61997J0033

1 Tillnärmning av lagstiftning - Informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter - Skyldighet för medlemsstaterna att underrätta kommissionen om samtliga förslag till tekniska föreskrifter - Omfattning

(Rådets direktiv 83/189, artikel 1.6)

2 Tillnärmning av lagstiftning - Informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter - Tekniska föreskrifter i den mening som avses i direktiv 83/189 - Begrepp - Nationell lagstiftning som föreskriver att det vid försäljning av produkter krävs att de uppgifter som obligatoriskt skall anges på märkningen, bruksanvisningen eller garantisedeln skall anges på ett bestämt språk eller flera bestämda språk - Omfattas inte

(Rådets direktiv 83/189, artikel 1.1 och 1.5)

3 Fri rörlighet för varor - Kvantitativa restriktioner - Åtgärder med motsvarande verkan - Språkkrav beträffande uppgifter som anges på importerade produkter - Tillåtet - Villkor

(EG-fördraget, artikel 30 (nu artikel 28 EG i ändrad lydelse))

1 En nationell åtgärd som innebär att redan befintliga tekniska föreskrifter återges eller ersätts, utan att några nya eller ytterligare specifikationer läggs till, och som kommissionen har underrättats om på vederbörligt sätt när föreskrifterna har antagits efter det att direktiv 83/189 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter trädde i kraft, kan inte anses utgöra förslag till teknisk föreskrift i den mening som avses i artikel 1.6 i direktiv 83/189, och kan följaktligen inte heller omfattas av underrättelseskyldigheten.

2 Skyldigheten att formulera de uppgifter som obligatoriskt skall finnas på produkternas märkning, bruksanvisningar och garantisedlar på åtminstone det eller de språk som talas i det område där produkten släpps ut på marknaden, utgör inte en "teknisk föreskrift" i den mening som avses i direktiv 83/189 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter, i dess lydelse enligt direktiv 88/182. Skyldigheten att ge konsumenten viss information om en produkt genom att anbringa uppgifter på produkten eller genom att bifoga vissa handlingar, såsom bruksanvisning och garantisedel, skiljer sig nämligen från skyldigheten att ange dessa uppgifter på ett bestämt språk. Till skillnad från den första skyldigheten, som direkt avser produkten, syftar den andra skyldigheten endast till att fastställa vilket språk som den första skyldigheten skall fullgöras på, och den utgör inte i sig en teknisk föreskrift i den mening som avses i direktiv 83/189 utan en underordnad föreskrift som är nödvändig för att informationen faktiskt skall kunna förmedlas.

3 Språkkrav beträffande uppgifter som anges på importerade produkter, som föreskrivs i nationell lagstiftning, utgör ett hinder för handeln inom gemenskapen, eftersom produkter från andra medlemsstater måste förses med annan märkning, vilket medför ytterligare förpackningskostnader. I avsaknad av fullständig harmonisering av dessa krav på gemenskapsnivå, kan medlemsstaterna emellertid vidta nationella åtgärder som innebär krav på att dessa uppgifter skall vara formulerade på det språk som talas i det område där produkterna säljs eller på ett annat språk som konsumenterna i detta område har lätt att förstå, under förutsättning att dessa åtgärder är tillämpliga utan åtskillnad på alla inhemska och importerade produkter och står i proportion till det konsumentskydd som eftersträvas. Dessa nationella åtgärder skall i synnerhet begränsas till uppgifter som medlemsstaten anser skall vara obligatoriska och där inga andra åtgärder än översättning skulle kunna säkerställa att konsumenterna erhåller lämplig information.

I mål C-33/97,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG), från Rechtbank van Koophandel te Hasselt (Belgien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Colim NV

och

Bigg's Continent Noord NV,

angående tolkningen av rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter (EGT L 109, s. 8; svensk specialutgåva, område 13, volym 12, s. 154), i dess lydelse enligt rådets direktiv 88/182/EEG av den 22 mars 1988 (EGT L 81, s. 75; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 36), och av principerna för märkning av produkter,

meddelar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.-P. Puissochet samt domarna J.C. Moitinho de Almeida, C. Gulmann, D.A.O. Edward (referent) och L. Sevón,

generaladvokat: G. Cosmas,

justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Colim NV, genom advokaten H. De Bauw, Bryssel,

- Bigg's Continent Noord NV, genom advokaten P. Wytinck, Bryssel,

- Frankrikes regering, genom K. Rispal-Bellanger, sous-directeur, internationella och gemenskapsrättsliga frågor, utrikesministeriets rättsavdelning, och R. Loosli-Surrans, chargé de mission, samma avdelning, båda i egenskap av ombud,

