61998C0449

I - Inledning

1. International Express Carriers Conference (nedan kallat IECC) begär genom överklagande C-449/98 P och C-450/98 P att de två domar som den 16 september 1998 avkunnades av förstainstansrätten, tredje avdelningen i utökad sammansättning, i mål T-110/95 respektive de förenade målen T-133/95 och T-204/95, skall ogiltigförklaras.

I den första av dessa domar ogillas IECC:s talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 17 februari 1995 att inte fullfölja handläggningen av ett klagomål riktat mot ett avtal om prisfastställelse beträffande de terminalavgifter som skulle tillämpas mellan olika offentliga postoperatörer.

I den andra domen ogillas IECC:s talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 6 april samt av den 14 augusti 1995 att inte fullfölja handläggningen av ett klagomål avseende dessa operatörers påstått konkurrensbegränsande förfaranden rörande vissa former av remail.

Likheterna i fråga om de omständigheter som ligger till grund för dessa två mål och även, i viss mån, de rättsfrågor som väcks föranleder mig att endast framlägga ett förslag till avgörande.

II - Bakgrunden till tvisten

2. Bakgrunden till tvisten, så som den framgår av de överklagade domarna, kan beskrivas på följande sätt:

A - IECC och remail

3. IECC är en organisation som företräder intressena hos vissa företag som tillhandahåller kurirtjänster. Dess medlemmar erbjuder bland annat tjänster i form av så kallad remail (vidaresändning av post), som går ut på att post från landet A transporteras till landet B för att där lämnas till den lokala offentliga postoperatör som ombesörjer den slutliga befordran inom det egna territoriet eller till land A eller C.

4. Vanligen görs åtskillnad mellan följande tre kategorier av remail:

- "Remail ABC", som innebär att post med ursprung i landet A transporteras av privata bolag och införs i landet B:s allmänna postnät för att via det traditionella internationella postnätet befordras till landet C, där postens slutadressat har sin hemvist.

- "Remail ABB", som innebär att post med ursprung i landet A transporteras av privata bolag och införs i landet B:s allmänna postnät för att befordras till postens slutadressat som har sin hemvist i landet B.

- "Remail ABA", som innebär att post med ursprung i landet A transporteras av privata bolag och införs i landet B:s allmänna postnät för att via det traditionella internationella postnätet återsändas till landet A, där postens slutadressat har sin hemvist.

5. Till dessa tre typer av remail bör läggas så kallad icke-fysisk remail. Denna typ av remail innebär att information med ursprung i landet A på elektronisk väg transporteras till landet B, där den som sådan eller efter bearbetning trycks på papper samt transporteras och införs i det allmänna postnätet i landet B eller C, för att via det traditionella internationella postnätet sändas till landet A, B eller C, där postens slutadressat har sin hemvist.

B - Terminalavgifter och konventionen om Världspostföreningen

6. Konventionen om Världspostföreningen (UPU) antogs den 10 juli 1964 inom ramen för Förenta nationerna. Samtliga medlemsstater i Europeiska gemenskapen är anslutna till konventionen, som utgör ramen för samarbetet mellan postförvaltningar över hela världen. Det är inom denna ram som man har upprättat Europeiska post- och telesammanslutningen (nedan kallad CEPT), i vilken alla de europeiska postförvaltningar som är föremål för sökandens klagomål ingår.

7. I postverksamheten medför sorteringen av inkommande post och utdelningen av denna post till adressaterna betydande kostnader för de offentliga postoperatörerna. UPU:s medlemmar antog därför år 1969 ett system med fasta kompensationsavgifter som fastställs beroende på typen av post och som kallas terminalavgifter, och övergav därmed en princip som har gällt sedan UPU grundades och som innebär att varje offentlig postoperatör tar på sig kostnaderna för sortering och utdelning av inkommande post utan att fakturera det land där posten har sitt ursprung. Det ekonomiska värdet av den utdelningsservice som de olika postförvaltningarna tillhandahåller, dessa förvaltningars kostnadsstruktur och de avgifter som tas ut av kunderna kan väsentligt skilja sig åt. Skillnaden mellan priset för nationella och internationella försändelser i olika medlemsstater och "terminalavgifternas" höga nivå jämfört med de olika priser som gäller på det nationella planet utgör de avgörande orsakerna till fenomenet remail. De som tillhandahåller remail har nämligen bland annat för avsikt att dra fördelar av dessa prisskillnader genom att erbjuda affärsbolag transport av deras post till de offentliga postoperatörer som erbjuder de bästa villkoren vad avser pris i förhållande till kvalitet beträffande en viss destination.

8. I artikel 23 i 1984 års UPU-konvention, vars beteckning i 1989 års UPU-konvention ändrades till artikel 25, anges följande:

"1. Inget medlemsland har skyldighet att acceptera, befordra eller dela ut till adressaterna sådana brevförsändelser som avsändare med hemvist på dess territorium postar eller låter posta i ett främmande land, i avsikt att utnyttja det lägre porto som gäller där. Detsamma gäller försändelser som postas i stora kvantiteter, oavsett om detta görs i syfte att utnyttja ett lägre porto eller inte.

2. Punkt 1 skall utan åtskillnad tillämpas både på försändelser som iordningställs i det land där avsändaren bor och sedan transporteras över gränsen och på försändelser som iordningställs i ett främmande land.

3. Den berörda förvaltningen har rätt att antingen returnera försändelsen till ursprunget eller påföra porto till inhemsk taxa. Om avsändaren vägrar betala detta porto, kan förvaltningen förfara med försändelsen i enlighet med vad som föreskrivs i den inhemska lagstiftningen.

4. Inget medlemsland har skyldighet att befordra eller dela ut till adressaterna sådana brevförsändelser som avsändare har postat eller låtit posta i stor kvantitet i ett annat land än det där de har sin hemvist. Den berörda förvaltningen har rätt att antingen återsända sådana försändelser till ursprunget eller returnera dem till avsändaren utan att återbetala portot."

C - IECC:s klagomål och 1987 års CEPT-avtal

9. Den 13 juli 1988 framställde IECC ett klagomål till kommissionen med stöd av artikel 3.2 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (nedan kallad förordning nr 17). I huvudsak anförde klaganden följande: För det första att vissa offentliga postoperatörer i Europeiska gemenskapen och i tredje land i oktober 1987 hade ingått ett avtal i Bern om prisfastställelse beträffande terminalavgifter (nedan kallat CEPT-avtalet). För det andra hade vissa offentliga postoperatörer för avsikt att tillämpa ett avtal om marknadsuppdelning, genom att med stöd av dåvarande artikel 23 i UPU-konventionen vägra dela ut brev som postats av en kund hos en offentlig postoperatör i ett annat land än det där kunden har sin hemvist.

10. I den del av klagomålet som avsåg CEPT-avtalet anförde IECC närmare bestämt att ett stort antal av gemenskapens offentliga postoperatörer vid ett möte i Förenade kungariket i april 1987 hade undersökt möjligheten att anta en gemensam policy för att motverka den konkurrens de utsattes för från vissa privata bolag som erbjöd remail-tjänster. En arbetsgrupp inom CEPT hade slutligen föreslagit en höjning av terminalavgifterna och antagandet av en gemensam branschkodex, samt förbättrade tjänster till kunderna. I oktober 1987 ingick arbetsgruppen därför ett nytt avtal om terminalavgifter, CEPT-avtalet, som de facto föreskrev en högre avgift än det föregående.

11. Det är ostridigt att fjorton offentliga postoperatörer, däribland tolv från Europeiska gemenskapen, den 17 januari 1995 undertecknade ett preliminärt avtal om terminalavgifter, vilket var tänkt att ersätta 1987 års CEPT-avtal. I det så kallade Reims-avtalet (system med ersättning för utdelning av gränsöverskridande post mellan offentliga postoperatörer som tillhandahåller en obligatorisk allmän postbefordringsservice) föreskrivs i huvudsak ett system genom vilket postförvaltningen på mottagarorten tar ut ersättning från postförvaltningen på ursprungsorten med en fast procentsats av inrikesportot för varje enskild brevförsändelse som den tar emot. En slutlig version av detta avtal undertecknades den 13 december 1995 och delgavs kommissionen den 19 januari 1996.

D - Handläggningen av klagomålet

12. Den första delen av IECC:s klagomål rörde tillämpningen av artikel 85 i EG-fördraget (nu artikel 81 EG) på CEPT-avtalet.

13. I den andra delen av klagomålet anklagade IECC vissa offentliga postoperatörer för att tillämpa ett system som syftade till att med stöd av artikel 23 i UPU-konventionen dela upp de nationella postmarknaderna. IECC hävdade att de brittiska, tyska och franska offentliga postoperatörerna (nedan kallade Post Office, Deutsche Post och La Poste) bland annat hade försökt att avskräcka affärsbolag från att anlita tjänster från privata remail-företag, som IECC:s medlemmar, eller att avskräcka andra offentliga postoperatörer från att samarbeta med sådana privata företag. Detta framgår bland annat av en skrivelse som Post Office i januari 1987 riktade till olika offentliga postoperatörer, varav en i gemenskapen.

14. IECC gjorde också gällande att Deutsche Post under våren 1988 hade försökt avstyra remail genom att erinra de tyska användarna av denna tjänst om artikel 23 i UPU-konventionen och genom att spärra och återsända internationell "inkommande" post vars adressater var etablerade i Tyskland.

15. De offentliga postoperatörer som utpekades i sökandens klagomål inkom i november 1988 med svar på kommissionens frågor. Under perioden juni 1989 till februari 1991 ägde en omfattande skriftväxling rum mellan å ena sidan IECC och å andra sidan olika tjänstemän vid Generaldirektoratet för konkurrens (GD IV) samt kommissionsledamöterna Martin Bangemanns och Leon Brittans kanslier.

16. Den 18 april 1991 underrättade kommissionen IECC om att den "hade beslutat inleda ett förfarande enligt bestämmelserna i förordning nr 17 ... på grundval av artiklarna 85.1 och 86 i EG-fördraget".

17. Den 7 april 1993 underrättade kommissionen IECC om att den hade beslutat om ett meddelande om anmärkningar den 5 april 1993 och att detta meddelande hade tillställts de berörda offentliga postoperatörerna.

18. Den 13 juli 1994 tillställde kommissionen IECC en skrivelse, där den uttryckte sin oro över "att [Deutsche Posts ...] postservice vid ett växande antal tillfällen har spärrat post som materiellt sett har iordningställts i exempelvis Nederländerna för att skickas till tyska kunder, och förklarat att denna post utgör icke-fysisk remail ABA".

19. Den 26 juli 1994 anmodade IECC, med stöd av artikel 175 i fördraget (nu artikel 232 EG), kommissionen att tillställa sammanslutningen en skrivelse, i enlighet med artikel 6 i kommissionens förordning nr 99/63/EEG av den 25 juli 1963 om sådana förhör som avses i artikel 19.1 och 19.2 i rådets förordning nr 17 (nedan kallad förordning 99/63), för det fall att kommissionen inte ansåg det nödvändigt att fatta ett beslut om förbud gentemot de offentliga postoperatörerna.

20. Den 23 september 1994 meddelade kommissionen IECC sin avsikt att avslå den del av klagomålet som avsåg tillämpningen av artikel 85 i CEPT-avtalet, och anmodade den i enlighet med artikel 6 i förordning 99/63 att inkomma med synpunkter. Vad beträffar spärrandet av icke-fysisk remail ABA, förklarade kommissionen att den "ansåg detta förfarande som mycket allvarligt och [hade] för avsikt att sätta stopp för sådant missbruk".

21. Den 23 november 1994 inkom IECC med synpunkter på sagda skrivelse och anmodade kommissionen att, i den mening som avses i artikel 175 i fördraget, ta ställning till klagomålet i dess helhet. IECC begärde även att få ta del av handlingarna i ärendet.

