62000J0057

1. Statligt stöd - Förbud - Undantag - Stöd till förmån för vissa områden som påverkats genom Tysklands delning - Undantagets räckvidd - Restriktiv tolkning - Ekonomiska nackdelar som uppkommit genom den isolering som sträckningen av gränsen mellan de två områdena har medfört

(Artikel 92.1 och 92.2 c i EG-fördraget (nu artikel 87.1 och 87.2 c EG i ändrad lydelse))

2. Institutionernas rättsakter - Motivering - Skyldighet - Omfattning - Beslut som ligger i linje med tidigare beslut - Tillåtligheten av en kortfattad motivering

(Artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG))

3. Överklagande - Grunder - Grund som åberopas först i överklagandet - Avvisning

(Artiklarna 42.1 och 118 i domstolens rättegångsregler)

4. Statligt stöd - Förbud - Undantag - Stöd som kan anses förenliga med den gemensamma marknaden - Stöd för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi - Restriktiv tolkning - Störning som påverkar den berörda medlemsstatens ekonomi i dess helhet

(Artikel 92.3 a, b och c i EG-fördraget (nu artikel 87.3 a, b och c EG))

5. Överklagande - Grunder - Yrkande som avser förstainstansrättens beslut om rättegångskostnaderna - Avvisning för det fall alla andra grunder har underkänts

(Artikel 51 andra stycket i EG-stadgan för domstolen)

$$1. Artikel 92.2 c i EG-fördraget (numera artikel 87.2 EG i ändrad lydelse), enligt vilken "stöd som ges till näringslivet i vissa av de områden i Förbundsrepubliken Tyskland som påverkats genom Tysklands delning, i den utsträckning stödet är nödvändigt för att uppväga de ekonomiska nackdelar som uppkommit genom denna delning" är förenliga med den gemensamma marknaden. Bestämmelsen har inte upphävts vare sig genom fördraget om Europeiska unionen eller genom Amsterdamfördraget. Med hänsyn till att de gemenskapsrättsliga bestämmelserna, vars auktoritet och ändamålsenliga verkan skall säkerställas, har en objektiv räckvidd kan det inte antas att denna bestämmelse inte längre har ett syfte efter Tysklands återförening.

Artikel 92.2 c i fördraget skall tolkas restriktivt, eftersom det rör sig om ett undantag från den allmänna regeln att statliga stöd är oförenliga med den gemensamma marknaden. De ekonomiska nackdelar som uppkommit genom Tysklands delning kan endast avse sådana ekonomiska nackdelar som orsakats i vissa tyska regioner av den isolering som upprättandet av denna fysiska gräns medfört, såsom till exempel avbrutna kommunikationsvägar eller förlusten av naturliga avsättningsmöjligheter till följd av avbrutna affärsförbindelser mellan de två delarna av Tyskland.

Bestämmelsen skall däremot inte tolkas så att den medger en fullständig kompensering för den underutvecklade ekonomin i de nya delstaterna, hur obestridlig den än må vara. En sådan tolkning skulle inte vara förenlig med bestämmelsens karaktär av undantagsbestämmelse, det sammanhang i vilket den förekommer eller med dess syfte. Den underutvecklade ekonomin i dessa delstater är resultatet av konkreta ekonomisk-politiska val som träffats av regimen i den forna Tyska demokratiska republiken.

De ekonomiska nackdelar som de nya delstaterna rent allmänt lider av har inte direkt uppkommit på grund av Tysklands geografiska delning i den mening som avses i artikel 92.2 c i fördraget. Skillnaderna mellan de gamla och de nya delstaterna i fråga om utveckling förklaras således av andra orsaker än den geografiska klyftan till följd av Tysklands delning, och i synnerhet av de skilda politiska och ekonomiska system som rått i de båda delarna av Tyskland.

Syftet med artikel 92.2 c i fördraget är nämligen inte att övervinna de särskilda svårigheter som den politiska och ekonomiska delningen av Tyskland medfört. En sådan tolkning skulle nämligen medföra att hela territoriet i de nya delstaterna skulle ha rätt till alla slags stödåtgärder.

Regionerna i den forna Tyska demokratiska republiken skall således inte anses ha drabbats av sådana ekonomiska nackdelar som uppkommit genom Tysklands delning, såvida inte den politiska och ekonomiska gränsen mellan de två delarna av Tyskland hindrat deras ekonomiska utveckling på ett sätt som utmärker dem i förhållande till andra regioner i den forna Tyska demokratiska republiken.

( se punkterna 23-25, 39-43 )

2. Den motivering som erfordras enligt artikel 190 i EG-fördraget (nu artikel 253 EG) skall anpassas efter vilket slags rättsakt det är fråga om. Motiveringen skall på ett klart och otvetydigt sätt återge det resonemang som förts av den institution som står bakom rättsakten, så att berörda parter kan få reda på skälen för den vidtagna åtgärden och domstolen ges möjlighet att utöva sin kontroll. Det fordras heller inte att motiveringen av en rättsakt upptar samtliga relevanta sakförhållanden och rättsliga överväganden, eftersom frågan huruvida motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 190 i fördraget inte enbart skall bedömas mot bakgrund av motiveringens lydelse, utan även mot bakgrund av det sammanhang i vilket motiveringen ingår samt alla rättsregler som reglerar den berörda frågan.

Det är således tillräckligt att, när ett beslut antagits mot en välkänd bakgrund och inom ramen för en fast beslutspraxis, endast lämna en summarisk motivering till detta.

( se punkterna 76 och 77 )

3. Enligt artikel 118 i domstolens rättegångsregler är artikel 42.2 i dessa regler, som i princip förbjuder att nya grunder åberopas under rättegången, tillämplig i mål om överklagande av förstainstansrättens avgöranden. Domstolen är i ett mål om överklagande således endast behörig att pröva förstainstansrättens bedömning av de grunder som har behandlats vid den.

( se punkterna 93 )

4. Enligt artikel 92.3 b i EG-fördraget (numera artikel 87.3 b EG i ändrad lydelse) krävs det, till skillnad mot artikel 92.3 a eller c i EG-fördraget, att stöd skall vara avsett att avhjälpa störningar i berörda medlemsstatens ekonomi i dess helhet, och inte endast ekonomin i en av medlemsstatens regioner eller i vissa delar av dess territorium för att det skall vara förenligt med den gemensamma marknaden. Undantagsbestämmelsen i artikel 92.3 b i fördraget skall tolkas restriktivt.

( se punkterna 97 och 98 )

5. När alla andra grunder till stöd för överklagandet har underkänts skall ett yrkande som avser att förstainstansrättens beslut om rättegångskostnaderna var rättsstridigt avvisas i enlighet med artikel 51 andra stycket i EG-stadgan för domstolen, där det föreskrivs att ett överklagande inte endast får avse rättegångskostnadernas storlek och fördelning.

( se punkterna 124 )

I de förenade målen C-57/00 P och C-61/00 P,

Freistaat Sachsen, företrädd av J. Sedemund, Rechtsanwalt, med delgivningsadress i Luxemburg (C-57/00 P),

Volkswagen AG och Volkswagen Sachsen GmbH, företrädda av M. Schütte, Rechtsanwalt, med delgivningsadress i Luxemburg (C-61/00 P),

klagande,

angående två överklaganden av dom meddelad den 15 december 1999 av förstainstansrätten (andra avdelningen i utökad sammansättning) i mål T-132/96 och T-143/96, Freistaat Sachsen m.fl. mot kommissionen (REG 1999, s. II-3663), i vilka det förs talan om upphävande av denna dom,

i vilka de andra parterna är:

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av K.-D. Borchardt, i egenskap av ombud, biträdd av M. Núñez-Müller, Rechtsanwalt, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande i första instans,

Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av T. Oppermann, i egenskap av ombud,

och

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland,

intervenienter i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN

sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena J.-P. Puissochet, M. Wathelet, R. Schintgen och C.W.A. Timmermans samt domarna D.A.O. Edward, P. Jann, V. Skouris, F. Macken (referent), S. von Bahr och J.N. Cunha Rodrigues,

generaladvokat: J. Mischo,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid förhandlingen den 26 februari 2002, vid vilken Freistaat Sachsen företräddes av T. Lübbig, Rechtsanwalt, Volkswagen AG och Volkswagen Sachsen GmbH av advokaten M. Schütte, kommissionen av K.-D. Borchardt, biträdd av advokaten M. Núñez-Müller, och Förbundsrepubliken Tyskland av T. Oppermann och W.-D. Plessing, i egenskap av ombud,

och efter att den 28 maj 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Freistaat Sachsen, å ena sidan, liksom Volkswagen Sachsen AG (nedan kallat Volkswagen) och Volkswagen Sachsen GmbH (nedan kallat VW Sachsen), å andra sidan, har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 23 februari 2000, med stöd av artikel 49 i EG-domstolens stadga var för sig överklagat förstainstansrättens dom av den 15 december 1999 i mål T-132/96 och T-143/96, Freistaat Sachsen m.fl. mot kommissionen (REG 1999, s. II-3663; nedan kallad den överklagade domen), i vilken förstainstansrätten ogillat deras talan om delvis ogiltigförklaring av kommissionens beslut 96/666/EG av den 26 juni 1996 om stöd från Tyskland till Volkswagen-gruppen för fabrikerna i Mosel och i Chemnitz (EGT L 308, s. 46; nedan kallat det omtvistade beslutet).

2 Domstolens ordförande beslutade den 18 maj 2000 att förena mål C-57/00 P och C-61/00 P till gemensam handläggning såvitt avser det skriftliga och muntliga förfarandet samt domen.

3 Den överklagade domen meddelades efter det att Freistaat Sachsen respektive Volkswagen och VW Sachsen genom ansökningar som gavs in till förstainstansrättens kansli den 26 augusti respektive den 13 september 1996 väckt talan om delvis ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

4 Genom beslut av den 1 och den 3 juli 1998 gav förstainstansrätten Förbundsrepubliken Tyskland och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland tillåtelse att intervenera till stöd för sökandens respektive svarandens yrkanden.

5 Parallellt med målen vid förstainstansrätten väckte Förbundsrepubliken Tyskland, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 16 september 1996, registrerad med målnummer C-301/96, talan om delvis ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Genom domstolens beslut av den 4 februari 1997 vilandeförklarades det målet i avvaktan på att den överklagade domen skulle meddelas.

6 Den rättsliga bakgrunden har i den överklagade domen beskrivits på följande sätt:

"1 Genom skrivelse av den 31 december 1988 meddelade kommissionen medlemsstaterna att den vid sitt sammanträde den 22 december 1988 och till följd av sitt beslut av den 19 juli 1988 att fastställa allmänna gemenskapsrättsliga rambestämmelser för statligt stöd till bilindustrin (nedan kallade gemenskapens rambestämmelser), grundade på artikel 93.1 i EG-fördraget (nu artikel 88.1 EG), hade fastställt villkoren för genomförande av dessa rambestämmelser. Dessa villkor återgavs i en handling som bifogades skrivelsen. Kommissionen anmodade medlemsstaterna att underrätta den om deras godkännande av dessa rambestämmelser inom en månad.

2 Ett meddelande (89/C 123/03) beträffande gemenskapens rambestämmelser offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT C 123, 1989, s. 3). I punkt 2.5 i meddelandet anges att de träder i kraft den 1 januari 1989 och att de kommer att vara tillämpliga under en period av två år.

3 Enligt punkt 1 fjärde stycket i rambestämmelserna har de särskilt till syfte att skärpa reglerna för beviljande av stöd till bilindustrin, för att säkerställa att gemenskapsindustrins konkurrenskraft inte snedvrids genom illojal konkurrens. Kommissionen understryker därvid att den endast kan genomdriva en effektiv politik om den ges möjlighet att uttala sig om individuella fall innan stödet beviljas.

4 Punkt 2.2 första stycket i rambestämmelserna har följande lydelse:

Alla stödåtgärder som skall beviljas ett eller flera företag i bilbranschen som den definieras ovan, av offentliga myndigheter inom ramen för en godkänd stödordning, för projekt vars kostnader överskrider 12 miljoner ecu skall förhandsanmälas enligt artikel 93.3 i EEG-fördraget. Beträffande de stöd som skall beviljas utom ramen för en godkänd stödordning, skall varje projekt oavsett kostnad och stödnivå utan undantag vara föremål för anmälningsskyldighet i enlighet med bestämmelserna i artikel 93.3 i EEG-fördraget. Medlemsstaterna skall i god tid underrätta kommissionen så att denna ges möjlighet att yttra sig över de projekt som innebär att stöd införs eller att befintliga stöd förändras.

5 I punkt 3 i gemenskapens rambestämmelser, beträffande riktlinjer för bedömning av stöden, har kommissionen särskilt angett följande:

- Regionalstöd

...

Kommissionen tillstår att upprättande av nya anläggningar för produktion av motorfordon eller delar och/eller utbyggnad av befintliga anläggningar i mindre gynnade områden kan medföra ett värdefullt bidrag till den regionala utvecklingen. Det är av denna anledning som kommissionen intar en allmänt positiv inställning till investeringsstöd som ges för att avhjälpa de strukturella handikapp som gemenskapens mindre gynnade områden lider av.

Dessa stöd beviljas i allmänhet automatiskt enligt villkor som tidigare har godkänts av kommissionen. Genom kravet på att dessa stöd skall anmälas på förhand borde kommissionen få möjligheten att jämföra fördelarna för den regionala utvecklingen (såsom att stöden medverkar till en hållbar utveckling av regionen genom tillskapandet av fasta tjänster och att det föreligger samband mellan den lokala ekonomin och ekonomin i gemenskapen) med eventuella skadliga konsekvenser för sektorn som helhet (såsom skapandet av en betydande överkapacitet). Bedömningen i fråga har inte som syfte att motverka regionalstödens viktiga bidrag till sammanhållningen på gemenskapsnivå, utan att säkerställa att även andra inslag som är av intresse för gemenskapen beaktas, såsom utvecklingen av sektorn på gemenskapsnivå.

...