- Förenade kungarikets regering, genom L. Nicoll, Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud, biträdd av S. Morris, barrister,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiske rådgivaren H. van Lier och M. Schotter, nationell tjänsteman med förordnande vid rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 10 december 1997 av: Colim NV, företrätt av advokaten H. De Bauw, Bigg's Continent Noord NV, företrätt av advokaten P. Wytinck, Frankrikes regering, företrädd av R. Loosli-Surrans, Nederländernas regering, företrädd av biträdande juridiske rådgivaren J.S. van den Oosterkamp, utrikesministeriet, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av M. Schotter och C. Schmidt, rättstjänsten, i egenskap av ombud,

och efter att den 19 februari 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Rechtbank van Koophandel te Hasselt har genom beslut av den 10 januari 1997, som inkom till domstolens kansli den 24 januari 1997, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) ställt två frågor om tolkningen av rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter (EGT L 109, s. 8; svensk specialutgåva, område 13, volym 12, s. 154), i dess lydelse enligt rådets direktiv 88/182/EEG av den 22 mars 1988 (EGT L 81, s. 75; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 36), och av principerna för märkning av produkter.

2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Colim NV (nedan kallat Colim) och Bigg's Continent Noord NV (nedan kallat Bigg's) angående märkningen av olika produkter som säljs i deras respektive affärsrörelser.

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

3 I direktiv 83/189 föreskrivs ett informationsförfarande, enligt vilket medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om alla förslag till tekniska föreskrifter som omfattas av direktivets tillämpningsområde.

4 I artikel 1 i direktiv 83/189 föreskrivs följande:

"I detta direktiv har nedannämnda termer och begrepp följande betydelser:

1. Teknisk specifikation: en i ett dokument intagen specifikation som fastställer de egenskaper som krävs av en produkt, exempelvis kvalitetsnivåer, prestanda, säkerhet eller dimensioner, inbegripet sådana krav på produkten som avser terminologi, symboler, provning och provningsmetoder, förpackning, märkning eller etikettering samt produktionsmetoder och processer för jordbruksprodukter enligt fördragets artikel 38.1, och för produkter avsedda att konsumeras av människor och djur samt för läkemedel enligt artikel 1 i direktiv 65/65/EEG, senast ändrat genom direktiv 87/21/EEG.

...

5. Teknisk föreskrift: tekniska specifikationer, inbegripet tillämpliga administrativa bestämmelser, som är rättsligt eller faktiskt tvingande vid marknadsföring eller användning i en medlemsstat eller en större del därav, med undantag för sådana specifikationer som har fastställts av lokala myndigheter.

6. Förslag till teknisk föreskrift: texten till en teknisk specifikation, inbegripet administrativa bestämmelser, som har utarbetats med avsikt att anta den eller att senare få den antagen som teknisk föreskrift och som befinner sig på ett sådant förberedande stadium att väsentliga ändringar fortfarande kan göras.

7. Produkt: alla industriellt framställda produkter och alla jordbruksprodukter."

5 I artikel 8.1 i direktiv 83/189 föreskrivs att medlemsstaterna skall anmäla alla förslag till tekniska föreskrifter till kommissionen, förutom om föreskriften helt motsvarar en internationell eller europeisk standard, och kortfattat ange skälen till varför en teknisk föreskrift måste antas.

6 Enligt artikel 9.1 i direktiv 83/189 får medlemsstaterna inte anta ett förslag till teknisk föreskrift före utgången av sex månader från tiden för anmälan enligt artikel 8.1, om kommissionen eller en annan medlemsstat inom tre månader från nämnda tid inkommer med ett detaljerat utlåtande med innebörd att den planerade åtgärden måste ändras, för att ta bort eller minska de hinder som den kan komma att ge upphov till för de fria varurörelserna.

Den nationella lagstiftningen

7 I 13 § i Wet van 14 juli 1991 betreffende de handelspraktijken en de voorlichting en bescherming van de consument (lag av den 14 juli 1991 om handelsbruk och information och konsumentskydd, Belgisch Staatsblad av den 29 juni 1991, nedan kallad WHPC) stadgas följande:

"De uppgifter avseende märkning som är obligatoriska enligt denna lag, enligt dess verkställighetsförordningar eller enligt de verkställighetsförordningar som avses i 122 § andra stycket, bruksanvisningar samt garantibevis skall åtminstone finnas på det språk eller de språk som talas i det område där varorna har släppts ut på marknaden.

