördraget inte valt att tillämpa. (17)

40. Att kriteriet avseende kontroll, och de villkor avseende nationalitet som är kopplade därtill, har uteslutits har bekräftats i det allmänna handlingsprogram för upphävande av begränsningar i etableringsfriheten som rådet antog den 18 december 1961. (18)

41. Även om bolag som endast har sitt säte inom gemenskapen (och vars huvudkontor eller huvudsakliga verksamhet ligger utanför gemenskapen) i det allmänna handlingsprogrammet getts frihet att etablera sig sekundärt under den ytterligare förutsättningen att bolagets verksamhet företer ”ett faktiskt och varaktigt samband med en medlemsstats ekonomi”, utesluts det nämligen uttryckligen däri att detta samband får vara beroende av nationalitet, bland annat i fråga om bolagsmän och medlemmar i ledande eller övervakande organ, eller ägare. (19)

42. Härav följer att det, för att ett bolag skall kunna åtnjuta friheten att etablera sig sekundärt, saknar betydelse att det kontrolleras av medborgare i stater utanför gemenskapen eller EES (styrelseledamöter eller aktieägare). Med andra ord kan ett bolag som uppfyller de villkor som ställs i artikel 48.1 EG inte fråntas sin rätt att fritt etablera sig sekundärt endast på grund av att det inte uppfyller villkor med avseende på dess aktieägares eller styrelseledamöters nationalitet. Detsamma gäller för friheten att etablera sig primärt.

43. Genom att den ifrågasatta nederländska lagstiftningen uppställer villkor för registrering i Nederländerna av havsgående fartyg som avser nationaliteten hos aktieägare eller styrelseledamöter i bolag som äger sådana fartyg, har den emellertid en tendens att minska den personkrets som omfattas av etableringsfriheten, såsom denna definierats i artikel 48 EG. Dessutom kan denna nationella lagstiftning, såsom kommissionen har anfört, göra det svårare eller mindre attraktivt att utöva etableringsfriheten i denna medlemsstat, vare sig det gäller primärt eller sekundärt. I motsats till den nederländska regeringen anser jag att sådana begränsande effekter inte är för osäkra eller indirekta för att den ifrågasatta nationella lagstiftningen skall anses kunna hindra etableringsfriheten.

44. När bolag som har för avsikt att registrera sina havsgående fartyg i Nederländerna inte uppfyller de ifrågasatta nationella villkoren (vilket är mycket troligt när det rör sig om bolag som bildats i en annan medlemsstat, om sådana villkor inte ställs i denna andra medlemsstat) har dessa bolag nämligen ingen annan möjlighet att genomföra denna registrering än att i enlighet härmed ändra sin aktiekapitalstruktur eller sammansättningen av sina ledningsorgan.

45. Det är självklart att en sådan ändring kan medföra omfattande förändringar i ett bolag och att många formaliteter, som inte saknar ekonomisk betydelse, måste genomföras. Denna framtidsutsikt kan allvarligt avskräcka berörda bolag från att utöva den rätt till etablering som de har enligt artiklarna 43 EG och 48 EG, i synnerhet om det endast rör sig om en sekundär etablering, och särskilt som en sekundär etablering, som domstolen har påpekat i domen i det ovannämnda målet Daily Mail och General Trust, utgör det normala sättet att utöva en sådan rätt. (20)

46. Härav följer att den ifrågasatta nederländska lagstiftningen utgör en begränsning av etableringsfriheten som strider mot artiklarna 43 EG och 48 EG.

47. Det är, som kommissionen har påpekat, riktigt att denna lagstiftning tillämpas utan åtskillnad på nederländska bolag och på bolag som lyder under en annan medlemsstats rättsordning (i den mening som avses i artikel 48.1 EG). Denna lagstiftning skiljer sig således i detta avseende från de bestämmelser som prövades i det ovannämnda målet Factortame m.fl. eftersom dessa sistnämnda medförde en diskriminering till nackdel för bolag som var knutna till en annan medlemsstat än den i vilken var och en av de ifrågavarande nationella bestämmelserna var tillämplig. (21)

48. I dom av den 31 mars 1993 i målet Kraus, (22) fastställde domstolen emellertid att ”artiklarna 48 och 52 [nu artiklarna 39 EG och 43 EG i ändrad lydelse] utgör hinder för varje nationell åtgärd … för det fall en sådan åtgärd, även om den tillämpas utan diskriminering med avseende på nationalitet, kan göra det svårare eller mindre attraktivt för gemenskapens medborgare … att utöva de grundläggande friheter som garanteras genom fördraget”. (23) Domstolen tillade att « [d]et kan förhålla sig på annat sätt endast i det fall en sådan åtgärd har ett legitimt syfte som är förenligt med fördraget [eller] berättigat med hänsyn till allmänintresset … [och] tillämpningen av den ifrågavarande lagstiftningen är sådan att den garanterar uppfyllandet av det syfte den har och inte överskrider vad som krävs för att uppnå detta syfte”. (24)

49. Det skall således prövas huruvida den begränsning som den ifrågasatta nationella lagstiftningen åstadkommer är sådan, såsom den nederländska regeringen har påstått, att den kan anses vara motiverad och proportionerlig med hänsyn till ett särskilt skäl i gemenskapsrätten som härrör från internationell rätt angående registrering av fartyg.

