61997J0002

1 Socialpolitik - Skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet - Direktiv 90/394 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för carcinogener i arbetet - Användning av ett carcinogen på arbetsplatsen - Arbetsgivarnas skyldigheter - Beroende av resultatet av riskbedömningen - Föreligger inte

(Rådets direktiv 90/394, artiklarna 3 och 4)

2 Socialpolitik - Skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet - Direktiv 90/394 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för carcinogener i arbetet - Arbetstagarnas exponering för carcinogener - Arbetsgivarnas skyldigheter - Beroende av resultatet av riskbedömningen

(Rådets direktiv 90/394, artiklarna 3 och 5)

3 Socialpolitik - Skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet - Direktiv 90/394 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för carcinogener i arbetet - Nationella föreskrifter enligt vilka arbetsgivarna åläggs mer långtgående skyldigheter än vad som föreskrivs i direktivet - Långtgående bestämmelser i den mening som avses i artikel 118a.3 i fördraget - Tillåtet - Villkor

(EG-fördraget, artikel 118a.3; rådets direktiv 90/394, artikel 5)

4 Socialpolitik - Skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet - Direktiv 89/655 om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av arbetsutrustning i arbetet - Frist för anpassning av befintlig arbetsutrustning - Nationella föreskrifter enligt vilka fristen är kortare än vad som föreskrivs i direktivet - Tillåtet - Villkor

(Rådets direktiv 89/655, artikel 4.1 b)

1 Artikel 4 i direktiv 90/394 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för carcinogener i arbetet skall tolkas på så sätt att arbetsgivarens skyldighet att inskränka eller ersätta användningen av carcinogenet inte är beroende av resultatet av den riskbedömning som avses i artikel 3 i direktivet.

2 Artikel 5 i direktiv 90/394 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för carcinogener i arbetet skall tolkas på så sätt att arbetsgivarens skyldighet att hindra eller begränsa exponeringen för carcinogenet är beroende av resultatet av den riskbedömning som avses i artikel 3 i direktivet.

3 En nationell bestämmelse, enligt vilken arbetsgivaren oberoende av riskbedömningen är skyldig att begränsa arbetstagarnas exponering för carcinogenet, strider inte mot direktiv 90/394 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för carcinogener i arbetet, eftersom den utgör en sådan mera långtgående bestämmelse för att värna om arbetsvillkoren som är förenlig med artikel 118a.3 i EG-fördraget och med direktiv 90/394 som endast anger minimikraven på området.

För det första innebär en sådan skyldighet ett ökat skydd för arbetstagarnas hälsa och säkerhet och utgör dessutom endast en förstärkning av skyldigheten i artikel 5 i direktivet. Skyldigheten innebär inte ett ifrågasättande av gemenskapens åtgärder i fråga om skydd för arbetstagarnas hälsa och säkerhet. För det andra är tillämpningen av en nationell bestämmelse, som förstärker skyldigheten i artikel 5 i direktiv 90/394 genom att ålägga arbetsgivaren att oberoende av riskbedömningen begränsa arbetstagarnas exponering för carcinogenet, varken diskriminerande eller hindrar utövandet av de grundläggande friheter som föreskrivs i fördraget.

4 Artikel 4 i direktiv 89/655 om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av arbetsutrustning i arbetet skall tolkas på så sätt att den inte hindrar att en medlemsstat fastställer en frist för anpassning av befintlig arbetsutrustning som löper ut före den 31 december 1996, vilket är den längsta tillåtna fristen enligt artikel 4.1 b i direktivet, om inte denna frist är så kort att den omöjliggör för arbetsgivarna att genomföra en sådan anpassning eller åsamkar dem en kostnad som är uppenbart oskälig i förhållande till den kostnad de skulle ha haft att bära om fristen varit längre.

I mål C-2/97,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Tribunale di Genova (Italien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Società italiana petroli SpA (IP)

och

Borsana Srl,

angående tolkningen av artikel 4 i rådets direktiv 89/655/EEG av den 30 november 1989 om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av arbetsutrustning i arbetet (andra särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT L 393, s. 13; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146) och artiklarna 3, 4 och 5 i rådets direktiv 90/394/EEG av den 28 juni 1990 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för carcinogener i arbetet (sjätte särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT L 196, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 208),

meddelar

DOMSTOLEN

sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena P.J.G. Kapteyn, J.-P. Puissochet, G. Hirsch och P. Jann samt domarna G.F. Mancini, J.C. Moitinho de Almeida (referent), D.A.O. Edward, H. Ragnemalm, R. Schintgen och K.M. Ioannou,

generaladvokat: J. Mischo,

justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Società italiana petroli SpA (IP), genom advokaterna M. Maresca och G. Mensi, Genua,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom I. Martínez del Peral, rättstjänsten, och E. Altieri, nationell tjänsteman med förordnande vid rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 3 mars 1998 av: Società italiana petroli SpA (IP), företrätt av M. Maresca, Frankrikes regering, företrädd av R. Loosli-Surrans, chargé de mission, utrikesministeriets rättsavdelning, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av I. Martínez del Peral och P. Stancanelli, rättstjänsten, i egenskap av ombud,

och efter att den 28 april 1998 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Tribunale di Genova har genom beslut av den 14 december 1996, som inkom till domstolen den 3 januari 1997, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget ställt tre frågor om tolkningen av artikel 4 i rådets direktiv 89/655/EEG av den 30 november 1989 om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av arbetsutrustning i arbetet (andra särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT L 393, s. 13; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146) och artiklarna 3, 4 och 5 i rådets direktiv 90/394/EEG av den 28 juni 1990 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för carcinogener i arbetet (sjätte särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) (EGT L 196, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 208).

