61995C0091

1 I detta mål har domstolen att pröva ett överklagande av förstainstansrättens dom i mål T-5/93 Roger Tremblay m.fl. mot kommissionen.(1) Saken gäller ett beslut av kommissionen att inte behandla ett antal klagomål mot Société des auteurs, compositeurs et éditeurs de musique (nedan kallat SACEM), det bolag som förvaltar upphovsrätt och uppföranderätt till musikaliska verk i Frankrike.

2 Den huvudsakliga frågan i detta överklagande förefaller vara en påstått oriktig tillämpning av vad som (möjligen något förvirrande) kallas subsidiaritetsprincipen. Härmed avses i detta sammanhang att förstainstansrätten förfor oriktigt när den (delvis) fastställde kommissionens beslut att inte behandla klagomålen på grund av det av kommissionen angivna skälet att det vore lämpligare att dessa klagomål behandlades av nationella myndigheter.

Bakgrund till tvisten

3 De klagomål som har inlämnats till kommissionen härrör från år 1979. Mellan åren 1979 och 1988 framställdes flera ansökningar till kommissionen enligt artikel 3.2 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpningen av fördragets artiklar 85 och 86,(2) för fastställelse av att SACEM hade överträtt artiklarna 85 och 86 i EEG-fördraget. Dessa ansökningar hade framställts av företagssammanslutningar, däribland Bureau européen des médias de l$industrie musicale och enskilda företag som driver diskotek, däribland de tre sökandena i mål T-5/93: Roger Tremblay, François Lucazeau och Harry Kestenberg.

4 De till kommissionen framställda ansökningarna innehåller i huvudsak följande påståenden:

1) Förvaltningsbolag för upphovsrätt i olika medlemsstater delade upp marknaden sig emellan genom att sluta avtal om att ömsesidigt företräda varandra, avtal enligt vilka det var förbjudet för förvaltningsbolagen att förhandla direkt med användare som var etablerade i en annan medlemsstat.

2) Den avgiftssats på 8.25 procent av omsättningen som SACEM tog ut var för hög jämfört med de avgiftssatser som betalades av diskotek i de andra medlemsstaterna. Avgiften var inte avsedd som vederlag för de förvaltningsbolag som företräddes (i synnerhet utländska bolag), utan gagnade endast SACEM, som återbetalade mycket små summor till dem det företrädde.

3) SACEM krävde att alla användare skulle införskaffa hela dess register, såväl det franska som det utländska, och vägrade att tillåta att endast dess utländska register användes.

4) SACEM tillämpade avgiftssatserna på ett diskriminerande sätt, till fördel för diskotek som var anslutna till vissa karteller.

5 Kommissionens undersökning av SACEM avbröts i avvaktan på resultatet av de begäran om förhandsavgörande som ingavs till denna domstol mellan december 1987 och augusti 1988 från Cour d'appel de Aix-en-Provence samt Cour d'appel och Tribunal de grande instance de Poitiers: målen Tournier(3) respektive Lucazeau m.fl.(4) De frågor som hänsköts i dessa mål sökte huvudsakligen få klarlagt huruvida det tillvägagångssätt som var föremål för de ovannämnda klagomålen utgjorde en överträdelse av artiklarna 85 och/eller 86. I sina domar i de båda målen av den 13 juli 1989 gav domstolen följande svar:

"Artikel 85 i EEG-fördraget skall tolkas så, att den förbjuder alla samordnade förfaranden mellan nationella förvaltningsbolag för upphovsrätt i medlemsstaterna som skulle ha till syfte eller verkan att varje bolag vägrar användare etablerade i en annan medlemsstat direkt tillgång till sitt register. Det ankommer på de nationella domstolarna att avgöra om något sådant samordnat förfarande mellan förvaltningsbolag verkligen förelegat.

Artikel 86 i fördraget skall tolkas så, att ett nationellt förvaltningsbolag för upphovsrätt som har en dominerande ställning på en betydande del av den gemensamma marknaden tillämpar otillbörliga avtalsvillkor när de avgifter som det tar ut av diskoteken är märkbart högre än de som tas ut i andra medlemsstater, försåvitt jämförelsen av avgiftsnivån har utförts på ett likartat underlag. Annat skulle gälla om förvaltningsbolaget för upphovsrätt i fråga kunde motivera en sådan skillnad med att det föreligger objektiva och relevanta olikheter mellan förvaltningen av upphovsrätt i den berörda medlemsstaten och i andra medlemsstater."

I målet Tournier fastställde domstolen också följande:

"Att ett nationellt förvaltningsbolag för upphovsrätt för musikaliska verk vägrar att ge användare av inspelad musik tillgång till enbart det utländska register som det företräder har varken till syfte eller resultat att begränsa konkurrensen på den gemensamma marknaden, förutom då tillgången till en del av det skyddade registret helt skulle kunna säkerställa intressena för författarna, kompositörerna och förläggarna av musik utan att öka de administrativa kostnader som följer av förvaltningskontrakt och av tillsyn över användningen av skyddade musikaliska verk."

6 Efter dessa domar återupptog kommissionen sin undersökning av SACEM:s handlande, huvudsakligen till följd av de begäran om handräckning som inkommit från franska domstolar och myndigheter. Trots att domstolen överlåtit till nationella myndigheter och domstolar att avgöra huruvida de avgifter som SACEM tog ut var betydligt högre än de som togs ut i andra medlemsstater, ansåg kommissionen att det vore svårt för dessa nationella organ att själva göra en jämförelse, eftersom de inte hade behörighet att göra undersökningar utomlands. Resultatet av kommissionens utredning togs in i en rapport av den 7 november 1991. Rapporten rörde avgiftsnivåerna i olika medlemsstater och den påstådda diskrimineringen till förmån för diskotek som var anslutna till vissa karteller.

