61994V0001

1. Internationella avtal - ingående - domstolens yttrande på förhand - föremål - kompetensfördelning mellan gemenskapen och medlemsstaterna

(artikel 228.6 i EG-fördraget)

2. Internationella avtal - domstolens yttrande på förhand - tilltänkt avtal - begrepp

(artikel 228.6 i EG-fördraget)

3. Internationella avtal - gemenskapens avtal - en medlemsstat tillhörande territorier som inte tillhör gemenskapen - former för deltagande i avtalen - företräds av den berörda medlemsstaten - saknar betydelse för kompetensfördelningen mellan gemenskapen och medlemsstaterna

(artikel 228 i EG-fördraget)

4. Internationella avtal - gemenskapens och medlemsstaternas behörighet - nationella bestämmelser om ingående av fördrag - saknar betydelse

5. Internationella avtal - gemenskapens och medlemsstaternas behörighet - avtal som innehåller en finansieringsförpliktelse för medlemsstaterna - saknar betydelse

6. Gemensam handelspolitik - ingående av internationella avtal - avtal som inbegriper varor som omfattas av Euratomfördraget

(artiklarna 113 och 232.2 i EG-fördraget, Euratomfördraget)

7. Gemensam handelspolitik - ingående av internationella avtal - avtal som inbegriper varor som omfattas av EKSG-fördraget - avgränsning

(artiklarna 113 och 232.1 i EG-fördraget, artikel 71 i EKSG-fördraget)

8. Internationella avtal - gemenskapens ingående av avtalen om jordbruk och om tillämpning av sanitära och fytosanitära åtgärder, vilka utgör bilagor till Avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen - avtal som omfattas av den gemensamma handelspolitiken - rättslig grund

(artiklarna 43 och 113 i EG-fördraget)

9. Internationella avtal - gemenskapens och medlemsstaternas behörighet - ingående av Avtalet om tekniska handelshinder, vilket utgör en bilaga till Avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen - avtal som omfattas av den gemensamma handelspolitiken

(artikel 113 i EG-fördraget)

10. Gemensam handelspolitik - begrepp - tjänster i den mening som avses i Allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS), vilket utgör en bilaga till Avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen - omfattas inte med undantag för gränsöverskridande tillhandahållande som inte innebär förflyttning av personer

(artikel 113 i EG-fördraget)

11. Gemensam handelspolitik - transporter - omfattas inte

(artikel 113 i EG-fördraget)

12. Institutionernas rättsakter - val av rättslig grund - kriterier - en institutions praxis - saknar betydelse i jämförelse med fördragets bestämmelser

13. Gemensam handelspolitik - begrepp - Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPs), vilket utgör en bilaga till Avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen - omfattas inte med undantag för bestämmelser om förbud mot varumärkesförfalskade varors övergång till fri omsättning

(artikel 113 i EG-fördraget)

14. Internationella avtal - ingående - transporter - gemenskapens behörighet - avsaknad av exklusiv karaktär hos de nu gällande interna gemensamma reglerna rörande detta område

15. Internationella avtal - ingående - etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster - gemenskapens behörighet - avsaknad av exklusiv karaktär hos de nu gällande gemensamma reglerna om behandlingen av medborgare från tredje land

16. Internationella avtal - ingående - områden där gemenskapen kan ingripa med stöd av artiklarna 100a och 235 i fördraget - gemenskapens behörighet - exklusiv karaktär - bedömningskriterier

(artiklarna 100a och 235 i EG-fördraget)

17. Internationella avtal - ingående - skydd av immaterialrätter - gemenskapens behörighet - avsaknad av exklusiv karaktär på det nuvarande stadiet av harmoniseringen av de nationella reglerna på gemenskapsnivå

18. Internationella avtal - ingående - gemenskapens behörighet - exklusiv karaktär - bedömningskriterier - svårigheter vid förvaltningen av ett avtal till följd av gemenskapens och medlemsstaternas gemensamma deltagande - saknar betydelse

19. Internationella avtal - avtal som till en del omfattas av gemenskapens behörighet och till en del av medlemsstaternas behörighet - nödvändigt med ett nära samarbete vid förhandlingen, ingåendet och genomförandet

1. Domstolens yttrande enligt artikel 228.6 i fördraget kan röra frågor om kompetensfördelningen mellan gemenskapen och medlemsstaterna då ett bestämt avtal skall ingås med tredje land.

2. Domstolen kan anmodas att meddela ett yttrande enligt artikel 228.6 i fördraget när som helst innan gemenskapen slutgiltigt har förklarat sig villig att bindas av avtalet. Så länge denna förklaring inte föreligger förblir avtalet - även efter att det har undertecknats - ett tilltänkt avtal.

3. De tillhörande territorier som företräds av vissa medlemsstater i internationella förbindelser, befinner sig - eftersom de inte omfattas av fördragets tillämpningsområde - i förhållande till gemenskapen i samma situation som tredje land. Följaktligen är det inte i egenskap av medlemmar i gemenskapen som de stater till vilka dessa territorier hör äger behörighet att delta i ett visst internationellt avtal, utan som internationella företrädare för dem tillhörande territorier som inte omfattas av gemenskapsrättens område. Den särskilda ställning som dessa stater har kan inte påverka avgörandet av frågan om avgränsningen av behörighetsområdena inom gemenskapen vad gäller ingåendet av ett sådant avtal.

4. Bestämmelser i den interna rättsordningen, inbegripet författningsbestämmelser, kan inte förändra den folkrättsliga kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna och gemenskapen såsom den fastställs i fördraget.

5. När det är fråga om en internationell organisation som endast förfogar över en driftsbudget och inte själv har möjlighet att genomföra finansiella åtgärder kan det förhållandet att medlemsstaterna står för Världshandelsorganisationens utgifter inte i sig motivera att medlemsstaterna deltar vid ingåendet av avtalet.

6. Eftersom EG-fördragets bestämmelser enligt artikel 232.2 i det fördraget inte skall inverka på bestämmelserna i Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen och eftersom Euratomfördraget inte innehåller några bestämmelser om utrikeshandel, finns det ingenting som hindrar att avtal som ingås enligt artikel 113 i EG-fördraget utsträcks till att omfatta även internationell handel med varor som omfattas av Euratomfördraget.

7. I EKSG-fördraget, som EG-fördraget enligt artikel 232.1 i det fördraget inte avsåg att förändra, föreskrivs i artikel 71 att medlemsstaternas kompetens på det handelspolitiska området inte skall påverkas genom tillämpningen av EKSG-fördraget. Detta fördrag kan endast ha varit avsett att omfatta de avtal med tredje land som särskilt avser EKSG-varor, varav följer att gemenskapen är ensam behörig enligt artikel 113 i EG-fördraget att ingå ett avtal av allmän karaktär med tredje land, dvs. ett avtal som inbegriper alla slags varor, även om det bland dessa varor också finns EKSG-varor. Det är uteslutet att artikel 71 i EKSG-fördraget kan sätta artikel 113 i fördraget ur spel och påverka gemenskapens behörighet vad gäller förhandling och ingående av internationella avtal på området för den gemensamma handelspolitiken.

8. Avtalet om jordbruk, vilket utgör en bilaga till Avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen, syftar till att etablera ett rättvist och marknadsbaserat system för jordbrukshandel över hela världen. Avtalet om tillämpning av sanitära och fytosanitära åtgärder, vilket även det utgör en bilaga till ovannämnda avtal, är begränsat till att etablera ett multilateralt regelverk till vägledning för utvecklandet, införandet och upprätthållandet av sanitära och fytosanitära åtgärder i syfte att minimera deras negativa effekter på handeln. Dessa avtal kan ingås av gemenskapen på grundval av enbart artikel 113, även om de åtgärder som är nödvändiga för att genomföra de förpliktelser som dessa avtal medför skall antas med artikel 43 i fördraget som rättslig grund.

9. Bestämmelserna i Avtalet om tekniska handelshinder, vilket utgör en bilaga till Avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen, är endast avsedda att säkerställa att tekniska föreskrifter och standarder och förfaranden för bedömning av överensstämmelse med tekniska föreskrifter och standarder inte skapar onödiga hinder för den internationella handeln. Detta avtal måste därför anses ingå i den gemensamma handelspolitiken och kan följaktligen ingås av gemenskapen ensam, oavsett om medlemsstaterna på gemenskapsrättens nuvarande stadium behåller viss behörighet på området.

10. Med beaktande av den internationella handelns utveckling - vilket bekräftas av Avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen och dess bilagor, däribland det allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS), vilka var föremål för en samlad förhandlingsprocess omfattande både varor och tjänster - utgör den gemensamma handelspolitikens öppna karaktär hinder mot att handeln med tjänster på förhand principiellt utesluts från tillämpningsområdet för artikel 113 i fördraget.

Vad beträffar gränsöverskridande tillhandahållande som inte innebär förflyttning av personer, tillhandahålls tjänsten av en tillhandahållare som är etablerad i ett land åt en mottagare som har sitt hemvist i ett annat land. Tillhandahållaren förflyttar sig inte till mottagarens land och omvänt förflyttar sig inte mottagaren till tillhandahållarens land. Denna situation saknar inte likheter med ett varuutbyte, som omfattas av den gemensamma handelspolitiken i den mening som avses i fördraget. Det finns således inget särskilt skäl till varför ett sådant tillhandahållande inte skall omfattas av begreppet gemensam handelspolitik.

Detsamma gäller inte för de tre andra formerna för tillhandahållande av tjänster som avses i GATS-avtalet:

- konsumtion i utlandet, som innebär att konsumenten förflyttar sig till den WTO-medlems territorium där tillhandahållaren är etablerad,

- kommersiell närvaro, dvs. närvaro av ett dotterbolag eller en filial på den WTO-medlems territorium där tjänsten skall tillhandahållas,

- närvaro av fysiska personer från ett WTO-medlemsland, varigenom en tillhandahållare från ett medlemsland kan tillhandahålla tjänster på en annan medlems territorium.

Vad beträffar fysiska personer framgår det av artikel 3 i fördraget - i vilken det görs skillnad mellan "en gemensam handelspolitik" i punkt b) och "åtgärder som avser personers inresa ... och rörlighet" i punkt d) -att reglerna för behandling av medborgare från tredje land då dessa passerar en medlemsstats yttre gräns inte kan anses ingå i den gemensamma handelspolitiken. Mer allmänt visar det förhållandet att fördraget innehåller särskilda kapitel om fri rörlighet för personer, såväl fysiska som juridiska, att dessa områden inte omfattas av den gemensamma handelspolitiken.