2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Società italiana petroli SpA (IP) (nedan kallat Italiana petroli) och Borsana Srl (nedan kallat Borsana) angående leveranser av bränsle med så låg bensenhalt som möjligt samt av system för uppsamling av gaser och ångor i samband med distributionen, vilka det sistnämnda företaget beställt med beaktande av direktiven 89/655 och 90/394.

Gemenskapsrätten

3 Direktiv 89/655 har antagits med stöd av artikel 118a i fördraget. I artikel 4 i direktivet, under rubriken "Regler om arbetsutrustning", föreskrivs följande:

"1. Utöver vad som sägs i artikel 3 skall arbetsgivaren anskaffa och/eller använda:

a) arbetsutrustning som, om den ställs till arbetstagarnas förfogande på företaget och/eller i verksamheten för första gången efter den 31 december 1992, uppfyller

i) föreskrifterna i varje tillämpligt direktiv, som är utfärdat av gemenskapen och är relevant för verksamheten,

ii) de minimikrav, som anges i bilagan, i den utsträckning inga andra direktiv som utfärdats av gemenskapen är tillämpliga, eller då sådana direktiv endast delvis är tillämpliga,

b) arbetsutrustning som, om den redan har ställts till arbetstagarnas förfogande på företaget och/eller i verksamheten den 31 december 1992, uppfyller de minimikrav som anges i bilagan senast fyra år efter den dagen."

4 Direktiv 90/394 har antagits med stöd av artikel 118a i fördraget. I artikel 3 i direktivet, under rubriken "Tillämpningsområde - fastställande och bedömning av risker", föreskrivs följande:

"1. Detta direktiv omfattar verksamheter där arbetstagare utsätts eller kan bli utsatta för carcinogener i arbetet.

2. Om det i arbetet finns risk för att någon utsätts för carcinogener, skall man fastställa slag av exponering, halt och hur länge personen exponeras; syftet med detta är att kunna bedöma riskerna för arbetstagarens hälsa eller säkerhet och att fastställa vilka åtgärder som skall vidtas.

Bedömningen skall förnyas regelbundet och dessutom så snart en förändring sker som kan påverka arbetstagarens exponering för carcinogener.

Arbetsgivaren skall på förfrågan ge de myndigheter som har tillsynsansvar de uppgifter som använts vid bedömningen.

..."

5 I artikel 4 i direktiv 90/394, under rubriken "Inskränkt användning och utbyte av carcinogener", preciseras följande:

"1. Arbetsgivaren skall inskränka användningen av varje carcinogen på arbetsplatsen i synnerhet genom att ersätta det, i den mån det är tekniskt möjligt, med ett ämne, preparat eller process som med tillämpat arbetssätt inte innebär någon risk eller innebär mindre risk för arbetstagarnas hälsa och/eller säkerhet.

2. På förfrågan skall arbetsgivaren till berörda myndigheter meddela resultaten av sina undersökningar."

6 I artikel 5 i direktiv 90/394, under rubriken "Förebyggande och begränsning av exponering", görs följande tillägg:

"1. Där resultaten av bedömningarna enligt artikel 3.2 uppdagar en risk för arbetstagarnas hälsa eller säkerhet, skall man hindra att arbetstagarna utsätts för sådan exponering.

2. Där det inte är tekniskt möjligt att byta ut carcinogenet mot ett ämne, preparat eller process som vid tillämpat arbetssätt inte innebär risk eller mindre risk för hälsa och säkerhet, skall arbetsgivaren säkerställa att det carcinogenet, i den mån det är tekniskt möjligt, tillverkas och används i ett slutet system.

3. Där ett slutet system inte är tekniskt möjligt, skall arbetsgivaren säkerställa att arbetstagarnas exponeringsnivå hålls så låg som det är tekniskt möjligt.

..."

7 Rådets direktiv 85/210/EEG av den 20 mars 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om blyhalten i bensin (EGT L 96, s. 25; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 221) antogs med stöd av artikel 100, innan enhetsakten trädde i kraft. I artikel 4.1 föreskrivs följande:

"Från och med den 1 oktober 1989 skall bensenhalten i blyhaltig och blyfri bensin inte överstiga 5,0 volymprocent."

8 I artikel 7 i direktiv 85/210 preciseras följande:

"1. Utom i fall som avses i punkt 2 får medlemsstaterna inte med åberopande av innehållet av bly eller bensen vidta åtgärder som innebär hinder eller begränsningar i den fria handeln med sådan bensin som uppfyller kraven i detta direktiv, eller i rätten att släppa ut bensinen på marknaden.

