61993C0472

1 Detta mål rör de frågor som avdelningen för arbetsrättsliga tvister vid Pretura circondariale di Lecce har ställt i en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen angående tolkningen av rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (nedan kallat "direktivet")(1).

I - Målet vid den nationella domstolen

2 Frågorna har uppkommit inom ramen för en rättstvist mellan Luigi Spano och de övriga sökandena i målet vid den nationella domstolen och Fiat Geotech SpA (nedan kallat "Fiat Geotech") och Fiat Hitachi Construction Equipment SpA, numera Fiat Hitachi Excavators SpA (nedan kallat "Fiat Hitachi"). Enligt beslutet om hänskjutande var sökandena anställda vid företaget Fiat Geotech som tillverkade jordschaktningsmaskiner. Efter en teknisk omstrukturering av företaget upphörde sökandenas anställningsförhållanden och de kom att underställas Cassa integrazione guadagni-gestione straordinaria (kassan för lönekompensation och dess avdelning för extraordinära fall, nedan kallad "CIGS"), som inrättats genom den italienska lagen nr 1115 av den 5 november 1968 och som garanterar utbetalningen av en del av lönerna till arbetstagare vid krisdrabbade företag(2).

3 För att lösa problemet med övertalig personal skrev Fiat Geotech den 11 november 1992 under ett avtal med de mest representativa fackliga organisationerna samt med de fackliga representanterna vid företagets anläggningar i Lecce. Detta avtal slöts inom ramen för det förfarande för förhandlingar med de fackliga organisationerna som anges i artikel 47 i den italienska lagen nr 428 av den 29 december 1990 (nedan kallad "lag nr 428/1990")(3). Som framgår av beslutet om hänskjutande innehåller avtalet följande:

"1. Överlåtelse av Fiat Geotechs produktionsenhet i Lecce till det nya bolaget, Fiat Hitachi Construction Equipment, (vars kapital till fyra femtedelar skulle komma från Fiat Geotech), som har bildats i syfte att återuppta verksamheten och fortsätta produktionen (om än i förminskad skala), från och med den 1 januari 1993.

2. Fiat Geotech skall inge en begäran till CIPI(4) för att denna skall avge ett konstaterande och erkännande av att verksamheten i Lecce är särskilt allvarligt krisdrabbad med hänsyn till situationen på den lokala arbetsmarknaden och det läge som produktionen befinner sig i inom denna sektor, med tillämpning av artikel 2 femte stycket c i den nationella lagen nr 675 av den 12 augusti 1977(5).

3. Förflyttning till det nya bolaget skall - genom tillämpning av artikel 47.5 i lag nr 428/1990 - ske av endast 600 av de vid detta datum totalt 1 355 anställda som påverkas vid anläggningen i Lecce. Dessa skall väljas ut på grundval av Fiat Hitachis tekniska, organisatoriska och produktionsmässiga krav.

4. De övriga 755 anställda skall kvarstanna i tjänst hos Fiat Geotech och underställas CIGS, med anledning av att företaget konstaterats vara krisdrabbat, samma dag som de 600 andra anställda övergår till anställning hos Fiat Hitachi."

4 Under dessa omständigheter har sökandena, som finns bland de arbetstagare som kvarblivit i tjänst hos Fiat Geotech och från den 1 januari 1993 underställts CIGS, befarat att de vid utgången av den period under vilken de varit underställda CIGS skulle komma att sägas upp, och har därför begärt att Pretore di Lecce skulle fastställa att avtalet av den 11 november 1992 var ogiltigt samt att deras anställningsförhållanden skulle överflyttas till Fiat Hitachi genom tillämpning av artikel 2112 i den italienska civillagen. Sökandena har i huvudsak gjort gällande att beslutet att minska övertalig personal skall fattas, antingen av det överlåtande bolaget före överlåtelsen av verksamheten eller samtidigt som denna, eller av det förvärvande bolaget efter överlåtelsen, i syfte att göra det möjligt att på grundval av en jämförande granskning av all företagets personal, inklusive såväl de arbetstagare som kvarblivit i tjänst hos Fiat Geotech som dem som övergått till Fiat Hitachi, välja ut de arbetstagare som skall sägas upp. Svarandena i målet vid den nationella domstolen, Fiat Geotech och Fiat Hitachi, har för sin del hävdat att avtalet av den 11 november 1992 stod helt i överensstämmelse med bestämmelserna i artikel 47.5 i lag nr 428/1990.

5 Som framgår av beslutet om hänskjutande har nämnda artikel 47 i lag nr 428/1990 till syfte att införliva direktivet med den italienska rättsordningen. I femte stycket i denna artikel återfinns särskilt ett undantag från tillämpningen av artikel 2112 i den italienska civillagen, med innebörden att för det fall företag överlåts skall anställningsförhållandena fortsätta att gälla och de rättigheter som arbetstagarna har på grundval av dessa kvarstå oförändrade i förhållande till förvärvaren. Som framgår av beslutet om hänskjutande är undantaget från tillämpning av artikel 2112 avsett för fall då "överlåtelsen gäller företag eller produktionsenheter som av CIPI konstaterats vara krisdrabbade genom tillämpning av artikel 2.5 c i lag nr 675 av den 17 augusti 1977, eller då det gäller företag som är föremål för konkursliknande förfaranden, om fortsatt drift inte har beslutats om eller driften har avbrutits, med förbehåll för slutandet av ett fackligt avtal om att behålla, om än endast en del, av de anställda".