Härav följer att de former för tillhandahållande av tjänster som i GATS benämns "konsumtion i utlandet", "kommersiell närvaro" och "närvaro av fysiska personer" inte omfattas av den gemensamma handelspolitiken.

11. De särskilda tjänster som transporter utgör behandlas i fördraget i en särskild avdelning, skild från den avdelning som behandlar den gemensamma handelspolitiken. Följaktligen omfattas inte internationella avtal på transportområdet av artikel 113 i fördraget, trots att en rad embargoåtgärder som rådet och kommissionen har antagit på grundval av artikel 113 har innefattat indragning av transporttjänster. Eftersom embargona främst rörde export och import av varor, skulle de inte ha varit effektiva om de inte hade åtföljts av en indragning av transporttjänster.

12. Enbart rådets praxis kan inte utgöra grund för att avvika från regler i fördraget och kan följaktligen inte ge upphov till ett prejudikat som binder gemenskapens institutioner när de har att avgöra vilken rättslig grund som är den korrekta för att vidta en åtgärd.

13. I den mån det avsnitt i Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPs) som rör medel för säkerställande av skydd för immaterialrätter innehåller särskilda regler i samband med gränsåtgärder, finns det motsvarande bestämmelser i rådets förordning nr 3842/86 om åtgärder för att förhindra övergång till fri omsättning av varumärkesförfalskade varor. Eftersom sådana åtgärder kan antas självständigt av gemenskapens institutioner på grundval av artikel 113 i EG-fördraget, omfattas internationella avtal på detta område av gemenskapens behörighet i fråga om handelspolitik.

När det gäller andra bestämmelser i TRIPs-avtalet än de som rör förbud mot övergång till fri omsättning av varumärkesförfalskade varor är det samband mellan immaterialrätt och varuhandel som består i att immaterialrätter gör det möjligt för innehavarna att hindra tredje man från att företa vissa handlingar som inverkar på denna handel inte tillräckligt för att dessa bestämmelser skall anses ingå i tillämpningsområdet för artikel 113 i fördraget.

När det gäller intern lagstiftning har gemenskapen visserligen behörighet att inom immaterialrättsområdet harmonisera nationell lagstiftning i enlighet med artiklarna 100 och 100a och kan använda artikel 235 som grund för att skapa nya rättigheter som har företräde framför nationella rättigheter. För dessa bestämmelser gäller emellertid andra röstnings- och förfaranderegler än dem som är tillämpliga inom ramen för artikel 113. Om gemenskapen tillerkändes exklusiv behörighet enligt sistnämnda artikel att ingå avtal med tredje land om skydd av immaterialrätter och att samtidigt genomföra en harmonisering på gemenskapsnivå, skulle gemenskapens institutioner kunna undandra sig de krav som åläggs dem internt i fråga om förfarande och röstningsregler när de avser att vidta åtgärder på detta område, vilket inte är godtagbart.

Denna slutsats påverkas inte av det förhållandet att gemenskapens institutioner har utvecklat en praxis som består i att de i syfte att skydda gemenskapens intressen i fråga om immaterialrätt vidtar självständiga åtgärder som omfattas av handelspolitiken - dvs. institutionerna har inlett förfaranden i enlighet med det nya handelspolitiska instrumentet och avskaffat allmänna tullpreferenser - eller infogar underordnade bestämmelser om immaterialrätt i handelsavtal.

14. Inte heller på transportområdet följer gemenskapens exklusiva externa behörighet utan vidare av dess befogenhet att utfärda interna regler. Oavsett om medlemsstaterna handlar individuellt eller gemensamt mister de sin rätt att åta sig förpliktelser gentemot tredje land endast i den mån det införs gemensamma regler som skulle kunna påverkas av dessa förpliktelser. Det är först i och med att interna gemensamma regler införs som gemenskapens behörighet blir exklusiv. Alla transportfrågor har emellertid ännu inte blivit föremål för gemensamma regler och följaktligen har medlemsstaterna inte mist all behörighet att ingå internationella avtal på detta område.

Om man tror att utövandet av denna behörighet innebär en risk att tjänsteflödet snedvrids och att den inre marknadens enhetlighet undergrävs, finns det ingenting som hindrar att institutionerna, i de gemensamma regler som de fastställer, föreskriver samordnade åtgärder gentemot tredje land eller vilken hållning medlemsstaterna skall inta gentemot omvärlden.

15. Fördragets kapitel om etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster innehåller inte någon bestämmelse som uttryckligen utsträcker gemenskapens behörighet till att omfatta förbindelser som lyder under folkrätten. Det enda målet med dessa kapitel är att säkerställa etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster för medlemsstaternas medborgare. Kapitlen innehåller inte någon bestämmelse som reglerar frågan om tredjelandsmedborgares första etablering och deras rätt att starta verksamhet som egenföretagare. Det går således inte att på förhand från dessa kapitel härleda en exklusiv behörighet för gemenskapen att ingå ett avtal med tredje land som syftar till att liberalisera reglerna om första etablering och tillträde till andra tjänstemarknader än de som är föremål för gränsöverskridande tillhandahållande i den mening som avses i det allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS) och som omfattas av artikel 113 i fördraget.

Inte heller upprätthållandet av den inre marknadens sammanhållning kan motivera att gemenskapen ensam deltar i ingåendet av GATS-avtalet. Genomförandet av etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster för medlemsstaternas medborgare är inte oupplösligen förbundet med den behandling som ges medborgare från tredje land i gemenskapen eller den behandling som ges medborgare från gemenskapen i tredje land.

Även om det enda mål som uttryckligen nämns i fördragets kapitel om etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster är att dessa friheter skall genomföras till förmån för gemenskapens medborgare, innebär detta inte att gemenskapens institutioner är förhindrade att använda de befogenheter som tilldelats dem inom detta område för att fastställa vilken behandling som skall ges medborgare från tredje land. När gemenskapen har infört bestämmelser i sina interna rättsakter om hur medborgare från tredje land skall behandlas eller när den uttryckligen har tilldelat institutionerna en behörighet att förhandla med tredje land, erhåller den en exklusiv extern behörighet på det område som omfattas av dessa rättsakter. Detsamma gäller - även i avsaknad av uttryckliga bestämmelser - när gemenskapen har genomfört en fullständig harmonisering av reglerna om rätten att starta verksamhet som egenföretagare.

Eftersom denna situation inte gäller för hela tjänstesektorn är behörigheten att ingå GATS-avtalet delad mellan gemenskapen och medlemsstaterna.

16. Det är ostridigt att när behörigheten att harmonisera enligt artikel 100a i fördraget har utövats kan de harmoniseringsåtgärder som därigenom vidtagits innebära att medlemsstaternas frihet att förhandla med tredje land begränsas eller till och med fråntas dem. En behörighet att harmonisera på det interna planet som inte har utövats på ett bestämt område kan däremot inte ge upphov till exklusiv extern behörighet för gemenskapen på det området.

Detsamma gäller artikel 235 i fördraget, som även om den gör det möjligt för gemenskapen att avhjälpa bristerna i de befogenheter som den uttryckligen eller underförstått har tilldelats för att förverkliga gemenskapens mål, ändå inte i sig kan ge gemenskapen exklusiv behörighet på det internationella planet.

17. I fråga om immaterialrätt har det endast till viss del och ibland inte alls skett en harmonisering inom gemenskapens ramar på de områden som omfattas av Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPs) . Vad beträffar de åtgärder som skall vidtas för att säkerställa ett effektivt skydd av immaterialrätter har gemenskapen förvisso behörighet att harmonisera nationella bestämmelser inom detta område i enlighet med artikel 100 i fördraget, men gemenskapens institutioner har hittills nästan inte alls utövat sina befogenheter på detta område.

Därav följer att behörigheten att ingå TRIPs-avtalet är delad mellan gemenskapen och medlemsstaterna.

18. De svårigheter som kan uppstå vid genomförandet av ett internationellt avtal i fråga om den samordning som är nödvändig för att säkerställa ett enhetligt handlande i de fall då gemenskapen och medlemsstaterna deltar i avtalet gemensamt inverkar inte på kompetensfördelningen med avseende på ett sådant deltagande.

19. När området för en internationell konvention omfattas till en del av gemenskapens och till en del av medlemsstaternas behörighet, medför kravet på en enhetlig internationell representation för gemenskapen att det är nödvändigt att säkerställa ett nära samarbete mellan de sistnämnda och gemenskapens institutioner såväl

under förhandlings- och ingåendeskedet som vid genomförandet av de åtagna förpliktelserna.

Denna samarbetsförpliktelse är desto mer tvingande då det är fråga om sådana avtal som de som är intagna som bilagor till Avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen, mellan vilka det finns ett oupplösligt samband och för vilka det har införts ett tvistlösningssystem som innehåller en mekanism för korsvisa motåtgärder.

Domstolens ställningstagande

I - Inledning

1 De frågor som kommissionen förelagt domstolen genom en begäran om yttrande som ingetts i enlighet med artikel 228.6 i Fördraget om upprättandet av Europeiska Gemenskaperna gäller för det första huruvida gemenskapen har exklusiv behörighet att ingå multilaterala avtal rörande varuhandel i den mån dessa avtal berör EKSG-varor och Euratom-varor. Frågorna gäller vidare om gemenskapen har exklusiv behörighet - enligt artikel 113 i EG-fördraget, på grundval av parallelliteten mellan interna och externa befogenheter eller enligt artikel 100a eller 235 i EG-fördraget - att ingå Allmänna tjänstehandelsavtalet (nedan benämnt GATS) och Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter, däribland handel med varumärkesförfalskade varor (nedan benämnt TRIPs).

2 Dessa avtal ingår som bilagor till Avtalet om upprättande av Världsorganisationen (nedan benämnt WTO-avtalet). Genom WTO-avtalet skapas en gemensam institutionell ram för handelsförbindelserna mellan medlemmarna i frågor som hänför sig till de avtal och rättsliga instrument som ingår som bilagor till detta avtal (artikel II.1 i WTO-avtalet). Dessa avtal innefattar resultaten av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan som inleddes genom ministerdeklarationen i Punta del Este av den 20 september 1986.

