61995J0139

1 Socialpolitik - Manliga och kvinnliga arbetstagare - Materiellt tillämpningsområde för direktiv 79/7 - Förmåner avseende förtidspensionering beviljade i anledning av tillträdet till en förtidspension - Omfattas - Arbetstagarens tillträde till förtidspension på grund av att företaget i vilket han är anställd har förklarats vara krisdrabbat - Saknar betydelse

(Rådets direktiv 79/7, artikel 3.1)

2 Socialpolitik - Likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet - Direktiv 79/7 - Tillåtet undantag vad beträffar de följder som olika pensionsåldrar skulle kunna få för andra förmåner - Räckvidd - Begränsning till endast diskriminering som har ett ovillkorligt och objektivt samband med skillnaden i pensionsåldern - Diskriminering i fråga om att bevilja tillgodoräknande av extra pensionsavgifter vid förtidspensionering - Tillåtlighet

(Rådets direktiv 79/7, artikel 7.1 a)

3 Förmåner avseende förtidspensionering som följer av tillträde till en förtidspension hänger direkt och faktiskt samman med det skydd vid ålderdom som avses i artikel 3.1 i direktiv 79/7, vilket innebär att de omfattas av detta direktivs tillämpningsområde. Den enda omständigheten att tillträdet till förtidspensionen är en direkt följd av det kristillstånd som företaget, vid vilket den berörde arbetstagaren senast var anställd, befinner sig i, kan inte anses innebära att sådana förmåner kan jämställas med förmåner vid en uppsägning, eftersom förmånerna vid en förtidspensionering är direkt reglerade i nationell lagstiftning och obligatoriska för vissa allmänna kategorier av arbetstagare.

4 Då en medlemsstat, med stöd av artikel 7.1 a i direktiv 79/7/EEG om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet, har fastställt olika pensionsåldrar beroende på kön, får den enligt denna bestämmelse även föreskriva att anställda i ett företag som har förklarats vara krisdrabbat har rätt att tillgodoräkna sig extra pensionsavgifter för en period om maximalt fem år, från det att de gick i förtidspension fram till dess att de uppnår den ålder vid vilken de får rätt till avgångspension, nämligen 55 år för kvinnor och 60 år för män, eftersom skillnaden beroende på kön, som tar sig uttryck i sättet att beräkna förmånerna vid förtidspensioneringen, har ett objektivt och ovillkorligt samband med att det har fastställts olika pensionsåldrar för kvinnor och män.

Denna diskriminering, som har ett objektivt samband med att det har fastställts olika pensionsåldrar för kvinnor och män, i ett förtidspensionssystem där en arbetstagare som lämnar arbetsmarknaden innan han har uppnått lagstadgad pensionsålder undgår bestraffning genom att han tillgodoräknas fiktiva avgiftsinbetalningar för perioden mellan den tidpunkt då han faktiskt slutade att förvärvsarbeta och den lagstadgade pensionsåldern, ingår i en kongruens mellan avgångspensionssystemet och förtidspensionssystemet i fråga, och är nödvändig för att bevara denna kongruens, eftersom upphävandet av den skulle kunna leda till annan diskriminering.

I mål C-139/95,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Pretura circondariale die Genova (Italien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Livia Balestra

och

Istituto nazionale della previdenza sociale (INPS),

angående tolkningen av rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT L 39, s. 40) och av rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT L 6, 1979, s. 24),

meddelar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

sammansatt av ordföranden på första avdelningen L. Sevón, tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna D.A.O. Edward, J.-P. Puissochet, P. Jann och M. Wathelet (referent),

generaladvokat: M.B. Elmer,

justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- INPS, genom advokaterna Carlo de Angelis och Andrea Barbuto, Rom,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom Enrico Traversa och Marie Wolfcarius, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten Renzo Morresi, Bologna,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 13 juni 1996 av: INPS och kommissionen,

och efter att den 17 oktober 1996 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Pretura circondariale di Genova har genom beslut av den 19 april 1995, vilket inkom till domstolen den 2 maj samma år, med stöd av artikel 177 i EG-fördraget begärt ett förhandsavgörande avseende två frågor om tolkningen av rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT L 39, s. 40) och av rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet (EGT L 6, 1979, s. 24).

