61999C0221

1. Denna begäran om förhandsavgörande avser bestämmelserna i artiklarna 5 och 85 i EG-fördraget (nu artiklarna 10 EG och 81 EG).

2. Talan har väckts vid Giudice de pace di Genova (Italien) i en tvist angående italienska lagbestämmelser genom vilka arvoden för tjänster som utförs av arkitekter och ingenjörer har fastställts. Tvisten ingår i det särskilda sammanhanget för det summariska förfarande för betalningsföreläggande som regleras i artikel 633 och följande artiklar i den italienska civilprocesslagen (nedan kallad CPC).

I - Tillämpliga nationella bestämmelser

A - Det summariska förfarandet för betalningsföreläggande

3. "Procedimento d'ingiunzione" (betalningsföreläggande) är ett summariskt förfarande som ger fordringsägaren möjlighet att på begäran, som inledningsvis inte meddelas motparten, erhålla en exekutionstitel gentemot gäldenären.

4. Fordringsägaren skall på grundval av verifikationer begära att domstolen utfärda ett föreläggande för gäldenären att betala det begärda beloppet inom en bestämd frist (i princip 20 dagar).

5. Om fordran avser arvoden, rättigheter eller återbetalningar som tillfaller personer som är fria yrkesutövare skall fakturan för den berördes arvoden bifogas ansökan. Ansökan skall förses med sökandens namnteckning samt med ett yttrande från den behöriga yrkessammanslutningen (artikel 636 CPC).

6. Enligt artikel 636 tredje stycket CPC är domstolen skyldig att rätta sig efter yttrandet från yrkessammanslutningen vad avser de begärda beloppen, om den inte avslår ansökan på grund av att motiveringen för denna är otillräcklig.

7. I enlighet med artikel 643 CPC skall kopia av föreläggandet och kopia av ansökan delges svaranden. Denna dubbla delgivning inleder ärendet (artikel 643 tredje stycket CPC). Från och med delgivningen fram till utgången av den frist som givits honom för att frivilligt uppfylla hans åtaganden kan svaranden inkomma med svaromål och invändning. Om gäldenären bestrider föreläggandet inom denna frist inleds det allmänrättsliga kontradiktoriska förfarandet (artikel 645 CPC). Domstolen skall i motsatt fall förklara att föreläggandet skall verkställas på ansökan av fordringsägaren.

B - Lagbestämmelserna om arvoden

8. I den italienska lagstiftningen föreskrivs minimitariffer för de tjänster som utförs av arkitekter och ingenjörer.

9. Dessa tariffer fastställdes till en början genom lag nr 143 av den 2 mars 1949 om godkännande av ingenjörers och arkitekters yrkestariff.

10. I artikel 2 i den tariff som bifogats denna lag föreskrivs fyra typer av arvoden, nämligen 1) "procentuella arvoden", det vill säga arvoden som fastställs i förhållande till det belopp som arbetet uppgår till, 2) "kvantitativa arvoden", det vill säga arvoden som bestäms i förhållande till det belopp som måttenheten uppgår till, 3) "arvoden enligt förrättningen", som fastställs i förhållande till den tid som ägnats åt arbetet, och 4) "skönsmässiga arvoden", som helt lämnas till tjänsteutövarens egen bedömning.

11. I artikel 5 i den ovannämnda tariffen anges de tjänster för vilka tjänsteutövaren kan fastställa arvodet efter eget skön.

12. Förfarandet för fastställande av arvoden har senare ändrats genom lag nr 143 av den 4 mars 1958 om reglering av ingenjörers och arkitekters tariff. I denna lag föreskrivs att arvodenas och ersättningens tariffer, på förslag av de nationella råden för ingenjörssammanslutningen och arkitektsamfundet, skall fastställas genom dekret från justitieministern, i samråd med ministern för offentliga arbeten.

