This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 61994CJ0096
Judgment of the Court (Sixth Chamber) of 5 October 1995. # Centro Servizi Spediporto Srl v Spedizioni Marittima del Golfo Srl. # Reference for a preliminary ruling: Tribunale di Genova - Italy. # Road transport - Tariffs - State legislation - Competition. # Case C-96/94.
Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 5 oktober 1995.
Centro Servizi Spediporto Srl mot Spedizioni Marittima del Golfo Srl.
Begäran om förhandsavgörande: Tribunale di Genova - Italien.
Vägtransport - Taxor - Statliga föreskrifter - Konkurrens.
Mål C-96/94.
Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 5 oktober 1995.
Centro Servizi Spediporto Srl mot Spedizioni Marittima del Golfo Srl.
Begäran om förhandsavgörande: Tribunale di Genova - Italien.
Vägtransport - Taxor - Statliga föreskrifter - Konkurrens.
Mål C-96/94.
Rättsfallssamling 1995 I-02883
ECLI identifier: ECLI:EU:C:1995:308
*A9* Tribunale di Genova, ordinanza del 07/03/1994
Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 5 oktober 1995. - Centro Servizi Spediporto Srl mot Spedizioni Marittima del Golfo Srl. - Begäran om förhandsavgörande: Tribunale di Genova - Italien. - Vägtransport - Taxor - Statliga föreskrifter - Konkurrens. - Mål C-96/94.
Rättsfallssamling 1995 s. I-02883
Sammanfattning
Parter
Domskäl
Beslut om rättegångskostnader
Domslut
1 Konkurrens - Gemenskapsbestämmelser - Medlemsstaternas skyldigheter - Fri rörlighet för varor - Offentliga myndigheters fastställelse av taxor för godstransport på väg - Förenlighet - Villkor
(EG-fördraget, artiklarna 3 g, 5, 30, 85, 86 och 90)
2 Begäran om förhandsavgörande - Domstolens behörighet - Gränser - Irrelevant fråga som inte motsvarar något objektivt behov i målet vid den nationella domstolen
(EG-fördraget, artikel 177)
3 Transporter - Vägtransport - Kombinerad transport till sjöss och på väg - Direktiv 92/106/EEG - Tillämpningsområde - Kombinerad transport av gods mellan tredje land och medlemsstater - Omfattas inte - Sjötransport - Frihet att tillhandahålla tjänster - Förordning (EEG) nr 4055/86 - Tillämpningsområde - Vägtransport av gods som har lossats från ett fartyg - Omfattas inte
(Rådets förordning nr 4055/86, artikel 1.1 och 1.4; rådets direktiv 92/106, artikel 1 andra stycket)
4 Det strider inte mot artiklarna 3 g, 5, 30, 85, 86 och 90 i fördraget att det i en medlemsstats föreskrifter stadgas att den offentliga myndigheten skall godkänna taxor för godstransporter på väg och besluta att de skall träda i kraft på grundval av förslag från en kommitté, om denna kommitté består av en majoritet av företrädare för den offentliga myndigheten jämte en minoritet av företrädare för de berörda ekonomiska aktörerna och den i sina förslag måste iaktta vissa kriterier av allmänt intresse och om den offentliga myndigheten inte avstår från sin företrädesrätt genom att innan förslagen godkänns ta hänsyn till yttranden från andra offentliga och privata organ eller genom att till och med fastställa taxorna på eget initiativ.
Genom sådana föreskrifter
- varken påbjuds eller främjas ingåendet av avtal, beslut och samordnade förfaranden som strider mot artikel 85 och inte heller förstärks verkningarna av sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden eller delegeras ansvaret för att besluta om ekonomiska ingrepp till privata aktörer,
- får inte ekonomiska aktörer en kollektiv dominerande ställning som kännetecknas av att det inte finns något konkurrensförhållande dem emellan,
- fastställs enbart villkoren för tillträde till marknaden och vissa aspekter av företagens agerande, bland annat i fråga om priser, utan att dessa företag därigenom får karaktär av offentliga företag eller beviljas exklusiva eller särskilda rättigheter eller anförtros att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse,
- görs inte någon skillnad beroende på de transporterade varornas ursprung och deras syfte är inte att reglera varuhandeln med de andra medlemsstaterna och de restriktiva verkningar som de skulle kunna ha på den fria rörligheten för varor är alltför slumpmässiga och indirekta för att den skyldighet som stadgas i föreskrifterna skall kunna anses vara av sådan art att den kan utgöra ett hinder för handeln mellan medlemsstater.