7 Efter det att kommissionen lagt fram sin rapport beslöt den dock att åberopa artikel 6 i kommissionens förordning nr 99/63(5) om sådana förhör som avses i artikel 19.1 och 19.2 i rådets förordning nr 17. Artikel 6 lyder: "Om kommissionen, efter att ha mottagit en ansökan enligt artikel 3.2 i förordning nr 17, anser att det på grundval av den information som den har tillgång till inte finns tillräckligt underlag för att bifalla ansökan, skall den meddela sökandena sina skäl och fastställa en tidsfrist inom vilken de får inkomma med ytterligare skriftliga synpunkter." Den 20 januari 1992 tillsände kommissionen Bureau européen des médias de l$industrie musicale (nedan kallad BEMIM) ett meddelande enligt artikel 6, varigenom de informerades om att kommissionen inte avsåg att bifalla ansökan samt gavs en möjlighet att framföra synpunkter innan det slutliga beslutet togs (kommissionen ansåg att sökandena i mål T-5/93 kände till denna skrivelse, antingen i deras egenskap av medlemmar i BEMIM eller genom sin advokat, som likaså var BEMIM:s ombud, och ansåg det därför inte nödvändigt att sända dem individuella meddelanden). Efter att ha tagit del av de synpunkter som inkommit som svar på kommissionens skrivelse, meddelade kommissionen, genom en senare skrivelse (daterad den 12 november 1992), de advokater som företrädde både BEMIM och diskoteken, att deras klagomål slutgiltigt avslagits. Som ett svar på en förfrågan om betydelsen av detta avslag, sände kommissionen en tredje skrivelse (daterad den 17 december 1992) till samma advokater, där kommissionen bekräftade att den haft för avsikt att överlåta alla inkomna klagomål till nationella domstolar, oberoende av huruvida dessa gällde avgiftssatserna eller den påstådda diskrimineringen mellan diskotek. Jag övergår nu till en relativt detaljerad undersökning av de två första skrivelserna, eftersom en väsentlig del av sökandenas huvudsakliga grund för överklagande är att förstainstansrätten misstolkat de skäl på vilka kommissionen fattade sitt beslut.

8 Kommissionen gjorde i sin skrivelse av den 20 januari 1992 gällande att den gått så långt som det var möjligt i sin jämförelse, med hänsyn till tillgängliga resurser, och att det för att vidare undersöka ärendet, genom att beakta regionala eller lokala omständigheter, skulle krävas betydliga administrativa resurser, utan att det för den skull skulle kunna utlovas ett resultat som stod i proportion till det nedlagda arbetet. Kommissionen framhöll också i den skrivelsen att undersökningen inte medgav att man kunde fastställa att villkoren för tillämpning av artikel 86 var uppfyllda beträffande nivån på de avgifter som SACEM tillämpade vid denna tid. Kommissionen ansåg att gemenskapsintresset under dessa förhållanden, och särskilt på grund av den omständighet att verkningarna av det påstådda missbruket främst gjort sig kännbara inom en medlemsstats territorium, till och med endast inom en del av detta territorium, krävde att saken inte behandlades av kommissionen utan, om så var nödvändigt, av de franska myndigheterna med tillämpning av subsidiaritets- och decentraliseringsprinciperna.

9 På skrivelsens sista sida, under rubriken "slutsatser", förklarade kommissionen enligt artikel 6 i kommissionens förordning nr 99/63 att den inte kunde bifalla klagomålet med hänsyn till subsidiaritets- och decentraliseringsprinciperna samt på grund av bristande gemenskapsintresse, då följderna av de förfaranden som kritiserades i klagomålen huvudsakligen var nationella och på grund av att talan om detta redan hade väckts vid flera franska domstolar.

10 I sin andra skrivelse förklarade kommissionen att den av skäl som redan redovisats i skrivelsen av den 20 januari 1992 inte avsåg att behandla klagomålen. Kommissionens avsikt var inte att upprepa dessa skäl utan att begränsa sig till att behandla de punkter som sökandena tagit upp i sina synpunkter. Kommissionens svar var i korthet följande:

1) Sökandenas yttranden påverkade inte kommissionens bedömning att effekten av den påstådda överträdelsen huvudsakligen berörde Frankrike och att följderna i andra medlemsstater endast kunde vara mycket begränsade. Följaktligen hade detta mål inte någon särskild betydelse för hur den gemensamma marknaden fungerar, och gemenskapsintresset krävde följaktligen inte att kommissionen skulle ta upp dessa klagomål utan att de skulle återförvisas till nationella domstolar och myndigheter. Kommissionen hänvisade i detta avseende till förstainstansrättens dom av den 18 september 1992 (det vill säga från tiden efter kommissionens första skrivelse) i målet Automec mot kommissionen(6) (nedan kallad Automec II).

2) Genom punkt 88 i förstainstansrättens dom i målet Automec II fastslogs att anhängiggörandet av talan vid nationell domstol utgör en omständighet som man kan ta hänsyn till för att motivera kommissionens avslagsbeslut.

3) Tillämpningen av subsidiaritetsprincipen innebär inte att myndigheterna helt avstår från att vidta åtgärder utan enbart att det avgörs om det är kommissionen eller den nationella konkurrensmyndigheten som bäst kan handlägga ärendet. Då effekten av den påstådda överträdelsen huvudsakligen berörde Frankrike och då det fanns en nationell konkurrensmyndighet, som genom kommissionens arbete försetts med de upplysningar som var nödvändiga för att kunna göra den jämförelse som domstolen avsett, ankom det på den nationella myndigheten att vid behov fortsätta behandlingen. Dessutom hade talan redan väckts vid många franska domstolar, och det är endast nationella domstolar som kan utdöma skadestånd. Det var således fråga om uttryck för en klassisk tillämpning av subsidiaritetsprincipen, inte i form av oförmåga från gemenskapsmyndighetens sida, utan helt enkelt genom överföring av behörighet till den nationella nivån.

4) Användningen av kommissionens rapport hindrades inte på grund av sekretess enligt artikel 20 i förordning nr 17, eftersom rapporten inte rörde nivån på de tillämpade avgifterna, en uppgift som under alla omständigheter redan var offentlig, utan en jämförelse av de praktiska resultat som följde av tillämpningen av dessa avgifter på fem olika typer av diskotek.

5) Nationella domstolar var inte bundna av gemenskapens eller nationella förvaltningsmyndigheters rättsliga bedömningar.

6) Kommissionen hade ingen skyldighet att undersöka huruvida överträdelser av konkurrensreglerna ägt rum i det förflutna, då det huvudsakliga syftet var att underlätta utdömandet av skadestånd.

7) Den jämförelse som gjorts av kommissionen var tillräcklig för att göra det möjligt att besluta huruvida de avgifter som SACEM tillämpade utgjorde oskäliga affärsvillkor i den mening som avses i domstolens domar.

11 I de två sista punkterna i den andra skrivelsen har kommissionen slutligen konstaterat följande:

1) Vad beträffar det avtal eller samordnade förfarande som skulle finnas mellan SACEM och bolagen i andra medlemsstater, har kommissionen inte kunnat finna några allvarliga indicier på att ett sådant avtal eller samordnat förfarande föreligger. Även om ett sådant avtal eller samordnat förfarande verkligen skulle föreligga, förefaller det inte ha haft någon särskild inverkan på avgifternas nivå. Kommissionen har dock varit beredd att ta hänsyn till konkreta bevis på förekomsten och verkningarna av det påstådda avtalet.