När en märkning är obligatorisk skall den ha den form och det innehåll som har fastställts i lagstiftningen.

Uppgifterna i märkningen skall vara tydliga och läsbara och klart skilja sig från reklam.

Märkningen får under inga omständigheter utformas på ett sådant sätt att den kan förväxlas med ett kvalitetsintyg."

8 I 30 § WHPC föreskrivs följande:

"Säljaren skall i god tro, senast vid den tidpunkt då försäljningsavtalet sluts, lämna konsumenten korrekt och användbar information avseende produktens eller tjänstens egenskaper samt köpvillkor med hänsyn till konsumentens behov av information och med hänsyn till den användning konsumenten har uppgivit för produkten eller tjänsten, eller den användning som rimligen kan förutses."

Målet vid den nationella domstolen

9 Det framgår av handlingarna i målet att parterna i målet vid den nationella domstolen driver var sin stormarknad i den nederländskspråkiga provinsen Limburg. Colim driver en stormarknad i Houthalen-Helchteren och Bigg's driver sedan år 1996 en stormarknad i Kuringen-Hasselt. Den koncern som Bigg's tillhör har sitt huvuddriftställe i Waterloo, det vill säga i ett annat av Belgiens språkområden.

10 På begäran av bolaget Colruyt NV, som är moderbolag till Colim, fastslog den 4 juli 1996 en huissier de justice (tjänsteman som bistår den nationella domstolen med delgivning, verkställighet och utredningar) att flera av de saluförda produkterna i Bigg's affär i Kuringen-Hasselt inte hade några uppgifter på nederländska - det språk som talas i området - vare sig på förpackningen eller på etiketten, oavsett om det gällde bruksanvisning, sammansättning eller försäljningsbeteckning.

11 Vid en andra kontroll den 12 juli 1996 konstaterade samme huissier de justice att uppgifterna på etiketterna på ett trettiotal produkter inte var översatta till det språk som talas i området, med undantag för produkten Zeugg Skipper Orange 1 L, på vilken hade fästs ett klistermärke med den nederländska översättningen av produktens beskaffenhet och sammansättning, samt med en hänvisning på nederländska till informationspelarna där ytterligare information kunde erhållas på nederländska.

12 Huissier de justice har gett följande beskrivning: "Informationspelarna fungerar på följande sätt. En scanner avläser den streckkod som finns på varje produkt, vilket medför att information om produkten i fråga framträder på en skärm". Denna information var begränsad till en uppgift om priset och en kortfattad översättning av produktens försäljningsbenämning. Huissier de justice har angett att något telefonnummer som kunden kunde ringa för att erhålla ytterligare upplysningar om produkten inte lämnades genom informationspelarna.

13 På grundval av dessa konstateranden väckte Colim den 27 september 1996 talan om interimistiska åtgärder mot Bigg's vid den nationella domstolen och yrkade att svaranden vid äventyr av vite skulle förbjudas att sälja 48 produkter, eftersom försäljningen av dessa, under de förhållanden som beskrivits av huissier de justice, stred särskilt mot 13 och 30 §§ WHPC.

14 Den 18 oktober 1996 fastslog en huissier de justice på uppdrag av Bigg's att även Colim sålde olika produkter utan märkning på nederländska i sin affär.

15 Bigg's ingav därför ett genkäromål vid den nationella domstolen med yrkanden liknade dem som har framförts av Colim.

16 Bigg's gjorde gällande vid den nationella domstolen att de bestämmelser som åberopats av Colim, bland annat 13 och 30 §§ WHPC, inte kunde tillämpas, eftersom kommissionen inte hade underrättats om dessa i enlighet med direktiv 83/189.

17 Det framgår för övrigt av kommissionens svar av den 2 augusti 1996 till Bigg's ombud att den inte i något avseende hade underrättats om WHPC i enlighet med direktiv 83/189.

Tolkningsfrågorna

18 Den nationella domstolen anser att ett förhandsavgörande från domstolen avseende frågan huruvida kommissionen borde ha underrättats om WHPC i enlighet med direktiv 83/189 krävs för att avgöra tvisten vid den nationella domstolen, eftersom Colim har åberopat åsidosättande av 13 och 30 §§ WHPC. Mot denna bakgrund har den nationella domstolen beslutat att förklara målet vilande vad gäller den del som avser åsidosättande av 13 och 30 §§ WHPC och hänskjutit följande tolkningsfrågor till domstolen:

"1) Är en lagbestämmelse i en medlemsstat, enligt vilken

- de enligt nationell lag obligatoriska uppgifterna på märkningen, - bruksanvisningen, och - garantisedlarna

skall finnas på åtminstone det eller de språk som talas i det område där produkten släpps ut på marknaden, vilket medför att förpackningar till importerade produkter måste ändras, en 'teknisk föreskrift' i den mening som avses i direktiv 83/189/EEG?