50. Enligt den nederländska regeringen är det nödvändigt att uppställa de ifrågasatta villkoren avseende nationalitet för att försäkra sig om att det i enlighet med artikel 91 i Montego Bay-konventionen föreligger ett verkligt samband mellan Konungariket Nederländerna och de fartyg som seglar under nederländsk flagg. Kontrollen av att dessa villkor är uppfyllda skall göras i samband med att fartygen registreras för att så långt som möjligt garantera att de nederländska myndigheterna kan utöva faktisk jurisdiktion och kontroll över dessa fartyg i enlighet med artikel 94 i denna konvention.

51. Den nederländska regeringens påstående grundar sig på en särskild tolkning av artikel 91.1 i Montego Bay-konventionen. Jag är emellertid inte övertygad om att det enligt artikel 91.1 i Montego Bay-konventionen krävs, såsom den nederländska regeringen har påstått, (25) att det redan föreligger ett verkligt samband mellan flaggstaten och det berörda fartyget för att registrering skall kunna ske.

52. Denna tolkning av artikel 91.1 i Montego Bay-konventionen tycks nämligen ha förkastats av den internationella havsrättsdomstolen (nedan kallad havsrättsdomstolen), i dess dom av den 1 juli 1999 i målet Navire Saiga II, som rörde en tvist mellan Saint Vincent och Grenadinerna och Republiken Guinea, som hade uppstått till följd av att de guineanska myndigheterna hade inspekterat ett fartyg som seglade under vincentisk flagg. (26) Det är på så sätt som doktrinen har uttryckt sig angående denna dom. (27)

53. Havsrättsdomstolen har nämligen fastställt att ”syftet med [Montego Bay-] konventionens bestämmelser angående förekomsten av ett verkligt samband mellan ett fartyg och dess flaggstat är att garantera att flaggstaterna iakttar sina skyldigheter på ett effektivare sätt och inte att fastställa kriterier som kan åberopas av andra stater i syfte att ifrågasätta giltigheten av fartygs registrering i en flaggstat”. (28)

54. Denna formulering tyder på att kravet på ett verkligt samband mellan ett fartyg och dess flaggstat snarare rör fullgörandet av de skyldigheter som åligger flaggstaten än ett villkor som skall vara uppfyllt innan ett fartyg kan registreras.

55. Enligt havsrättsdomstolen motsägs innebörden av detta krav inte av Förenta nationernas konvention av den 7 februari 1986 om villkor för registrering av fartyg. (29) Tvärtom har denna tolkning av artikel 91 i Montego Bay-konventionen bekräftats i två av Förenta nationernas avtal inom fiskeområdet (från år 1982 och år 1993, vilka ännu inte trätt i kraft), genom att dessa sistnämnda endast innehåller en precisering av innehållet i flaggstatens skyldigheter utan att ens nämna eventuella villkor som skall vara uppfyllda för att ett fartyg skall kunna registreras. (30)

56. Havsrättsdomstolen tillade likaså att Republiken Guinea inte hade åberopat någon bestämmelse i Montego Bay-konventionen som kunde stödja dess påstående att ”en av de grundläggande förutsättningarna för registrering av ett fartyg är att ägaren eller den som använder fartyget i sin verksamhet lyder under flaggstatens faktiska jurisdiktion”. (31) Detta uttalande synes stödja den åsikt som framfördes av Saint Vincent och Grenadinerna, nämligen att ”inget i den nämnda konventionen stödjer påståendet att det krävs att det redan föreligger ett verkligt samband mellan ett fartyg och en stat för att nationaliteten skall kunna tillerkännas fartyget”. (32)

57. Enligt min mening innehåller havsrättsdomstolens rättspraxis ett klargörande som vederlägger den tolkning som den nederländska regeringen har gjort gällande av artikel 91.1 i Montego Bay-konventionen (vars innehåll är identiskt med det i artikel 5.1 i Genèvekonventionen).