E - Beslutet av den 17 februari 1995

22. Den 15 februari 1995 väckte IECC passivitetstalan, eftersom den ansåg att kommissionen inte i den mening som avses i artikel 175 i fördraget hade tagit ställning. Ärendet registrerades under målnummer T-28/95. Två dagar senare, den 17 februari 1995, tillställde kommissionen IECC det slutliga beslut att avslå IECC:s klagomål vad avsåg tillämpningen av artikel 85 i fördraget på CEPT-avtalet, som var föremål för talan om ogiltigförklaring i mål T-110/95 och som här prövas efter överklagande i mål C-449/98 P (nedan kallat beslutet av den 17 februari 1995).

23. I beslutet av den 17 februari 1995 uppgav kommissionen följande:

"5. ... Vår huvudsakliga invändning mot det system med terminalavgifter som fastställts i 1987 års CEPT-avtal var att detta system inte hade grundats på de kostnader som postförvaltningarna har för hanteringen av inkommande nationell post ... I meddelandet om anmärkningar underströks följaktligen att den avgift som postförvaltningarna tar ut för att hantera inkommande internationell post borde vara grundad på de kostnader som förorsakas dessa förvaltningar.

6. Kommissionen medgav att det kunde vara svårt att göra en exakt beräkning av dessa kostnader och förklarade att det inhemska portot kunde anses vara en lämplig utgångspunkt för det ändamålet ...

8. ... Kommissionen har hållits underrättad om den stegvisa utveckling som lett fram till det föreslagna Reims-systemet. Den 17 januari 1995 undertecknade fjorton offentliga postoperatörer ... ett preliminärt avtal rörande terminalavgifter, vilket är tänkt att börja gälla från och med den 1 januari 1996. Enligt de informella uppgifter som har lämnats av International Post Corporation föreskriver det nyligen undertecknade preliminära avtalet ett system genom vilket den offentliga postoperatören på mottagarorten fakturerar den offentliga postoperatören på ursprungsorten ett belopp motsvarande en fast procentsats av sitt inrikesporto för varje brevförsändelse som den tar emot.

9. Kommissionen har således noterat att de offentliga postoperatörerna aktivt anstränger sig för att utforma ett system med nya avgifter och anser för närvarande att parterna försöker stilla kommissionens farhågor i fråga om konkurrensrätten, vilka väcktes genom Ert klagomål rörande det tidigare systemet. Det är knappast sannolikt att ett fortsatt överträdelseförfarande i fråga om 1987 års CEPT-avtal, som snart inte längre kommer att tillämpas, skulle leda till ett gynnsammare resultat för era kunder. Ett beslut om förbud skulle troligen helt enkelt leda till en försening av den grundläggande reform och omstrukturering av terminalavgiftssystemet som just nu pågår, medan det ändrade systemet borde vara genomfört inom en snar framtid. Mot bakgrund av den dom som meddelats ... i målet Automec II, anser kommissionen att det skulle vara oförenligt med gemenskapsintresset att ägna kommissionens begränsade resurser åt att på det nuvarande stadiet försöka lösa den genom klagomålet väckta frågan om terminalavgifterna med ett beslut om förbud.

...

12. ... Reims-systemet förefaller dock ge alternativ, åtminstone för en övergångsperiod, till de restriktiva klausuler som tidigare bekymrade kommissionen. Trots eventuella brister säkerställer Reims-systemet bland annat ett samband mellan terminalavgifterna och den inhemska portostrukturen ...

13. Kommissionen kommer utan tvekan att företa en fördjupad undersökning av det framtida Reims-systemet och dess genomförande i förhållande till konkurrensreglerna. Den kommer särskilt att utreda frågan om gemenskapsintresse, vad avser såväl reformen i sig som den takt i vilken den genomförs ..."

F - Beslutet av den 6 april 1995

24. Den 17 februari 1995 tillställde kommissionen IECC en skrivelse enligt artikel 6 i förordning nr 99/63 med information om skälen till varför kommissionen inte kunde bifalla IECC:s begäran i fråga om spärrandet av post på grundval av artikel 23 i UPU-konventionen.

25. Den 22 februari 1995 meddelade IECC kommissionen sina synpunkter på sistnämnda skrivelse och påpekade bland annat följande:

"Såvitt IECC känner till var alla de påtalade begränsningarna resultatet av att artikel 23.4 i UPU-konventionen tillämpats på remail ABC. Då er skrivelse av den 17 februari inte nämner de åtgärder som har vidtagits för att begränsa remail ABC, kan IECC inte anse att den utgör en rimlig grund för att avslå klagomålet."

26. Den 6 april 1995 tillställde kommissionen sökanden ett beslut avseende den andra delen av klagomålet, som var föremål för talan om ogiltigförklaring i mål T-133/95, förenat med mål T-204/95, och som prövas efter överklagande i mål C-450/98 P (nedan kallat beslutet av den 6 april 1995), i vilket den bland annat angav följande:

"4. De synpunkter som senare har framförts av ert ombud ..., den 22 februari 1995, kan av nedan angivna skäl inte anses innehålla något argument som ger kommissionen grund för att ändra sin ståndpunkt. Syftet med förevarande skrivelse är att underrätta er om kommissionens slutliga beslut i fråga om de påståenden i ert klagomål som rör spärrandet av post på grundval av artikel [23] i UPU-konventionen.

5. Kort sammanfattad innehöll den skrivelse som kommissionen skickade till er den 17 februari 1995 med tillämpning av artikel 6 i förordning nr 99/63 en definition av fyra kategorier av försändelser som har spärrats med tillämpning av UPU-konventionen, nämligen fysisk kommersiell remail ABA, fysisk icke-kommersiell eller privat remail ABA, så kallad icke-fysisk remail ABA ... och normal gränsöverskridande post.

6. Vad beträffar fysisk kommersiell remail ABA, anser kommissionen att i den mån en verksamhet som består i att i affärssyfte samla upp post hos boende i landet B för remail i landet A med slutdestination i landet B utgör ett kringgående av det nationella monopolet för inrikes postutdelning (ett monopol som föreskrivs i landet B:s lagstiftning), kan det under rådande omständigheter anses vara en tillåten handling att spärra denna post då den återvänder till landet B och detta utgör således inte ett missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 86 i EG-fördraget. ... Kommissionen vill särskilt framhålla att kringgåendet av det nationella monopolet är lönsamt just på grund av att terminalavgifternas nivåer för närvarande befinner sig i obalans och att det är just av denna anledning som ett visst skydd kan vara befogat på detta stadium. ...

7. Vad gäller spärrandet av fysisk icke-kommersiell remail ABA, så kallad icke-fysisk remail och normal gränsöverskridande post, anser kommissionen att eftersom IECC:s medlemmar inte ägnar sig åt verksamhet som omfattar denna typ av post, kan spärrandet av sagda post inte påverka deras affärsverksamhet och de har således inte ett sådant berättigat intresse i saken, i den mening som avses i artikel 3.2 i förordning nr 17, som ger rätt att framställa klagomål till kommissionen beträffande överträdelser av konkurrensreglerna.

... Enligt vår uppfattning ... har så kallad icke-fysisk remail följande scenario: Ett multinationellt bolag, till exempel en bank, ... upprättar en central infrastruktur för utskrift och avsändning i en viss medlemsstat A. Information skickas på elektronisk väg från bankens alla dotterbolag och filialer till centralenheten, där denna information omvandlas till fysisk post i form av till exempel bankkontoutdrag, vilka sedan görs i ordning för att frankeras och avlämnas till den lokala offentliga postoperatören ...

... Vi anser inte att det finns någon uppgift som visar på vilket sätt IECC:s medlemmar skulle kunna vara inblandade i denna typ av verksamhet ...

8. Mot bakgrund av övervägandena ovan underrättas ni härmed om att er ansökan av den 13 juli 1988, som är grundad på artikel 3.2 i förordning nr 17/62, avslås i fråga om den del som avser spärrandet av fysisk kommersiell remail ABA, fysisk icke-kommersiell remail ABA, icke-fysisk remail och normal gränsöverskridande post."

G - Beslutet av den 14 augusti 1995

27. Den 12 april 1995 tillställde kommissionen IECC en skrivelse, i enlighet med artikel 6 i förordning nr 99/63, rörande tillämpningen av konkurrensreglerna på spärrandet av remail ABC. IECC besvarade denna skrivelse den 9 juni 1995.

28. Den 14 augusti 1995 fattade kommissionen ett slutligt beslut angående vissa offentliga postoperatörers spärrande av remail ABC. Denna rättsakt var föremål för talan om ogiltigförklaring i mål T-204/95, förenat med mål T-133/95, som nu prövas efter överklagande i mål C-450/98 P (nedan kallat beslutet av den 14 augusti 1995). I detta beslut angavs särskilt:

"(A) Spärrandet av remail ABA

3. ... [N]i har mottagit en skrivelse, daterad den 6 april 1995, ... enligt vilken den del av ert klagomål som rör spärrandet av fysisk kommersiell remail ABA, fysisk icke-kommersiell remail ABA, icke-fysisk remail och normal gränsöverskridande post har avslagits ...

(B) Spärrandet av remail ABC

6. [IECC] har i sin skrivelse av den 9 juni 1995 anfört att i) kommissionen inte längre är behörig att fatta ett nytt beslut i denna fråga och att ii) även om kommissionen vore behörig, är det av flera skäl olämpligt att avslå denna del av klagomålet ...

...

11. Den 21 april 1989 försäkrade Post Office kommissionen om att den inte själv hade använt de befogenheter som följer av artikel 23.4 i UPU-konventionen och inte heller hade för avsikt att utnyttja dem i framtiden. Den 10 oktober 1989 underrättade dåvarande Bundespost Postdienst på samma sätt kommissionen om att den inte längre tillämpade artikel 23.4 på remail ABC mellan medlemsstaterna. ...

13. Även om det stämmer att kommissionen kan fatta ett formellt beslut om förbud mot ett konkurrensbegränsande beteende som redan har upphört, är den inte skyldig att göra detta, och den avgör själv om en sådan åtgärd är lämplig med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det aktuella ärendet. I detta fall finns det inte något bevis för att de båda postoperatörer som avses i IECC:s klagomål från år 1988 ... inte har uppfyllt sina respektive åtaganden gentemot kommissionen år 1989, att avstå från att tillämpa artikel 23.4 på remail ABC ...

14. Kommissionen vill understryka att enbart förekomsten av artikel 23/25 i UPU-konventionen inte nödvändigtvis strider mot gemenskapens konkurrensregler. Det är nämligen enbart utnyttjandet av de handlingsmöjligheter som följer av artikel 23/25 som under vissa omständigheter - det vill säga medlemsstaterna emellan - kan utgöra en överträdelse av dessa regler. ...

15. IECC:s ansökan om att kommissionen skall ålägga postförvaltningarna stränga viten för att få överträdelserna av gemenskapens konkurrensregler att upphöra stämmer illa överens med IECC:s oförmåga att styrka att överträdelserna fortfarande pågår eller att det föreligger en faktisk risk för att de återupptas.

...

18. La Poste inkom med genmäle den 24 oktober 1990 och upprepade att den ansåg att en ... tillämpning av artikel 23 i UPU-konventionen var tillåten enligt gemenskapsrätten. Denna incident behandlades senare i meddelandet om anmärkningar, eftersom La Poste vidhöll sin ståndpunkt att tillämpningen av artikel 23 i UPU-konventionen inte var oförenlig med gemenskapsrätten.

19. Mot bakgrund av förevarande omständigheter och med hänsyn till att incidenten utgjorde en isolerad företeelse och att det saknas bevis för att La Poste kommer att återfalla i ett sådant beteende, finner kommissionen att det inte är nödvändigt att fatta ett beslut om förbud gentemot La Poste."

III - Domarna av den 16 september 1998

29. I förstainstansrättens dom i mål T-110/95 underkändes samtliga grunder för talan om ogiltigförklaring och IECC förpliktades följaktligen att ersätta rättegångskostnaderna.