2) Vad beträffar avtalet mellan SACEM och vissa diskotekskarteller, skulle detta endast ha kunnat få följder i Frankrike, till förmån för vissa diskoteksägare och till nackdel för andra, och följaktligen, med hänsyn till principerna om samarbete och fördelning av uppgifter mellan kommissionen och medlemsstaterna, var det de nationella myndigheterna som måste avgöra frågan, eftersom det endast är dessa myndigheter som har behörighet att utdöma skadestånd, trots att kommissionen och de nationella myndigheterna delar behörigheten att tillämpa gemenskapens konkurrensregler. Dessutom kan kommissionens eventuella ställningstagande beträffande detta avtal aldrig vara bindande för nationella domstolar.

Förstainstansrättens dom

12 Förstainstansrätten ogiltigförklarade i sin dom av den 24 januari 1995(7) kommissionens beslut till den del kommissionen hade avslagit sökandenas påstående att marknaden hade uppdelats till följd av en påstådd överenskommelse mellan SACEM och förvaltningsbolagen för upphovsrätt i de andra medlemsstaterna. Förstainstansrätten ogillade dock talan i övrigt och fastställde således den del av kommissionens beslut som avslog fortsatt prövning av eventuella överenskommelser mellan SACEM och de diskotek av vilka SACEM krävde avgifter vad gällde dess medlemmars musikaliska verk.

Inledande anmärkningar

13 Innan jag övergår till själva innehållet i de grunder som åberopats till stöd för överklagandet, är det nödvändigt att beakta två inledande anmärkningar som gjorts av kommissionen vad gäller upptagande till sakprövning.

Ansökans beskaffenhet

14 Klagandena har yrkat att domstolen skall upphäva förstainstansrättens beslut till den del som förstainstansrätten ogillat ansökan om ogiltighet av den del av kommissionens beslut som avslår en fortsatt prövning av frågan avseende överenskommelsen mellan SACEM och diskoteksägarna samt att domstolen, enligt artikel 54 i stadgan för domstolen, skall ogiltigförklara den delen av själva kommissionsbeslutet. Klagandena har dock ytterligare begärt att domstolen skall besluta att kommissionen skall återuppta förfarandet och delge SACEM en anmärkning. Kommissionen har rätt i att denna typ av ansökan inte kan tas upp till prövning. Det är en fast rättspraxis att det inte ankommer på gemenskapsdomstolarna att ge instruktioner till institutionerna och att det enligt artikel 176 i fördraget ankommer på de berörda institutionerna att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att verkställa en dom som har meddelats på grund av en talan om ogiltigförklaring.(8)

Förfarandefel som kommissionen har angett

15 Kommissionen har gjort gällande att överklagandet innehåller två fel:

1) Underlåtenhet att ange uppgifter om övriga parter i målet vid förstainstansrätten, i strid med artikel 112.1 b i rättegångsreglerna, och

2) Underlåtenhet att ange vilken dag klagandena delgivits den överklagade domen, i strid med artikel 112.2 i nämnda rättegångsregler.

16 Dessa fel är dock inte tillräckliga för att leda till att överklagandet inte skulle kunna prövas. Det har inte påståtts att de andra parterna i förfarandet vid förstainstansrätten skulle ha lidit någon skada av att deras namn utelämnats. Vidare har överklagandet inkommit inom den föreskrivna fristen, även om det skulle anses att fristen började löpa den dag då domen avkunnades.

Grunder för överklagandet

17 Jag skall nu i tur och ordning beakta de olika grunderna för överklagandet.

18 Jag börjar med att beakta vad jag redan tidigare angivit som huvudpunkt i denna ansökan: förfor kommissionen oriktigt när den överlämnade ärendet till nationella myndigheter, eller, närmare bestämt, förfor förstainstansrätten oriktigt i den utsträckning den fastställde det beslutet? Klagandena har tagit upp denna fråga på flera olika ställen, men det är lämpligt att behandla de olika argumenten tillsammans. Först anser klagandena att förstainstansrätten gjort sig skyldig till oriktig rättstillämpning då den inte tagit ställning till kommissionens hänvisning till subsidiaritet. Klagandena har för det andra också på olika grunder bestridit förstainstansrättens genomgång av kommissionsbeslutets innehåll. Ett antal argument förutsätter för det tredje att domstolen upphävt förstainstansrättens beslut och enligt artikel 54 i stadgan själv avkunnar slutlig dom i målet. Med utgångspunkt från detta har klagandena på olika grunder försökt visa att kommissionens beslut bygger på en felaktig tillämpning av subsidiaritetsprincipen. Strängt taget, och som jag kommer att visa nedan, kan argumenten i överklagandets sista del inte prövas, men eftersom det inte är lätt att reda ut de olika argumenten som avser "subsidiaritet", kommer jag inte att inom ramen för den grunden göra någon åtskillnad i det avseendet.

19 Innan jag går igenom de olika argumenten var för sig, anser jag det nödvändigt att göra några inledande anmärkningar. Fördelningen av uppgifter mellan kommissionen, å ena sidan, och de nationella myndigheterna, å den andra, vad gäller tillämpningen av fördragets konkurrensregler väcker frågor som nyligen varit föremål för en omfattande debatt. Ett nyutgivet verk ger en passande sammanfattning av bakgrunden(9):

"Kommissionen är den myndighet som ansvarar för utformningen av gemenskapens konkurrenspolitik, en uppgift som den måste fullgöra i det allmännas intresse. Av historiska skäl är det också kommissionen som varit den myndighet som huvudsakligen ansvarat för att kontrollera efterlevnaden av artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget inom den Europeiska gemenskapen.

Under Europeiska gemenskapens tidigaste år förelåg en tendens att koncentrera tillämpningen av konkurrensregler hos kommissionen. Det ansågs allmänt att tillämpningen av gemenskapens konkurrensregler i första hand var en uppgift för kommissionen, även om dessa rent juridiskt också kunde tillämpas av nationella domstolar och myndigheter med behörighet inom konkurrensområdet. Eftersom kommissionen stötte på problem med att få sin behörighet erkänd i medlemsstaterna och då medlemsstaterna saknade tillfredsställande medel för att tillämpa artiklarna 85 och 86, godtog kommissionen spontant den närmast monopolistiska ställning den de facto hade vid tillämpningen av konkurrenspolitiken. Detta möjliggjorde också för kommissionen att skapa en enhetlig uppsättning precedensfall för sina beslut och sin förvaltningspraxis, föremål för prövning av domstolen och, nu senast, av förstainstansrätten.

