61997J0069

Förfarande - Anhängiggörande vid domstolen med stöd av en skiljedomsklausul - Tillämpning av den nationella rätt som avtalet omfattas av - Tolkning av avtalet mot bakgrund av dess sammanhang - Avtal om finansiellt gemenskapsstöd i utbyte mot åtaganden från mottagaren - Hävningsklausul - Frihet för parterna att avvika från allmänna regler i tillämplig lag

(EG-fördraget, artikel 181; rådets förordning nr 3640/85)

När ett mål har anhängiggjorts vid domstolen med stöd av en skiljedomsklausul i den mening som avses i artikel 181 i fördraget skall domstolen avgöra målet med tillämpning av den nationella rätt som avtalet med skiljedomsklausulen omfattas av och mot bakgrund av avtalets sammanhang.

När ett avtal sluts på grundval av förordning nr 3640/85 om främjande genom finansiellt stöd av demonstrationsprojekt och industriella pilotprojekt inom energiområdet och avtalat stöd lämnas i utbyte mot åtaganden från mottagarna, och när avtalsparterna enligt den rätt som avtalet omfattas av, mot bakgrund av avtalsfriheten, har rätt att fritt bestämma innehållet i sina avtal inom de gränser som fastställs i lagen, kan således parterna i ett avtal införa en hävningsklausul som inte omfattas av kravet på att en av kontrahenterna skall vara ansvarig för att avtalet inte har fullgjorts, och avvika från den allmänna avtalsrätten, med hänsyn till i synnerhet det särskilda förhållandet mellan gemenskapen och det företag som den beviljar stöd på grundval av denna förordning.

I mål C-69/97,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Paolo Stancanelli, rättstjänsten, och Jean-Francis Pasquier, nationell tjänsteman med förordnande vid rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten Alberto Dal Ferro, Vicenza, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

sökande,

mot

SNUA Srl, Pordenone (Italien), företrätt av advokaterna Andrea Guarino, Rom, och Ezio Trampus, Trieste, delgivningsadress: advokatbyrån Alain Lorang, 51, rue Albert 1er, Luxemburg,

svarande,

angående en talan av Europeiska gemenskapernas kommission enligt artikel 181 i EG-fördraget om att SNUA Srl skall förpliktas att dels återbetala ett förskott på 195 397 ECU som kommissionen har betalat för uppförandet av en privat anläggning med ett integrerat system för insamling och återvinning av fast avfall, jämte dröjsmålsränta med 43,09 ECU per dag från och med den 1 april 1988, dels betala skadestånd på 60 000 ECU,

meddelar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.-P. Puissochet (referent) samt domarna P. Jann, C. Gulmann, D.A.O. Edward och L. Sevón,

generaladvokat: A. La Pergola,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 25 juni 1998,

och efter att den 15 oktober 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Europeiska gemenskapernas kommission har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 18 februari 1997, med stöd av en skiljedomsklausul grundad på artikel 181 i EG-fördraget, väckt talan mot bolaget SNUA Srl (nedan kallat SNUA). Kommissionen har yrkat att SNUA skall förpliktas att dels återbetala ett förskott på 195 397 ECU som kommissionen har betalat för uppförandet av en privat anläggning med ett integrerat system för insamling och återvinning av fast avfall, jämte dröjsmålsränta med 43,09 ECU per dag från och med den 1 april 1988, dels betala skadestånd på 60 000 ECU.

2 Den 8 januari 1988 ingick Europeiska ekonomiska gemenskapen, företrädd av kommissionen, avtal nr BM 441/86 (nedan kallat avtalet) med SNUA med stöd av rådets förordning (EEG) nr 3640/85 av den 20 december 1985 om främjande genom finansiellt stöd av demonstrationsprojekt och industriella pilotprojekt inom energiområdet (EGT L 350, s. 29). I utbyte mot ett ekonomiskt stöd från Europeiska ekonomiska gemenskapen åtog sig SNUA genom detta avtal att mellan juni 1987 och augusti 1988 utföra ett antal arbeten som beskrevs i en bilaga till avtalet.