2. Om en medlemsstat tillämpar artikel 2.3 skall den högsta tillåtna blyhalten i blyhaltig bensin fastställas till 0,15 g Pb/l."

Italiensk lagstiftning

9 I decreto legislativo nr 626 av den 19 september 1994 (GURI nr 265 av den 12 november 1994, supplemento ordinario, nedan kallat dekret 626/94) föreskrivs följande i artikel 6.1:

"De som utformar arbetsplatser, arbetsställen eller anläggningar skall följa allmänna principer för förebyggande åtgärder i fråga om säkerhet och hälsa vad beträffar organisation och teknisk utrustning samt välja maskiner och skyddsföreskrifter som svarar mot de väsentliga skyddskraven i lagstiftningen på området."

10 I artikel 62 i dekret 626/94, under rubriken "Utbyte och inskränkt användning", föreskrivs följande:

"1. Arbetsgivaren skall undvika eller inskränka användningen av carcinogener på arbetsplatsen genom att ersätta dem, om det är tekniskt möjligt, med ämnen, preparat eller processer som på dessa användningsvillkor inte är skadliga eller mindre skadliga för hälsan eller, i förekommande fall, för arbetstagarnas säkerhet.

2. Där det inte är tekniskt möjligt att ersätta carcinogenet skall arbetsgivaren säkerställa att carcinogenet, i den mån det är tekniskt möjligt, tillverkas och används i ett slutet system.

3. Där ett slutet system inte är tekniskt möjligt, skall arbetsgivaren säkerställa att arbetstagarnas exponeringsnivå hålls så låg som det är tekniskt möjligt."

11 I artikel 63 i dekret 626/94, under rubriken "Riskbedömning", preciseras följande:

"1. Med förbehåll för bestämmelserna i artikel 62 skall arbetsgivaren göra en bedömning av exponeringen för carcinogener, och resultaten av bedömningen skall registreras i det dokument som avses i artikel 4.2.

2. Vid denna bedömning skall särskilt beaktas arbetsmomentens särdrag, varaktighet och omfattning, kvantiteten carcinogener som tillverkas eller används, deras koncentration samt carcinogenernas kapacitet att tränga in i organismen genom olika upptagningsvägar. Vidare skall hänsyn tas till carcinogenernas form, och då dessa förekommer i fast form, till huruvida de förekommer som en kompakt massa eller i sönderdelad eller pulvriserad form och om de förvaras i en sluten behållare som begränsar eller förhindrar utsläpp.

3. Arbetsgivaren skall på grundval av resultaten av den bedömning som avses i första punkten vidta sådana förebyggande åtgärder och skyddsåtgärder som avses i denna bestämmelse och anpassa dem till arbetsplatsens särskilda förhållanden.

..."

12 Enligt artiklarna 89 och 90 i dekret 626/94 är påföljden för åsidosättande av de skyldigheter som följer av artiklarna 62 och 63 i dekretet fängelse i mellan tre och sex månader.

13 I artikel 36.7 i dekret 626/94 har dessutom följande tillägg gjorts till artikel 20 i dekret 303 av den 19 mars 1956 utfärdat av republikens president:

"Arbetsutrustning, som medför fara på grund av utsläpp av gas, ånga eller vätska eller spridning av damm, skall vara försedd med lämplig inneslutning eller utsugningsanordning i närheten av spridningskällorna."

14 Bestämmelserna i artikel 36 i dekret 626/94 trädde i enlighet med artikel 36.8 i kraft tre månader efter det att dekretet offentliggjorts i Gazzetta ufficiale della Repubblica italiana.

15 I artikel 2.1 och 2.2 i decreto legislativo nr 294 av den 27 maj 1996 (GURI nr 123 av den 28 maj 1996, nedan kallat dekret 294/96) föreskrivs:

"1. Från och med den 1 juli 1997 till och med den 30 juni 1999 skall den högsta tillåtna bensenhalten i bensin fastställas till 1,4 volymprocent.

2. Från och med den 1 juli 1999 skall den högsta tillåtna bensenhalten i bensin fastställas till 1,0 volymprocent."

Tvisten vid den nationella domstolen

16 Italiana petroli ingick den 19 juli 1991 ett flertal avtal med Borsana om leverans av bränsle till motorfordon samt avtal om lån utan vederlag av erforderliga anläggningar och utrustning för återförsäljning av bränslet.

17 Borsana begärde i en skrivelse av den 3 juni 1996 att Italiana petroli, med tillämpning av bestämmelserna i dekret 626/94 jämte direktiven 89/655 och 90/394, skulle leverera bränsle med en så låg bensenhalt som möjligt samt system för uppsamling av gas och ångor i samband med distributionen i syfte att skydda de anställdas hälsa.