2) a) Om det finns särskilda gemenskapsregler för de uppgifter som skall finnas på en viss produkt, kan en medlemsstat i fråga om importerade produkter då kräva att det trots detta skall finnas andra uppgifter på språket i det språkområde där produkten säljs eller på ett språk som konsumenten har lätt att förstå?

b) Om fråga a besvaras jakande: Kan ett sådant krav ställas beträffande alla uppgifter som skall finnas på förpackningen eller bara vissa uppgifter, och i så fall vilka?

c) Om det inte finns särskilda gemenskapsregler för vissa produkter, kan en medlemsstat då kräva att alla eller vissa (och i så fall vilka) uppgifter på förpackningen till en importerad produkt finns på språket i det språkområde där produkterna säljs eller på ett språk som konsumenten har lätt att förstå?"

Den första frågan

19 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida skyldigheten att formulera de uppgifter som obligatoriskt skall finnas på produkternas märkning, bruksanvisningar och garantisedlar på åtminstone det eller de språk som talas i det område där produkten släpps ut på marknaden, utgör en "teknisk föreskrift" i den mening som avses i direktiv 83/189 och som kommissionen borde ha underrättats om i enlighet med direktivet.

20 Kommissionen skall endast underrättas om tekniska föreskrifter i den mån dessa omfattas av underrättelseskyldigheten i artikel 8 i direktiv 83/189, och följaktligen skall omfattningen av denna skyldighet först fastställas.

21 Förenade kungarikets regering har hävdat att denna skyldighet endast är tillämplig på nationella åtgärder varigenom nya tekniska föreskrifter föreskrivs eller läggs till redan befintliga tekniska föreskrifter. Direktiv 83/189 syftar nämligen till att ge kommissionen och medlemsstaterna möjlighet att undersöka följderna för den inre marknaden av planerade nya åtgärder innan den berörda medlemsstaten vidtar dessa.

22 Domstolen erinrar om att syftet med direktiv 83/189 är att genom en förebyggande kontroll skydda den fria rörligheten för varor, som utgör en av gemenskapens grundvalar (dom av den 20 mars 1997 i mål C-13/96, Bic Benelux, REG 1997, s. I-1753, punkt 19). Kontrollen syftar till att avlägsna eller begränsa de hinder för den fria rörligheten för varor som tekniska föreskrifter som medlemsstaterna har för avsikt att anta skulle kunna medföra. En nationell åtgärd som innebär att redan befintliga tekniska föreskrifter återges eller ersätts, utan att några nya eller ytterligare specifikationer läggs till, och som kommissionen har underrättats om på vederbörligt sätt när föreskrifterna har antagits efter det att direktiv 83/189 trädde i kraft, kan inte anses utgöra "förslag" till teknisk föreskrift i den mening som avses i artikel 1.6 i direktiv 83/189, och kan följaktligen inte heller omfattas av underrättelseskyldigheten.

23 Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma huruvida så är fallet i föreliggande mål.

24 Vad beträffar begreppet teknisk föreskrift i den mening som avses i direktiv 83/189 skall det omgående erinras om att detta begrepp, och följaktligen direktivets tillämpningsområde, har utvidgats, först genom direktiv 88/182 och sedan genom Europaparlamentets och rådets direktiv 94/10/EG av den 23 mars 1994 om en väsentlig ändring för andra gången av direktiv 83/189 (EGT L 100 s. 30; svensk specialutgåva, område 13, volym 26, s. 32).

25 Den version av direktiv 83/189 som är tillämplig i målet vid den nationella är den version som var i kraft vid den tidpunkt då underrättelse skulle ha skett om bestämmelserna i 13 § WHPC hade utgjort tekniska föreskrifter.

26 Eftersom WHPC antogs den 14 juli 1991 skall de krav som uppställs i 13 § bedömas mot bakgrund av direktiv 83/189, i dess lydelse enligt direktiv 88/182.

