61997C0420

1 Hof van Cassatie (Belgien) har hänskjutit en fråga om tolkningen av artiklarna 2 och 5.1 i Brysselkonventionen(1) för att fastställa behörig domstol beträffande en talan som omfattar flera betalningsyrkanden, grundade på olika förpliktelser som härrör från ett och samma avtal.

2 Den hänskjutande domstolen vill veta om de aktuella reglerna i konventionen i ett dylikt fall tillåter att de olika yrkandena, som grundar sig på likvärdiga avtalsförpliktelser, handläggs av samma domstol, trots att de, enligt domstolens fasta rättspraxis, skall uppfyllas i två olika konventionsstater.

I - Brysselkonventionen

3 Artikel 2 första stycket i konventionen uttrycker principen att behörig domstol skall fastställas med hänsyn till svarandens hemvist. Den lyder: "Om inte annat föreskrivs i denna konvention, skall talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap."

4 Artikel 5 i konventionen medger dock valmöjlighet för käranden när det gäller behörighet. Särskilt beträffande avtal anges följande i artikel 5.1: "Talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat ... vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas..."

5 Artikel 22 fastställer tillämpliga regler i vissa fall av konnexitet och föreskriver:

"Om käromål som har samband med varandra är väckta vid domstolar i olika konventionsstater och målen prövas i första instans, får varje domstol utom den vid vilken talan först väckts låta handläggningen av målet vila.

Annan domstol än den vid vilken talan först väckts får också avvisa talan på begäran av en av parterna, om dess lag tillåter förening av mål som har samband med varandra och den domstol vid vilken talan först väckts är behörig att pröva båda käromålen.

Vid tillämpningen av denna artikel skall käromålen anses ha samband med varandra om de är så förenade med varandra att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar."

II - Bakgrund och förfarande

6 Under flera år har bolaget Bodetex BVBA (nedan kallat Bodetex), med säte i Belgien, varit verksamt på de belgiska och holländska marknaderna som handelsagent för bolaget Leathertex Divisione Sintetici SpA (nedan kallat Leathertex) med säte i Italien. Bodetex har utfört sitt uppdrag som handelsagent mot betalning av provision.

7 Då flera förfallna provisioner för år 1987 trots påminnelser inte betalats konstaterade Bodetex, i en skrivelse av den 9 mars 1988, att handelsagentavtalet var uppsagt och begärde betalning av utestående provision och skadestånd på grund av uppsägningen av avtalet. Då Leathertex inte svarade stämde Bodetex det senare på betalning inför Rechtbank van Koophandel de Kortrijk (nedan kallad Rechtbank).

8 I dom av den 1 oktober 1991 ansåg Rechtbank att man måste särskilja de två förpliktelser på vilka talan grundas. Domstolen ansåg att den första förpliktelsen, nämligen att iaktta en rimlig uppsägningstid vid uppsägning av handelsagentavtal och, om denna frist inte iakttas, betala ersättning för uppsägningen, skulle uppfyllas i Belgien, medan den andra förpliktelsen, att betala provision, skulle uppfyllas i Italien enligt principen om att skulder skall indrivas där gäldenären har hemort.

9 Rechtbank fastslog alltså, med tillämpning av artikel 5.1 i konventionen, sin behörighet att handlägga yrkandet som grundade sig på uppsägningstiden, varefter den förklarade sig behörig beträffande hela tvisten under åberopande av sambandet mellan de två förpliktelserna. Den förpliktade därefter Leathertex att betala Bodetex utestående provision och ersättning för uppsägningen.

10 Leathertex överklagade domen till Hof van Beroep te Gent (nedan kallad appellationsdomstolen i Gent). I dom av den 29 oktober 1993 fastställde denna domstol Rechtbanks behörighet att handlägga Bodetex yrkanden.

11 Appellationsdomstolen i Gent påpekade att den talan som väckts av Bodetex grundade sig på två skilda förpliktelser som båda härrörde från det omtvistade avtalet. Den bedömde att förpliktelsen att betala provision inte kunde anses som en huvudförpliktelse, varför de två förpliktelserna måste anses likvärdiga.

12 Under dessa omständigheter fann appellationsdomstolen i Gent att det inte fanns något hinder för Bodetex att väcka talan vid domstolen på uppfyllelseorten för endera av de två förpliktelserna. Den fastställde att i detta fall var Rechtbank behörig att avgöra den föreliggande tvisten, i egenskap av domstol på uppfyllelseorten för förpliktelsen att iaktta en rimlig uppsägningstid.

13 Leathertex överklagade domen till kassationsdomstolen.

III - Tolkningsfrågan

14 Hof van Cassatie har funnit det ostridigt att förpliktelsen att betala provision inte kan anses som en huvudförpliktelse, att den belgiska domstolen är behörig att döma i fråga om förpliktelsen att betala ersättning för uppsägningen, att denna avtalsförpliktelse skall uppfyllas i Belgien och att de två förpliktelserna är likvärdiga.

15 Kassationsdomstolen undrar om en handelsagent, som kärande i ett dylikt fall, kan bortse från huvudregeln i artikel 2 i konventionen och väcka talan vid den domstol som enligt artikel 5.1 är behörig i egenskap av domstol på uppfyllelseorten för en av de omtvistade förpliktelserna.

16 Hof van Cassatie har därför förklarat målet vilande och ställt domstolen följande fråga:

"Skall artiklarna 5.1 och 2 i konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i den lydelse som är aktuell i detta fall, tolkas så, att en talan som avser flera olika förpliktelser som följer av samma avtal kan väckas vid en och samma domstol även om det, enligt behörighetsreglerna i den stat där talan väckts, förhåller sig så att den ena av de avtalsförpliktelser som talan avser skall uppfyllas i den stat där talan är anhängig och den andra i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, med beaktande av att den domstol vid vilken talan har väckts har fastslagit att de två förpliktelser som talan avser inte är underordnade varandra utan är likvärdiga?"

IV - Svar på tolkningsfrågan

17 Hof van Cassatie har ställt frågan till domstolen för att få klarhet i huruvida artikel 5.1 i konventionen kan tolkas så, att samma domstol kan pröva en ansökan som består av flera yrkanden grundade på likvärdiga förpliktelser som härrör från samma handelsagenturavtal, då, med hänsyn till de olika uppfyllelseorterna för dessa förpliktelser, enligt artikel 5.1 i konventionen, domstolar i flera konventionsstater är behöriga.

18 Tolkningsfrågan ger uttryck för den hänskjutande domstolens önskan att följa konventionens bestämmelser så att man undviker en uppdelning av tvistemål, genom att olika delfrågor, i strid med konventionens mål, underställs domstolar i olika konventionsstater.

19 Jag påminner om att enligt domstolens fasta praxis syftar konventionen "till att fastställa den internationella behörigheten för konventionsstaternas domstolar, att underlätta erkännande och tillskapa ett snabbt förfarande för att säkra verkställighet av domar". Dessa mål "kräver att antalet domstolar som är behöriga i fråga om ett och samma avtal begränsas i möjligaste mån".(2)

20 Domstolen har även uttalat att "ett läge där olika domstolar är behöriga att avgöra likartade tvister inte är ägnat att främja rättssäkerheten och ett effektivt rättsskydd inom gemenskapens hela territorium"(3) och att enskilda löper "risken för oförenliga avgöranden..."(4).

21 Låt mig till att börja med påpeka att den principiella behörigheten hos svarandens hemvistforum, som anges i artikel 2 i konventionen och som är ett av villkoren för kärandens valmöjlighet, utan tvekan innebär att man kan undvika de svårigheter som de belgiska domstolarna mött. Som domstolen fastslagit "har käranden alltid möjlighet att väcka talan vid [denna] domstol ..... enligt artikel 2 i konventionen, vilket säkerställer ett tydligt och pålitligt kriterium".(5)

22 Därigenom kan svarandens forum handlägga samtliga yrkanden och behöver inte bestämma uppfyllelseorten för varje förpliktelse, som artikel 5.1 kräver, med risk att behöva delvis avsäga sig behörighet om någon av dem har uppfyllts eller skall uppfyllas på annan ort.

23 Måste man därför, som Hof van Cassatie tycks förutse, nöja sig med artikel 2 i konventionen,(6) när tillämpning av artikel 5.1 leder till en uppdelning av tvisten mellan flera domstolar ?

24 Beträffande den aktuella tvisten, och med hänsyn tagen till de omständigheter som angivits i hänskjutandebeslutet, kan svaret på den frågan gå i tre olika riktningar.

25 För det första är det svårt att inte, i likhet med Förenade kungarikets regering, ta fasta på de omtvistade förpliktelsernas värde. Om de förpliktelser som utgör grund för talan rangordnas, när det som i detta fall förefaller möjligt, leder det naturligt till att yrkandena samlas vid en enda domstol - den på uppfyllelseorten för huvudförpliktelsen - utan att det blir nödvändigt att åberopa artikel 2 (avsnitt A nedan).

26 Om, för det andra, de omtvistade förpliktelserna anses eller skall anses som likvärdiga och deras uppfyllelseorter ligger i olika konventionsstater, förefaller det lämpligt att ta hänsyn till följden av detta när man skall fastställa behörighet med stöd av artikel 5.1 i konventionen och med hänsyn till konventionens mål (avsnitt B nedan).