18 Italiana petroli ansåg att det inte var möjligt att tillmötesgå Borsanas begäran på grund av skillnaderna mellan bestämmelserna i dekret 626/94, särskilt artiklarna 62 och 63, och direktiven 90/394 och 89/655 i fråga om bedömningen av risken för exponering för carcinogener och de tidsfrister inom vilka arbetsgivarna skulle ha anpassat arbetsutrustningen. Italiana petroli ifrågasatte även huruvida direktiv 90/394 och dekret 626/94 är förenliga med artiklarna 30, 36 och 100a i EG-fördraget, eftersom arbetsgivarna genom de ifrågavarande bestämmelserna åläggs en ytterligare skyldighet att, med beaktande av de möjligheter som den tekniska utvecklingen erbjuder, begränsa exponeringen för carcinogener och därmed sänka bensenhalten i bränsle till en nivå som ligger under det gränsvärde som fastställts i direktiv 85/210 och även under de ännu lägre gränsvärden som fastställts i dekret 294/96.

19 Mot denna bakgrund väckte Italiana petroli den 25 juni 1996 talan mot Borsana vid Tribunale de Genova och yrkade att rätten skulle fastställa att Italiana petroli varken var skyldigt att leverera bränsle till Borsana med en bensenhalt som var lägre än de gränsvärden som fastställts i direktiv 85/210 och i dekret 294/96 eller att, före utgången av de frister som fastställts i direktiv 89/655 och i dekret 294/96, leverera system för uppsamling av gaser och ångor.

20 Den nationella domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande inledningsvis erinrat om att inom ramen för det italienska distributionssystemet utför näringsidkaren eller dennes personal samtliga arbetsmoment då de levererar bränsle och utför tjänster åt bilisterna, vilka endast vid ett fåtal bensinstationer har direkt tillträde till bränslepumpar med automatiska betalningssystem och då oftast under helger och då bensinstationen är stängd. Denna situation medför att arbetstagaren utsätts för en omfattande exponering för gaser och ångor från bränslet.

21 Beträffande frågan huruvida det först skall göras en bedömning av risken för exponering för carcinogener innan arbetsgivaren blir skyldig att inskränka användningen av och ersätta dessa carcinogener, har den nationella domstolen vidare påpekat att dekret 626/94 förefaller har utformats "omvänt" i förhållande till direktiv 90/394, vilket införlivas med italiensk rätt genom dekretet. Enligt artikel 62 i dekretet är arbetsgivaren skyldig att undvika, ersätta eller inskränka användningen av carcinogener och säkerställa att arbetstagarnas exponeringsnivå hålls "så låg som det är tekniskt möjligt". Enligt artikel 63 i samma dekret är arbetsgivaren emellertid "med förbehåll för bestämmelserna i artikel 62" skyldig att göra en bedömning av exponeringen för carcinogener och vidta förebyggande åtgärder och skyddsåtgärder med hänsyn till resultaten av denna bedömning. Skyldigheten enligt artikel 62 i dekretet att hålla arbetstagarnas exponeringsnivå "så låg som det är tekniskt möjligt" åligger således arbetsgivaren oberoende av riskbedömningen, medan skyldigheten enligt direktiv 90/394 att förebygga eller begränsa arbetstagarnas exponering för carcinogener är beroende av resultatet av en sådan bedömning.

22 Beträffande frågan om anpassning av arbetsutrustningen har den nationella domstolen påpekat att artikel 36.8 i dekret 626/94, i strid med den i artikel 4.1 i direktiv 89/655 föreskrivna övergångsperioden på fyra år, föreskriver att bestämmelserna om arbetsutrustning skall träda i kraft tre månader efter det att dekretet offentliggjorts i Gazzetta ufficiale della Repubblica italiana. Enligt den nationella domstolen är det varken skäligt eller förenligt med proportionalitetsprincipen att ålägga arbetsgivaren att rätta sig efter de nya föreskrifterna inom tre månader vid påföljd av fängelse i mellan tre och sex månader.

23 Vad gäller frågan om sänkningen av bensenhalten i bränsle under de gränsvärden som fastställts i direktiv 85/210 och i dekret 294/96, har den nationella domstolen framhållit att den italienska regeringen i dekretet har fastställt halter som är lägre än de som föreskrivs i ovannämnda direktiv. Den italienska regeringen har i det syftet tillämpat det förfarande som föreskrivs i artikel 100a.4 i EG-fördraget och följaktligen anmält dekretet till kommissionen. Den nationella domstolen har dessutom påpekat att artikel 6.1 i dekret 626/94 även ålägger "de som utformar arbetsplatser, arbetsställen eller anläggningar", i fråga om utformningen, samma skyldigheter som enligt direktiv 90/394 åligger arbetsgivarna. Enligt den nationella domstolen är en utvidgning av skyldigheterna i direktiv 90/394 i nationell rätt en sådan långtgående åtgärd för att värna om arbetsvillkoren som är förenlig med gemenskapsrätten. Tribunale di Genova har emellertid ställt sig tveksam till om det enligt direktiv 90/394, i vilket föreskrivs en skyldighet att begränsa riskerna så långt som det är tekniskt möjligt, krävs att bensenhalten i bränsle sänks till en nivå som ligger under de gränsvärden som fastställts i direktiv 85/210 och dekret 294/96.