30. Förstainstansrätten tog särskilt avstånd från påståendet om maktmissbruk och bristande motivering av beslutet av den 17 februari 1995, liksom påståendet att kommissionen gjort en oriktig bedömning av ärendets "gemenskapsintresse" som kriterium för beslutet om handläggningen av klagomålet.

31. I förstainstansrättens dom i de förenade målen T-133/95 och T-204/95 ogiltigförklarades beslutet av den 6 april 1995 i den del som avser fysisk kommersiell remail ABA, medan talan i övrigt ogillades. Kommissionen förpliktades att ersätta rättegångskostnaderna i mål T-133/95 och sökanden förpliktades att ersätta rättegångskostnaderna i mål T-204/95.

32. Förstainstansrättens partiella ogiltigförklaring grundades på att kommissionen hade gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, då den fastslog att spärrandet av kommersiell remail ABA inte utgjorde missbruk i den mening som avses i artikel 86 i fördraget (nu artikel 82 EG).

IV - Prövning av grunderna för överklagandet i mål C-449/98 P

33. Inom ramen för mål C-449/98 P, stöder IECC sin talan på nio grunder för överklagandet.

Den första överklagandegrunden: vissa av förstainstansrättens bedömningar är oriktiga i sak

34. Genom den första grunden anklagar klaganden förstainstansrätten för att i punkterna 62-67 i sin dom ha förväxlat texten i det preliminära Reims-avtalet av den 17 januari 1995, med texten i en ren "informationspromemoria" [note d'information] som International Post Corporation tillställde kommissionen i januari 1994, i syfte att föreslå ett nytt ersättningssystem för utdelning av gränsöverskridande post mellan offentliga postoperatörer.

35. Av svaret på en skriftlig fråga från förstainstansrätten framgår, fortfarande enligt klaganden, att kommissionen då den fattade sitt beslut, nämligen den 17 januari 1995, fortfarande inte hade tillgång till det preliminära Reims-avtalet, som undertecknades samma dag. Förstainstansrätten skulle, särskilt i punkt 63 i sin dom, ha gjort sig skyldig till ett uppenbart bedömningsfel då den prövade om beslutet av den 17 februari 1995 var rättsenligt och grundade sin bedömning på faktorer avseende vilka den institution som antog rättsakten saknade kännedom vid tidpunkten för antagandet.

36. För att denna grund skall vinna framgång krävs det att den felbedömning av bevisningen som åberopas av klaganden är uppenbar. Denna består i att förstainstansrätten i sitt resonemang skulle ha förväxlat innehållet i en informationspromemoria med texten i det preliminära Reims-avtalet.

37. Klagandens kritik koncentreras på lydelsen av punkt 63 i förstainstansrättens dom. Tvärtemot vad klaganden har gjort gällande framgår det inte av de formuleringar som används där att förstainstansrätten skulle ha haft för avsikt att hänvisa till det preliminära Reims-avtalet. Tvärtom använder den i denna passage det mer abstrakta uttrycket "förslaget till Reims-avtalet". Det faktum att det "preliminära Reims-avtalet" omnämns i punkterna 64-67 i den klandrade rättsakten, tillsammans med både konstaterandet att det preliminära Reims-avtalet "senare anmäldes till kommissionen", som hänvisningen till "ingåendet av det preliminära Reims-avtalet", tyder på att förstainstansrätten var medveten om skillnaden mellan den förberedande förhandlingsfasen - "förslaget till Reims-avtalet" - och det senare ingåendet av ett formellt avtal.

38. Det stämmer emellertid att hänvisningen i punkt 65 in fine till det "preliminära Reims-avtalet" (som borde ha varit "förslaget till Reims-avtalet") motsäger detta resonemang och att det förefaller märkligt att det, i punkt 63 i den överklagade domen, hänvisas till "den 1 januari 1996" som tänkbart datum för införandet av det nya systemet, enligt vad som anges i den preliminära avtalstexten, medan det i informationspromemorian från februari 1994, i punkterna A5.7 och C3, hänvisas till "början av år 1995".

39. Dessa mindre felaktigheter har inte någon som helst betydelse för det resonemang som förts fram i den tredje delen av den tredje ogiltighetsgrunden och på grund av vilket förstainstansrätten underkänner sökandens yrkande. Detta resonemang innebär att kommissionen skulle ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att avslå klagomålet med hänvisning till förslaget till Reims-avtalet. Enligt sökanden borde sagda avtals preliminära karaktär, den långa övergångstid som föreskrevs däri samt de diskriminerande delar det fortfarande innehöll, ha föranlett kommissionen att göra en annan bedömning av behovet av att meddela ett förbud. Ett förbud skulle inte alls, såsom kommissionen gjorde gällande i sitt beslut, ha försenat reformen av systemet avseende terminalavgifter, utan påskyndat processen med att införa ett nytt system.

40. Det bör således framhållas att den klandrade domen innehåller de bedömningselement som krävs för att, mot bakgrund av den strikta legalitetskontroll som ankommer på förstainstansrätten i mål av denna art, underkänna vart och ett av dessa påståenden. I beslutet förklaras att "förhandlingarna mellan de offentliga postoperatörerna befann sig i ett mellanskede men att de framskred stadigt" (punkt 63) och att det inte var möjligt att "i detalj pröva samtliga bestämmelser i det preliminära Reims-beslutet ... utan att förekomma den granskning av sagda avtal som kommissionen fortfarande skall företa" (punkt 64). Slutligen finner förstainstansrätten att slutsatsen att antagandet av Reims-avtalet skulle kompliceras genom att ett förbud meddelades var rimlig, varför det inte fanns anledning att förklara att kommissionen hade gjort sig skyldig till ett uppenbart bedömningsfel.

41. Jag finner inte alls att den åberopade felbedömningen av bevisningen inom ramen för förstainstansrättens prövning av den tredje ogiltighetsgrundens tredje del föreligger, och talan skall således inte bifallas på den första ogiltighetsgrunden.

Den andra överklagandegrunden: felaktig definition av det rättsliga begreppet gemenskapsintresse och felaktig bedömning av lagenligheten vid begreppets tillämpning

42. Klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid bedömningen av räckvidden, definitionen och tillämpningen av såväl artikel 3 i förordning nr 17, som det rättsliga begreppet gemenskapsintresse.

43. Vid utvecklingen av denna grund har klaganden utgått från två, enligt min mening, felaktiga antaganden.

44. IECC har utgått från att kommissionen fann att CEPT-avtalet stod i strid med artikel 85.1 i EG-fördraget och att förstainstansrätten anslöt sig till denna bedömning.

45. Tvärtemot vad klaganden har antagit framgår det inte av en läsning av punkt 5 i beslutet av den 17 februari 1995 att kommissionen definitivt skulle ha ansett att CEPT-avtalet utgjorde ett avtal om prisfastställelse i strid med artikel 85. I detta dokument begränsade sig kommissionen till att hänvisa till sitt meddelande om anmärkningar av den 5 april 1993, där den hade uttryckt sin oro över att CEPT-avtalet medförde att "postförvaltningarnas kunder drabbades av ett system med artificiellt fastställda priser och inte ett konkurrensbaserat prissystem som återspeglade de olika postförvaltningarnas kostnader".

46. Det stämmer än mindre att det av formuleringarna i punkt 74 i den överklagade domen och av punkt 100 i domen i de förenade målen T-133/95 och T-204/95, framgår att förstainstansrätten godtog den förmodade fastställelsen av ett åsidosättande av artikel 85. I den första punkten förklaras endast att sökandens påståenden grundas "¼ huvudsakligen på den premissen att kommissionen i beslutet av den 17 februari 1995 har fastslagit att CEPT-avtalet innebär en överträdelse av artikel 85.1 i fördraget", en omständighet som senare prövas som en tänkbar möjlighet. I den andra punkten framhålls helt enkelt att obalansen mellan kostnaderna för utdelning av inkommande post och den ersättning som uppbärs är en följd av CEPT-avtalet.

47. Även om det är riktigt att vissa vaga hänvisningar till konkurrensbegränsande aspekter av CEPT-avtalet återfinns här och där i beslutet av den 17 februari 1995, är det inte mindre sant att dessa inte, såsom klaganden har gjort gällande, visar att kommissionen skulle ha funnit en klar konkurrensbegränsning styrkt, som skulle bestå i ett avtal om prisfastställelse.

48. Även om den kan verka så är min bedömning inte alls formalistisk, utan utgör ett försök att utröna den exakta innebörd som kommissionen, å ena sidan, och klaganden, å andra sidan, tillskriver begreppen.

För den förra, såsom denna uttrycker saken i beslutet från februari år 1995 och i övriga skrivelser, skulle de begränsningar av den fria konkurrensens funktionssätt som åläggs genom CEPT-avtalet ha att göra med den artificiella metoden att beräkna terminalavgifterna utan att beakta - eller endast delvis beakta - vilka kostnader som faktiskt föranletts av postutdelningen.

Även om klaganden fullt medvetet intar en mer ambivalent ståndpunkt, åskådliggör denne sitt synsätt i repliken på kommissionens svar: CEPT-avtalet skulle strida mot konkurrensreglerna, eftersom det syftar till att förhindra privata bolag från att tillhandahålla kurirtjänster inom sektorn för remail-ABC, där postförvaltningen i land A borde konkurrera med postförvaltningen i land B om hanteringen av försändelser destinerade till land C; eftersom remail motiveras av det högre priset för internationella försändelser i förhållande till den andel som uppbärs i form av terminalavgifter, skulle den normalisering av den fria konkurrensens funktionssätt som eftersträvas av IECC inte logiskt kunna bestå i att denna skillnad - som följer av den av kommissionen kritiserade artificiella beräkningen av terminalavgifter - undanröjs, utan i att CEPT-avtalet upphävs, och att man återgår till den tidigare rådande situationen.

49. Kommissionens och klagandens uppfattning om CEPT-avtalets påstått konkurrensbegränsande karaktär sammanfaller alltså inte. Denna diskrepans har särskilt betydelse inom ramen för ett förfarande genom vilket en enskild kan begära att kommissionen skall fatta ett beslut om åsidosättande av konkurrensreglerna, och där legaliteten i denna institutions handlande skall bedömas mot bakgrund av det legitima intresse som sökanden själv kan ha. Det är inte lätt att uppfatta det legitima intresset av att klandra en artificiellt låg beräkning av terminalavgifter hos en organisation som företräder privata postföretag, när en stor del av dessas verksamhet är baserad på denna anomali.

50. Det kan därför inte konstateras att beslutet av den 17 februari 1995 innehåller något som helst konstaterande från kommissionens sida av konkurrensbegränsande förfaranden, i fråga om vilka klaganden skulle ha rätt att begära ett beslut om fastställelse av överträdelsen.

51. IECC utgår, i sin tur, från ett felaktigt tolkningsantagande som jag, för klarhetens skull, även anser det lämpligt att behandla inledningsvis.

52. Enligt klaganden skulle kommissionen endast ha kunnat åberopa bristande gemenskapsintresse avseende omständigheter som påstods stå i strid med konkurrensreglerna för att berättiga underlåtenheten att inleda ett förfarande eller lägga ned prövningen av ett klagomål, och inte som kriterium för att besluta om ett förbud skall meddelas, i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 17.

53. Begreppet "gemenskapsintresse" eller, rättare sagt, "bristande gemenskapsintresse", som tillämpligt kriterium i ett sammanhang som det i förevarande mål, förekommer inte i fördragen och inte i någon av bestämmelserna i förordning nr 17. Begreppet införlivades i det juridiska språket i och med domen i målet Automec II, och hade dittills använts mer eller mindre sporadiskt av kommissionen. I förstainstansrättens dom i det målet prövades endast förekomsten av ett tillräckligt gemenskapsintresse som ett kriterium för att, från kommissionens sida, åsätta olika grader av prioritet vid prövningen av ett klagomål. I denna bemärkelse stämmer det att begreppet uteslutande avser kommissionens skyldigheter med avseende på prövningen av omständigheter som är föremål för ett klagomål. I fråga om befogenheten att fatta eller avstå från att fatta ett beslut godtog förstainstansrätten utan vidare att kommissionen "inte är skyldig att ta ställning till huruvida en överträdelse föreligger eller ej".

