61996J0188

1 Överklagande - Grunder - Otillräcklig motivering - Domstolens behörighet - Prövning av räckvidden av skyldigheten att motivera ett beslut om att vidta en disciplinåtgärd mot en tjänsteman - Bedömning av de omständigheter som förstainstansrätten har grundat sitt avgörande på - Omfattas

(EG-fördraget, artikel 190; tjänsteföreskrifterna, artikel 25 andra stycket)

2 Överklagande - Grunder - Domskäl som innebär ett åsidosättande av gemenskapsrätten - Förstainstansrätten har gjort en felaktig bedömning av motiveringen av ett beslut om att vidta en disciplinåtgärd mot en tjänsteman - Överklagandet välgrundat

(EG-fördraget, artikel 190; tjänsteföreskrifterna, artikel 25 andra stycket)

3 Frågan om räckvidden av skyldigheten att motivera ett beslut om att vidta en disciplinåtgärd mot en tjänsteman utgör en rättsfråga som skall prövas av domstolen i mål om överklagande. Den prövning av ett besluts lagenlighet, som domstolen härvid utövar, måste med nödvändighet omfatta de omständigheter som förstainstansrätten har lagt till grund för sin slutsats att en motivering är tillräcklig eller inte.

4 Motiveringen av beslut som går någon emot skall göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att granska beslutets laglighet och ge den berörde nödvändiga upplysningar för att kunna avgöra om beslutet är välgrundat eller inte.

Förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i en dom ogiltigförklara ett beslut om att vidta en disciplinåtgärd mot en tjänsteman för att beslutsmotiveringen var otillräcklig, trots att beslutet tillräckligt tydligt angav de omständigheter som lagts tjänstemannen till last och skälen till varför tillsättningsmyndigheten har frångått disciplinnämndens förslag genom att vidta en strängare åtgärd än den som detta organ har föreslagit.

I mål C-188/96 P,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Ana Maria Alves Vieira, rättstjänsten, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten Denis Waelbroeck, Bryssel, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

klagande,

angående överklagande av dom meddelad den 28 mars 1996 av förstainstansrätten (femte avdelningen) i mål T-40/95, V mot kommissionen (REGP 1996, s. II-461), i vilket det förs talan om upphävande av denna dom, i vilket den andra parten är: V, tidigare tjänsteman vid Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av advokaterna Jean-Noël Louis, Thierry Demaseure, Véronique Leclercq och Ariane Tornel, Bryssel, delgivningsadress: Fiduciaire Myson S.A.R.L., 30 rue Cessange, Luxemburg,

meddelar

DOMSTOLEN

(första avdelningen)

sammansatt av tillförordnade avdelningsordföranden L. Sevón samt domarna D.A.O. Edward och P. Jann (referent),

generaladvokat: M.B. Elmer,

justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 29 maj 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Europeiska gemenskapernas kommission har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 31 maj 1996, med stöd av artikel 49 i EG-stadgan och motsvarande bestämmelser i EKSG-stadgan och Euratomstadgan för domstolen överklagat Europeiska gemenskapernas förstainstansrätts dom av den 28 mars 1996 i mål T-40/95, V mot kommissionen (REGP 1996, s. II-461, nedan kallad den överklagade domen), genom vilken förstainstansrätten ogiltigförklarat kommissionens beslut av den 18 januari 1995 (nedan kallat det omtvistade beslutet) att vidta den disciplinåtgärd som avses i artikel 86.2 f i Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), det vill säga avsättning från tjänsten utan minskning eller indragning av rätten till avgångspension.

2 Det framgår av den överklagade domen att kommissionen i februari 1992 inledde ett disciplinförfarande mot V, som var tjänsteman i lönegrad C 3 vid generaldirektoratet för kredit och investeringar (GD XVIII) (punkt 1-3).

3 Det påstods att V, i ett uttagningsprov avseende bokföring och revision, som anordnats gemensamt av kommissionen och revisionsrätten, hade kommunicerat med två andra sökande, nämligen sin hustru G.-G. och sin kollega K., och att han i förväg hade känt till frågorna och/eller mallsvaren (punkt 3-7).

4 I juni 1993 avgav disciplinnämnden ett första yttrande, i vilket den rekommenderade att tillsättningsmyndigheten skulle vidta den disciplinåtgärd som avses i artikel 86.2 b i tjänsteföreskrifterna mot V, det vill säga klander (punkt 8).

5 Vid ett senare förhör förklarade K att V informerat honom om att han hade tillgång till de frågor som skulle ställas i delproven och att han hade fått dessa frågor genom ett nätverk av tjänstemän vid säkerhetsavdelningen i Luxemburg (punkt 9).