5 Domstolen är inom ramen för ett förfarande enligt artikel 177 i fördraget inte behörig att ge den domstol som har begärt att den skall meddela ett förhandsavgörande ett svar, när de frågor som ställs till den inte har något samband med de faktiska omständigheterna i eller föremålet för förfarandet vid den nationella domstolen och alltså inte motsvarar något objektivt behov för lösningen av tvisten vid den nationella domstolen.
6 Direktiv 92/106 om gemensamma regler för vissa former av kombinerad transport av gods mellan medlemsstaterna är inte tillämpligt på kombinerad transport av gods mellan tredje land och medlemsstater. Förordning nr 4055/86 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land är inte tillämplig på vägtransport av gods som har lossats från ett fartyg.
I mål C-96/94,
angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Tribunale di Genova (Italien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiggjorda målet mellan
Centro Servizi Spediporto Srl
och
Spedizioni Marittima del Golfo Srl
angående tolkningen av artiklarna 3 g, 5, 30, 85, 86 och 90 i EG-fördraget, av rådets förordning (EEG) nr 4055/86 av den 22 december 1986 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land (EGT nr L 378, s. 1), liksom av rådets direktiv 92/106/EEG av den 7 december 1992 om gemensamma regler för vissa former av kombinerad transport av gods mellan medlemsstaterna (EGT nr L 368, s. 38),
meddelar
DOMSTOLEN
(sjätte avdelningen)
sammansatt av F.A. Schockweiler (referent), avdelningsordförande, G.F. Mancini, J.L. Murray, G. Hirsch och H. Ragnemalm, domare,
generaladvokat: P. Léger,
justitiesekreterare: L. Hewlett, byrådirektör,
efter att skriftligt yttrande har ingivits av:
- Centro Servizi Spediporto Srl, genom P. Schiaffino, advokat i Genua,
- Spedizioni Marittima del Golfo Srl, genom A. Dani, G. Conte och G. Giacomini, advokater i Genua,
- Italiens regering, genom professor U. Leanza, chef för avdelningen för diplomatiska tvister vid utrikesministeriet, i egenskap av ombud, biträdd av P.G. Ferri, avvocato dello Stato,
- Förenade konungarikets regering, genom S. Lucinda Hudson, Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud, biträdd av N. Green, barrister,
- Europeiska gemenskapernas kommission, genom G. Marenco, juridisk rådgivare, och V. Di Bucci, vid rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till förhandlingsrapporten,
efter att Centro Servizi Spediporto Srl, Spedizioni Marittima del Golfo Srl, Italiens regering, företrädd av D. Del Gaizo, avvocato dello Stato, och kommissionen har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 4 maj 1995,
och efter att den 6 juli 1995 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Tribunale di Genova har genom beslut av den 7 mars 1994, som inkom till domstolen den 21 mars samma år, begärt att domstolen enligt artikel 177 i EG-fördraget skall meddela ett förhandsavgörande i tre frågor avseende tolkningen av artiklarna 3 g, 5, 30, 85, 86 och 90 i EG-fördraget, av rådets förordning (EEG) nr 4055/86 av den 22 december 1986 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land (EGT nr L 378, s. 1), liksom av rådets direktiv 92/106/EEG av den 7 december 1992 om gemensamma regler för vissa former av kombinerad transport av gods mellan medlemsstaterna (EGT nr L 368, s. 38), för att Tribunale di Genova skall kunna uttala sig om huruvida de italienska föreskrifterna om fastställande av taxor för vägtransport av gods är förenliga med dessa bestämmelser.
2 Dessa frågor har uppkommit i samband med en tvist mellan transportbolaget Centro Servizi Spediporto Srl (nedan kallat "Centro Servizi") och Spedizioni Marittima del Golfo Srl (nedan kallat "Marittima del Golfo"). Centro Servizi kräver betalning av Marittima del Golfo för vägtransporter som utförts för bolagets räkning.
3 I Italien regleras godstransporter på väg av lag nr 298 av den 6 juni 1974. Genom lagen inrättas ett nationellt register över transportörer av gods på väg för annans räkning, regleras godstransporter på väg och upprättas ett system med intervalltaxor för godstransporter på väg (GURI nr 200 av den 31 juli 1974, nedan kallad "den italienska lagen").