6 I beslutet om hänskjutande anges även att det enligt artikel 47.5 är tillåtet, inom ramen för ett avtal med de fackliga organisationerna, att "från överlåtelsen [undanta] övertalig personal och att ange att denna personal helt eller delvis kvarblir i tjänst hos det överlåtande företaget, med förbehåll för förtursrätten till anställningar beslutade senare av det förvärvande företaget". Enligt ovannämnda artikel 2.5 c i lag nr 675/1977 konstaterar CIPI efter förslag från arbetsmarknads-och socialministern och med tillämpning av det i artikel 2 i lag nr 1115 av den 5 november 1968 föreskrivna CIGS:s system, att ett företag är krisdrabbat i de fall detta är av större social betydelse med hänsyn till situationen på den lokala arbetsmarknaden och det läge som produktionen befinner sig i inom denna sektor.

7 Med hänsyn till att införlivandet av direktivet med den italienska rättsordningen säkerställs genom artikel 47 i lag nr 428/1990 har den nationella domstolen funnit det nödvändigt att till domstolen inge en begäran om förhandsavgörande av ett antal frågor enligt artikel 177 i EG-fördraget för att få veta om artikel 47.5 i denna lag står i överensstämmelse med direktivet, eftersom principen om att förvärvaren automatiskt skall överta ansvaret för anställningsförhållandena utesluts i lagen i de fall då överlåtelse sker av ett företag eller en produktionsenhet som av CIPI konstaterats vara krisdrabbat i den mening som avses i artikel 2.5 c i lag nr 675/1977.

II - Tolkningsfrågorna

8 Genom beslut av den 2 december 1993 har Pretore di Lecce hänskjutit följande frågor till domstolen(6):

"9 Skall bestämmelserna i direktiv nr 77/187/EEG (särskilt artikel 3.1) tolkas så att de är tillämpliga på överlåtelser av företag, verksamheter och delar av verksamheter till en annan arbetsgivare genom lagenlig överlåtelse eller fusion, också när föremålet för överlåtelsen är ett företag eller en produktionsenhet som förklarats vara krisdrabbat med tillämpning av bestämmelserna i artikel 47.5 i den italienska lagen nr 428 av den 29 december 1990?

10 Eller skall tvärtom det undantag från tillämpligheten av bestämmelserna i direktiv nr 77/187 som fastställts i domstolens praxis, då överlåtelsen gäller ett företag som är försatt i konkurs eller föremål för konkursliknande åtgärder och där beslut inte tagits om att fortsätta driften, även anses omfatta de fall där överlåtelsen avser företag, verksamheter eller produktionsenheter (vilka inte är försatta i konkurs eller föremål för konkursliknande åtgärder) som i enlighet med den italienska föreskriften, (artikel 47.5 i lag nr 428/1990) förklarats vara krisdrabbade?"

Den nationella domstolen önskar således veta om direktivet, med hänsyn till domstolens rättspraxis avseende överlåtelser av företag som är föremål för konkursliknande förfaranden, utgör hinder mot en nationell reglering liknande den i artikel 47.5 i den italienska lagen nr 428/1990, i vilken föreskrivs ett undantag från direktivets bestämmelser om skydd för arbetstagare vid överlåtelser av företag, verksamheter eller delar av verksamheter som konstaterats vara krisdrabbade.

III - Förutsättningar för sakprövning

11 Företagen på svarandesidan i målet vid den nationella domstolen har hävdat att frågorna inte kan upptas till prövning, i första hand på grund av att de inte är nödvändiga för avgörandet av målet och i andra hand på grund av att Pretore di Lecce ex officio har tillämpat gemenskapsrätten och formulerat motsvarande fråga i begäran om förhandsavgörande, trots att en domare enligt italiensk rätt inte har rätt att ex officio pröva en omständighet som inte anförts av parterna och som inte båda parter i målet fått tillfälle att yttra sig över, och i sista hand eftersom det omtvistade direktivet, som alla direktiv, inte har direkt, horisontell effekt.