13. De tariffer som fastställts enligt detta nya förfarande gäller dock inte de tjänster som avses i artikel 5 i den tariff som bifogats lag nr 143/49. En arkitekt kan i fråga om dessa tjänster även i fortsättningen fastställa sina arvoden helt efter eget skön.

C - Det nationella rådet för arkitektsamfundet

14. Det föreskrivs i artikel 5 i lag nr 1395 av den 24 juni 1923, vad avser det nationella rådet för arkitektsamfundet, att arkitekter som är inskrivna i yrkesregistret skall utse sitt eget råd. Detta råd skall bland annat ha till uppgift att på begäran yttra sig över tvister i samband med yrkesutövningen och över regleringen av omkostnader och arvoden.

II - De faktiska omständigheterna och förfarandet

15. Stefania Rossi är verksam som arkitekt i Italien.

16. Stefania Rossi begärde genom ansökan som inkom den 29 oktober 1998 att Giudice di pace di Genova skulle utfärda ett betalningsföreläggande gentemot Giuseppe Conte avseende 2 550 000 ITL för vissa yrkesmässiga tjänster. I enlighet med artikel 636 CPC bifogade Stefania Rossi till sin ansökan en faktura som upprättats på grundval av "skönsmässiga arvoden" enligt artiklarna 2 och 5 i den tariff som utgör bilaga till lag nr 143/49. Stefania Rossi företedde även en motsvarande bekräftelse från rådet för arkitektsamfundet i Genua.

17. Giudice di pace di Genova biföll genom beslut av den 30 oktober 1998 Stefania Rossis begäran.

18. Giuseppe Conte bestred den 18 december 1998 betalningsföreläggandet. Enligt Giuseppe Conte var betalningsföreläggandet ogiltigt på grund av att den bekräftelse som rådet för arkitektsamfundet i Genua hade utfärdat utgjorde ett sådant beslut av företagssammanslutning som strider mot artikel 85 i fördraget. Giuseppe Conte anmodade den nationella domstolen att ställa flera tolkningsfrågor till EG-domstolen avseende huruvida det italienska systemet är förenligt med gemenskapsrätten.

19. Giudice di pace di Genova har i sitt beslut om hänskjutande angett att det krävs en tolkning av artiklarna 5 och 85 i fördraget för att den skall kunna avgöra frågan om ogiltighetsinvändningen samt frågan huruvida begäran är välgrundad.

20. Den nationella domstolen har i det avseendet preciserat att befogenheten att upprätta tariffer tidigare delegerades till de enskilda yrkessammanslutningarna. Till följd av en reform år 1944 överfördes denna befogenhet till de nationella råden för yrkessammanslutningarna som upprättades vid justitieministeriet.

21. Den hänskjutande domstolen har i fråga om den aktuella tariffen i målet vid den nationella domstolen understrukit att "de nationella råden som väljs av stämman av dem som är inskrivna i yrkesregistret och således är företrädare på nationell nivå för yrkeskategorierna ingenjörer och arkitekter, har utarbetat en enhetlig tariff som vidimerats av ministern för offentliga arbeten och i sin helhet införlivats med lag nr 143 av den 2 mars 1949".

22. Giudice de pace di Genova har tillagt att "det i artikel 636 [CPC] föreskrivs ... att yttrandet av den behöriga yrkessammanslutningen är bindande för den domstol vid vilken det har begärts att ett betalningsföreläggande skall utfärdas. Domstolen får således inte göra någon bedömning av huruvida de arvoden som tariffkommittén vid yrkessammanslutningen har godkänt är rimliga."

III - Tolkningsfrågorna

23. Den italienska domstolen har följaktligen beslutat att förklara målet vilande och att ställa följande frågor till domstolen:

"1) Kan begreppet företag som utformats i kommissionens beslut och i domstolens rättspraxis anses omfatta dem som är yrkesverksamma som arkitekter och skall, om så är fallet, de yrkessammanslutningar som arkitekter tillhör anses utgöra företagssammanslutningar i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget?