24 Tribunale de Genova har mot den bakgrunden beslutat att förklara målet vilande och ställa följande frågor till domstolen:

"1) Skall bestämmelserna i artiklarna 3, 4 och 5 i direktiv 90/394 av den 28 juni 1990 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för carcinogener i arbetet (sjätte särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) tolkas så, att skyldigheten att vidta åtgärder för att inskränka eller ersätta användningen av carcinogener samt för att hindra eller begränsa exponeringen för dessa carcinogener är beroende av resultatet av den så kallade 'bedömning av risker' som avses i artikel 3?

För det fall frågan besvaras jakande, skall nationella tillämpningsföreskrifter anses strida mot direktivet då arbetsgivaren enligt dessa föreskrifter är skyldig att inom gränsen för vad som är 'tekniskt möjligt' ingripa för att ersätta carcinogenet eller inskränka användningen av det och/eller är skyldig att hålla arbetstagarnas exponeringsnivå 'så låg som det är tekniskt möjligt', oberoende av den föregående konkreta bedömningen av riskerna och av de kontroller som avses i artikel 3 i direktivet, och då dessa skyldigheter är förenade med lagstadgade påföljder, däribland fängelse, utan att någon skillnad görs i fråga om påföljd för det fall arbetsgivaren underlåter att vidta de i lag föreskrivna åtgärderna efter att ha gjort en konkret bedömning och fastställt riskens förekomst och omfattning?

2) Utgör de gemenskapsrättsliga bestämmelserna i artikel 4 i direktiv 89/655 (genom att de i fråga om fristerna för anpassning av arbetsutrustning skiljer mellan utrustning som redan den 31 december 1992 ställts till arbetstagarnas förfogande och utrustning som ställts till arbetstagarnas förfogande efter detta datum) hinder för nationella tillämpningsföreskrifter, som, eventuellt i strid med skälighets- och proportionalitetsprinciperna, inte gör någon sådan skillnad, utan fastställer en enhetlig frist på tre månader för bestämmelsens ikraftträdande med avseende på dess samtliga verkningar (inbegripet stränga påföljder för arbetsgivaren)?

3) Skall artiklarna 3, 4 och 5 i direktiv 90/394 (och motsvarande artiklar i tillämpningsdekret 626/94) tolkas så, att arbetsgivarna och övriga personer som avses i artikel 6 i dekret 626/94, i fråga om sänkningen av bensenhalten i bensin, åläggs obestämda skyldigheter och ansvar som går utöver de gränsvärden som fastställts i direktiv 85/210 och de ännu lägre gränsvärden som fastställts i dekret 294/96?"

25 Det kan inledningsvis erinras om att ett direktiv enligt fast rättspraxis, se dom av den 26 februari 1986 i mål 152/84, Marshall (REG 1986, s. 723, punkt 48; svensk specialutgåva, volym 8), inte i sig kan medföra skyldigheter för en enskild, i föreliggande fall en privat arbetsgivare, och att det inte som sådant kan åberopas gentemot denne.

26 Det framgår emellertid även av fast rättspraxis, se dom av den 10 april 1984 i mål 14/83, Von Colson och Kamann (REG 1984, s. 1891, punkt 26; svensk specialutgåva, volym 7), att medlemsstaternas skyldighet till följd av ett direktiv att uppnå det resultat som föreskrivs i detta direktiv och deras förpliktelse enligt artikel 5 i EG-fördraget att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att denna skyldighet fullgörs, åligger alla myndigheter i medlemsstaterna, även domstolarna inom ramen för deras behörighet. Såsom framgår av domstolens dom av den 13 november 1990 i mål C-106/89, Marleasing (REG 1990, s. I-4135, punkt 8; svensk specialutgåva, volym 10) och av den 16 december 1993 i mål C-334/92, Wagner Miret (REG 1993, s. I-6911, punkt 20; svensk specialutgåva, volym 14) är den nationella domstolen, vid tillämpningen av nationell rätt oavsett om det är fråga om bestämmelser i nationell lag som har införts särskilt för genomförandet av ett direktiv, skyldig att tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses i artikel 189 tredje stycket i fördraget uppnås.

27 Den nationella domstolens frågor skall besvaras mot bakgrund av dessa påpekanden.

Den första frågan

28 Den nationella domstolen vill med sin första fråga i huvudsak att följande klargörs:

- Skall artiklarna 3, 4 och 5 i direktiv 90/394 tolkas på så sätt att arbetsgivarens skyldigheter att inskränka eller ersätta användningen av carcinogener samt att hindra eller begränsa exponeringen för carcinogener är beroende av resultatet av den i artikel 3 i direktivet föreskrivna riskbedömningen?

- Om den frågan besvaras jakande, strider i så fall nationella föreskrifter, enligt vilka arbetsgivaren, oberoende av riskbedömningen, är skyldig att inskränka eller ersätta användningen av carcinogener och/eller hindra eller begränsa arbetstagarnas exponering för dessa, mot nämnda direktiv?

29 Om någon löper risk att exponeras för carcinogener i arbetet, skall enligt artikel 3 i direktiv 90/394 slag av exponering, halt och hur länge personen exponeras fastställas för att riskerna för arbetstagarens hälsa eller säkerhet skall kunna bedömas och för att det skall kunna fastställas vilka åtgärder som skall vidtas.