27 Slutligen kan man inte bortse från att den uppdelning på flera behöriga domstolar som tillämpningen av artikel 5.1 leder till i målet, till stor del beror på den tolkning som traditionellt gjorts av uttrycket "uppfyllelseort" alltsedan domen i målet Tessili.(7) Man bör följaktligen undersöka de alternativa lösningar som kan tänkas resultera i en tillämpning av artikel 5.1 som bättre stämmer överens med konventionens mål, varigenom den konventionsstödda valmöjligheten beträffande behörighet kan göras gällande (avsnitt C nedan).

28 Innan jag åter tar upp dessa punkter bör det påpekas att den version av konventionen som är tillämplig på förevarande tvist, och de relevanta regler som är föremål för begäran om tolkning från Hof van Cassatie,(8) återfinns i tidigare nämnda konvention av den 9 oktober 1978 som trädde i kraft den 1 november 1986, eftersom den process som inleddes av Bodetex anhängiggjordes genom stämning den 2 november 1988.

29 Ingen bestrider att föreliggande tvist hör hemma inom avtalsrätten, särskilt som den typ som det omtvistade avtalet enligt aktmaterialet tillhör, redan har bestämts av domstolen.(9)

A - De omtvistade förpliktelsernas likvärdighet

30 Med åberopande av bland annat domen i det ovannämnda målet Shenavai, som stöder sig på principen att det mindre följer det större(10), påpekar Förenade kungarikets regering att det är viktigt att domstolen fastslår att den nationella domstolen, i mål rörande flera förpliktelser, måste fastställa vilken avtalsförpliktelse som är den huvudförpliktelse som enligt artikel 5.1 i konventionen utgör grund för talan.

31 Regeringen finner i detta fall att den förpliktelsen inte kan vara någon annan än den att betala den begärda provisionen, eftersom det enda skälet till att Bodetex har anklagat Leathertex för att ha sagt upp avtalet utan uppsägningstid och i anledning av detta begärt skadeståndsersättning är att det sistnämnda inte betalat utestående provision. Enligt Förenade kungarikets regering skall därför en enda domstol utses - den på orten för uppfyllande av förpliktelsen att betala provision - med tillämpning av artikel 5.1.

32 Förenade kungarikets regering har noterat att i begäran om förhandsavgörande anses förpliktelserna vara likvärdiga och finner därför att det åligger domstolen att omformulera den hänskjutna frågan, vilket den traditionellt ansett sig kunna göra, så att den hänskjutande domstolen får ett användbart svar som gör det möjligt att avgöra den tvist som väckts där genom att rangordna de omtvistade förpliktelserna.

33 I domen i det ovannämnda målet Shenavai har domstolen, efter att ha påpekat att man bör ta "hänsyn ... enbart till den avtalsförpliktelse vars uppfyllelse talan gäller" nämligen preciserat att "för det särskilda fall där flera förpliktelser som följer av ett och samma avtal ligger till grund för sökandens talan ... skulle det när det handlar om flera förpliktelser vara den huvudsakliga förpliktelsen som var avgörande för behörigheten".(11)

34 En avtalstvist kan alltså inte väckas vid domstolen på uppfyllelseorten för endera av avtalsförpliktelserna, vilket är naturligt om man vill undvika att flera domstolar kan vara behöriga.

35 Den lösning som förordas av Förenade kungarikets regering, genom en annan beskrivning av de särskilda omständigheterna, placerar tvisten i enlighet med denna rättspraxis och ger ett svar som stämmer med konventionens mål genom att man undviker en uppdelning av behörigheten.

36 Bodetex föreslår en liknande lösning. Enligt Bodetex är den situation som förelåg mellan det och Leathertex, med vilket det hade ett handelsagenturavtal, jämförlig med den yrkesmässiga förbindelsen mellan handelsrepresentanten Ivenel och hans uppdragsgivare i domen i målet Ivenel(12): uppdraget att bearbeta kundkretsen för att förhandla och sluta avtal för uppdragsgivarens räkning och i hans namn, förekomsten av en varaktig yrkesmässig förbindelse mellan avtalsparterna, kravet på uppsägningstid eller betalning av ersättning vid uppsägning av avtalet och den underordnade ställningen i förhållande till medkontrahenten, av juridisk natur för Ivenel och av ekonomisk natur för Bodetex, återfinns i båda målen.

37 Bodetex föreslår följaktligen att man överför domstolens lösning i det målet till förevarande fall, vilket leder till att man måste fastställa vilken förpliktelse som är den "mest karakteristiska". Som svar på den frågan föreslår Bodetex att det är den förpliktelse som består av att finna nya kunder och distribuera varor enligt avtalet. Bolaget anser att det land där detta skall ske är Belgien och följaktligen bör yrkandena förenas där.

38 I likhet med Förenade kungarikets regering avser Bodetex inte endast att återupprätta en rangordning mellan de tvistiga förpliktelserna, utan även att fastställa vilken av dem som väger tyngst, för att förena samtliga yrkanden vid domstolen på den ort där den förpliktelsen skall uppfyllas.

39 Jag kan dock inte följa detta resonemang, särskilt med hänsyn till målets processrättsliga sammanhang.

40 Låt mig först påpeka att de omtvistade förpliktelserna klart anses som likvärdiga i själva tolkningsfrågan. Likaså påpekar den hänskjutande domstolen uttryckligen att de två förpliktelsernas likvärdighet är en av de omständigheter varpå den hänskjutna frågan grundas och att begäran om förhandsavgörande inte alls avser denna punkt.

41 Härefter nämner den hänskjutande domstolen flera grunder i domen given den 29 oktober 1993 av appellationsdomstolen i Gent, som tydligt visar att domstolen bedömde att "de två förpliktelserna skall anses likvärdiga".(13) Efter att ha erinrat om förhållandena i domen i det ovannämnda målet Shenavai påpekar Hof van Cassatie att förpliktelsernas likvärdighet inte är ifrågasatt.(14)

42 Den hänskjutande domstolens formulering av tolkningsfrågan utgår otvivelaktigt från dessa nationella processuella förhållanden. Då parterna inte har ifrågasatt appellationsdomstolens rättsliga bedömning, har den hänskjutande domstolen inte ansett sig ex officio behöva - eller är det kanske fråga om en legal omöjlighet - pröva om denna bedömning eventuellt är felaktig. En annan möjlighet är att Hof van Cassatie delar den bedömning som appellationsdomstolen i Gent har gjort.

43 Vare sig det handlar om en laglig förpliktelse som åvilar den nationella domstolen eller ett val från dess sida, kommer domstolen i sitt svar på den ställda frågan inte att kunna bortse från de grunder som inte bestritts i beslutet om hänskjutande, med risk att förse frågeställaren med ett svar som inte direkt bidrar till att lösa tvisten.

44 Jag påminner i detta sammanhang om att enligt fast praxis är det den nationella domstol där talan väckts, och som bär ansvaret för att avgöra målet i sak, som med hänsyn till de enskilda omständigheterna i varje mål skall bedöma såväl behovet av ett förhandsavgörande för att kunna döma i målet som relevansen av de frågor som den ställer till domstolen.(15)

45 Jag anser alltså att den bedömning som Hof van Cassatie gjort av de omtvistade förpliktelsernas likvärdighet inte skall ifrågasättas.

B - Effekten av en uppdelning på olika "uppfyllelseorter"

46 I sin fråga anger Hof van Cassatie att enligt behörighetsreglerna i den stat där talan väckts skall den ena av de avtalsförpliktelser som ligger till grund för talan uppfyllas i den stat där målet väckts och den andra i en annan konventionsstat.

47 Den nationella domstolen åberopar underförstått domstolens rättspraxis grundad på domen i det ovannämnda målet Tessili, vars tillämpning i detta fall resulterar i en uppdelning på flera uppfyllelseorter för de omtvistade förpliktelserna, och alltså en uppdelning på flera behöriga domstolar.(16)

48 Jag påminner om att det enligt denna dom "är den domstol där talan väckts, som med stöd av konventionen skall avgöra om den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas ligger inom dess territoriella behörighet. Den domstolen skall i detta syfta avgöra vilken lag som, enligt dess egna kollisionsnormer, skall tillämpas på den ifrågavarande tvisten, och enligt den lagen bestämma uppfyllelseorten för den omtvistade avtalsenliga förpliktelsen".(17)

49 De argument som parterna framfört återger väl problemet, i varje fall så som det framstår mot bakgrund av ovannämnda Tessili-rättspraxis.

50 Anta att kärandens valmöjlighet beträffande behörighet kvarstår och att tillämpningen av artikel 5.1 i konventionen, med hänsyn till denna rättspraxis, medför en uppdelning på olika uppfyllelseorter för de olika omtvistade förpliktelserna och därmed en uppdelning av domstolsbehörigheten. Det är den ståndpunkt som den italienska regeringen och Leathertex stöder.

51 Anta, i likhet med det alternativa argument som Förenade kungarikets regering framfört, att man bör avstå från valmöjlighet beträffande behörighet och i stället återgå till kriteriet med svarandens hemvist enligt artikel 2 i konventionen, för att undvika en uppdelning av behörigheten i en och samma tvist.