12 I fråga om den första grunden skall det noteras att det enligt domstolens fasta rättspraxis åligger den nationella domstolen, som är ensam om att ha en direkt kunskap om omständigheterna i målet och som det åligger att avgöra målet slutligt, att bedöma de rättsfrågors relevans som uppkommit inom ramen för den rättstvist som där anhängiggjorts, samt om det är nödvändigt att i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget begära ett förhandsavgörande av en fråga för att döma i saken(7). De nationella domstolarna har således mycket stora möjligheter att begära att domstolen skall meddela förhandsavgörande då de bedömer att de mål de har att avgöra innebär tolkning av gemenskapsrätten. Enligt domen i målet Eurico Italia m.fl.(8) ankommer det på de nationella domstolarna att med hänsyn till omständigheterna i varje mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som om de frågor som förs vidare till domstolen är av betydelse. De nationella domstolarna har emellertid fått denna möjlighet för att kunna avgöra mål som anhängiggjorts vid dessa domstolar. En begäran från en nationell domstol kan avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av gemenskapsrätten inte har något samband med verkliga förhållanden eller med föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen(9). Inget sådant förekommer emellertid i det aktuella målet. Artikel 47 i den italienska lagen nr 428/1990 och särskilt dess femte stycke, vilket är centralt för detta mål, har antagits inom ramen för införlivandet av direktivets bestämmelser med den italienska rättsordningen. Avgörandet av målet vid den nationella domstolen är beroende av - det framgår av beslutet om hänskjutande - huruvida denna bestämmelse är förenlig eller inte med direktivet. De tolkningselement avseende direktivet som domstolen ger den nationella domstolen underlättar för denna att göra denna bedömning och gör det också möjligt för den att avgöra det anhängiga målet. Därför går det inte att hävda att de frågor som ställts i begäran om förhandsavgörande inte har någon inverkan på utgången av målet vid den nationella domstolen.

13 Avseende den andra grunden skall det först betonas att domstolen har uttalat att "den omständigheten att parterna i målet vid den nationella domstolen inför denna inte åberopat ett gemenskapsrättsligt problem hindrar inte att den nationella domstolen begär ett förhandsavgörande av domstolen. Då det i artikel 177 andra och tredje styckena i fördraget anges att en nationell domstol 'när en sådan fråga uppkommer vid en domstol i en medlemsstat' får begära att domstolen meddelar ett förhandsavgörande, begränsas detta inte till enbart de fall då endera parten tagit initiativ till att åberopa en fråga om tolkningen eller giltigheten av gemenskapsrätten, utan omfattar även de fall då en sådan fråga väcks av den nationella domstolen, om den anser att ett beslut i frågan av domstolen är 'nödvändigt för att döma i saken'"(10). Den rätt att åberopa gemenskapsrättsliga bestämmelser vid den nationella domstolen som givits parter utesluter följaktligen inte att den nationella domstolen har möjlighet att ta dessa bestämmelser i beaktande, även om någon part inte åberopat dem, och att ex officio begära ett förhandsavgörande då den bedömer att målets avgörande kräver ett beslut om tolkningen av gemenskapsrättsliga bestämmelser(11).

14 Oberoende av huruvida det är i överensstämmelse med grundläggande processrättsliga principer att en begäran om förhandsavgörande endast inges efter ett kontradiktoriskt förfarande framgår det av domstolens rättspraxis att "förekomsten av ett kontradiktoriskt förfarande inte finns bland de villkor som skall vara uppfyllda för en tillämpning av förfarandet i artikel 177 i fördraget och att det ankommer enbart på den nationella domstolen att bedöma nödvändigheten av att höra svaranden innan ett beslut om hänskjutande fattas"(12).

15 I fråga om den tredje grunden följer det av domstolens rättspraxis att den nationella domstolen, för att kunna avgöra huruvida en nationell bestämmelse står i överensstämmelse med gemenskapsrätten, får tillfråga domstolen angående tolkningen av ett direktiv som redan införlivats med nationell rätt och detta även om direktiven inte har någon direkt effekt i tvisterna mellan enskilda(13). Det skall erinras om att domstolen i detta avseende har bedömt att vid tillämpningen av nationell rätt, "oavsett om det rör sig om bestämmelser som trätt i kraft före eller efter direktivet, skall den nationella domstol som har att utföra tolkningen göra detta på alla sätt som är möjliga mot bakgrund av direktivets lydelse och syfte för att uppnå det resultat som är åsyftat i detta och på så sätt rätta sig efter artikel 189 tredje stycket i fördraget"(14).

16 Pretore di Lecce kan således hänskjuta frågor till domstolen som angår tolkningen av det omtvistade direktivet, eftersom svaret kan komma till användning vid tolkningen och tillämpningen av nationella bestämmelser, i synnerhet av artikel 47 i den italienska lagen nr 428/1990, genom vilken det ifrågavarande direktivets bestämmelser införlivats med den interna rättsordningen. Det resonemang som svarandeföretagen fört, om att begäran om förhandsavgörande av frågorna inte kan upptas till prövning, kan följaktligen inte godtas.