58. Denna rättspraxis ansluter sig till och stödjer den analys som generaladvokaten Tesauro redan utfört i sitt förslag till avgörande i det ovannämnda målet kommissionen mot Grekland, som ledde till domen av den 27 november 1997. Tesauro ansåg nämligen att begreppet ”verkligt samband” eller ”genuine link” i den mening som avses i Genèvekonventionen och Montego Bay-konventionen betecknar den faktiska kontroll och jurisdiktion som staten skall utöva över de fartyg som seglar under dess flagg. Med andra ord utgör det verkliga sambandet, enligt Tesauro, långt ifrån något krav på nationalitet utan i allt väsentligt en skyldighet att utöva kontroll vilken följer av beviljandet av nationaliteten. (33)

59. I detta avseende är det av intresse att påpeka att generaladvokaten Tesauro varit noga med att påpeka att det i den slutligen antagna versionen av artikel 5 i Genèvekonventionen, jämförd med den som förberetts av Förenta nationernas kommission för internationell rätt, just utesluts att det skulle gå att ställa krav på att fartyget till övervägande del skall ägas av medborgare i flaggstaten för att dess nationalitet skall kunna beviljas. (34)

60. Dessutom är det under alla omständigheter, vilken tolkning som än är riktig avseende kravet på ett verkligt samband mellan fartyget och staten, i den mening som avses i Genèvekonventionen och Montego Bay-konventionen, svårt att förstå varför de villkor avseende nationalitet som ställts i den ifrågasatta nationella lagstiftningen skulle vara nödvändiga, såsom den nederländska regeringen har påstått, för att Konungariket Nederländerna, i sin egenskap av flaggstat, skall kunna utöva sin kontroll och jurisdiktion över de fartyg som för dess flagg, i enlighet med de krav som föreskrivs i artikel 94 i Montego Bay-konventionen.

61. Man kan visserligen tänka sig att de ändamål som handlar om att trygga säkerheten till sjöss eller att förhindra, begränsa eller kontrollera föroreningen av havet, vilka anges i artikel 94 i Montego Bay-konventionen, (35) till vilken gemenskapen har anslutit sig, utgör tvingande hänsyn till allmänintresset, i den mening som avses i domstolens praxis, eller hänsyn till allmän säkerhet, enligt artikel 46.1 EG. (36)

62. Den omständigheten att ett fartyg till övervägande delen ägs av ett eller flera bolag vars aktieägare eller ledning i huvudsak består av medborgare i tredje stater utgör emellertid inget hinder för att en medlemsstat, i sin egenskap av flaggstat, utövar faktisk jurisdiktion och kontroll över detta fartyg. Denna omständighet saknar betydelse för vidtagandet av sådana åtgärder som besiktning av fartyg, (37) registrering av uppgifter om fartyget, (38) kontroll av besättningens utbildning och arbetsförhållanden, (39) samt inledandet och genomförandet av en undersökning när det hänt en sjöolycka eller navigeringsincident på det fria havet. (40)

63. Däremot kan det i detta avseende vara ändamålsenligt att föreskriva, såsom görs i den nederländska lagstiftningen, (41) att ledningen av ett fartyg som seglar under nederländsk flagg i huvudsak skall skötas från Nederländerna. (42) Domstolen har godtagit ett sådant villkor för registrering av fartyg med avseende på etableringsfriheten. (43)

64. Jag anser, i motsats till den nederländska regeringen, att de ifrågasatta villkoren avseende nationalitet således inte förefaller vara nödvändiga för att möjliggöra för Konungariket Nederländerna att uppfylla sina skyldigheter i egenskap av flaggstat i enlighet med artikel 94 i Montego Bay-konventionen.

65. Härav följer att de villkor avseende nationalitet som ställts i den ifrågasatta nederländska lagstiftningen inte kan motiveras med stöd av gällande internationella rättsregler avseende registrering av fartyg, såsom de bestämmelser som föreskrivs i Genèvekonventionen och Montego Bay-konventionen.

66. Mot bakgrund av ovanstående är jag benägen att dra slutsatsen att det finns grund för den första anmärkningen.

67. Mot bakgrund av de uppgifter som finns tillgängliga i målet känner jag emellertid en viss tvekan inför påståendet att de ifrågasatta villkoren avseende nationalitet inte är motiverade.

68. Såsom den nederländska regeringen med fog har påpekat föreskrivs nämligen jämförbara villkor avseende nationalitet vad beträffar transporter på inre vattenvägar och lufttransporter i flera nu gällande förordningar.

69. Inom området för transporter på inre vattenvägar är detta fallet i rådets förordning (EEG) nr 2919/85 av den 17 oktober 1985 om fastställande av villkoren för tillträde till de avtal som slutits enligt den reviderade konventionen om sjöfarten på Rhen för fartyg som tillhör Rhensjöfarten, (44) rådets förordning (EEG) nr 3921/91 av den 16 december 1991 om villkoren för att transportföretag skall få utföra inrikes transporter av gods eller passagerare på inre vattenvägar i en annan medlemsstat än den där de är hemmahörande (45) samt rådets förordning (EG) nr 1356/96 av den 8 juli 1996 om gemensamma bestämmelser för transport av gods eller passagerare på inre vattenvägar mellan medlemsstater, i syfte att införa frihet att tillhandahålla sådana transporttjänster. (46) Inom lufttransportområdet är detta fallet i rådets förordning (EEG) nr 2407/92 av den 23 juli 1992 om utfärdande av tillstånd för lufttrafikföretag. (47)