4 En centralkommitté ansvarar för att föra detta register och denna är enligt artikel 3 sammansatt av
"a) en ledamot av Consiglio di Stato som innehar posten som ordförande,
b) fyra företrädare för transport- och luftfartsministeriet; en företrädare för vardera industri-, handels- och hantverksministeriet, ministeriet för statlig egendom, utrikeshandelsministeriet, ministeriet för jordbruks- och skogsresurser, inrikesministeriet, ministeriet för offentliga arbeten, finansministeriet samt ministeriet för statskassan;
c) fyra företrädare för regionerna ...,
d) tolv företrädare för de mest representativa nationella sammanslutningarna inom kategorin godstransporter på väg för annans räkning, liksom företrädare för de nationella sammanslutningarna för representation, hjälp och skydd inom den kooperativa rörelsen, vilka är rättsligt erkända av Arbets- och socialförsäkringsministeriet.
Ledamöterna av kommittén utnämns genom beslut av transport- och luftfartsministern. Detta sker efter förslag från
- ordföranden i Consiglio di Stato vad beträffar den ledamot som avses under a,
- respektive minister vad beträffar de ledamöter som avses under b,
- respektive nationell sammanslutning vad beträffar de ledamöter som avses under d."
5 Enligt artiklarna 1 tredje stycket, 26 och 41 i den italienska lagen skall verksamheten godstransport på väg för annans räkning inskrivas i registret och kräver administrativt tillstånd.
6 Enligt artikel 50 och följande i denna lag inrättas ett bindande system med intervalltaxor som innebär en högsta och lägsta gräns.
7 Enligt artikel 52 skall
"[v]arje taxa beräknas på ett grundpris i mitten av intervallet. Grundpriset bestäms med hänsyn till den genomsnittliga kostnaden för motsvarande transporttjänster, inklusive omkostnader i rörelsen, såsom den beräknats för välskötta företag som på normala villkor kan utnyttja sin transportkapacitet, liksom med hänsyn till läget på marknaden och på ett sådant sätt att transportföretagen kan uppnå en rättvis ersättning".
8 Enligt artikel 53 i den italienska lagen lämnar centralkommittén transport- och luftfartsministern förslag till transporttaxor och de särskilda villkoren för tillämpning av dessa, liksom senare ändringar. Efter att ha rådfrågat regionerna liksom företrädare för de nationella sammanslutningarna i de ekonomiska sektorer som direkt berörs, godkänner ministern taxorna, villkoren och ändringarna på grundval av den interministeriella priskommitténs anvisningar samt beslutar att de skall träda i kraft.
9 Om ministern inte godtar förslagen hänskjuter han dem till centralkommittén för nya förslag eller motförslag. Om ministern anser att dessa nya förslag eller motförslag är otillfredsställande har han rätt att ändra dem som framlades inledningsvis samt besluta att de skall träda i kraft.
10 Om inte de ekonomiska aktörerna rättar sig efter de fastställda taxorna blir de föremål för administrativa sanktioner och, om förseelsen upprepas, disciplinära åtgärder.
11 Kriterierna för att beräkna intervalltaxorna har bland annat bestämts genom förordning beslutad av Italienska republikens president nr 56 av den 9 januari 1978 (GURI nr 77 av den 18 mars 1978).
12 I förordning [decreto ministeriale] av den 18 november 1982 (tillägg till GURI nr 342 av den 14 december 1982), där det för första gången stadgas om fastställande av intervalltaxor, görs vissa undantag från den bindande taxan. I artikel 13 i detta beslut stadgas att
"enskilda avtal kan ingås på andra villkor ... endast enligt kollektiva ekonomiska avtal som ingås mellan de mest representativa sammanslutningarna för transportörer som är företrädda i registercentralkommittén och för användarna ...".
13 I förordning [decreto legge] nr 82 av den 29 mars 1993 om brådskande åtgärder till förmån för sektorn godstransporter på väg för annans räkning (GURI nr 73 av den 29 mars 1993), som ändrats genom lag nr 162 av den 27 maj 1993 (GURI nr 123 av den 28 maj 1993), föreskrevs i artikel 3 - efter en formellt riktig tolkning - att en avtalsbestämmelse som avviker från de taxor som följer av lagen och/eller kollektiva avtal som avses i förordningen av den 18 november 1982 inte är tillåtna.