6 Den tyska regeringen lät meddela kommissionen att den hade beslutat att inte tillämpa gemenskapens rambestämmelser. Kommissionen antog därför i enlighet med artikel 93.2 i fördraget beslut 90/381/EEG av den 21 februari 1990 om de tyska stödordningarna för bilindustrin (EGT L 188, s. 55). Artikel 1 i detta beslut har följande lydelse:

1. Från och med den 1 maj 1990 skall Förbundsrepubliken Tyskland med tillämpning av artikel 93.3 i fördraget till kommissionen anmäla alla de stöd som beviljas för projekt vars kostnader överskrider 12 miljoner ecu enligt de stödordningar som uppräknas i bilagan och som skall beviljas företag i bilbranschen, såsom denna definieras i punkt 2.1 i gemenskapens rambestämmelser för statligt stöd till bilindustrin. Dessa anmälningar skall ske på sätt som föreskrivs i punkterna 2.2 och 2.3 i dessa rambestämmelser. Förbundsrepubliken skall dessutom tillhandahålla årsrapporter i enlighet med rambestämmelserna.

2. Förutom den icke uttömmande förteckningen över stödordningar som räknas upp i bilagan, skall Förbundsrepubliken Tyskland iaktta de skyldigheter som avses i artikel 1.1 vad beträffar alla de befintliga stödordningar som inte nämns i bilagan och som kan vara till förmån för den sektor som rambestämmelserna avser.

3. De stöd som beviljas enligt ´Berlin Förderungsgesetz´ till företag i bilindustrin som är belägna i Berlin undantas från skyldigheten att förhandsanmäla enligt rambestämmelserna, men de måste redovisas i de årsrapporter som skall tillhandahållas.

7 Genom en till den tyska regeringen riktad skrivelse av den 2 oktober 1990 godkände kommissionen den ordning för regionalstöd för året 1991 som föreskrevs i det nittonde ramprogrammet antaget med tillämpning av den tyska lagen om gemensamma uppgifter Förbättring av de regionala ekonomiska strukturerna av den 6 oktober 1969 (nedan kallad lagen om gemensamma uppgifter), men erinrade samtidigt om nödvändigheten av att vid genomförandet av de planerade åtgärderna beakta gemenskapens befintliga rambestämmelser för vissa industrisektorer. Av det nittonde ramprogrammet (avdelning I, punkt 9.3, s. 43) framgår att kommissionen:

har fattat beslut om förbud mot att genomföra sådana statliga stöd som beviljats vissa bestämda sektorer, även om de har beviljats inom ramen för godkända stödprogram (exempelvis regionalstöd), eller om att ett sådant genomförande skall vara underkastat kravet på förhandstillstånd beträffande varje enskilt förmånsberättigat projekt ...

Sådana regler föreligger på följande områden:

a) ...

- Bilindustrin, såvitt kostnaden för projekt som är föremål för stöd överskrider 12 miljoner ecu.

8 Den politiska återföreningen av Tyskland proklamerades den 3 oktober 1990 och innebar att fem nya delstater från före detta DDR anslöts till Förbundsrepubliken Tyskland, däribland Freistaat Sachsen.

9 Genom skrivelse av den 31 december 1990 meddelade kommissionen medlemsstaterna att den ansåg det nödvändigt att förlänga giltighetstiden av gemenskapens rambestämmelser.

10 Även detta beslut från kommissionen offentliggjordes i form av ett meddelande (91/C 81/05) i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT C 81, 1991, s. 4). I meddelandet anges särskilt följande:

... Kommissionen anser det nödvändigt att förlänga giltighetstiden av rambestämmelserna för statligt stöd till bilindustrin. Den enda ändring som kommissionen har beslutat består i att utsträcka skyldigheten att förhandsanmäla till att avse Förbundsrepubliken Tyskland i Berlin (väst-) och det område som utgjorde före detta DDR (artikel 1.3 i kommissionens beslut av den 21 februari 1990, publicerat i EGT L 188 den 20 juli 1990, upphör att gälla från och med den 1 januari 1991).

Efter två års tillämpning av rambestämmelserna kommer kommissionen att företa en ny utvärdering av dessa. Om det visar sig nödvändigt att företa ändringar (eller att eventuellt upphäva rambestämmelserna), kommer kommissionen att fatta de beslut som är lämpliga efter hörande av medlemsstaterna.

11 Genom skrivelser av den 5 december 1990 respektive den 11 april 1991 till den tyska regeringen godkände kommissionen att lagen om gemensamma uppgifter tillämpades på de nya delstaterna men erinrade ånyo om nödvändigheten av att vid genomförandet av de planerade åtgärderna beakta gemenskapens befintliga rambestämmelser för vissa industrisektorer. Kommissionen godkände likaså genom korrespondens av den 9 januari 1991 att de befintliga regionala stödordningarna utsträcktes till att omfatta de nya delstaterna och angav därvid att gemenskapens rambestämmelser måste iakttas.

12 Den 23 december 1992 beslutade kommissionen att rambestämmelserna inte skulle ändras och att de var fortsatt giltiga fram till dess kommissionen anordnade en ny översyn. Detta beslut offentliggjordes i form av meddelande (93/C 36/06) i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT C 36, 1993, s. 17).

13 I dom av den 29 juni 1995 i mål C-135/93, Spanien mot kommissionen (REG 1995, s. I-1651, punkt 39) slog domstolen fast att sagda beslut skulle tolkas så att rambestämmelsernas giltighet endast förlängts till dess en förnyad prövning sker, vilken i likhet med de föregående skall äga rum vid utgången av en ytterligare giltighetsperiod om två år, som gick ut den 31 december 1994.

14 Till följd av denna dom meddelade kommissionen, genom skrivelse av den 6 juli 1995, medlemsstaterna att den i gemenskapens intresse beslutat, den 5 juli 1995, att förlänga giltighetstiden för beslutet av den 23 december 1992, med retroaktiv verkan från och med den 1 januari 1995, vilket innebar att gemenskapens rambestämmelser var tillämpliga utan avbrott. Kommissionen angav att denna förlängning skulle vara tillämplig till dess att det förfarande enligt artikel 93.1 i fördraget, som kommissionen hade beslutat att inleda samtidigt, hade avslutats (se nedan punkt 15). Detta beslut, som offentliggjordes i form av ett meddelande (95/C 284/03) i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT C 284, 1995, s. 3), ogiltigförklarades av domstolen i dom av den 15 april 1997 i mål C-292/95, Spanien mot kommissionen (REG 1997, s. I-1931).

15 I en andra skrivelse av den 6 juli 1995 underrättade kommissionen för övrigt medlemsstaterna om sitt beslut av den 5 juli 1995 att med hänsyn till domen av den 29 juni 1995 i det ovannämnda målet Spanien mot kommissionen föreslå att återinföra gemenskapens rambestämmelser under en tvåårsperiod, samtidigt som vissa ändringar skulle vidtas och, särskilt, tröskelvärdet höjas till 17 miljoner ECU (se det ovannämnda meddelandet 95/C 284/03). I den nya föreslagna texten till gemenskapens rambestämmelser föreskrevs, i punkt 2.5, att de lämpliga åtgärderna skall träda i kraft när alla medlemsstater har givit sitt samtycke eller senast den 1 januari 1996. Alla stödprojekt som inte ännu har blivit slutligt godkända av den behöriga offentliga myndigheten den dagen skall förhandsanmälas. Den tyska regeringen gav sitt godkännande till detta återinförande av gemenskapens rambestämmelser genom en skrivelse av den 15 augusti 1995."

7 I den överklagade domen redovisades omständigheterna i målet på följande sätt:

"16 Ikraftträdandet av den ekonomiska, monetära och sociala unionen mellan Förbundsrepubliken Tyskland och DDR den 1 juli 1990 medförde ett sammanbrott för efterfrågan på och tillverkningen av Trabant-bilar i Sachsen. I syfte att rädda bilindustrin i denna region inledde Volkswagen AG (nedan kallat Volkswagen) förhandlingar med Treuhandanstalt (offentligrättsligt organ med ansvar för omstrukturering av företag i före detta DDR, nedan kallat THA), vilket utmynnade i en principöverenskommelse i oktober 1990. I överenskommelsen föreskrevs särskilt följande:

- Ett bildande av ett gemensamt bolag med ansvar för att bibehålla arbetstillfällen (Beschäftigungsgesellschaft), Sächsische Automobilbau GmbH (nedan kallat SAB), som inledningsvis ägdes till 87,5 procent av THA och till 12,5 procent av Volkswagen.

- SAB:s övertagande av avdelningarna för lackering (då under uppförande) och slutmontering som fanns vid anläggningen på orten Mosel (nedan kallad Mosel I).

- Volkswagen Sachsen GmbH:s (nedan kallat VW Sachsen), helägt dotterbolag till Volkswagen, övertagande av en fabrik för tillverkning av motorer som fanns på orten Chemnitz (nedan kallad Chemnitz I).

- VW Sachsens övertagande av topplockstillverkningen på orten Eisenach.

- VW Sachsens uppförande av en ny fabrik för biltillverkning i Mosel, innefattande de fyra huvudsakliga tillverkningsmomenten, nämligen plåtpressning, karossmontering, lackering och slutmontering (nedan kallad Mosel II) och en ny fabrik för tillverkning av motorer i Chemnitz (nedan kallad Chemnitz II).

17 Det var i förstone avsett att övertagandet och omstruktureringen av Mosel I och Chemnitz I skulle vara en övergångslösning, avsedd att undvika arbetslöshet bland den befintliga arbetsstyrkan, i väntan på igångsättandet av Mosel II och Chemnitz II som var planerat till år 1994.

18 Genom en skrivelse av den 19 september 1990 begärde kommissionen att den tyska regeringen i enlighet med gemenskapens rambestämmelser skulle underrätta den om de statliga stöd som utgick för dessa investeringsprojekt. I skrivelser av den 14 december 1990 och den 14 mars 1991 insisterade kommissionen på att dessa stöd inte kunde genomföras utan att först anmälas till och godkännas av kommissionen. Denna fråga fanns även på dagordningen vid de två bilaterala möten som hölls i Bonn den 31 januari och den 7 februari 1991.

19 Den 22 mars 1991 antog ekonomi- och arbetsministeriet för Freistaat Sachsen, med stöd av lagen om gemensamma uppgifter, två beslut om beviljande av vissa investeringsstöd till VW Sachsen för Mosel II och Chemnitz II (nedan kallade 1991 års beslut). Dessa stöd uppgick till sammanlagt 757 miljoner DEM för Mosel II, som skulle utbetalas i omgångar under åren 1991-1994, och till 147 miljoner DEM för Chemnitz II, som skulle utbetalas i omgångar under åren 1991-1996.

20 Den 18 mars 1991 tillsände Finanzamt Zwickau-Land VW Sachsen ett beslut om beviljande av vissa investeringsbidrag i enlighet med 1991 års tyska lag om investeringsbidrag (Investitionszulagengesetz).

21 Volkswagengruppen bad även om att få göra särskilda avskrivningar i enlighet med 1991 års tyska lag om stödberättigade områden (Fördergebietsgesetz).

22 Genom skrivelse av den 25 mars 1991 tillhandahöll de tyska myndigheterna kommissionen vissa upplysningar beträffande de stöd som nämns ovan i punkterna 19-21, samtidigt som de angav att de ännu inte förfogade över närmare uppgifter och att det var planerat att ge dessa stöd inom ramen för de stödordningar som godkänts av kommissionen för de nya delstaterna. Genom korrespondens av den 17 april 1991 angav kommissionen att skrivelsen från de tyska myndigheterna av den 25 mars 1991 utgjorde en underrättelse enligt bestämmelserna i artikel 93.3 i fördraget men att ytterligare upplysningar var nödvändiga.

23 De tyska myndigheterna gjorde genom skrivelse av den 29 maj 1991 särskilt gällande att gemenskapens rambestämmelser inte var tillämpliga på de nya delstaterna mellan den 1 januari och den 31 mars 1991. Eftersom de omtvistade stöden hade beviljats före den 31 mars 1991 kunde handlingarna som var hänförliga till dessa ärenden enligt myndigheterna endast undersökas av kommissionen med avseende på systemet för regionalstöd (se ovan punkt 7). Kommissionen tillbakavisade de tyska myndigheternas argument vid ett möte som hölls den 10 juli 1991 och begärde ytterligare, detaljerade upplysningar genom skrivelse av den 16 juli 1991. På grundval av den tyska regeringens svar av den 17 september 1991 ställde kommissionen ytterligare en rad frågor genom skrivelse av den 27 november 1991.

24 I oktober och december 1991 erhöll Volkswagen-gruppen investeringsstöd för Mosel II och Chemnitz II till ett belopp av 360,8 miljoner DEM samt investeringsbidrag till ett belopp av 10,6 miljoner DEM.

25 Genom beslut av den 18 december 1991 (EGT C 68, 1992, s. 14, nedan kallat beslutet att inleda undersökningsförfarandet), som delgavs den tyska regeringen den 14 januari 1992, inledde kommissionen i enlighet med artikel 93.2 i fördraget förfarandet för att undersöka om vissa stöd avsedda att finansiera investeringarna i Mosel I och II, Chemnitz I och II samt fabriken i Eisenach var förenliga med den gemensamma marknaden.

26 I detta beslut konstaterade kommissionen särskilt följande:

... de av de tyska myndigheterna planerade stöden är mycket bekymmersamma av följande anledningar:

- De har inte på vederbörligt sätt anmälts till kommissionen enligt det förfarande som föreskrivs i artikel 93.3 i EEG-fördraget.

- Den planerade, uppenbart höga stödnivån för ett projekt som avser en väsentlig kapacitetsutveckling på den europeiska marknaden för motorfordon skulle kunna ge upphov till en oberättigad snedvridning av konkurrensen.

- Kommissionen har hittills inte erhållit tillräckliga upplysningar som motiverar den relativt höga nivån på regionalstödet, THA:s beviljande av indirekta investeringsstöd och beviljandet, även detta från THA, av ett tillfälligt verksamhetsstöd för de strukturella och ekonomiska problem som [Volkswagen-gruppen] otvivelaktigt har i de nya delstaterna. Den totala stödnivån kan tvärtom vara alltför hög och oförenlig med kriterierna i gemenskapens rambestämmelser för stöd till denna sektor.

27 Genom skrivelse av den 29 januari 1992 förklarade sig den tyska regeringen beredd att upphöra med samtliga stödutbetalningar till dess undersökningsförfarandet var avslutat.