70. Det förhållandet att det i alla dessa förordningar, inom ramen för den gemensamma transportpolitiken (i huvudsak inom området för friheten att tillhandahålla tjänster), föreskrivs villkor avseende nationalitet som är jämförbara med de villkor som är ifrågasatta i förevarande fall, kan visserligen inte i sig motivera att sådana villkor ensidigt föreskrivs (inom området för etableringsfrihet) av en medlemsstat inom andra transportområden än dem som de aktuella förordningarna avser. (48)

71. Trots detta skulle det vara minst sagt paradoxalt att fastställa att de ifrågasatta nationella bestämmelserna inte motiveras av något skäl som är relevant i gemenskapsrätten inom området för sjötransporter, medan jämförbara bestämmelser har föreskrivits i olika nu gällande gemenskapsrättsliga förordningar inom andra transportsektorer, med förbehåll för att det ställs helt andra krav inom sektorerna för lufttransport och transport på inre vattenvägar än inom sjötransporten, och utan att ifrågasätta rättsenligheten av de ifrågavarande bestämmelserna i dessa förordningar. (49)

72. Kommissionen har inte närmare förklarat detta. Jag drar slutsatsen att kommissionen inte i tillräcklig grad har visat att den begränsning av etableringsfriheten som åstadkoms av den ifrågasatta nederländska lagstiftningen inte är motiverad. Enligt fast rättspraxis åligger det emellertid kommissionen att bevisa det påstådda fördragsbrottet genom att förse domstolen med de uppgifter som den behöver för att kunna kontrollera om fördragsbrottet föreligger. (50)

73. Mot bakgrund av de uppgifter som finns tillgängliga i målet anser jag följaktligen att den första anmärkningen saknar grund.

B – Kommissionens andra anmärkning: Villkor avseende nationaliteten hos de fysiska personer som sköter den dagliga ledningen av den inrättning genom vilken sjöfartsverksamhet bedrivs i Nederländerna samt avseende nationaliteten hos och hemvistet för styrelseledamöter i rederier

1. Parternas argument

74. Som jag redan har angett kan denna anmärkning indelas i två delar. Den första delen rör, som den första anmärkningen, vissa villkor som ställts för registreringen av havsgående fartyg i Nederländerna, närmare bestämt villkor avseende nationaliteten hos de fysiska personer som sköter den dagliga ledningen av den inrättning genom vilken sjöfartsverksamhet bedrivs i denna medlemsstat. Den andra delen rör villkoren avseende nationaliteten hos och hemvistet för den som är styrelseledamot i ett rederi.

75. I denna andra anmärkning, i dess två delar, har kommissionen gjort gällande att Konungariket Nederländerna åsidosatt artiklarna 43 EG och 48 EG, eftersom de ifrågasatta nationella villkoren utgör en begränsning, som inte är motiverad, av etableringsfriheten för bolag som är etablerade i en annan medlemsstat.

76. De berörda bolag som inte uppfyller dessa villkor har enligt den nederländska lagstiftningen varken rätt att registrera ett fartyg de äger i Nederländerna och att där bedriva sjöfartsverksamhet, eller att bilda eller driva ett rederi i denna medlemsstat med fartyg som redan är registrerade hos de nederländska myndigheterna.

77. I motsats till vad den nederländska regeringen har gjort gällande kan, enligt kommissionen, de ifrågasatta nationella villkoren inte på något sätt motiveras med stöd av bestämmelser i internationell rätt avseende flaggstatens skyldigheter.

2. Bedömning

78. Jag anser att det finns grund för båda delarna av denna anmärkning.

79. Vad beträffar den första delen av denna anmärkning, som rör de villkor för registrering av fartyg som avser nationaliteten hos de fysiska personer som sköter den dagliga ledningen av den inrättning genom vilken sjöfartsverksamhet bedrivs i Nederländerna, (51) hänvisar jag i stort till mina överväganden avseende den första anmärkningen, med den preciseringen att det i detta avseende inte föreskrivs några jämförbara villkor i förordningarna nr 2919/85, nr 3921/91, nr 2407/92 och nr 1356/96.

80. I likhet med de villkor för registrering av fartyg som avser nationaliteten hos aktieägarna eller styrelseledamöterna i de bolag som äger havsgående fartyg, vilka var föremål för den första anmärkningen, kan de villkor som avses i den första delen av den andra anmärkningen göra det svårare eller mindre attraktivt att utöva etableringsfriheten i Nederländerna eller göra det mindre attraktivt, vare sig det gäller en primär eller sekundär etablering. De bolag som inom ramen för etableringsfriheten avser att registrera sina fartyg i denna medlemsstat har nämligen ingen annan möjlighet att göra detta än genom att anpassa sin anställningspolitik i enlighet härmed, i syfte att utesluta medborgare från stater utanför gemenskapen eller EES från den personalkategori som berörs av den ifrågasatta nederländska lagstiftningen.