14 Under år 1993 gav Marittima del Golfo Centro Servizi i uppdrag att utföra olika godstransporter på väg inom Italien. Godset kom ibland sjövägen från Kina och Indonesien och ibland från Spanien på väg.
15 Centro Servizi fakturerade sin uppdragsgivare för transporterna enligt de taxor som fastställts genom förordningen [av den 18 november 1982]. Marittima del Golfo vägrade att betala med hänvisning till att priserna var för höga.
16 Centro Servizi begärde vid Tribunale di Genova att Marittima del Golfo skulle föreläggas att betala transporterna.
17 Det är i samband med denna tvist som Tribunale di Genova har förklarat målet vilande och har ställt följande frågor till domstolen i en begäran om förhandsavgörande:
"1) Är artiklarna 3 f, 5, 30, 85, 86 och eventuellt 90 i fördraget förenliga med nationella föreskrifter enligt vilka
a) taxor för godstransporter på väg för annans räkning fastställs av en kommitté i vilken företrädare (som företräder sina gruppintressen) för sammanslutningar av vägtransportföretag deltar och/eller genom avtal mellan privatpersoner, varigenom de nämnda taxorna blir bindande för alla ekonomiska aktörer efter godkännande av den offentliga myndigheten i enlighet med de former som föreskrivs i lagarna nr 162/93 och nr 298/74, liksom i förordningen av den 18 november 1982,
b) det tillåts
- att fri prisbildning förhindras,
- att till följd av tillämpningen av bindande taxor sådana avtalsvillkor föreskrivs som inte har beräknats på grundval av den faktiska kostnaden för tjänsten,
- att de bindande taxorna utsträcks till att gälla alla andra avtal avseende transporttjänster, varigenom de nämnda tjänsterna undantas från systemet med fri prisbildning,
- att användare av vägtransporttjänster diskrimineras genom den antagna taxan,
- att olika villkor tillämpas på liknande tjänster på grund av den möjlighet som transportören har att ingå avtal med avvikande villkor,
- att avtalsförhållandena mellan transportören och uppdragsgivaren ändras, eftersom den senare utsätts för risken att bli stämd av transportföretagen för att de skall erhålla skillnaden mellan det pris som betalats och taxan,
- att hindra att vägtransportutbudet förändras i avsikt att bättre anpassa det till användarens krav?
2) Faller det lagbundna monopolet för godstransporter på väg för annans räkning under det gemenskapsrättsliga begreppet i artikel 90 i EEG-fördraget?
Om denna fråga besvaras jakande,
är då de rättigheter som tillerkänns de företag som har tillstånd av sådan art att de utgör ett missbruk av en kollektiv dominerande ställning enligt artikel 86 i EEG-fördraget
eller
kan monopolet i fråga - såsom det regleras i de tillämpliga nationella bestämmelser som nämns i föregående fråga och i den mån som det är av sådan art att det kan påverka kostnaden för importerade produkter - utgöra en åtgärd med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner enligt artikel 30 i fördraget?
3) Skall definitionen av 'kombinerad transport av gods mellan medlemsstater', som förekommer i artikel 1 i rådets direktiv 92/106/EEG av den 7 december 1992 om gemensamma regler för vissa former av kombinerad transport av gods mellan medlemsstaterna, tolkas så att principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land inte berövas den 'ändamålsenliga verkan' som avses i artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 4055/86 av den 22 december 1986 och alltså tolkas så att godstransportområdet betraktas som fritt även när den sträcka som tillryggaläggs till sjöss på ett fartyg som för gemenskapsflagg mellan en hamn i tredje land och en hamn i en medlemsstat utgör en del av sträckan i samband med en kombinerad transport mellan tredje land och en medlemsstat?"
Den första frågan
18 Den första fråga som ställs av Tribunale di Genova skall i huvudsak förstås så att den avser att få klarhet i om det strider mot artiklarna 3 g, 5, 85, 86 och 90, liksom artikel 30 i fördraget att det i en medlemsstats föreskrifter stadgas att taxorna för godstransporter på väg skall godkännas och träda i kraft enligt beslut av den offentliga myndigheten på grundval av förslag från en kommitté på sådana villkor som stadgas i den italienska lagen.
Artiklarna 85, 86 och 90 i fördraget
19 Det bör först nämnas att fördragets konkurrensregler är tillämpliga på transportsektorn (se domstolens domar av den 17 november 1993, Reiff, C-185/91, Rec. s. I-5801, punkt 12, och av den 9 juni 1994, Delta Schiffahrts- und Speditionsgesellschaft, C-153/93, Rec. s. I-2517, punkt 12).