28 Genom skrivelse av den 24 april 1992 anmodade kommissionen de tyska myndigheterna, THA och Volkswagen att tillhandahålla kompletterande upplysningar. Till följd av ett möte den 28 april 1992 och av kommissionens skrivelser av den 14 maj, den 5 juni, den 21 augusti och den 17 november 1992 översände de tyska myndigheterna kompletterande upplysningar genom skrivelser av den 20 maj, den 3 och den 12 juni, den 20 och den 29 juli, den 8 och den 25 september, den 16 och den 21 oktober samt den 4 och den 25 november 1992, och Volkswagen genom skrivelser av den 15 juni och den 30 oktober 1992 samt den 12 och den 20 juni 1993. Parterna träffades även den 16 juni, den 9 september, den 12 och den 16 oktober och den 3 december 1992 samt den 8 och den 11 juni 1993.

29 Den 13 januari 1993 beslutade Volkswagen att senarelägga en stor del av de investeringar som ursprungligen var avsedda att ske i fabrikerna i Mosel och Chemnitz. Volkswagen förutsåg framdeles att Mosel II:s lackeringsavdelning och monteringslinje inte skulle vara funktionsdugliga förrän år 1997 och att Chemnitz II:s motortillverkningsenhet inte skulle tas i bruk förrän år 1996. Kommissionen medgav att göra en ny bedömning på grundval av Volkswagens nya investeringsplaner.

30 Den 30 mars 1993 antog ekonomi- och arbetsministeriet för Freistaat Sachsen två beslut med ändring av 1991 års beslut (nedan kallade 1993 års beslut). Det sammanlagda investeringsstödet uppgick numera till 708 miljoner DEM för Mosel II, som skulle utbetalas i omgångar under åren 1991-1997, och till 195 miljoner DEM för Chemnitz II, som skulle utbetalas i omgångar under åren 1992-1997.

31 Vissa detaljer i Volkswagens nya investeringsplaner presenterades för kommissionen vid ett möte som hölls den 5 maj 1993. Genom en skrivelse av den 6 juni 1993 översände även Tyskland vissa upplysningar beträffande dessa planer, som Volkswagen kompletterade genom skrivelser av den 24 juni och den 6 juli 1993, samt genom telefax av den 10 november 1993. Dessa nya uppgifter gicks för övrigt igenom vid de möten som hölls den 18 maj, den 10 juni, den 2 och den 22 juli 1993. Nya uppgifter om Volkswagens planerade tillverkningskapacitet tillhandahölls i en skrivelse från den tyska regeringen av den 15 februari och genom telefax av den 25 februari 1994.

32 Kommissionen inhämtade även nya uppgifter om dessa planer vid ett besök på plats i början av april 1994 samt under de möten som hölls den 11 maj, den 2, den 7 och den 24 juni 1994. Vid dessa möten överlämnades för övrigt handlingar, och andra handlingar översändes av de tyska myndigheterna och av Volkswagen den 10 maj, den 30 juni, den 4 och den 12 juli 1994.

33 Den 24 maj 1994 antog ekonomi- och arbetsministeriet för Freistaat Sachsen två beslut med ändring av 1991 och 1993 års beslut (nedan kallade 1994 års beslut). Det sammanlagda investeringsstödet uppgick numera till 648 miljoner DEM för Mosel II, som skulle utbetalas i omgångar under åren 1991-1997, och till 167 miljoner DEM för Chemnitz II, som skulle utbetalas i omgångar under åren 1992-1997.

34 Genom en överenskommelse av den 21 juni 1994, som kompletterades genom ett tillägg av den 1 november 1994, förvärvade Volkswagen av THA de 87,5 procent av bolagskapitalet i SAB som bolaget inte redan innehade.

35 Den 27 juli 1994 fattade kommissionen beslut 94/1068/EG om de investeringsstöd som beviljats Volkswagen-gruppen i de nya tyska delstaterna (EGT L 385, s. 1, nedan kallat Mosel I-beslutet). I detta beslut fastslog kommissionen särskilt följande (punkt IV fjärde stycket i övervägandena):

Då förfarandet inleddes betraktade kommissionen samtliga Volkswagens investeringsplaner i Sachsen som en helhet och ville därför fatta ett beslut som omfattade samtliga delar av stödet. År 1993 senarelade Volkswagen investeringarna i de nya anläggningarna men gjorde samtidigt gällande att tillverkningstekniker, det arbete som skulle läggas ned samt andra avgörande parametrar inte skulle påverkas. Ett besök vid fabrikerna som gjordes det året visade emellertid, såsom experter har bekräftat, att en sådan uppfattning inte längre var giltig. Volkswagen medgav för övrigt att de gamla planerna numera var inaktuella och att bolaget var i färd med att ta fram nya. De nya planerna för fabrikerna för fordons- och motortillverkning Mosel II och Chemnitz II är direkt knutna till tillverkningen av Golf A4, som skall lanseras samtidigt som fabriken Mosel II tas i bruk, det vill säga år 1997. Den slutgiltiga versionen av de nya planerna blir inte tillgänglig förrän i slutet av år 1994. Enligt uppgifter kommer dessa planer att innehålla grundläggande förändringar vad gäller teknologi och tillverkningsstruktur. Det står helt klart att det samband som ursprungligen förelåg mellan investeringarna i Treuhands gamla fabriker och de planerna på nya konstruktioner på en ny plats har försvunnit. Kommissionen har därför beslutat att för tillfället endast behandla de omstruktureringsstöd som avser redan existerande fabriker, eftersom den med hjälp av befintlig information kan skapa sig en klar bild av situationen, och fatta ett beslut beträffande de nya planerna först när Volkswagen och Tyskland är i stånd att presentera de definitiva stöd- och investeringsplanerna.

36 Det framgår av Mosel I-beslutet att avdelningarna för lackering och slutmontering vid Mosel I moderniserades och byggdes om i enlighet med överenskommelsen med THA (se ovan punkt 16). Under en inledande period fram till år 1992 användes Mosel I för slutmontering av modellerna VW Polo och Golf A2, vars olika delar tillverkades annorstädes i andra av Volkswagen-gruppens fabriker och levererades till Mosel I i separata delar. Från och med juli 1992 gjorde en kombinerad användning av avdelningarna för lackering och slutmontering vid Mosel I, vars ombyggnad just hade avslutats, och den nya karossmonteringen vid Mosel II, som just hade tagits i bruk, det möjligt att påbörja tillverkningen av modellen Golf A3 i Mosel, medan plåtpressarbetena utfördes på annan ort. Därefter flyttades logistikfunktionen från anläggningen i Wolfsburg till Mosel I i januari 1993, och nya underleverantörsföretag med kapacitet att tillhandahålla de delar som var nödvändiga för Mosel I och Chemnitz I etablerade sig i närheten. Den nya plåtpressavdelningen vid Mosel II började användas i mars 1994, i närheten av Mosel I.

37 Det var mot bakgrund av detta som kommissionen i artikel 1 i Mosel I-beslutet särskilt förklarade att olika stöd som beviljats fram till slutet av år 1993 - den tidpunkt då omstruktureringen skulle vara avslutad - var förenliga med den gemensamma marknaden. Dessa stöd uppgick till 487,3 miljoner DEM för Mosel I och 84,8 miljoner DEM för Chemnitz I. Däremot förklarades vissa stöd som tilldelats senare vara oförenliga med den gemensamma marknaden, i synnerhet de stöd som kvalificerats som stöd till investering för utbyte och modernisering som enligt Mosel I-beslutet inte var tillåtna enligt gemenskapens rambestämmelser (se Mosel I-beslutet, punkterna IX och X).

38 Den tyska regeringen underrättade därefter vid ett flertal tillfällen kommissionen muntligen om förseningar i genomförandet av Mosel II och Chemnitz II. I en skrivelse av den 12 april 1995 påminde kommissionen de tyska myndigheterna om att de var skyldiga att underrätta kommissionen om Volkswagens planer för dessa nya fabriker, så att kommissionen kunde genomföra undersökningen av de stöd som var hänförliga härtill. Denna skrivelse besvarades inte. Genom skrivelse av den 4 augusti 1995 begärde kommissionen att nödvändiga upplysningar skulle ges in omgående och tillkännagav att den, för det fall Tyskland inte efterkom denna begäran, skulle fatta ett interimistiskt beslut, följt av ett slutligt beslut, på grundval av de fakta den hade tillgång till. Genom en skrivelse av den 22 augusti 1995 besvarade den tyska regeringen kommissionens skrivelse och meddelade att Volkswagens investeringsplaner ännu inte var färdigställda.

39 Den 31 oktober 1995 fattade kommissionen beslut 96/179/EG och uppfordrade den tyska regeringen att tillhandahålla all dokumentation, all information och alla data om Volkswagen-gruppens nyinvesteringsprojekt i de nya tyska delstaterna och om det stöd som skulle beviljas till dem (EGT L 53, 1996, s. 50).

40 Till följd av detta beslut gavs vissa upplysningar beträffande dessa projekt och tillverkningskapaciteten till kommissionen vid ett möte den 20 november 1995. De bekräftades senare genom skrivelse av den 13 december 1995 och förtydligades vid ett besök på plats den 21 och den 22 december 1995. Den 15 januari 1996 ställde kommissionen ytterligare frågor till de tyska myndigheterna. Efter ett möte den 23 januari 1996 gavs flertalet av de upplysningar som saknades in till kommissionen genom skrivelser av den 1 och den 12 februari 1996.

41 Den 21 februari 1996 antog ekonomi- och arbetsministeriet för Freistaat Sachsen två beslut med ändring av 1991, 1993 och 1994 års beslut (nedan kallade 1996 års beslut). Det sammanlagda investeringsstödet uppgick numera till 499 miljoner DEM för Mosel II, som skulle utbetalas i omgångar under åren 1991-1997, och till 109 miljoner DEM för Chemnitz II, som skulle utbetalas i omgångar under åren 1992-1997.

42 Genom skrivelse av den 23 februari 1996 påminde kommissionen de tyska myndigheterna om att den fortfarande saknade vissa uppgifter. Dessa tillhandahölls vid ett möte den 25 mars 1996 och diskuterades därefter den 2 och den 11 april 1996. Ett nytt möte hölls den 29 maj 1996.

43 Den 26 juni 1996 fattade kommissionen [det omtvistade beslutet]. Beslutstexten har följande lydelse:

Artikel 1

Följande stödåtgärder som planerats av Tyskland för de olika investeringsprojekten inom Volkswagen AG i Sachsen är förenliga med artikel 92.3 c i EG-fördraget och artikel 61.3 c i [avtalet av den 2 maj 1992 om det Europeiska Ekonomiska samarbetsområdet (EGT L 1, 1994, s. 3, nedan kallat EES-avtalet)]:

- Stöd som har beviljats av Tyskland till Volkswagen Sachsen GmbH och Volkswagen Sachsen Immobilienverwaltung GmbH för deras investeringsprojekt i Mosel (Mosel II) och Chemnitz (Chemnitz II) i form av investeringsstöd (Investitionszuschüsse) på upp till 418,7 miljoner tyska mark.

- Stöd som har beviljats av Tyskland till Volkswagen Sachsen GmbH och Volkswagen Sachsen Immobilienverwaltung GmbH för deras investeringsprojekt i Mosel (Mosel II) och Chemnitz (Chemnitz II) i form av investeringsbidrag (Investitionszulage) på upp till 120,4 miljoner tyska mark.

Artikel 2

Följande stödåtgärder som planerats av Tyskland för de olika investeringsprojekten inom Volkswagen [...] i Sachsen är oförenliga med artikel 92.3 c i EG-fördraget och artikel 61.3 c i EES-avtalet och får inte beviljas:

- Det planerade investeringsstödet till Volkswagen Sachsen GmbH och Volkswagen Sachsen Immobilienverwaltung GmbH för deras investeringsprojekt i Mosel II och Chemnitz II i form av särskilda avskrivningar på investeringar inom ramen för lagen om stödberättigade områden (Fördergebietsgesetz) till ett nominellt värde av 51,67 miljoner tyska mark.

- Det planerade investeringsstödet till Volkswagen Sachsen GmbH och Volkswagen Sachsen Immobilienverwaltung GmbH för deras investeringsprojekt i Mosel II och Chemnitz II i form av investeringsstöd (Investitionszuschüsse) på 189,1 miljoner tyska mark som går utöver det belopp som nämns i artikel 1, första strecksatsen.

Artikel 3

Tyskland försäkrar att kapaciteten i fabrikerna i Mosel inte överskrider en nivå på 432 enheter per dag år 1997. ...

Dessutom skall Tyskland inlämna till, och diskutera med, kommissionen en årsrapport om de stödberättigade investeringarna på 2 654,1 miljoner tyska mark i Mosel II och Chemnitz II och om de faktiska utbetalningarna av stöd, för att säkerställa att den kombinerade faktiska stödnivån, uttryckt som bruttobidragsekvivalent, inte överstiger 22,3 % för Mosel II och 20,8 % för Chemnitz II. ...

Artikel 4

Tyskland skall inom en månad efter delgivningen av detta beslut meddela kommissionen om vilka åtgärder som vidtagits för att efterleva detta beslut.

Artikel 5

Detta beslut riktar sig till Förbundsrepubliken Tyskland.

44 Till följd av en skrivelse som ordföranden för Volkswagens ledningsgrupp sände till ministerpresidenten i Freistaat Sachsen den 8 juli 1996, betalade Freistaat Sachsen ut 90,7 miljoner DEM till Volkswagen i juli 1996 i form av investeringsstöd som genom [det omtvistade] beslutet hade förklarats oförenliga med den gemensamma marknaden."

Den överklagade domen

8 Det framgår av punkt 97 i den överklagade domen att förstainstansrätten har prövat de grunder och skäl som klagandena åberopat under tre huvudrubriker, det vill säga åsidosättande av artikel 92.2 c i fördraget (nu artikel 87.2 c EG), av artikel 92.3 i fördraget respektive av principen om skydd för berättigade förväntningar. Påståendena om felaktig bedömning av omständigheterna och om bristande motivering av beslutet kan enligt förstainstansrätten under alla omständigheter undersökas uttömmande samtidigt som de formellt knyts till någondera av dessa tre rubriker.

9 Förstainstansrätten har i den överklagade domen ogillat klagandenas talan och förpliktat dem att ersätta rättegångskostnaderna.

10 Klagandena har till stöd för sitt överklagande anfört fem grunder: att artikel 92.2 c i fördraget har åsidosatts, att artikel 190 i fördraget (nu artikel 253 EG) har åsidosatts, att artikel 92.3 b i fördraget har åsidosatts, att artiklarna 92.3 och 93 i fördraget har åsidosatts, och att förstainstansrätten felaktigt har slagit fast att klagandena delvis återkallat sin talan.

