61993C0364(01)

1 Corte Suprema di Cassazione har genom ett beslut av den 21 januari 1993 ställt domstolen en fråga som rör tolkningen av artikel 5.3 i Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område(1) (nedan kallad "konventionen"), avseende en tvist där bakgrunden kan sammanfattas på följande sätt.

2 I april 1987 deponerade Antonio Marinari, med hemvist i Italien, hos Lloyd's Banks dotterbolag i Manchester, med säte i London, orderskuldebrev ("promissory notes") till ett värde av 752 500 000 USD, utställda av provinsen Negros Oriental i Republiken Filippinerna till Zubaidi Trading Company i Beirut. Det framgår av det nämnda beslutet att banktjänstemännen efter att ha öppnat kuvertet vägrade att återlämna skuldebreven och underrättade polisen om värdepapperens förmodade tvivelaktiga ursprung, och att dessa "promissory notes" togs i beslag.

3 Efter att han blivit frikänd av en engelsk domstol väckte Antonio Marinari talan vid Tribunale di Pisa mot Lloyd's Bank och yrkade att banken skulle förpliktas att ersätta den skada som han lidit till följd av bankens anställdas handlande. Hans anspråk gällde, såsom hans ombud angav under den muntliga förhandlingen, inte att orderskuldebreven skulle återställas, utan att banken skulle förpliktas att till honom såsom skadestånd betala dels ett belopp om 795 500 000 USD, vilket motsvarar skuldebrevens värde, dels ett belopp om 43 000 000 USD avseende ränta, utgifter och ersättning för den skada som åsamkats.

4 Lloyd's Bank hävdade att den italienska domstolen saknade behörighet på grund av att den skada varpå domstolens behörighet ratione loci [med hänsyn till platsen] grundades, hade uppkommit i England. Antonio Marinari ansökte, med stöd av bolaget Zubaidi, om att Corte Suprema di Cassazione på förhand skulle avgöra denna behörighetsfråga.

5 Det är av denna anledning som Corte Suprema di Cassazione ställer domstolen följande fråga för förhandsavgörande:

"Skall begreppet 'den ort där skadan uppkom' vid tillämpningen av den behörighetsregel som uttrycks i artikel 5.3 i Brysselkonventionen av den 27 september 1968 och som har preciserats i domstolens dom av den 30 november 1976 i mål 21/76 förstås så, att det endast avser den ort där en konkret skada inträffat vilken åsamkats personer eller saker, eller avses därmed även den ort där förmögenhetsskada har uppstått för käranden?"

6 Innan bestämmelsen i fråga analyseras måste undersökas om EG-domstolen är behörig med hänsyn till omständigheterna då målet anhängiggjordes vid denna.

7 Målet vid Corte Suprema di Cassazione har i själva verket inte anhängiggjorts genom ett överklagande av ett beslut av en lägre domstol utan inom ramen för artikel 41 i den italienska civilprocesslagen, enligt vilken endera parten - då en underrätts behörighet har ifrågasatts - efter ansökan kan få målet vilandeförklarat tills den högsta domstolen har avgjort frågan.

8 Även om Corte Suprema di Cassazione obestridligen är en domstol i den mening som avses i artikel 2.1 i protokollet, får denna emellertid inte direkt avgöra målet, eftersom tvisten förblir anhängig vid Tribunale di Pisa, vilken inte är en domstol i protokollets mening eftersom den varken beslutar inom ramen för ett överklagande eller i ett sådant fall som avses i artikel 37 i konventionen.

9 Låt mig erinra om att följande stadgas i artikel 3.1 i det protokoll på vilket Corte Suprema di Cassazione förefaller grunda sig:

"När en fråga som gäller tolkningen av konventionen eller andra bestämmelser som nämns i artikel 1 uppkommer i ett mål som är anhängigt vid en domstol som anges i artikel 2.1, skall denna domstol, om den anser att ett avgörande av denna fråga är nödvändigt för att döma i saken, föra frågan vidare till EG-domstolen för förhandsavgörande."