20 Vidare kan antecknas att artiklarna 85 och 86 i fördraget i sig enbart gäller förfaranden av företag och inte avser åtgärder enligt medlemsstaternas lagar och förordningar. Det följer emellertid av en fast rättspraxis att medlemsstaterna, enligt artiklarna 85 och 86 tillsammans med artikel 5 i fördraget, inte får vidta eller bibehålla åtgärder, ens enligt lagar och förordningar, som kan leda till att den ändamålsenliga verkan av de konkurrensregler som är tillämpliga på företag undanröjs (se beträffande artikel 85 i fördraget, domstolens domar av den 21 september 1988, Van Eycke, 267/86, Rec. s. 4769, punkt 16; Reiff, punkt 14, och Delta Schiffahrts- und Speditionsgesellschaft, punkt 14; se beträffande artikel 86 i fördraget domstolens dom av den 16 november 1977, GB-Inno-BM, 13/77, Rec. s. 2115, punkt 31).
21 Domstolen har avgjort att det utgör ett brott mot artiklarna 5 och 85 när en medlemsstat antingen påbjuder eller främjar avtal, beslut och samordnade förfaranden som strider mot artikel 85 eller förstärker verkningarna av sådana avtal, beslut och samordnade förfaranden, eller när den fråntar sina egna föreskrifter den offentligrättsliga karaktären genom att delegera ansvaret för att besluta om ingripanden av ekonomiskt intresse till privata aktörer (se domen Van Eycke, punkt 16, domen Reiff, punkt 14, och domen Delta Schiffahrts- und Speditionsgesellschaft, punkt 14).
22 I detta avseende bör erinras om att domstolen i domarna Reiff (punkt 15), och Delta Schiffahrts- und Speditionsgesellschaft (punkt 15), där talan gällde liknande frågor i anledning av fastställandet av taxor för långväga godstransporter på väg eller taxor för yrkesmässig flodtrafik i Tyskland, har avgjort att den för att kunna ge den nationella domstolen ett meningsfullt svar först bör pröva om föreskrifter av sådan art som de som det gällde i målet inför den nationella domstolen gör det möjligt att dra slutsatsen att det förekommer avtal, beslut och samordnade förfaranden enligt artikel 85 i fördraget.
23 När det är fråga om sådana nationella föreskrifter som den italienska lagen är det viktigt att först påpeka att centralkommittén består av sjutton företrädare för den offentliga myndigheten och en minoritet om tolv företrädare för sammanslutningar av ekonomiska aktörer.
24 Det bör tilläggas att centralkommittén när den antar sina förslag måste iaktta ett antal kriterier av allmänt intresse. Dessa definieras i lagen och anges närmare i den ovan nämnda förordningen beslutad av Italienska republikens president nr 56.
25 Det framgår av det ovan anförda, att inom ett sådant system för fastställelse av taxor för godstransporter på väg som det som har inrättats genom den italienska lagen, kan de förslag som varit föremål för överläggning inom kommittén inte anses vara avtal, beslut och samordnade förfaranden mellan ekonomiska aktörer som den offentliga myndigheten har påbjudit eller främjat eller vars verkningar den har förstärkt.
26 Vidare bör det utredas om inte den offentliga myndigheten har delegerat sin behörighet att fastställa taxor till privata ekonomiska aktörer, såsom domstolen har uttalat i domarna Reiff (punkt 20) och Delta Schiffahrts- und Speditionsgesellschaft (punkt 19).
27 I detta avseende kan konstateras att det i den italienska lagen stadgas att centralkommittén skall framlägga förslag till transporttaxor för den ansvarige ministern jämte de särskilda villkoren för tillämpning av dessa och att ministern i kraft av lagen har behörighet att godkänna, underkänna eller ändra dem innan han beslutar att de skall träda i kraft.
28 Det bör tilläggas att ministern, innan han godkänner taxorna och beslutar att de skall träda i kraft, måste rådfråga regionerna, företrädarna för de berörda ekonomiska sektorerna och ta hänsyn till den interministeriella priskommitténs anvisningar.
29 Möjligheten att ingå kollektiva avtal enligt artikel 13 i den ovan nämnda förordningen av den 18 november 1982 innebär inte att konkurrensen begränsas, utan gör det möjligt att göra vissa avvikelser från de bindande taxorna och är följaktligen av sådan art att konkurrensmöjligheterna ökar.