Med tiden har både kommissionens och medlemsstaternas situation förändrats. Kommissionen är nu vunnit erkännande som drivkraft inom gemenskapens konkurrenspolitik, medan medlemsstaterna allmänt anses vara bättre rustade att tillämpa både sina egna nationella och gemenskapens konkurrensregler. Denna utveckling kommer i framtiden att underlätta tillkomsten av klara definitioner av de olika roller som gemenskapsförvaltningen och nationella myndigheter har inom detta område av gemenskapsrätten.

Debatten kring subsidiaritet har påskyndat den nuvarande utvecklingen mot en kartläggning av kommissionens förvaltningspraxis med syfte att säkerställa ett mer aktivt deltagande av nationella rättsskipande myndigheter och andra myndigheter vad gäller kontrollen av företagens efterlevnad av artiklarna 85 och 86 i fördraget."

20 En skillnad bör möjligen göras mellan begreppet "subsidiaritet" som det används i denna debatt och subsidiaritetsprincipen som den kommer till uttryck i artikel 3b i fördraget. Det står under alla omständigheter klart att det i fall då gemenskapens konkurrenslagstiftning tillämpas av nationella myndigheter inte är fråga om subsidiaritet, eftersom de nationella myndigheterna tillämpar nationell lag. Det är möjligen lämpligare att tala om decentralisering än om subsidiaritet: idén är att en decentraliserad tillämpning av gemenskapsrätten utövas av nationella myndigheter snarare än av kommissionen. I praktiken är dock skillnaden inte alltid uppenbar, eftersom nationella myndigheter kan tillämpa både gemenskapsrättsliga och nationella konkurrensregler.

21 Den fråga som då uppkommer är under vilka villkor kommissionen kan besluta att inte pröva ett klagomål i en situation då klaganden har ett berättigat intresse men kommissionen inte anser att ett tillräckligt gemenskapsintresse föreligger.

22 Förstainstansrätten fastställde i sin dom i målet Automec II att kommissionen kan avslå ett klagomål på grund av brist på tillräckligt gemenskapsintresse att fortsätta prövningen av målet.(10) Kommissionen skiljer sig i det avseendet från en civildomstol, som måste hävda privatpersoners individuella rättigheter i deras ömsesidiga relationer. Förstainstansrätten anser dock inte att kommissionen endast kan göra en abstrakt hänvisning till gemenskapsintresset, utan att den måste ange de rättsliga och faktiska omständigheter som föranlett kommissionen att dra slutsatsen att tillräckligt gemenskapsintresse saknas enligt artikel 190 i fördraget. Kommissionen måste dessutom beakta i vilken utsträckning nationella domstolar kan skydda klagandens rätt enligt fördraget.(11)

23 Kommissionen har rätt att avslå ett klagomål på grund av bristande gemenskapsintresse, inte endast innan en utredning av ärendet påbörjats utan också efter det att åtgärder för bevisupptagning vidtagits, om den anser att så är lämpligt.(12)

24 Efter domen i målet Automec II klargjorde kommissionen sina egna ståndpunkter i sitt "Meddelande om samarbetet mellan de nationella domstolarna och kommissionen vid tillämpningen av artikel 85 och artikel 86 i EEG-fördraget".(13)

25 Domstolen har, å sin sida, fastställt att "även om kommissionen - när en ansökan framställs enligt förordning nr 17 - inte är tvungen att vare sig fastställa förekomsten av en överträdelse av konkurrensreglerna eller företa någon undersökning, så är den likväl skyldig att noggrant undersöka de faktiska och rättsliga omständigheter som sökanden åberopat, för att kontrollera om det föreligger någon konkurrensbegränsande åtgärd. Dessutom är kommissionen - när den lägger ned ett ärende utan att vidta någon åtgärd - skyldig att motivera beslutet så att förstainstansrätten kan kontrollera om kommissionen gjort sig skyldig till något faktiskt fel, felaktig rättstillämpning eller maktmissbruk."(14)

26 Mot bakgrund av det ovanstående skall jag nu undersöka klagandenas argumentation vad gäller "subsidiaritet".

Påståendet att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte beakta kommissionens hänvisning till subsidiaritet

27 Klagandena har påstått att förstainstansrätten genom att avfärda subsidiaritet som grund för kommissionens resonemang oriktigt tolkat de bakomliggande skälen till kommissionens beslut. Förstainstansrätten konstaterade att "det framgår av punkt 6-8 i det omtvistade beslutet att kommissionen inte har grundat avslaget på klagandenas klagomål på subsidiaritetsprincipen utan endast på att det saknades tillräckligt gemenskapsintresse". Enligt klagandena var emellertid subsidiaritet en del av kommissionens resonemang och den principen tillämpades oriktigt av kommissionen.

28 Kommissionen har gjort gällande att den grundat sitt avslag på klagomålen endast på att det saknades tillräckligt gemenskapsintresse. Kommissionen har tillagt att den ansåg att avsaknaden av gemenskapsintresse följde dels av den huvudsakligen nationella verkan av de påstådda överträdelserna, dels av den omständigheten att ansökan i liknande fall anhängiggjorts vid flera franska domstolar och den franska konkurrensmyndigheten. Kommissionen har konstaterat att betydelsen av begreppet "subsidiaritet", trots att kommissionen inte i sina skrivelse uttryckligen förklarat detta, klart framgår av dess tjugoandra Rapport om konkurrenspolitiken från år 1992. I den rapporten förklarar kommissionen att då den förespråkar subsidiaritet, skall detta helt enkelt förstås så att kommissionen är för att handläggningen görs av nationella myndigheter i fall då inverkan huvudsakligen är nationell. Kommissionen har hävdat att den genom att hänvisa till subsidiaritet i det berörda fallet inte hade för avsikt att tillämpa en allmän, självständig rättsprincip som måste beaktas av gemenskapsinstitutionerna.

29 Det är riktigt att kommissionen hänvisade till "subsidiaritet" i sina två skrivelser: så gjordes i slutsatserna av skrivelsen av den 20 januari 1992 (se punkterna 8 och 9 ovan) och i skrivelsen av den 12 november 1992, där kommissionen återgav dessa slutsatser samt gav de ytterliga kommentarerna om subsidiaritet som återgivits i punkt 10.3 ovan.(15) Det framkommer dock enligt min mening klart av de avsnitt ur kommissionens skrivelser som återgivits ovan, att kommissionen inte förlitade sig på subsidiaritet som en självständig grund för att inte fortsätta undersökningen. Kommissionen använde begreppet endast som ett uttryck för tanken att det vore lämpligare att klagomålet undersöktes av de nationella myndigheterna. Som jag kommer att visa nedan är detta en av de omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av gemenskapsintresset. Det följer härav att förstainstansrätten inte gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att inte separat beakta denna punkt.