2) Skall bestämmelsen i artikel 5 jämförd med artikel 85 i EG-fördraget anses vara förenlig med en nationell regel vilken ger lags verkan till en tariff som utarbetats och antagits av ingenjörernas och arkitekternas yrkessammanslutningars nationella råd, då

a) de offentliga myndigheternas slutliga åtgärd utgör en konkret bekräftelse på den vilja som de berörda yrkessammanslutningarnas nationella råd självständigt har uttryckt, eller

b) de offentliga myndigheternas slutliga åtgärder konkret innebär att befogenheten att efter eget skön fastställa tariffen delegeras till yrkessammanslutningarnas medlemmar, även efter det att de utfört tjänster som de givits i uppdrag att utföra, eller

c) de offentliga myndigheternas slutliga beslut inte anger något kriterium avseende allmänintresset, eller minimi- eller maximigränser som den tariff som tjänsteutövaren självständigt fastslår måste följa, eller

d) de offentliga myndigheternas slutliga beslut inte föreskriver en skyldighet för tjänsteutövarna att i förväg meddela och/eller offentliggöra de tariffer som de avser att tillämpa för de tjänster som de ombeds utföra?

3) Skall artikel 5 jämförd med artikel 85 i fördraget anses förenlig med nationell lagstiftning som, utan att föreskriva något kriterium avseende iakttagande av allmänintresset, åt en tariffkommission, som inrättats vid Consiglio dell' Ordine och som uteslutande består av medlemmar av samma yrkessammanslutning, överlåter rätten att fatta ett skönsmässigt beslut avseende bekräftelse av arvoden, vilket även kan fastställa det arvode som medlemmen själv har fastslagit efter eget skön och som är bindande för domstol vid utfärdande av betalningsföreläggande i enlighet med det beslut om bekräftelse som Consiglio dell' Ordine själv har antagit?"

IV - Huruvida ett avtal förstärker verkningarna (den första och den andra frågan)

24. Den första tolkningsfrågan avser tolkningen av artikel 85.1 i fördraget. Den hänskjutande domstolen har ställt frågan huruvida arkitekter som är yrkesverksamma i Italien och yrkessammanslutningarna för italienska arkitekter omfattas av tillämpningsområdet för denna bestämmelse.

25. Den andra tolkningsfrågan avser huruvida lag nr 143/49 är förenlig med gemenskapsrätten. Giudice di pace di Genova vill veta huruvida de italienska myndigheterna har åsidosatt artiklarna 5 och 85 i fördraget på grund av att de genom att anta lag nr 143/49 har förstärkt verkningarna av ett avtal i den mening som avses i artikel 85 i fördraget. Den hänskjutande domstolen har i det avseendet erinrat om att "de nationella råden ... för yrkeskategorierna ingenjörer och arkitekter har utarbetat en enhetlig tariff som ... i sin helhet har införlivats i lag nr 143 av den 2 mars 1949".

26. Dessa båda frågor skall undersökas tillsammans. De syftar i huvudsak till att fastställa huruvida artiklarna 5 och 85 i fördraget utgör hinder för en medlemsstat att på grundval av en text som avfattats av en yrkessammanslutning för arkitekter vidta en åtgärd av lagstiftningskaraktär genom vilken det föreskrivs att medlemmarna i sammanslutningen självständigt får fastställa arvodet för de tjänster som de utför.

27. Det kan erinras om att det enligt domstolens nuvarande rättspraxis krävs att den statliga åtgärden, för att det skall kunna konstateras att en lagbestämmelse eller bestämmelse i en förordning är oförenlig med artiklarna 5 och 85 i fördraget, skall föregås av ett avtal som i sig även strider mot artikel 85.1 i fördraget. För att kunna fastställa huruvida de italienska myndigheterna har åsidosatt artiklarna 5 och 85 är det således nödvändigt att först undersöka om kriterierna för tillämpning av artikel 85.1 i fördraget är uppfyllda i förevarande fall.

28. I artikel 85.1 i fördraget förbjuds "alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden, som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden".