IV - I sak

a) Rättslig ram och praxis

17 Domstolen har haft tillfälle att utveckla en omfattande rättspraxis i fråga om tolkningen och tillämpningen av direktivets bestämmelser. I dess ingress anges att direktivets syfte är att "skydda arbetstagarna vid byte av arbetsgivare" (andra övervägandet) och att tillnärmningen av lagstiftningen på detta område bör främjas, samtidigt som det sker en fortlöpande förbättring av arbetstagarnas anställningsvillkor och levnadsstandard i enlighet med artikel 117 i fördraget (femte övervägandet i direktivet). Det är således fråga om en reglering som mycket tydligt har ett socialt syfte, vilket domstolen för övrigt har betonat. Enligt rättspraxis "[är] direktivets syfte att i möjligaste mån säkerställa att arbetstagarnas rättigheter skyddas vid byte av arbetsgivare, genom att de ges möjlighet att kvarbli i tjänst hos den nye arbetsgivaren på samma villkor som de haft gentemot överlåtaren"(15). Direktivets bestämmelser syftar till att i de anställdas intresse bibehålla de befintliga anställningsförhållandena i händelse av ett byte på avtalsrättslig väg av företagsledningen som övertar arbetsgivarens skyldigheter gentemot de anställda i företaget i fråga.

18 Enligt formuleringen i artikel 1 i direktivet skall detta "tillämpas vid överlåtelse av ett företag, en verksamhet eller del av en verksamhet till en annan arbetsgivare genom lagenlig överlåtelse eller fusion". I artikel 3 anges därtill att "överlåtarens rättigheter och skyldigheter på grund av ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande som gäller vid tidpunkten för överlåtelsen enligt artikel 1.1 skall till följd av sådan överlåtelse övergå på förvärvaren". I artikel 4 anges i punkt 1 att "överlåtelsen av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet skall i sig inte utgöra skäl för uppsägning från överlåtarens eller förvärvarens sida. Denna bestämmelse skall dock inte hindra uppsägningar som sker av ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl där förändringar i arbetsstyrkan ingår". I artikel 6 i direktivet åläggs överlåtaren och förvärvaren att informera och överlägga med representanterna för de arbetstagare som berörs av överlåtelsen. I artikel 7 ges medlemsstaterna rätt att tillämpa eller utfärda lagar eller andra författningar som är gynnsammare för arbetstagarna.

19 Inom ramen för tolkningen av direktivets bestämmelser, i synnerhet artikel 1.1, har domstolen i sina domar i målen Abels(16), Mikkelsen(17) samt i målet D'Urso m.fl.(18) bedömt att direktivet inte är tillämpligt på överlåtelser av företag, verksamheter eller delar av verksamheter som genomförs inom ramen för konkursliknande förfaranden som syftar till likvidation av tillgångarna i det företag som skall överlåtas, under kontroll av en behörig rättslig myndighet. Domstolen har till en början grundat sin bedömning på konkursrättens speciella karaktär. Den har särskilt i den ovan nämnda domen i målet Abels(19) betonat att i motsats till direktivet vars syfte är att skydda arbetstagarna och att bevara deras rättigheter vid överlåtelser av företag, så karakteriseras konkursrätten av speciella förfaranden som har till syfte att väga olika intressen mot varandra, särskilt de intressen som olika grupper av borgenärer har. Det är i detta syfte som det i alla medlemsstaterna har införts speciella bestämmelser som utgör undantag från bestämmelser av allmän karaktär som exempelvis sociallagstiftningen.

20 Konkursrättens speciella karaktär, som återfinns i alla medlemsstaters rättsordningar, finns enligt domstolen också inom gemenskapsrätten. Således är rådets direktiv 75/129/EEG av den 17 februari 1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar(20), som i likhet med direktiv 77/187 utfärdats i syfte att förverkliga målen i artikel 117 i fördraget, enligt dess artikel 1.2 d inte tillämpligt på arbetstagare som drabbas av nedläggning av ett företags verksamhet "till följd av ett rättsligt beslut". Domstolen har vidare tillagt att konkursrättens speciella karaktär ytterligare fastställts genom antagandet av rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens(21). Genom detta direktiv inrättas ett system för att garantera betalning av arbetstagarnas utestående lönefordringar som är tillämpligt på samma sätt i fråga om företag som är föremål för ett kollektivt förfarande som syftar till att tillgodose borgenärerna såsom konkursförfarandet. Det skall i detta avseende tilläggas att konkursrättens speciella karaktär har föranlett författarna till Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område att från dennas tillämpningsområde utesluta konkurser, ackord och liknande förfaranden (artikel 1 andra stycket andra punkten i konventionen).

21 Konkursrättens speciella karaktär som erkänns i såväl de nationella rättsordningarna som i gemenskapsrätten, i förening med konstaterandet att bestämmelserna om konkurs och liknande förfaranden skiljer sig betydligt från en medlemsstat till en annan, har föranlett domstolen att dra slutsatsen att "om direktivet skulle tillämpas även på överlåtelser av företag inom ramen för denna typ av förfaranden, skulle en uttrycklig bestämmelse ha införts i detta syfte"(22).