3 När rådet och medlemsstaterna godkände denna deklaration beslutade de att "kommissionen skall uppträda som enda förhandlare för gemenskapen och medlemsstaterna för att säkerställa största möjliga enhetlighet vid förhandlingarna". I mötesprotokollet fastslogs emellertid att detta beslut "inte påverkar frågan om gemenskapens och medlemsstaternas behörighet inom särskilda områden".

4 Vid ett möte på hög tjänstemannanivå den 15 december 1993 godkände förhandlingskommittén - ett organ som upprättades särskilt av Punta del Este-konferensen för att genomföra Uruguayrundans förhandlingar - slutakten, som innefattade resultaten av de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan.

5 Rådet beslutade vid sitt möte den 7 och 8 mars 1994 att underteckna slutakten och WTO-avtalet. Rådet bemyndigade rådets ordförande och Sir Leon Brittan, ledamot av kommissionen, att på Europeiska unionens råds vägnar underteckna slutakten och WTO-avtalet i Marrakech den 15 april 1994. Medlemsstaternas representanter ansåg att dessa rättsakter "också avser frågor som omfattas av nationell behörighet" och enades samma dag om att underteckna slutakten och WTO-avtalet. Kommissionen å sin sida lät föra till protokollet att "slutakten ... och de avtal som är intagna som bilagor till denna omfattas av gemenskapens exklusiva behörighet".

6 Den 6 april 1994 ingav kommissionen sin begäran om yttrande. Den ställde följande frågor:

"Har Europeiska gemenskapen "med beaktande av resultaten av handelsförhandlingarna i Uruguayrundan, som är innefattade i slutakten av den 15 december 1993,

1. behörighet att ingå alla de delar av Avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen som rör tjänstehandel (GATS) och handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter, däribland handel med varumärkesförfalskade varor (TRIPs) på grundval av EG-fördraget, närmare bestämt uteslutande på grundval av artikel 113 eller i kombination med artikel 100a och/eller artikel 235 i fördraget?

2. behörighet att ensam ingå de delar av WTO-avtalet som rör varor och/eller tjänster som uteslutande omfattas av EKSG- och Euratom-fördragens tillämpningsområde?

3. Om ovanstående frågor besvaras jakande, påverkar detta medlemsstaternas förmåga att ingå WTO-avtalet mot bakgrund av att det redan träffats överenskommelse om att de kommer att bli ursprungliga medlemmar av WTO?"

7 Den 15 april 1994 i Marrakech undertecknades de avtal som blev resultatet av Uruguayrundan. För gemenskapen och dess medlemsstater undertecknades avtalen i enlighet med de ovannämnda besluten (se punkt 5).

8 Den 24 maj 1994 tillställdes rådet och medlemsstaterna kommissionens begäran om yttrande.

II - Upptagande till sakprövning av begäran

9 Det skall inledningsvis erinras om att det av domstolens fasta rättspraxis framgår att yttrande från domstolen i enlighet med artikel 228.6 i fördraget kan inhämtas om frågor som rör kompetensfördelningen mellan gemenskapen och medlemsstaterna i fråga om ingående av ett bestämt avtal med tredje land, vilket är fallet här (se särskilt yttrande 1/75 av den 11 november 1975, Rec. 1975, s. 1355, särskilt s. 1360, yttrande 1/78 av den 4 oktober 1979, Rec. 1979, s. 2871, punkt 30, samt yttrande 2/91 av den 19 mars 1993, Rec. 1993, s. I-1061, punkt 3).

10 Spanien har yrkat att begäran om yttrande inte skall tas upp till prövning. Enligt Spaniens mening kan förfarandet om begäran om yttrande i enlighet med artikel 228 endast inledas så länge gemenskapen ännu inte har åtagit sig en folkrättslig förpliktelse. Spanien har påpekat att undertecknandet av slutakten i Marrakech syftade till att bestyrka de texter som blev resultatet av förhandlingarna och innebar dessutom att de undertecknande parterna förband sig att lägga fram texterna för godkännande av sina respektive myndigheter. Rådet och den nederländska regeringen har begränsat sig till att uttrycka tvivel om huruvida ett avtal som redan har undertecknats fortfarande kan anses utgöra ett tilltänkt avtal i den mening som avses i artikel 228.

11 Dessa invändningar och tvivel kan inte godtas.

12 Domstolen kan anmodas att meddela ett yttrande enligt artikel 228.6 i fördraget när som helst innan gemenskapen slutgiltigt har förklarat sig villig att bindas av avtalet. Så länge denna förklaring inte föreligger, förblir avtalet ett tilltänkt avtal. Följaktligen finns det inget hinder mot att den föreliggande begäran tas upp till prövning.

III - Formuleringen av kommissionens frågor

13 Rådet har kritiserat det sätt på vilket kommissionen har formulerat sina frågor. Eftersom förfarandet gäller ett avtal som har undertecknats av gemenskapen och av medlemsstaterna i enlighet med deras respektive behörighet, handlar det inte om att klarlägga om gemenskapen ensam kan underteckna och ingå detta avtal (vilket är en hypotetisk fråga enligt rådets mening), utan om "gemenskapens och medlemsstaternas gemensamma ingående av de avtal som blev resultatet av Uruguay-rundan är ... förenligt med den kompetensfördelning som föreskrivs i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskaperna". Detta är inte fallet om avtalet i sin helhet omfattas av gemenskapens exklusiva behörighet.

14 Rådets kritik, till vilken den portugisiska regeringen har anslutit sig, kan inte godtas. Oavsett om frågorna ställs så som rådet har föreslagit eller om de formuleras i de ordalag som kommissionen har valt, är den grundläggande frågan om gemenskapen har exklusiv behörighet att ingå WTO-avtalet och dess bilagor. Det är denna grundläggande fråga som domstolen i det följande avser att ta ställning till i detta yttrande. Domstolen kommer i tur och ordning att undersöka vissa särskilda frågor som uppstår i samband med de multilaterala avtalen rörande varuhandel, GATS-avtalet samt TRIPs-avtalet. Domstolen skall emellertid först pröva de argument som rådet och vissa av de regeringar som har inkommit med yttranden har framfört rörande representationen av medlemsstater tillhörande territorier och de argument som den portugisiska regeringen har framfört i samband med medlemsstaternas deltagande i finansieringen av WTOs verksamhet.

VI - Representationen av vissa medlemsstaterna tillhörande territorier

15 Mot kommissionens ståndpunkt att gemenskapen har exklusiv behörighet att ingå WTO-avtalet och dess bilagor har rådet och flera av de regeringar som har inkommit med yttranden anfört att vissa medlemsstater har fortsatt behörighet att ingå och genomföra avtal för de territorier på vilka fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna inte är tillämpliga.

16 Den franska regeringen har dessutom anfört att WTO-avtalet och dess bilagor på flera punkter faller utanför området för associationsordningen för de utomeuropeiska länderna och territorierna (ULT) och att den således i detta avseende är ensam behörig att ingå WTO-avtalet och dess bilagor.

17 Som domstolen fastslog i ovannämnda yttrande 1/78 (punkt 62) befinner sig de ifrågavarande territorierna i förhållande till gemenskapen i samma situation som tredje land, eftersom de inte omfattas av EEG-fördragets tillämpningsområde. Följaktligen är det i egenskap av företrädare internationellt för dem tillhörande territorier som inte omfattas av gemenskapsrättens område och inte såsom medlemmar av gemenskapen som de stater, till vilka dessa territorier hör, har befogenhet att delta i avtalet.

18 Som domstolen emellertid underströk i det yttrandet (samma punkt) kan dessa medlemsstaters särskilda ställning inte påverka avgörandet av frågan om avgränsningen av behörighetsområdena inom gemenskapen.

V - Budgetära och finansiella frågor

19 Den portugisiska regeringen har med hänvisning till artikel VII i WTO-avtalet, enligt vilken varje medlem skall bidra till WTOs utgifter, och med beaktande av att gemenskapens medlemsstater får status som ursprungliga medlemmar i WTO (se artikel XI.1) anfört att denna omständighet är tillräcklig för att motivera att medlemsstaterna deltar i ingåendet av avtalet, även om finansieringen inte har samma avgörande betydelse som i det internationella naturgummiavtalet, som var föremål för ovannämnda yttrande 1/78. Den portugisiska regeringen har vidare anfört ett skäl som grundas på landets egen författning, enligt vilken det krävs att det nationella parlamentet godkänner internationella fördrag som föreskriver att Republiken Portugal skall delta i internationella organisationer

20 Vad beträffar det sistnämnda argumentet är det tillräckligt att påpeka att bestämmelser i den interna rättsordningen, även av konstitutionell natur, inte kan förändra den folkrättsliga kompetensfördelningen mellan medlemsstaterna och gemenskapen såsom den framgår av fördraget.

21 Det förstnämnda argumentet kan inte heller godtas. När det är fråga om en internationell organisation som endast förfogar över en driftsbudget och inte själv har möjlighet att genomföra finansiella åtgärder, kan det förhållandet att medlemsstaterna står för Världshandelsorganisationens utgifter inte i sig motivera att medlemsstaterna deltar vid ingåendet av avtalet.

VI - De multilaterala avtalen rörande varuhandel

22 Vad gäller de multilaterala avtalen rörande varuhandel är kommissionen och de parter som har inkommit med yttranden överens om att dessa till övervägande del omfattas av den exklusiva behörighet rörande den gemensamma handelspolitiken som gemenskapen har enligt artikel 113 i EG-fördraget. Meningsskiljaktigheterna avser endast särskilda punkter.

23 Varken rådet eller någon av de medlemsstater som har inkommit med yttranden har bestritt att gemenskapen, såsom kommissionen har gjort gällande, har exklusiv behörighet att ingå de multilaterala avtalen om handel med varor i den mån dessa är tillämpliga på Euratom-varor. Eftersom kommissionen emellertid fört fram denna problemställning i sin andra fråga, skall den tas upp till prövning.

24 Det framgår av artikel 232.2 i EG-fördraget att bestämmelserna i det fördraget inte skall "inverka på bestämmelserna i Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen". Eftersom Euratom-fördraget inte innehåller några bestämmelser om utrikeshandel, finns det ingenting som hindrar att avtal som ingås enligt artikel 113 i EG-fördraget utsträcks till att omfatta även internationell handel med Euratom-produkter.