2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Livia Balestra, tidigare anställd i ett företag som har förklarats vara krisdrabbat, och Istituto nazionale della previdenza sociale (nationellt socialförsäkringsinstitut, nedan kallat INPS), angående de pensionsavgifter som INPS har tillgodoräknat Livia Balestra enligt det lagstadgade förtidspensionssystemet.

3 Det tillämpliga systemet i Italien vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i målet vid den nationella domstolen är följande. Bestämmelserna om pensionsålder återfinns i artikel 9 i lag nr 218 av den 4 april 1952 (ordinarie supplement till GURI nr 89 av den 15 april 1952). Enligt denna bestämmelse får manliga arbetstagare rätt till pension vid en ålder av 60 år och kvinnliga arbetstagare motsvarande rätt vid en ålder av 55 år. Denna rätt är i båda fallen beroende av att vederbörande dels har inbetalat avgifter under minst 15 år, dels kan tillgodoräkna sig minst 180 månadsavgifter eller 780 veckoavgifter.

4 Särskilda bestämmelser gäller för anställda i företag vilka den interministeriella kommittén för industripolitisk samordning (Comitato interministeriale per il coordinamento della politica industriale, nedan kallad CIPI), i enlighet med lag nr 675 av den 12 augusti 1977 (GURI nr 243), har förklarat vara krisdrabbade.

5 Enligt lag nr 155 av den 23 april 1981 (ordinarie supplement till GURI nr 114, nedan kallad lag nr 155/1981) kan dessa anställda få förtidspension vid en ålder av 55 år för män och 50 år för kvinnor. Beträffande anställda i företag som CIPI har förklarat vara krisdrabbade preciseras i artikel 16 i denna lag att "för män som har uppnått en ålder av 55 år och för kvinnor som har uppnått en ålder av 50 år, vilka med stöd av den allmänna och obligatoriska invaliditets-, ålderdoms-, och efterlevandeförsäkringen kan göra gällande 180 månadsavgifter", beräknas pensionen enligt gällande pensionssystem på grundval av den tid som avgiftsinbetalningar faktiskt har skett, ökat med en period som motsvarar tiden mellan den dag då anställningsförhållandet upphörde och den dag då vederbörande fyller 60 år, om det rör sig om en man, eller 55 år, om det rör sig om en kvinna (nedan kallat tillgodoräknande av extra pensionsavgifter).

6 Det kan påpekas att det, förutom lag nr 155/1981 och senare ändringar i denna, finns särskilda förtidspensionssystem, vilka är förbehållna arbetstagare i vissa sektorer. Av handlingarna i målet framgår att systemet för arbetstagare i stålindustrin har åberopats i tvisten vid den nationella domstolen. Livia Balestra har nämligen begärt att det i hennes fall skall tillämpas liknande regler som de som gäller i den sektorn.

7 För arbetstagare i stålindustrin var åldersgränsen för förtidspension till arbetstagare i företag som förklarats vara krisdrabbade, enligt artikel 16 i lag nr 155/1981 (55 år för män och 50 år för kvinnor), tidigare fastställd till 50 år för samtliga arbetstagare, såväl manliga som kvinnliga (artikel 1 i lag nr 193 av den 31 maj 1984, GURI nr 153 av den 5 juni 1984).

8 I dom nr 371 av den 6 juli 1989 (GURI första specialserien nr 28 av den 12 juli 1989) fastställde Corte costituzionale att bestämmelserna i artikel 16 i lag nr 155/1981 och artikel 1 i lag nr 193/1984 stred mot konstitutionen, då de innebar att kvinnor som var anställda inom stålindustrin och förtidspensionerades vid en ålder av 50 år inte genom tillgodoräknandet av extra pensionsavgifter kunde uppnå samma tidsperiod av avgiftsinbetalningar som en manlig arbetstagare, vars pensionsålder är fastställd till 60 år medan motsvarande ålder för kvinnor är 55 år. I domen erinrade Corte costituzionale om principen att åldersgränsen för att utöva förvärvsverksamhet var densamma för kvinnor och män i Italien.