30 Klagandena hävdar också att förstainstansrättens "denaturering" av kommissionens beslut, genom att förbise hänvisningen till subsidiaritet, har lett till en överträdelse av deras rätt till försvar eftersom den innebar att frågan om huruvida det var lämpligt att tillämpa subsidiaritetsprincipen inte behandlades. Eftersom jag dock inte anser att förstainstansrätten gjorde fel när den förbisåg hänvisningen till subsidiaritet, anser jag följaktligen att ingen överträdelse av klagandenas rätt till försvar förekommit.

Gemenskapsintresset och frågan om prioriteter

31 Klagandena har hävdat att kommissionen, som en följd av domen i målet Automec II,(16) endast har rätt att beakta det gemenskapsintresse som ett visst klagomål föranleder i syfte att bestämma den prioritet som skall ges klagomålet, inte i syfte att rättfärdiga beslut om att inte fortsätta prövningen av målet. Förstainstansrätten förkastade detta påstående i punkt 60 i sin dom i detta mål. Förstainstansrättens ställningstagande står i överensstämmelse med dess dom i målet Automec II, till vilken klagandena hänvisar. Även om förstainstansrätten i det målet hänvisade till "prioriteter", avkunnades domen mot bakgrund av att kommissionen avslagit ett klagomål. Förstainstansrätten ansåg i punkt 76 i den domen att eftersom kommissionen inte är tvungen att fastställa förekomsten av en överträdelse av gemenskapsreglerna i ett givet fall(17), är den inte heller tvungen att företa någon undersökning. När det i den domen hänvisas till "subsidiaritet" både kan och måste därmed förstås att kommissionen har rätt att bestämma vilka klagomål som skall behandlas.

32 Givetvis måste det finnas skyddsmekanismer för att tillfredsställa både klagandens rättigheter och gemenskapsintresset. Förstainstansrätten vitsordade i domen i målet Automec II att även om kommissionen inte är tvingad att genomföra en undersökning är den dock, i enlighet med de skyddsklausuler som återfinns i artikel 3 i förordning nr 17 och artikel 6 i förordning nr 99/63, skyldig att noggrant undersöka de faktiska och rättsliga omständigheter varom den äger kännedom för att fatta beslut om huruvida dessa visar på ett beteende av den typ som kan snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden och påverka handeln mellan medlemsstaterna.(18) Förstainstansrätten påpekade dessutom att kommissionens slutgiltiga skrivelse, varigenom ärendet avskrivs, måste vara tillräckligt motiverad.(19) Förstainstansrätten har dessutom visat sig beredd att kontrollera de skäl som kommissionen anfört vad gäller bristande gemenskapsintresse att fortsätta prövningen av målet.(20) Det finns följaktligen tillräckliga skyddsmekanismer för att säkerställa att kommissionen gör en fullständig undersökning av klagomål. Jag anser därför att förstainstansrätten, med hänsyn till att kommissionen inte är tvungen att fastställa förekomsten av en överträdelse av gemenskapsreglerna i ett enskilt fall, inte gjorde något fel när den ansåg sig ha rätt att, under vissa omständigheter och efter att noggrant ha undersökt den information den har tillgång till, avstå från att undersöka ett klagomål.

Hade förfarandena i fråga endast en nationell inverkan?

33 Klagandena har hävdat att kommissionen förfor oriktigt när den ansåg att de förfaranden som utpekats som stridande mot artikel 86 väsentligen endast hade nationell inverkan. Den slutsatsen godtogs av förstainstansrätten. Eftersom dock frågan huruvida de utpekade förfarandena väsentligen endast hade nationell inverkan utgör en fråga om faktiska omständigheter, kan ett överklagande på denna grund inte tas upp till prövning vid denna domstol.

De omständigheter som kommissionen skall beakta när den avgör om den skall undersöka ett klagomål

34 Klagandenas övriga argument gäller de omständigheter som skall beaktas vid prövningen av huruvida det ligger i gemenskapens intresse att kommissionen genomför en undersökning. Sådana frågor är rättsliga frågor som kan tas upp till prövning och angående vilka förstainstansrättens dom i målet Automec II ger värdefull vägledning.(21) I domen i målet Automec II ansåg förstainstansrätten att kommissionen, för att bedöma vilket gemenskapsintresse som finns för att fortsätta ett mål, måste ta hänsyn till omständigheterna i det berörda fallet och särskilt till de faktiska och rättsliga omständigheter som framställs i klagomålet. Den skall därvid väga in den påstådda överträdelsens betydelse för den gemensamma marknaden, sannolikheten för att kunna bevisa dess existens samt omfattningen av de undersökningsåtgärder som krävs för att kommissionen skall kunna säkerställa att artiklarna 85 och 86(22) följs.

35 I detta mål ansåg förstainstansrätten att "när verkningarna av överträdelser som åberopas i ett klagomål inte varit kännbara annat än huvudsakligen inom en medlemsstats territorium och när talan framställts till behöriga domstolar och administrativa myndigheter i denna medlemsstat i mål mellan klaganden och den part som klagomålen riktas mot, har kommissionen rätt att avslå klagomålen på grund av brist på tillräckligt gemenskapsintresse för att fortsätta utredningen av målet, dock under villkor att klagandens eller dess medlemmars rättigheter kan säkerställas på ett tillfredsställande sätt, nämligen av de nationella domstolarna"(23).

36 Klagandena har dock hävdat att kommissionen var bättre rustad än nationella domstolar att ta hand om saken. De har pekat på den förvirring som råder bland nationella domstolar och på behovet av rättssäkerhet. De har understrukit det olämpliga i att kommissionen hänvisade till beslutet i målet Automec II när den fattade sitt beslut att avskriva klagomålen, eftersom endast ett mål - till skillnad från detta fall - hade varit anhängigt vid nationella domstolar med omständigheter som liknar dem som förelåg i målet Automec II.

37 Mot bakgrund av ovanstående skall jag nu behandla frågan huruvida förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning.