Den första grunden - åsidosättande av artikel 92.2 c i fördraget

11 Förstainstansrätten har i den överklagade domen fastslagit följande:

"129 Enligt artikel 92.2 c i fördraget är stöd som ges till näringslivet i vissa av de områden i Förbundsrepubliken Tyskland som påverkats genom Tysklands delning, i den utsträckning stödet är nödvändigt för att uppväga de ekonomiska nackdelar som uppkommit genom denna delning, förenliga med den gemensamma marknaden.

130 Denna bestämmelse upphävdes inte underförstått vid den tyska återföreningen, utan fortsatte att gälla enligt såväl Maastrichtfördraget, antaget den 7 februari 1992, som Amsterdamfördraget, antaget den 2 oktober 1997. För övrigt infördes en identisk bestämmelse i artikel 61.2 c i EES-avtalet [...].

131 Med tanke på de gemenskapsrättsliga bestämmelsernas objektiva räckvidd, vars auktoritet och ändamålsenliga verkan skall säkerställas, kan det inte antas att denna bestämmelse inte längre har ett syfte efter Tysklands återförening, såsom kommissionen tvärtemot sin egen administrativa praxis gjorde gällande vid sammanträdet (se särskilt beslutet Daimler-Benz och Tettau-beslutet).

132 Det skall emellertid understrykas att artikel 92.2 c i fördraget skall tolkas restriktivt, eftersom det rör sig om ett undantag från den allmänna regeln i artikel 92.1 i fördraget att statliga stöd är oförenliga med den gemensamma marknaden.

133 Såsom domstolen har fastslagit skall för övrigt inte bara bestämmelsens lydelse beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i (se domstolens dom av den 17 november 1983 i mål 292/82, Merck, REG 1983, s. 3781, 3792, och av den 21 februari 1984 i mål 337/82, St. Nikolaus Brennerei [und Likörfabrik], REG 1984, s. 1051, 1062).

134 I det aktuella fallet hänvisar begreppet Tysklands delning historiskt till upprättandet av en delningslinje mellan de två områdena år 1948. Därför kan de ekonomiska nackdelar som uppkommit genom denna delning endast avse sådana ekonomiska nackdelar som uppkommit genom den isolering som upprättandet eller vidmakthållandet av gränsen medfört, såsom till exempel instängningen av vissa områden (se beslutet Daimler-Benz), avbrutna kommunikationsvägar (se Tettau-beslutet) eller vissa företags förlust av naturliga avsättningsmöjligheter, som därför har behov av stöd, antingen för att kunna anpassa sig efter de nya förutsättningarna eller för att kunna överleva dessa nackdelar (se i detta avseende, men beträffande artikel 70 fjärde stycket i EKSG-fördraget, dom av den 10 maj 1960 i de förenade målen 3/58-18/58, 25/58 och 26/58, Barbara Erzbergbau m.fl. mot Höga myndigheten (REG 1960, s. 367, på s. 409).

135 Däremot står sökandenas och den tyska regeringens uppfattning, att artikel 92.2 c i fördraget gör det möjligt att helt och hållet kompensera den ovedersägliga ekonomiska eftersläpning som råder i de nya delstaterna, fram till dess dessa delstater har uppnått en utvecklingsnivå som är jämförbar med de äldre delstaternas, i strid med såväl bestämmelsens karaktär av undantag som det sammanhang i vilket den ingår och de mål som eftersträvas.

136 De ekonomiska nackdelar som de nya delstaterna rent allmänt lider av har nämligen inte uppkommit på grund av Tysklands delning i den mening som avses i artikel 92.2 c i fördraget. Tysklands delning som sådan har endast medfört marginella konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen i det ena eller andra området, som i begynnelsen för övrigt påverkades på samma sätt, och den har inte hindrat ekonomin i de gamla delstaterna från att därefter utvecklas gynnsamt.

137 Det kan därför fastslås att skillnaderna mellan de gamla och de nya delstaterna i fråga om utveckling förklaras av andra orsaker än Tysklands delning som sådan, och i synnerhet av de skilda politiska och ekonomiska system som rått i de båda staterna.

138 Det följer även av vad ovan anförts att kommissionen inte har agerat rättsstridigt när den i allmänna ordalag har angett, i punkt X tredje stycket i [det omtvistade] beslutet, att det undantag som föreskrivs i artikel 92.2 c i fördraget inte kan tillämpas på regionalt stöd till nya investeringsprojekt och att de undantag som föreskrivs i artikel 92.3 a och c i fördraget samt gemenskapens rambestämmelser är tillräckliga för att lösa problemen i de nya delstaterna.

139 Sökandena har i detta avseende felaktigt åberopat att skälen är motsägelsefulla, eftersom kommissionen i andra punkter i [det omtvistade] beslutet har kvalificerat stöden i fråga som utvidgningsinvesteringar. Uttrycket regionalt stöd till nya investeringsprojekt används nämligen som svar på ett allmänt hållet argument från den tyska regeringen (se punkt V första stycket 1 i [det omtvistade] beslutet) och avser således inte specifikt stöden till Volkswagens investeringsprojekt i Mosel II och Chemnitz II, utan samtliga stöd avsedda att främja den allmänna ekonomiska utvecklingen i de nya delstaterna.

140 När det för övrigt gäller frågan huruvida de omtvistade stöden, förutom att ha karaktären av stöd för den ekonomiska utvecklingen av Freistaat Sachsen, är specifikt avsedda att uppväga de ekonomiska nackdelar som uppkommit genom Tysklands delning, kan det erinras om att den medlemsstat som begär möjligheten att bevilja stöd med avvikelse från fördragets bestämmelser har en skyldighet att samarbeta med kommissionen, och i enlighet med denna skyldighet ankommer det särskilt på medlemsstaten att tillhandahålla alla de uppgifter som gör det möjligt för denna institution att kontrollera att villkoren för det begärda undantaget är uppfyllda (se dom av den 28 april 1993 i [mål C-364/90,] Italien mot kommissionen [REG 1993, s. I-2097], punkt 20).

141 Det går emellertid inte att med hjälp av de handlingar som redovisats för förstainstansrätten fastställa att den tyska regeringen eller sökandena under det administrativa förfarandet har anfört specifika argument i syfte att bevisa förekomsten av ett orsakssamband mellan situationen för bilindustrin i Sachsen efter den tyska återföreningen och Tysklands delning.

142 Det är därför med rätta som kommissionen har gjort gällande att parterna inte har anfört några konkreta uppgifter som motiverar att artikel 92.2 c i fördraget skall tillämpas på det aktuella fallet.

143 Vid förstainstansrätten har sökandena och den tyska regeringen, genom att beträffande dessa frågor hänvisa till sina inlagor i mål C-301/96, förvisso gjort gällande att de ekonomiska nackdelar som uppkommit i Sachsen genom Tysklands delning bevisas genom en jämförelse mellan den tyska biltillverkningen i detta område före år 1939 och tillverkningen år 1990. Enligt parterna har den relativa nedgången för bilindustrin i Sachsen i förhållande till tillverkningen i västra Tyskland i allmänhet i synnerhet orsakats av uppdelningen av den tyska marknaden och av den motsvarande förlusten av traditionella avsättningsmöjligheter i väst för denna industri, vilken följde på delningen.

144 Till den del denna argumentation kan åberopas i förstainstansrätten trots att den inte har anförts under det administrativa förfarandet (se domstolens dom av den 14 september 1994 i de förenade målen C-278/92, C-279/92 och C-280/92, Spanien mot kommissionen, REG 1994, s. I-4103, punkt 31, och förstainstansrättens dom av den 25 mars 1999 i mål T-37/97, Forges de Clabecq mot kommissionen, REG 1999, s. II-0000, punkt 93) skall den underkännas.

145 Även om det förutsätts att det förekommit hinder i den interna tyska handeln, som medfört att bilindustrin i Sachsen har gått miste om sina traditionella avsättningsmöjligheter, innebär detta nämligen inte därmed att den allvarliga ekonomiska situationen för denna industri år 1990 är en direkt följd av denna förlust av avsättningsmöjligheter som antas ha uppkommit genom Tysklands delning år 1948. De svårigheter som sökandena anfört är i huvudsak ett resultat av den östtyska regimens annorlunda ekonomiska organisation, som inte har uppkommit genom Tysklands delning i den mening som avses i artikel 92.2 c i fördraget.

146 En jämförelse av situationen för den sachsiska bilindustrin före år 1939 med situationen år 1990 är således inte i sig tillräcklig för att fastställa att det föreligger ett tillräckligt direkt samband mellan de ekonomiska nackdelarna inom denna industri vid tidpunkten för stödens beviljande och Tysklands delning i denna bestämmelses mening.

147 När det gäller Saarland-beslutet har inte någon av parterna företett det eller begärt att det skall läggas fram inom ramen för detta förfarande. Sökandena har inte kunnat visa att detta beslut innebär att kommissionen har gått annorlunda till väga i tidigare fall och att detta tillvägagångssätt, för det fall det kan påvisas, påverkar giltigheten av de rättsliga bedömningar som gjordes år 1996.

148 Sökandena och intervenienten har därför inte lagt fram sådana uppgifter som gör det möjligt att dra slutsatsen att kommissionen har överskridit sitt utrymme för skönsmässig bedömning när den ansett att stöden i fråga inte uppfyllde villkoren för att komma i åtnjutande av undantaget i artikel 92.2 c i fördraget."

Den första grundens första del

12 Den första delen av den första grund som klagandena och den tyska regeringen åberopat är att förstainstansrättens tolkning av artikel 92.2 c i fördraget är oförenlig med dess lydelse, ursprung, ändamålsenliga verkan och uppbyggnad.

Lydelsen av artikel 92.2 c i fördraget

- Parternas yttranden

13 Klagandena och den tyska regeringen har gjort gällande att förstainstansrätten gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning, och att uttrycket "Tysklands delning" i denna bestämmelse avser följderna av att det samtidigt funnits två ekonomiska och politiska system och inte utgör någon hänvisning till fysiska kriterier eller till transporter.

14 Klagandena och den tyska regeringen har till stöd för detta påstående för det första anfört att gemenskapens institutioner inom ramen för protokollet om den tyska inrikeshandeln har använt begreppet "Tysklands delning" för skillnaden mellan två motsatta ekonomiska system. Vidare har domstolen i dom av den 5 juli 1994 i mål C-432/92, Anastasiou m.fl. (REG 1994, s. I-3087), angående Cypern, använt uttrycket "uppdelning" (partition) som synonym till "delning" (division). Slutligen har gemenskapens institutioner använt uttrycket "Europas delning" för den uppdelning av Europa i två block som rådde vid besvarandet av parlamentsledamoten Pordeas skriftliga fråga nr 2654/85 (EGT C 236, 1988, s. 4). Detta visar att uttrycket "Tysklands delning" inte avser den fysiska uppdelningen mellan öst och väst, utan den socio-ekonomiska uppdelningen av den europeiska kontinenten.

15 Den tyska regeringen har anfört att uttrycket "Tysklands delning" i den mening som avses i artikel 92.2 c i fördraget inte endast, såsom förstainstansrätten utan motivering och på ett historiskt felaktigt sätt gjort, skall hänföras till år 1948. Uttrycket kan nämligen inte förstås på annat sätt än som en hänvisning till en process som utvecklades och intensifierades från år 1945 till år 1990. Eftersom denna felaktighet medfört omfattande konsekvenser för förstainstansrättens tolkning av uttrycket Tysklands delning har den tillämpat rätten felaktigt, och den överklagade domen skall därför upphävas.

16 Tysklands regering har bestridit att artikel 92.2 c i fördraget skall tolkas restriktivt, vilket förstainstansrätten har gjort, eftersom en sådan tolkning leder till ett resultat som strider mot bestämmelsens lydelse och anda.

17 Kommissionen har invänt att det inte finns något i den tyska, den franska eller den engelska språkversionen av bestämmelsen som motsäger att uttrycket "delning" skall tolkas så att det inte endast avser en delning av staten Tyskland, utan framför allt en uppdelning i två olika politiska, ekonomiska och sociala system.

18 Vad klagandena anfört avseende protokollet om den tyska inrikeshandeln skall enligt kommissionen inte upptas till prövning, eftersom det inte åberopats vid förstainstansrätten. Det är dessutom felaktigt, eftersom det inte medför att uttrycket "Tysklands delning" skall anses avse uppdelningen av ett tidigare ekonomiskt enhetligt område i två olika politiskt-ekonomiska områden.

19 Hänvisningen till Cyperns uppdelning saknar enligt kommissionen relevans, eftersom den inte erkänts internationellt. Svaret på Pordeas skriftliga fråga var av politisk art, och medför därför inga tvingande verkningar.

- Domstolens bedömning

20 Kommissionens avvisningsyrkande enligt artiklarna 42.2 och 118 i domstolens rättegångsregler, avseende vad klagandena anfört beträffande protokollet om den tyska inrikeshandeln, skall lämnas utan bifall. Vad klagandena anfört utgör nämligen inte någon ny grund, utan ett skäl till stöd för en grund som åberopats vid förstainstansrätten.

21 Vad gäller tolkningen av artikel 92.2 c i fördraget var det korrekt av förstainstansrätten att slå fast att uttrycket "Tysklands delning" avser sådana nackdelar som uppkommit genom den isolering som upprättandet eller vidmakthållandet av den interna tyska gränsen medfört.

22 Förstainstansrättens tolkning överensstämmer med domstolens tolkning i dom av den 19 september 2000 i mål C-156/98, Tyskland mot kommissionen (REG 2000, s. I-6857), och av den 28 januari 2003 i mål C-334/99, Tyskland mot kommissionen (REG 2003, s. I-1139).

23 Efter att i punkt 49 i domen av den 19 september 2000 i det ovannämnda målet Tyskland mot kommissionen ha påmint om att artikel 92.2 c i fördraget skall tolkas restriktivt, eftersom det rör sig om ett undantag från den allmänna regeln att statliga stöd är oförenliga med den gemensamma marknaden, framhöll nämligen domstolen i punkt 52 att de ekonomiska nackdelar som uppkommit genom Tysklands delning endast kan avse sådana ekonomiska nackdelar som orsakats i vissa tyska regioner av den isolering som upprättandet av denna fysiska gräns medfört, såsom till exempel avbrutna kommunikationsvägar eller förlusten av naturliga avsättningsmöjligheter till följd av avbrutna affärsförbindelser mellan de två delarna av Tyskland.