81. En sådan begränsning av etableringsfriheten strider mot artiklarna 43 EG och 48 EG, även om den tillämpas utan åtskillnad på nederländska bolag och bolag som lyder under en annan medlemsstats rättsordning än Konungariket Nederländernas, eftersom den inte motiveras av något skäl som är relevant i gemenskapsrätten, som kan härledas bland annat från de bestämmelser i internationell rätt som granskats ovan. Den omständigheten, att den dagliga ledningen av den inrättning genom vilken det bolag som äger fartygen bedriver sjöfartsverksamhet i Nederländerna helt eller delvis utförs av medborgare i stater utanför gemenskapen eller EES, utgör inte något hinder för denna medlemsstat, i sin egenskap av flaggstat, att utöva sin faktiska kontroll och jurisdiktion över detta fartyg, i enlighet med artikel 94 i Montego Bay-konventionen.

82. Jag finner mot bakgrund av detta att det finns grund för den första delen av den andra anmärkningen.

83. När det gäller den andra delen av den andra anmärkningen (52) gör sig samma överväganden gällande rörande de villkor som avser nationaliteten hos styrelseledamöterna i rederier som har fartyg som är registrerade i Nederländerna. Villkoret avseende nationalitet kan nämligen göra det svårare eller mindre attraktivt att bilda rederier eller driva rederiverksamhet med dessa fartyg i denna medlemsstat. En sådan begränsning motiveras inte, ens om den inte är diskriminerande, av något skäl som är relevant i gemenskapsrätten, som kan härledas bland annat från de internationella bestämmelser som redan nämnts, med den preciseringen att det inte i detta avseende föreskrivs några jämförbara villkor avseende nationalitet i förordningarna nr 2919/85, nr 3921/91, nr 2407/92 och nr 1356/96.

84. Vad beträffar det villkor som avser hemvistet för styrelseledamöter i rederier anser jag, i likhet med kommissionen, att det kan avskräcka bolag som är etablerade i en annan medlemsstat än Nederländerna (i den mening som avses i artikel 48 EG) från att gå samman med rederier etablerade i Nederländerna. När bolag som är etablerade i en annan medlemsstat vill genomföra ett sådant sammangående och deras styrelseledamöter inte är, eller inte längre är, bosatta i en medlemsstat i gemenskapen eller i EES, har de nämligen ingen annan möjlighet än att byta ut styrelseledamöterna, om inte dessa sistnämnda ändrar sin bosättning för att uppfylla villkoret. Detta medför att det ifrågasatta villkoret avseende hemvist utgör en begränsning av etableringsfriheten. Denna begränsning strider, även om den inte är diskriminerande, mot artiklarna 43 EG och 48 EG, under förutsättning att den inte motiveras av något skäl som är relevant i gemenskapsrätten, som kan härledas bland annat från de internationella bestämmelser som redan angetts.

85. Jag finner till följd härav att det finns grund för den andra anmärkningen, såväl i dess första som i dess andra del.

IV – Förslag till avgörande

86. Jag anser följaktligen att domstolen skall

1): fastställa att Konungariket Nederländerna har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 43 EG och 48 EG

–: genom att anta en lagstiftning enligt vilken det för registrering av havsgående fartyg i denna medlemsstat krävs att de fysiska personer som sköter den dagliga ledningen av den inrättning genom vilken sjöfartsverksamheten rörande sådana fartyg bedrivs inom nederländskt territorium är medborgare i en medlemsstat i Europeiska gemenskapen eller i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, och

–: genom att anta en lagstiftning enligt vilken det krävs att den som utövar funktionen som styrelseledamot i ett rederi är medborgare i en medlemsstat i Europeiska gemenskapen eller i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och att han är bosatt där,

2): ogilla talan i övrigt,

3): förplikta Konungariket Nederländerna att bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska gemenskapernas kommissions rättegångskostnader.

1 –: Originalspråk: franska.

2 –: Förenta Nationernas fördragssamling, volym 450, nr 6465, s. 11 (nedan kallad Genèvekonventionen).

3 –: Följande medlemsstater i gemenskapen är anslutna till Genèvekonventionen: Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Konungariket Spanien, Republiken Italien, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Portugal, Republiken Finland, Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland.

4 –: Nedan kallad Montego Bay-konventionen.

5 –: Rådets beslut 98/392/EG av den 23 mars 1998 om Europeiska gemenskapens ingående av Förenta nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 och avtalet av den 28 juli 1994 om genomförande av del XI i denna konvention (EGT L 179, s. 1). Montego Bay-konventionens text finns som bilaga I till detta beslut.

6 –: Härav följer att Genèvekonventionen i princip fortfarande gäller mellan de stater som är anslutna till den utan att vara anslutna till Montego Bay-konventionen.

7 –: Denna hänvisning till bolagets säte anknyter i praktiken till den tidigare hänvisningen avseende bildandet av bolaget och dess överensstämmelse med lagstiftningen i en medlemsstat.

8 –: Avtal av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3, nedan kallat EES-avtalet).