9 Vid ett senare tillfälle infördes en ny regel om att kvinnor som var anställda i stålindustrin kunde få förtidspension från en ålder av 47 år, såvida de kunde göra gällande 300 månadsavgifter (artikel 5 femte stycket i lagdekret nr 536 av den 30 december 1987, GURI nr 304 av den 31 december 1987, numera lag nr 48 av den 29 februari 1988, GURI nr 50 av den 1 mars 1988). För män förblev den ålder vid vilken de kunde få förtidspension 50 år.

10 I dom nr 503 av den 30 december 1991 (GURI första specialserien nr 2 av den 8 januari 1992) ansåg Corte costituzionale att denna möjlighet för kvinnliga arbetstagare inom stålindustrin att få förtidspension vid en ålder av 47 år måste gå hand i hand med dessa kvinnliga arbetstagares rätt att få tillgodoräkna sig extra pensionsavgifter från det att deras anställningsförhållande upphör till en ålder av 60 år (den ålder fram till vilken såväl kvinnor som män har rätt att utöva förvärvsverksamhet) men gälla med samma tioårsgräns som gäller för män. Det skall noteras att om man tillämpade regeln i artikel 16 i lag nr 155/1981 inom stålindustrin, skulle kvinnor som mest kunna tillgodoräknas åtta års avgifter från det att deras anställningsförhållande upphör (vilket kan ske vid 47 års ålder) fram till den ålder vid vilken de kan få pension (55 år för kvinnor), medan män som mest kan tillgodoräknas tio års avgifter från det att deras anställningsförhållande upphör (vilket kan ske vid 50 års ålder) till den ålder vid vilken de kan få pension (60 år för män). Den skillnad på två år i fråga om rätten att tillgodoräkna sig avgifter följer av att den ålder vid vilken kvinnor kan få förtidspension endast är tre år lägre än den för män.

11 Livia Balestra var tidigare anställd i ett företag som CIPI hade förklarat krisdrabbat. I samband med att företaget förklarades vara krisdrabbat sade Livia Balestra upp sig och gick i pension, tack vare den förtidspension som kvinnor i åldern mellan 50 och 55 år kan få.

12 Eftersom hon sagt upp sig i en ålder av 54 år och 7 månader, tillgodoräknade INPS henne avgifter i enlighet med artikel 16 i lag nr 155/1981 motsvarande fem månaders avgiftsinbetalningar. Dessa fem månader motsvarade den tid som återstod fram till dess att hon fyllde 55 år, vid vilken ålder en kvinnlig arbetstagare har rätt till pension i Italien.

13 Den 13 april 1993 väckte Livia Balestra talan vid Pretura circondariale di Genova och yrkade att INPS skulle förpliktas att tillgodoräkna henne extra avgiftsinbetalningar uppgående till maximala fem år enligt lag nr 155/1981. Hon stödde sig härvid på ovannämnda rättspraxis från Corte costituzionale angående arbetstagare i stålindustrin.

14 INPS har bestridit Livia Balestras yrkande och till grund härför anfört att Livia Balestra själv har bringat anställningsförhållandet att upphöra genom att frivilligt säga upp sig och att det i artikel 16 i lag nr 155/1981 föreskrivs att avgiftsinbetalningar skall tillgodoräknas män och kvinnor på lika grunder. Den enda skillnaden i tillgodoräknandet följer av de olika åldrar vid vilka män och kvinnor kan göra anspråk på pension. Enligt INPS skulle Livia Balestra bara ha kunnat få tillgodoräkna sig extra tjänsteår, på grundval av ovannämnda rättspraxis från Corte costituzionale, under förutsättning att hon hade varit anställd i ett företag inom stålindustrin, där ett särskilt system gäller.

15 Livia Balestra har hävdat att artikel 16 i lag nr 155/1981 strider mot den princip om likabehandling av kvinnor och män som anges i direktiv 76/207 och i direktiv 79/7.

16 I artikel 1.1 i direktiv 76/207 anges följande:

"Syftet med detta direktiv är att i medlemsstaterna realisera principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, däribland befordran, yrkesutbildning, arbetsvillkor och, enligt de villkor som nämns i punkt 2, social trygghet. Denna princip kallas härefter 'likabehandlingsprincipen'."