38 I punkt 59 i domen betonade förstainstansrätten att klagandena inte hade någon rätt att erhålla ett slutgiltigt beslut av kommissionen. Förstainstansrätten erinrade om att det i fast rättspraxis har ansetts att artikel 3 i förordning 17 inte ger den som framställer en ansökan grundad på den nämnda artikeln någon rätt att erhålla ett beslut av kommissionen enligt artikel 189 i fördraget, beträffande frågor om huruvida artikel 85 och 86 i fördraget har överträtts eller ej. Resultatet blir annorlunda endast om föremålet för överklagandet faller under kommissionens exklusiva behörighet, såsom i fråga om återkallelse av ett undantag som beviljats enligt artikel 85.3 i fördraget. Förstainstansrätten avslog på detta sätt klagandenas ansökan om fastställelse av att kommissionen var tvungen att fatta ett slutgiltigt beslut i frågan om huruvida en överträdelse av gemenskapsrätten förelåg. Det kan inte anses att förstainstansrätten gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom sitt handlande, eftersom det är riktigt att det inte föreligger någon allmän skyldighet för kommissionen att fatta ett slutgiltigt beslut. Denna åsikt står i överensstämmelse med domstolens domar i målen GEMA/kommissionen(24) och Delimitis(25) samt med förstainstansrättens egen rättspraxis i målet Automec II och senare domar.(26)

39 Vad gäller frågan huruvida kommissionen skulle ha fortsatt sin undersökning ansåg förstainstansrätten (i punkt 68 i sin dom) att "en klagandes rättigheter inte skulle kunna anses vara tillräckligt skyddade inför den nationella domstolen om inte domstolen med hänsyn till målets sammansatta art rimligen vore i stånd att samla in nödvändiga fakta för att kunna avgöra om de i klagomålen anmälda förfarandena utgör en överträdelse av artiklarna 85 och/eller 86 i fördraget". Förstainstansrätten försäkrade sig om att kommissionens rapport i detta fall innehöll tillräcklig information om avgiftssatserna och om diskriminering av diskotek. Vad vidare beträffar det klagomål som avsåg SACEM:s påstådda vägran att ge de franska diskoteken tillgång till endast det utländska registret, konstaterade förstainstansrätten att klagandena inte hade framställt något konkret argument av sådan art att de franska domstolarnas behörighet att sammanställa de nödvändiga faktiska omständigheterna för att bestämma huruvida detta förfarande av SACEM (ett franskt bolag som har sitt säte i Frankrike) utgjorde en överträdelse av artikel 86 i fördraget skulle kunna ifrågasättas. Vad gäller dessa två slutsatser bör det noteras att klagandena inte ifrågasatte tillräckligheten av den tillgängliga informationen. Jag anser därför att förstainstansrätten inte förfor oriktigt genom det resonemang som förts ovan. Jag instämmer i att det, för att rättfärdiga ett avslag som kommissionen gjort, är av största vikt att nationella domstolar (eller nationella myndigheter) är behöriga att själva behandla ärendet. Om de nationella domstolarna är behöriga, anser jag att frågan om vilken domstol eller myndighet som har de bästa förutsättningarna att utföra undersökningen kan vara av vikt, men att den omständigheten att det eventuellt är lättare för kommissionen att utföra en undersökning inte i sig bör förpliktiga kommissionen att åta sig uppgiften. Enligt min mening är frågan om gemenskapsintresse så mycket större än frågan om vilken domstol eller myndighet som skulle ha lättast att utföra uppgiften. Som förstainstansdomstolen påpekade i domen i målet Automec II kan andra omständigheter vara relevanta, som till exempel betydelsen av den påstådda överträdelsen för den gemensamma marknadens funktion.

40 Som svar på klagandenas argument angående den förvirring som påstås råda bland nationella domstolar och för att försäkra sig om en riktig och enhetlig tillämpning av fördragets konkurrensregler, ansåg förstainstansrätten att det faktum att den nationella domstolen skulle kunna möta svårigheter i tolkningen av artiklarna 85 och 86 i fördraget, med hänsyn till den möjlighet som artikel 177 i fördraget ger att begära förhandsavgörande, inte utgör omständigheter som kommissionen skall ta hänsyn till för att värdera gemenskapsintresset av att fortsätta utredningen av målet (punkt 67). Som redan angivits ovan ansåg förstainstansrätten att de nationella domstolarna hade erhållit, eller hade möjlighet att erhålla, tillräcklig information för att fatta ett beslut angående de påstådda överträdelserna. Som jag redan påpekat har detta inte bestridits av klagandena och jag anser därför att förstainstansrättens skäl är helt övertygande. Förstainstansrätten hade enligt min mening helt rätt när den ansåg att "[i] motsats till vad sökandena påstår, begränsas inte möjligheten att ta hänsyn till att talan har framställts till nationell domstol såsom relevant kriterium vid bedömningen av gemenskapsintresset av att fortsätta prövningen av målet till de fall där det finns ett unikt nationellt förfarande som kan åberopas av klaganden och den part som ifrågasätter klagomålet" (punkt 62). Ståndpunkten att kommissionen inte kan överlämna ärendet till nationella domstolar då flera talan är anhängiggjorda kan inte godtas.

41 Klagandena har också hävdat att två omständigheter som kommissionen hänvisat till i sina skrivelser inte skulle ha beaktats av kommissionen vid dess bedömning av huruvida det låg i gemenskapens intresse att undersöka klagomålen. Det gäller den omständigheten att endast nationella domstolar kan utdöma skadestånd samt det faktum att nationella domstolar inte är bundna av ett "beslut" av kommissionen. (Kommissionens skrivelse av den 12 november förefaller inte ha hänvisat till verkan av ett formellt beslut på nationella domstolar, utan snarare till verkan av en rättslig bedömning av kommissionen.(27)) Eftersom klagandena inte påvisat någon felaktig rättstillämpning i förstainstansrättens dom vad gäller dessa punkter, kan denna del av överklagandet inte tas upp till prövning.

42 I alla händelser anser jag dock att båda dessa omständigheter med rätta kan beaktas. Den omständigheten att endast nationella domstolar kan utdöma skadestånd kan inte, enligt min mening, i sig rättfärdiga att kommissionen avskriver ett klagomål. Däremot anser jag att det i vissa fall kan vara lämpligt att beakta den omständigheten att rättstvister, på grund av ett särskilt måls karaktär, under alla omständigheter påbörjas på nationell nivå för att erhålla skadestånd.

43 Genom hänvisning till den omständigheten att nationella domstolar inte är bundna av kommissionens bedömningar och med hänsyn till dess rapport, ansåg kommissionen troligen att om den hade fortsatt sin behandling av klagomålet, utan att gå så långt som till att avge ett slutgiltigt beslut, skulle detta ha inneburit att man informellt hade tagit ställning till frågan om en överträdelse skett och att detta inte skulle vara av någon större nytta, eftersom nationella domstolar inte skulle varit bundna av en sådan bedömning.(28) Ett sådant övervägande kan enligt min mening med rätta beaktas vid bedömningen av huruvida det ligger i gemenskapens intresse att fortsätta behandlingen av ett klagomål.