25 Däremot finns det en motsättning med avseende på EKSG-varor mellan å ena sidan kommissionen, vars uppfattning är att gemenskapens exklusiva behörighet enligt artikel 113 i EG-fördraget även gäller för EKSG-varor, och å andra sidan rådet och de flesta av de medlemsstater som har inkommit med yttranden, vilka med stöd av artikel 71 i EKSG-fördraget hävdar att behörigheten tillkommer medlemsstaterna.

26 Visserligen föreskrivs i artikel 71 i EKSG-fördraget att "om inte fördraget föreskriver annat, skall medlemsstaternas regeringars kompetens på det handelspolitiska området inte påverkas genom tillämpningen av detta fördrag". Vidare framgår det av artikel 232.1 i EG-fördraget att det fördraget inte skall medföra någon ändring i bestämmelserna i Fördraget om upprättandet av EKSG, särskilt inte vad avser medlemsstaternas rättigheter och förpliktelser och befogenheterna för institutionerna.

27 Eftersom EKSG-fördraget emellertid upprättades vid en tidpunkt då den europeiska ekonomiska gemenskapen ännu inte existerade, kan artikel 71 i det fördraget endast ha varit avsedd att gälla kol- och stålvaror. Under alla förhållanden kan medlemsstaterna enligt denna artikel endast ha behörighet med avseende på avtal som särskilt gäller EKSG-varor. Däremot är gemenskapen ensam behörig enligt artikel 113 att ingå ett avtal av allmän karaktär med tredje land, dvs. ett avtal som inbegriper alla slags varor, även om det bland dessa varor också finns EKSG-varor. Som domstolen fastslog i ovannämnda yttrande 1/75 (s. 1365, tredje stycket) är det uteslutet att artikel 71 i EKSG-fördraget kan "sätta artiklarna 113 och 114 i EEG-fördraget ur spel och påverka gemenskapens behörighet vad gäller förhandling och ingående av internationella avtal inom området för den gemensamma handelspolitiken". I det föreliggande fallet framgår det av en genomgång av de multilaterala avtalen rörande varuhandel att inget av dessa särskilt gäller EKSG-varor. Härav följer att gemenskapens exklusiva behörighet att ingå dessa avtal inte kan ifrågasättas på den grunden att de även är tillämpliga på EKSG-varor.

28 Rådet har anfört att artikel 43 i EG-fördraget måste användas som grund för rådets beslut att ingå WTO-avtalet och dess bilagor med avseende på avtalet om jordbruk, eftersom detta avtal inte endast gäller de handelsåtgärder som är tillämpliga på den internationella handeln med jordbruksprodukter utan också och i synnerhet de interna reglerna om organisationen av jordbruksmarknaderna. Förenade kungariket har särskilt förklarat att de åtaganden att begränsa internt stöd och exportrestitutioner som följer av avtalet om jordbruksvaror kommer att påverka de gemensamma marknadsordningarna och att de faller utanför ramen för artikel 113 i EG-fördraget, eftersom de berör gemenskapsvaror men inte importerade varor.

29 Vad beträffar Avtalet om jordbruk, har artikel 43 visserligen ansetts utgöra den lämpliga rättsliga grunden för ett direktiv med syftet att införa enhetliga regler om villkoren för marknadsföring av varor, inte bara i handeln inom gemenskapen utan även när varorna har ursprung i tredje land (se domen av den 16 november 1989 i mål C-131/87 kommissionen mot rådet, Rec. 1989, s. I-3764, punkt 27). Det direktivet var emellertid avsett att förverkliga ett eller flera av de mål för den gemensamma jordbrukspolitiken som anges i artikel 39 i fördraget. Det är inte fallet med Avtalet om jordbruk, vilket utgör en bilaga till WTO-avtalet. Målet med Avtalet om jordbruk är att globalt etablera "ett rättvist och marknadsbaserat system för jordbrukshandel" (se preambeln till Avtalet om jordbruk). Det förhållandet att de åtaganden som följer av detta avtal innebär att interna genomförandeåtgärder antas på grundval av artikel 43 i fördraget hindrar inte att de internationella åtagandena som sådana kan ingås enbart med stöd av artikel 113.

30 Rådet har vidare anfört att artikel 43 i EG-fördraget skall användas som grund också för dess beslut att ingå Avtalet om tillämpning av sanitära och fytosanitära åtgärder av samma skäl som framfördes beträffande Avtalet om jordbruk.

31 Denna ståndpunkt kan inte godtas. Avtalet om tillämpning av sanitära och fytosanitära åtgärder begränsar sig till att, vilket framgår av dess motivering, "etablera ett multilateralt regelverk till vägledning för utvecklandet, införandet och upprätthållandet av sanitära och fytosanitära åtgärder i syfte att minimera deras negativa effekter på handeln". Ett sådant avtal kan ingås enbart på grundval av artikel 113.

32 Enligt den nederländska regeringen är det motiverat att gemenskapen och medlemsstaterna deltar i WTO-avtalet gemensamt, eftersom medlemsstaterna har en egen behörighet i fråga om tekniska handelshinder med anledning av att vissa gemenskapsdirektiv på detta område är av fakultativ karaktär och på grund av att en fullständig harmonisering inte har uppnåtts och inte är planerad på detta område.

33 Detta argument kan inte godtas. Avtalet om tekniska handelshinder måste anses omfattat av den gemensamma handelspolitiken, eftersom dess bestämmelser endast syftar till att säkerställa att tekniska föreskrifter och standarder och förfaranden för bedömning av överensstämmelse med tekniska föreskrifter och standarder inte skapar onödiga hinder för den internationella handeln (se motiveringen och artiklarna 2.2 och 5.1.2 i avtalet).

34 Det framgår av de föregående övervägandena att gemenskapen har exklusiv behörighet enligt artikel 113 i EG-fördraget att ingå de multilaterala avtalen rörande varuhandel.

VII - Artikel 113 i EG-fördraget, GATS-avtalet och TRIPs-avtalet

35 Kommissionens huvudsakliga ståndpunkt är att ingåendet av både GATS- och TRIPs-avtalet omfattas av den exklusiva behörighet som gemenskapen har i fråga om handelspolitik enligt artikel 113 i EG-fördraget. Rådet, de medlemsstater som har inkommit med yttranden samt Europaparlamentet, som efter begäran har medgetts inkomma med yttrande, har i huvudsak starkt bestritt denna ståndpunkt. Domstolen skall först pröva kommissionens huvudsakliga ståndpunkt mot bakgrund av GATS-avtalet respektive TRIPs-avtalet.

A - GATS-avtalet

36 Kommissionen har i huvudsak hänvisat till att domstolen inte tolkat begreppet gemensam handelspolitik restriktivt (se ovannämnda yttrande 1/78, punkterna 44 och 45), till sambandet eller överlappningen mellan varor och tjänster, GATS-avtalets syfte samt de instrument som används, och anfört att tjänster ingår i den gemensamma handelspolitiken utan att det är nödvändigt att göra åtskillnad mellan de olika formerna för tillhandahållande av tjänster och särskilt inte mellan tjänster som tillhandahålls direkt över gränser respektive tjänster som tillhandahålls genom kommersiell närvaro i mottagarens hemland. Kommissionen har även anfört att internationella handelsavtal på transportområdet (i motsats till de som rör säkerhetsbestämmelser) omfattas av den gemensamma handelspolitiken och inte av den särskilda avdelning i fördraget som rör den gemensamma transportpolitiken.

37 Först skall andra tjänster än transporter behandlas och därefter de särskilda tjänster som transporterna utgör.

38 Vad beträffar den första kategorin skall det inledningsvis erinras om att domstolen i yttrande 1/75 - i vilket den hade att ta ställning till räckvidden av gemenskapens behörighet i fråga om en överenskommelse om en norm för lokala omkostnader - uttalade att "området för den gemensamma handelspolitiken och närmare bestämt exportpolitiken omfattar med nödvändighet reglerna för exportstöd och särskilt åtgärder beträffande krediter till finansiering av lokala omkostnader i samband med exporttransaktioner" (Rec. 1975, s. 1362). De ifrågavarande lokala omkostnaderna rörde omkostnader för tillhandahållande av både varor och tjänster. Domstolen medgav ändå att gemenskapen hade exklusiv behörighet utan att göra åtskillnad mellan varor och tjänster.

39 I ovannämnda yttrande 1/78 (punkt 44) tillbakavisade domstolen att artikel 113 ges en tolkning "som innebär att den gemensamma handelspolitiken begränsas till användandet av sådana instrument som endast är avsedda att påverka utrikeshandelns traditionella delar". Däremot ansåg domstolen att "regleringen av handeln med tredje land skall ske i ett brett perspektiv" vilket framgår av "det förhållandet att uppräkningen i artikel 113 av handelspolitikens ämnen ... inte är uttömmande" (ovannämnda yttrande 1/78, punkt 45).

40 Kommissionen har i sin begäran om yttrande påpekat att i vissa utvecklade länder har tjänstesektorn blivit den dominerande sektorn i ekonomin och att det pågår en grundläggande strukturomvandling av världsekonomin. Vanlig varuproduktion tenderar att flyttas över till utvecklingsländerna, medan de utvecklade länderna är på väg att bli främst exportörer av tjänster och varor med högt mervärde. Domstolen finner att denna utveckling bekräftas av WTO-avtalet och dess bilagor, som har varit föremål för en samlad förhandlingsprocess som omfattade både varor och tjänster.

41 Med beaktande av denna utveckling i världshandeln hindrar den gemensamma handelspolitikens öppna karaktär enligt fördraget att handeln med tjänster på förhand och principiellt utesluts från tillämpningsområdet för artikel 113 i fördraget, såsom vissa av de regeringar som har inkommit med yttranden önskar.

42 För att förtydliga denna slutsats skall emellertid den definition av handel med tjänster som ges i GATS-avtalet tas i beaktande för att pröva om inte fördragets system i sin helhet kan utgöra en begränsning för i vilken grad handel med tjänster kan inkluderas i artikel 113.

43 Handel med tjänster i den mening som avses i GATS-avtalet innefattar enligt artikel I.2 fyra former av tillhandahållande av tjänster: 1) gränsöverskridande tillhandahållande som inte innebär förflyttning av personer, 2) konsumtion i utlandet som innebär att konsumenten förflyttar sig till den WTO-medlems territorium där den som tillhandahåller tjänsten är etablerad, 3) kommersiell närvaro, dvs. närvaron av ett dotterbolag eller en filial på den WTO-medlems territorium där tjänsten skall tillhandahållas, 4) närvaron av fysiska personer från ett WTO-medlemsland varigenom en tillhandahållare från ett medlemsland kan tillhandahålla tjänster på en annan medlems territorium.