54. I domen av den 24 januari 1995 i målet BEMIM mot kommissionen preciserade förstainstansrätten - inför sökandens påstående att kommissionen, eftersom det var fråga om ett ärende som hade granskats, inte längre kunde avskriva klagomålet med hänvisning till bristande gemenskapsintresse - att "kommissionen kan fatta ett beslut om avskrivning av ett klagomål på grund av brist på tillräckligt gemenskapsintresse, inte enbart innan den har inlett en undersökning i målet, utan också efter att ha vidtagit undersökningsåtgärder, om den kommit till denna slutsats på detta stadium av förfarandet". Förstainstansrätten erinrade helt korrekt om att "[a]tt därav dra en annan slutsats skulle leda till att kommissionen då den företagit undersökningsåtgärder som följd av en ansökan framställd enligt artikel 3.2 i förordning nr 17, skulle vara tvingad att fatta ett beslut beträffande existensen eller ej av en överträdelse av artikel 85 och/eller 86 i fördraget", vilket inte endast skulle strida mot "själva lydelsen i artikel 3 punkt 1 i förordning nr 17, enligt vilken kommissionen kan fatta ett beslut beträffande den påstådda överträdelsen, utan skulle dessutom stå i strid med en fast rättspraxis ... enligt vilken en klagoskrifts upphovsman inte har rätt att erhålla ett beslut av kommissionen enligt artikel 189 i fördraget".

55. Denna rättspraxis, som har upprätthållits av domstolen sedan dess dom av den 18 oktober 1979 i målet GEMA mot kommissionen, och som inte grundar sig på en bokstavstolkning, utan på karaktären hos det förfarande för fastställande av en överträdelse som föreskrivs i artikel 3 i förordning nr 17, gäller främst kommissionens befogenhet att meddela eller inte meddela ett förbud sedan ett klagomål har prövats. Den utformades således med utgångspunkt från kommissionens uppgift att säkerställa en störningsfri konkurrens inom gemenskapen.

56. Det är uppenbart att de två linjerna i rättspraxis inte kan separeras. Om de sammanställs, vilket förutsätter ett minimum av slutledningsförmåga fri från distraherande formalism, erhålls följande scenario: kommissionen har, inom ramen för sina befogenheter som garant för en störningsfri konkurrens inom gemenskapen i enlighet med artikel 3 i förordning nr 17, möjlighet att fatta tre alternativa beslut genom vilka meddelas a) att det föreligger en överträdelse av de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna, b) att en sådan överträdelse inte föreligger eller c) att, i vilket stadium som helst under förfarandet, besluta att inte granska, att lägga ned granskningen av eller avskriva ett klagomål på grund av bristande gemenskapsintresse.

57. Det "bristande gemenskapsintresset" skall inte, såsom klaganden har gjort gällande, uppfattas som ett begrepp med anor från romersk rätt vars exakta innehåll kommissionen har att beakta när den skall fatta beslut om att fullfölja prövningen av ett klagomål. Det är inte något annat än ett kortfattat uttryck, en genväg, för att komprimerat beteckna det utrymme för skönsmässig bedömning - som varken är fritt eller godtyckligt, eftersom det står under rättslig kontroll - som fördragen tillerkänner kommissionen när den skall bedöma ett klagomål avseende förfaranden som äventyrar konkurrensen. Dess innehåll är ytterst skiftande, liksom de omständigheter som ligger till grund för mål om åsidosättande av konkurrensreglerna skiftar.

58. Det är därför inte förvånande att domstolen i sin dom av den 4 mars 1999 i målet Ufex mot kommissionen förklarade att: "[n]är de konkurrensbegränsande verkningarna består efter det att de förfaranden som har gett upphov till dem har upphört förblir kommissionen således enligt artiklarna 2, 3 g och 86 i fördraget behörig att vidta åtgärder för att verkningarna skall undanröjas eller motverkas ¼ Kommissionen kan således inte stödja sig på endast den omständigheten att de påstådda fördragsstridiga förfarandena har upphört för att besluta att på grund av bristande gemenskapsintresse avskriva ett klagomål mot dessa förfaranden." Således är det logiska sambandet mellan utvidgningen av kommissionens befogenheter, inom ramen för artikel 3 i förordning nr 17, och gränserna för dess bedömning av gemenskapsintresset fastslaget.

59. Efter dessa inledande överväganden kan jag nu övergå till var och en av grundens fyra delar.

60. Genom den första delen har klaganden gjort gällande att förstainstansrätten stödde sig på ett felaktigt resonemang för att underkänna dennes påstående att kommissionen, med hänsyn till att prövningen befann sig i ett framskridet skede, inte utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning kunde avslå klagomålet på grund av bristande gemenskapsintresse. Förstainstansrätten slog i punkt 49 i sin dom fast att "[e]n sådan tolkning skulle nämligen inte bara strida mot själva lydelsen av artikel 3.1 i förordning nr 17, enligt vilken kommissionen kan fatta ett beslut beträffande förekomsten av den påstådda överträdelsen, utan skulle dessutom stå i strid med en fast rättspraxis". Enligt klaganden kunde kommissionen, när en överträdelse av konkurrensreglerna väl konstaterats, inte avstå från att meddela ett förbud i ett gemenskapsmål, som det förevarande, där den nationella domstolen inte har möjlighet att garantera skyddet mot konkurrensbegränsande förfaranden.

61. Som jag nämnde ovan finns det inget som hindrar kommissionen från att, med hänvisning till bristande gemenskapsintresse, avstå från att meddela ett beslut om förbud i vilket stadium som helst av prövningen. Dessutom har det inte visats att kommissionen skulle ha funnit den överträdelse som anmälts av klaganden styrkt. Talan skall således inte bifallas på denna delgrund.

62. Samma resonemang gäller avseende den andra delen av denna grund, genom vilken IECC gör gällande att begreppet "gemenskapsintresse", uppfattat som ett kriterium för prioritering av handläggningen av klagomål som kommer in till kommissionen, inte med fog kan åberopas när undersökningen har avslutats.

63. För det fall domstolen - såsom jag föreslår - skulle finna att kommissionen kan åberopa gemenskapsintresset även sedan undersökningen har avslutats, gör klaganden genom den tredje delen av den andra grunden gällande att förstainstansrätten har misstagit sig vid den kontroll av begreppets tillämpning som den bör genomföra.

64. För det första borde förstainstansrätten - enligt klaganden - ha beaktat de kriterier som definieras i domen i målet Automec II.

65. Detta argument saknar grund. I den domen fastslogs följande: "För att bedöma vilket gemenskapsintresse det finns av att gå vidare med undersökningen av ett ärende, skall kommissionen ta hänsyn till omständigheterna i fallet, i synnerhet de faktiska och rättsliga omständigheter som har beskrivits i klagomålet. Den skall särskilt ta hänsyn till den påstådda överträdelsens betydelse för den gemensamma marknadens funktion, sannolikheten av att kunna fastställa dess förekomst och omfattningen av de utredningsåtgärder som är nödvändiga för att på bästa sätt fullgöra skyldigheten att övervaka efterlevnaden av artiklarna 85 och 86 i fördraget." Enbart en genomläsning av detta avsnitt visar att förstainstansrätten endast avsåg att som exempel nämna en rad relevanta kriterier. Beviset är att den, vid den slutliga bedömningen, snarare inriktade sig på frågan om den nationella domstolens behörighet att erbjuda ett effektivt skydd mot den påstådda överträdelsen av de berörda bestämmelserna.

Detta har bekräftats av domstolen, som har funnit att det vid bedömningen av gemenskapsintresset inte finns anledning att vare sig begränsa antalet bedömningskriterier som kommissionen kan stödja sig på eller föreskriva vissa kriterier. Den motsatta ståndpunkten skulle innebära att rättspraxis inte längre skulle utvecklas.

66. Det andra påstående som framförs i den tredje delen av denna grund bör bedömas i samband med den fjärde delen av samma grund.

67. Genom den fjärde delen, uppfattad på detta sätt, har klaganden anfört att förstainstansrätten skulle ha feltolkat begreppet gemenskapsintresse, då den fastslog att "kommissionen [kan] besluta att det inte är lämpligt att vidta åtgärder med anledning av ett klagomål som utpekar handlingar som strider mot artikel 85.1 i fördraget, när undersökta fakta ger den rättmätig anledning att tro att de berörda företagens beteende kommer att ändras på ett sätt som gynnar allmänintresset" (punkt 57).

68. Enligt klagandens uppfattning är denna enda omständighet inte tillräcklig grund för bedömningen av "bristande gemenskapsintresse" som förstainstansrätten oundgängligen skulle ha prövat med beaktande av de grunder som angavs i domen i målet Automec II.

69. Detta påstående bör bedömas på samma sätt som det föregående, eftersom det inte överensstämmer med gällande rätt att kommissionens granskning skall omfatta de kriterier som nämns i sagda dom. Förstainstansrätten tolkade de tillämpliga rättsreglerna korrekt när den i punkt 52 fann att kommissionen inte var tvungen att: "enbart ta hänsyn till de kriterier som förstainstansrätten har räknat upp i domen i målet Automec II. Den har således rätt att vid sin bedömning ta hänsyn till andra relevanta uppgifter. Bedömningen av gemenskapsintresset måste nämligen bygga på en undersökning av de förhållanden som gäller i varje enskilt fall, vilken är underställd förstainstansrättens prövning."

70. I andra hand har IECC gjort gällande att det kriterium som tillämpats av kommissionen - och i punkt 57 i dess dom godtagits av förstainstansrätten - under alla omständigheter skulle vara rättsstridigt. Dess bedömning förutsätter dels att en ändring "som gynnar allmänintresset" kan sanktionera en överträdelse av bestämmelserna i artikel 85.1 i EG-fördraget, dels att ett undantag från sagda bestämmelse, rättfärdigad av en vidare bedömning av allmänintresset, kan införas vid sidan av bestämmelserna i artikel 85.3.

71. IECC grundar sitt resonemang på det felaktiga antagandet att kommissionen i sitt beslut av den 17 februari 1995 konstaterade att CEPT-avtalet utgjorde en överträdelse av bestämmelserna i artikel 85.1. Utan att det är vare sig nödvändigt eller tillåtet att inom ramen för överklagandet uttala sig om det avtalets karaktär, är denna omständighet tillräcklig för att underkänna påståendet.

72. Slutligen har klaganden kritiserat förstainstansrättens dom för att förstainstansrätten, i strid med kontrollskyldigheten enligt artikel 173 i EG-fördraget (nu artikel 230 EG), har godtagit att kommissionen lagenligt kunde anse att de omstridda förfarandena skulle komma att upphöra utan att ha granskat de faktiska och rättsliga omständigheter som skulle ligga till grund för denna slutsats.

73. Syftet med detta påstående är i själva verket att ifrågasätta den bedömning av de faktiska omständigheterna som kommissionen hade att göra vid sin prövning av gemenskapsintresset. Ett sådant påstående kan inte prövas inom ramen för ett överklagande. Under alla omständigheter finner jag det inte användbart för att åstadkomma en ogiltigförklaring av förstainstansrättens dom. För det första är den granskning av åtgärdens lagenlighet som skall företas när kommissionen avslår ett klagomål på grund av bristande gemenskapsintresse, vilket förstainstansrätten erinrar om i punkt 47 i den klandrade domen, av begränsad karaktär. Den är avsedd att kontrollera att det omtvistade beslutet inte är fattat på grundval av materiellt otillförlitliga fakta eller genom en felaktig rättstillämpning och att det inte heller har gjorts en uppenbart oriktig bedömning eller förekommit maktmissbruk.