10 Det måste emellertid konstateras att när Corte Suprema di Cassazione avgör en fråga med stöd av artikel 41 i civilprocesslagen, kan det beslut som har fattats anses utgöra ett svar på en begäran om förhandsavgörande som gäller nationell rätt och som endast den domstolen har befogenhet att avgöra. Ett sådant beslut kan inte överklagas.

11 Såsom Mandrioli skriver i sitt verk Corso di diritto processuale civile(2):

"l'istanza di regolamento non apre affatto un nuovo grado di guidizio, ma apre solo una parentesi che si inserisce nell'ambito del guidizio di primo grado. Chiusa questa parentesi, il giudizio prosegue sui suoi normali binare; la pronuncia sulla giurisdizione appartiene alla sentenza di primo grado anche se, naturalmente, questa parte della sentenza non è più impugnabile"(3).

12 Jag anser alltså att den ställda frågan skall besvaras eftersom målet har anhängiggjorts på riktigt sätt vid domstolen.

13 Denna fråga gäller i huvudsak om huruvida hänsyn skall tas inte enbart till den omedelbara verkan av den skadevållande händelsen (person- eller sakskada), utan även till förmögenhetsskada för käranden på grund av denna verkan (allmän förmögenhetsskada), vid bestämmandet av behörigheten enligt artikel 5.3.

14 Låt mig erinra om att förutom i målet Shevill(4), vilket för närvarande är under överläggning och i vilket jag föredrog förslag till avgörande den 14 juli 1994, har denna bestämmelse såvitt gäller begreppet "den ort där skadan inträffade" ["lieu où le fait dommageable s'est produit"] varit föremål för två av domstolens domar, nämligen Mines de potasse d'Alsace och Dumez France och Tracoba(5).

15 I det första fallet har domstolen utvecklat ett självständigt begrepp av "den ort där skadan inträffade" inom ramen för en tvist som gällde gränsöverskridande föroreningar, för vilka ett franskt företag med säte i Frankrike ansågs ansvarigt, vilka hade orsakat skada för en trädgårdsodlare med hemvist i Nederländerna.

16 Domstolen framhöll att de olika fallen av särskild behörighet i artikel 5 grundas på

"förekomsten i vissa tydligt avgränsade situationer av en särskilt nära anknytning mellan en tvist och den domstol där denna skulle kunna prövas med tanke på processens ändamålsenliga genomförande"(6),

utan att emellertid hänvisa till att den skadelidande måste skyddas.

17 Domstolen har vidare ansett att begreppet "den ort där skadan inträffade" bör förstås som

"den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade"(7).

18 Det råder skilda meningar inom doktrinen beträffande motiveringen i denna dom och den lösning som den leder till. Utan att gå in på subtiliteterna i en debatt som redan är över, vill jag erinra om att Droz(8) kritiserade denna dom eftersom den innebär att "sekundära" skadelidande tillåts att väcka talan vid den domstol där de har sitt hemvist och att alltså "forum actoris" [nedan kallat kärandens forum] ges företräde. Gothot och Holleaux(9) gav inte detta domslut en sådan innebörd, utan ansåg tvärtom att den var begränsad

"till fall då det från början går en skiljelinje mellan den skadevållande händelsen och de första konkreta tecknen på skada"(10).

19 Det mål som gav upphov till domen Dumez innebar ett tillfälle för domstolen att avsluta denna diskussion.

20 Låt mig erinra om bakgrunden. Två franska moderbolag hade i Frankrike väckt talan mot tyska banker för att få ersättning för en skada till följd av att deras två tyska dotterbolag, vilka hade fått i uppdrag att göra en fastighetsaffär i Tyskland, hade försatts i konkurs. Som grund angavs att denna konkurs hade orsakats av att verksamheten hade upphört till följd av att bankerna hade hävt avtalet om kredit för byggherren.

21 Jag föreslog domstolen att inte godta uppfattningen att domstolen på den ort där den som indirekt drabbas lider skada är behörig. Domstolen följde detta förslag och ansåg att

"Behörighetsregeln i artikel 5.3 i konventionen av den 27 september 1968 ... kan inte tolkas så, att det är tillåtet för en kärande som påstår sig ha lidit en skada till följd av en skada som andra personer har lidit, vilka direkt har drabbats av skada, att väcka talan mot skadevållaren vid domstolen på den ort där han själv konstaterat skadan på sin förmögenhet"(11).