52 Anta slutligen att den behöriga domstolen beträffande ett av yrkandena som grundar sig på likvärdiga förpliktelser med tillämpning av artikel 5.1 i konventionen också är behörig att ta upp det andra yrkandet, om det mellan dessa två yrkanden finns ett så nära samband att det är i rättsskipningens intresse att de handläggs och döms tillsammans, för undvikande av oförenliga lösningar. Detta är den lösning som kommissionen rekommenderar.

53 När det gäller den inställning som kommissionen intar, grundad på förening av behörighet på grund av ett samband mellan yrkandena, anser jag att den överskrider vad konventionstexten tillåter.(18)

54 Det finns faktiskt anledning att påpeka att även om samband nämns i konventionen så är det inte som ett avgörande behörighetskriterium. Med andra ord tillåter inte artikel 22 i konventionen att en domstol, på grund av samband mellan käromål, avstår sin domsrätt till förmån för en annan domstol, om inte den andra domstolen redan handlägger ett konnext mål. Den reglering som följer av artikel 22 kan alltså inte tillämpas annat än under sådana omständigheter. Det är endast i detta fall, i ett särfall av konnexitet, som målen kan förenas vid en enda domstol.

55 Domstolen har för övrigt i domen i målet Elefanten Schuh tydligt påpekat att "artikel 22 i konventionen har till uppgift att reglera det fall då konnexa käromål handläggs av domstolar i olika medlemsländer. Den är inte behörighetsbestämmande".(19)

56 Kommissionen godtar för övrigt denna bedömning, eftersom den påpekar att "så länge talan anhängiggjorts vid en enda domstol blir det inte fråga om att tillämpa artikel 22".(20)

57 Den tillägger till och med att det enbart rör sig om att tolka artikel 5.1 så att man på förhand undviker situationer som riskerar att falla inom tillämpningsområdet för artikel 22.(21)

58 Även om det mål som kommissionen eftersträvar är tydligt och otvetydigt välgrundat, så har jag svårt att förstå på vilket resonemang den grundar sig när den föreslår en tolkning av artikel 5.1 som skiljer sig så från texten.

59 Omedelbar förening av konnexa käromål vid en och samma domstol, när uppfyllelseorten för de förpliktelser på vilka de grundar sig ligger i olika konventionsstater, innebär att man, i strid med föreskrifterna i artikel 5.1, förbiser det kriterium som följer av uppfyllelseorten för den ena av förpliktelserna.

60 I själva verket innebär kommissionens förslag en ändring av konventionens systematik beträffande konnexa käromål, bokstavligen och utan att ta hänsyn till konventionsstaternas avsikt, vilket inte kan tillåtas då denna lösning aldrig har förutsetts.

61 De två andra serierna av argument är av intresse vid val av tillvägagångssätt, i detta fall mellan artikel 2 och artikel 5.1 tolkade mot bakgrund av ovannämnda Tessili-rättspraxis. Valet styrs av konventionens egna mål.

62 Det skall inte glömmas att dess syfte är att inom gemenskapen stärka det rättsliga skyddet för personer som är etablerade där.(22)

63 Som framgår av domstolens praxis medför, som tidigare nämnts, detta krav på rättsligt skydd att det i möjligaste mån är nödvändigt att undvika en uppdelning av domsbehörighet beträffande ett och samma avtal.(23)

64 För att garantera att konventionen får full effekt är det viktigt att harmonisera konventionsstaternas behörighetsregler så att man, i möjligaste mån, undviker en sådan uppdelning och gör det möjligt för käranden att enkelt fastställa vid vilken domstol han skall väcka talan och för svaranden att skäligen förutse var han kan stämmas in.(24) Rättssäkerheten för dem som befinner sig inom gemenskapen skall alltså skyddas genom att tillämpliga behörighetsregler är klart förutsebara.

65 Förening av domsrätt förhindrar också risken för oförenliga domar och underlättar erkännande och verkställighet av domstolsavgöranden utanför den stat där de givits.(25)

66 Det betyder att om man vill följa konventionens andemening är det viktigt att främja lösningar som bidrar till en koncentration av tvistemål och följaktligen tolka texten i denna riktning.

67 De domar som domstolen givit i mål som rör flera förpliktelser bekräftar denna inriktning.

68 Vare sig det handlat om att bland flera förpliktelser utpeka den avtalsförpliktelse som talan avser,(26) huvudförpliktelsen(27) eller den karakteristiska förpliktelsen,(28) har domstolen varje gång det varit möjligt förordat att de omtvistade förpliktelserna skall rangordnas för att undvika en spridning av konnexa tvistemål.

69 I detta fall har vi att göra med en situation som inte medger någon rangordning av förpliktelserna, eftersom dessa har förklarats likvärdiga.

70 Frågan är då om konventionstexten, mot denna bakgrund, tillåter förening av behörighet på andra grunder.

71 Domstolen har vid flera tillfällen påpekat att de "specialbehörigheter" som räknas upp i artikel 5 i konventionen innebär ett avsteg från principen om behörighet för domstolarna i svarandens hemviststat, så som den framgår av de "allmänna bestämmelserna", artiklarna 2 och 3, och att dessa specialbehörigheter därför skall tolkas restriktivt.(29)

72 Av denna rättspraxis kan man sluta sig till att när tillämpningen av specialbehörighet leder till resultat som uppenbart strider mot konventionens mål, bör man avstå från valmöjlighet beträffande behörighet och i enlighet med den ovannämnda domen i målet Humbert fastslå att artikel 5.1 i konventionen inte kan tillämpas.(30)

73 Denna lösning förefaller mig juridiskt tvivelaktig.

74 Konventionen uppställer inga grundförutsättningar för val av behörighet. En kärande har alltid rätt att välja vilket han vill av konventionens villkor om tvisten omfattas av konventionen och under förutsättning, naturligtvis, att tvistens rättsliga beskaffenhet medger att käranden, om han så vill, vänder sig till ett av flera möjliga specialfora.(31)

75 Att möjligheten att välja forum i domen i det ovannämnda målet Humbert dessutom uteslutits, till förmån för den behörighetsregel som framgår av artikel 2 i konventionen, berodde på de särskilda omständigheterna i tvisten i det målet, vilka rörde förpliktelser som skulle uppfyllas utanför konventionens territoriella tillämpningsområde. Tillämpningen av artikel 5.1 medförde att domsrätten förlades utanför konventionsstaternas område, vilket strider mot såväl lydelsen av som andemeningen med artikel 5, som begränsar möjligheten att stämma in svaranden på annan ort än hans hemvistort i en konventionsstat eller till andra konventionsstater, med uteslutande av tredje land.

76 Domstolen påpekar för övrigt att även om det finns nackdelar med att olika delar av samma tvist döms av olika domstolar, så har käranden alltid möjlighet att väcka talan vid svarandens hemvistforum, vilket sålunda innebär ett tydligt och pålitligt kriterium.(32)

77 Den valfrihet beträffande forum som tillkommit i parternas intresse, särskilt kärandens, tillförsäkrar dem med andra ord alltid en förutsebar behörighetsregel som käranden kan välja om den andra behörighetsregeln av något skäl inte passar honom.

78 Valet kan strida mot konventionens mål: käranden har rätt att avgöra om den ökning av behöriga domstolar som följer med tillämpning av artikel 5.1 ger upphov till mer besvär än en förening vid en enda domstol på svarandens hemvistort av de tvistefrågor som omfattas av hans talan, om, till följd av artikel 5.1, en av domstolarna finns i den konventionsstat där han har sin hemvist.

79 Jag delar uppfattningen att man inte kan motsätta sig en tillämpning av artikel 5.1 i konventionen av andra skäl än de som följer av dess eget tillämpningsområde, även när den tillämpning som käranden önskar leder till en bestämning av behörig domstol som inte följer konventionens principer, om detta är vad käranden valt.

80 Att begränsa användningen av artikel 2 i konventionen till en regel om fastställande av domsrätt, när tillämpningen av artikel 5.1 riskerar att ge oönskade följder, betyder att man ger konventionstexten ett villkor som inte finns där.

81 Av dessa grunder följer att yrkanden som rör två likvärdiga förpliktelser, som härrör från ett och samma avtal och vilkas uppfyllelseorter, enligt behörighetsreglerna för den domstol där talan väckts, ligger i två olika konventionsstater, kan underställas en och samma domstol, den i svarandens konventionsstat, med tillämpning av artikel 2 i konventionen.

82 Däremot hindrar tillämpningen av artikel 5.1 i konventionen att man under samma förhållanden erkänner att en och samma domstol är behörig att handlägga yrkandena, när deras uppfyllelseorter ligger i två olika konventionsstater.

83 Domstolen kan finna att det tillkommer käranden att välja den text som han anser bäst skyddar hans intressen, även om han måste offra fördelarna med en enda behörig domstol. Den föreslagna tolkningen är då ett möjligt svar på den hänskjutna frågan.

84 Men domstolen kan även anse att iakttagandet av konventionens principer, i ett sådant fall som det hänskjutna, inte tillåter att en av de förutsättningar för val av behörig domstol som en part har frihet att utnyttja resulterar i en lösning som är så avlägsen från dessa principer. Den åsikt som jag försvarar leder mig till att föreslå en annan tolkning av texterna.