44 Innan jag avslutar denna del av överklagandet borde jag kanske understryka att det vore fel att tro att det aldrig kan föreligga omständigheter då kommissionen, också i fall där dess behörighet inte är exklusiv, är skyldig att fortsätta undersökningen och, i fall då den anser att en överträdelse föreligger, fatta ett slutgiltigt beslut i detta avseende. Tvärtom har ovanstående resonemang klargjort att så krävs i vissa fall med hänsyn till gemenskapsintresset. Klagandena har dock inte visat att så är fallet här.

45 De återstående punkterna i detta överklagande kan behandlas mer kortfattat.

Påståendet att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att underlåta att bedöma den tidsperiod under vilken kommissionen haft att handlägga ärendet

46 Klagandena har påstått att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att anse att utredningen endast fortgått under sex år, i motsats till fjorton år (från 1979). Ett överklagande till domstolen är dock, som vi redan sett, begränsat till rättsliga omständigheter. Överklagandet kan därför inte bli föremål för prövning på denna grund eftersom frågan om utredningstiden gäller faktiska och inte rättsliga omständigheter. I alla händelser inleds förstainstansrättens dom (punkten 1) med ett konstaterande att kommissionen erhållit ett stort antal klagomål från och med år 1979.

Påståendet att förstainstansrätten oriktigt konstaterade att rättsfrågorna var nya

47 Klagandena har också påstått att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att anse att de frågor som behandlades i klagomålet från år 1986 utgjorde nya rättsfrågor. Klagandena har som bevisning åberopat att dessa frågor tagits upp med kommissionen före år 1986. Detta är också en fråga om faktiska omständigheter. Överklagandet kan därför inte heller bli föremål för prövning på denna grund.

Påståendet att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att inte fastställa kommissionens felaktiga rättstillämpning

48 Klagandena har påstått att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att inte fastställa kommissionens felaktiga rättstillämpning. Kommissionen har hävdat att klagandenas brist på argumentation vad gäller denna grund gör att den inte kan tas upp till prövning. Det ligger mycket i kommissionens argument. Det är en fast rättspraxis att en klagande måste visa att förstainstansrätten gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning för att överklagandet skall kunna tas upp till prövning.(29) Det är riktigt att klagandena också behandlar frågan om kommissionens påstådda fel i den del av överklagandet som yrkar på ett ogiltigförklarande av kommissionens beslut, i stället för att endast återförvisa målet till förstainstansrätten, och att man skulle kunna belysa klagandenas argument genom att hänvisa till den delen av överklagandet. Det framstår dock klart, som jag återkommer till nedan, att den delen av överklagandet under alla omständigheter inte kan tas upp till prövning.

Påståendet att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att domen innehåller motsägelser

49 Klagandena har hävdat att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att domen innehåller motsägelser. Medan förstainstansrätten, å ena sidan, ogiltigförklarade den del av kommissionens beslut genom vilket kommissionen beslöt att inte vidare utreda de påstådda avtalen mellan förvaltningsbolagen för upphovsrätt fastställde den, å andra sidan, samtidigt den del av beslutet där kommissionen beslöt att lämna frågan om överträdelsen av artikel 86 till nationella myndigheter. Klagandena har hävdat att dessa två aspekter inte kan skiljas åt, eftersom de visar på att orimligt höga priser blir ett resultat av en uppdelning av marknaden. Genom att ogiltigförklara kommissionens beslut vad gäller den första aspekten ansåg förstainstansrätten dock inte att det ankom på kommissionen, snarare än på de nationella domstolarna, att fatta beslut avseende den påstådda överträdelsen av artikel 85. Förstainstansrätten ogiltigförklarade helt enkelt den delen av beslutet på grund av otillfredsställande motivering. Av detta kan man dra slutsatsen att om kommissionen hade givit en tillfredsställande motivering, skulle den med rätta ha kunnat lämna saken till nationella domstolar. Det finns därför inga motsägelser i förstainstansrättens beslut. Jag anser därför inte att förstainstansrätten meddelade en dom som innehåller motsägelser.

Påståendet att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom sin slutsats vad gäller sekretessen av kommissionens utredning

50 Klagandena har påstått att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom sin slutsats att sekretessen som omgärdade kommissionens material inte utgjorde ett hinder för möjligheten för nationella domstolar att besluta i frågan om missbruk av dominerande ställning. Förstainstansrätten ansåg att kommissionen kunde tillkännage sin rapport angående en jämförelse av avgiftssatserna till de nationella domstolarna eftersom avgiftssatserna var offentliga.

51 Klagandenas argumentation på denna punkt är inte helt klar. Det är särskilt svårt att fastställa huruvida de anser att rapporten är hemlig. Även om klagandena skulle hävda att så är fallet, är dock frågan om offentligheten av den information som rapporten innehöll en fråga som rör faktiska omständigheter vid denna domstol. Ett överklagande vad gäller den frågan kan därför inte tas upp till prövning av denna domstol.

52 Klagandena har också påstått att kommissionens akt innehåller annat bevismaterial som inte kan avslöjas för nationella domstolar. Det argumentet är dock irrelevant eftersom klagandena, som jag redan sagt, inte förefaller påstå att de handlingar som kommissionen tillkännagav för de nationella domstolarna är tillräckliga för att nationella domstolar skall kunna avgöra om artikel 86 blivit åsidosatt.

Påståendet att kommissionen åsidosatte de allmänna rättsprinciperna och gjorde sig skyldig till maktmissbruk

53 Slutligen har klagandena påstått att kommissionen överträdde allmänna rättsprinciper samt gjorde sig skyldig till maktmissbruk. Dessa anmärkningar, tillsammans med vissa argument vad gäller subsidiaritet som beaktats ovan, återfinns i en separat del av överklagandet där det uttryckligen förutsätts att domstolen upphävt förstainstansrättens beslut, för att, i enlighet med artikel 54 i stadgan, själv avkunna slutlig dom i saken. Denna del av överklagandet innehåller inte några påståenden om förstainstansrättens felaktiga rättstillämpning utan innehåller anmärkningar rörande kommissionen som är helt oberoende av kritiken mot domen. Klagandena har delvis begränsat sig till att upprepa vad som förekommit i inlagorna till förstainstansrätten.