17 Artikel 5.1 i nämnda direktiv lyder på följande sätt:

"Tillämpningen av likabehandlingsprincipen i fråga om arbetsvillkor, inklusive villkor för att ett anställningsförhållande skall upphöra, innebär att kvinnor och män skall vara garanterade samma villkor utan diskriminering på grund av kön."

18 I artikel 1.2 i direktivet anges följande:

"För att säkerställa att likabehandlingsprincipen i sociala trygghetsfrågor kommer att successivt genomföras skall rådet på förslag från kommissionen anta bestämmelser som klart anger dess väsentliga innehåll, dess räckvidd och åtgärderna för dess tillämpning."

19 I anledning av sistnämnda bestämmelse antog rådet direktiv 79/7, som enligt artikel 1 är avsett att på området social trygghet och när det gäller andra inslag av socialt skydd successivt genomföra principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet.

20 Enligt artikel 3.1 a i direktiv 79/7 skall direktivet gälla

"lagstadgade system som lämnar skydd vid

- sjukdom, - invaliditet, - ålderdom, - olycksfall i arbetet samt yrkessjukdomar, - arbetslöshet".

21 Den målsättning som kommer till uttryck i artikel 1 i direktiv 79/7 genomförs genom artikel 4.1 i direktivet, där det anges:

"1. Likabehandlingsprincipen innebär att det inte skall förekomma någon som helst diskriminering på grund av kön, vare sig direkt eller indirekt, särskilt med hänvisning till äktenskaplig status eller familjestatus, i synnerhet vad beträffar

- systemens räckvidd och villkoren för tillgång till dem, - skyldigheten att betala avgifter och beräkningen av avgifterna,

- beräkningen av förmåner, bland annat tillägg avseende make/maka och familjemedlemmar samt de villkor som bestämmer varaktigheten och bibehållandet av rätten till bidrag."

22 Enligt artikel 7.1 i direktiv 79/7 skall detta direktiv

"inte hindra för medlemsstaterna att utesluta från dess tillämpningsområde

a) avgörandet av pensionsålder för att bevilja ålders- och avgångspension och de eventuella konsekvenserna härav för andra förmåner ...".

23 Då Pretura circondariale di Genova har bedömt att den behöver en tolkning av dessa bestämmelser för att kunna avgöra tvisten, har den förklarat målet vilande och begärt att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande avseende följande frågor:

"1) Strider fastställelsen av olika åldersgränser för män och kvinnor för att få förtidspension enligt artikel 16 i lag nr 155/81, för anställningsförhållandets upphörande och för beräkningen av förmåner vid förtidspensionering mot de ovan nämnda direktiven (artiklarna 1, 2, 3, 4 och 5 i direktiv 79/7/EEG och artiklarna 1, 2 och 5 i direktiv 76/207/EEG)?

2) Är den skillnad i behandling (vad beträffar det enskilda anställningsförhållandet och den sociala tryggheten) som följer av att det fastställs olika åldersgränser i en rättsordning - som den italienska - där åldersgränsen för yrkesverksamhet (den enda gräns som är relevant för förtidspension) är fastställd till 60 år både vad gäller män och kvinnor, en skillnad som strider mot de ovan nämnda bestämmelserna i EEG-direktiven?"

24 Det kan inledningsvis konstateras att det av handlingarna i målet framgår att sökanden i målet vid den nationella domstolen har gjort gällande att hon skall tillgodoräknas extra pensionsavgifter för fem år från det att hon gick i förtidspension. Pensionsavgifterna skall således beräknas utan beaktande av den gräns som kvinnors pensionsålder (55 år) utgör enligt artikel 16 i lag nr 155/1981. Sökanden har härvid anfört att i Italien har både kvinnor och män rätt att arbeta fram till dess att de fyller 60 år.