24 Bestämmelsen skall däremot inte, vilket klagandena och den tyska regeringen gjort gällande, tolkas så att den medger en fullständig kompensering för den underutvecklade ekonomin i de nya delstaterna, hur obestridlig den än må vara. Den underutvecklade ekonomin i dessa delstater är resultatet av konkreta ekonomisk-politiska val som träffats av regimen i den forna Tyska demokratiska republiken.

25 Domstolen slog nämligen, i punkt 54 i domen av den 19 september 2000 i det ovannämnda målet Tyskland mot kommissionen, fast att de ekonomiska nackdelar som de nya delstaterna rent allmänt lider av inte direkt har uppkommit på grund av Tysklands geografiska delning i den mening som avses i artikel 92.2 c i fördraget. I punkt 55 i domen uttalade domstolen att skillnaderna mellan de gamla och de nya delstaterna i fråga om utveckling således förklaras av andra orsaker än den geografiska klyftan till följd av Tysklands delning, och i synnerhet av de skilda politiska och ekonomiska system som rått i de båda delarna av Tyskland.

26 Protokollet om den tyska inrikeshandeln från 1957 som klagandena åberopat påverkar inte denna bedömning, eftersom dess syfte inte var att åtgärda verkningarna av att det fanns två olika politiska och ekonomiska system, utan att undvika att upprättandet av den yttre tullgränsen för gemenskapens territorium inte skulle medföra oproportionerligt stora negativa konsekvenser för utbytet av varor mellan de båda ekonomiska områdena.

27 Domstolens dom i det ovannämnda målet Anastasiou m.fl. angående uppdelningen av Cyperns territorium och svaret på Pordeas skriftliga fråga saknar i förevarande mål betydelse, eftersom de inte rör tolkningen av uttrycket "Tysklands delning" i artikel 92.2 c i fördraget.

Den ändamålsenliga verkan av artikel 92.2 c i fördraget och dess ursprung

- Parternas yttranden

28 Klagandena och den tyska regeringen har, angående artikel 92.2 c i fördragets ursprung och ändamålsenliga verkan, framhållit att den bestämmelsen, som återfanns redan i EEG-fördraget, har bibehållits även efter Tysklands återförening i fördraget om Europeiska unionen och Amsterdamfördraget. Detta visar att medlemsstaterna har uppfattat detta undantag som ett sätt att övervinna de särskilda svårigheter som Tysklands ekonomiska och politiska uppdelning medfört.

29 Enligt klagandena och den tyska regeringen är förstainstansrättens tolkning i punkt 134 i den överklagade domen oförenlig med denna bestämmelse efter Tysklands återförening. Den skulle sakna all betydelse om den inte också var tillämplig på de nackdelar som orsakats av isoleringen av vissa regioner, avbrutna kommunikationsmöjligheter eller förlusten av avsättningsmöjligheter längs Tysklands inre gräns.

30 Artikel 92.2 c i fördraget har vidare tillämpats av kommissionen i dess beslut rörande Saarland.

31 Förstainstansrättens anmärkning angående förfarandet i punkt 147 i den överklagade domen strider enligt klagandena och den tyska regeringen mot bland annat artikel 64 i förstainstansrättens rättegångsregler.

32 Enligt klagandena var det inte förrän i samband med sin duplik som kommissionen ifrågasatte sitt tidigare beslut, genom att göra gällande att beslutet angående Saarland fattats med stöd av artikel 92.2 b i fördraget, trots att den i sitt svaromål angett att det fattats med stöd av artikel 92.2 c i fördraget. Förstainstansrätten borde således ha utövat sin befogenhet att vidta processledande åtgärder som föreskrivs i artikel 64 i dess rättegångsregler genom att begära att beslutet skulle företes.

33 Vidare har bestämmelserna i artikel 92.2 c i fördraget tidigare tillämpats på andra områden än dem som ligger i omedelbar närhet av gränsen, eftersom nästan en tredjedel av Tysklands territorium har omfattats av denna bestämmelse. Enligt klagandena har stöd till östtyska gränsregioner inte varit beroende av att konkreta nackdelar visats ha blivit följden av de fysiska spår som gränsen mellan de tyska staterna medfört, utan har kunnat ges i syfte att bevara sunda industriella strukturer.

34 Kommissionen har medgivit att artikel 92.2 c i fördraget alltjämt gällde när omständigheterna i målet inträffade. Den har emellertid invänt att villkoren för dess tillämpning inte varit uppfyllda i förevarande fall. Den har framhållit att den tillämpat bestämmelsen i sitt beslut av den 14 april 1992, 92/465/EEG, angående stöd från Land Berlin till Daimler-Benz AG (EGT L 263, s. 15, nedan kallat beslutet Daimler-Benz) och i beslut av den 13 april 1994 angående stöd till tillverkare av porslin och glasbehållare i Tettau (EGT L 178, s. 24, nedan kallat beslutet Tettau), men att den aldrig tillämpat dem på stöd till de nya delstaterna som saknat samband med Tysklands inre gräns.

35 När det gäller invändningen avseende beslutet angående Saarland är denna för det första prekluderad, eftersom klagandena varken yrkat att förstainstansrätten skulle begära att beslutet skulle företes eller i tid framfört någon invändning.

36 Även om förstainstansrätten skulle ha åsidosatt artikel 64 i sina rättegångsregler, saknar detta betydelse i målet. Ett sådant åsidosättande medför nämligen inte att den överklagade domen upphävs, i den mån som det inte lett till skada eller förfång för klagandena. Även om de stöd som lämnats inom den ram som angivits i beslutet angående Saarland vidare skulle ha omfattats av artikel 92.2 c i fördraget, skulle det inte ha medfört någon annan bedömning. Förstainstansrätten har nämligen i punkt 147 i domen angivit att klagandena inte visat att detta, även om det skulle visas, inte skulle påverka giltigheten av de rättsliga bedömningar som gjordes år 1996. Klagandena har inte heller under överklagandet anfört några bevis i denna del.

37 Vad gäller stöd till östtyska gränsområden har kommissionen anfört att de gamla delstaterna, för att komma i åtnjutande av stöd med tillämpning av dessa bestämmelser, inte bara måste visa att det föreligger konkreta nackdelar till följd av Tysklands inre gräns, utan även att detta stöd inte gynnar områden långt från denna. Volkswagens fabriker i Sachsen ligger emellertid mer än 100 kilometer från denna gräns.

38 Kommissionen har, angående att bestämmelserna i artikel 92.2 c i fördraget bibehållits i fördraget om Europeiska unionen och i Amsterdamfördraget, anfört att det endast är till följd av att det krävs enhällighet för att ändra fördraget, och att Tyskland krävt att dessa bestämmelser skall bibehållas, som så har skett. Anledningen till att det finns liknande bestämmelser i EES-avtalet är kravet på enhetlighet inom gemenskapens regelsystem (aquis communautaire).

- Domstolens bedömning

39 Artikel 92.2 c i fördraget har inte upphävts vare sig genom fördraget om Europeiska unionen eller genom Amsterdamfördraget. Med hänsyn till att de gemenskapsrättsliga bestämmelserna, vars auktoritet och ändamålsenliga verkan skall säkerställas, har en objektiv räckvidd kan det inte antas att denna bestämmelse inte längre har ett syfte efter Tysklands återförening (se dom av den 19 september 2000 i det ovannämnda målet Tyskland mot kommissionen, punkterna 47 och 48).

40 I motsats till vad förstainstansrätten uttalat i punkt 134 i den överklagade domen är nämligen inte syftet med artikel 192.2 c i fördraget att övervinna de särskilda svårigheter som den politiska och ekonomiska delningen av Tyskland medfört.

41 En sådan tolkning skulle nämligen medföra att hela territoriet i de nya delstaterna skulle ha rätt till alla slags stödåtgärder.

42 En tolkning av artikel 92.2 c i fördraget som skulle göra det möjligt att helt och hållet kompensera den ovedersägliga ekonomiska eftersläpning som råder i de nya delstaterna är oförenlig med såväl bestämmelsens karaktär av undantag som det sammanhang i vilket den ingår och de mål som eftersträvas (se punkt 24 ovan och dom av den 19 september 2000 i det ovannämnda målet Tyskland mot kommissionen, punkt 53).

43 Såsom generaladvokaten uttalat i punkterna 46-47 i förslaget till avgörande skall regionerna Mosel och Chemnitz således inte anses ha drabbats av sådana ekonomiska nackdelar som uppkommit genom Tysklands delning, såvida inte den politiska och ekonomiska gränsen mellan de två delarna av Tyskland hindrat deras ekonomiska utveckling på ett sätt som utmärker dem i förhållande till andra regioner i den forna Tyska demokratiska republiken.

44 Regionerna Mosel och Chemnitz ligger mer än 100 km från den gamla interna tyska gränsen. Den tyska regeringen har själv påpekat att Mosel och Chemnitz, efter tidsperioden 1945-1949, upplevde en ovanligt kraftig tillväxt till följd av de förhållanden som rådde under det kommunistiska ekonomiska systemet.

45 Beslutet angående Saarland, som åberopats av klagandena och den tyska regeringen, påverkar inte denna bedömning.

46 Domstolen konstaterar i detta avseende inledningsvis att förstainstansrätten inte åsidosatt artikel 64.1 och 64.2 i sina rättegångsregler genom att inte ålägga kommissionen att inkomma med en kopia av det beslutet.

47 Förstainstansrätten skall nämligen själv avgöra huruvida det finns behov av att komplettera den information som den har tillgång till i anhängiggjorda mål (dom av den 10 juli 2001 i mål C-315/99 P, Ismeri Europa mot revisionsrätten, REG 2001, s. I-5281, punkt 19). Vidare har varken klagandena eller den tyska regeringen begärt att förstainstansrätten skulle vidta den processledande åtgärden att ålägga kommissionen att inkomma med beslutet angående Saarland. Vad de anfört om att förstainstansrätten borde ha vidtagit en sådan åtgärd skall därför lämnas utan avseende.

48 Det var således korrekt av förstainstansrätten att i punkt 147 i den överklagade domen slå fast att klagandena och den tyska regeringen inte har kunnat visa att detta beslut innebär att kommissionen har gått annorlunda till väga tidigare.

49 I alla händelser medför en granskning av beslutet angående Saarland inte någon annan bedömning.

50 Det framgår nämligen av det beslutet att kommissionen, med tillämpning av såväl artikel 92.2 b som artikel 92.2 c i fördraget, har godkänt stöd för det första till förvisade, flyktingar och krigsoffer, för det andra till regioner nära gränsen till den sovjetiska zonen, för det tredje till Berlin, till följd av dess särskilda situation, och för det fjärde till förmån för Saarland, för att underlätta dess integration i Förbundsrepubliken Tyskland.

51 Dessa stödåtgärder har, i motsats till vad den tyska regeringen anfört, emellertid inte endast lämnats till förmån för Saarland, och kommissionen har i synnerhet inte klart preciserat vilket rättsligt stöd den hade för att godkänna stödet till denna delstat. Såsom generaladvokaten uttalat i punkt 71 i förslaget till avgörande har artikel 92.2 b och 92.2 c i fördraget angivits alternativt. Eftersom det även hänvisas till stöd till förmån för regioner i närheten av den sovjetiska zonen och till Berlin, är det inte möjligt att slå fast att hänvisningen till artikel 92.2 c i fördraget endast gjordes med avseende på Saarland eller att den endast avsåg dessa gränstrakter och Berlin.

52 Oavsett hur kommissionen tidigare tolkat artikel 92.2 c i fördraget, påverkar detta i alla händelser inte bedömningen av dess tolkning i det omtvistade beslutet, och heller inte det beslutets giltighet.

53 Frågan om huruvida det omtvistade beslutet är ogiltigt skall nämligen prövas endast med utgångspunkt i artikel 92.2 c i fördraget, och inte utifrån någon föregiven tidigare praxis.

Uppbyggnaden av artikel 92.2 c i fördraget

- Parternas yttranden

54 Klagandena och den tyska regeringen har, avseende uppbyggnaden av artikel 92.2 c i fördraget, anfört att bestämmelser om kompensering i fråga om transporter för de nackdelar som följt av Tysklands delning intagits i en särskild bestämmelse i fördraget, i avdelning IV i dess tredje del, angående transportpolitiken, det vill säga artikel 82 i EG-fördraget (nu artikel 78 EG). De åtgärder på transportområdet som Tyskland vidtagit för att komma till rätta med verkningarna av dess tidigare delning omfattas av denna bestämmelses första del.

55 Kommissionen har anfört att hänvisningen till artikel 82 i fördraget inte är relevant. Förstainstansrätten har nämligen inte endast beaktat de nackdelar som Tysklands delning orsakat inom transportsektorn. Vidare gäller den bestämmelsen inte statligt stöd.

- Domstolens bedömning

56 Förstainstansrätten har i punkt 134 i den överklagade domen, tvärtemot vad sökandena och den tyska regeringen gjort gällande, inte haft för avsikt att begränsa tillämpningen av artikel 92.2 c i fördraget endast till de nackdelar som uppkommit inom transportsektorn, vars omnämnande för övrigt endast skett i exemplifierande syfte. I denna punkt inkluderas även andra nackdelar, såsom inkapslingen av vissa regioner eller förlusten av naturliga avsättningsmöjligheter.

57 Även om det skulle vara tillåtet enligt artikel 82 i fördraget för tyska myndigheter att införa eller upprätthålla nationella åtgärder på transportpolitikens område som avviker från den gemensamma transportpolitiken, får sådana åtgärder inte avvika från bestämmelserna om offentligt stöd till infrastruktur för transporter.

58 Talan skall således inte bifallas med stöd av den första grundens första del.

Den första grundens andra del

Parternas yttranden

59 Volkswagen och VW Sachsen har gjort gällande att förstainstansrätten i punkt 136 i den överklagade domen rubbat den institutionella balansen i fördraget genom att, angående de ekonomiska nackdelarna för de nya delstaterna, fastslå omständigheter på egen hand, om vilka kommissionen inte uttalat sig i det omtvistade beslutet. Det ankommer i första hand på kommissionen att pröva huruvida en stödåtgärd som en medlemsstat planerar att genomföra enligt artikel 92.2 c i fördraget uppfyller villkoren i den bestämmelsen. Förstainstansrätten får inte ersätta kommissionens bedömning av omständigheterna med sin egen.