30 När det enligt artikel 3 skall anses att en risk för arbetstagarnas säkerhet eller hälsa föreligger, skall arbetsgivaren enligt artikel 5 i direktiv 90/394 hindra att arbetstagarna exponeras för carcinogenet eller säkerställa att arbetstagarnas exponeringsnivå hålls så låg som det är tekniskt möjligt.

31 Skyldigheten enligt artikel 5 i direktivet att hindra eller begränsa arbetstagarnas exponering för carcinogenet är uttryckligen beroende av resultaten av bedömningen i artikel 3.

32 Detta är däremot inte fallet i fråga om skyldigheten enligt artikel 4 i direktiv 90/394. Enligt denna bestämmelse är arbetsgivaren skyldig att inskränka användningen av carcinogenet på arbetsplatsen eller att ersätta det, i den mån det är tekniskt möjligt, med ett ämne, preparat eller process som inte innebär någon risk eller innebär mindre risk, utan att denna skyldighet är beroende av resultaten av den bedömning som avses i artikel 3.

33 Det följer således av lydelsen av artiklarna 3, 4 och 5 i direktiv 90/394 att arbetsgivarens skyldighet enligt artikel 5 att hindra eller begränsa arbetstagarens exponering för carcinogener, i motsats till arbetsgivarens skyldighet enligt artikel 4 att inskränka eller ersätta användningen av carcinogenet, är beroende av resultatet av den riskbedömning som avses i artikel 3.

34 Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att arbetsgivaren enligt artikel 62 i dekret 626/94 skall säkerställa att arbetstagarnas exponeringsnivå under alla omständigheter och oberoende av riskbedömningen hålls "så låg som det är tekniskt möjligt". En sådan bestämmelse ålägger således arbetsgivaren en mer långtgående skyldighet än den som föreskrivs i artikel 5 i direktiv 90/394, eftersom skyldigheten att hindra eller begränsa arbetstagarnas exponering för carcinogenet inte enligt bestämmelsen uttryckligen är beroende av resultatet av riskbedömningen.

35 Direktiv 90/394, som har antagits med stöd av artikel 118a i fördraget, innehåller "minimikrav" avseende skyddet för arbetstagares säkerhet och hälsa mot risker vid exponering för carcinogener i arbetet. Såsom domstolen påpekade i domen av den 12 november 1996 i mål C-84/94, Förenade kungariket mot rådet (REG 1996, s. I-5755, punkt 17) innebär uttrycket "minimikrav" i artikel 118a i fördraget, vilket även förekommer i artikel 1 i direktiv 90/394, endast att medlemsstaterna får anta mer långtgående bestämmelser än de som införs genom gemenskapens åtgärd. I artikel 118a.3 bekräftas för övrigt att antagandet av sådana minimikrav med stöd av den artikeln, inte skall hindra medlemsstaterna från att införa mera långtgående bestämmelser för att värna om arbetsvillkoren.

36 Det skall därför undersökas om en nationell bestämmelse såsom artikel 62 i dekret 626/94, enligt vilken arbetsgivaren är skyldig att oberoende av riskbedömningen begränsa arbetstagarens exponering för carcinogenet, utgör en sådan långtgående bestämmelse för att värna om arbetsvillkoren som är förenlig med artikel 118a.3 i fördraget och med direktiv 90/394.

37 För det första innebär arbetsgivarens skyldighet att oberoende av riskbedömningen begränsa arbetstagarnas exponering för carcinogenet ett ökat skydd för deras hälsa och säkerhet. En sådan skyldighet innebär dessutom endast en förstärkning av skyldigheten i artikel 5 i direktiv 90/394. Den innebär således inte ett ifrågasättande av gemenskapens åtgärder i fråga om skydd för arbetstagarnas hälsa och säkerhet.

38 För det andra är tillämpningen av en nationell bestämmelse, som förstärker skyldigheten i artikel 5 i direktiv 90/394 genom att ålägga arbetsgivaren att oberoende av riskbedömningen begränsa arbetstagarnas exponering för carcinogenet, varken diskriminerande eller hindrar utövandet av de grundläggande friheter som föreskrivs i fördraget.

39 En nationell bestämmelse såsom artikel 62 i dekret 626/94, enligt vilken arbetsgivaren oberoende av riskbedömningen är skyldig att begränsa arbetstagarnas exponering för carcinogenet, utgör således en sådan långtgående bestämmelse för att värna om arbetsvillkoren som är förenlig med artikel 118a.3 i fördraget och med direktiv 90/394.

40 Vad beträffar en långtgående bestämmelse för att värna om arbetsvillkoren som är förenlig med fördraget och som således innebär att medlemsstaten utövar sina befogenheter i enlighet med artikel 118a.3 i fördraget, ankommer det inte på domstolen att uttala sig om huruvida sådana bestämmelser och de däri stadgade påföljderna är förenliga med proportionalitetsprincipen.