27 En medlemsstats lagstiftning, som föreskriver att det vid försäljning av produkter i denna medlemsstat krävs att de uppgifter som obligatoriskt skall anges på förpackningen, bruksanvisningen eller garantisedeln skall anges på ett bestämt språk eller flera bestämda språk, skulle kunna anses utgöra "krav på produkten som avser terminologi, symboler, ... förpackning, märkning eller etikettering" i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 83/189 och följaktligen utgöra en teknisk föreskrift i den mening som avses i direktivet.

28 Skyldigheten att ge konsumenten viss information om en produkt genom att anbringa uppgifter på produkten eller genom att bifoga vissa handlingar, såsom bruksanvisning och garantisedel, skiljer sig emellertid från skyldigheten att ange dessa uppgifter på ett bestämt språk. Till skillnad från den första skyldigheten, som direkt avser produkten, syftar den andra skyldigheten endast till att fastställa vilket språk som den första skyldigheten skall fullgöras på.

29 Den information som företagen har skyldighet att ge köparen eller slutkonsumenten saknar praktisk nytta om den inte formuleras på ett språk som förstås av de personer informationen är avsedd för, utom i de fall där informationen på ett effektivt sätt kan ges genom bildtecken eller andra tecken än ord. Skyldigheten att avfatta denna information på ett bestämt språk utgör således inte i sig en "teknisk föreskrift" i den mening som avses i direktiv 83/189, utan utgör en underordnad föreskrift som är nödvändig för att informationen faktiskt skall kunna förmedlas.

30 Den första frågan skall således besvaras så, att skyldigheten att formulera de uppgifter som obligatoriskt skall finnas på produkternas märkning, bruksanvisningar och garantisedlar på åtminstone det eller de språk som talas i det område där produkten släpps ut på marknaden, inte utgör en "teknisk föreskrift" i den mening som avses i direktiv 83/189.

Den andra frågan

31 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida, och i så fall i vilken utsträckning, medlemsstaterna kan kräva att de uppgifter som finns på importerade produkter skall formuleras på det språk som talas i det område där produkterna säljs eller på ett annat språk som konsumenterna i detta område har lätt att förstå.

32 Med frågan avser den nationella domstolen två skilda situationer, beroende på om det finns några särskilda gemenskapsregler eller ej, som för en viss produkt preciserar vilka uppgifter som skall anges på denna produkt. I den första situationen är frågan huruvida och i vilken utsträckning medlemsstaterna kan uppställa språkkrav för de uppgifter som finns på produkten, när dessa inte föreskrivs i gemenskapsreglerna. I den andra situationen, när det inte finns några särskilda gemenskapsregler, är frågan huruvida och i vilken utsträckning medlemsstaterna har rätt att kräva att samtliga eller delar av de uppgifter som finns på produkten skall vara formulerade på det språk som talas i det område där produkten säljs eller på ett annat språk som konsumenterna i detta område har lätt att förstå.

33 Inledningsvis kan det påpekas att för vissa kategorier av produkter finns det gemenskapsdirektiv som föreskriver att det eller de nationella språken skall användas för att säkerställa ett bättre skydd för konsumenterna eller folkhälsan.

34 När dessa direktiv medför en fullständig harmonisering av de språkkrav som är tillämpliga på en viss produkt, kan medlemsstaterna inte uppställa ytterligare språkkrav.

35 När harmonisering på gemenskapsnivå endast delvis skett eller helt saknas fortsätter medlemsstaterna i princip att vara behöriga att uppställa ytterligare språkkrav.

36 Visserligen utgör sådana språkkrav, som föreskrivs i den nationella lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, inte tekniska föreskrifter i den mening som avses i direktiv 83/189, men de utgör emellertid ett hinder för handeln inom gemenskapen, eftersom produkter från andra medlemsstater måste förses med annan märkning, vilket medför ytterligare förpackningskostnader (se i det avseendet dom av den 9 augusti 1994 i mål C-51/93, Meyhui, REG 1994, s. I-3879, punkt 13).

37 Nödvändigheten av att ändra förpackningen eller märkningen på de importerade produkterna utesluter att det rör sig om försäljningsformer i den mening som avses i dom av den 24 november 1993 i de förenade målen C-267/91 och C-268/91, Keck och Mithouard (REG 1993, s. I-6097, punkt 16; svensk specialutgåva, volym 14).