60 Förstainstansrätten har, genom sitt konstaterande att artikel 92.2 c i fördraget inte var tillämplig eftersom de ekonomiska nackdelarna inte orsakats av Tysklands delning, således gått utöver en tolkning av begreppet delning när den tillämpat den i det konkreta fallet. En sådan tillämpning är enligt såväl denna bestämmelse som artikel 93 i fördraget förbehållen i första hand medlemsstaterna, och i andra hand kommissionen, när den fullgör sin uppgift att kontrollera huruvida det förekommit någon överträdelse.

61 Kommissionen har uppgett att den inte förstår på vilket sätt den överklagade domen skulle rubba balansen mellan gemenskapens institutioner på ett sätt som strider mot fördraget. Kommissionen har, i motsats till vad Volkswagen och VW Sachsen anfört, gjort gällande att förstainstansrätten inte har kompletterat skälen i det omtvistade beslutet, utan att den har prövat riktigheten av de skäl som kommissionen anfört. Kommissionens roll på detta område är heller inte inskränkt till att pröva huruvida medlemsstaternas skönsmässiga beslut utgör överträdelser.

Domstolens bedömning

62 Förstainstansrätten har i punkt 136 i den överklagade domen endast återgivit kommissionens uppfattning att den allmänt negativa ekonomiska situationen i de nya delstaterna inte var en följd av Tysklands delning, utan av det politiska systemet i Tyska demokratiska republiken.

63 Den omständigheten att denna uppfattning inte återgivits fullständigt i det omtvistade beslutet hindrar inte att förstainstansrätten prövar vad sökandena anfört, om att den svaga ekonomiska utvecklingen i de nya delstaterna var en tillräcklig förutsättning för att artikel 92.2 c i fördraget skulle tillämpas, genom att förklara att det inte fanns något direkt orsakssamband mellan denna situation och Tysklands delning.

64 Talan skall således inte bifallas med stöd av den första grundens andra del.

65 Förstainstansrätten har således tolkat artikel 92.2 c i fördraget på ett korrekt sätt. Talan skall således inte bifallas med stöd av den första grunden.

Den andra grunden - åsidosättande av artikel 190 i fördraget

66 Förstainstansrätten har i den överklagade domen fastslagit följande:

"149 När det gäller påståendet om bristande motivering skall det erinras om att det av den motivering som krävs enligt artikel 190 i EG-fördraget ... klart och tydligt skall framgå hur den gemenskapsinstitution som har antagit den ifrågasatta rättsakten har resonerat, så att förstainstansrätten ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt och så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden (se exempelvis förstainstansrättens dom av den 7 november 1997 i mål T-84/96, Cipeke mot kommissionen, REG 1997, s. II-2081, punkt 46).

150 I detta fall innehåller [det omtvistade] beslutet endast en kortfattad översikt över kommissionens skäl för att vägra tillämpa undantaget i artikel 92.2 c i fördraget på omständigheterna i det aktuella fallet.

151 Det skall emellertid noteras att detta beslut har fattats i ett sammanhang som är väl känt för den tyska regeringen och sökandena, och att beslutet är i linje med en fast beslutspraxis, särskilt i förhållande till dessa parter. Ett sådant beslut kan motiveras kortfattat (se domstolens dom av den 26 november 1975 i mål 73/74, Papiers peints mot kommissionen, REG 1975, s. 1491, punkt 31, svensk specialutgåva, volym 2, s. 525, och förstainstansrättens dom av den 27 oktober 1994 i mål T-34/92, Fiatagri och New Holland Ford mot kommissionen, REG 1994, s. II-905, punkt 35, svensk specialutgåva, volym 16).

152 I sina kontakter med kommissionen har den tyska regeringen nämligen sedan år 1990 vid ett flertal tillfällen hänvisat till artikel 92.2 c i fördraget och insisterat på denna bestämmelses betydelse för återuppbyggnaden av det forna Östtyskland (se särskilt förbundskansler Helmut Kohls ovannämnda skrivelse till ordförande Jacques Delors av den 9 december 1992).

153 Den tyska regeringens åsikter i detta avseende har tillbakavisats av kommissionen i olika skriftväxlingar eller beslut (se särskilt meddelandet enligt artikel 93.2 i EEG-fördraget till de andra medlemsstaterna och till andra berörda parter beträffande den tyska regeringens förslag om att bevilja statligt stöd till Opel-gruppen till förmån för dennas investeringsprojekt i de nya delstaterna (EGT C 43, 1993, s. 14), meddelandet enligt artikel 93.2 i EEG-fördraget riktat till de andra medlemsstaterna och till andra berörda parter beträffande de stöd som Tyskland avser att bevilja företaget Rhône-Poulenc Rhotex GmbH (EGT C 210, 1993, s. 11), kommissionens beslut 94/266/EG av den 21 december 1993 beträffande planerat stöd till SST-Garngesellschaft GmbH, Thüringen (EGT L 114, 1994, s. 21), Mosel I-beslutet samt kommissionens beslut 94/1074/EG av den 5 december 1994 beträffande Tysklands planerade stöd till Textilwerke Deggendorf GmbH, Thüringen (EGT L 386, s. 13)).

154 Särskild vikt skall i detta hänseende fästas vid Mosel I-beslutet, genom vilket kommissionen förklarade vissa av de stöd som var i fråga oförenliga med den gemensamma marknaden, till ett belopp av 125,2 miljoner DEM, efter att med en motivering som är identisk med den i [det omtvistade] beslutet ha uteslutit att dessa stöd skulle kunna omfattas av undantaget i artikel 92.2 c i fördraget. Det är för övrigt värt att notera att varken sökandena eller de tyska myndigheterna väckt talan mot detta tidigare beslut.

155 Även om kommissionen, de tyska myndigheterna och sökandena, mellan antagandet av Mosel I-beslutet och antagandet av det nu aktuella beslutet, har haft ett flertal kontakter som uppenbarat deras orubbligt motstridiga uppfattningar beträffande tillämpligheten av artikel 92.2 c i fördraget på de omtvistade stöden (se punkterna V och VI i [det omtvistade] beslutet), skall det också understrykas att inget specifikt eller nytt argument har framförts i detta sammanhang, i synnerhet inte beträffande förekomsten av ett orsakssamband mellan situationen för den sachsiska bilindustrin efter den tyska återföreningen och Tysklands delning (se ovan punkt 141).

156 Sökandena och intervenienten har därför på ett tillfredsställande sätt informerats om skälen för [det omtvistade] beslutet och kommissionen var, i brist på mer specifika argument, inte skyldig att på ett fullständigare sätt motivera detta beslut.

157 Av vad ovan anförts följer att påståendena om åsidosättande av artikel 92.2 c i fördraget och om bristande motivering skall underkännas."

Parternas yttranden

67 Enligt klagandena och den tyska regeringen ger det omtvistade beslutet i realiteten varken klagandena eller förstainstansrätten något svar på varför kommissionen inte tillämpade artikel 92.2 c i fördraget.

68 Volkswagen och VW Sachsen har anfört att förstainstansrättens hänvisningar till andra beslut, vilka också de är bristfälligt motiverade, inte gör det omtvistade beslutet begripligt för den det berör. Enligt domstolens praxis skall dessutom ett beslut vara möjligt att förstå i sig. Denna brist kan inte kompenseras genom en hänvisning till beslut som inte innehåller någon mer specifik information angående varför kommissionen ansett att artikel 92.2 c i fördraget inte skall tillämpas. De beslut som förstainstansrätten hänvisat till i punkt 153 i den överklagade domen omnämns heller inte i det omtvistade beslutet, och har inte tillhandahållits.

69 Förstainstansrätten har vidare åsidosatt artikel 190 i fördraget genom att inte beakta att kommissionens beslut skall vara begripligt inte bara för den det berör, utan även för förstainstansrätten, för att den skall kunna utöva sin kontroll av att kommissionen uppfyllt sin motiveringsskyldighet.

70 Enligt Volkswagen och VW Sachsen framgår det av den överklagade domen att det omtvistade beslutet inte innehåller några skäl som motiverar att artikel 92.2 c i fördraget inte skall tillämpas. Kommissionen borde särskilt ha motiverat sitt ställningstagande i det omtvistade beslutet, eftersom det skilde sig från de tyska myndigheternas, och kommissionen varit fullt medveten om betydelsen av dess inställning på denna punkt.

71 Kommissionen har anfört att ett överklagande endast får grundas på att förstainstansrätten åsidosatt gemenskapsrätten. Domstolen har nämligen inte till uppgift att inom ramen för ett överklagande pröva sakfrågor, och den gör heller ingen egen rättslig bedömning av omständigheterna i målet. Kommissionen har gjort gällande att frågan huruvida motiveringen av ett beslut är begriplig för förstainstansrätten är en sakfråga, som endast får prövas av förstainstansrätten.

72 Kommissionen har påmint om att när det finns en viss bakgrund till ett beslut är det, för att uppfylla kraven enligt artikel 190 i fördraget, tillräckligt att denna återges i beslutet. Klagandena har varit inblandade i förfaranden som föregått antagandet av det omtvistade beslutet och beslutet Mosel I. Vad de anfört i denna del skall därför lämnas utan avseende.

73 Volkswagens och VW Sachsens uppgift om att de kommissionsbeslut som utgör bakgrunden till det omtvistade beslutet i sig är otillräckligt motiverade innebär ett påstående om att förstainstansrätten har bedömt sakförhållanden på ett felaktigt sätt. Detta påstående skall därför inte prövas.

74 Enligt kommissionen utgör de beslut som den hänvisat till i det omtvistade beslutet, däribland besluten Daimler-Benz och Tettau, bakgrunden i förevarande mål, vilken förstainstansrätten beaktat och gjort en korrekt bedömning av.

75 Vad gäller beslutet Mosel I har kommissionen påmint om att den i det beslutet uttryckligen inte godkänt en del av det ifrågavarande stödet, och att den för övrigt uttryckligen slagit fast att artikel 92.2 c i fördraget inte var tillämplig. Klagandena har inte fört talan mot det beslutet, trots att det gått dem emot och att det varit nödvändigt att göra så, med hänsyn till deras tolkning av denna bestämmelse.

Domstolens bedömning

76 Enligt fast rättspraxis skall den motivering som erfordras enligt artikel 190 i fördraget anpassas efter vilket slags rättsakt det är fråga om. Motiveringen skall på ett klart och otvetydigt sätt återge det resonemang som förts av den institution som står bakom rättsakten, så att berörda parter kan få reda på skälen för den vidtagna åtgärden och domstolen ges möjlighet att utöva sin kontroll. Det fordras heller inte att motiveringen av en rättsakt upptar samtliga relevanta sakförhållanden och rättsliga överväganden, eftersom frågan huruvida motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 190 i fördraget inte enbart skall bedömas mot bakgrund av motiveringens lydelse, utan även mot bakgrund av det sammanhang i vilket motiveringen ingår samt alla rättsregler som reglerar den berörda frågan (se bland annat dom av den 13 mars 1985 i de förenade målen 296/82 och 318/82, Nederländerna och Leeuwarder Papierwarenfabriek mot kommissionen, REG 1985, s. 809, punkt 19; svensk specialutgåva, volym 8, och av den 2 april 1998 i mål C-367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink's France, REG 1998, s. I-1719, punkt 63).

77 Det var således korrekt av förstainstansrätten att slå fast att det omtvistade beslutet var tillräckligt motiverat. Även om motiveringen i detta beslut är summarisk i detta avseende, visar den att det antagits mot en välkänd bakgrund och inom ramen för en fast beslutspraxis.

78 Det framgår vidare av motiveringen att de skäl som anförts för att artikel 92.2 c i fördraget skulle vara tillämplig tidigare lämnats utan avseende av samma skäl, i synnerhet i beslutet Mosel I, vilket varken klagandena eller den tyska regeringen fört talan mot.

79 Slutligen framgår det av det omtvistade beslutet att inga specifika skäl åberopats under det administrativa förfarandet, trots de kontakter som skett mellan, å ena sidan, klagandena och den tyska regeringen och, å andra sidan, kommissionen, vid vilka dessa hållit fast vid sina respektive ståndpunkter angående tillämpligheten av artikel 92.2 c i fördraget.

80 Talan skall således inte bifallas på den andra grunden.

Den tredje grunden - åsidosättande av artikel 92.3 b i fördraget

81 Förstainstansrätten har i den överklagade domen fastslagit följande:

"166 Enligt artikel 92.3 b i fördraget kan sådana stöd anses vara förenliga med den gemensamma marknaden som beviljas för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi.

167 Det framgår av denna bestämmelses sammanhang och allmänna systematik att störningen i fråga skall avse den berörda medlemsstatens ekonomi i dess helhet och inte endast ekonomin i en av statens regioner eller i delar av territoriet. Denna slutsats är dessutom förenlig med nödvändigheten av att göra en restriktiv tolkning av en undantagsbestämmelse som artikel 92.3 b i fördraget. För övrigt innehåller inte den av sökandena åberopade domen i det ovannämnda målet Philip Morris mot kommissionen några som helst uttalanden på denna punkt.

168 Härav följer att sökandenas argumentation helt skall underkännas, eftersom de har inskränkt sig till att hänvisa till den ekonomiska situationen i Freistaat Sachsen, utan att ens göra gällande att denna har lett till en allvarlig störning i ekonomin i Förbundsrepubliken Tyskland i dess helhet.

169 För övrigt innebär frågan huruvida den tyska återföreningen har framkallat en allvarlig störning i Förbundsrepubliken Tysklands ekonomi att det måste företas komplicerade ekonomiska och sociala bedömningar som måste utföras i ett gemenskapssammanhang och som omfattas av kommissionens stora utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller artikel 92.3 i fördraget (se, analogt, domstolens dom av den 15 maj 1997 i mål C-355/95 P, TWD mot kommissionen, REG 1997, s. I-2549, punkt 26). Domstolsprövningen bör i detta avseende begränsas till en kontroll av att formaliteterna och motiveringsskyldigheten har iakttagits, att de uppgifter om faktiska omständigheter som ligger till grund för det omtvistade ställningstagandet är materiellt riktiga, att någon uppenbart oriktig bedömning av dessa omständigheter inte har gjorts samt att maktmissbruk inte har förekommit. I synnerhet ankommer det inte på förstainstansrätten att ersätta kommissionens ekonomiska bedömning med sin egen (se förstainstansrättens dom av den 12 december 1996 i mål T-380/94, AIUFFASS och AKT mot kommissionen, REG 1996, s. II-2169, punkt 56, och av den 5 november 1997 i mål T-149/95, Ducros mot kommissionen, REG 1997, s. II-2031, punkt 63).