9 –: Dom i mål C‑221/89, Factortame m.fl. (REG 1991, s. I-3905; svensk specialutgåva, volym 11, s. 313).

10 –: Domen i det ovannämnda målet Factortame m.fl., punkterna 22 och 23.

11 –: Punkterna 13 och 17. Se även dom av den 4 oktober 1991 i mål C-246/89, kommissionen mot Förenade Kungariket (REG 1991, s. I‑4585), punkterna 11 och 15.

12 –: Se särskilt, vad gäller registrering av fartyg, domarna i de ovannämnda målen Factortame m.fl., punkt 14, och kommissionen mot Förenade Kungariket, punkt 12, dom av den 7 mars 1996 i mål C-334/94, kommissionen mot Frankrike (REG 1996, s. I‑1307), punkt 14, av den 12 juni 1997 i mål C-151/96, kommissionen mot Irland (REG 1997, s. I‑3327), punkt 12, och av den 27 november 1997 i mål C-62/96, kommissionen mot Grekland (REG 1997, s. I‑6725), punkt 18.

13 –: Vad beträffar denna skillnad, se domarna i de ovannämnda målen Factortame m.fl., punkterna 21 och 22, kommissionen mot Förenade Kungariket, punkterna 22 och 23, kommissionen mot Frankrike, punkt 12 samt punkterna 20–22, kommissionen mot Irland, punkterna 12 och 13, samt kommissionen mot Grekland, punkterna 18–20.

14 –: Den nederländska regeringen har klargjort att den ifrågasatta nationella lagstiftningen rör registrering av handelsfartyg (dupliken, punkt 2).

15 –: Se domen i de ovannämnda målen Factortame m.fl., punkt 22, och kommissionen mot Förenade Kungariket, punkt 23.

16 –: Lokaliseringen av ett bolags säte, huvudkontor eller huvudsakliga verksamhet syftar, i likhet med fysiska personers nationalitet, till att dess anknytning till en medlemsstats rättsordning skall kunna fastställas. Dessa alternativa anknytningskriterier ger uttryck för skillnader mellan medlemsstaternas lagstiftningar i detta avseende. Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 28 januari 1986 i mål C-270/83, kommissionen mot Frankrike (REG 1986, s. 273; svensk specialutgåva, volym 8, s. 389), punkt 18, av den 10 juli 1986 i mål 79/85, Segers (REG 1986, s. 2375), punkt 13, av den 27 september 1988 i mål 81/87, Daily Mail och General Trust (REG 1988, s. 5483; svensk specialutgåva, volym 9, s. 693), punkterna 19–21, av den 13 juli 1993 i mål C-330/91, Commerzbank (REG 1993, s. I‑4017; svensk specialutgåva, volym 14, s. 275), punkt 13, av den 16 juli 1998 i mål C-264/96, ICI (REG 1998, s. I‑4695), punkt 20, och av den 9 mars 1999 i mål C-212/97, Centros (REG 1999, s. I‑1459), punkt 20.

17 –: Kriteriet avseende kontroll förutsätter att ett bolags anknytning till rättsordningen i en medlemsstat bestäms av nationaliteten hos de personer som har en viss makt inom bolaget, såsom delägarna, medlemmarna i lednings- eller tillsynsorganen, samt de personer som innehar aktiekapitalet. Upphovsmännen till fördraget har tagit fasta på ett annat kriterium, nämligen kriteriet avseende införlivande. Enligt detta kriterium är ett bolag knutet till den medlemsstat enligt vars lagstiftning det bildats och inom vars territorium det har sitt säte, även om dess verkliga säte (det vill säga dess huvudkontor eller dess huvudsakliga verksamhet) ligger i en annan medlemsstat.

18 –: EGT 1962, 2, s. 36; svensk version, se EES-avtalets bilagor med rättsakter, band 6, s. 113 (nedan kallat det allmänna handlingsprogrammet). Enligt ett allmänt använt uttryck ger det allmänna handlingsprogrammet användbara anvisningar angående genomförandet av de bestämmelser i fördraget som rör etableringsfriheten. Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 28 april 1977 i mål 71/76, Thieffry (REG 1977, s. 765; svensk specialutgåva, volym 3, s. 359), punkt 14, av den 18 juni 1985 i mål 197/84, Steinhauser (REG 1985, s. 1819; svensk specialutgåva, volym 8, s. 235), punkt 15, i det ovannämnda målet Segers, punkt 15, av den 30 maj 1989 i mål 305/87, kommissionen mot Grekland (REG 1989, s. 1461), punkterna 22 och 25, och av den 10 mars 1993 i mål C-111/91, kommissionen mot Luxemburg (REG 1993, s. I-817; svensk specialutgåva, volym 14, s. 35), punkt 17.