C - Effekten av innehållet i uttrycket "uppfyllelseort"

85 Genom att hänvisa till den nationella domstolens kollisionsnormer för att fastställa uppfyllelseorten för de omtvistade förpliktelserna har den hänskjutande domstolen naturligtvis rättat sig efter tillämplig gemenskapspraxis.

1) Tessili-rättspraxisen

86 Den metod för fastställande av uppfyllelseorten som de belgiska domstolarna använt är, som vi sett, delvis orsaken till mångfalden av uppfyllelseorter för omtvistade förpliktelser.(33)

87 Sedan konventionens ikraftträdande har frågan varit huruvida de uttryck och begrepp som återfinns där skall anses autonoma, och följaktligen gemensamma för samtliga konventionsstater, eller skall anses hänvisa till de materiella föreskrifterna i tillämplig lag i varje särskilt fall, i enlighet med kollisionsnormerna vid den domstol där talan väckts.(34)

88 I den ovannämnda domen i målet Tessili har domstolen svarat att "inget av dessa två alternativ utesluter nödvändigtvis det andra, eftersom det lämpliga valet endast kan göras särskilt för varje bestämmelse i konventionen. Därvid skall dock konventionens fulla verkan i förhållande till målen i artikel 220 i fördraget säkerställas".(35)

89 Domstolen har vid flera tillfällen dömt till förmån för en autonom tolkning av vissa begrepp i konventionen med motivering att "av fast rättspraxis[framgår att] ... domstolen i princip uttalar sig till fördel för en autonom tolkning av de uttryck som används i konventionen så att det säkerställs att denna ges full verkan mot bakgrund av syftet med artikel 220 i EEG-fördraget som konventionen upprättades för att genomföra".(36)

90 När det emellertid handlar om uttrycket "uppfyllelseort" för avtalsförpliktelser, enligt artikel 5.1 i konventionen, har domstolens ursprungliga val att hänvisa till kollisionsnormerna vid den behöriga domstolen nyligen bekräftats mycket tydligt, vilket indirekt avvisar en autonom tolkning.(37)

91 Domstolens hänvisning till tillämplig materiell rätt grundade sig på de skillnader som fortfarande fanns mellan de nationella lagstiftningarna inom avtalsrätten och att den rättsliga utvecklingen år 1976 ännu inte hade uppnått någon harmonisering av den tillämpliga materiella rätten.(38) Detta ställningstagande uppgavs vara motiverat bland annat av att bestämmandet av uppfyllelseorten för förpliktelser var beroende av dessa förpliktelsers avtalsrättsliga sammanhang.(39)

92 Den ställning som intagits i domen i det ovannämnda målet Tessili återspeglar en berättigad strävan att inte påtvinga konventionsstaterna en definition som strider mot deras nationella lagstiftning och vars lämplighet vid val, med hänsyn till konventionens mål, inte framstår som uppenbar.

93 Förpliktelsen att betala, som naturligtvis berör ett stort antal avtal och som är direkt aktuell i förevarande fall,(40) visar sålunda tydligt det otillfredsställande med en autonom tolkning på detta område, där resultatet skulle vara beroende av hur olika konventionsstater fastställer uppfyllelseorten för denna typ av förpliktelse.

94 Beroende på om betalning skall fullgöras på gäldenärens eller borgenärens ort bestämmer svarandens respektive kärandens hemvist betalningsorten. Förutom de svårigheter som beror på regleringen härvidlag i konventionsstaternas nationella lagstiftning, som fördelar sig ganska jämnt till förmån för det ena eller det andra systemet,(41) finns det inget kriterium som gör det möjligt att bestämma ett tillvägagångssätt i enlighet med konventionens principer.

95 Använder man en autonom tolkning grundad på att betalningen skall tillställas borgenären på hans ort,(42) medför detta i själva verket att man använder ett forum actoris som konventionen inte uttryckligen har önskat. Detta följer av att domsrätt för svarandens domstol i artikel 2 har angivits som principell behörighet. Dessutom "ger konventionen uttryck för en ovilja att tillerkänna domstolen på kärandens ort behörighet genom att i artikel 3 andra stycket utesluta tillämpning av nationella regler som föreskriver sådana behörighetsfora i förhållande till svarande som har hemvist i en konventionsstat",(43) som domstolen själv konstaterat. Domstolen tillade att "förutom i de fall som uttryckligen nämnts förefaller konventionen helt främmande för att ge domstolen på svarandens hemort behörighet ...".(44)

96 Om svarandens hemvistort bestäms som uppfyllelseort för förpliktelsen att betala, vilket blir fallet i de konventionsstater som anser att betalningsförpliktelsen skall krävas in på gäldenärens ort, undanröjs omvänt den valfrihet beträffande behörighet som konventionen medger, eftersom en sådan tolkning av artikel 5.1, genom att utpeka svarandens hemvistort, ger texten samma lydelse som artikel 2.

97 I domen i det ovannämnda målet Custom Made Commercial gällde den ställda frågan tillämpningen av ovannämnda Tessili-rättspraxis på ett betalningskrav som en leverantör riktat mot sin kund på grundval av ett entreprenadavtal, när lex causae framgår av en sådan text som artikel 59.1 i lag beträffande internationella köp av lösa saker, bilagd Haag-konventionen.

98 Genom att i ett avtalsförhållande tillämpa internationell lag undviker man de nackdelar som är förbundna med olikheterna hos de tillämpliga rättssystemen. Men innehållet i den tillämpliga föreskriften i denna lag, med vars tillämpning uppfyllelseorten för köparens förpliktelse att betala priset till säljaren var orten där denne hade sitt affärsställe eller i annat fall sin hemvist, förutsatt att parterna i avtalet inte kommit överens om en annan uppfyllelseort för denna förpliktelse, utsåg kärandens domstol som behörig domstol.

99 Domstolen har vidhållit sin rättspraxis och överfört den till fall där det hänvisas till kollisionsnormerna i internationell lag.(45) Den har därmed vägrat att använda en autonom tolkning som utser orten där säljaren, i detta fall käranden, har sitt affärsställe som uppfyllelseort för betalningsförpliktelsen.

2) Tillämpningen på föreliggande tvist

100 I målet vid den nationella domstolen är mångfalden av behöriga domstolar ett resultat av skillnaden i de nationella regler som rör uppfyllelseorten för betalningsförpliktelser, så som den framgår vid en tillämpning av kollisionsnormerna.

101 Även om det tydligt strider mot behörighetsreglernas krav på förenkling, skulle en uppdelning på flera behöriga domstolar kunna tillåtas om den stöddes av andra viktiga beaktanden som följer av konventionens allmänna systematik.

102 Förutom det intresse som ligger i att behörighetsreglerna är förutsebara bör man också påminna om det samband som så långt möjligt bör finnas mellan tvisten och den behöriga domstolen. Reglerna om specialforum, exempelvis forum contractus i artikel 5.1 i konventionen, motiveras av att det med hänsyn till en rationell handläggning av processen(46) skall finnas ett nära samband mellan tvisten och den domstol som utses att handlägga den.

103 Denna princip grundar sig på antagandet att det är lättare för en domstol som geografiskt ligger nära det tvistiga avtalsförhållandet, genom den kännedom som den har om omständigheterna i målet, att döma i en tvist som förelagts den.

104 Även om kriteriet förutsebarhet förvisso utgör ett kriterium mot bakgrund av vilket artikel 5.1 skall tolkas, bör man alltså hålla i minnet att kriteriet om anknytning har gett upphov till denna text. En rimlig tolkning av artikel 5.1 bör därför se till att den betydelse som uttrycket uppfyllelseort ges i regel motsvarar en anknytning.

105 I domstolens rättspraxis påpekas för övrigt ständigt den grundläggande naturen hos denna princip, vilken motiverar artikel 5, och den valmöjlighet som den skapar vid sidan av artikel 2.(47)

106 Emellertid är det svårt att i detta fall finna ett sådant samband mellan yrkandet om betalning av obetald provision och motsvarande domstol enligt tillämplig materiell rätt, det vill säga italiensk, när man vet att dessa belopp är ersättning för avtalsuppfyllelse av Bodetex, som är etablerat i Belgien och enligt avtalsbestämmelserna ansvarigt för de belgiska och nederländska marknaderna.

107 Låt mig tillägga, nu med hänsyn till kriteriet om behörighetsreglernas förutsebarhet, att fastställande av behörig domstol genom en indirekt metod, som förutsätter tillämpning av behörig domstols internationella privaträtt för att fastställa tillämplig materiell rätt för att utpeka uppfyllelseorten för den omtvistade förpliktelsen, inte heller är ägnat att göra behörighetsreglerna mera lättbegripliga.

108 Det är alltså tydligt i detta mål att tillämpningen av artikel 5.1, tolkad enligt ovannämnda Tessili-rättspraxis, frontalkrockar med flera av konventionens ledande principer, så till den grad att denna situation uppenbarligen har lett appellationsdomstolen i Gent att på annat sätt försöka få en förening av yrkandena.