6 På grund av dessa nya uppgifter återupptog tillsättningsmyndigheten förfarandet mot V vid disciplinnämnden. Den 11 oktober 1994 avgav disciplinnämnden ett andra yttrande, i vilket den rekommenderade att den disciplinåtgärd som avses i artikel 86.2 e i tjänsteföreskrifterna skulle vidtas mot V, nämligen nedflyttning till lönegrad C 4 utan nedflyttning i löneklass (punkt 11-15). Det framgår av handlingarna i målet att disciplinnämnden i sitt yttrande som förmildrande omständigheter bland annat beaktat V:s sex år av prickfri tjänstgöring och hans tidigare betygsrapporter.

7 Efter att på nytt ha hört V beslutade tillsättningsmyndigheten den 18 januari 1995 att mot honom vidta den disciplinåtgärd som avses i artikel 86.2 f i tjänsteföreskrifterna, det vill säga avsättning från tjänsten, med verkan från den 1 mars 1995.

8 Detta beslut gavs följande motivering:

"Med beaktande av följande:

V har anklagats för att

- i de skriftliga uttagningsproven avseende bokföring och revision i det allmänna uttagningsprovet EUR/B/21 i Luxemburg ha kommunicerat med två andra sökande, nämligen sin hustru G.-G. samt K., som är tjänsteman vid säkerhetsavdelningen i Luxemburg och som tillfälligt tjänstgör vid publikationskontoret, angående underavdelningen I i delprov A1 om bokföring, och med en av dessa sökande även angående huvuddelen av de övriga frågorna, samt

- i förväg ha känt till mallsvaren avseende frågorna om bokföring och kanske även revision, vad avser ordalydelsen av samtliga dessa frågor eller vissa av dem, alternativt både mallsvaren och dessa frågor.

En av de personer som rättat de skriftliga delproven i det allmänna uttagningsprovet EUR/B/21 har genom skrivelse till uttagningskommittén av den 10 juli 1991 angett att två sökande med största sannolikhet har kommunicerat med varandra under delproven och att deras svar antingen var helt identiska eller i andra delar i hög grad liknade varandra samt att det verkar som om en tredje sökande har kommunicerat med de förstnämnda, om än i mindre utsträckning.

Det framgår av de anonyma deltagarnumren att de två förstnämnda sökande var V och K och att den tredje personen var G.-G.

Det framgår såväl av protokollen från förhören med V som av disciplinnämndens yttrande att han erkänt att han under de skriftliga delproven hade överlämnat kladdar till K, efter tecken från denne. Det framgår nämligen av V:s uppgifter att 'K under delproven har kunnat säga att han inte trodde sig kunna lösa vissa bokföringsuppgifter'.

Följande omständigheter anses försvårande i bedömningen av V:s beteende:

Det framgår av K:s kopior att dennes svar på fråga A1 i de delar som avser ren bokföring i hög grad liknar V:s svar.

Det framgår av uppställningen på sida 4 i detta beslut att K:s svar på underavsnitt 2 punkt 2 i fråga A1 ('Analysera och kommentera det resultat som Du har erhållit under punkt 1') uppvisar vissa likheter med V:s svar (K:s svar på denna punkt återfinns i bilaga 2 och V:s svar i bilaga 3). K:s svar (bilaga 2) är däremot närmast en ordagrann upprepning av det mallsvar som uttagningskommittén innan provet hade utarbetat för fråga A1 underavsnitt 2 punkt 2 (se bilaga 4).

Det framgår av handlingarna i ärendet att svaret på frågan inte kan ha hämtats från revisionsrättens handbok i revision, som i relevanta delar bifogats detta beslut (bilaga 5).

V har uppgett att K under delprovet kunnat berätta för honom att han inte trodde sig kunna lösa vissa bokföringsövningar och att det var till följd av denna bön om hjälp som V gav honom vad han själv kallar kladdar till sina svar. Det står således klart att K innan han fick denna hjälp från V inte kände till de uppgifter som han sedan använde, att dessa svar ligger nära både V:s svar och mallsvaret till ovannämnda fråga samt att det således skall konstateras att V hade tillgång till mallsvaret på denna fråga redan innan han gick in i skrivsalen och att han således dragit nytta av en läcka.

V har på detta sätt medvetet försökt fuska i ett allmänt uttagningsprov, vilket strider mot principen att sökande till tjänster vid gemenskapernas institutioner skall ha samma möjligheter i sådana allmänna uttagningsprov.