170 I det aktuella fallet har sökandena inte anfört några som helst konkreta uppgifter till stöd för att kommissionen har gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning genom att anse att den tyska återföreningens ogynnsamma återverkningar på den tyska ekonomin, hur verkliga de än är, inte i sig utgör ett skäl för att tillämpa artikel 92.3 b i fördraget på en stödordning.

171 Motiveringen av [det omtvistade] beslutet är visserligen kortfattad men förefaller vara tillräcklig mot bakgrund av det sammanhang i vilket ärendet skall ses, dess föregångare, i synnerhet Mosel I-beslutet, och underlåtenheten att anföra specifika argument under det administrativa förfarandet. I detta avseende är de överväganden som redovisats ovan i punkterna 140-142 och 149-156 i tillämpliga delar giltiga även beträffande motiveringen av kommissionens vägran att i det aktuella fallet tillämpa det undantag som föreskrivs i artikel 92.3 b i fördraget.

172 Av vad ovan anförts följer att påståendena om att artikel 92.3 b i fördraget har åsidosatts och om bristande motivering skall underkännas."

Parternas yttranden

82 Klagandena har gjort gällande att förstainstansrättens bedömning att artikel 92.3 b i fördraget endast skall tillämpas när en medlemsstats hela territorium berörs är felaktig. Varken lydelsen eller den ändamålsenliga verkan av denna bestämmelse motiverar förstainstansrättens bedömning att det förhållandet att den gamla socialistiska ekonomin i Tyska demokratiska republiken bröt samman under återföreningen inte skall anses vara en "allvarlig störning" i Tysklands ekonomi. Begreppet "allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi" har avsiktligen fått en omfattande räckvidd av fördragets upphovsmän, för att dess tillämpning inte skall begränsas till en viss form av allvarlig ekonomisk kris. Lydelsen av artikel 92.3 b i fördragets lydelse ger inte något svar på huruvida den allvarliga ekonomiska kris som avses skall hänföra sig till en viss ekonomisk sektor, den allmänna konjunktursituationen eller ekonomisk tillbakagång i en region som är av vikt för hela medlemsstaten.

83 Den tyska regeringen har anfört att en störning i den mening som avses i denna bestämmelse är allvarlig när den påverkar hela ekonomin, eller i vart fall ett flertal regioner eller ekonomiska områden.

84 Den har vidare påpekat att en extremt restriktiv tillämpning av en sådan bestämmelse som den i artikel 92.3 b i fördraget skulle vara felaktig, eftersom denna bestämmelse, till skillnad från bestämmelsen om Tysklands delning i artikel 92.2 c i fördraget, inte är ett lagstadgat undantag som skall tillämpas med automatik så snart vissa materiella villkor är uppfyllda. Det ankommer på kommissionen att bedöma huruvida artikel 92.3 b i fördraget skall tillämpas. Det skulle emellertid inte vara förenligt med andan i denna bestämmelse att genom restriktivast möjliga tolkning begränsa kommissionens handlingsutrymme enligt fördraget.

85 Klagandena och den tyska regeringen har även anfört att mot bakgrund av att Tysklands återförening medförde att ekonomin i närmare en tredjedel av Tysklands territorium behövde rekonstrueras kan det inte göras gällande att den allvarliga ekonomiska störningen i de nya delstaterna inte skulle omfattas av villkoren i artikel 92.3 b i fördraget. Gemenskapens institutioner måste vidare ha insett att återföreningens ekonomiska verkningar inte skulle begränsas till de nya delstaternas territorium.

86 Förstainstansrätten har dessutom, utan att ange några skäl, anfört att dessa undantag skall tillämpas restriktivt. Den har därigenom godtyckligt minskat det tillämpningsutrymme som fördragets upphovsmän hade för avsikt att ge denna bestämmelse. Även undantag skall tolkas med beaktande av deras ursprung, lydelse och anda.

87 Enligt kommissionen skall vad som anförts i denna del delvis lämnas utan avseende, och är i övrigt irrelevant eller ogrundat.

88 För det första skall påståendet om åsidosättande av artikel 92.3 b i fördraget lämnas utan avseende i den mån som Freistaat Sachsen inte åberopat det vid förstainstansrätten. Det är således prekluderat enligt artiklarna 42.2 och 118 i domstolens rättegångsregler.

89 Påståendet är vidare irrelevant, eftersom klagandena och den tyska regeringen varken har gjort gällande att kommissionen vid tillämpningen av artikel 92.3 b i fördraget skulle ha överskridit sitt utrymme för skönsmässig bedömning eller att förstainstansrätten skulle ha fattat ett oriktigt beslut i detta avseende. Även om denna bestämmelse skulle anses vara tillämplig när en störning endast rör en del av en medlemsstat, såsom klagandena och den tyska regeringen har gjort gällande, medför detta inte att den överklagade domen skall upphävas.

90 Ett överklagande skall nämligen ogillas även när den överklagade domen kan motiveras av andra skäl än dem som förstainstansrätten angivit. Eftersom det inte har åberopats att det skett en felaktig rättslig bedömning, kan den tredje grunden inte medföra att den överklagade domen upphävs.

91 Påståendet att artikel 92.3 b i fördraget har åsidosatts är slutligen felaktigt. Den bestämmelsen rör, till skillnad mot punkterna a och c i samma artikel, inte en allvarlig störning av ekonomin i en "region", utan i "en medlemsstat" i dess helhet.

92 Kommissionen har påpekat att klagandena och den tyska regeringen kompletterat sin argumentation genom att anföra att de ekonomiska problemen i de nya delstaterna har medfört krav på ekonomiska uppoffringar i hela Förbundsrepubliken Tyskland, och därigenom gjort gällande att förstainstansrätten gjort en felaktig bedömning av omständigheterna. Detta påstående skall således inte prövas i målet. I alla händelser har dessa uppoffringar inte medfört någon allvarlig störning i ekonomin, och påståendet saknar således relevans.

Domstolens bedömning

93 Enligt artikel 118 i domstolens rättegångsregler är artikel 42.2 i dessa regler, som i princip förbjuder att nya grunder åberopas under rättegången, tillämplig i mål om överklagande av förstainstansrättens avgöranden. Domstolen är i ett mål om överklagande således endast behörig att pröva förstainstansrättens bedömning av de grunder som har behandlats vid den (se dom av den 1 juni 1994 i mål C-136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl., REG 1994, s. I-1981, punkt 59, och av den 16 maj 2002 i mål C-321/99 P, ARAP m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I-4287, punkt 112).

94 Det är utrett att Freistaat Sachsen inte i målet vid förstainstansrätten gjort gällande att artikel 92.3 b i fördraget åsidosatts (se särskilt punkt 95 i den överklagade domen).

95 Freistaat Sachsen är således förhindrad att åberopa denna grund vid domstolen.

96 Vad avser Volkswagens och VW Sachsens påstående att förstainstansrätten felaktigt slagit fast att denna bestämmelse endast skall tillämpas när hela medlemsstatens territorium påverkas, framgår det klart av punkt 167 i den överklagade domen att förstainstansrätten inte hänvisat till hela medlemsstatens territorium, utan till den berörda medlemsstatens ekonomi i dess helhet.

97 Såsom kommissionen har påpekat är skillnaden mellan artikel 92.3 b i fördraget och punkterna a och c i samma artikel att det i det förra fallet krävs en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi, och inte i en region, eftersom störningar i ekonomin i en region inte nödvändigtvis behöver påverka den berörda medlemsstatens ekonomi i dess helhet.

98 Det var således korrekt av förstainstansrätten att erinra om att undantagsbestämmelsen i artikel 92.3 b i fördraget skall tolkas restriktivt och i punkt 167 i den överklagade domen slå fast att störningen således skall omfatta den berörda medlemsstatens ekonomi i dess helhet, och inte endast ekonomin i en av medlemsstatens regioner eller i vissa delar av dess territorium.

99 När det gäller vad Volkswagen, VW Sachsen och den tyska regeringen anfört om att varken lydelsen eller den ändamålsenliga verkan av artikel 92.3 b i fördraget motiverar förstainstansrättens bedömning att det förhållandet att den gamla socialistiska ekonomin i Tyska demokratiska republiken bröt samman under återföreningen inte skall anses vara en "allvarlig störning" i Tysklands ekonomi, har förstainstansrätten i punkterna 169 och 170 i den överklagade domen konstaterat att frågan om omfattningen av de allvarliga störningarna i ekonomin som orsakats av återföreningen innefattar komplicerade ekonomiska och sociala bedömningar som omfattas av kommissionens stora utrymme för skönsmässig bedömning. Det har inte anförts några som helst konkreta uppgifter till stöd för att kommissionen har gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning.

100 Denna bedömning av förstainstansrätten är helt korrekt. Vad den tyska regeringen anfört om att det är tillräckligt att hänvisa till bestämmelsen i sig, inom ramen för kända omständigheter, för att visa att förutsättningarna för tillämpning av artikel 92.3 b i fördraget varit uppfyllda.

101 Volkswagen, VW Sachsen och den tyska regeringen har i detta sammanhang vidare ansett det vara tillräckligt att ifrågasätta förstainstansrättens bedömning av omständigheterna, utan att anföra några omständigheter till stöd för att den skulle ha missuppfattat desamma.

102 Förstainstansrättens bedömning av omständigheterna, med undantag för då förstainstansrätten missuppfattat bevisningen, utgör inte en rättsfråga som är underställd domstolens kontroll (dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C-238/99 P, C-244/99 P, C-245/99 P, C-247/99 P, C-250/99 P-C-252/99 P och C-254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I-8375, punkt 330).

103 Talan skall således inte bifallas på den tredje grunden.

Den fjärde grunden - åsidosättande av artiklarna 92.3 och 93 i fördraget

104 Förstainstansrätten har i den överklagade domen fastslagit följande:

"203 I motsats till vad sökandena har gjort gällande kan de omtvistade stöden inte anses omfattas av ett regionalstödsprogram som redan godkänts av kommissionen och därigenom [vara] undantagna skyldigheten att anmälas på förhand.

204 Tyskland har nämligen, genom att i det nittonde ramprogrammet - som antagits med tillämpning av lagen om gemensamma uppgifter - hänvisa till vissa bestämda sektorer i vilka samtliga förmånsberättigade projekt även i fortsättningen var underkastade kravet på kommissionens förhandstillstånd (se ovan punkt 7), konstaterat att godkännandet av de regionalstöd som avsågs i detta ramprogram inte omfattade sektorerna i fråga och i synnerhet inte bilindustrin, såvitt kostnaden för projekt som var föremål för stöd överskred 12 miljoner ECU.

205 Detta bekräftas särskilt av kommissionens skrivelse av den 2 oktober 1990 med godkännande av den ordning för regionalstöd för år 1991 som föreskrevs genom det nittonde ramprogrammet (se ovan punkt 7) och genom dess skrivelse av den 5 december 1990 med godkännande av att lagen om gemensamma uppgifter tillämpades på de nya delstaterna (se ovan punkt 11), i vilka kommissionen uttryckligen fäste den tyska regeringens uppmärksamhet på nödvändigheten av att vid genomförandet av de planerade åtgärderna beakta gemenskapens befintliga rambestämmelser för vissa industrisektorer. Det bekräftas även av dess skrivelser av den 14 december 1990 och den 14 mars 1991, i vilka kommissionen insisterade på att stöden till Volkswagens nya investeringar inte kunde genomföras utan att först anmälas till och godkännas av kommissionen (se ovan punkt 18), och av det förhållandet att det i samtliga 1991 års beslut föreskrivs att de antas med förbehåll för kommissionens godkännande. Sökandena har felaktigt gjort gällande att en sådan uppgift saknar föremål med hänvisning till att tillstånd redan getts genom godkännandet av det nittonde ramprogrammet. Detta godkännande omfattar nämligen inte bilindustrin, vilket understrukits ovan i punkt 204. För övrigt saknar sökandena grund för att påstå att tillhandahållandet av de ovannämnda skrivelserna, i en bilaga till dupliken, har skett för sent och att de därför inte kan ligga till grund för sakprövningen. För det första citeras nämligen dessa skrivelser såväl i punkt II i beslutet som i [det omtvistade] beslutet att inleda undersökningsförfarandet. För det andra tillhandahölls de som ett svar på ett påstående som framfördes första gången i repliken.

206 Mot bakgrund av de uppgifter som presenterats ovan kan det förhållandet att gemenskapens rambestämmelser inte var tillämpliga under perioden januari-april 1991, om detta kan visas, inte få den rättsliga konsekvensen att stöden till bilindustrin skall anses omfattas av godkännandet av det nittonde ramprogrammet. Under dessa omständigheter skall tvärtom artikel 93.3 i fördraget anses ha varit helt och hållet tillämplig på stöden i fråga.

207 Av vad anförts följer att det under alla omständigheter förelåg en skyldighet att på förhand anmäla de omtvistade stöden till kommissionen, och att de inte kunde genomföras förrän förfarandet hade utmynnat i ett slutligt beslut.

208 Däremot saknar frågan huruvida gemenskapens rambestämmelser var tvingande i förhållande till Tyskland i mars 1991 relevans i detta mål.

209 Det skall i detta avseende understrykas att även om reglerna i gemenskapens rambestämmelser, i egenskap av lämpliga åtgärder som kommissionen föreslagit medlemsstaterna med stöd av artikel 93.1 i fördraget, helt och hållet saknar tvingande karaktär och endast har verkan gentemot de sistnämnda om de ger sitt medgivande därtill (se domen av den 15 april 1997 i det ovannämnda målet Spanien mot kommissionen, punkterna 30-33), finns det inte något som förhindrar kommissionen att undersöka de stöd som skall anmälas till den mot bakgrund av dessa regler, inom ramen för det stora utrymme för skönsmässig bedömning den förfogar över för tillämpningen av artiklarna 92 och 93 i fördraget.

210 Det skall ändå tilläggas att sökandenas argument, att undersökningen år 1996 av de omtvistade stödens förenlighet med den gemensamma marknaden endast kunde grundas på bedömningsgrunder som förelåg år 1991, saknar allt stöd i domstolens och förstainstansrättens praxis. Således fastslog domstolen i sin dom av den 10 juli 1986 i mål 234/84, Belgien mot kommissionen (REG 1986, s. 2263, punkt 16; svensk specialutgåva, volym 8, s. 691) och av den 26 september 1996 i mål C-241/94, Frankrike mot kommissionen (REG 1996, s. I-4551, punkt 33) att lagenligheten av ett beslut avseende stöd skall bedömas mot bakgrund av de uppgifter kommissionen hade tillgång till när den antog beslutet. Förstainstansrätten gjorde detsamma i sin dom av den 25 juni 1998 i de förenade målen T-371/94 och T-394/94, British Airways m.fl. och British Midland Airways mot kommissionen (REG 1998, s. II-2405, punkt 81).