25 Det framstår således som om den nationella domstolen i huvudsak vill veta om det är förenligt med principen om likabehandling av kvinnor och män att vid beräkningen av förmåner vid förtidspensionering tillämpa olika åldersgränser beroende på kön för pensionsinträde och, närmare bestämt, om en medlemsstat, som med stöd av artikel 7.1 a i direktiv 79/7 har fastställt olika pensionsåldrar beroende på kön, enligt denna bestämmelse även får föreskriva att anställda i ett företag som har förklarats vara krisdrabbat har rätt att tillgodoräkna sig extra pensionsavgifter för en period om maximalt fem år från det att de gick i förtidspension fram till dess att de uppnår den ålder vid vilken de får rätt till avgångspension, nämligen 55 år för kvinnor och 60 år för män.

26 Till att börja med skall det erinras om att enligt domstolens fasta rättspraxis skall lagstadgade sociala trygghetsförmåner, som obligatoriskt skall tillämpas på allmänna kategorier av arbetstagare, inte omfatta begreppet lön i den mening som avses i artikel 119 andra stycket i fördraget (domar av den 25 maj 1971 i mål 80/70, Defrenne, Rec. 1971, s. 445, punkterna 7 och 8, av den 17 maj 1990 i mål C-262/88, Barber, Rec. 1990, s. I-1889, punkterna 22 och 23, och dom av den 17 februari 1993 i mål C-173/91, kommissionen mot Belgien, Rec. 1993, s. I-673, punkt 14). Däremot omfattas lagstadgade sociala trygghetsförmåner av tillämpningsområdet för direktiv 79/7.

27 I detta fall frågar sig dock den nationella domstolen om inte förtidspensionen, då artikel 16 i lag nr 155/1981 gäller anställningsförhållanden i företag som har förklarats vara krisdrabbade, snarare utgör ett tvång än ett val för arbetstagaren, som riskerar att förlora sin pensionsrätt och sin anställning.

28 I detta fall skulle förtidspensionen kunna jämställas med en uppsägning, om detta begrepp ges en så vid betydelse att det även omfattar den omständigheten att anställningsförhållandet upphör inom ramen för ett förtidspensionssystem. Det tillämpliga direktivet skulle då vara direktiv 76/207. Enligt artikel 5.1 i detta direktiv är könsdiskriminering förbjuden vad gäller villkoren för att ett anställningsförhållande skall upphöra.

29 Denna analys kan inte godtas. Även om förtidspensionen är en direkt följd av det kristillstånd som företaget, vid vilket den berörde arbetstagaren senast var anställd, befinner sig i, är inte desto mindre de beviljade förmånerna vid förtidspensioneringen direkt reglerade i lag och obligatoriska för vissa allmänna kategorier av arbetstagare. Dessutom hänger dessa förmåner direkt och faktiskt samman med det skydd vid ålderdom som avses i artikel 3.1 i direktiv 79/7, eftersom beviljandet av dem följer av möjligheten att få en förtidspension (se härvid dom av den 16 februari 1982 i mål 19/81, Burton, Rec. 1982, s. 555, punkt 12-15).

30 I vart fall framgår det av handlingarna i målet (vilket sökanden inte har bestridit) att Livia Balestra i detta fall inte upphörde med sin förvärvsverksamhet på grund av att hon avskedades, utan att hon frivilligt sade upp sig endast fem månader före den ålder vid vilken hon under alla förhållanden skulle få rätt till pension.

31 Av vad som anförts följer att direktiv 79/7 är tillämpligt.

32 Enligt detta direktiv kan det, inom ramen för det successiva genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män, endast anses befogat att diskriminera mellan könen om det sker tillfälligt och i enlighet med artikel 7.1 a (dom av den 1 juli 1993 i mål C-154/92, Van Cant, Rec. 1993, s. I-3811, punkt 12). I alla andra fall strider en diskriminering mot artikel 4.1 i detta direktiv, vilken enligt domstolens rättspraxis är tillräckligt precis och ovillkorlig för att enskilda skall kunna åberopa den inför nationella domstolar för att få tillämpningen av nationella bestämmelser som är oförenliga med artikeln att upphöra (dom av den 4 december 1986 i mål 71/85, Federatie Nederlandse Vakbeweging, Rec. 1986, s. 3855, punkt 21, och dom av den 24 mars 1987 i mål 286/85, McDermott och Cotter, Rec. 1987, s. 1453, punkt 14).