29. I likhet med kommissionen anser jag att förbudet i denna bestämmelse inte är tillämpligt i förevarande fall.

30. Det är nämligen ostridigt att förevarande mål avser bestämmelserna i lag nr 143/49 om tjänsteutövarnas "skönsmässiga bedömning".

31. Det framgår av handlingarna i akten att de "skönsmässiga arvodena" ger arkitekten "befogenhet att företa en skönsmässig bedömning vid fastställandet av arvoden för en stor del av tjänsterna ... däribland ... de omtvistade tjänsterna". I fråga om de tjänster som anges i artikel 5 i den omtvistade tariffen "föreskrivs (i lagen) heller inga minimi- eller maximigränser inom vilka tjänsteutövaren skall företa sin skönsmässiga bedömning". Tjänsteutövaren och hans kund har således "frihet att överenskomma om arvoden utan att behöva hålla sig till minimi- eller maximigränser".

32. Mot bakgrund av dessa omständigheter är det svårt att se hur bestämmelserna i texten från det nationella rådet för arkitektsammanslutningen om "skönsmässiga arvoden" skulle kunna begränsa konkurrensen i den mening som avses i artikel 85.1 i fördraget. Om, såsom kommissionen har understrukit, tjänsteutövaren har full frihet att fastställa priset för sina tjänster och om kunden har lika stor frihet att acceptera priset, att förhandla om det eller att vända sig till en annan yrkesutövare säkerställs den fria konkurrensen avseende de aktuella tjänsterna genom den omtvistade texten.

33. Domstolen anser dessutom, enligt nuvarande rättspraxis, att då ett avtal, ett beslut av företagssammanslutningar eller ett samordnat förfarande inte strider mot artikel 85.1 i fördraget, är den statliga åtgärden som förstärker verkningarna av dessa automatiskt förenlig med bestämmelserna i artiklarna 5 och 85 i fördraget.

34. I enlighet med denna rättspraxis kan således slutsatsen dras att artiklarna 5 och 85 i fördraget inte hindrar tillämpningen av bestämmelserna i lag nr 143/49 om "skönsmässiga arvoden". De omtvistade bestämmelserna är förenliga med artiklarna 5 och 85 i fördraget, eftersom den text som avfattats av det nationella rådet för arkitektsamfundet inte strider mot artikel 85.1 i fördraget.

35. Under dessa omständigheter är det inte nödvändigt att veta huruvida de i Italien yrkesverksamma arkitekterna utgör "företag" i den mening som avses i gemenskapens konkurrensrätt. Det är inte heller nödvändigt att fråga sig huruvida begreppet företagssammanslutning i artikel 85.1 i fördraget gäller det nationella rådet för arkitekter. Domstolen kan utan att uttala sig i dessa frågor konstatera att artiklarna 5 och 85 i fördraget inte hindrar tillämpningen av bestämmelserna i lag nr 143/49 om "skönsmässiga arvoden" i fråga om de tjänster som utförs av arkitekterna.

V - Yttrandet från det nationella rådet i fråga om arvoden (tredje frågan)

36. Den tredje tolkningsfrågan avser huruvida artikel 636 CPC är förenlig med gemenskapsrätten. Den hänskjutande domstolen ställer frågan huruvida artiklarna 5 och 85 i fördraget hindrar tillämpningen av en lagbestämmelse genom vilken den nationella domstolen, inom ramen för ett summariskt förfarande för betalningsföreläggande för indrivning av arkitektarvoden, åläggs att rätta sig efter yttrandet från den behöriga yrkessammanslutningen vad avser fastställande av arvodena.

37. Giudice di pace di Genova vill därför få veta huruvida den i samband med bestridande av betalningsföreläggandet kan tillbakavisa yttrandet från rådet för arkitektsamfundet i Genua angående fastställande av Stefania Rossis arvoden.