För det andra stämmer det inte att förstainstansrätten skulle ha avstått från att granska de faktiska och rättsliga omständigheter på vilka kommissionen kunde stödja sin bedömning. I punkterna 46-59 i den klandrade domen bedöms helt korrekt de relevanta rättsreglerna, mot bakgrund av gemenskapsdomstolens rättspraxis, medan en analys av kommissionens bedömning av de faktiska omständigheterna återfinns i punkt 63, vilken enligt min uppfattning inte är uppenbart oriktig. Förstainstansrätten uttalade nämligen att: "[k]ommissionen [nämligen inte] begick ... något fel när den, vid den tidpunkt då beslutet fattades, ansåg att förslaget till Reims-avtalet gav tillräckliga garantier för en global framgång i de offentliga postoperatörernas förhandlingar om att inrätta ett system grundat på operatörernas faktiska kostnader för posthanteringen på nationell nivå. Trots att förslaget till Reims-avtalet var av övergångskaraktär och hade potentiella brister, vilket kommissionen för övrigt medgav, innehöll det dokument som åberopades i det omtvistade beslutet redan en tillräckligt utförlig beskrivning av det nya system som grundats på de nationella portosatserna och som skulle införas från den 1 januari 1996. Detta dokument visade att förhandlingarna mellan de offentliga postoperatörerna befann sig i ett mellanskede men att de framskred stadigt. Mot denna bakgrund bör det också understrykas att kommissionen aldrig påstod att förekomsten av förslaget till Reims-avtalet i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) undanröjde de konkurrensbegränsande inslag i CEPT-avtalet som hade åberopats av sökanden."

74. Jag finner att förstainstansrätten i tillräcklig grad granskade de faktiska och rättsliga omständigheter som kommissionen, vid prövningen av gemenskapsintresset, beaktade i sitt beslut av den 17 februari 1995.

75. På grund av vad som anförts ovan skall den andra grunden underkännas i sin helhet.

Den tredje överklagandegrunden: åsidosättande av bestämmelserna i artiklarna 3 g, 85, 89 och 155 i EG-fördraget i förening

76. Inom ramen för den tredje grunden har klaganden åberopat en felaktig tolkning av den exakta räckvidden av kommissionens skyldighet enligt artiklarna 89 och 155 i EG-fördraget (nu artiklarna 85 EG och 211 EG), bestående i att säkerställa en riktig tillämpning av artikel 85 jämförd med artikel 3 g i fördraget. Av bestämmelserna i dessa föreskrifter i förening framgår att kommissionens skyldighet består i att förhindra att konkurrensen snedvrids. Beslutet att inte fullfölja prövningen av en överträdelse av det enda skälet att omständigheterna "ger den rättmätig anledning att tro att de berörda företagens beteende kommer att ändras på ett sätt som gynnar allmänintresset" (punkt 57 in fine) skulle vara oförenligt med detta. Förstainstansrätten skulle dessutom ha feltolkat domen av den 11 april 1989 i målet Ahmed Saeed Flugreisen och Silver Line Resebüro, genom att inte dra de korrekta slutsatserna av den princip som fastställdes där och som innebär att fördraget förbjuder att avtal, i vilken form det vara må, som står i strid med artiklarna 85.1 och 86 antas.

77. De påståenden som har anförts av klaganden i den tredje grunden förutsätter att kommissionen, i sitt beslut av den 17 februari 1995, fastställde den överträdelse som var föremål för anmälan. Som jag har visat ovan överensstämmer inte detta antagande med verkligheten, varför denna grund skall underkännas.

Dessutom utgör klagandens argumentation en annan aspekt av det som redan uttryckts i den andra grunden och som granskades i vederbörlig ordning. Det rör sig sammanfattningsvis om att fastställa räckvidden av kommissionens skyldigheter vid handläggningen av ett klagomål om konkurrensbegränsande förfaranden. Jag hänvisar således till vad jag sade vid bedömningen av den grunden.

Den fjärde överklagandegrunden: åsidosättande av principen att ett besluts laglighet endast kan bedömas mot bakgrund av de omständigheter som förelåg vid den tidpunkt då det fattades

78. Klaganden har klandrat den omständighet att förstainstansrätten, i punkt 64 i sin dom, hänvisade till det preliminära Reims-avtalet, vars lydelse senare skulle meddelas kommissionen, för att underkänna påståenden om nullitet vid antagandet av beslutet av den 17 februari 1995. Genom att göra detta skulle förstainstansrätten ha åsidosatt den princip som kräver att bedömningen av ett ifrågasatt besluts lagenlighet endast kan göras mot bakgrund av de rättsliga och faktiska omständigheter som var för handen då beslutet fattades.

79. Som kommissionen mycket riktigt har framhållit gäller det faktum att förstainstansrätten hänvisade till en text som tillkom sedan det omtvistade beslutet hade fattats även för klagandens egen argumentation som, såsom den återges i punkt 42 i den överklagade domen, bygger på sagda text. Dessutom är det uppenbart att förstainstansrättens avsikt var att framhålla att den etapp som var föremål för granskning var av övergående karaktär och inte att på förhand bedöma lagenligheten hos en akt som inte hade varit föremål för kommissionens bedömning. I denna bemärkelse respekterar resonemanget den princip som det påstås ha åsidosatt.

80. Den fjärde grunden är uppenbart ogrundad, varför den skall underkännas.

Den femte överklagandegrunden: bristande motivering

81. Genom den femte grunden har klaganden pekat på tre avsnitt där resonemanget i den överklagade domen skall ha varit motsägelsefullt eller otillräckligt.

82. I den första delgrunden har klaganden jämfört två serier av utdrag ur förstainstansrättens dom, som klaganden uppfattar som motstridiga och där denne anser att ett motiveringsfel föreligger.

Förstainstansrätten förklarade å ena sidan att "[det] ankommer ¼ på kommissionen att, inom ramen för sin uppgift att övervaka en korrekt tillämpning av fördragets bestämmelser, besluta om det ligger i gemenskapens intresse att uppmuntra de företag som är föremål för det administrativa förfarandet att ändra sitt beteende med beaktande av de anmärkningar som har framställts mot dessa företag ¼ och avkräva dem en försäkran om att de faktiskt kommer att ändra sitt beteende" (punkt 58); att "det administrativa förfarandet bland annat ger de berörda företagen möjlighet att anpassa klandrade avtal eller förfaranden till reglerna i fördraget, och att förutsättningen för denna möjlighet är att dessa företag och kommissionen har rätt att inleda konfidentiella förhandlingar för att avgöra vilka typer av ändringar som kan föranleda kommissionen att återta sina anmärkningar" (punkt 98); och att "genom att välja detta tillvägagångssätt, i överensstämmelse med sin politik inom postsektorn, [har nämligen kommissionen] i detta fall även bemött de anmärkningar som sökanden har framställt i sitt klagomål och i senare skrivelser rörande det tidigare avgiftssystemet" (punkt 61).

Samtidigt förklarade förstainstansrätten, på annan plats, att "[t]rots att förslaget till Reims-avtalet var av övergångskaraktär och hade potentiella brister, vilket kommissionen för övrigt medgav, innehöll det dokument som åberopades i det omtvistade beslutet redan en tillräckligt utförlig beskrivning av det nya system som grundats på de nationella portosatserna och som skulle införas från den 1 januari 1996. Mot denna bakgrund bör det också understrykas att kommissionen aldrig påstod att förekomsten av förslaget till Reims-avtalet i kraft av själva sakförhållandet (ipso facto) undanröjde de konkurrensbegränsande inslag i CEPT-avtalet som hade åberopats av sökanden" (punkt 63); att "[i] punkt 63 ovan har det för övrigt redan framhållits att kommissionen inte i det ifrågasatta beslutet har påstått att det preliminära Reims-avtalet ipso facto undanröjde CEPT-avtalet" (punkt 65); och att "[det v]ad beträffar argumentet att de offentliga postoperatörernas svar på meddelandet om anmärkningar bör anses påvisa en vägran från deras sida att böja sig för kommissionens vilja, skall påpekas att det inte kan krävas av ett företag som mottar ett meddelande om anmärkningar att det, i utformningen av svaret på detta meddelande, enbart skall uttrycka sin avsikt att rätta sig efter kommissionens ståndpunkt. Ett sådant företag måste nämligen kunna bestrida kommissionens rättsliga och faktiska påståenden. En motsatt tolkning skulle förta meningen med den rätt att svara på meddelandet om anmärkningar som föreskrivs i artikel 3 i förordning nr 99/63" (punkt 68).

83. I ovanstående avsnitt har klaganden funnit en motsägelse som, väsentligen, skulle bestå i att sanktionera godkännandet av de garantier som ges av de offentliga postoperatörerna, sedan de mottagit meddelandet om anmärkningar, att ändra sitt agerande och, samtidigt, erkänna att samma postförvaltningar nekade att godta kommissionens ståndpunkt, såsom den anges i sagda meddelande.

84. Jag är övertygad om att klaganden, under täckmantel av en påstått bristande motivering till följd av en motsägelse i förstainstansrättens resonemang, åter försöker belysa sin speciella definition av den exakta omfattningen av kommissionens skyldigheter i fråga om ett klagomål avseende konkurrensbegränsande förfaranden. Redan vid bedömningen av den andra grunden tillstod jag att jag fann det stå i överensstämmelse med gällande rätt att kommissionen, inom ramen för sin uppgift att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids, föredrar att främja en viss utveckling mot en situation som bättre överensstämmer med fördraget än att fastställa att en överträdelse föreligger och meddela ett förbud avseende en viss tidpunkt. Det är mot bakgrund av detta utvecklingsorienterade alternativ som de hänvisningar som återfinns i de nämnda avsnitten - till att "uppmuntra företag[en] att ändra sitt beteende", till "möjlighet[en för de berörda företagen] att anpassa klandrade avtal eller förfaranden", och även till "själva sakförhållandet (ipso facto) [inte] undanröjde de konkurrensbegränsande inslag skall tolkas". Jag framhöll då även att det inte var rättsstridigt att bemöta ett klagomål avseende en väl definierad rättslig situation med en hänvisning till den ändring som denna kunde ha genomgått, eftersom sökanden, för det fall denne skulle finna att rättsstridigheten fortgår, har rätt att rikta ett nytt klagomål mot den ändrade situationen. Så skall man förstå förstainstansrättens konstaterande att "[k]ommissionen har ... bemött de anmärkningar som sökanden har framställt i sitt klagomål och i senare skrivelser rörande det tidigare avgiftssystemet". Slutligen saknar mottagarens faktiska reaktion på kommissionens meddelande om anmärkningar helt betydelse i detta avseende.

85. Av samma skäl skall det argument, förfarande inom ramen för den första delgrunden, underkännas som innebär att förstainstansrätten skulle ha begått ett fel genom att i punkt 57 i domen slå fast att "kommissionen [kan] besluta att det inte är lämpligt att vidta åtgärder med anledning av ett klagomål som utpekar handlingar som strider mot artikel 85.1 i fördraget, när undersökta fakta ger den rättmätig anledning att tro att de berörda företagens beteende kommer att ändras på ett sätt som gynnar allmänintresset".

86. I den andra delen av den femte grunden har klaganden klandrat förstainstansrättens dom för bristande motivering, bestående i att förstainstansrätten inte, vid bedömningen av förekomsten av gemenskapsintresse, granskade de kriterier som anges i domen i målet Automec II.

Som jag visade i min bedömning av den andra grunden är dessa kriterier av belysande och inte av uttömmande karaktär. Denna delgrund är därför verkningslös.