109 Det förefaller som om en lösning som bättre stämmer med konventionens krav skulle kunna tillämpas i detta fall.

3) En lösning som ligger närmare konventionens mål

a) Uppfyllelseorten: ett uttryck med skiftande innebörd

110 Utgångspunkten bör vara den uppfattning som förespråkas av generaladvokaten Lenz,(48) enligt vilken uppfyllelseorten för en förpliktelse inte fastställs, i den materiella rättens mening, med hänsyn tagen till konventionens krav.

111 De materiella regler som rör uppfyllelseort "bör inte endast, i brist på samstämmighet, konkretisera parternas förpliktelser utan också avgränsa parternas ansvarsområden om problem uppstår vid uppfyllande av ett avtal ..."(49).

112 Generaladvokaten Lenz tillägger att "i materiell rätt bestämmer uppfyllelseorten för betalningsförpliktelser för det mesta endast fördelningen av risker och skyldigheter i samband med överföring av penningsummor, vars tillgänglighet är oberoende av uppfyllelseorten för förpliktelsen".(50) Han anser att man bör "avlägsna [sig ] från avtalets materiella rätt [om] dessa regler inte [kan] användas för att fastställa en domstol nära de faktiska omständigheterna i målet ...".(51)

113 Det finns således ofta en skillnad mellan skälen för en definition av uppfyllelseort för en förpliktelse enligt materiell rätt, å ena sidan, och de mål som konventionen eftersträvar, å andra sidan.

114 Sålunda kan man beklaga inte bara den olägenhet som beror på olikheterna i de nationella lagstiftningarna, i strid med det av konventionen eftersträvade målet att harmonisera behörighetsreglerna, utan även att tillämpningen av lex causae leder till utseende av forum med hänsyn till en uppfyllelseort som rättsligt bestämts av andra överväganden än de som syftar till en lämplig processordning.

115 Låt mig slutligen påpeka att generaladvokaten Lenz konstaterande, att "inte i [någon] av ovannämnda domar i målen De Bloos och Tessili ... har domstolen hänvisat till nödvändigheten att fastställa en domstol nära de faktiska omständigheterna i målet för att undersöka frågan om det är lämpligt att avlägsna sig från (avtalets) materiella rätt vid tolkningen av artikel 5.1 ...",(52) fortfarande kan göras gällande beträffande domen i det ovannämnda målet Custom Made Commercial.

116 Att man hållit fast vid en tolkning som är så långt från textens främsta mål kan endast förklaras med den valmöjlighet beträffande behörighet, som tillåter en kärande som ställs inför processuella komplikationer, till exempel en uppdelning på flera domstolar eller en negativ behörighetskonflikt, att grunda sin talan på artikel 2 i konventionen.

117 Den visar domstolens välgrundade tvekan när det gäller att göra en autonom tolkning av uttrycket uppfyllelseort.

b) Valet av autonom tolkning

118 Det råder faktiskt ingen tvekan om att en sådan tolkning är vansklig av flera skäl.

119 Å ena sidan kan man fråga sig om inte själva principen om autonom definition inom avtalsrätten är diskutabel av rättssäkerhetsskäl, eftersom domstolen då måste definiera lika många uttryck för "uppfyllelseort" som det finns avtal - vilket omfattar avtalen sui generis och följaktligen innebär en uppgift utan slut.

120 Å andra sidan måste domstolen, om denna grannlaga uppgift påbörjats, utreda betydelsen av uttrycket "uppfyllelseort". Förekomsten av enhetliga lagar som skall avlägsna det hinder, åberopat i domen i det ovannämnda målet Tessili, som beror på bristande samordning av tillämplig materiell rätt har, som vi sett, inte varit tillräckligt för att förändra domstolens rättspraxis i domen i det ovannämnda målet Custom Made Commercial.(53)

121 Att man valt att hålla fast vid rättspraxis är en direkt följd av att en internationell lag, av skäl som tidigare angivits,(54) inte alltid kan ge domstolen stöd för att fastställa en autonom definition som uppfyller konventionens mål.

122 Jag tror dock att en autonom tolkning av uppfyllelseorten, hur vansklig den än är, vore önskvärd.

123 Detta förfaringssätt kritiseras för att det medför en lösning från fall till fall för varje avtal, vilket skulle innebära en ständig rättsosäkerhet.

124 Detta förhållande, som inte helt saknar grund, är dock inte något avgörande skäl för att utesluta tanken på en autonom tolkning.

125 Metoden med en tolkning i varje enskilt fall är faktiskt den som främjas i den internationella privaträttens regler. Den definition av uppfyllelseorten för varje tvistigt avtal som domstolen, till följd av autonom tolkning, måste göra utförs redan av de nationella domstolarna genom ett liknande tolkningsförfarande.

126 Vidare kan man misstänka att olägenheterna med detta angreppssätt ökar, som i fallet med ovannämnda Tessili-praxisen, eftersom de lösningar som uppnås i brist på internationell lag varierar från land till land. Även när de tillämpliga kollisionsreglerna härrör från internationella regler, sker fastställandet av uppfyllelseorten för en förpliktelse enligt nationell lagstiftning. När slutligen själva regeln fastställs på det internationella planet, bestäms dess innehåll av andra än processuella överväganden.

127 Uttrycket uppfyllelseort, som täcker ett obestämt antal förpliktelser, är därför ännu ogripbarare, eftersom varje tolkning därav bara gäller för den domstol som utfört den.

128 Under dessa omständigheter får den autonoma tolkningen ett visst berättigande genom konventionens mål att harmonisera och förenkla.

129 Man skall för övrigt inte överdriva risken för att denna analysmetod skadar enskildas rättssäkerhet.

130 Den autonoma definitionen av uppfyllelseorten för en förpliktelse skulle ofta kunna föras över på andra förpliktelser, vilka kan vara mycket talrika.(55)

131 När domstolen söker en lösning som bättre stämmer överens med konventionens mål, och särskilt dess artikel 5.1, bör den, såvitt möjligt, akta sig för att tillämpa ett analytiskt angreppssätt som innebär lika många definitioner som det finns förpliktelser.

132 Tvärtom anser jag att det skulle vara lämpligt att bestämma ett allmänt kriterium, som man kan tillämpa i syfte att undgå själva definitionerna, om inte beträffande varje avtalsförpliktelse så åtminstone för vissa kategorier bland dem.

133 Låt mig tillägga att den rättsosäkerhet som beror på ovissheten vid fastställande av uppfyllelseorten för förpliktelser förefaller större vid tillämpning av lex causae än vid utformning av en autonom gemenskapsrätt.

134 Om man väljer ett autonomt kriterium underlättar man faktiskt utformningen av praktiska definitioner som enhetligt och varaktigt är tillämpliga på ett ökande antal typer av förpliktelser, som på samma sätt överensstämmer med konventionens mål.

135 Att tillämpa regler som följer av internationell lag är för övrigt endast lämpligt när resultatet blir en uppfyllelseort som motsvarar konventionens krav.

136 Jag finner alltså att man måste beakta den allmänna inriktningen av domstolens rättspraxis på Brysselkonventionens område och tolka de uttryck som används i denna på ett autonomt sätt.

4) Uppfyllelseorten för omtvistade förpliktelser

137 Hänsyn till kravet på en anknytning mellan tvisten och den behöriga domstolen medför i förevarande mål att fastställandet av uppfyllelseorten för de tvistiga förpliktelserna skall ske i två etapper.

a) Betalningsförpliktelserna

138 Domstolens rättspraxis i det ovannämnda målet De Bloos skall tillämpas.

139 Enligt den allmänna princip som framgår av domen i det ovannämnda målet De Bloos skall man beakta förpliktelsen som motsvarar den avtalsrättighet som utgör grund för kärandens talan.(56) Det handlar då å ena sidan om förpliktelsen att betala provision som begärts som ersättning för det avtalsenligt utförda representationsuppdraget och, å andra sidan, om förpliktelsen att betala ersättning för uppsägning på grund av förpliktelsen att iaktta en uppsägningstid vid uppsägningen av handelsagenturavtal.

140 Jag påminner emellertid om följande ur denna dom: "Om sökanden kräver skadestånd eller yrkar att avtalet skall hävas på grund av motpartens avtalsbrott, är den förpliktelse som avses i artikel 5.1 fortfarande den avtalsförpliktelse vars bristande uppfyllelse åberopas till stöd för sådana yrkanden."(57)

141 Domen i det ovannämnda målet De Bloos tar hänsyn till att yrkandet inte syftar till direkt uppfyllelse av den uteblivna avtalsförpliktelsen utan avser betalning av ersättning för att den inte uppfyllts eller drar de juridiska konsekvenserna av detta, för att inte konstlat fastställa skilda uppfyllelseorter för den ursprungliga avtalsförpliktelsen och den "förpliktelse som träder i stället för en icke uppfylld avtalsförpliktelse".(58)

142 Härigenom bestäms domstolens behörighet inte av uppfyllelseorten för den förpliktelse som motsvarar den avtalsrättighet på vilken kärandens talan grundas, i enlighet med den första principen som uttalats i den ovannämnda domen, utan orten för den icke uppfyllda förpliktelse som ligger till grund för det ursprungliga betalningsyrkandet.

143 Den mångfald av tvistefrågor som ofta följer av en och samma bristande avtalsuppfyllelse ger då inte upphov till någon uppdelning av behörighet på flera domstolar.