41 Den första frågan skall således besvaras enligt följande:

- Artikel 4 i direktiv 90/394 skall tolkas på så sätt att arbetsgivarens skyldighet att inskränka eller ersätta användningen av carcinogenet inte är beroende av resultatet av den riskbedömning som avses i artikel 3 i direktivet.

- Artikel 5 i direktiv 90/394 skall tolkas på så sätt att arbetsgivarens skyldighet att hindra eller begränsa exponeringen för carcinogenet är beroende av resultatet av den riskbedömning som avses i artikel 3 i direktivet.

- En nationell bestämmelse, enligt vilken arbetsgivaren oberoende av riskbedömningen är skyldig att begränsa arbetstagarnas exponering för carcinogenet, strider inte mot direktivet, eftersom den utgör en sådan mera långtgående bestämmelse för att värna om arbetsvillkoren som är förenlig med artikel 118a.3 i fördraget och med direktiv 90/394.

Den andra frågan

42 Den nationella domstolen vill med sin andra fråga i huvudsak få klargjort om proportionalitetsprincipen och artikel 4 i direktiv 89/655 hindrar en medlemsstat från att fastställa en frist på tre månader för anpassning av befintlig arbetsutrustning och att föreskriva en påföljd av fängelse i mellan tre och sex månader för en arbetsgivare som inte iakttar en sådan frist.

43 Medlemsstaternas frist för att införliva direktiv 89/655 enligt artikel 10 i direktivet löpte ut den 31 december 1992.

44 Om direktivet införlivades efter den tidpunkten, vilket skedde genom dekret 626/94 av den 19 september 1994, innebär det att direktivet införlivades för sent.

45 Enligt artikel 4.1 b i direktiv 89/655 uppfyller arbetsutrustning som redan har ställts till arbetstagarnas förfogande den 31 december 1992 de minimikrav som anges i bilagan senast fyra år efter den dagen.

46 Det är således förenligt med de skyldigheter som följer av artikel 4.1 b i direktiv 89/655 att fastställa en frist för anpassning av befintlig arbetsutrustning, som löper ut före den 31 december 1996.

47 Fristen på fyra år i den ifrågavarande bestämmelsen utgör nämligen den maximala fristen. Det finns inget som hindrar att de skyldigheter som föreskrivs i direktivet i fråga om befintlig arbetsutrustning fullgörs tidigare av medlemsstaterna.

48 Medlemsstaterna skall emellertid iaktta allmänna gemenskapsrättsliga principer, särskilt proportionalitetsprincipen, när de i enlighet med artikel 5 i fördraget vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de skyldigheter som följer av ett direktiv fullgörs (se i detta hänseende dom av den 10 juli 1990 i mål C-326/88, Hansen, REG 1990, s. I-2911, punkt 17-19; svensk specialutgåva, volym 10).

49 Medlemsstaterna har ett stort utrymme för eget skön när de vidtar sådana åtgärder som att fastställa en frist för anpassning av befintlig arbetsutrustning, vilket innebär att komplicerade ekonomiska och tekniska förhållanden måste beaktas (se i detta hänseende dom av den 14 juli 1983 i mål 174/82, Sandoz, REG 1983, s. 2445, punkt 19; svensk specialutgåva, volym 7).

50 Det ankommer således på den nationella domstolen att med hänsyn till medlemsstaternas utrymme för eget skön, och i synnerhet det italienska bränsledistributionssystemets särdrag, pröva om en frist på tre månader för att anpassa befintlig arbetsutrustning är förenlig med proportionalitetsprincipen, i den meningen att arbetsgivarna ges möjlighet att utföra en sådan anpassning till en kostnad som inte är uppenbart oskälig i förhållande till de kostnader de skulle ha åsamkats om fristen hade varit längre.

51 Vad beträffar frågan om huruvida påföljderna för åsidosättande av den ifrågavarande fristen är förenliga med proportionalitetsprincipen, skall det framhållas att tvisten vid den nationella domstolen, som är ett civilrättsligt mål, gäller en begäran från Borsana om att Italiana petroli, för att skydda de anställdas hälsa, skall leverera bränsle med en så låg bensenhalt som möjligt samt system för uppsamling av gaser och ångor i samband med distributionen.

52 Det är mot den bakgrunden uppenbart att frågan inte behöver besvaras för att den nationella domstolen skall kunna döma i målet.

53 Den andra frågan skall således besvaras på så sätt att artikel 4 i direktiv 89/655 inte hindrar att en medlemsstat fastställer en frist för anpassning av befintlig arbetsutrustning som löper ut före den 31 december 1996, om inte denna frist är så kort att den omöjliggör för arbetsgivarna att genomföra en sådan anpassning eller åsamkar dem en kostnad som är uppenbart oskälig i förhållande till den kostnad de skulle ha haft att bära om fristen varit längre.

Den tredje frågan

54 Den nationella domstolen vill med sin tredje fråga få klarlagt om artiklarna 3, 4 och 5 i direktiv 90/394 och motsvarande artiklar i dekret 626/94 skall tolkas så, att de föreskriver en skyldighet för arbetsgivaren och andra berörda personer att i enlighet med artikel 6 i dekretet sänka bensenhalten i bränsle till en nivå som är lägre än det gränsvärde som fastställts i direktiv 85/210 och de ännu lägre gränsvärden som fastställts i dekret 294/96, om det är tekniskt möjligt.