19 –: Se avdelning I, med rubriken ”De berättigade”, fjärde strecksatsen, i det allmänna handlingsprogrammet. Uttrycket ”ett faktiskt och varaktigt samband med en medlemsstats ekonomi”, som används i bestämmelserna, har inte klart definierats i det allmänna handlingsprogrammet. Se, i detta avseende, bland annat, Aussant, G., Fornasier, R., Louis, J.-V., Séché, J.-C., Van Raepenbusch, S., Commentaire Mégret , volym 3, andra upplagan, 1990 (s. 38, punkt 6), Loussouarn, Y., ”Le rattachement des sociétés et la Communauté économique européenne” i Études de droit des Communautés européennes, Mélanges offerts à Pierre Teitgen, Paris, 1984 (s. 247), Schapira, J., Le Tallec, G., Blaise, J.-B., Idot, L. i Droit européen des affaires , band 2, PUF, femte upplagan, 1999 (s. 571 och 572), samt generaladvokaten La Pergolas förslag till avgörande i det ovannämnda målet Centros (fotnot 16).

20 –: Punkt 17.

21 –: Vad beträffar villkoren avseende aktieägarnas och styrelseledamöternas nationalitet, se dom i de ovannämnda målen Factortame m.fl., punkt 30, kommissionen mot Förenade Kungariket, punkt 31, av den 7 mars 1996 i målet kommissionen mot Frankrike, punkt 17, kommissionen mot Irland, punkt 12, och av den 27 november 1997 i målet kommissionen mot Grekland, punkterna 18 och 27.

22 –: Dom av den 31 mars 1993 i mål C-19/92, Kraus (REG 1993, s. I-1663; svensk specialutgåva, volym 14, s. 167).

23 –: Punkt 32.

24 –: Ibidem. För ett liknande resonemang, vad beträffar etableringsfriheten, se bland annat dom av den 30 november 1995 i mål C-55/94, Gebhard (REG 1995, s. I-4165), punkt 37, och domen i det ovannämnda målet Centros, punkt 34.

25 –: Dupliken, punkt 18.

26 –: . Recueil des arrêts, avis consultatifs et ordonnances , volym 3, 1999.

27 –: Se, särskilt, Kamto, M., ”La nationalité des navires en droit international”, i Mélanges offerts à L. Lucchini et J.‑P. Quéneudec , La mer et son droit, A. Pédone, oktober 2003 (s. 347 och följande sidor, särskilt punkterna 29 och 31). Denna författare kritiserar den tolkning av begreppet ”verkligt samband” som havsrättsdomstolen tillämpade i domen i det ovannämnda målet Navire Saiga II, enligt vilken kravet på ett verkligt samband inte utgör ett villkor för att tillerkänna ett fartyg en viss nationalitet.

28 –: Domen i det ovannämnda målet Navire Saiga II, punkt 83.

29 –: Ibidem, punkt 84. Denna konvention (offentliggjord i International Transport Treaties, tillägg 12, maj 1988) har ännu inte trätt i kraft.

30 –: Domen i det ovannämnda målet Navire Saiga II, punkt 85, i vilken det hänvisas dels till avtalet om genomförande av de bestämmelser i Förenta nationernas havsrättskonvention som rör bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långvandrande fiskbestånd, vilket öppnades för undertecknande den 4 december 1995, dels till det avtal som syftar till att främja att fiskefartyg på öppet hav iakttar internationella bestämmelser om bevarande och förvaltning, av den 24 november 1993.

31 –: Domen i det ovannämnda målet Navire Saiga II, punkt 84.

32 –: Ibidem, punkt 77.

33 –: Punkt 13 i förslaget.

34 –: Ibidem.

35 –: Ändamålet att trygga säkerheten till sjöss anges uttryckligen i artikel 94.3 i Montego Bay-konventionen. Ändamålet att förhindra, begränsa och kontrollera föroreningar anges uttryckligen i artikel 94.4 c samt i artikel 211.2 i denna konvention.

36 –: Inom området för landtransporter omfattas trafiksäkerheten, enligt fast rättspraxis, av de tvingande hänsyn till allmänintresset som kan motivera en begränsning av de grundläggande friheter som säkerställs genom fördraget. Se dom av den 5 oktober 1994 i mål C-55/93, Van Schaik (REG 1994, s. I‑4837), punkt 19, av den 12 oktober 2000 i mål C-314/98, Snellers (REG 2000, s. I‑8633), punkt 55, och av den 10 juli 2003 i mål C-246/00, kommissionen mot Nederländerna (REG 2003, s. I‑7485), punkt 67. Inom området för transporter till sjöss har domstolen, vad beträffar tjänster som rör lotsning och sjötrafikledning, ansett att upprätthållandet av allmän säkerhet i kust- och hamnvatten grundas på hänsyn till skyddet för allmän säkerhet i den mening som avses i artikel 46.1 EG. Se dom av den 18 juni 1998 i mål C‑266/96, Corsica Ferries France (REG 1998, s. I‑3949), punkterna 60 och 61, och av den 13 juni 2002 i de förenade målen C-430/99 och C-431/99, Sea‑Land Service och Nedlloyd Lijnen (REG 2002, s. I‑5235), punkterna 41 och 42.