44 Vad beträffar gränsöverskridande tillhandahållande tillhandahålls tjänsten av en tillhandahållare som är etablerad i ett visst land åt en mottagare som har sitt hemvist i ett annat land. Tillhandahållaren förflyttar sig inte till mottagarens land och omvänt förflyttar sig inte mottagaren till tillhandahållarens land. Denna situation saknar inte likheter med ett varuutbyte, som utan tvivel omfattas av den gemensamma handelspolitiken i den mening som avses i fördraget. Det finns således inget särskilt skäl till varför ett sådant utförande inte skall omfattas av begreppet gemensam handelspolitik.

45 Detsamma gäller inte för de tre övriga formerna för tillhandahållande av tjänster som avses i GATS-avtalet: konsumtion i utlandet, kommersiell etablering och närvaro av fysiska personer.

46 Vad beträffar fysiska personer framgår det av artikel 3 i fördraget - i vilken det görs skillnad mellan "en gemensam handelspolitik" i punkt b) och "åtgärder som avser personers inresa till och rörlighet" i punkt d) -att reglerna för behandling av medborgare från tredje land då dessa passerar en medlemsstats yttre gräns inte kan anses ingå i den gemensamma handelspolitiken. Mer allmänt visar det förhållandet att fördraget innehåller särskilda kapitel om fri rörlighet för personer, såväl fysiska som juridiska, att dessa områden inte omfattas av den gemensamma handelspolitiken.

47 Härav följer att de sätt att tillhandahålla tjänster som i GATS benämns "konsumtion i utlandet", "kommersiell etablering" och "närvaro av fysiska personer" inte omfattas av den gemensamma handelspolitiken.

48 Härefter skall den särskilda form av tjänster som transporter utgör prövas. Transporter behandlas i fördraget i en särskild avdelning (avdelning IV), som är skild från avdelning VII som behandlar den gemensamma handelspolitiken. Det var just med avseende på transportpolitiken som domstolen första gången fastslog att gemenskapens behörighet att ingå internationella avtal "inte enbart framgår av en uttrycklig tilldelning i fördraget - som är fallet med artiklarna 113 och 114 i fråga om tull- och handelsavtal och i artikel 228 i fråga om associeringsavtal - utan kan även följa av andra bestämmelser i fördraget och av rättsakter som antagits av gemenskapens institutioner inom ramen för dessa bestämmelser" (se domen av den 31 mars 1971 i mål 22/70 kommissionen mot rådet, den så kallade AETR-domen, Rec. 1971, s. 263, punkt 16). Den tanke som ligger bakom denna dom är att internationella avtal på transportområdet inte omfattas av artikel 113.

49 Betydelsen av AETR-domen kan inte begränsas genom att en distinktion görs mellan avtal som rör säkerhetsbestämmelser, såsom bestämmelser om yrkeschaufförers körtid som det var fråga om i AETR-domen, och handelsavtal.

50 I AETR-domen görs inte någon sådan distinktion. Domstolen bekräftade sin uppfattning i yttrande 1/76 av den 26 april 1977 (Rec. 1977, s. 741) med avseende på ett avtal som hade till syfte att sanera de ekonomiska förhållandena inom flod- och kanalbåttransporterna, dvs. ett ekonomiskt avtal som inte gällde införandet av säkerhetsbestämmelser. För övrigt har ett flertal avtal ingåtts med tredje land på grundval av avdelningen "transporter". Förenade kungariket har i sitt yttrande bifogat en lång lista över sådana avtal.

51 Kommissionen har vidare till stöd för sin uppfattning anfört en rad embargoåtgärder som har antagits på grundval av artikel 113 och som har inbegripit avbrytande av transporttjänster (åtgärder mot Irak: rådets förordning (EEG) nr 2340/90 av den 8 augusti 1990 om hinder mot gemenskapens handel vad beträffar Irak och Kuwait (EGT L 213, s. 1, fransk version; svensk specialutgåva, del 11, volym 16), rådets förordning (EEG) nr 3155/90 av den 29 oktober 1990 om utvidgning och ändring av förordning (EEG) nr 2340/90 om hinder mot gemenskapens handel vad beträffar Irak och Kuwait (EGT L 304, s. 1, fransk version; svensk specialutgåva, del 11, volym 16), samt rådets förordning (EEG) nr 1194/91 av den 7 maj 1991 om ändring av förordning (EEG) nr 2340/90 och (EEG) nr 3155/90 om förhindrande av gemenskapens handel med Irak och Kuwait (EGT L 115, s. 37, fransk version; svensk specialutgåva, del 11, volym 17); åtgärder mot Förbundsrepubliken Jugoslavien (Serbien och Montenegro): rådets förordning (EEG) nr 990/93 av den 26 april 1993 om handel mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Federala Republiken Jugoslavien (Serbien och Montenegro) (EGT L 102, s. 14, fransk version; svensk specialutgåva, del 11, volym 22); åtgärder mot Haiti: rådets förordning (EEG) nr 1608/93 av den 24 juni 1993 om införande av ett embargo mot viss handel mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Haiti (EGT L 155, s. 2, fransk version, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå). Dessa tidigare rättsakter är inte av avgörande betydelse. Såsom Europaparlamentet med rätta har konstaterat skulle embargot, eftersom det i första hand rörde export och import av varor, inte ha kunnat vara effektivt om det inte samtidigt hade beslutats om en indragning av transporttjänster. Denna åtgärd framstår som ett nödvändigt komplement till huvudåtgärden. Dessa tidigare rättsakter är således irrelevanta för frågan om huruvida gemenskapen har exklusiv behörighet enligt artikel 113 att ingå internationella avtal på transportområdet.

52 Under alla omständigheter följer av domstolens fasta rättspraxis att enbart rådets praxis inte kan utgöra grund för att avvika från regler i fördraget och kan följaktligen inte ge upphov till ett prejudikat som binder gemenskapens institutioner i fråga om vilken rättslig grund som är den korrekta (dom av den 23 februari 1988 i mål 68/86 Förenade kungariket mot rådet, Rec. 1988, s. 855, punkt 24).

53 Det framgår av de föregående övervägandena att endast gränsöverskridande tillhandahållanden ingår i tillämpningsområdet för artikel 113 och att internationella avtal på transportområdet inte omfattas därav.

B - TRIPs-avtalet

54 Kommissionen har till stöd för sin uppfattning att gemenskapen har exklusiv behörighet enligt artikel 113 i fördraget huvudsakligen anfört att reglerna om immaterialrätter har ett nära samband med handeln med de varor och tjänster på vilka de tillämpas.

55 Det skall först anmärkas att avsnitt 4 i del III av TRIPs-avtalet, som rör medel för säkerställande av skydd för immaterialrätter, innehåller särskilda regler i samband med gränsåtgärder. Såsom Förenade kungarikets regering har anmärkt har detta avsnitt sin motsvarighet i rådets förordning (EEG) nr 3842/86 av den 1 december 1986 om åtgärder för att förhindra övergång till fri omsättning av varumärkesförfalskade varor (EGT L 357, s. 1, fransk version; svensk specialutgåva, del 02, volym 04, s. 213). I den mån denna förordning rör förbudet mot varumärkesförfalskade varors övergång till fri omsättning antogs den med rätta på grundval av artikel 113 i fördraget, eftersom det rör sig om åtgärder som skall vidtas av tullmyndigheterna vid gemenskapens yttre gränser. Eftersom sådana åtgärder kan antas självständigt av gemenskapens institutioner på grundval av artikel 113 i EG-fördraget tillkommer det enbart gemenskapen att ingå internationella avtal om sådana frågor.

56 Bortsett från de bestämmelser i TRIPs-avtalet som rör förbudet mot varumärkesförfalskade varors övergång till fri omsättning kan kommissionens ståndpunkt emellertid inte godtas.

57 Det finns visserligen ett samband mellan immaterialrätt och varuhandel. Immaterialrätter gör det möjligt för innehavaren att hindra tredje man från att företa vissa handlingar. Möjligheten att förbjuda användandet av ett varumärke, tillverkningen av en vara, avbildandet av ett mönster eller mångfaldigandet av en bok, en skiva eller en videokassett har ofrånkomligen påverkan på handeln. Immaterialrätter är för övrigt särskilt avsedda att ha en sådan påverkan. Detta är inte tillräckligt för att de skall anses ingå i tillämpningsområdet för artikel 113. Immaterialrätter avser inte särskilt den internationella handeln utan de påverkar i lika hög grad, om inte i högre grad, den interna handeln.

58 Såsom den franska regeringen med rätta har anmärkt är TRIPs-avtalets främsta syfte att stärka och harmonisera skyddet av immaterialrätt över hela världen. Kommissionen har själv medgivit att eftersom TRIPs-avtalet föreskriver regler på områden där det inte finns några harmoniseringsåtgärder inom gemenskapen, skulle ingåendet av avtalet samtidigt göra det möjligt att uppnå en harmonisering inom gemenskapen vilket skulle bidra till inrättandet av den gemensamma marknaden och dess funktion.

59 Det skall i detta sammanhang påpekas att gemenskapen när det gäller intern lagstiftning visserligen har behörighet att inom området för immaterialrätt harmonisera nationell lagstiftning i enlighet med artiklarna 100 och 100a och kan använda artikel 235 som grund för att skapa nya rättigheter som har företräde framför nationella rättigheter, vilket den gjorde i förordningen om gemenskapsvarumärken (rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken, EGT L 11 av den 14 januari 1994, s. 1). För dessa bestämmelser gäller andra röstningsregler (enhällighet vad beträffar artiklarna 100 och 235) eller andra förfaranderegler (hörande av parlamentet vad beträffar artiklarna 100 och 235, medbeslutandeförfarandet vad beträffar artikel 100a) än dem som är tillämpliga inom ramen för artikel 113.

60 Om gemenskapen tillerkändes exklusiv behörighet att ingå avtal med tredje land om harmonisering av skyddet av immaterialrätter och att samtidigt genomföra en harmonisering på gemenskapsnivå, skulle gemenskapens institutioner kunna undandra sig de krav som åläggs dem internt i fråga om förfarande- och röstningsregler.