87. Grundens tredje del ägnas förstainstansrättens beslut att avslå klagandens begäran att i enlighet med artikel 62 i rättegångsreglerna återuppta det muntliga förfarandet. Genom att inskränka sig till att stödja sitt avslag på att "de nya omständigheter som sökanden åberopat till stöd för sin begäran antingen inte utgjorde omständigheter som var avgörande för tvisten i fråga eller inskränkte sig till att påvisa sådana händelser som uppenbarligen hänförde sig till tiden efter det att det omtvistade beslutet hade fattats. Dessa händelser kunde följaktligen inte påverka beslutets giltighet" (punkt 25), skulle förstainstansrätten ha brustit i sin skyldighet att tillräckligt motivera sina beslut.

88. Klaganden har nöjt sig med att på ett nästan abstrakt sätt kritisera de skäl på vilka dennes begäran om ett återupptagande av det muntliga förfarandet avslogs, utan att ens kortfattat ange i vilken mån de konkreta omständigheterna i målet krävde ett mer utförligt resonemang för att ge de berörda tillräcklig information för att veta om beslutet var välgrundat, eller för att göra det möjligt för gemenskapsdomstolen att kontrollera dess lagenlighet. Under dessa omständigheter, och utan att det påverkar de materiella anspråk som klaganden skulle kunna ha till följd av beslutet i fråga, skall denna del av grunden anses vara uppenbart ogrundad.

89. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att den femte grunden skall underkännas.

Den sjätte överklagandegrunden: åsidosättande av den allmänna icke-diskrimineringsprincipen

90. I här relevanta delar lyder punkt 109 i den klandrade domen som följer:

"... kan det konstateras att sökanden inte har visat att kommissionen i en annan motsvarande situation skulle ha fällt de berörda företagen i motsats till sin ståndpunkt i förevarande ärende. Sökanden har följaktligen inte styrkt sitt påstående om att icke-diskrimineringsprincipen har åsidosatts."

91. Klaganden har, med stöd av två argument, ifrågasatt detta avsnitts rättsenlighet. För det första skulle förstainstansrätten ha feltolkat begreppet diskriminering genom att otillbörligt ha utvidgat det till att kräva att den påstådda skadan ska kunna tillskrivas en "identisk" och inte bara "motsvarande" situation. För det andra skulle den ha tillämpat begreppet i fråga felaktigt i det konkreta fallet, så till vida att det, trots att det var fråga om ett avtal om prisfastställelse och därmed en nullitet ipso jure enligt artikel 85.1, inte behandlades på det sätt som normalt är fallet i situationer som avser avtal av denna typ.

92. Det är riktigt att förstainstansrätten, i en stor del av språkversionerna av den överklagade domen felaktigt använder uttrycket "identisk situation" när den avser en "motsvarande" situation. Ingen annan omständighet tyder dock på att den skulle ha tillämpat ett mer strikt kriterium vid bedömningen av sökandens påstående avseende diskriminering. Mot bakgrund av påståendets konkreta formulering, och i synnerhet beträffande frågan om avtalen om prisfastställelse, framgår inte något uppenbart bedömningsfel i förstainstansrättens beslut att inte bifalla talan på denna punkt. Sökanden begränsade sig nämligen till att räkna upp ett antal kommissionsbeslut om förbud avseende konkurrensbegränsande prisavtal, utan att söka finna andra likheter med det berörda målet, som innefattade en lämplighetsbedömning grundad på förväntade ändringar av den konkurrensbegränsande situationen på ett för allmänintresset gynnsamt sätt.

93. Talan skall inte bifallas på den sjätte grunden.

Den sjunde överklagandegrunden: åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen

94. Enligt IECC har förstainstansrätten av de skäl som angivits ovan dessutom åsidosatt rättssäkerheten.

95. Jag är enig med kommissionen om att detta påstående inte leder till att ändra den slutsats som dragits genom prövningen av den sjätte grunden.

96. Talan skall således heller inte bifallas på den sjunde grunden.

Den åttonde överklagandegrunden: åsidosättande av det rättsliga begreppet maktmissbruk

97. Klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning, både genom att göra en separat bedömning av var och en av de omständigheter som har anförts för att påvisa att kommissionens agerande utgör maktmissbruk, och genom att underlåta att göra en korrekt granskning av vissa av dem, varibland klaganden nämner omständigheten att meddelandet om anmärkningar kunde ha skickats från och med april 1991 och påståendet att behandlingen av målet i fråga inte överensstämde med kommissionens sedvanliga förfarande.

98. Jag instämmer inte i klagandens synpunkter.

För det första finns det ingen anledning att anta att en oaktsamhet i fråga om den totala bedömningen skulle följa av de separata bedömningar som förstainstansrätten genomförde. Tvärtom slår förstainstansrätten i punkt 84 i den överklagade domen fast att "[d]et framgår dock inte, vare sig av tillhandahållna sakuppgifter och handlingar eller av de argument som framförts av sökanden, att kommissionen skulle ha låtit det administrativa förfarandet avvika från det uppgivna syftet".

Dessutom är det inte möjligt att av förstainstansrättens bedömning av argumentet rörande den relativt långa tid som förflöt fram till det faktiska meddelandet om anmärkningar eller påståendet att kommissionen särbehandlade det berörda målet - som dessutom redan har prövats inom ramen för den sjunde överklagandegrunden - sluta sig till något som helst uppenbart bedömningsfel från förstainstansrättens sida.

99. Jag föreslår därför att den åttonde grunden skall underkännas.

Den nionde överklagandegrunden: åsidosättande av artikel 62 i rättegångsreglerna för Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt

100. I punkt 25 i den överklagade domen nekar förstainstansrätten att på sökandens begäran återuppta det muntliga förfarandet, eftersom den finner att de nya omständigheter som har åberopats "antingen inte utgjorde omständigheter som var avgörande för tvisten i fråga eller inskränkte sig till att påvisa sådana händelser som uppenbarligen hänförde sig till tiden efter det att det omtvistade beslutet hade fattats. Dessa händelser kunde följaktligen inte påverka beslutets giltighet".

101. Enligt klaganden skulle förstainstansrätten, genom att neka att beakta de företedda handlingarna med hänvisning till att de var av senare datum än det berörda beslutet, ha åsidosatt artikel 62 i rättegångsreglerna, eftersom det åtminstone i syfte att visa att kommissionen har gjort en felbedömning bör vara möjligt att åberopa händelser av senare datum än den klandrade rättsakten.

102. Detta påstående flyter till sin räckvidd ihop med det som anges i den tredje delen av den femte överklagandegrunden. Även här medför den abstrakta karaktären av den kritik som klaganden riktar mot förstainstansrättens dom, i den meningen att denne inte pekar på vilka omständigheter som skulle ha medfört att det var ändamålsenligt eller nödvändigt att återuppta det muntliga förfarandet, att jag inte kan anse att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till ett uppenbart bedömningsfel, som kan leda till att dess dom ogiltigförklaras. Överklagandeförfarandet är inte ägnat att korrigera själva formuleringen av det klandrade beslutet, utan att ge tillfälle att framföra argument avsedda att påvisa rättsliga fel som det kan vara behäftat med.

V - Bedömning av överklagandegrunderna i mål C-450/98 P

103. I mål C-450/98 P har IECC åberopat sju grunder till stöd för sin talan.

Den första överklagandegrunden: åsidosättande av artikel 3.2 b i förordning nr 17/64

104. I punkterna 78-83 i den överklagade domen bekräftar förstainstansrätten giltigheten av kommissionens bedömning att klaganden saknade berättigat intresse av att anmäla de offentliga postoperatörernas förfaranden i fråga om icke-fysisk remail.

105. Klaganden anser att detta innebär ett åsidosättande av artikel 3.2 b i förordning nr 17, som ger "fysiska eller juridiska personer som åberopar ett berättigat intresse" rätt att till kommissionen anmäla överträdelser av fördragets artikel 85 och artikel 86, såsom den skall tolkas mot bakgrund av den rättspraxis som slagits fast genom domen i målet Metro. Klaganden anser att förstainstansrätten borde ha beaktat: a) att alla slags spärrningar som utgår från artikel 25 i UPU-konventionen påverkar IECC-medlemmarnas intressen, så till vida att dess syfte är att skydda de offentliga postoperatörerna mot negativa konsekvenser av CEPT-avtalet; b) att begreppet icke-fysisk remail som används av postförvaltningarna omfattar en del av IECC-medlemmarnas verksamhet; c) att även spärrningar som inte avser IECC-medlemmar kan påverka dessa, eftersom de utgör ett allmänt hot; d) att kommissionen, genom att under sju år ha godkänt IECC som samtalspartner i alla slags frågor avseende postväsendet och särskilt remail ABA, har erkänt dess medlemmars berättigade intresse.

106. Det bör framhållas att den rättspraxis som har åberopats av klaganden endast tillerkänner de personer som har rätt att med stöd av artikel 3.2 b i förordning nr 17 göra en anmälan rätt att väcka talan om deras klagomål helt eller delvis avslås. Den ger ingen praktisk vägledning i fråga om att med utgångspunkt från artikel 173 i EG-fördraget avgränsa begreppet berättigat intresse i förordningen. Under alla omständigheter är det inte heller säkert att de av klaganden beskrivna omständigheterna skulle tyda på att denne är direkt och personligen berörd i den mening som avses i artikel 173.

107. De påståenden som framställs i punkterna a och d ovan kan inte användas som argument mot förstainstansrättens bedömning eftersom de framförs först inom ramen för överklagandet. De kan därför inte tas upp till prövning.

108. De argument som sammanfattas under punkt c ovan tillför inte ytterligare preciseringar av vad som redan anförts i första instans och kan, på grund av sin bristande exakthet, inte rubba den slutsats som förstainstansrätten kom till.

109. Genom det påstående som formuleras i punkt b ovan försöker klaganden slutligen visa att de offentliga postoperatörernas bruk av en extensiv tolkning av begreppet "icke-fysisk remail", utan hänsyn till den ort där posten i själva verket har sitt ursprung, medför att en del av IECC-medlemmarnas verksamhet skulle kunna betecknas som icke-fysisk remail. Detta skulle exempelvis bli fallet i fråga om en försändelse från land B till land A. Om man anser att försändelsen har sitt ursprung i land B efter anvisningar från ett företag etablerat (eller enligt postterminologin "med hemvist") i land A, skulle det fallet vara jämställbart med en icke-fysisk remail ABA och skulle kunna bli föremål för tolkning med utgångspunkt från artikel 25 i UPU-konventionen. Av detta skulle följa att IECC-medlemmarna bör tillerkännas berättigat intresse av den del av anmälan som avser denna typ av remail, definierad på detta sätt.

110. Inom ramen för ett överklagande tillåts endast grunder som syftar till att visa att förstainstansrättens beslut är behäftat med felaktig rättstillämpning.

Sedan förstainstansrätten i punkt 81 i sin dom konstaterat att IECC-medlemmarna per definition inte ägnar sig åt verksamhet bestående av icke-fysisk remail, övergick den till formen för icke-fysisk remail ABCA, enligt vad som angavs vara de offentliga postoperatörernas egen tolkning. Som kommissionen helt korrekt har påpekat kan endast denna form, och inte icke-fysisk remail ABA - fortfarande uppfattad på detta sätt - vara av intresse för medlemmarna i IECC. Därför svarar förstainstansrätten i punkt 82 i den överklagade domen att den omständighet att IECC-medlemmarna berörs av icke-fysisk remail ABCA "inte [kan] anses påverka den slutsats som kommissionen har dragit beträffande icke-fysisk remail ABA". "Vidare" - fortsätter förstainstansrätten - "har sökanden bekräftat att icke-fysisk remail ABCA i praktiken motsvarar remail ABC, som kommissionen har undersökt i sitt beslut av den 14 augusti 1995, och förstainstansrätten kommer därför att behandla denna aspekt inom ramen för den talan som väckts mot detta beslut".

111. Inför dessa klargöranden i den överklagade domen tvingas jag konstatera att klaganden har inskränkt sig till att upprepa och utveckla den uppfattning som denne gjorde gällande i första instans, utan att ens ifrågasätta giltigheten av resonemanget i den domen, varför denna delgrund skall underkännas.