37 –: Artikel 94.3 a och 94.4 a i Montego Bay-konventionen.

38 –: Artikel 94.2 a i Montego Bay-konventionen.

39 –: Artikel 94.3 b och 94.4 b och c i Montego Bay-konventionen.

40 –: Artikel 94.7 i Montego Bay-konventionen.

41 –: Artikel 311.1 b i Wetboek van Koophandel.

42 –: För ett liknande resonemang se, bland annat, punkt 13 i generaladvokaten Tesauros förslag till avgörande i det ovannämnda målet kommissionen mot Grekland, som ledde till domen av den 27 november 1997.

43 –: Se domen i det ovannämnda målet Factortame m.fl., punkterna 34–36.

44 –: EGT L 280, s. 4 (svensk specialutgåva, område 7, volym 3, s. 106). Artikel 3.1 c och cc samt artiklarna 2 och 4 i bilagan till förordning nr 2919/85.

45 –: EGT L 373, s. 1 (svensk specialutgåva, område 7, volym 4, s. 49). Artikel 2.1 b.ii. i förordning nr 3921/91.

46 –: EGT L 175, s. 7. Artikel 2 fjärde strecksatsen (i vilken det hänvisas till de villkor som anges i artikel 2 i förordning nr 3921/91) i förordning nr 1356/96.

47 –: EGT L 240, s. 1 (svensk specialutgåva, område 7, volym 4, s. 116). Artikel 4.2 i förordning nr 2407/92.

48 –: I detta avseende skall det påpekas att de allmänna bestämmelserna i fördraget är tillämpliga inom transportsektorn – inklusive inom området för sjötransporter – oberoende av inrättandet av en gemensam politik inom detta område (med förbehåll för det uttryckliga undantaget i artikel 51.1 EG inom området för fri rörlighet för tjänster). Se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 april 1974 i mål 167/73, kommissionen mot Frankrike (REG 1974, s. 359; svensk specialutgåva, volym 2, s. 257), punkterna 21–33, angående de bestämmelser i fördraget som avser fri rörlighet för personer, samt dom av den 30 april 1986 i de förenade målen 209/84‑213/84, Asjes m.fl. (REG 1986, s. 1425; svensk specialutgåva, volym 8, s. 549), punkterna 37–39, angående konkurrensreglerna i fördraget. Härav följer att medlemsstaterna, inom området för sjötransporter, är skyldiga att iaktta de allmänna bestämmelserna om etableringsfrihet i fördraget.

49 –: När rådet antar sekundärrätt inom området för den gemensamma transportpolitiken är det skyldigt att iaktta de allmänna bestämmelserna i fördraget, även dem som rör friheten att tillhandahålla tjänster. Domstolen har nämligen i dom av den 22 maj 1985 i mål 13/83, parlamentet mot rådet (REG 1985, s. 1513; svensk specialutgåva, volym 8, s. 197), punkt 62, erinrat om att det i artikel 51.1 EG föreskrivs att fri rörlighet för tjänster på transportområdet regleras av bestämmelserna i avdelningen om transporter. Domstolen fann att ”[t]illämpningen av de särskilt i artiklarna 59 [nu artikel 49 EG i ändrad lydelse] och 60 [nu artikel 50 EG] i fördraget fastställda principerna om frihet att tillhandahålla tjänster … enligt fördraget [skall] uppnås genom genomförandet av den gemensamma transportpolitiken och särskilt genom att det fastställs gemensamma regler för internationella transporter och villkor under vilka utomlands hemmahörande transportföretag får utföra transporter i en medlemsstat, vilka regler och villkor anges i artikel 75.1 a och b [nu artikel 71.1 a och b EG i ändrad lydelse] och nödvändigtvis berör friheten att tillhandahålla tjänster”. Se även, för ett liknande resonemang, domen i de ovannämnda målen Asjes m.fl., punkt 37, och dom av den 13 december 1989 i mål C-49/89, Corsica Ferries France (REG 1989, s. I‑4441), punkt 11.

50 –: Se, bland annat, dom av den 25 maj 1982 i mål 96/81, kommissionen mot Nederländerna (REG 1982, s. 1791), punkt 6, av den 19 mars 1991 i mål C-249/88, kommissionen mot Belgien (REG 1991, s. I‑1275), punkt 6, av den 16 december 1992 i mål C-210/91, kommissionen mot Grekland (REG 1992, s. I‑6735), punkt 22, och av den 29 maj 1997 i mål C-300/95, kommissionen mot Förenade Kungariket (REG 1997, s. I‑2649), punkt 31.

51 –: Dessa villkor föreskrivs i artikel 311.1 c i Wetboek van Koophandel.

52 –: De villkor avseende nationalitet och hemvist som är föremål för den andra delen av den andra grunden föreskrivs i artikel 8:169 i Burgerlijk Wetboek.

Top

All

Choose the experimental features you want to try