3 Om arbetena inte kunde påbörjas vid den angivna tidpunkten skulle SNUA enligt artikel 4.3.1 i avtalet informera kommissionen om detta åtminstone två veckor i förväg och föreslå ett nytt datum som kommissionen skulle ta ställning till inom trettio dagar. Om kommissionen inte godtog det föreslagna datumet, hävdes avtalet automatiskt och utbetalda förskott skulle återbetalas.

4 Enligt artikel 4.3.2 i avtalet skulle SNUA även inom tre månader från undertecknandet av avtalet och därefter varje halvår lämna rapporter till kommissionen med redogörelser för arbetenas fortgång och sammanställningar av utgifterna.

5 Enligt artikel 8 i avtalet "kan [detta] hävas av kommissionen om kontrahenten inte uppfyller de skyldigheter som åligger denne enligt avtalet, i synnerhet i fall av bristande iakttagande av bestämmelserna i artikel 4.3. Denna hävning sker efter en anmodan som delgivits genom rekommenderat brev med mottagningsbevis, såvida avtalsförpliktelserna inte fullgörs inom en månad". I sådant fall skall enligt denna artikel "kontrahenten till kommissionen omedelbart återbetala de belopp som utbetalats som ekonomiskt stöd, jämte ränta från och med den dag då stödet erhölls. Räntesatsen skall vara den som Europeiska investeringsbanken tillämpade den dag då kommissionen beslutade att bevilja ekonomiskt stöd till projektet".

6 Enligt artikel 13 i avtalet kom parterna överens om att "Europeiska gemenskapernas domstol skall avgöra alla eventuella tvister om avtalets giltighet, tolkning eller tillämpning". Enligt artikel 14 skall italiensk lag tillämpas på avtalet.

7 Kommissionen utbetalade den 26 januari 1988 ett belopp på 195 397 ECU till SNUA, vilket motsvarade ett förskott på 30 procent av gemenskapens maximala bidrag till projektet.

8 Det är ostridigt att SNUA inte utförde något arbete i utbyte mot denna utbetalning före den 7 december 1994, det vill säga sju år efter det att avtalet undertecknades.

9 Under tiden anmodade kommissionen vid fyra tillfällen SNUA att informera den om att arbetena hade påbörjats, vid äventyr att avtalet annars skulle hävas. Dessa tillfällen var den 15 mars 1989 med en frist för arbetenas påbörjande som angavs till den 10 april 1989, den 12 juli 1990 med en frist som angavs till den 30 september 1990, den 10 juli 1991 med en frist som angavs till den 15 augusti 1991 och den 18 september 1991 med en frist som angavs till den 31 december 1991 för att inte avtalet skulle hävas den dagen. Det var först den 5 november 1992 som kommissionen, utan att ha fått något svar från SNUA på sin senaste anmodan, underrättade bolaget om att den hade hävt avtalet och erinrade om bolagets återbetalningsskyldighet.

10 SNUA begärde vid tre tillfällen, närmare bestämt den 6 mars 1989, den 24 september 1990 och den 22 augusti 1991, att fristen för arbetenas utförande skulle förlängas. Varje gång hävade bolaget att det inte var ansvarigt för dröjsmålet utan att detta berodde på ett "starkt lokalt motstånd" mot den plats som ursprungligen hade valts för projektet och att motståndet endast kunde övervinnas om Regione autonoma Friuli-Venezia Giulia beslutade att ge sitt tillstånd till arbetena. Det var först den 15 juli 1993 som det fattades ett beslut om att tillåta projektet på en annan plats än den som ursprungligen hade valts.

11 SNUA efterkom inte de krav på återbetalning av förskottet som bolaget, efter kommissionens tillkännagivande om att avtalet hade hävts, erhöll den 25 januari 1994, den 2 juni 1994 och den 15 februari 1995.