33 När en medlemsstat med stöd av artikel 7.1 a i direktiv 79/7 föreskriver olika åldrar för när män och kvinnor skall beviljas ålders- och avgångspension, är enligt fast rättspraxis området för det tillåtna undantaget i artikel 7.1 a - vilket definieras som "de eventuella konsekvenserna härav för andra förmåner" - begränsat till diskriminering som finns inom andra förmånssystem och som har ett ovillkorligt och objektivt samband med denna åldersskillnad (se i synnerhet domar av den 30 mars 1993 i mål C-328/91, Thomas m.fl., Rec. 1993, s. I-1247, punkt 20, och av den 11 augusti 1995 i mål C-92/94, Graham m.fl., REG. 1995, s. I-2521, punkt 11).

34 Då en medlemsstat med stöd av nämnda bestämmelse har fastställt pensionsåldern till 55 år för kvinnor och till 60 år för män, skall det därför undersökas om en diskriminering av kvinnor eller män i ett annat förmånssystem än avgångspensionssystemet har ett ovillkorligt samband med denna åldersskillnad vad avser möjligheten att få pension.

35 Så är fallet om denna diskriminering objektivt sett är nödvändig för att undvika att den ekonomiska jämvikten i det sociala trygghetssystemet äventyras eller för att säkerställa kongruens mellan avgångspensionssystemet och andra förmånssystem (se ovannämnda domar i målet Thomas m.fl., punkt 12, och i målet Graham m.fl., punkt 12).

36 Det kan konstateras att ett sådant lagstadgat förtidspensionssystem som det i målet vid den nationella domstolen medför en diskriminering av kvinnor genom det sätt varpå dessas förmåner vid förtidspensioneringen beräknas och följaktligen genom storleken av deras pensioner.

37 Diskrimineringen består i att den pension som en kvinnlig arbetstagare erhåller i vissa fall kan vara lägre än den som en manlig arbetstagare erhåller vid lika stora faktiska avgiftsinbetalningar, på grund av att åldersvillkor för pensionering, som är olika beroende på kön, har beaktats vid beräkningen av de extra pensionsavgifterna.

38 En kvinna som får pension vid en ålder av 55 år har nämligen inte rätt att tillgodoräkna sig avgifter. I det fall en man och en kvinna båda har uppnått en ålder av 55 år och har gjort faktiska avgiftsinbetalningar i samma utsträckning, skulle följaktligen den förmån som mannen får vid förtidspensioneringen vara större än den som kvinnan får när hon pensioneras. Med andra ord måste, vid lika stora faktiska avgiftsinbetalningar, kvinnan arbeta ytterligare fem år (till en ålder av 60 år) för att få en lika stor pension som mannen som får förtidspension vid en ålder av 55 år.

39 Att svara på frågan om denna diskriminering har ett objektivt och ovillkorligt samband med att det har fastställts olika pensionsåldrar beroende på kön faller under de nationella domstolarnas behörighet. Det framgår dock av den ovannämnda domen i målet Thomas m.fl., punkt 13, att domstolen, som skall förse de nationella domstolarna med användbara svar, är behörig att lämna uppgifter som gör det möjligt för de nationella domstolarna att fatta ett avgörande.

40 Vad beträffar den diskriminering som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, kan det konstateras att den har ett objektivt samband med att det har fastställts olika pensionsåldrar för kvinnor och män, eftersom diskrimineringen är en direkt följd av att pensionsåldern har fastställts till 55 år för kvinnor och 60 år för män. För såväl kvinnor som män innebär regeln att de kan göra gällande sin rätt till förtidspension tidigast fem år före den dag då de uppnår den ålder vid vilken de får rätt till pension, och att de kan få tillgodoräkna sig pensionsavgifter för perioden mellan dagen för deras avgång och den dag då de uppnår denna ålder.