112. Jag finner således att den första grunden i huvudsak inte skall anses möjlig att ta upp till prövning och i övrigt är ogrundad.

Den andra överklagandegrunden: förvanskning av beslutet av den 6 april 1995

113. Enligt klaganden skulle ett antal relevanta dokument, genom preciseringarna av räckvidden av besluten av den 6 april och den 14 augusti 1995 i punkterna 58-62, ha förvanskats i den klandrade domen. I synnerhet skulle förstainstansrätten endast ha kunnat komma till slutsatsen att den del av klagomålet som avsåg remail ABC inte omfattades av beslutet av den 6 april 1995 genom en felaktig tolkning av kommissionens skrivelse av den 17 februari 1995, av IECC:s skrivelse av den 22 februari 1995, av det omtvistade beslutet i sig och av kommissionens svaromål (på talan om ogiltigförklaring).

114. Det invecklade resonemang som klaganden har utvecklat i denna grund är, som kommissionen mycket riktigt har påpekat, ett sällsynt exempel på meningslöshet och formalism som inte kan ses som något annat än ett märkligt utslag av processtaktik. Den förtjänar under alla omständigheter inte något ingående bemötande. Det räcker att erinra om att man enbart genom att läsa beslutet av den 6 april 1995 rimligen - såsom förstainstansrätten har gjort - kan sluta sig till att den del av klagomålet som avsåg remail ABC inte behandlades i sagda beslut.

115. Jag anser för övrigt att denna grund skall underkännas såsom uppenbart ogrundad.

Den tredje överklagandegrunden: åsidosättande av det rättsliga begreppet nullitet

116. Klaganden anser att förstainstansrätten har tolkat de kriterier som avgör om en rättsakt skall betecknas som en nullitet felaktigt, genom att inte dra de nödvändiga rättsliga slutsatserna av att såväl den skrivelse som den 12 april 1995 sändes med stöd av artikel 6 i förordning nr 99/63, som beslutet av den 14 augusti 1995 var överflödiga.

117. Utan att göra onödiga utvikningar inskränker jag mig till att konstatera att dessa rättsakters - som, vilket man bör erinra sig, avser verksamhet i form av remail ABC - påstådda överflödighet skulle följa av den, likaledes påstådda, omständigheten att beslutet av den 6 april 1995 skulle ha inneburit ett avslag på den del av klagomålet som avsåg remail ABC. Som visades vid bedömningen av den andra överklagandegrunden framgår det tydligt redan av det beslutets lydelse att detta inte är fallet, varför klagandens antagande är felaktigt.

118. Den tredje överklagandegrunden skall underkännas som uppenbart ogrundad, eftersom den är verkningslös.

Den fjärde överklagandegrunden: felaktig tillämpning av det rättsliga begreppet gemenskapsintresse

119. Kommissionen anser att det skall fastställas att den fjärde grunden i sin helhet inte kan tas upp till prövning, eftersom den syftar till att införa nya frågor som inte omfattades av ogiltighetstalan i mål T-204/95.

120. Även om det stämmer att IECC i första instans inte klandrade kommissionens beslut av den 14 augusti 1995 med åberopande av en felaktig tillämpning av begreppet gemenskapsintresse, är det även korrekt att den då ifrågasatte lagligheten i att klagomålet avslogs med hänvisning till de garantier som givits av de offentliga postoperatörerna att inte åberopa artikel 25.4 i UPU-konventionen för att spärra remail ABC. De påståenden som kom till uttryck inom ramen för denna grund avser förstainstansrättens rättsliga bedömning och utgör inte, enligt min uppfattning, en otillåten utvidgning av tvisten.

121. Klaganden har delat in sin grund i fyra delar.

122. Genom den första delen har IECC gjort gällande att förstainstansrätten, i punkt 148 i den klandrade domen, begick ett rättsligt fel genom att slå fast att kommissionen kunde grunda sitt beslut på bristande gemenskapsintresse utan att uttryckligen hänvisa till detta begrepp.

123. Som jag utvecklade redan vid bedömningen av den andra överklagandegrunden i mål C-449/98 P, utgör hänvisningen till bristande gemenskapsintresse inte mer än ett kortfattat uttryck för att på ett komprimerat sätt kunna beteckna den samling av situationer där kommissionen rättsenligt kan utnyttja sin befogenhet att skönsmässigt besluta att inte följa upp en ansökan som ingivits med stöd av artikel 3 i förordning nr 17. Det är därför inte nödvändigt att begreppet uttryckligen nämns i beslutets text. För övrigt gjorde förstainstansrätten samma tolkning, då den inför ett liknande resonemang uttalade att "förstainstansrätten på goda grunder kunde anse att bristande gemenskapsintresse bildade underlag för hela det omtvistade beslutet".

124. Genom den andra delen av den fjärde grunden har klaganden, i andra hand, kritiserat att förstainstansrätten skulle ha tillåtit ett enda kriterium som grund för bedömningen av gemenskapsintresse, utan att bedöma de faktorer som angavs i dess dom i målet Automec II.

125. Av de skäl som framgår av punkt 65 och följande skall detta påstående underkännas.

126. Genom den tredje delgrunden har klaganden hävdat att förstainstansrätten har åsidosatt begreppet gemenskapsintresse genom att inte på ett riktigt sätt pröva om klagandens rättigheter kunde säkerställas på tillfredsställande sätt av de nationella domstolarna.

127. Efter att ha erinrat om att kommissionen i sitt beslut av den 14 augusti 1995 inte genomförde någon slutgiltig prövning av de offentliga postoperatörernas förfaranden avseende remail ABC mot bakgrund av artikel 86 i EG-fördraget, tillade förstainstansrätten i punkt 164 i den överklagade domen att "[b]eslutet påverkar därför inte sökandens rätt att utnyttja de rättsmedel som den finner lämpliga, om den skulle erhålla bevis för att ett förfarande som den anser är rättsstridigt har återupptagits".

128. Enligt klaganden måste ett element av bedömning av gemenskapsintresset läsas in i nämnda avsnitt, vilket inte förekommer i beslutet och som förstainstansrätten otillåtet skulle ha lagt till för att berättiga att klagomålet avslogs, utan att - såsom den var skyldig - konstatera om de nationella domstolarna kunde erbjuda ett tillfredsställande skydd för sökandens rättigheter.

129. Som jag förklarade ovan, är det av domstolens rättspraxis inte möjligt att sluta sig till att prövningen av gemenskapsintresset i fråga om ett klagomål som ingivits med stöd av artikel 3 i förordning nr 17 skulle kräva en bedömning av någon bestämd omständighet. Den uppgivna brist som klaganden har lastat förstainstansrättens resonemang för kan under inga omständigheter ligga till grund för en ogiltigförklaring av den överklagade domen, eftersom den inte gjorde gällande att avslaget på klagomålet motiverades av anmälarens möjlighet att göra sina krav gällande vid en nationell domstol.

130. Mot bakgrund av de samlade övervägandena ovan, skall den fjärde överklagandegrunden underkännas i sin helhet.

Den femte överklagandegrunden: åsidosättande av bestämmelserna i artiklarna 3 g, 85, 86 och 155 i EG-fördraget i förening

131. Klaganden har åberopat en felaktig tolkning av den exakta räckvidden av kommissionens skyldighet enligt artiklarna 89 och 155 i EG-fördraget, bestående i att säkerställa en riktig tillämpning av artikel 3 g, 85 och 86 i fördraget. Av bestämmelserna i dessa föreskrifter i förening framgår att kommissionens skyldighet består i att förhindra att konkurrensen snedvrids, vilket skulle stå i strid med beslutet att inte fullfölja prövningen av en överträdelse av det enkla skälet att omständigheterna pekade på att "det inte var lämpligt att vidta åtgärder med anledning av ett klagomål rörande åtgärder som senare upphörde" (punkt 146 i den klandrade domen). Till stöd för detta har klaganden åberopat förslaget till avgörande och domen i det ovannämnda målet Ufex.

132. Av domen av den 20 januari 1981 i det ovannämnda målet GEMA drar klaganden slutsatsen att den befogenhet som kommissionen tillerkänns genom artikel 3.1 i förordning nr 17, nämligen att fatta ett beslut om förbud avseende ett konstaterat förfarande som strider mot de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna, innebär att kommissionen endast på vissa villkor kan avstå från att under dessa omständigheter fatta ett beslut.

133. Av domstolens dom av den 24 januari 1995 i det ovannämnda målet BEMIM sluter sig klaganden till att den möjlighet, som förordning nr 17 ger kommissionen att inte fatta ett beslut om förekomsten av ett åsidosättande av artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget, är berättigad i situationer där kommissionens behörighet inte är exklusiv, utan delas med de nationella domstolarna i medlemsstaterna. I motsatt fall, när kommissionens behörighet är exklusiv, kan den inte utnyttja denna rättighet.

Klaganden anser således att de åtgärder som krävs för att granska ett klagomål, avseende åsidosättande av artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget, riktat mot postförvaltningarna i medlemsstaterna, som träffar överenskommelser om tillämpningen av artikel 25 i UPU-konvention och som använder spärrning av remail, går utöver den nationella domstolens behörighet och även utöver behörigheten hos flera nationella domstolar som agerar individuellt i olika medlemsstater. Av detta skulle följa att kommissionen de facto har exklusiv behörighet att pröva ett klagomål av detta slag.

134. Avseende möjligheten att ta upp den femte grunden till prövning, hänvisar jag till vad jag redan sagt angående det föregående.

135. De synpunkter som IECC har fört fram inom ramen för den femte grunden utgör huvudsakligen en annan aspekt av dem som formulerades i den fjärde grunden, och som vederbörligen granskades. Det är uppenbart fråga om att pröva omfattningen av kommissionens skyldigheter avseende ett klagomål om konkurrensbegränsande förfaranden. Jag vidhåller därför vad jag anförde vid prövningen av den grunden.

136. Enligt min uppfattning är den enda fråga av självständigt intresse, som väcks inom ramen för denna grund, jämförelsen mellan omständigheterna i förevarande mål och de omständigheter som låg till grund för domen av den 4 mars 1999 i målet Ufex, till vilken klaganden upprepade gånger har hänvisat i sina svarsinlagor.

Enligt IECC:s uppfattning skulle kommissionen i båda fallen ha nekat att förbjuda konstaterade överträdelser av konkurrensreglerna, med hänvisning till den omständigheten att de skulle ha upphört, utan att vid bedömningen av gemenskapsintresset pröva om verkningarna av dessa förfaranden eventuellt kvarstod.

137. Även om klagandens tolkning är lockande, är den en avsiktlig förenkling.

138. I målet Ufex upphävde domstolen en dom av förstainstansrätten eftersom den godtog att behandlingen av ett klagomål avseende tidigare överträdelser inte ingick bland kommissionens uppgifter enligt fördraget, utan huvudsakligen tjänade till att underlätta för klagandena att visa förekomsten av ett fel för att få skadestånd hos nationella domstolar.

139. I mitt förslag till avgörande i det målet sökte jag framför allt vederlägga den generella bedömningen i det då ifrågasatta beslutet, vilken bekräftades genom förstainstansrättens dom, nämligen att kommissionen - kort uttryckt - kunde bortse från alla anmälningar avseende konkurrensbegränsande förfaranden från den tidpunkt då dessa upphört. Särskilt felaktigt i detta resonemang föreföll mig argumentet att det enda intresse som aktualiserades i liknande situationer skulle vara sökandens privata intresse av att bana väg för en ersättning för de skador som förorsakats av dessa förfaranden.

140. Som jag redan då framhöll "[skall inte k]ommissionen ha överseende med en sådan situation, utan skall återställa den fria konkurrensen inom sektorn i fråga, förutsatt att de övriga omständigheter som berättigar gemenskapsintresset av dess ingripande föreligger." Dessutom ansåg jag att detta syfte var helt förenligt med det faktum att klagandena för egen del söker hävda sina privata intressen.