Hävningen av avtalet

12 Kommissionen menar att hävningen skedde den 31 december 1991 i enlighet med artikel 8 i avtalet, eftersom SNUA trots flera förlängningar av fristen inte hade fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 4.3 och i vederbörlig ordning hade anmodats därtill. De successiva framflyttningar av den dag då arbetena skulle påbörjas, som SNUA beviljades på grund av det oönskade låsta läget, innebar inte att kommissionen avsade sig rätten att åberopa hävningsklausulen, vilken hade nämnts i all skriftväxling med SNUA.

13 SNUA har för det första gjort gällande att bestämmelsen i artikel 8 i avtalet om hävning är en standardformulering som saknar rättsverkningar enligt italiensk rätt, eftersom hävning enligt artikel 1456 i den italienska civillagen, såsom den har tolkats av Corte suprema di cassazione, endast kan ske då parterna uttryckligen har angivit att denna möjlighet finns, om en viss skyldighet inte fullgörs. Artikel 8, som i enlighet med vad som har angivits i punkt 5 i denna dom avser fall då "skyldigheter" inte har fullgjorts, "i synnerhet i fall av bristande iakttagande av bestämmelserna i artikel 4.3", är så allmänt formulerad att den inte uppfyller detta kriterium.

14 SNUA har för det andra gjort gällande att bolaget inte kan lastas för omständigheter över vilka det inte har haft någon kontroll. SNUA har härvid åberopat att Regione autonoma Friuli-Venezia Giulia har intygat att det inte var bolaget som förorsakade dröjsmålet, utan detta berodde på ett lokalt politiskt motstånd mot projektet som slutligen tvingade myndigheterna att välja en ny plats. Kommissionen har själv medgivit att det i detta fall rörde sig om force majeure och att SNUA därför inte kan anses ha handlat culpöst. Vidare har den tillstått att en uttrycklig hävningsklausul i vart fall inte kan tillämpas i detta fall, eftersom en sådan klausul endast kan tillämpas om en av kontrahenterna är ansvarig för att ett avtal inte har fullgjorts.

15 SNUA anser således att avtalet endast kunde hävas i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artiklarna 1453 och 1454 i den italienska civillagen. De förelägganden som kommissionen riktade till SNUA kunde därför endast leda till en hävning om ett klart yrkande om hävning hade framställts till domstolen så att denna kunde bedöma om den frist som den felande parten hade fått var rimlig och vilken betydelse partens avtalsbrott hade och hur allvarligt det var. Det ankom även på kommissionen att styrka att kontrahenten var ansvarig för avtalsbrottet.

16 Eftersom något yrkande om hävning inte framställdes i vederbörlig ordning, menar SNUA att kommissionen inte kan göra anspråk på några rättsverkningar av hävningen, det vill säga återbetalning av utbetalda belopp.

17 Domstolen konstaterar att kommissionen härleder sin rätt att ensidigt häva avtalet från artikel 4.3 jämförd med artikel 8 i avtalet och att målets utgång därför beror på vilka rättsverkningar som dessa artiklar skall anses ha.

18 När ett mål har anhängiggjorts vid domstolen med stöd av en skiljedomsklausul, skall domstolen avgöra målet med tillämpning av den nationella rätt som avtalet omfattas av (se bland annat dom av den 18 december 1986 i mål 426/85, kommissionen mot Zoubek, REG 1986, s. 4057, punkt 4). I detta fall är italiensk rätt tillämplig på avtalet, såsom har angivits i punkt 6 i denna dom.

19 En sådan text som avtalet i fråga skall tolkas mot bakgrund av sitt sammanhang. Beslutet om det ekonomiska stödet till SNUA fattades på grundval av förordning nr 3640/85, där det i artikel 7.2 föreskrivs att stödmottagarna skall göra åtaganden i utbyte mot stödet och i vederbörlig ordning informera kommissionen om hur dessa åtaganden fullgörs.

20 Det förefaller som om artikel 8 i avtalet klart är tänkt att ge kommissionen en möjlighet att ensidigt, på grundval av ett objektivt kriterium, avbryta sin förbindelse med motparten, i synnerhet om den sistnämnde inte fullgör sina skyldigheter enligt artikel 4.3 i avtalet.