38 Artikel 30 i EG-fördraget (nu artikel 28 EG i ändrad lydelse) förbjuder hinder för den fria rörligheten för varor, som uppstår till följd av bestämmelser om villkor som varorna måste uppfylla (såsom villkor avseende beteckning, form, storlek, vikt, sammansättning, presentation, etiketter eller förpackning), även om dessa bestämmelser är tillämpliga utan åtskillnad på alla inhemska och importerade produkter, under förutsättning att denna tillämpning inte kan motiveras av ett mål av allmänintresse som skall ges företräde framför kravet på fri rörlighet för varor (se bland annat domen i det ovannämnda målet Meyhui, punkt 10).

39 Såsom har fastslagits i punkt 29 ovan i denna dom saknar information avsedd för köparen eller slutkonsumenten, som endast kan återges i ord, praktisk nytta om den inte formuleras på ett språk som köparen eller slutkonsumenten förstår.

40 En nationell åtgärd varigenom sådana språkkrav uppställs måste emellertid under alla omständigheter stå i proportion till det mål som eftersträvas (se domen i det ovannämnda målet Meyhui, punkt 10).

41 Av detta följer, för det första, att en åtgärd som föreskriver användandet av ett språk som lätt kan förstås av konsumenterna inte får utesluta att andra sätt eventuellt används för att säkerställa att konsumenterna får del av informationen, såsom teckningar, symboler eller bildtecken. Det ankommer på den nationella domstolen att i varje enskilt fall bedöma om de fakta som anges på märkningen är ägnade att lämna köparna tillräcklig information (se i det avseendet dom av den 12 oktober 1995 i mål C-85/94, Piageme m.fl., REG 1995, s. I-2955, punkt 28).

42 Av detta följer, för det andra, att en sådan åtgärd skall vara begränsad till de uppgifter som är obligatoriska i medlemsstaten i fråga. Det ankommer på det företag som ansvarar för försäljningen av produkten att bedöma huruvida uppgifter, som denna stat inte anser är nödvändiga att göra obligatoriska, skall vara tillgängliga på konsumentens språk och företaget kan, om det så önskar, ombesörja en översättning av dessa uppgifter.

43 Språkkrav, som dem som föreskrivs i den nationella lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, kan dessutom endast anses berättigade av det allmänintresse som konsumentskyddet utgör om de är tillämpliga utan åtskillnad. Dessa krav får inte heller tillämpas endast på importerade produkter, för att produkter från andra språkområden i den berörda medlemsstaten inte skall gynnas i förhållande till produkter från andra medlemsstater.

44 Den andra frågan skall således besvaras på följande sätt. I avsaknad av fullständig harmonisering av de språkkrav som är tillämpliga på de uppgifter som finns på importerade produkter, kan medlemsstaterna vidta nationella åtgärder, som innebär krav på att dessa uppgifter skall vara formulerade på det språk som talas i det område där produkterna säljs eller på ett annat språk som konsumenterna i detta område har lätt att förstå, under förutsättning att dessa åtgärder är tillämpliga utan åtskillnad på alla inhemska och importerade produkter och står i proportion till det konsumentskydd som eftersträvas. Dessa nationella åtgärder skall i synnerhet begränsas till uppgifter som medlemsstaten anser skall vara obligatoriska och där inga andra åtgärder än översättning skulle kunna säkerställa att konsumenterna erhåller lämplig information.

Rättegångskostnader

45 De kostnader som har förorsakats den franska, den nederländska och den brittiska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

- angående de frågor som genom beslut av den 10 januari 1997 har ställts av Rechtbank van Koophandel te Hasselt - följande dom:

1) Skyldigheten att formulera de uppgifter som obligatoriskt skall finnas på produkternas märkning, bruksanvisningar och garantisedlar på åtminstone det eller de språk som talas i det område där produkten släpps ut på marknaden, utgör inte en "teknisk föreskrift" i den mening som avses i rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter, i dess lydelse enligt rådets direktiv 88/812/EEG av den 22 mars 1988.

2) I avsaknad av fullständig harmonisering av de språkkrav som är tillämpliga på de uppgifter som finns på importerade produkter, kan medlemsstaterna vidta nationella åtgärder, som innebär krav på att dessa uppgifter skall vara formulerade på det språk som talas i det område där produkterna säljs eller på ett annat språk som konsumenterna i detta område har lätt att förstå, under förutsättning att dessa åtgärder är tillämpliga utan åtskillnad på alla inhemska och importerade produkter och står i proportion till det konsumentskydd som eftersträvas. Dessa nationella åtgärder skall i synnerhet begränsas till uppgifter som medlemsstaten anser skall vara obligatoriska och där inga andra åtgärder än översättning skulle kunna säkerställa att konsumenterna erhåller lämplig information.