38. Det kan erinras om att det förfarande som föreskrivs i artikel 234 EG enligt fast rättspraxis är ett instrument för samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna. Inom ramen för detta samarbete ankommer det endast på den nationella domstol vid vilken tvisten är anhängig, och som är ansvarig för det rättsliga avgörande som skall följa, att bedöma både behovet av att begära ett förhandsavgörande för att kunna avkunna dom och relevansen av de frågor som den ställer till domstolen. Följaktligen är domstolen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som har ställts avser tolkningen av gemenskapsrätten.

Domstolen har även angett att det i undantagsfall dock ankommer på EG-domstolen att, för att pröva sin egen behörighet, granska de förutsättningar under vilka den nationella domstolen fört frågorna vidare till EG-domstolen. Den har möjlighet att vägra att avgöra en tolkningsfråga när det på ett uppenbart sätt framgår att den tolkning av gemenskapsrätten som den nationella domstolen har begärt saknar samband med förfarandets förlopp eller syftet med tvisten vid den nationella domstolen eller när frågan är hypotetisk och domstolen inte förfogar över de faktiska eller rättsliga omständigheter som är nödvändiga för att på ett ändamålsenligt sätt besvara de frågor som har ställts till den.

39. Trots att den tredje tolkningsfrågan avser tolkningen av gemenskapsrätten (artiklarna 5 och 85 i fördraget) anser jag att det med tillämpning av ovannämnd rättspraxis skall förklaras att den inte kan upptas till sakprövning.

40. Det är nämligen ostridigt att den hänskjutande domstolen i förevarande fall skall avgöra frågan i det andra stadiet av föreläggandet enligt artikel 633 och följande artiklar CPC, nämligen det kontradiktoriska stadiet som inletts genom Giuseppe Contes bestridande av betalningsföreläggandet. Det är likaså ostridigt att den hänskjutande domstolen vill veta huruvida den i detta stadium av förfarandet, för att fastställa Stefania Rossis arvoden, lagenligt kan bortse från yttrandet från rådet för arkitektsamfundet i Genua.

41. Det framgår av handlingarna i målet att den nationella domstolen enligt italiensk rätt inte är skyldig att rätta sig efter yttrandet från rådet för sammanslutningen i det andra stadiet av föreläggandet.

Den italienska regeringen har på denna punkt klart angett att gäldenären på detta stadium av förfarandet har möjlighet att "ifrågasätta såväl principen som omfattningen av den åberopade fordran, utan att den domstol där bestridandet gjorts har minsta skyldighet att rätta sig efter yttrandet från yrkessammanslutningen". Kommissionen har på samma sätt preciserat att "domstolen inte är bunden (vid yttrandet) i förfarandet för bestridande av betalningsföreläggandet".

I själva verket bekräftar de uppgifter som är för handen att yttrandet från yrkessammanslutningen, enligt fast rättspraxis från Corte suprema di cassazione (Italien), endast är bindande för domstolen i det första, ensidiga stadiet av föreläggandet. Yttrandet förlorar däremot sin bindande karaktär då gäldenären väcker talan mot föreläggandet för att bestrida både att den av tjänsteutövaren åberopade fordran och dess belopp föreligger.

42. Under dessa omständigheter anser jag att den sista tolkningsfrågan från Giudice di pace di Genova har en rent hypotetisk karaktär. Jag föreslår således att domstolen skall förklara att denna fråga med tillämpning av tidigare nämnd rättspraxis inte kan upptas till sakprövning.

VI - Förslag till avgörande

43. Med hänsyn till det ovan anförda föreslår jag att domstolen skall besvara de två första frågorna från Giudice di pace di Genova på följande sätt:

Bestämmelserna i artiklarna 5 och 85 i EG-fördraget (nu artiklarna 10 EG och 81 EG) utgör inte något hinder för en medlemsstat att på grundval av en text som avfattats av ett arkitektsamfund vidta en åtgärd av lagstiftningskaraktär enligt vilken medlemmarna i samfundet får fastställa arvodet för de tjänster som de utför efter eget skön.