21 Italiensk avtalsrätt innebär inte att en sådan klausul skall anses vara ogiltig. Enligt artikel 1456 i den italienska civillagen kan kontrahenterna uttryckligen komma överens om att avtalet skall hävas om en viss skyldighet inte fullgörs. Corte suprema di cassaziones specifika krav för att bestämmelsen skall kunna tillämpas kan anses vara uppfyllt genom hänvisningen i artikel 8 till skyldigheterna i artikel 4.3 i avtalet som avser de rapporter som kontrahenterna skall lämna till kommissionen i enlighet med artikel 7.2 i förordning nr 3640/85. Vad beträffar åsidosättandet av skyldigheterna i artikel 4.3 i avtalet medför således inte den omständigheten att avtalet omfattas av italiensk lag att avtalet inte kan hävas med stöd av artikel 8.

22 Vad beträffar SNUA:s argument att bolaget inte är ansvarigt för att avtalsförpliktelserna inte har fullgjorts, framgår det av artikel 8 i avtalet att möjligheten att häva avtalet inte är beroende av att motparten har handlat culpöst, utan enbart av att vissa avtalsförpliktelser inte har fullgjorts, oavsett anledningen till detta.

23 Corte suprema di cassazione har i sin rättspraxis visserligen angivit att en förutsättning för att uttryckliga hävningsklausuler som omfattas av artikel 1456 i den italienska civillagen skall kunna tillämpas är att den felande kontrahenten är ansvarig för att avtalet inte har fullgjorts, men det är likväl så att parterna, enligt artikel 1322 i den italienska civillagen, mot bakgrund av avtalsfriheten, har rätt att fritt bestämma innehållet i sina avtal inom de gränser som fastställs i lagen. Den italienska civillagen hindrar således inte att avtalsparter väljer att avvika från den allmänna italienska avtalsrätten genom att i ett avtal införa en hävningsklausul som inte omfattas av kravet på att en av kontrahenterna skall vara ansvarig för att avtalet inte har fullgjorts.

24 I detta fall är det klart att parterna avsåg att avtalet skulle omfattas av särskilda hävningsvillkor, med hänsyn till i synnerhet det särskilda förhållandet mellan gemenskapen och det företag som den beviljar stöd på grundval av förordning nr 3640/85, och till att kommissionens praktiska möjligheter att följa arbetet är beroende av de rapporter som kontrahenten skall lämna till kommissionen i enlighet med artikel 4.3.

25 Kommissionen kunde således på goda grunder åberopa artikel 8 i avtalet för att häva detta.

26 Kommissionens skrivelse av den 18 september 1991 till SNUA uppfyller kraven i artikel 8 i avtalet på en anmodan som kan följas av en hävning, trots att den inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till artikel 8 och ger SNUA en frist på mer än en månad för att rätta sig efter skrivelsen.

terbetalningen av förskottet

27 Det följer av artikel 8.3 i avtalet att SNUA är skyldigt att återbetala det utbetalade förskottet, vilket ostridigt uppgår till 195 397 ECU.

Räntan

28 Enligt artikel 8.3 i avtalet skall ränta betalas från och med den dag då förskottet mottogs och beräknas enligt den räntesats som Europeiska investeringsbanken tillämpade den dag då kommissionen beslutade att bevilja det ekonomiska stödet.

29 Följaktligen menar kommissionen att ränta skall betalas från och med den 1 april 1988. Den har uppgivit att beslutet om att bevilja det ekonomiska stödet fattades den 11 november 1986 och att den tillämpliga räntesatsen därför är 8,05 procent, vilket innebär en dröjsmålsränta på 43,09 ECU per dag till dess full betalning sker.

30 Eftersom SNUA inte på något sätt har bestritt detta och det inte finns några uppgifter i handlingarna i målet som kan motivera ett ifrågasättande av att denna bedömning är riktig, skall kommissionens yrkande bifallas i den del det avser räntans storlek.

31 Vad beträffar kapitalbeloppet och räntan skall, med stöd av artikel 2.1 i rådets förordning (EG) nr 1103/97 av den 17 juni 1997 om vissa bestämmelser som har samband med införandet av euron (EGT L 162, s. 1), hänvisningen till ecun ersättas med en hänvisning till euron till en kurs av en euro för en ecu.