Detta beteende gjorde att det fanns en allvarlig risk att sökande som egentligen inte hade de yrkeskunskaper som krävdes skulle kunna lyckas i detta allmänna uttagningsprov, vilket skulle kunna leda till dels att andra sökande förfördelas, dels att institutionens intressen skadas.

Genom att vägra att lämna någon förklaring till var mallsvaren kommer ifrån har V åsidosatt sin skyldighet att i institutionens intresse medverka till att sanningen uppdagas.

Som tidigare polisinspektör vid belgiska polisen och tidigare tjänsteman vid säkerhetsavdelningen, först i Luxemburg och sedan i Ispra, har V haft viktiga och ansvarsfulla arbetsuppgifter och visats ett stort förtroende.

Institutionen har rätt att förvänta sig att dess tjänstemän uppvisar en oklanderlig hederlighet, och detta gäller, redan på grund av tjänstens art, särskilt för en tidigare tjänsteman vid säkerhetsavdelningen.

V:s beteende är synnerligen allvarligt. Han har missbrukat det förtroende som måste råda mellan en tjänsteman och den institution som han är anställd vid.

Av dessa skäl samt med beaktande av samtliga omständigheter i ärendet är det nödvändigt och berättigat att vidta en strängare disciplinåtgärd mot V än den som disciplinnämnden förordat."

9 För en mer utförlig redovisning av omständigheterna i målet hänvisas det till punkt 1-16 i den överklagade domen.

10 Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 17 februari 1995 väckte V talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

11 Som stöd för sin talan åberopade V fem grunder. Den första grunden rörde åsidosättande av artikel 6 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och artikel 7 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna, den andra avsåg åsidosättande av rätten till försvar, den tredje att tillsättningsmyndigheten gjort sig skyldig till maktmissbruk, den fjärde uppenbart oriktig bedömning och den femte grunden åsidosättande av proportionalitetsprincipen och otillräcklig motivering av det omtvistade beslutet.

Den överklagade domen

12 Förstainstansrätten ansåg att den andra delen av sista grunden skulle prövas först.

13 I punkt 36 i den överklagade domen har förstainstansrätten först erinrat om att motiveringen av tillsättningsmyndighetens beslut tydligt måste ange de omständigheter som läggs tjänstemannen till last liksom de överväganden som lett till att den valt just denna disciplinåtgärd. Förstainstansrätten angav vidare att om, såsom i detta fall, den åtgärd som tillsättningsmyndigheten vidtar är strängare än den som disciplinnämnden har föreslagit måste i beslutet utförligt anges skälen till att tillsättningsmyndigheten valt att frångå disciplinnämndens yttrande.

14 I punkt 37-41 i den överklagade domen har förstainstansrätten prövat om tillsättningsmyndigheten tydligt angett de uppgifter och omständigheter som motiverade att den valde en strängare åtgärd i sitt beslut än den som disciplinnämnden föreslagit i sitt yttrande. Förstainstansrätten konstaterade att tillsättningsmyndigheten kommit fram till att V:s beteende var mer allvarligt än vad disciplinnämnden konstaterat, bland annat avseende den påstådda omständigheten att V före delproven hade tillgång till mallsvaren, utan att utförligt ange skälen till varför den avvikit från disciplinnämndens förslag.

15 I punkt 42 i den överklagade domen har förstainstansrätten tillagt att den inte ansåg att det fanns sådana likheter mellan K:s svar och mallsvaren att man med tillräcklig säkerhet kunde säga att det var styrkt att V haft tillgång till mallsvaren före delproven.

16 I punkt 43-50 har förstainstansrätten sedan prövat om de tre försvårande omständigheterna som tillsättningsmyndigheten hade beaktat kunde rättfärdiga att den vidtog åtgärden avsättning från tjänsten i stället för nedflyttning i lönegrad som disciplinnämnden hade rekommenderat.

17 I punkt 51 i den överklagade domen har förstainstansrätten klandrat tillsättningsmyndigheten för att den inte motiverat sitt beslut utförligt och inte angivit vilka skäl som skulle kunna utgöra stöd för dess vägran att beakta de förmildrande omständigheter som avgjort disciplinnämndens val av rekommenderad åtgärd, nämligen V:s sex år av prickfri tjänstgöring och hans betygsrapporter.