54 Det tillvägagångssättet visar att klagandena enligt min mening missförstått överklagandeförfarandets karaktär. Grunderna för överklagandet måste bestå av tvistiga punkter i förstainstansrättens dom.(30) Domstolen kan avkunna slutlig dom endast om sakfrågorna kan lösas vid en granskning av den domen. Klagandena kan varken framföra argument oberoende av kritik mot domen eller inskränka sig till att upprepa de argument som redan anförts vid förstainstansrätten.(31)

55 Av detta följer att det är uppenbart att klagandenas avslutande argument inte kan upptas till prövning.

Förslag till avgörande

56 Med anledning av det ovan anförda följer att grunderna för överklagandet antingen inte kan upptas till prövning eller är obefogade.

57 Jag föreslår därför att domstolen

1) ogillar överklagandet, och

2) förpliktar klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

(1) - Dom av den 24 januari 1995, REG s. II-185.

(2) - EGT nr 13, 1962, s. 204.

(3) - 395/87, Rec. s. 2521.

(4) - 110/88, 241/88 och 242/88, Rec. s. 2811.

(5) - EGT nr 127, 1963-1964, s. 2268.

(6) - T-24/90, Rec. s. II-2223.

(7) - Se ovan fotnot 1. Samma dag avkunnade förstainstansrätten en dom i ett konnext mål, BEMIM mot kommissionen (T-114/92. REG s. II-147).

(8) - Se till exempel dom av den 24 juni 1986 i målet AKZO Chemie mot kommissionen (53/85, Rec. s. 1965), punkt 23, förstainstansrättens dom av den 18 september 1995 i målet Ladbroke Racing mot kommissionen (T-548/93, REG s. II-2565, punkt 54), och av den 9 januari 1996 i målet Koelman mot kommissionen (T-575/93, ännu inte publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 29).

(9) - Luis Ortiz Blanco: EC Competition Procedure, Oxford 1996, sidorna 11 och 12 (fotnötterna undantagna). Se också de redaktionella kommentarerna i "Subsidiarity in EC Competition law enforcement", Common Market Law Review, 1995, s. 1 samt de däri återgivna artiklarna; P. Kamburoglou: "EWG-Wettbewerbspolitik und Subsidiarität", Wirtschaft und Wettbewerb, 1993, s. 273; B. Rodgers: "Decentralisation and National Competition Authorities: Comparison with the Conflicts/Tensions under the Merger Regulation", European Competition Law Review, 1994, s. 251 och M. Van Der Woude: "Nationale rechters en de EG Commissie: Subsidiariteit, decentralisatie of gewoon samenwerken", Nederlands Juristenblad, 1993, s. 585.

(10) - Se också förstainstansrättens dom av den 29 juni 1993 i målet Asia Motor France m.fl. mot kommissionen (T-7/92, Rec. s. II-669), av den 18 maj 1994 i målet BEUC och NCC mot kommissionen (T-37/92, Rec. s. II-285), av den 24 januari 1995 i målet Ladbroke mot kommissionen (T-74/92, REG s. II-115) samt BEMIM mot kommissionen, se ovan fotnot 7, Ladbroke Racing mot kommissionen, se ovan fotnot 8.

(11) - Se punkt 71-98 i domen.

(12) - BENIM mot kommissionen, punkt 81 i domen (ovan fotnot 7).

(13) - EGT nr C 39, 1993, s. 6, se i synnerhet avdelningarna 3 och 4. [vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå]

(14) - Dom av den 19 oktober 1995 i mål C-19/93, Rendo m.fl. mot kommissionen (REG 1995, s. I-3319, punkt 27).

(15) - Se punkt 8-10 ovan.

(16) - Se ovan fotnot 6.

(17) - Dom av den 18 oktober 1979 i målet GEMA mot kommissionen (T125/78, Rec. s. 3173, punkterna 17 och 18). Se även till exempel domen i målet Automec II, punkterna 75 och 76 (ovan fotnot 6) och dom av den 18 november 1992 i målet Rendo m.fl. mot kommissionen (T-16/91, Rec. s. II-2417, punkt 98), av den 19 oktober 1995 i målet Rendo m.fl. mot kommissionen, punkt 27 (se ovan fotnot 14) och, nu senast, domen i målet Koelman mot kommissionen, punkt 39 (se ovan fotnot 8).

(18) - Punkt 79 i domen. Se även dom av den 11 oktober 1983 i målet Demo-Studio Schmidt mot kommissionen (210/81, Rec. s. 3045, punkt 19), av den 28 mars 1985 i målet CICCE mot kommissionen (298/83, Rec. s. 1105, punkt 18), av den 17 november 1987 i förenade målen BAT och Reynolds mot kommissionen (142/84 och 156/84, Rec. s. 4487, punkt 20) och av den 19 oktober 1995 i målet Rendo m.fl. mot kommissionen, C-19/93 P, punkt 27 (ovan fotnot 14).

(19) - Punkt 85 i domen, dom av den 19 oktober 1995 i målet Rendo m.fl. mot kommissionen, C-19/93 P, punkt 27, (ovan fotnot 14). Se även dom av den 16 juni 1994 i målet SFEI m.fl. mot kommissionen (C-39/93 P, Rec. s. I-2681, punkterna 31 och 32), vari domstolen beslutade att en skrivelse varigenom ett ärende avskrivs kan bli föremål för rättslig prövning enligt artikel 173 i fördraget och oberoende av huruvida den skrivelsen innehåller en bedömning av om en överträdelse av fördraget skett eller ej.

(20) - BEUC och NCC mot kommissionen, se ovan fotnot 10.

(21) - Se även förslaget till avgörande i målet av domare Edwards, som tjänstgjorde som generaladvokat.

(22) - Punkt 86 i domen.

(23) - Punkt 65 i domen.

(24) - Se ovan fotnot 17.

(25) - Dom av den 28 februari 1991 i målet (C-234/89, Rec. s. I-935, punkt 43) och följande.

(26) - Se ovan fotnoterna 6 och 17.

(27) - De begrepp som används är "appréciation juridique" och "prise de position".

(28) - Dom av den 10 juli 1980 i förenade målen Giry och Guerlain m.fl. (253/78, 1/79, 2/79 och 3/79, Rec. s. 2327, punkt 13).

(29) - Se beslut av den 24 april 1996 i målet CNPAAP mot rådet (C-87/95 P, ännu inte publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 31).

(30) - Se till exempel domen i målet CNPAAP mot rådet, punkterna 29 och 31 (ovan fotnot 29).

(31) - Se beslut av den 26 september 1994 i målet X mot kommissionen (C-26/94, Rec. s. I-4379, punkt 13), av den 14 december 1995 i målet Hogan mot domstolen (C-173/95 P, REG s. I-4905, punkt 20), och CNPAAP mot rådet, punkt 30 (ovan fotnot 29).