22 I klartext innebär detta att det forum där skadans omfattning bestäms - det vill säga där skadan lidits, inte där den uppkommit - måste vara uteslutet såväl för den direkt skadelidande som den indirekt skadelidande. I annat fall skulle kärandens forum åter vara behörigt och syftet med artikel 3 i konventionen var just att försöka utesluta detta.

23 Generaladvokat Warner hade redan haft tillfälle att ta ställning i detta avseende i förslaget till avgörande i domen Rüffer(12):

"Det har aldrig antytts ... och ännu mindre hävdats av domstolen, att den ort där skadan inträffade skulle kunna vara den ort där kärandebolaget hade sitt säte eller den ort där omfattningen av den skada som orsakats hans verksamhet fastställdes"(13).

24 De nationella domstolar som hade haft anledning att ta ställning till behörigheten hos domstolen på orten för förmögenheten där den ekonomiska förlusten visat sig som följd av en omedelbar skada, delade för övrigt denna uppfattning. Jag har redan gått igenom de beslut som fattats på området av vissa domstolar i konventionsstaterna och jag inskränker mig i detta fall till att hänvisa till punkt 20-24 i mitt tidigare förslag till avgörande i målet Dumez.

25 Det är i vilket fall som helst inte möjligt att - såsom käranden i målet vid den nationella domstolen har hävdat - grunda en annorlunda tolkning på att domstolen i domen Mines de potasse d'Alsace har slagit fast att

"eftersom den ort där den handling har företagits som kan föranleda skadestånd utanför avtalsförhållanden och den ort där denna handling har medfört en skada inte är desamma, måste uttrycket 'den ort där skadan inträffade' ... förstås så att det avser såväl den ort där skadan uppkom som den ort där den skadevållande händelsen inträffade".

26 I detta fall var det i själva verket fråga om en "sammansatt händelse" i vilken den skadevållande händelsen och skadeverkningarna härav redan från början ägde rum i två olika konventionsstater. I det förevarande fallet har däremot såväl den skadegörande handlingen (nämligen det handlingssätt som läggs de anställda vid Lloyd's Bank till last) som den omedelbara skadan (beslag av orderskuldebreven jämte frihetsberövande) uppkommit i Storbritannien, vilket den brittiska regeringen har framhållit. Endast den påstådda följdskadan (den ekonomiska förlusten) kan ha lidits i Italien.

27 Vi befinner oss alltså i en speciell situation där den skadegörande handlingen och de direkta skadeverkningarna är hänförliga till en enda stat och där dessa omedelbara skador inneburit en minskning av den skadelidandes förmögenhet i en annan konventionsstat.

28 Även om domstolen inte har haft tillfälle att direkt avgöra en sådan fråga, erbjuder utan tvivel domstolens ovan nämnda domar grunderna för en lösning härav, eftersom det inte rör sig om något annat än skillnaden - vilken är grundläggande när det gäller att bestämma behörigheten - mellan den ort där skadan har uppkommit och den ort där den har lidits.

29 I den första av domstolens domar på området har domstolen, när det gäller att bestämma behörigt forum, endast ansett den uppkomna skadan vara relevant. I domen Dumez har domstolen enligt min mening ännu klarare uttryckt sin negativa inställning till att ta hänsyn till efterföljande ekonomiska konsekvenser, genom att hänvisa till "den ort där den omedelbara skadan visat sig"(14), alltså den ort där den uppkommit.

30 Att tillerkänna den domstol behörighet inom vars domsaga förmögenhetsskadan konstaterats vore emellertid att bortse från det specifika hos den ort där skadan uppkommit som det kriterium som ger behörighet, genom att jämställa den med den ort där skadan har lidits.

31 Denna utvidgning skulle leda till att man godkände kärandens forum eftersom det ju oftast är på den ort där han har sitt hemvist som den skadelidande lider skada. Ett sådant resultat skulle stå i klar motsättning till artikel 5 i konventionen, vars syfte enligt domstolens rättspraxis svarar mot kravet på god rättsutövning.