144 Därav följer att eftersom det rör sig om förpliktelsen att betala uppsägningsersättning, är det förpliktelsen att iaktta uppsägningstid(59) som skall åberopas med hänsyn till artikel 5.1.

145 Om man däremot håller sig till innehållet i domen i det ovannämnda målet De Bloos kan man inte flytta över detta tankesätt på yrkandet om betalning av provision. Betalningen av provisionen är faktiskt inte en förpliktelse som trätt i stället för en icke uppfylld avtalsförpliktelse, enligt den nämnda domen, utan, vilket framgår av akten, en av de huvudförpliktelser som enligt avtalet åvilar uppdragsgivaren.

146 Under dessa omständigheter bör man beakta uppfyllelseorten för själva betalningsförpliktelsen.

147 Jag har redan påpekat svårigheterna med att fastställa uppfyllelseorten för förpliktelser att betala penningsummor.(60)

148 Om man följer De Bloos-rättspraxisen är det den materiella rätten som bestämmer uppfyllelseorten för den ursprungliga avtalsförpliktelsen, vilket oundvikligen leder till att behörig domstol fastställs med hänsyn till om betalningen skall göras på gäldenärens eller borgenärens ort, med risk för att man inte beaktar anknytningen mellan tvisten och den behöriga domstolen.

149 Nu behöver man inte göra någon åtskillnad mellan dessa förpliktelser, eftersom de hör till samma kategori av betalningsförpliktelser.

150 Som generaladvokaten Lenz har noterat i sitt förslag till avgörande inför domen i det ovannämnda målet Custom Made Commercial beträffande betalning av köpeskilling, "i de tvister som rör betalning av köpeskilling, som uppstår till följd av att köparen gör gällande att den av säljaren levererade varan är felaktig ... är domstolen på orten för leveransens mottagande i allmänhet närmare de faktiska omständigheterna i målet än domstolen på orten för varans avsändande ...".(61)

151 Han har därför föreslagit följande: "När en leverantör mot en kund riktar ett krav på betalning av köpeskilling, som förfallit till betalning och som grundas på ett affärsavtal, och när artikel 59.1 meningens första del i lag beträffande internationella köp skall tillämpas som materiell rätt på denna betalning, är uppfyllelseorten enligt artikel 5.1 i Brysselkonventionen den i avtalet nämnda orten för leveransens mottagande".(62)

152 Orsaken till tvisten, sådan den framgår av ett yrkande om betalning av köpeskilling eller skadestånd, återfinns ofta på uppfyllelseorten för en naturaförpliktelse, varigenom fastställande av motsvarande forum leder till att man tar hänsyn till det kriterium som avser en nära anknytning mellan tvisten och behörig domstol.

153 Jag ansluter mig därför till denna bedömning och anser att den skall föras över på betalningsyrkanden rörande förfallen provision som utgör ersättning för den uppfyllda förpliktelsen att verka som handelsagent.

154 Sökande efter en anknytning mellan domstolen och tvisten, som är den logiska grunden för denna argumentation, skall inte uppfattas som om en sådan anknytning utgör ett direkt behörighetsrekvisit.

155 Jag instämmer med domstolen att "[i] artikel 5 har emellertid inte själva förbindelsen uppställts som kriterium för valet av behörigt forum" och att "[s]ökanden [inte] kan dra svaranden inför varje domstol till vilken tvisten kan knytas, eftersom artikel 5 innehåller en uttömmande uppräkning av kriterierna för en tvists anknytning till en viss domstol".(63)

156 Både för mig och domstolen förefaller det väsentligt att inte tillåta användning av andra kriterier än uppfyllelseorten när den ger behörighet åt en domstol utan direkt relation till fallet.

157 Att utse domstolen på uppfyllelseorten för den förpliktelse som ligger till grund för talan eller, när det gäller yrkande om betalning, uppfyllelseorten för den motsvarande naturaprestationen, är ett sätt att öka möjligheterna att finna en anknytning. Regeln är på intet sätt orubblig och tvisteföremålet eller grunden för tvisten som anknyter till domstolen kan ändå flyttas till en annan domstol än den på förpliktelsens uppfyllelseort när talan väcks.

158 Då det inte varit möjligt att fastställa ett direkt behörighetsrekvisit grundat på anknytning vilket skulle ha riskerat förutsebarheten beträffande behörig domstol genom att tvinga parterna att metodiskt diskutera frågan vilken domstol som är bäst belägen med tanke på handläggningen av ett mål, har man valt att utgå från uppfyllelseorten som det mest lämpade kriteriet för att nå detta mål. Eftersom den är given garanterar den en tydlig tolkning och preciserar de tillämpliga behörighetsreglerna, vare sig någon anknytning visats eller ej mellan tvisten och den domstol som utpekas.

159 Detta är den tolkning som domstolen gjort genom att klargöra att "en talan som avser avtal i enlighet med artikel 5.1 kan väckas mot svaranden vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas, även i de fall där den sålunda utsedda domstolen inte är den som har närmast anknytning till tvisten".(64)

160 Valet av uppfyllelseorten för de förpliktelser som motsvaras av betalning av omtvistad provision och uppsägningsersättning skall följaktligen gälla även när det inte går att fastställa ett nära samband mellan tvisteföremålet och domstolen.

161 Det förefaller mig kort sagt som om en hänvisning till uppfyllelseorten för avtalsförpliktelser, för att fastställa domstols behörighet när talan rör betalning av köpeskilling, innebär att man undviker en uppdelning av behörigheten, om inte totalt så i varje fall i stor utsträckning. Ett sådant tillvägagångssätt förefaller också främja strävan att finna en domstol nära tvisten, dock utan att hota enskildas rättssäkerhet genom en tillämpning av det senare kriteriet.

b) Naturaförpliktelser

162 Låt oss undersöka de omständigheter som medger fastställande av uppfyllelseorten, enligt artikel 5.1 i konventionen, för de förpliktelser som motsvaras av betalning av handelsagenturprovision och betalning av ersättning för uppsägning.

163 För att befria tolkningen av uttrycket uppfyllelseort från överväganden som inte hör samman med den geografiska placeringen i egentlig mening av den ifrågavarande förpliktelsen, som har betydelse endast med hänsyn till konventionens krav på nära samband mellan tvisten och den behöriga domstolen, anser jag att man bör åberopa den ort där den omtvistade förpliktelsen faktiskt har uppfyllts eller skall uppfyllas.

164 Genom att finnas på platsen, nära en av de strategiska punkterna i avtalsförhållandet, har domstolen de fördelar som närheten i princip innebär för möjligheten att avgöra målet snabbare och med full sakkännedom om den tvist som anhängiggjorts.

165 Det bör påpekas att detta tillvägagångssätt inte är alldeles nytt, då uppfyllelseorten fastställs autonomt för anställningsavtal, vilka, med hänsyn till sin speciella natur, inte omfattas av tillämpningsområdet för domstolens ovannämnda rättspraxis i målet Tessili.

166 Sedan domstolen ansett att "det vid tillämpningen av artikel 5.1 i konventionen på anställningsavtal alltid [är] den för sådana avtal karakteristiska förpliktelsen, det vill säga arbetstagarens förpliktelse att utföra de avtalade arbetet, som skall beaktas",(65) har den fastställt att på detta område "begreppet uppfyllelseort för den relevanta förpliktelsen i fråga om anställningsavtal vid tillämpningen av artikel 5.1 i konventionen skall tolkas som avseende den ort där arbetstagaren faktiskt utför det med arbetsgivaren avtalade arbetet".(66)

167 Denna tolkning stöds av två slags överväganden.

168 För det första uppvisar anställningsavtal vissa särdrag i jämförelse med andra avtal, eftersom de skapar en varaktig förbindelse som placerar arbetstagaren i en viss organisation i arbetsgivarens verksamhet och är lokaliserade till den ort där verksamheten bedrivs, vilken bestämmer tillämpningen av tvingande rättsregler och kollektivavtal till skydd för arbetstagaren.(67)

Domstolen har dragit slutsatsen att man, för att tillämpa artikel 5.1 i konventionen, inte bör fastställa uppfyllelseorten för den aktuella förpliktelsen med hänvisning till tillämplig nationell lag enligt kollisionsnormerna vid den domstol där talan väckts, utan på grundval av enhetliga kriterier som det tillkommer domstolen att fastställa med stöd av konventionens struktur och mål.(68)

169 Den vidhållna tolkningen speglar för det andra det angelägna i att skapa ett tillräckligt skydd för den socialt sett svagare avtalsparten, i detta fall arbetstagaren.(69) Domstolen anser att ett sådant skydd bättre uppnås om tvister som rör anställningsavtal hänförs till domstolen på den ort där arbetstagaren fullgör sina förpliktelser mot arbetsgivaren, då det är på den orten som arbetstagaren till lägst kostnad kan vända sig till domstol eller försvara sig.(70)

170 Jag anser inte att ett handelsagenturavtal kan jämföras med ett anställningsavtal vad gäller jämbördiga förhållanden mellan avtalsparterna. Det ekonomiska beroendeförhållandet mellan handelsagenten och hans huvudman är inte sådant att handelsagenten i denna egenskap bör anses som den svagare parten. Handelsagenten är juridiskt sett självständig(71) och har stor frihet att organisera sin verksamhet. Om han inte hindras av avtal om ensamrätt, kan han dessutom ha avtal med flera uppdragsgivare, vilket gör det möjligt för honom att uppnå en minsta omsättning som bidrar till att minska ett eventuellt underläge.