141. Sammanfattningsvis var jag då av uppfattningen att kommissionen inte kunde "underlåta" att pröva ett klagomål med hänvisning till att de åsyftade förfarandena, vars oförenlighet med konkurrensreglerna hade konstaterats, hade upphört definitivt, utan att undersöka om deras verkningar kvarstod.

142. I domstolens dom förefaller denna tolkning ha godtagits eftersom det där fastslås att "[f]ör det andra kan kommissionen, när den gör en prioritetsordning för behandlingen av de klagomål som ingetts till den, inte anse att vissa situationer som hör till de uppgifter som den har tilldelats i fördraget a priori inte omfattas av dess verksamhetsområde." På så vis bemöttes det oroande sätt på vilket kommissionen uppfattade sin egen uppgift och som gjorde det möjligt för den att utan någon annan motivering underlåta att pröva förfaranden i förfluten tid.

143. Domstolen tillade att "[k]ommissionen kan således inte stödja sig på endast den omständigheten att de påstådda fördragsstridiga förfarandena har upphört för att besluta att på grund av bristande gemenskapsintresse avskriva ett klagomål mot dessa förfaranden utan att ha kontrollerat att de konkurrensbegränsande verkningarna inte består och, i förekommande fall, att allvarligheten av de påstådda konkurrensbegränsningarna eller deras fortsatta verkningar inte kan medföra att detta klagomål är av gemenskapsintresse."

144. Den legalitetsbedömning som gjordes av förstainstansrätten inom ramen för förevarande mål har inte samma särdrag.

145. För det första konstaterade förstainstansrätten att kommissionen inte hade företagit någon slutgiltig undersökning av om åtgärderna i fråga var lagenliga mot bakgrund av artikel 86 i fördraget. Det kan därför inte konstateras att de omtvistade spärrningarna utgjorde ytterligare överträdelser av denna bestämmelse. Domen av den 10 februari 2000 i målet Deutsche Post, i vilken domstolen slog fast att vissa av de sätt på vilka en offentlig postoperatör utövade sina befogenheter enligt artikel 25.3 i UPU-konventionen var förenliga med konkurrensreglerna, kan ha en dämpande inverkan på eventuella förhastade slutsatser. Den grundläggande tanken bakom denna dom är att i annat fall skulle de offentliga postoperatörernas uppfyllande, under ekonomiskt balanserade villkor, av det uppdrag av allmänintresse, som följer av skyldigheten att tillhandahålla universella tjänster, äventyras. Även om domen avkunnades med avseende på icke-fysisk remail ABA, gäller troligen detsamma för alla typer av remail.

Däremot hade kommissionen, i det ärende som var föremål för domen i målet Ufex, i beslutet GD-Net gjort en definitiv bedömning av de omtvistade förfarandenas konkurrenssnedvridande art.

146. För det andra förekommer inte längre i den överklagade domen det resonemang som återges i punkt 58 i domstolens dom av den 15 januari 1997 i målet SFEI m.fl., som ogiltigförklarades genom domen Ufex, enligt vilket "handläggningen av ett ärende och fastställandet av tidigare överträdelser inte längre [skulle] vara avsedda att säkerställa att konkurrensen på den gemensamma marknaden inte skulle snedvridas och skulle således inte motsvara den funktion som tilldelats kommissionen genom fördraget"; som jag nämnde tidigare ett argument som skulle kunna ligga till grund för en otillåten "underlåtenhet" från gemenskapens verkställande organs sida.

I förevarande mål antyder punkterna 146 och följande i den överklagade domen att den omständighet att förfarandena har upphört, inte gav kommissionen rätt att avstå från att agera. Detta betecknas snarare mer anspråkslöst som en faktor vid bedömningen av gemenskapsintresset av att fullfölja handläggningen av klagomålet.

147. I förevarande mål, slutligen, har förstainstansrätten i punkterna 150-153 i den överklagade domen genomfört en detaljerad utvärdering av den andra omständighet som föranledde kommissionen att inte fullfölja prövningen av klagomålet, nämligen att det, med hänsyn till garantier som lämnats av de olika offentliga postoperatörerna, var osannolikt att förfaranden som - vilket jag upprepar - kommissionen avstod från att bedöma mot bakgrund av artikel 86 i EG-fördraget, skulle återupprepas. Denna risk utgör dessutom den viktigaste kvarstående snedvridande effekt som klaganden har åberopat.

148. Med utgångspunkt från dessa tre preciseringar finner jag att de lärdomar som kan dras av domen i målet Ufex inte är tillämpliga på förevarande mål.

149. Talan skall således inte bifallas på denna grund.

Den sjätte överklagandegrunden: bristande motivering

150. Enligt klaganden innehåller den överklagade domen tre motsägelser, vilket innebär att motiveringen är bristfällig.

151. För det första visar förstainstansrättens förklaring i punkt 121 i domen, jämförd med punkt 69, att beslutet av den 6 april 1995 inte avsåg de offentliga postoperatörernas påstådda överträdelser av artikel 85 i EG-fördraget, medan en läsning av punkterna 97-100 i samma dom leder till motsatt slutsats.

152. Detta första (och konstlade) argument är i bästa fall verkningslöst, eftersom den som inger ett klagomål, i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 17, inte har någon som helst rätt att ålägga kommissionen att pröva klagomålet enligt en viss mall eller att ge de anmälda omständigheterna en viss rättslig beteckning. Dessutom är klaganden bara kapabel att i de nämnda avsnitten läsa in den motstridiga slutsatsen genom att dra in olika faktorer och slutsatser som inte har något samband med förstainstansrättens resonemang, och som under alla omständigheter ger otillräckligt stöd för denna tankegång.

153. Den andra motsägelsen skulle uppstå mellan passusen i punkt 145 i den överklagade domen, där förstainstansrätten slår fast att "av beslutet av den 14 augusti 1995, angående remail ABC, [framgår] att kommissionen inte har företagit någon slutgiltig undersökning av huruvida åtgärderna i fråga var lagenliga med avseende på artikel 86 i fördraget", och punkt 105 enligt vilken "kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning, då den fastslog att spärrandet av kommersiell remail ABA inte utgjorde missbruk i den mening som avses i artikel 86 i fördraget".

154. Den påstådda oförenligheten kan inte konstateras, eftersom förstainstansrätten i det förstnämnda avsnittet prövade legaliteten hos kommissionens beslut av den 14 augusti 1995 att för ögonblicket inte utnyttja sin befogenhet att fastställa en överträdelse och, i det andra avsnittet, slog fast att det definitiva beslutet av den 6 april 1995, om vissa förfarandens förenlighet med artikel 86 i EG-fördraget, var rättsstridigt.

Den påstådda motsägelsen stöds endast på argument som dels berör omfattningen av besluten av den 6 april respektive av den 14 augusti 1995, dels gränserna för kommissionens befogenhet att inte fatta ett definitivt beslut om fastställelse av en överträdelse. De utgör således materiella argument som, bortsett från att de granskades vid bedömningen av andra överklagandegrunder, inte hör hemma inom ramen för ett påstått åsidosättande av väsentliga formkrav.

155. Klaganden har gjort gällande att en tredje motsägelse föreligger mellan argumentationen i vissa avsnitt i den överklagade domen. Å ena sidan slår förstainstansrätten i punkterna 169-171 fast att enbart förekomsten av artikel 25 i UPU-konventionen innebär inte att de offentliga postoperatörernas har åsidosatt de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna. Det är endast de offentliga postoperatörernas tillämpning av denna bestämmelse som omfattas av gemenskapens konkurrensregler, och detta under förutsättning att handeln mellan medlemsstaterna påverkas. Å andra sidan skulle förstainstansrätten i punkterna 99-100 ha erkänt att det föreligger ett samband mellan CEPT-avtalet och nödvändigheten av att tillämpa den mekanism som föreskrivs i artikel 25 i UPU-konventionen, liksom att de offentliga postoperatörerna faktiskt har åberopat denna bestämmelse när de vidtagit de omtvistade spärrningarna.

156. Jag lyckas inte förstå vari den motsägelse som klaganden tillvitar resonemanget i dessa två serier av punkter skulle bestå.

I den första, det vill säga i punkterna 169-171, söker förstainstansrätten vid sin legalitetskontroll vederlägga sökandens påstående att redan förekomsten av artikel 25 i UPU-konventionen skulle utgöra ett samordnat förfarande. Förstainstansrätten drar - enligt min uppfattning helt korrekt - slutsatsen att endast de offentliga postoperatörernas konkreta tillämpning av denna bestämmelse, som dessutom ingår i en internationell konvention av global räckvidd, kan ge upphov till frågor om förenligheten med de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna, om, och endast om, handeln mellan medlemsstaterna påverkas. Avgörande är i detta avseende den princip som nämns i första meningen i punkt 171, och som klaganden har valt att bortse från i sin jämförelse. Här erinras om att nämnda artikel 25 "inte uppställer någon skyldighet att spärra post som är föremål för remail".

I punkterna 99-100 i den överklagade domen vederlägger förstainstansrätten med rätta kommissionens tolkning av artikel 86 i beslutet av den 6 april 1995, avseende en av dessa förutsättningar för att åberopa artikel 25 i UPU-konventionen.

157. Den sjätte grunden skall underkännas i sin helhet.

Den sjunde överklagandegrunden: åsidosättande av det rättsliga begreppet maktmissbruk

158. Klaganden har slutligen klandrat förstainstansrättens bedömning av dennes påståenden om maktmissbruk i samband med att besluten av den 6 april respektive den 14 augusti 1995 fattades.

159. För det första skulle förstainstansrätten ha begått ett misstag genom att inte genomföra en fullständig granskning av de bevis som åberopades, och dessutom underlåta att granska flera av dem.

160. Av förstainstansrättens val att behandla var och en av de presenterade omständigheterna individuellt framgår inte att dessa inte även skulle ha bedömts i sin helhet. Dessutom bör det erinras om att det påstådda maktmissbruk som anmäldes i första instans bestod i att kommissionen utnyttjade sin befogenhet i syfte att främja den offentliga postsektorns intressen. I punkt 190 in fine i den överklagade domen godkände förstainstansrätten legitimiteten i att kommissionens agerande inom postsektorn hade den dubbla målsättningen att säkerställa konkurrensreglernas tillämpning och samtidigt främja avregleringen av denna sektor, och att detta dubbla mål inte innebar att det förekom maktmissbruk i samband med att de omtvistade besluten fattades.

Ingen av de faktorer som skulle ha förbigåtts av förstainstansrätten, om man antar att de vore relevanta och objektiva, rubbar denna bedömning.

161. För det andra har klaganden klandrat nämnda domstol för att i punkt 193 i domen ha förklarat att kommissionens behandling av andra ärenden inom samma sektor inte skall granskas vid fastställandet av om maktmissbruk har förekommit.

162. Jag nöjer mig med att notera att förstainstansrätten ansåg att sökanden hade hänvisat till andra klagomål eller ärenden, som dock har gällt postverksamhet som "tydligt skiljer sig från verksamheten i remail-ärendet". Förstainstansrätten gjorde en relevansbedömning som ligger helt i linje med den rättsliga definitionen av de faktorer som kan åberopas till stöd för en anklagelse om maktmissbruk.

163. Således skall den sjunde överklagandegrunden underkännas.

Rättegångskostnader

164. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som är tillämplig på ett överklagande med stöd av artikel 118, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Om de grunder som har åberopats av klaganden i båda målen, i enlighet med mitt förslag, i sin helhet underkänns eller förklaras omöjliga att ta upp till sakprövning skall följaktligen klaganden förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

Förslag till avgörande

165. Eftersom jag har föreslagit att ingen av de grunder som har åberopats till stöd för överklagandet av förstainstansrättens dom av den 16 september 1998 i mål T-110/95 respektive i de förenade målen T-133/95 och T-204/95 skall godtas, föreslår jag att domstolen skall ogilla överklagandet samt förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.