22 Den andra anledningen till att domstolen har intagit den ståndpunkt som ovan angivits är att hänföra till direktivets syfte. Domstolen har till en början angivit att direktivet skall utgöra ett hinder mot att företag omstruktureras inom den gemensamma marknaden på ett sätt som är till nackdel för arbetstagarna. Domstolen har tillagt att åsikterna om följderna av en tillämpning av direktivet på överlåtelser som skett inom ramen för konkurser eller liknande förfaranden går isär. Enligt somliga bör direktivet tillämpas på sådana situationer, eftersom de arbetstagare vars arbetsgivare har försatts i konkurs är just de som är i störst behov av skydd. Enligt andra skulle en utvidgning av tillämpningsområdet för direktivet kunna avskräcka en potentiell förvärvare från att förvärva ett företag på villkor som fordringsägarna kan acceptera, vilket skulle kunna leda att företagets tillgångar delades upp och såldes var för sig samt till att samtliga arbetstillfällen skulle gå förlorade, vilket skulle motverka direktivets ändamål. Domstolen har följaktligen angivit att det finns "en stor osäkerhet avseende den inverkan på arbetsmarknaden som företagsöverlåtelser till följd av arbetsgivarens insolvens har samt vilka åtgärder som är lämpliga att vidta för att på bästa sätt skydda arbetstagarnas intressen"(23). Domstolen har utgått från dessa överväganden då den dragit slutsatsen att "det inte är möjligt att utesluta den allvarliga risken att arbetstagarnas arbetsvillkor och levnadsstandard på det globala planet försämras, tvärt emot de sociala mål som anges i fördraget. Det är således inte möjligt att anta att medlemsstaterna genom direktiv 77/187 åläggs skyldigheten att utsträcka direktivets regler till att gälla överlåtelser av företag, verksamheter eller delar av verksamheter som skett inom ramen för ett konkursförfarande, som under kontroll av behörig rättslig myndighet syftar till en likvidation av överlåtarens egendom"(24).

23 I samma dom har domstolen kommit till motsatt slutsats i fråga om förfaranden, såsom "surséance van betaling" (uppskov med betalning) som återfinns i nederländsk rätt, som syftar till att ett totalt betalningsuppskov beviljas samt eventuellt och på vissa villkor en partiell nedsättning av skulderna. För denna sorts förfaranden har domstolen i domen i målet Abels, samt i tre andra beslut samma dag(25), fastställt att direktivets bestämmelser är tillämpliga på överlåtelse av ett företag, en verksamhet eller delar av en verksamhet till en annan arbetsgivare då denna sker inom ramen för ett förfarande liknande förfarandet med "surséance van betaling". Enligt domstolen är detta förfarande utan något som helst tvivel av samma art som konkursförfarandet, i synnerhet dess rättsliga karaktär, men det skiljer sig därifrån på två grundläggande punkter. På den första punkten gäller att i detta förfarande "är domstolens inflytande mer begränsat, både i fråga om förfarandets inledning och dess fortsatta förlopp"(26). Den andra punkten hänför sig till förfarandets syfte. Medan konkursförfarandet har till syfte en total avveckling av tillgångarna genom att realisera de kvarstående tillgångarna för att kunna tillgodose borgenärerna, har förfarandet "surséance van betaling" först och främst till syfte att "bevara egendomsmassan och i förekommande fall fortsätta företagets drift genom ett allmänt betalningsuppskov i syfte att få till stånd en uppgörelse som gör det möjligt att driva företaget vidare i framtiden"(27). Detta förfarandes utmärkande drag är således att det syftar till att avvärja tillfälliga betalningssvårigheter, utan att gå så långt som till att avveckla gäldenärens bo, men även om en konkurs snarare vill undvikas kan förfaranden av detta slag, i de fall det är omöjligt att nå en överenskommelse med borgenärerna, ändå komma att utmynna i gäldenärens konkurs. Det är mot bakgrund av detta som domstolen har nått fram till slutsatsen att invändningarna mot att direktivet tillämpas på överlåtelser av företag inom ramen för konkursförfaranden inte äger giltighet avseende förfaranden av förebyggande karaktär som inträder på tidigare stadier(28).

24 Domstolen har tillämpat samma resonemang i fråga om det extraordinära förvaltningsförfarandet för stora krisdrabbade företag, som anges i den italienska lagen av den 3 april 1979. Detta förfarande har inrättats genom italiensk lagstiftning för de fall då ett företag inte längre kan uppfylla sina förpliktelser. Inom ramen för den granskning av bestämmelserna i den italienska lagen av den 3 april 1979 som domstolen gjorde, betonades att det beslut vari anges att "tillämpningen av det extraordinära förvaltningsförfarandet även innebär att driften av företaget fortsätter under ledning av en förvaltare som styr det extraordinära förfarandet, då syftet med detta förfarande i första hand är att försätta företaget i jämvikt för att säkerställa dess framtida verksamhet"(29). Domstolen har med hänvisning till beslutet om hänskjutande angivit ett visst antal grundläggande egenskaper hos detta förfarande, såsom:

25 dess funktionssätt, som syftar till att rädda de huvudsakligen ekonomiskt sunda delarna av företaget eller gruppen av företag, genom att överföra den insolvente företagarens egendom till en annan företagare,

26 den omständigheten att företaget under extraordinär förvaltning kan erhålla statligt garanterade lån för att kunna återuppta verksamheten och införskaffa ny utrustning,

27 den omständigheten att skyddet för borgenärernas intressen inom det extraordinära förvaltningsförfarandet är mindre omfattande än inom andra förfaranden, i synnerhet i den mån som borgenärerna inte deltar i utarbetandet av de beslut som rör företagets fortsatta verksamhet.