61 Denna slutsats kan inte påverkas av institutionernas praxis att anta självständiga åtgärder eller att ingå avtal med tredje land på grundval av artikel 113.

62 Kommissionen har åberopat tre fall där det med stöd av "det nya handelspolitiska instrumentet" (rådets förordning (EEG) nr 2641/84 av den 17 september 1984 om att stärka den gemensamma handelspolitiken särskilt när det gäller skydd mot otillåtet handelsbruk (EGT L 252, s. 1, fransk version; svensk specialutgåva, del 11, volym 11, s. 151), som antogs just på grundval av artikel 113 i fördraget) har inletts ett förfarande för att tillvarata gemenskapens intressen på området för immaterialrätt (kommissionens beslut 87/251/EEG av den 12 mars 1987 om inledande av ett internationellt förfarande för samråd och lösande av tvister rörande Förenta staternas åtgärd att inte tillåta import av vissa aramidfibrer till Förenta staterna (EGT L 117, s. 18, fransk version; svensk specialutgåva, del 11, volym 11, s. 439); meddelande om inledande av ett "förfarande mot otillåtet handelsbruk" rörande otillåtet mångfaldigande av ljudinspelningar i Indonesien (EGT 1987, C 136, s. 3, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå); meddelande om inledande av ett undersökningsförfarande rörande otillåtet handelsbruk i den mening som avses i rådets förordning (EEG) nr 2641/84, som består i piratkopiering i Thailand av ljudinspelningar gjorda i gemenskapen (EGT 1991, C 189, s. 26, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå).

63 De åtgärder som kan vidtas i enlighet med denna förordning för att reagera mot att det i ett tredje land saknas skydd av immateriella rättigheter som innehas av gemenskapsföretag (eller mot att dessa diskrimineras i detta hänseende) har inget samband med den harmonisering av skyddet av immaterialrätt som är TRIPs-avtalets främsta syfte. Enligt artikel 10.3 i ovannämnda förordning nr 2641/84 handlar det till att börja med om att tillfälligt ställa in eller dra tillbaka varje förmån som är ett resultat av handelspolitiska förhandlingar, vidare om höjning av befintliga tullar eller införandet av andra importavgifter och slutligen om införandet av kvantitativa restriktioner eller varje annan åtgärd som förändrar import- eller exportvillkoren avseende det ifrågavarande tredje landet. Alla dessa åtgärder omfattas på grund av själva sin karaktär av handelspolitiken.

64 Kommissionen stöder sig även på de åtgärder som gemenskapen har vidtagit mot Korea inom ramen för rådets förordning (EEG) nr 4257/88 av den 19 december 1988 om tillämpning av allmänna tullförmåner för vissa industriprodukter med ursprung i utvecklingsländerna för år 1989 (EGT L 375, s. 1, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå). Eftersom Korea hade diskriminerat mellan sina handelspartner i fråga om skydd av immaterialrätter (se det artonde övervägandet till förordningen), ställde gemenskapen in de allmänna tullförmånerna för koreanska varor (artikel 1.3 i nämnda förordning).

65 Detta argument är lika irrelevant som det föregående. Eftersom beviljandet av allmänna tullförmåner är en handelspolitisk åtgärd, vilket domstolen har slagit fast (se den så kallade "allmänna tullförmåner"-domen av den 26 mars 1987 i mål 45/86 kommissionen mot rådet, Rec. 1987, s. 1493, punkt 21), gäller detsamma för inställelse av dem. Detta visar inte på något sätt att gemenskapen skulle ha exklusiv behörighet enligt artikel 113 att med tredje land ingå ett avtal om en världsomspännande harmonisering av skyddet av immaterialrätter.

66 Kommissionen har till stöd för sin ståndpunkt dessutom hänvisat till bestämmelser om skydd av immaterialrätter som finns i avtal som har ingåtts med tredje land på grundval av artikel 113 i fördraget.

67 Det skall påpekas att räckvidden av dessa bestämmelser är ytterst begränsad. I Avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskaperna och Kina om handel med textilvaror, paraferat den 9 december 1988 (EGT L 380, s. 1, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), liksom i Avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskaperna och Sovjetunionen om handel med textilvaror, paraferat den 11 december 1989 (EGT L 397, s. 1, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) föreskrivs endast om ett konsultationsförfarande beträffande skydd för varumärken och mönster till textilvaror. Dessutom innehåller de tre interimsavtalen mellan gemenskapen och vissa östeuropeiska länder (avtal med Ungern av den 16 december 1991 (EGT 1992, L 116, s. 1, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), avtal med Tjeckoslovakien av den 16 december 1991 (EGT 1992, L 115, s. 1, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), avtal med Bulgarien av den 8 mars 1993 (EGT L 323, s. 1, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) alla en likalydande bestämmelse i vilken dessa länder uppmanas att förbättra skyddet för immaterialrätter för att inom en viss tid uppnå "en skyddsnivå som är likvärdig med den som i gemenskapen säkerställs" genom gemenskapens rättsakter. Såsom den franska regeringen med rätta har påpekat är en bestämmelse av det här slaget endast bindande för det tredje land som är avtalspart.

68 Det förhållandet att gemenskapen och dess institutioner har rätt att i avtal med tredje land, som dessutom omfattas av artikel 113, införa underordnade bestämmelser om rena konsultationsförfaranden eller bestämmelser genom vilka den andra parten uppmanas att höja nivån på skyddet för immaterialrätter innebär inte att gemenskapen har exklusiv behörighet att ingå ett internationellt avtal av TRIPs-avtalets beskaffenhet och omfattning.

69 Slutligen är det visserligen riktigt, såsom kommissionen har anfört, att avtalet med Österrike av den 23 december 1988 om kontroll och ömsesidigt skydd av kvalitetsviner och "retsinavin" (EGT 1989, L 56, s. 1, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) och avtalet med Australien av den 26 och 31 januari 1994 om handel med vin (EGT L 86, s. 1, fransk version; svensk specialutgåva, del 03, volym 56, s. 146) innehåller bestämmelser om ömsesidigt skydd av vinbeteckningar. Namnen på österrikiska vinregioner är således inom gemenskapens territorium uteslutande förbehållna de österrikiska viner som de avser och kan endast användas på de villkor som är fastställda i österrikiska lagar och författningar (artikel 3.3 i avtalet). En liknande bestämmelse finns i avtalet med Australien (artikel 7.3).

70 Såsom det emellertid framgår av ingressen till rådets beslut 94/184/EG av den 24 januari 1994 om ingående av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Australien om handel med vin (EGT L 86, s. 1) ingicks detta avtal på gemenskapsnivå, eftersom avtalets bestämmelser är direkt knutna till åtgärder inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, särskilt gemenskapsbestämmelserna om vin och vinodling. Dessutom kan detta prejudikat inte åberopas med avseende på patent och mönster, skyddet av hemlig teknisk information, varumärken eller upphovsrätt som också omfattas av TRIPs-avtalet.

71 Mot bakgrund av vad som anförts ovan skall det fastslås, att bortsett från de bestämmelser i TRIPs-avtalet som rör förbudet mot varumärkesförfalskade varors övergång till fri omsättning, omfattas detta inte av den gemensamma handelspolitiken.

VIII - Europeiska gemenskapens implicita externa

befogenheter, GATS-avtalet och TRIPs-avtalet

72 För det fall domstolen inte skulle godta kommissionens i första hand framförda argument, att gemenskapen har exklusiv behörighet i enlighet med artikel 113, har kommissionen i andra hand anfört att gemenskapens exklusiva behörighet att ingå GATS- och TRIPs-avtalen underförstått framgår av fördragets bestämmelser om gemenskapens interna behörighet eller av förekomsten av sekundärrättsakter, varigenom denna interna behörighet utövas eller av nödvändigheten att åta sig internationella förpliktelser för att nå ett internt gemenskapsmål. Kommissionen har också anfört att även om gemenskapen inte förfogar över tillräckliga befogenheter på grundval av särskilda bestämmelser i fördraget eller i sekundärrättsakter, har den exklusiv behörighet med stöd av artiklarna 100a och 235 i fördraget. Rådet och de medlemsstater som har inkommit med yttranden har medgivit att gemenskapen besitter vissa befogenheter men har bestritt att dessa är exklusiva.

A - GATS-avtalet

73 Vad gäller GATS-avtalet har kommissionen gjort gällande tre möjliga källor för en exklusiv extern behörighet för gemenskapen: de befogenheter som fördraget ger gemenskapens institutioner på det interna planet, nödvändigheten av att ingå avtalet för att nå ett gemenskapsmål och slutligen artiklarna 100a och 235.

74 Kommissionen har för det första anfört att det i GATS-avtalet inte finns något område eller någon särskild bestämmelse där gemenskapen inte har motsvarande befogenheter att vidta åtgärder på det interna planet. Dessa befogenheter framgår enligt kommissionens uppfattning av kapitlen om etableringsrätt, om frihet att tillhandahålla tjänster och om transporter. Av dessa befogenheter på det interna planet följer en exklusiv extern behörighet.

75 Denna ståndpunkt kan inte godtas.

76 Det var på grundval av bestämmelsen i artikel 75.1 a - som gäller även för transporter till och från tredje land, såvitt avser den del av transportsträckan som ligger inom gemenskapens territorium - som domstolen i den ovannämnda AETR-domen (punkt 27) slog fast att "gemenskapens behörighet omfattar förbindelser som lyder under folkrätten och inbegriper följaktligen på det aktuella området behovet av avtal med berörda tredjeländer".

77 Inte heller på transportområdet följer emellertid gemenskapens exklusiva externa behörighet utan vidare av dess befogenhet att utfärda interna regler. Såsom domstolen påpekade i AETR-domen (punkterna 17 och 18) mister medlemsstaterna - oavsett om de handlar individuellt eller gemensamt - sin rätt att åta sig förpliktelser gentemot tredje land endast i den mån gemensamma bestämmelser införs som kan påverkas av dessa förpliktelser. Det är först i och med att interna regler införs som gemenskapens externa behörighet blir exklusiv. Alla transportfrågor har emellertid ännu inte blivit föremål för gemensamma regler.