18 Förstainstansrätten fann följaktligen i punkt 52 att det omtvistade beslutet inte innehöll någon motivering som tillräckligt tydligt angav skälen till varför tillsättningsmyndigheten hade vidtagit en betydligt strängare åtgärd mot V än den som disciplinnämnden hade angett, varför den ogiltigförklarade det omtvistade beslutet på grund av otillräcklig motivering.

verklagandet

19 Kommissionen har i sitt överklagande angivit att den anser att förstainstansrätten har åsidosatt gemenskapsrätten genom att ogiltigförklara det omtvistade beslutet på grund av otillräcklig motivering. Den har i detta avseende anfört tre grunder. Förstainstansrätten har, enligt kommissionen, för det första gjort en felaktig bedömning av motiveringsskyldighetens räckvidd och för det andra gjort en felaktig rättslig bedömning av de omständigheter som tillsättningsmyndigheten har ansett som försvårande, genom att anse att omständigheterna inte berättigade en strängare disciplinåtgärd än den som disciplinnämnden hade rekommenderat. Förstainstansrätten gjorde dessutom fel när den ansåg att det omtvistade beslutet, för att kunna anses som tillräckligt motiverat, borde ha behandlat de förmildrande omständigheter som disciplinnämnden hade angivit. Förstainstansrätten har slutligen gjort en felaktig bedömning av den bevisning som krävs för att konstatera ett straffbart fel.

Den första grunden och den andra grundens andra del

20 Kommissionen har i sin första grund och den andra grundens andra del, som bör prövas i ett sammanhang, gjort gällande att förstainstansrätten har åsidosatt gemenskapsrätten genom att göra en oriktig bedömning av motiveringsskyldighetens räckvidd. I det omtvistade beslutet angavs nämligen, tvärtemot vad förstainstansrätten har funnit i punkt 52 i den överklagade domen, uttryckligen skälen till varför tillsättningsmyndigheten beslutat att vidta en strängare disciplinåtgärd mot V än den som disciplinnämnden förordat. Det omtvistade beslutet gav således den berörde tjänstemannen nödvändiga upplysningar för att kunna avgöra om beslutet var välgrundat eller inte, och om en rättslig prövning av beslutet var möjlig.

21 Enligt kommissionen har förstainstansrätten, trots att den klagat på att det omtvistade beslutet inte motiverats, själv konstaterat att det skulle "prövas om de tre försvårande omständigheter som tillsättningsmyndigheten beaktat kunde motivera att en strängare åtgärd skulle vidtas ...". Förstainstansrätten har således i själva verket förväxlat invändningen om bristande eller otillräcklig motivering med den eventuella invändningen om huruvida de skäl som verkligen angivits kunde berättiga den åtgärd som vidtagits. Förstainstansrätten har därigenom ersatt tillsättningsmyndighetens bedömning med en egen bedömning av vilken disciplinåtgärd som var lämplig.

22 Vad avser de förmildrande omständigheterna har kommissionen gjort gällande att tillsättningsmyndigheten vederbörligen beaktat dem, men inte nämnt dem, eftersom de omständigheter som lagts V till last var så synnerligen allvarliga att de förmildrande omständigheterna inte kunde påverka beslutet, och detta så mycket mer som det var motiverat att inte nämna dem i det omtvistade beslutet, eftersom de var uppenbara, det vill säga att kommissionen har rätt att förvänta sig att varje tjänsteman uppträder oklanderligt.

23 V har hävdat att dessa grunder inte kan upptas till sakprövning. Enligt honom försöker kommissionen genom dessa argument få domstolen att göra en ny prövning av sakomständigheterna, vilket är förbjudet enligt artikel 51 i EG-stadgan för domstolen. V anser att förstainstansrätten i sak korrekt har konstaterat att tillsättningsmyndigheten har åsidosatt motiveringsskyldigheten.

Upptagande till sakprövning

24 I detta sammanhang finns det anledning att erinra om att frågan om motiveringsskyldighetens räckvidd utgör en rättsfråga som skall prövas av domstolen i mål om överklagande (se dom av den 20 februari 1997 i mål C-166/95 P, kommissionen mot Daffix, REG 1997, s. I-983). Såsom generaladvokaten med rätta har anmärkt i punkt 12 i sitt förslag till avgörande skall den prövning av ett besluts lagenlighet, som domstolen härvid utövar, med nödvändighet omfatta de omständigheter som förstainstansrätten har lagt till grund för sin slutsats att en motivering är tillräcklig eller inte.