Domstolen har utgått från dessa omständigheter då den bedömt att det ekonomiska och sociala mål som ett sådant förfarande syftar till inte vare sig kan förklara eller rättfärdiga att de anställda, vid en överlåtelse av hela eller delar av ett företag som är föremål för extraordinär förvaltning, skall berövas de rättigheter de fått genom direktivet. På så sätt har domstolen kommit till slutsatsen att bestämmelserna i direktivet "är tillämpliga när det beslutats, inom ramen för en samling rättsregler av den sort som bestämmelserna om det extraordinära förvaltningsförfarandet utgör, att fortsätta driften av företaget och så länge som detta beslut är gällande"(30).

28 I samma dom har domstolen å andra sidan bedömt att direktivets bestämmelser inte är tillämpliga på överlåtelser av företag som sker inom ramen för ett konkursliknande förfarande av det slag som det förfarande för tvångslikvidation som återfinns i italiensk rätt. Domstolen har även betonat att syftet med, följderna av och riskerna med ett förfarande för tvångslikvidation är jämförbara med dem som har föranlett domstolen att dra slutsatsen i domen i målet Abels, att direktivet inte är tillämpligt på överlåtelse av ett företag (eller en del av ett företag) som försatts i konkurs. Domstolen har i detta hänseende angivit att "i likhet med konkursen syftar detta förfarande till en likvidation av gäldenärens egendom i syfte att tillgodose alla borgenärerna, och överlåtelser inom ramen för detta rättsliga förfarande utesluts följaktligen från direktivets tillämpningsområde. [...] det är till följd av detta uteslutande inte möjligt att bortse från den allvarliga risken för en generell försämring av arbetstagarnas arbetsvillkor och levnadsstandard, vilket strider mot syftena i fördraget"(31).

29 Denna rättspraxis visar att det avgörande kriteriet för tillämpningen av direktivet på olika kollektiva förfaranden för tvångslikvidation eller på likvidation av krisdrabbade företag är det syfte dessa förfaranden har. Direktivet är inte tillämpligt på förfaranden som konkursförfarandet eller olika slag av tvångslikvidation, förvaltningsmässigt eller rättsligt beslutad, som syftar till att likvidera gäldenärens egendom genom att avyttra resterande tillgångar för att kunna tillgodose borgenärerna. För att detta mål skall uppnås vidtas som regel ett antal bestämda åtgärder som syftar till att bevara tillgångarna och skydda borgenärernas intressen. Under dessa omständigheter är det således utmärkande för förfarandet att det tillämpas under mycket omfattande rättslig kontroll, i kombination med att det ställs under en sträng förvaltning eller tillsyn för att det med exakthet skall kunna bestämmas vilka tillgångar som ingår i konkursen eller likvidationen och för att det skall vara möjligt att avyttra delar av tillgångarna, vilket leder till att gäldenären berövas rådigheten över sina tillgångar.

30 Å andra sidan är direktivet tillämpligt då de specifika förfarandena inte har till syfte att likvidera gäldenärens egendom, utan att avvärja tillfälliga svårigheter för att möjliggöra en fortsatt drift av företaget. I allmänhet har den juridiska kontroll som utövas i de flesta av dessa förfaranden begränsad räckvidd och inskränker sig i praktiken till kontroll och godkännande av vissa av gäldenärens handlingar, utan att för den skull beröva denne rådigheten över egendomen. Denna sorts förfarande utmynnar för övrigt ofta i ett beslut om konkurs. Denna möjlighet räcker emellertid inte för att utesluta en företagsöverlåtelse från direktivets tillämpningsområde, precis som det inte räcker för att utesluta en företagsöverlåtelse från direktivets tillämpningsområde att alla villkor för ett konkursbeslut är uppfyllda utan att ett sådant beslut fattats. Detta följer av den ovan nämnda domen i målet Mikkelsen som behandlar överlåtelse av ett företag efter att det överlåtna företaget ställt in sina betalningar men innan det försatts i konkurs. I denna dom har domstolen fastslagit att "enbart den omständigheten att överlåtelsen av ett företag, en verksamhet eller del av verksamhet äger rum efter det att det överlåtande företaget ställt in betalningarna, är inte tillräckligt för att utesluta dessa transaktioner från tillämpningsområdet för direktiv 77/187. Detta är således, i enlighet med den definition som anges i artikel 1.1 i direktivet, tillämpligt på en överlåtelse som sker inom ramen för ett förfarande eller i en fas som föregår inledandet av ett eventuellt konkursförfarande"(32).

b) Svaret på tolkningsfrågan

31 För att svara på den fråga som ställts av Pretore di Lecce skall här, mot bakgrund av ovannämnda rättspraxis och i synnerhet det kriterium som jag just har angivit, studeras de utmärkande dragen hos och följderna av det förfarande genom vilket ett företag förklaras krisdrabbat i enlighet med bestämmelserna i den italienska lagen nr 675/1977 (artikel 2 femte stycket c).