78 Kommissionen har vid förhandlingen gjort gällande att den frihet som lämnats medlemsstaterna att föra en utrikespolitik baserad på bilaterala avtal med tredje länder oundvikligen kommer att medföra en snedvridning av flödet av tjänster och successivt undergräva den inre marknaden. Enligt kommissionen kommer de resande således att välja att flyga från flygplatser i medlemsstater som med ett tredje land och detta lands flygbolag har ingått ett bilateralt avtal av typen "open skies", vilket gör det möjligt att erbjuda det bästa förhållandet mellan pris och kvalitet på transportområdet. Kommissionen har vidare anfört att det uppstått en snedvridning av konkurrensen mellan nederländska och tyska transportföretag med avseende på trafiken till Ryssland, Vitryssland och de baltiska staterna som en följd av att det föreligger ett avtal mellan Tyskland och Polen enligt vilket tyska transportföretag är befriade från transiteringsavgift, medan nederländska transportföretag enligt ett motsvarande avtal mellan Polen och Nederländerna åläggs en avgift på 650 DM.

79 Mot detta argument är det tillräckligt att anmärka att ingenting i fördraget hindrar att institutionerna, i de gemensamma regler som de fastställer, föreskriver samordnade åtgärder gentemot tredje land eller vilken hållning medlemsstaterna skall inta gentemot omvärlden. Denna möjlighet illustreras för övrigt av flera av de förordningar på transportområdet som kommissionen har hänvisat till i sitt svar på domstolens tredje skriftliga fråga.

80 Det framgår således av artikel 3 tredje stycket i rådets förordning (EEG) nr 4058/86 av den 22 december 1986 om samordnade åtgärder för att säkerställa fri tillgång till last på oceantrader (EGT L 378, s. 21) att rådet i enlighet med det omröstningsförfarande som fastställts i artikel 84.2 i fördraget får besluta om samordnade åtgärder då en åtgärd av tredje land begränsar fritt tillträde för medlemsstaternas rederier då det gäller transport av last i linjetrafik. Vidare föreskrivs det i rådets förordning (EEG) nr 4055/86 av den 22 december 1986 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land (EGT L 378, s. 1) att gällande bestämmelser om lastdelning skall avvecklas eller anpassas (artikel 3) och att bestämmelser om lastdelning i framtida avtal skall vara underordnade ett gemenskapsförfarande för godkännande.

81 Till skillnad från kapitlet om transporter innehåller fördragets kapitel om etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster inte någon bestämmelse som uttryckligen utsträcker gemenskapens behörighet till att omfatta "förbindelser som lyder under folkrätten". Såsom rådet och de flesta av de stater som har inkommit med yttranden med rätta har påpekat är det enda målet med dessa kapitel att säkerställa etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster för medlemsstaternas medborgare. Kapitlen innehåller inte någon bestämmelse som reglerar frågan om tredje lands medborgares första etablering och deras rätt att starta verksamhet som egenföretagare. Det går således inte att på förhand från dessa kapitel härleda en exklusiv behörighet för gemenskapen att ingå ett avtal med tredje land som syftar till att liberalisera reglerna om första etablering och tillträde till andra tjänstemarknader än de som är föremål för gränsöverskridande tillhandahållande i den mening som avses i det allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS), och som omfattas av artikel 113 i fördraget (se ovan, punkt 42).

82 Kommissionen har för det andra med hänvisning till ovannämnda yttrande 1/76 (punkterna 3 och 4) anfört att gemenskapens exklusiva externa behörighet inte är begränsad till de fall då den interna behörigheten tidigare har använts för vidtagandet av åtgärder som ingår i förverkligandet av en gemensam politik. I och med att gemenskapsrätten har tilldelat institutionerna interna befogenheter i syfte att förverkliga ett bestämt mål så följer gemenskapens folkrättsliga behörighet implicit av dessa bestämmelser. Enligt kommissionens uppfattning är det tillräckligt att gemenskapens deltagande i det internationella avtalet är nödvändigt för förverkligandet av något av gemenskapens mål.

83 Kommissionen har i detta hänseende framfört såväl interna som externa skäl för att gemenskapen och enbart gemenskapen skall delta i ingåendet av GATS- och TRIPs-avtalen. På det interna planet har kommissionen gjort gällande att om så inte sker skulle den inre marknadens sammanhållning skadas. På det externa planet kan Europeiska gemenskapen inte tillåta sig att förhålla sig passiv i internationella sammanhang. Det har inte bestritts att det är nödvändigt att ingå WTO-avtalet och dess bilagor, som återspeglar ett övergripande synsätt på världshandeln (varor, tjänster och immaterialrätt).

84 Denna tillämpning av yttrande 1/76 på GATS-avtalet kan inte godtas.

85 Yttrande 1/76 rörde ett annat problem än det som uppkommer i samband med GATS-avtalet. Det rörde sig i det fallet om att sanera de ekonomiska förhållandena inom flod- och kanalbåttransporterna i Rhen- Moselområdet samt på alla de inre vattenvägar i Nederländerna och i Tyskland som är förbundna med Rhenområdet genom att avlägsna den konjunkturbetingade överkapaciteten. Det var inte möjligt att förverkliga detta mål genom att fastställa autonoma gemensamma regler på grund av att fartyg från Schweiz av tradition deltog i sjöfarten på de aktuella vattenvägarna. Det var således nödvändigt att ansluta Schweiz till det tilltänkta systemet genom ett internationellt avtal (se ovannämnda yttrande 1/76, punkt 2). På samma sätt skulle det i fråga om bevarandet av havets resurser vara föga effektivt att genom interna lagstiftningsåtgärder begränsa högsjöfisket från fartyg som för en medlemsstats flagg, om inte samma begränsningar tillämpades på fartyg som för ett angränsande tredje lands flagg. Det är då förståeligt att den externa behörigheten kan utövas och därmed bli exklusiv, utan att det först har utfärdats en intern rättsakt.

86 Detta gäller inte på tjänsteområdet. Genomförandet av etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster för medlemsstaternas medborgare är inte oupplösligen förbundet med den behandling som ges medborgare från tredje land i gemenskapen eller den behandling som ges medborgare från gemenskapen i tredje land.

87 Kommissionen har för det tredje åberopat artiklarna 100a och 235 i fördraget som grund för en exklusiv extern behörighet.

88 Vad beträffar artikel 100a är det ostridigt att när behörigheten att harmonisera har utövats kan de harmoniseringsåtgärder som därigenom vidtagits innebära att medlemsstaternas frihet att förhandla med tredje land begränsas eller till och med fråntas dem. En behörighet att harmonisera på det interna planet som inte har utövats på ett bestämt område kan däremot inte ge upphov till en exklusiv extern behörighet för gemenskapen på det området.

89 Artikel 235 i fördraget, som gör det möjligt för gemenskapen att avhjälpa bristerna i de befogenheter som uttryckligen eller underförstått har tilldelats för att förverkliga gemenskapens mål, kan inte i sig ge gemenskapen en exklusiv behörighet på det internationella planet. Förutom i det fall då en intern behörighet endast kan utövas effektivt samtidigt som den externa behörigheten (se ovannämnda yttrande 1/76 och punkt 85 ovan) kan en intern behörighet ge upphov till en exklusiv extern behörighet endast om den utövas. Detta gäller i än högre grad för artikel 235.

90 Även om det enda mål som uttryckligen nämns i fördragets kapitel om etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster är att dessa friheter skall genomföras till förmån för gemenskapens medborgare, innebär detta emellertid inte att gemenskapens institutioner är förhindrade att använda de befogenheter som tilldelats dem på detta område för att fastställa vilken behandling som skall ges medborgare från tredje land. Ett stort antal rättsakter som rådet har antagit på grundval av artiklarna 54 och 57.2 i fördraget innehåller bestämmelser härom, vilket rådet dock inte omnämnt. Kommissionen har som svar på en fråga från domstolen upprättat en lista över sådana rättsakter.

91 En genomgång av dessa rättsakter ger vid handen att helt skilda mål kan uppnås genom att införa sådana externa bestämmelser.

92 Direktiven om samordning i fråga om offentlighet och bolags årsbokslut gällde endast för bolagen som sådana men inte för deras filialer. Detta gav upphov till vissa skillnader i fråga om skydd av aktieägare och tredje man mellan sådana bolag som drev verksamhet i andra medlemsstater genom filial och sådana som drev verksamhet där genom dotterföretag. Rådets direktiv 89/666/EEG av den 21 december 1989 om krav på offentlighet i filialer som har öppnats i en medlemsstat av vissa typer av bolag som lyder under lagstiftningen i en annan stat (EGT L 395, s. 36, fransk version; svensk specialutgåva, del 17, volym 01, s. 99), som antogs på grundval av artikel 54 i fördraget, infördes följaktligen för att reglera sådana filialers skyldigheter i fråga om offentlighet. För att undvika varje särbehandling på grund av ett bolags ursprungsland, måste direktivet även omfatta filialer till sådana bolag som lyder under lagstiftningen i ett tredje land.

93 Vidare innehåller rådets andra direktiv 89/646/EEG av den 15 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, samt med ändring av direktiv 77/780/EEG (EGT L 386, s. 1, fransk version; svensk specialutgåva, del 06, volym 03, s. 27), som antogs på grundval av artikel 57.2 i fördraget, en avdelning III om "förhållande till tredje land". Genom detta direktiv upprättades ett system med ett enda verksamhetstillstånd och föreskrivs ett ömsesidigt erkännande av tillsyn.

94 När ett kreditinstitut är godkänt i en medlemsstat kan det bedriva verksamhet i en annan medlemsstat, t.ex. genom att upprätta en filial där, och behöver inte ansöka om en ny auktorisation i denna stat. Under dessa omständigheter var det tillräckligt för ett kreditinstitut med säte i ett tredje land att upprätta en filial i en medlemsstat eller att förvärva kontrollen över ett institut med säte i den staten för att kunna upprätta filialer i alla gemenskapens medlemsstater utan att behöva ansöka om ytterligare tillstånd. I avdelning III i direktivet föreskrivs därför en rad åtgärder, däribland en ordning för underhandlingar, som är avsedda att göra det möjligt att erbjuda kreditinstitut hemmahörande i gemenskapen jämförbara konkurrensmöjligheter i tredje land. Liknande bestämmelser har antagits i fråga om försäkringar (artikel 4 i rådets direktiv 90/618/EEG av den 8 november 1990 om ändring, särskilt såvitt avser ansvarsförsäkring för motorfordon, av direktiv 73/239/EEG och direktiv 88/357/EEG, vilka avser samordning av lagar och andra författningar angående annan direkt försäkring än livförsäkring (EGT L 330, s. 44, fransk version; svensk specialutgåva, del 06, volym 03, s. 62), artikel 8 i rådets andra direktiv 90/619/EEG av den 8 november 1990 om samordning av lagar och andra författningar om direkt livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utnyttja friheten att tillhandahålla tjänster, och om ändring av direktiv 79/267/EEG (EGT L 330, s. 50, fransk version; svensk specialutgåva, del 06, volym 03, s. 67)) och på finansområdet (artikel 7 i rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet (EGT L 141, s. 27, fransk version; svensk specialutgåva, del 06, volym 04, s. 83)).