30 Det framgår av det ovan anförda att inom ett sådant system för fastställelse av taxor för godstransporter på väg som det som har inrättats genom den italienska lagen har den offentliga myndigheten inte delegerat sin behörighet till privata ekonomiska aktörer.
31 Artiklarna 3 g, 5 och 86 i fördraget är endast tillämpliga på sådana föreskrifter som den italienska lagen om det bevisas att ett företag genom denna lag får en sådan ekonomisk maktposition att det kan förhindra verklig konkurrens på marknaden i fråga, genom att möjlighet ges att i betydande omfattning agera oberoende i förhållande till sina konkurrenter, kunder och konsumenter (domstolens dom av den 13 februari 1979, Hoffmann-La Roche mot kommissionen, 85/76, Rec. s. 461, punkt 38).
32 Domstolen har avgjort att missbruk som följer av ett eller flera företags dominerande ställning på den gemensamma marknaden eller inom en väsentlig del av denna - i den mån det kan påverka handeln mellan medlemsstater - är förbjudet enligt artikel 86 i fördraget (dom av den 27 april 1994, Almelo m.fl., C-393/92, Rec. s. I-1477, punkt 40).
33 För att man skall kunna fastställa att det föreligger en kollektiv dominerande ställning krävs emellertid att företagen i fråga har så nära förbindelser med varandra att de kan följa samma handlingslinje på marknaden (domen Almelo m.fl., punkt 42).
34 I detta avseende kan man inte anse att nationella föreskrifter, vari stadgas att den offentliga myndigheten skall fastställa taxor för godstransporter på väg, leder till att ekonomiska aktörer får en kollektiv dominerande ställning som kännetecknas av att det inte finns något konkurrensförhållande dem emellan.
35 Det framgår av det ovan sagda att sådana föreskrifter som den italienska lagen inte strider mot artikel 86 i fördraget, tillsammans med artiklarna 3 g och 5 i fördraget.
36 Den nationella domstolen önskar också få klarhet i om den italienska lagen är förenlig med bestämmelserna i artikel 90 i fördraget.
37 I detta avseende kan antecknas att artikel 90.1 avser offentliga företag och företag som medlemsstaterna beviljar särskilda eller exklusiva rättigheter och artikel 90.2 företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller som har karaktären av fiskala monopol.
38 Nationella föreskrifter av sådant slag som den italienska lagen är emellertid begränsade till att fastställa villkoren för tillträde till marknaden och vissa delar av företagens agerande, bland annat vad beträffar priser, utan att dessa företag därigenom ges karaktären av offentliga företag eller beviljas exklusiva eller särskilda rättigheter eller anförtros att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse.
39 Därav följer att föreskrifter av sådant slag som den italienska lagen inte strider mot artikel 90 i fördraget.
Artikel 30 i fördraget
40 Den nationella domstolen önskar också få klarhet i om den italienska lagen är förenlig med artikel 30, i den mån som den leder till att transporterna blir mera kostsamma och alltså utgör hinder mot import av varor från andra medlemsstater.
41 På denna punkt räcker det att konstatera att det i en lagstiftning av sådant slag som den italienska lagen inte görs någon skillnad beroende på de transporterade varornas ursprung, att dess syfte inte är att reglera varuutbytet med de andra medlemsstaterna och att de restriktiva verkningar som den skulle kunna ha på den fria rörligheten för varor är alltför slumpmässiga och indirekta för att den skyldighet som stadgas i den skall kunna anses vara av sådan art att den kan utgöra ett hinder för handeln mellan medlemsstater (domstolens dom av den 14 juli 1994, Peralta, C-379/92, Rec. s. I-3453, punkt 24 och nämnd rättspraxis).
42 Den första frågan skall således besvaras så, att det inte strider mot artiklarna 3 g, 5, 85, 86 och 90 och inte heller mot artikel 30 i fördraget att det i en medlemsstats föreskrifter stadgas att den offentliga myndigheten skall godkänna taxor för godstransporter på väg och besluta att de skall träda i kraft på grundval av förslag från en kommitté, om denna kommitté består av en majoritet av företrädare för den offentliga myndigheten jämte en minoritet av företrädare för de berörda ekonomiska aktörerna och den i sina förslag måste iaktta vissa kriterier av allmänt intresse och om den offentliga myndigheten inte avstår från sin företrädesrätt genom att innan förslagen godkänns ta hänsyn till yttranden från andra offentliga och privata organ eller till och med genom att fastställa taxorna på eget initiativ.