Såsom framgår av beslutet om hänskjutande och de skriftliga svarsinlagor som parterna i målet har ingivit avseende de frågor domstolen ställt, syftar den handling genom vilken ett företag förklaras vara krisdrabbat till en sanering av detta företag i syfte att skydda de anställda och att bevilja ett ekonomiskt stöd till personalen under den tid krisen varar. Förklaringen att ett företag är krisdrabbat är främst och huvudsakligen ett resultat av politiska och sociala överväganden och inte av ekonomisk och bokföringsmässig art som inom ramen för konkursförfarandet och de därmed liknande förfarandena. Detta framgår särskilt av det faktum att företaget skall lägga fram ett saneringsprogram, vars tyngdpunkt ligger på åtgärder som syftar till att avvärja de problem som de arbetstagare har vilka underställts CIGS. Detta förfarande har således inte till syfte att likvidera gäldenärens egendom, utan tvärtom att göra det möjligt för denne att avvärja tillfälliga svårigheter och att fortsätta driften.

Därutöver sker ingen rättslig kontroll sedan förfarandet inletts och under det att det pågår. De villkor som gäller för att ett företag skall kunna komma i åtnjutande av förfarandet för krissituationer definieras först genom ett beslut av CIPI och ett beslut av den interministeriella kommittén för ekonomisk planering.

32 Till skillnad från en konkurs anges enligt detta system inte något uppskov med betalning och gäldenären fråntas inte rådigheten över sin egendom. Medan konkursbeslutet innebär en likvidering av gäldenärens återstående tillgångar genom tvångsmässig försäljning leder det faktum att ett företag förklaras vara krisdrabbat inte nödvändigtvis till att detta likvideras. Den mest grundläggande och betydelsefulla följden av att ett företag förklaras vara krisdrabbat är att de anställda kommer i åtnjutande av CIGS:s förmåner, vilket innebär att anställningsförhållandena helt eller delvis avbryts för hela eller delar av företagets personal och att dessa anställda direkt eller indirekt tillerkänns ekonomiskt stöd. CIGS:s system är inrättat genom beslut av arbetsmarknads- och socialministern efter hörande av en teknisk kommitté och på grundval av behöriga arbetsförmedlingar, av den regionala arbetsmarknadskommittén och i förekommande fall av arbetsinspektionen.

33 I beslutet om hänskjutande betonas att i motsats till vad som sker då företag som befinner sig i konkurs likvideras är en eventuell överlåtelse av ett krisdrabbat företag, oavsett om det är efter en överlåtelse av företaget i sin helhet eller en del därav, en åtgärd som genomförs under tiden som verksamheten pågår, utan att produktionen avbryts och med konkreta utsikter till återhämtning, vilket även bekräftas av det faktum att företaget för att bli förklarat för krisdrabbat skall inge ett saneringsprogram till CIPI. Följaktligen uppvisar det ifrågavarande förfarandet inga kännetecken och medför inga följder som är jämförbara med dem som de förfaranden medför för vilka, som ovan anförts, domstolen har fastslagit att de i händelse av företagsöverlåtelse inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

Förfarandet med att förklara ett företag krisdrabbat avser företag som har problem med personal och produktion, men som befinner sig i en ekonomisk och finansiell situation som är mindre allvarlig än de företag som går i konkurs. Så var även fallet för Fiat Geotech enligt vad som framkommit i beslutet om hänskjutande.

34 Såsom Italiens regering och kommissionen betonar, är det troligt att de problem som ett krisdrabbat företag har leder till att detta tvingas avbryta sin produktion. Denna risk kan inte i detta fall spela någon som helst roll, eftersom syftet med förfarandet att förklara företaget krisdrabbat just är att undvika denna utgång. I enlighet med de överväganden som redovisats ovan är syftet med detta direktiv att återställa en jämvikt i företaget, särskilt i fråga om anställningsförhållandena, vilket skall göra det möjligt för företaget att bevara sin framtida verksamhet. Således kan inte överlåtelsen av ett krisdrabbat företag betraktas som en avyttring som har till syfte att likvidera egendomen och att tillgodose borgenärerna, som i de fall då en överlåtelse sker inom ramen för konkursförfarandena. I motsats till detta andra typfall är det mål som eftersträvas i det första fallet fortsatt drift, genom att företaget omstruktureras. Det är detta som förefaller ha skett också i detta mål, där det nya företaget Fiat Hitachi har fortsatt driften av de verksamheter som överlåtits utan att det, enligt beslutet om hänskjutande, under denna tid skett något produktionsuppehåll. I varje fall följer det av den rättspraxis som framgår av domen i det ovan nämnda målet Mikkelsen att direktivet även är tillämpligt på förfaranden som kan betraktas som sådana som föregår inledandet av ett konkursförfarande. Följaktligen skall det fastställas att direktivet är tillämpligt även på fall av överlåtelse av företag vilka förklarats vara krisdrabbade i den mening som anges i den ovannämnda italienska lagstiftningen.