95 När gemenskapen i sina interna rättsakter har infört bestämmelser om hur medborgare från tredje land skall behandlas eller när den uttryckligen har tilldelat institutionerna en behörighet att förhandla med tredje land, erhåller den en exklusiv extern behörighet på det område som omfattas av dessa rättsakter.

96 Detta gäller i varje fall - även i avsaknad av uttryckliga bestämmelser som ger institutionerna befogenhet att förhandla med tredje land - när gemenskapen har genomfört en fullständig harmonisering av reglerna om rätten att starta verksamhet som egenföretagare, eftersom de gemensamma regler som sålunda antagits skulle kunna påverkas i den mening som avses i den ovannämnda AETR-domen, om medlemsstaterna behöll en frihet att förhandla med tredje land.

97 Detta är, såsom kommissionen själv har medgivit, emellertid inte fallet i alla tjänstesektorer.

98 Det följer av det som anförts ovan att behörigheten att ingå GATS-avtalet är delad mellan gemenskapen och medlemsstaterna.

B - TRIPs-avtalet

99 Kommissionen har till stöd för sitt påstående att gemenskapen har exklusiv behörighet att ingå TRIPs-avtalet anfört att det finns sekundärrättsakter som skulle kunna påverkas i den mening som avses i den ovannämnda AETR-domen, om medlemsstaterna medverkade vid ingåendet av detta avtal och att det - som i fallet med GATS-avtalet - är nödvändigt att gemenskapen deltar i avtalet för att förverkliga ett av de mål som har fastställts för gemenskapen i fördraget (den s.k. yttrande 1/76-doktrinen) samt artiklarna 100a och 235.

100 Hänvisningen till yttrande 1/76 är lika irrelevant med avseende på TRIPs-avtalet som med avseende på GATS-avtalet. Harmoniseringen av immaterialrätten inom gemenskapen behöver inte nödvändigtvis förenas med avtal med tredje länder för att ha ändamålsenlig verkan.

101 Artiklarna 100a och 235 i fördraget kan inte, såsom redan anförts ovan, i sig själva ge upphov till en exklusiv behörighet för gemenskapen.

102 Det återstår således endast att pröva huruvida de sekundärrättsakter som antagits inom gemenskapens ramar kan påverkas i den mening som avses i den ovannämnda AETR-domen om medlemsstaterna deltar i ingåendet av TRIPs-avtalet, vilket kommissionen har gjort gällande.

103 Det är i detta hänseende tillräckligt att konstatera att det på vissa av de områden som omfattas av TRIPs-avtalet endast delvis har genomförts en harmonisering inom gemenskapens ramar och att det på andra områden inte är tänkt att någon harmonisering skall genomföras. Det har exempelvis endast delvis genomförts en harmonisering i fråga om varumärken. Det framgår således av tredje övervägandet till rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT 1989, L 40, s. 1, fransk version; svensk specialutgåva, del 13, volym 17, s. 178) att direktivet är begränsat till att tillnärma de nationella lagar som "mest direkt påverkar den inre marknadens funktion". På andra områden som omfattas av TRIPs-avtalet har det inte utfärdats någon gemenskapsrättsakt om harmonisering. Så är fallet på området för skydd av hemlig teknisk information, på området för mönster och modeller, där det endast har framlagts förslag samt på området för patent. I fråga om patent har kommissionen endast hänvisat till mellanstatliga konventioner och inte till gemenskapsrättsakter: Münchenkonventionen av den 5 oktober 1973 om meddelande av europeiska patent (SÖ 1980:2) och Luxemburgavtalet av den 15 december 1989 om gemenskapspatent (EGT L 401, s. 1, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), vilket för övrigt ännu inte trätt i kraft.

104 Vissa av de regeringar som har inkommit med yttranden har gjort gällande att bestämmelserna i TRIPs-avtalet om de åtgärder som skall vidtas för att säkerställa ett effektivt skydd av immaterialrätter, såsom garantier för ett rättvist och skäligt förfarande, bevisregler, rätt till ett kontradiktoriskt förfarande, motivering av beslut, rätt att väcka talan, interimistiska åtgärder samt skadestånd, faller inom medlemsstaternas behörighetsområde. Om detta argument skall förstås så att alla dessa frågor faller inom ett område som är förbehållet medlemsstaterna kan detta inte godtas. Gemenskapen är förvisso behörig att harmonisera nationella bestämmelser som rör dessa frågor i den mån de i enlighet med ordalydelsen i artikel 100 i fördraget "direkt inverkar på den gemensamma marknadens upprättande eller funktion". Gemenskapsinstitutionerna har emellertid ännu inte utövat sina befogenheter inom området för "säkerställande av skydd för immaterialrätter" förutom i ovannämnda förordning nr 3842/86 (se punkt 55) om åtgärder för att förhindra övergång till fri omsättning av varumärkesförfalskade varor.

105 Det följer av det som anförts ovan att behörigheten att ingå TRIPs-avtalet är delad mellan gemenskapen och medlemsstaterna.

IX - Medlemsstaternas och gemenskapsinstitutionernas

skyldighet att samarbeta

106 Vid förhandlingen gjorde kommissionen domstolen uppmärksam på de svårigheter som kommer att uppstå med avseende på förvaltningen av avtalen om domstolen fastslår att behörigheten att delta i ingåendet av GATS- och TRIPs-avtalen är delad mellan gemenskapen och medlemsstaterna. Medan det under förhandlingarna om avtalen faktiskt var förfarandet enligt artikel 113 som följdes med några obetydliga ändringar, så kommer medlemsstaterna ofrånkomligen att kräva att få uttala sig individuellt inom ramen för WTO om angelägenheter inom deras behörighetsområden så snart som enighet inte kunnat uppnås. Dessutom kommer det att uppstå ändlösa diskussioner om huruvida en bestämd fråga faller inom gemenskapens behörighetsområde, i vilket fall de gemenskapsmekanismer som föreskrivs i de relevanta bestämmelserna i fördraget kommer att tillämpas, eller inom medlemsstaternas behörighetsområde, vilket innebär att regeln om enhällighet blir tillämplig. Gemenskapens enhetliga handlande gentemot omvärlden kommer därmed att undergrävas och dess förhandlingskraft kommer avsevärt att försvagas.

107 Som svar på dessa helt berättigade farhågor skall det inledningsvis påpekas att de svårigheter som skulle kunna uppstå vid genomförandet av WTO-avtalet och dess bilagor i fråga om den samordning som är nödvändig för att säkerställa ett enhetligt handlande i de fall då både gemenskapen och medlemsstaterna deltar gemensamt inte ändrar svaret på frågan om behörigheten. Den ligger i tiden före. Såsom rådet har påpekat kan frågan om kompetensfördelningen inte lösas utifrån de eventuella svårigheter som skulle kunna uppstå i samband med förvaltningen av avtalen.

108 Vidare skall det erinras om att det, när det framgår att området för ett avtal eller en konvention omfattas till en del av gemenskapens och till en del av medlemsstaternas behörighet, är nödvändigt att säkerställa ett nära samarbete mellan de sistnämnda och gemenskapens institutioner såväl under förhandlings- och ingåendeskedet som vid genomförandet av de åtagna förpliktelserna. Denna samarbetsskyldighet följer av kravet på en enhetlig internationell representation för gemenskapen (avgörande 1/78 av den 14 november 1978, Rec. 1978, s. 2151, punkt 34-36, och ovannämnda yttrande 2/91, punkt 36).

109 Denna samarbetsförpliktelse är desto mer tvingande då det är fråga om sådana avtal som de som är intagna som bilaga till Avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen, mellan vilka det finns ett oupplösligt samband, och med beaktande av den mekanism för korsvisa motåtgärder som har införts genom överenskommelsen om tvistlösning. Utan ett nära samarbete skulle en medlemsstat, som inom sitt behörighetsområde skulle ha varit vederbörligen bemyndigad att vidta motåtgärder men som ansåg att dessa vore verkningslösa om de vidtogs på de områden som omfattas av GATS- eller TRIPs-avtalen, enligt gemenskapsrätten inte ha befogenhet att vidta motåtgärder på området för varuhandel, eftersom detta område under alla förhållanden omfattas av gemenskapens exklusiva behörighet i enlighet med artikel 113 i fördraget. Omvänt, om gemenskapen hade rätt att vidta motåtgärder på varuområdet men inte ansåg sig vara i stånd att utöva denna rätt, skulle det utan ett sådant nära samarbete inte vara rättsligt möjligt för gemenskapen att vidta motåtgärder på de områden som omfattas av GATS- och TRIPs-avtalen, vilka faller inom medlemsstaternas behörighetsområde.

110 Eftersom kommissionen har ställt sin tredje fråga endast för det fall att domstolen skulle slå fast att gemenskapen har exklusiv behörighet, saknas det anledning att besvara denna fråga.

På grund härav avger

DOMSTOLEN

sammansatt av ordföranden G. C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena R. Joliet (referent), F. A. Schockweiler, P. J. G. Kapteyn och C. Gulmann samt domarna G. F. Mancini, C. N. Kakouris, J. C. Moitinho de Almeida, J. L. Murray, D. A. O. Edward och A. M. La Pergola,

efter att ha hört förste generaladvokaten F. G. Jacobs samt generaladvokaterna C. O. Lenz, G. Tesauro, G. Cosmas, P. Léger och M. Elmer,

följande yttrande:

1) Gemenskapen är i enlighet med artikel 113 i EG-fördraget ensam behörig att ingå de multilaterala avtalen rörande varuhandel.

2) Behörigheten att ingå GATS-avtalet är delad mellan gemenskapen och medlemsstaterna.

3) Behörigheten att ingå TRIPs-avtalet är delad mellan gemenskapen och medlemsstaterna.