41 Vad gäller frågan om denna diskriminering även har ett ovillkorligt samband med skillnaden i pensionsåldern för kvinnor och män, kan det först konstateras att det förtidspensionssystem som har införts genom artikel 16 i lag nr 155/1981 kännetecknas av att arbetstagaren, innan han uppnår pensionsåldern, beviljas en förmån som beräknas på grundval av faktiskt gjorda avgiftsinbetalningar och den fiktiva ökningen av den tid som avgiftsinbetalningar har skett för den tid som återstår fram till dess att arbetstagaren uppnår pensionsåldern. Förmånen vid förtidspensioneringen är följaktligen avsedd att tillförsäkra en person som lämnar arbetsmarknaden innan han har uppnått den ålder vid vilken han får rätt till pension en inkomst. På grund härav föreligger det kongruens mellan avgångspensionssystemet och ifrågavarande förtidspensionssystem.

42 Det skall härefter prövas om det för att bevara denna kongruens är nödvändigt att vägra kvinnor, vilka faktiskt har rätt att arbeta till en ålder av 60 år, att få tillgodoräkna sig avgiftsinbetalningar för perioden efter det att de har uppnått en ålder av 55 år, den ålder vid vilken de kan göra anspråk på en avgångspension.

43 I detta avseende kan det för det första noteras att om man tillgodoräknade kvinnor som går i förtidspension i en ålder av 50-55 år fem års avgiftsinbetalningar, utan beaktande av den åldersgräns som pensionsåldern utgör, skulle det, ju närmare deras förtidspensionering låg pensionsåldern, allt mer framstå som om dessa kvinnliga arbetstagare erhöll en mycket högre slutlig pension än de kvinnliga arbetstagare som gör avgiftsinbetalningar fram till dess att de uppnår en ålder av 55 år och går i pension, utan att kunna få tillgodoräkna sig avgiftsinbetalningar.

44 För det andra kan det konstateras att ett sådant system kan ge upphov till diskriminering av manliga arbetstagare. Medan den manlige arbetstagare som går i förtidspension i en ålder av 55-60 år inte har rätt att tillgodoräkna sig avgiftsinbetalningar som omfattar perioden från det att han går i förtidspension fram till pensionsåldern, skulle den kvinnliga arbetstagare som också går i förtidspension inom fem år före den dag vid vilken hon får rätt till avgångspension systematiskt ha rätt att tillgodoräkna sig fem års avgiftsinbetalningar.

45 Det kan följaktligen noteras att även om kvinnorna faktiskt har rätt att arbeta fram till dess att de fyller 60 år, är vägran att låta dem tillgodoräkna sig avgiftsinbetalningar för perioden efter det att de har fyllt 55 år, den ålder vid vilken de får rätt till pension, nödvändig för att bevara kongruensen mellan avgångspensionssystemet och ifrågavarande förtidspensionssystem.

46 Följaktligen skall frågorna från Pretura circondariale di Genova besvaras så, att då en medlemsstat med stöd av artikel 7.1 a i direktiv 79/7 har fastställt olika pensionsåldrar beroende på kön, får den enligt denna bestämmelse även föreskriva att anställda i ett företag som har förklarats vara krisdrabbat har rätt att tillgodoräkna sig extra pensionsavgifter för en period om maximalt fem år från det att de gick i förtidspension fram till dess att de uppnår den ålder vid vilken de får rätt till avgångspension, nämligen 55 år för kvinnor och 60 år för män, eftersom skillnaden beroende på kön i sättet att beräkna förmånerna vid förtidspensioneringen har ett objektivt och ovillkorligt samband med att det har fastställts olika pensionsåldrar för kvinnor och män.

Rättegångskostnader

47 De kostnader som har förorsakats Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

- angående de frågor som genom beslut av den 19 april 1995 förts vidare av Pretura circondariale di Genova - följande dom:

Då en medlemsstat med stöd av artikel 7.1 a i rådets direktiv 79/7/EEG av den 19 december 1978 om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet har fastställt olika pensionsåldrar beroende på kön, får den enligt denna bestämmelse även föreskriva att anställda i ett företag som har förklarats vara krisdrabbat har rätt att tillgodoräkna sig extra pensionsavgifter för en period om maximalt fem år från det att de gick i förtidspension fram till dess att de uppnår den ålder vid vilken de får rätt till avgångspension, nämligen 55 år för kvinnor och 60 år för män, eftersom skillnaden beroende på kön i sättet att beräkna förmånerna vid förtidspensioneringen har ett objektivt och ovillkorligt samband med att det har fastställts olika pensionsåldrar för kvinnor och män.