171 För övrigt finns ingen reglering som är jämförbar med den rätt som är tillämplig på anställningsavtal, vars tvingande regler påverkar avtalets uppfyllelseort. Tillämplig lag kan vara den som parterna har valt.

172 De skäl som leder mig till att föreslå en autonom tolkning av uppfyllelseorten är alltså inte desamma som domstolen åberopat härför beträffande anställningsavtal och uppvisar inte samma särdrag.

173 Tvärtom har valet bestämts av att den faktiska uppfyllelseorten i ett agenturavtal är särskilt lämpad för att förena de två kriterierna om anknytning och behörighetsreglernas förutsebarhet.

174 Som anges i artikel 7.2 i direktiv 86/653 fullgörs ett handelsagentavtal normalt inom ett visst bestämt geografiskt område som fastställts i avtalet. Oavsett om området fastställts eller ej, bör det vara möjligt att av avtalet sluta sig till de avtalade förpliktelsernas faktiska uppfyllelseort, särskilt som den tillämpliga lagen,(72) i ett agentavtal som det föreliggande, tillåter avtalsparterna att själva bestämma uppfyllelseorten för sina förpliktelser.

175 I detta fall framgår det av beslutet om hänskjutande att Bodetex var verksamt som handelsagent för Leathertex, utan ensamrätt på de belgiska och nederländska marknaderna.

176 Avtalen innehåller uppgifter om var avtalsförpliktelserna geografiskt skall uppfyllas. Genom hänvisning till den omtvistade förpliktelsen undgår man den osäkerhet som kan bli följden av att förpliktelser kan fullgöras inom flera konventionsstater och den domstol som är närmast tvisten utpekas. Det är alltså uppfyllelseorten för själva förpliktelsen som skall gälla, som förutsätts i artikel 5.1 i konventionen. Det ankommer på den nationella domstolen att med hjälp av de uppgifter som framkommer i målet fastställa den ort där enligt avtalet den omtvistade förpliktelsen faktiskt har uppfyllts eller skall uppfyllas.

177 Denna lösning ger visserligen inget generellt svar i de fall då en tvist uppdelats därför att, som i förevarande mål, flera förpliktelser som härrör från samma avtal men som uppfyllts eller kan uppfyllas inom flera konventionsstater har givit upphov till samma tvist.

178 Principen om fastställande av uppfyllelseorten enbart för naturaförpliktelser när den omtvistade förpliktelsen rör betalning av ett penningbelopp minskar dock den risken.

179 I det fall som intresserar oss, där likvärdiga förpliktelser ligger till grund för tvisten, har den behöriga domstolen domsrätt beträffande hela tvisten om uppfyllelseorterna för naturaförpliktelser, vilka motsvaras av betalningsyrkanden, är desamma.

180 Beträffande betalningsyrkandet om uppsägningsersättning bör man åberopa uppfyllelseorten för det ursprungliga krav vars uteblivna uppfyllelse åberopats, det vill säga uppsägningstiden. Denna frist förlänger samtliga avtalsföljder under en lagligt fastställd tid,(73) varför dess uppfyllelseort sammanfaller med själva avtalets och inte med orten för en enskild förpliktelse.

181 Beträffande yrkandet om betalning av provision är den uppfyllelseort som skall beaktas orten för det representationsuppdrag som handelsagenten fått och för vilket provisionen utgör ersättning, vilket också innebär orten för själva avtalet.

182 När som i detta mål uppfyllelseorten för de tvistiga förpliktelserna är densamma som för själva avtalet, och när avtalets tillämpningsområde omfattar flera konventionsstater, skall den hänskjutande domstolen fastställa uppfyllelseorten med hänsyn till de faktiska omständigheter som gör det möjligt att utpeka en av staterna som det land där handelsagenten huvudsakligen är verksam.

183 Rent allmänt befriar inte detta synsätt den hänskjutande domstolen från att i förväg undersöka om det är möjligt att rangordna de omtvistade förpliktelser som härrör från samma avtal för att, i överensstämmelse med domstolens fasta rättspraxis, utgå från den huvudsakliga förpliktelsen för att fastställa behörig domstol.

Förslag till avgörande

184 Mot bakgrund av dessa överväganden föreslår jag domstolen att besvara den fråga som ställts av Hof van Cassatie på följande sätt:

Artikel 5.1 i Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde, skall tolkas så, att en talan som består av ett yrkande om betalning av handelsagenturprovision och ett yrkande om betalning av ersättning för uppsägning, grundade på förpliktelser som uppgivits vara likvärdiga och vilka härrör från samma handelsagenturavtal, kan väckas vid samma domstol, om den ort där representationsuppdraget, för vilket provisionen utgör ersättning, faktiskt har uppfyllts eller skall uppfyllas och den ort där förpliktelsen att iaktta lagenlig uppsägningstid, för vilken uppsägningsersättningen utgör ersättning, har uppfyllts eller skall uppfyllas är belägna inom samma konventionsstat.

(1) - Konvention av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk specialutgåva, C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt konvention av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde ( EGT L 304, s. 1 och i dess ändrade lydelse s. 77; svensk specialutgåva, C 15, 1997, s. 14 nedan kallad konventionen).

(2) - Dom av den 6 oktober 1976 i mål 14/76, De Bloos (REG 1976, s. 1497; svensk specialutgåva, volym 3, s. 187), punkterna 8 och 9; senare dom av den 15 januari 1987 i mål 266/85, Shenavai (REG 1987, s. 239; svensk specialutgåva, volym 9, s. 1), punkt 8.

(3) - Dom av den 22 mars 1983 i mål 34/82, Peters (REG 1983, s. 987), punkt 17.

(4) - Dom av den 13 juli 1993 i mål C-125/92, Mulox IBC (REG 1993, s. I-4075), punkt 21.

(5) - Dom av den 15 februari 1989 i mål 32/88, Humbert (REG 1989, s. 341), punkt 20.

(6) - Punkt 3.3 i den franska översättningen av begäran om förhandsavgörande.

(7) - Dom av den 6 oktober 1976 i mål 12/76, Tessili (REG 1976, s. 1473; svensk specialutgåva, volym 3, s. 177).

(8) - Se punkterna 3 och 4 i detta förslag.

(9) - Dom av den 8 mars 1988 i mål 9/87, Arcado (REG 1988, s. 1539), av vilken, enligt punkt 16, följer att "en tvist rörande oberättigad uppsägning av ett avtal om självständig handelsagentur och om betalning av förfallna provisioner enligt detta avtal är en avtalstvist enligt artikel 5.1 i konventionen av den 27 september 1968".

(10) - Se punkt 19.

(11) - Punkterna 18 och 19.

(12) - Dom av den 26 maj 1982 i mål 133/81, Ivenel (REG 1982, s. 1891; svensk specialutgåva, volym 6, s. 441).

(13) - S. 2 i den franska översättningen av skrivelsen med begäran om förhandsavgörande.

(14) - S. 3 och 4 i den franska översättningen av begäran om förhandsavgörande.

(15) - Dom av den 20 mars 1997 i mål C-295/95, Farrell (REG 1997, s. I-1683; svensk specialutgåva, volym 3), punkt 11.

(16) - I detta hänseende är hänskjutandebeslutet inte helt klart vad gäller det resonemang som appellationsdomstolen i Gent följt för att ge sig själv behörighet och man skulle kunna ifrågasätta detta, eftersom uppfyllelsen av de omtvistade förpliktelserna enligt de tillämpliga kollisionsnormerna är förlagd till olika konventionsstater. Hof van Cassatie noterar faktiskt att appellationsdomstolen i Gent å ena sidan har bedömt att enligt de belgiska kollisionsnormerna skall förpliktelsen att iaktta en uppsägningstid uppfyllas i Belgien och att appellationsdomstolen i Gent å andra sidan i sin dom inte har tillämpat kollisionsnormerna beträffande förpliktelsen att betala utestående provision (s. 6 i den franska översättningen av skrivelsen med begäran om förhandsavgörande). Begäran om förhandsavgörande utgår från tanken på en uppdelning på flera behöriga domstolar som följd av de tillämpliga kollisionsnormerna, medan appellationsdomstolen bara delvis tillämpat dessa normer, vilket minskar intresset av den ställda frågan. I själva verket är denna mångtydighet endast skenbar. Otvivelaktigt har appellationsdomstolen i Gent tillämpat sina kollisionsnormer endast beträffande den ena omtvistade förpliktelsen. Emellertid visar det faktum att domstolen bekräftar en dom som inte grundar sig på förpliktelsernas uppfyllelseort enligt tillämpliga kollisionsnormer, utan på ett sakligt samband mellan förpliktelserna, för att motivera en förening av käromålen vid samma domstol, att bestämmande av uppfyllelseorten för den andra förpliktelsen, mot bakgrund av kollisionsnormerna, skulle ha lett till utseende av en annan uppfyllelseort. Om detta inte hade varit fallet skulle en förening av behörigheten ha följt enbart av de tillämpliga internationella privaträttsliga reglerna. Den fråga som Hof van Cassatie ställt bekräftar alltså förekomsten av dessa två olika uppfyllelseorter, så som de följer av lex causae, och faller absolut inom ramen för domstolens dom i det ovannämnda målet Tessili.