Den andra frågan
43 Genom den andra frågan i begäran om förhandsavgörande önskar den nationella domstolen få klarhet i om nationella föreskrifter, varigenom ett lagbundet monopol för vägtransport inrättas via ett system med beviljande av transporttillstånd som är kvoterade, är förenliga med artiklarna 30, 86 och 90 i fördraget.
44 I beslutet om hänskjutande har emellertid den nationella domstolen angett att kvotsystemet vid beviljande av transporttillstånd inte behöver tas i beaktande för att avgöra den tvist som avser betalning av de utförda transporterna.
45 Det framgår av en fast rättspraxis att domstolen inte är behörig att ge den hänskjutande domstolen ett svar, eftersom de frågor som ställts till den inte har något samband med omständigheterna i eller föremålet för förfarandet vid den nationella domstolen och alltså inte motsvarar något objektivt behov för lösningen av tvisten vid den nationella domstolen (se domstolens dom av den 17 maj 1994, Corsica Ferries, C-18/93, Rec. s. I-1783, punkt 14, och nämnd rättspraxis).
46 Det finns ingen anledning att svara på den andra frågan.
Den tredje frågan
47 Genom den tredje frågan önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i om ovannämnda förordning nr 4055/86 och direktiv 92/106 är tillämpliga på transport av sådan art som det är frågan om i målet inför den nationella domstolen för att kunna bedöma om den italienska lagen är förenlig med dessa bestämmelser.
48 I detta avseende kan antecknas att direktiv 92/106 enligt artikel 1 andra stycket är tillämpligt på kombinerad transport av gods mellan medlemsstaterna och inte på kombinerad transport till sjöss/på väg som kommer från tredje land, som i målet inför den nationella domstolen.
49 Förordning nr 4055/86 gäller enligt artikel 1.1 sjötransporter dels mellan medlemsstater, dels mellan medlemsstater och tredje land.
50 Begreppet tjänster på sjötransportområdet som preciseras i artikel 1.4 avser transport av passagerare eller gods till sjöss mellan en hamn i en medlemsstat och en hamn eller offshore-anläggning i någon annan medlemsstat eller i tredje land.
51 Det framgår av denna definition att tjänsten på sjötransportområdet i denna förordnings mening upphör vid ankomsten till hamnen eller offshore-anläggningen och alltså inte omfattar vägtransport av gods som har lossats från fartyget.
52 Den tredje frågan skall alltså besvaras så att direktiv 92/106 inte är tillämpligt på kombinerad transport av gods mellan tredje land och medlemsstater och att förordning nr 4055/86 inte är tillämplig på vägtransport av gods som har lossats från fartyget.
Rättegångskostnader
53 De kostnader som har förorsakats Italiens och Förenade konungarikets regeringar, liksom Europeiska gemenskapernas kommission, som har avgivit yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.
På dessa grunder beslutar
DOMSTOLEN
(sjätte avdelningen)
- angående de frågor som genom beslut av den 7 mars 1994 förts vidare av Tribunale di Genova - följande dom:
54 Det strider inte mot artiklarna 3 g, 5, 85, 86 och 90 och inte heller mot artikel 30 i EG-fördraget att det i en medlemsstats föreskrifter stadgas att den offentliga myndigheten skall godkänna taxor för godstransporter på väg och besluta att de skall träda i kraft på grundval av förslag från en kommitté, om denna kommitté består av en majoritet av företrädare för den offentliga myndigheten jämte en minoritet av företrädare för de berörda ekonomiska aktörerna och den i sina förslag måste iaktta vissa kriterier av allmänt intresse och om den offentliga myndigheten inte avstår från sin företrädesrätt när den, innan den godkänner förslagen, tar hänsyn till yttranden från andra offentliga och privata organ eller till och med fastställer taxorna på eget initiativ.
55 Rådets direktiv 92/106/EEG av den 7 december 1992 om gemensamma regler för vissa former av kombinerad transport av gods mellan medlemsstaterna är inte tillämpligt på kombinerad transport av gods mellan tredje land och medlemsstater. Rådets förordning (EEG) nr 4055/86 av den 22 december 1986 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land är inte tillämplig på vägtransport av gods som har lossats från fartyget.