211 För övrigt förbjuder artikel 92.1 i fördraget allt stöd som snedvrider eller som hotar att snedvrida konkurrensen, i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Härav följer att kommissionen, när den kontrollerar förekomsten av ett stöd i denna bestämmelses mening, inte är strikt bunden av konkurrensförhållandena vid tidpunkten för antagandet av beslutet. Dess bedömning skall ske i ett dynamiskt perspektiv, med beaktande av den troliga konkurrensutvecklingen och de effekter som stödet i fråga kommer att ha på denna utveckling.

212 Härav följer att kommissionen inte kan kritiseras för att ha beaktat omständigheter som inträffat efter antagandet av en plan för att införa eller ändra ett stöd. Det förhållandet att den berörda medlemsstaten, i strid med sina skyldigheter enligt artikel 93.3 i fördraget, har genomfört de planerade åtgärderna innan undersökningsförfarandet har utmynnat i ett slutligt beslut saknar relevans för denna fråga.

213 Sökandenas argument att en sådan praxis är oförenlig med rättssäkerhetsprincipen kan inte godtas. Även om kommissionen måste få rimlig tid på sig för att genomföra det inledande undersökningsförfarandet enligt artikel 93.3 i fördraget, ankommer det på denna institution att handla med skyndsamhet och att ta hänsyn till medlemsstaternas intresse av att snabbt få besked på områden där åtgärder kan behöva vidtas omgående på grund av den verkan som medlemsstaterna förväntar sig att de planerade stimulansåtgärderna kommer att få. Kommissionen bör därför ange sin ståndpunkt inom en rimlig tidsfrist som domstolen har fastställt till två månader (domstolens dom av den 11 december 1973 i mål 120/73, Lorenz mot kommissionen, REG 1973, s. 1471, punkt 4, svensk specialutgåva, volym 2, s. 177. Se även artikel 4 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (EGT L 83, s. 1)). Kommissionen är för övrigt skyldig att iaktta samma allmänna skyndsamhetskrav när den beslutar att inleda det kontradiktoriska undersökningsförfarande som föreskrivs i artikel 93.2 i fördraget, och dess underlåtenhet att agera i frågan kan i förekommande fall bli föremål för talan enligt artikel 175 i EG-fördraget (nu artikel 232 EG).

214 Det saknas för övrigt anledning att i det aktuella fallet ta ställning till ett eventuellt åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen. Den tid som gick mellan dagen för antagandet av de första besluten om beviljande (mars 1991) och antagandet av [det omtvistade] beslutet (den 26 juni 1996) beror nämligen på, för det första, avsaknaden av en fullständig underrättelse om åtgärderna i fråga, för det andra sökandenas successiva ändringar av sina planer, vilka i sin tur har medfört successiva ändringar av besluten om beviljande, och för det tredje de betydande svårigheter som kommissionen har stött på när det gäller att från den tyska regeringen och sökandena erhålla de upplysningar som var nödvändiga för att den skulle kunna fatta ett beslut (se ovan punkterna 16-42).

215 I synnerhet framgår det av Mosel I-beslutet att kommissionen i början av år 1993 var i stånd att fatta ett beslut beträffande samtliga Volkswagens investeringsprojekt, såsom de ursprungligen hade redovisats. Det var på Volkswagens uttryckliga begäran av den 31 januari 1993 som kommissionen begränsade sin bedömning av stödet till att avse Mosel I och Chemnitz I. Därefter dröjde det till år 1995, då kommissionen hotade de tyska myndigheterna med att den skulle anta ett beslut på grundval av de ofullständiga uppgifter den förfogade över, innan de upplysningar tillhandahölls som den hade behov av. Det var först år 1996 som kommissionen slutligen kunde fatta ett beslut på grundval av samtliga relevanta rättsliga och faktiska omständigheter.

216 Under tiden hade sökandenas ursprungliga projekt ändrats vid tre tillfällen, och följaktligen hade 1991 års beslut ändrats genom 1993, 1994 och 1996 års beslut. Även om parterna tvistar om dessa successiva ändringars omfattning, är det ostridigt att de åtminstone medförde en betydande minskning av projektens storlek och, framför allt, att igångsättandet av avdelningarna för lackering och slutmontering i Mosel II och Chemnitz II flyttades fram tre till fyra år.

217 Sökandena saknar därför grund för att påstå att kommissionen var skyldig att undersöka de planer som utarbetades successivt under åren 1993, 1994 och 1996 enbart mot bakgrund av de bedömningsgrunder den hade tillgång till år 1991. Det var tvärtom med rätta som den vid sin bedömning tog hänsyn till de förändringar som skett.

218 Även om kommissionen i ett första skede skulle ha godkänt de stöd som beviljades enligt 1991 års beslut, hade den ändå haft rätt att återigen undersöka dem när de ändrades, i enlighet med artikel 93.3 i fördraget, enligt vilken kommissionen skall underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att ändra stödåtgärder. Kommissionen skulle således, även om den medgav att det inte förelåg någon överkapacitet i bilindustrin år 1991, i princip kunna beakta den överkapacitet som inträtt från och med år 1993.

219 Av vad anförts följer att sökandenas argument om nödvändigheten av en förhandsbedömning och om att gemenskapens rambestämmelser inte är tillämpliga skall underkännas i sin helhet."

Parternas yttranden

105 Enligt klagandena har förstainstansrätten åsidosatt artiklarna 92.3 och 93 i fördraget genom att anföra att de omtvistade stöden skulle ha anmälts var för sig, trots att de omfattats av det nittonde ramprogrammet, vilket godkändes av kommissionen i en skrivelse till den tyska regeringen av den 2 oktober 1990.

106 Klagandena har därvid anfört att kommissionen i diverse skrivelser godkänt tillämpningen av lagen om gemensamma uppgifter och utvidgningen av befintligt stöd till de nya delstaterna. Trots att kommissionen i dessa skrivelser påmint om att de tyska myndigheterna vid genomförandet av stödprogrammen skulle iaktta de för vissa sektorer tillämpliga gemenskapsbestämmelserna, bland annat för bilindustrin, har klagandena anfört att gemenskapens rambestämmelser inte hade trätt i kraft under tiden från januari till april 1991.

107 Gemenskapens rambestämmelser var nämligen endast tillämpliga under två år, fram till och med den 31 december 1990. Deras förlängning godkändes inte förrän i april år 1991. Eftersom det rörde sig om en lämplig åtgärd i den mening som avses i artikel 93.1 i fördraget skall dessa rambestämmelser inte anses ha varit tillämpliga förrän från och med april år 1991, och således efter att stödåtgärderna beviljades den 22 mars 1991.

108 De omtvistade stödåtgärderna skall således anses utgöra en del av ett stödprogram som omfattats av kommissionens allmänna godkännande, och därför anses utgöra befintligt stöd.

109 Stödåtgärderna behövde därmed inte anmälas. När det gäller befintligt stöd är det tillräckligt att kommissionen prövar huruvida en enskild stödåtgärd omfattas av det allmänna stödprogrammet, och att villkoren för dess beviljande enligt beslutet om godkännande har iakttagits.

110 Kommissionen har anfört att vad klagandena anfört till en del saknar relevans och till en del är felaktigt. Den har därvid gjort gällande att den när det omtvistade beslutet fattades den 26 juni 1996 inte varit skyldig att beakta den situation eller det rättsläge som rådde i mars 1991. Även om den skulle ha haft en sådan skyldighet, skulle de omtvistade stödåtgärderna ha anmälts, och kommissionen skulle ha haft att göra en fullständig prövning av dem. Även om kommissionen, slutligen, skulle ha varit skyldig att göra sin bedömning utifrån en tidpunkt vid vilken Förbundsrepubliken Tyskland ännu inte medgivit att gemenskapens rambestämmelser skulle tillämpas, skulle det inte ha hindrat kommissionen från att tillämpa dessa.

Domstolens bedömning

111 Vad klagandena anfört grundar sig på förutsättningen att gemenskapens rambestämmelser inte varit tillämpliga från och med januari till och med mars år 1991, och att de omtvistade stödåtgärderna, vilka utgjorde regionalstöd som omfattades av det nittonde ramprogrammet, skall anses ha utgjort befintligt stöd.

112 Förstainstansrätten har emellertid, mot bakgrund av vad den anfört i punkterna 204 och 205 i den överklagade domen, ansett att stödåtgärder till bilindustrin inte omfattats av godkännandet av regionalstöd inom ramen för det nittonde ramprogrammet, även om inte gemenskapens rambestämmelser skulle ha varit tillämpliga.

113 Såsom domstolen framhållit i punkt 102 ovan utgör inte förstainstansrättens bedömning av omständigheterna, med undantag för då förstainstansrätten missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll.

114 Förstainstansrätten hade inte missuppfattat bevisningen när den slog fast att de omtvistade stödåtgärderna skulle ha anmälts till kommissionen i förväg, och att de inte fick genomföras innan det förfarandet lett till ett slutligt beslut.

115 Kommissionens godkännande av regionalstöd inom ramen för det nittonde ramprogrammet omfattade i alla händelser inte det stöd som givits, i synnerhet inte inom bilindustrin.

116 Det är vidare på så sätt som kommissionen har uppfattat den tyska regeringen, vilket framgår av det citat ur det nittonde ramprogrammet i punkt 7 den överklagade domen som återgivits i punkt 6 ovan.

117 Härav följer att eftersom godkännandet inte omfattade stöd till bilindustrin skulle de omtvistade stödåtgärderna ha anmälts, antingen enligt gemenskapens rambestämmelser, eller, om dessa inte skulle ha varit tillämpliga, enligt artikel 93.3 i fördraget.

118 Det var således korrekt av förstainstansrätten att i punkt 207 i den överklagade domen slå fast att det förelåg en skyldighet att på förhand anmäla de omtvistade stöden till kommissionen, och att de inte fick genomföras förrän förfarandet hade lett till ett slutligt beslut.

119 Mot denna bakgrund och med hänsyn till att frågan huruvida gemenskapens rambestämmelser varit tillämpliga mellan januari och april år 1991 saknar betydelse, och att vad klagandena i övrigt anfört syftar till att visa att rambestämmelserna inte varit tillämpliga, skall talan inte bifallas på den fjärde grunden.

Den femte grunden - följderna av att förstainstansrätten slagit fast att talan delvis återkallats

120 Förstainstansrätten har i punkt 65 i den överklagade domen fastslagit följande:

"Vid sammanträdet den 30 juni 1999 begärde sökandena i mål T-143/96 att förstainstansrätten skulle fastställa att det inte längre finns något föremål för talan, såvitt den avser ogiltigförklaring av artikel 2 första strecksatsen i [det omtvistade] beslutet, vari det förklaras att investeringsstödet i form av särskilda avskrivningar på investeringar inte är förenligt med den gemensamma marknaden, och att i detta fall tillämpa artikel 87.6 i rättegångsreglerna. Förstainstansrätten har också noterat att denna begäran enligt kommissionen skall tolkas som att sökandena delvis har återkallat sin talan, vilket innebär att artikel 87.5 i rättegångsreglerna skall tillämpas."

121 Förstainstansrätten har i punkt 309 i den överklagade domen fastslagit följande:

"Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 87.5 i rättegångsreglerna skall den part som återkallar talan förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. ..."

122 Punkt 1 i domslutet i den överklagade domen har följande lydelse:

"Det antecknas att [Volkswagen och VW Sachsen] har återkallat sin talan såvitt avser yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 2 första strecksatsen i [det omtvistade] beslutet ..."

Parternas yttranden

123 Volkswagen och VW Sachsen har invänt mot dessa punkter i den överklagade domen och anfört att den yrkat att förstainstansrätten skulle fastställa att, för det fall att de vunnit framgång, på grund av förändringar i de tyska skattebestämmelserna, de ändå inte hade haft förmåga att i efterhand genomföra extraordinära återbetalningar. Deras yrkande har således i praktiken varit att förstainstansrätten i denna del skulle fastställa att det inte fanns anledning att döma i saken, och därvid fastställa fördelningen av ansvaret för rättegångskostnaderna enligt artikel 87.6 i förstainstansrättens rättegångsregler.

Domstolens bedömning

124 I detta avseende är det tillräckligt att erinra om att det följer av fast rättspraxis att, när alla andra grunder till stöd för överklagandet har underkänts, ett yrkande som avser att förstainstansrättens beslut om rättegångskostnaderna var rättsstridigt skall avvisas i enlighet med artikel 51 andra stycket i EG-stadgan för domstolen, där det föreskrivs att ett överklagande inte endast får avse rättegångskostnadernas storlek och fördelning (se särskilt dom av den 14 september 1995 i mål C-396/93 P, Henrichs mot kommissionen, REG 1995, s. I-2611, punkterna 65 och 66, och av den 12 juli 2001 i de förenade målen C-302/99 P et C-308/99 P, kommissionen och Frankrike mot TF1, REG 2001, s. I-5603, punkt 31).

125 Talan skall således inte bifallas med stöd av den femte grunden.

126 Mot denna bakgrund, när ingen av de åberopade grunderna medför att talan skall bifallas, skall talan ogillas.

Rättegångskostnader

127 I enlighet med artikel 69.2 i domstolens rättegångsregler, vilken är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 118 i dessa rättegångsregler, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Freistaat Sachsen, Volkswagen och VW Sachsen skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom de har tappat målet, skall kommissionens yrkanden bifallas.

128 I artikel 69.4 första stycket i rättegångsreglerna, som också den i enlighet med artikel 118 i rättegångsreglerna är tillämplig i mål om överklagande, skall medlemsstater och institutioner som intervenerar bära sina rättegångskostnader. Förbundsrepubliken Tyskland skall således bära sina rättegångskostnader.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

följande dom:

1) Talan ogillas.

2) Freistaat Sachsen skall ersätta rättegångskostnaderna i mål C-57/00 P.

3) Volkswagen AG och Volkswagen Sachsen GmbH skall ersätta rättegångskostnaderna i mål C-61/00 P.

4) Förbundsrepubliken Tyskland skall bära sina rättegångskostnader.