55 Enligt artikel 4 i direktiv 90/394 skall arbetsgivaren inskränka användningen av carcinogenet på arbetsplatsen i synnerhet genom att ersätta det, "i den mån det är tekniskt möjligt", med ett ämne som inte innebär någon risk eller innebär mindre risk för arbetstagarnas hälsa eller säkerhet.

56 Såsom generaladvokaten påpekar i punkt 57 och följande punkter i sitt förslag till avgörande är det inte tekniskt möjligt för en arbetsgivare som Borsana, som ansvarar för bensinstationer, att ersätta bensenet i det bränsle denne distribuerar med ett ämne som inte innebär någon risk eller innebär mindre risk för arbetstagarnas hälsa eller säkerhet.

57 I punkt 23 i föreliggande dom erinras om att den nationella domstolen anser att artikel 6 i dekret 626/94 ålägger "de som utformar arbetsplatser, arbetsställen eller anläggningar", i fråga om utformningen, samma skyldigheter som åligger arbetsgivaren att säkerställa att arbetsmiljön överensstämmer med bestämmelserna i artiklarna 3, 4 och 5 i direktiv 90/394. Den nationella domstolen undrar i det hänseendet om ovannämnda bestämmelser, i förhållande till de personer som avses i artikel 6 i dekret 626/94, skall tolkas så, att dessa personer är skyldiga att sänka bensenhalten i bränsle till en nivå som ligger under det gränsvärde på 5 volymprocent som fastställts i direktiv 85/210, om en sådan sänkning är tekniskt möjlig.

58 Den nationella domstolen anser således att EG-domstolens tolkning av gemenskapsrätten är nödvändig för att den skall kunna bedöma en fråga som hänför sig till nationell rätt.

59 Enligt fast rättspraxis är domstolen med stöd av artikel 177 behörig att tolka gemenskapsrätten när situationen i fråga inte direkt regleras av denna, men då den nationella lagstiftaren vid införlivandet av direktivets bestämmelser med nationell rätt har beslutat att rent interna situationer skall behandlas på samma sätt som de situationer som regleras i direktivet, och därför har anpassat den interna lagstiftningen till gemenskapsrätten (se senast dom av den 17 juli 1997 i mål C-28/95, Leur-Bloem, REG 1997, s. I-4161, punkt 34).

60 Detta är emellertid inte förhållandet i föreliggande mål. Vad beträffar bensenhalten i bränsle hänvisar dekret 626/94 inte till någon gemenskapsrättslig bestämmelse utan till italiensk rätt. Enligt italiensk rätt har den högsta tillåtna bensenhalten i bränsle fastställts till 1,4 volymprocent från och med den 1 juli 1997 och till 1 volymprocent från och med den 1 juli 1999, vilket även framgår av beslutet om hänskjutande.

61 Domstolens tolkning av gemenskapsrätten saknar mot den bakgrunden betydelse för hur de i italiensk rätt fastställda gränsvärdena för bensenhalten i bränsle tillämpas på de personer som avses i artikel 6 i dekret 626/94.

62 Domstolen saknar således behörighet att avgöra den tredje tolkningsfrågan.

Rättegångskostnader

63 De kostnader som har förorsakats den franska regeringen och kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

- angående de frågor som genom beslut av den 14 december 1996 har ställts av Tribunale di Genova - följande dom:

64 Artikel 4 i rådets direktiv 90/394/EEG av den 28 juni 1990 om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för carcinogener i arbetet (sjätte särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) skall tolkas på så sätt att arbetsgivarens skyldighet att inskränka eller ersätta användningen av carcinogenet inte är beroende av resultatet av den riskbedömning som avses i artikel 3 i direktivet.

Artikel 5 i direktiv 90/394 skall tolkas på så sätt att arbetsgivarens skyldighet att hindra eller begränsa exponeringen för carcinogenet är beroende av resultatet av den riskbedömning som avses i artikel 3 i direktivet.

En nationell bestämmelse, enligt vilken arbetsgivaren oberoende av riskbedömningen är skyldig att begränsa arbetstagarnas exponering för carcinogenet, strider inte mot direktivet, eftersom den utgör en sådan mera långtgående bestämmelse för att värna om arbetsvillkoren som är förenlig med artikel 118a.3 i EG-fördraget och med direktiv 90/394.

65 Artikel 4 i rådets direktiv 89/655/EEG av den 30 november 1989 om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av arbetsutrustning i arbetet (andra särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) skall tolkas på så sätt att den inte hindrar att en medlemsstat fastställer en frist för anpassning av befintlig arbetsutrustning som löper ut före den 31 december 1996, om inte denna frist är så kort att den omöjliggör för arbetsgivarna att genomföra en sådan anpassning eller åsamkar dem en kostnad som är uppenbart oskälig i förhållande till den kostnad de skulle ha haft att bära om fristen varit längre.