Skadeståndet

32 Kommissionen har dessutom, med stöd av artikel 1453 i den italienska civillagen, yrkat att SNUA skall förpliktas att betala skadestånd till den med 60 000 ECU för den skada som kommissionen har åsamkats på grund av avtalsbrottet. Skadan består enligt kommissionen i att gemenskapsmedel som hade kunnat utnyttjas för andra projekt har bundits utan att det funnits skäl för detta, i slöseri med personalresurser och i de skadliga följderna för institutionens anseende.

33 SNUA har invänt att bolaget inte kan vara ansvarigt, eftersom det inte har handlat culpöst.

34 Kommissionen har bestritt att SNUA inte skulle ha handlat culpöst och menar att bolaget i enlighet med normal avtalsenlig omsorg åtminstone borde ha upplyst kommissionen om att det fanns en risk för att avtalet inte skulle kunna fullgöras.

35 Domstolen konstaterar att när dess behörighet grundas på en skiljedomsklausul är behörigheten begränsad till yrkanden som kan härledas från det avtal som kommissionen har ingått eller som har ett direkt samband med de skyldigheter som följer av detta avtal (se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Zoubek, punkt 11).

36 Den bestämmelse i artikel 1453 i den italienska civillagen som ger kontrahenten rätt att under alla omständigheter kräva att den felande parten skall ersätta den skada som kontrahenten har åsamkats är enligt sin lydelse tillämplig oberoende av vilket förfarande som har lett fram till hävningen. Kommissionen har således rätt att åberopa denna bestämmelse, som är tillämplig på avtalet enligt artikel 14 i detta.

37 Vid prövningen av om detta yrkande är välgrundat skall det göras en distinktion mellan tiden före hävningen av avtalet och tiden därefter.

38 Vad beträffar tiden före hävningen gav artikel 4.3 jämförd med artikel 8 i avtalet kommissionen möjlighet att i god tid vidta åtgärder till följd av att kontrahenten inte uppfyllde sina åtaganden och att ensidigt och i förtid avsluta avtalsförhållandet. Kommissionen har för övrigt själv påpekat att den inte var skyldig att förlänga fristen för avtalets fullgörande. Under dessa omständigheter kan kommissionen inte förvänta sig att svaranden skall ta på sig ansvaret för en skada som beror på kommissionens egna beslut eller dess egen passivitet.

39 Vad beträffar tiden efter hävningen av avtalet är situationen annorlunda, eftersom kontrahenten handlade culpöst när den vägrade att efterkomma kommissionens krav på återbetalning. Vad emellertid till att börja med beträffar den omständigheten att gemenskapsmedel bundits utan att det funnits skäl för detta skall följande påpekas. Den dröjsmålsränta som svaranden skall betala skall för det första uppväga den ekonomiska skada som gemenskapen kan ha åsamkats på grund av dröjsmålet med betalningen. Vad för det andra beträffar den förlust av finansiering som andra potentiella kontrahenter har åsamkats, kan kommissionen inte till sin fördel åberopa eventuell skada som åsamkats tredje man.

40 Vad vidare beträffar det påstådda slöseriet med kommissionens personalresurser under rättegången, är det viktigt att påpeka att parternas utgifter för förfarandet i alla händelser inte kan anses utgöra en skada som skall särskiljas från rättegångskostnaderna.

41 Vad slutligen beträffar övriga påstådda skador har kommissionen inte på ett klart och övertygande sätt visat att sådana faktiskt föreligger.

42 Kommissionens skadeståndsyrkande skall därför ogillas.

Rättegångskostnader

43 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. SNUA har i huvudsak tappat målet och skall därför ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

följande dom:

44 SNUA Srl skall till Europeiska gemenskapernas kommission betala 195 397 ECU, jämte dröjsmålsränta med 43,09 ECU per dag från och med den 1 april 1988 till dess full betalning sker.

45 Talan ogillas i övrigt.

46 SNUA Srl skall ersätta rättegångskostnaderna.