25 V:s invändning om rättegångshinder skall således ogillas.

Prövning i sak

26 Vad avser motiveringsskyldigheten finns det anledning att erinra om att motiveringen av beslut som går någon emot enligt fast rättspraxis skall göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att granska beslutets laglighet och ge den berörde nödvändiga upplysningar för att kunna avgöra om beslutet är välgrundat eller inte (se bland annat domstolens dom av den 26 november 1981 i mål 195/80, Michel mot parlamentet, Rec. 1981, s. 2861, punkt 22, och ovannämnda dom i målet kommissionen mot Daffix, punkt 23).

27 I detta avseende skall det anmärkas, såsom generaladvokaten har gjort i punkt 22 i sitt förslag till avgörande, att tillsättningsmyndigheten uttryckligen grundat sig på sex skäl som berättigade att en strängare åtgärd vidtogs än den som disciplinnämnden hade föreslagit. Dessa skäl följer nedan:

- Som tidigare polisinspektör vid belgiska polisen och tidigare tjänsteman vid säkerhetsavdelningen har V haft viktiga och ansvarsfulla arbetsuppgifter och visats ett stort förtroende.

- Institutionen har rätt att förvänta sig att dess tjänstemän uppvisar en oklanderlig hederlighet, och detta gäller särskilt för en tidigare tjänsteman vid säkerhetsavdelningen.

- V har medvetet försökt fuska i ett allmänt uttagningsprov, vilket strider mot principen att sökande till tjänster vid gemenskapernas institutioner skall ha samma möjligheter i sådana allmänna uttagningsprov.

- V:s beteende gjorde att det fanns en allvarlig risk för att sökande som egentligen inte hade de yrkeskunskaper som krävdes skulle kunna lyckas i detta allmänna uttagningsprov, vilket skulle kunna leda till dels att andra sökande förfördelades, dels att institutionens intressen skadades.

- Genom att vägra att lämna någon förklaring till varifrån mallsvaren kommer har V åsidosatt sin skyldighet att samarbeta.

- V har på detta sätt missbrukat det förtroende som måste råda mellan en tjänsteman och den institution som han är anställd vid.

28 Det skall understrykas att de sex skäl som tillsättningsmyndigheten åberopat - analyserade med beaktande av samtliga omständigheter i ärendet som tillsättningsmyndigheten hade att beakta, inbegripet de omständigheter som åberopats av disciplinnämnden, det vill säga V:s sex år av prickfri tjänstgöring och hans tidigare betygsrapporter - utgjorde en tillräcklig motivering för att förstainstansrätten skulle ha möjlighet att göra en rättslig prövning av huruvida beslutet var materiellt välgrundat.

29 Mot denna bakgrund och i motsats till förstainstansrättens bedömning i punkterna 41 och 52 i den överklagade domen finner domstolen att tillsättningsmyndigheten i det omtvistade beslutet tillräckligt tydligt har angett skälen till att den valt en strängare åtgärd än den som disciplinnämnden förordat. Förstainstansrätten har således gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

30 Överklagandet skall således bifallas på den första grunden och den andra grundens andra del i kommissionens överklagande.

31 Utan att det är nödvändigt att granska de övriga grunder som åberopats till stöd för överklagandet, finns det således skäl att upphäva den överklagade domen dels i den del det ifrågasatta beslutet ogiltigförklaras på grund av otillräcklig motivering, dels i den del kommissionen förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet kostnaderna avseende tidigare interimistiska förfaranden.

terförvisning av målet till förstainstansrätten

32 I artikel 54 första stycket i EG-stadgan för domstolen föreskrivs: "Om överklagandet är välgrundat skall domstolen upphäva förstainstansrättens avgörande. Domstolen kan själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa ärendet till förstainstansrätten för avgörande."

33 I förevarande fall anser domstolen att den inte kan döma i målet, eftersom det inte är uteslutet att dömande instans måste ta ställning till faktiska omständigheter för att pröva talan på andra grunder, som har åberopats i första instans. Målet skall således återförvisas till förstainstansrätten för att denna skall pröva talan i sak på de andra grunder som V åberopat i första instans.

Rättegångskostnader

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(första avdelningen)

34 Förstainstansrättens dom av den 28 mars 1996 i mål T-40/95, V mot kommissionen, upphävs i den del förstainstansrätten har ogiltigförklarat kommissionens beslut av den 18 januari 1995, att avsätta V från tjänsten, på grund av otillräcklig beslutsmotivering, och i den del den har förpliktat kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna, inbegripet kostnaderna i de tidigare interimistiska förfarandena.

35 Målet återförvisas till förstainstansrätten för att denna skall pröva talan på de andra grunder som V åberopat i första instans.

36 Beslut om rättegångskostnaderna kommer att meddelas senare.