V - Förslag till avgörande

35 Med hänsyn till vad som anförts ovan föreslår jag domstolen att besvara de frågor som Pretura circondariale di Lecce, avdelningen för arbetsrättsliga tvister, ställt i en begäran om förhandsavgörande, på följande sätt:

Bestämmelserna i rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter är tillämpligt även på överlåtelser av företag som förklarats vara krisdrabbade i enlighet med ett förfarande som liknar det som anges i den italienska lagen nr 675 av den 12 augusti 1977.

(1) - EGT nr L 61, s. 26.

(2) - För en mer detaljerad beskrivning av hur systemet med CIGS fungerar, se förhandlingsrapporten i målet mellan kommissionen och Italien, dom av den 2 februari 1989 (22/87, Rec. s. 143).

(3) - Denna lag innehåller, vilket för övrigt framgår av dess rubrik, bestämmelser avseende efterlevnaden av de skyldigheter som åligger Italien till följd av dess medlemskap i Europeiska gemenskapen. Den har offentliggjorts i GURI, supplement nr 10, av den 12 januari 1991.

(4) - Comitato di ministri per il coordinamento della politica industriale (ministerkommittén för koordination av industripolitiken) som inrättats genom lag nr 675 av den 12 augusti 1977.

(5) - Nedan kallad "lag nr 675/1977".

(6) - EGT nr C 43, 1994, s. 6.

(7) - Se bland annat domarna av den 14 februari 1980, Damiani (53/79, Rec. s. 273), av den 28 juni 1984, Moser (180/83, Rec. s. 2539) och av den 21 april 1988, Pardini (338/85, Rec. s. 2041).

(8) - Dom av den 3 mars 1994, C-332/92, C-333/92 och C-335/92, Eurico Italia m.fl. (Rec. s. I-711).

(9) - Se bland annat domarna av den 16 juli 1992, Asociación Española de Banca Privada m.fl. (C-67/91, Rec. s. I-4785), av den 11 juli 1991, Crispoltoni (C-368/89, Rec. s. I-3695), av den 28 november 1991, Durighello (C-186/90, Rec. s. I-5773) och den ovannämnda domen i målet Eurico Italia m.fl.

(10) - Dom av den 16 juni 1981, Salonia (126/80, Rec. s. 1563, punkt 7).

(11) - Se dom av den 11 juli 1991, Verholen m.fl. (C-87/90, C-88/90 och C-89/90, Rec. s. I-3757, punkt 12 f).

(12) - Ovannämnda dom i målet Eurico Italia m.fl., punkt 11. Se även dom av den 20 oktober 1993, Balocchi (C-10/92, Rec. s. I-5105, punkterna 13 och 14), samt dom av den 28 juni 1978, Simmenthal (70/77, Rec. s. 1453, punkterna 10 och 11).

(13) - Se dom av den 15 maj 1994, Habermann-Beltermann (C-421/92, Rec. s. I-1657).

(14) - Dom av den 13 november 1990, Marleasing (C-106/89, Rec. s. I-4135, punkt 8).

(15) - Dom av den 17 december 1987, Ny Mølle Kro (287/86, Rec. s. 5465, punkt 12).

(16) - Dom av den 7 februari 1985 (135/83, Rec. s. 469, punkt 1 i domslutet).

(17) - Dom av den 11 juli 1985 (105/84, Rec. s. 2639, punkt 9).

(18) - Dom av den 27 juli 1991 (C-362/89, Rec. s. I-4105, punkt 2 i domslutet).

(19) - Punkterna 14 och 15.

(20) - EGT nr L 48, s. 29.

(21) - EGT nr L 283, s. 23.

(22) - Punkt 17 i domen i målet Abels.

(23) - Punkt 22 i domen i målet Abels.

(24) - Se punkt 23 i domen i målet Abels.

(25) - Se domarna av den 7 februari 1985, Wendelboe m.fl. (19/83, Rec. s. 457, punkt 10), FNV (179/83, Rec. s. 511) och Botzen m.fl. (186/83, Rec. s. 519, punkt 1 i domslutet).

(26) - Punkt 28 i domen i målet Abels. Se även slutsatserna i förslaget till avgörande av generaladvokat Van Gerven av den 30 maj 1991 i ovannämnda mål D'Urso m.fl. (Rec. s. I-4119, punkt 23).

(27) - Se punkt 28 i domen i målet Abels.

(28) - Se punkt 29 i domen i målet Abels.

(29) - Punkt 32 i domen i målet D'Urso m.fl.

(30) - Punkt 2 i domslutet av domen i målet D'Urso m.fl.

(31) - Se punkt 31 i domen i målet D'Urso m.fl.

(32) - Punkt 10 i domen i målet Mikkelsen.