(17) - Punkt 13.

(18) - Det bör påpekas att denna argumentation, som vidhålls enbart av kommissionen i dess skriftliga inlaga, inte har framförts vid förhandlingen annat än för att komplettera huvudargumentet, enligt vilket domstolen på den ort där förpliktelsen faktiskt uppfyllts bör vara behörig, vilket innebär en ändring i förhållande till kommissionens ursprungliga uppfattning.

(19) - Dom av den 24 juni 1981 i mål 150/80, Elefanten Schuh (REG 1981, s. 1671), punkterna 18-20, min kursivering.

(20) - Punkt 17 i den franska översättningen av kommissionens skriftliga inlaga. Det bör tilläggas att artikel 6 i konventionen tillåter att man direkt förenar konnexa mål vid en enda behörig domstol, varigenom man undviker risken för uppdelning av tvistemål av andra skäl än konnexitet, men denna föreskrift begränsar de berörda typfallen - flera svarande, talan om återgångskrav eller annat liknande genkäromål samt avtalstalan och mål mot samma svarande om sakrätt till fast egendom - och rör inte samtliga fall av konnexitet. På samma sätt garanterar behörighetsreglerna på försäkringsrättens och konsumentavtalsrättens område liksom de exklusiva behörighetsreglerna redan från början av en process att konnexa käromål förenas genom att domstolen i en enda konventionsstat utpekas.

(21) - Ibidem.

(22) - Konventionens ingress.

(23) - Se punkterna 19 och 20 i detta förslag.

(24) - Se särskilt dom av den 9 januari 1997 i mål C-383/95, Rutten (REG 1997, s. I-57), punkt 13, och domen i det ovannämnda målet Farrell, punkt 13.

(25) - Se till exempel domen i det ovannämnda målet Mulox IBC, punkt 21. Utöver de uppenbara nackdelar för enskilda som dessa motstridiga domar i konnexa mål innebär med hänsyn till det exakta innehållet i den tillämpliga rättsregeln, bör det påpekas, som domstolen gjort, att "risken för oförenliga domar [utgör ett] skäl för att avvisa erkännande eller verkställighet enligt artikel 27.3 i konventionen" (dom av den 11 januari 1990 i mål C-220/88, Dumez France och Tracoba, REG 1990, s. I-49, punkt 18).

(26) - Domen i det ovannämnda målet De Bloos.

(27) - Domen i det ovannämnda målet Shenavai.

(28) - Domen i det ovannämnda målet Ivenel.

(29) - Dom av den 27 september 1988 i mål 189/87, Kalfelis (REG 1988, s. 5565; svensk specialutgåva, volym 9, s. 729), punkt 19 och domen i det ovannämnda målet Humbert, punkt 18.

(30) - Punkt 19.

(31) - Sålunda var det i domen i det ovannämnda målet Kalfelis omöjligt för den domstol där talan, grundad på utomobligatoriskt skadeståndsansvar, brott mot avtalsförpliktelse och obehörig vinst i förening, hade väckts att handlägga målet med stöd av artikel 5.3 i konventionen - behörighet i fråga om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för domstolen på den ort där den skadebringande handlingen ägt rum - beträffande de delar av talan som inte var skadeståndsrättsliga, vilket motiverades av skäl som rörde tillämpningsområdet för den aktuella texten.

(32) - Domarna i de ovannämnda målen Kalfelis, punkt 20, och Humbert, punkt 20.

(33) - Punkt 47 och följande punkter i föreliggande förslag.

(34) - Ovannämnda domar i målen Tessili och De Bloos, båda av den 6 oktober 1976, är de första i vilka domstolen tolkar konventionen.

(35) - Punkt 11.

(36) - Domen i det ovannämnda målet Farrell, punkt 12. En definition av uttrycket "civilrätt" gavs av domstolen redan år 1976, i dom av den 14 oktober 1976 i mål 29/76, LTU (REG 1976, s. 1541). Andra definitioner har följt: uttrycket "talan avser avtal" i domen i det ovannämnda målet Peters, "skadestånd utanför avtalsförhållanden" i domen i det ovannämnda målet Kalfelis eller uttrycket "underhållsskyldig" i domen i det ovannämnda målet Farrell för att nämna några.

(37) - Den lösning som uttalats i domen i det ovannämnda målet Tessili, punkt 13, liksom i domen i det ovannämnda målet Shenavai, punkt 7, har upprepats i dom av den 29 juni 1994 i mål C-288/92, Custom Made Commercial (REG 1994, s. I-2913; svensk specialutgåva, volym 15), punkterna 26 och följande punkter.

(38) - Domen i det ovannämnda målet Tessili, punkt 14.

(39) - Ibidem.

(40) - Se punkt 7 i detta förslag.

(41) - De konventionsstater som anser att betalning i princip skall krävas in på gäldenärens ort är Konungariket Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike och Storhertigdömet Luxemburg, medan de som anser att betalningen i princip skall tillställas borgenären på den ort där han har hemvist är Konungariket Danmark, Republiken Grekland, Irland, Konungariket Nederländerna, Republiken Finland, Konungariket Sverige och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland.

(42) - Vid internationella köp av lös egendom, skall enligt till exempel Haag-konventionen av den 1 juli 1964 med lag beträffande internationella köp av lösa saker (Förenta Nationerna - Traktatsamling, 1972, vol. 834, nr 11929, s. 107; SÖ 1964:12) och Wien-konventionen av den 11 april 1980 med FN-konventionen angående avtal om internationella köp av varor (dekret nr 87-1034 av den 22 december 1987, Journal officiel de la République francaise av den 27 december 1987, s. 15241, SÖ 1987:87 och SFS 1987:822) betalningen fullgöras där säljaren har sitt affärsställe eller, i brist därpå, på den ort där han har sin hemvist.

(43) - Domen i det ovannämnda målet Dumez France och Tracoba, punkt 16.

(44) - Dom av den 19 januari 1993 i mål C-89/91, Shearson Lehman Hutton (REG 1993, s. I-139), punkt 17.

(45) - Punkt 28.

(46) - Rapport om konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT C 59, 1979, s. 1, nedan kallad Jenard-rapporten).

(47) - Domarna i de ovannämnda målen Tessili, punkt 13, Ivenel, punkt 11, Shenavai, punkt 6, och Custom Made Commercial, punkt 13.

(48) - Förslag till avgörande inför domen i det ovannämnda målet Custom Made Commercial.

(49) - Ibidem, punkt 26.

(50) - Ibidem, punkt 21. I punkt 26 nämner generaladvokat Lenz exemplet med artikel 59.1 i lag beträffande internationella köp av lösa saker, som utgår från att köparens förpliktelse att betala skall uppfyllas på säljarens ort. Han klargör att denna regel grundas på tanken att det är den som är skyldig att betala en summa pengar som skall bära den risk som är förenad med betalningsförfarandet.

(51) - Ibidem, punkt 80.

(52) - Punkt 49.

(53) - Punkt 97 och följande punkter i detta förslag.

(54) - Punkt 98 i detta förslag.

(55) - Man kan tänka sig att uppfyllelseorten för en tjänst av den typ som utförs av en ekonomisk aktör som ägnar sig åt handelsdistribution, när denna begränsas geografiskt av avtalsvillkoren, kan ge upphov till en överförbar definition, oavsett det aktuella distributionsavtalets natur.

(56) - Punkt 13.

(57) - Punkt 14.

(58) - Punkt 17.

(59) - Uppsägningstiden anges i artikel 15 i rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter (EGT L 382, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 150).

(60) - Punkt 94 i detta förslag.

(61) - Punkt 80.

(62) - Ibidem, punkt 82. Min kursivering. Beträffande uppfyllelseort för förpliktelsen att betala enligt artikel 59.1 i lag beträffande internationella köp, se punkterna 97 och 98 i detta förslag.

(63) - Dom i det ovannämnda målet Custom Made Commercial, punkterna 12 och 13.

(64) - Ibidem, punkt 21.

(65) - Domen i det ovannämnda målet Mulox IBC, punkt 14.

(66) - Ibidem, punkt 20, min kursivering.

(67) - Ibidem, punkt 15.

(68) - Ibidem, punkt 16.

(69) - Ibidem, punkt 18.

(70) - Ibidem, punkt 19.

(71) - Artikel 1.2 i direktiv 86/653.

(72) - Enligt artiklarna 5 och 6 i Haagkonventionen av den 14 mars 1978 om tillkännagivande av konvention om lag beträffande handelsagenter (dekret nr 92-423 av den 4 maj 1992, Journal officiel de la République francaise av den 8 maj 1992, s. 6307) kan det vara den nationella lag som valts av parterna, lagen i den stat där agenten vid upprättande av agentförhållandet hade sitt affärsställe eller sin hemvist eller slutligen lagen i den stat där agenten huvudsakligen skall verka, om det företrädda företaget har sitt affärsställe eller sin hemvist i den staten.

(73) - Artikel 15 i direktiv 86/653.