32 En sådan lösning står alltså i motsättning till konventionens anda. Den lösning jag föreslår följer däremot logiken och inriktningen i domstolens rättspraxis.

33 Låt mig i första hand erinra om att

"de 'särskilda behörighetsregler' som räknas upp i artiklarna 5 och 6 i konventionen utgör undantag från principen om behörighet för domstolar i svarandens hemviststat och skall tolkas strikt"(15).

34 Att i syfte att bestämma behörigheten godta att man tar hänsyn till förmögenhetsskada som följer efter en omedelbar skada skulle stå i direkt motsägelse till ett sådant ändamål.

35 Framför allt skulle dock en sådan lösning bidra till en ökning av antalet konkurrerande fora, medan domstolen i domen Effer(16) var noga med att understryka att

"konventionen innehåller en samling regler som bland annat syftar till att på privaträttens område undvika uppkomsten av konkurrerande processer i två eller flera konventionsstater, och som i rättssäkerhetens och parternas intresse gör det möjligt att avgöra vilken nationell domstol som geografiskt sett är bäst lämpad att pröva en tvist"(17).

36 I domen Dumez har denna omsorg om att undvika flera konkurrerande processer, och i förlängningen risken för en "uppsplittring" av behörigheten, på nytt uttryckts av domstolen. Domstolen har uttalat att

"det är nödvändigt att undvika att antalet samtidigt behöriga domstolar ökar i antal, vilket ökar risken för motstridiga avgöranden, vilket enligt artikel 27.3 i konventionen utgör grund att vägra erkänna eller verkställa domen"(18).

37 Genom den lösning som jag föreslår för domstolen ifrågasätts följaktligen inte den rättspraxis som domstolen har gett uttryck för i domen Dumez. Lösningen utgör tvärtom en naturlig fortsättning av denna praxis.

38 Gaudemet-Tallon skriver i en kommenterar till denna dom(19) att

"i domen Dumez tillerkänns inte domstolen på den ort där den indirekt skadelidande har sitt hemvist någon behörighet, tas endast hänsyn till den direkta skadan och upprepas uttrycken 'den ort där skadan inträffade' och 'den ort där den omedelbara skadan visat sig' (jämför punkterna 10, 15, 20 och 21). Domen kan leda till slutsatsen att det endast är domstolen på den ort där den omedelbara skadan visat sig som kan vara behörig. Visserligen beslutar EG-domstolen här enbart avseende en indirekt skadelidande, men det finns ingen anledning till att den skulle ge ett annorlunda svar om det gällde skada som drabbar en direkt skadelidande och som senare ger upphov till andra skadeverkningar, vilka oftast är lokaliserade till den skadelidandes hemvistort.

Det gäller alltså inte att fastställa var den skadelidande lider skadan, eftersom konventionens syfte inte i första hand är att skydda den skadelidande, vilket hade kunnat leda till kärandens forum"(20).

39 Jag instämmer helt och fullt i en sådan analys och har för övrigt utvecklat denna i mitt förslag till avgörande i målet Dumez(21).

40 Denna uppfattning är dessutom den dominerande inom doktrinen.

41 Huet anser också(22), om än i form av en fråga, att innebörden av domen i målet Dumez sträcker sig längre än till att enbart omfatta fallet med den som indirekt blir skadelidande:

"Menar domstolen inte också att när en omedelbart skadelidande klagar över följdskador, särskilt ekonomiska sådana, på grund av en omedelbar skada, är det endast domstolen på orten där den omedelbara skadan inträffade som är behörig?"(23).

42 I den brittiska doktrinen motsätter man sig också att domstolen på orten för en efterföljande förmögenhetsskada skulle vara behörig. Härav följer enligt Collins följande:

"Even though in one sense a plaintiff may suffer economic loss at the place of its business, that is not sufficient to confer jurisdiction on that place, for otherwise the place of business of the plaintiff would almost automatically become another basis of jurisdiction"(24).

43 O'Malley och Layton anser på samma sätt att:

"It seems in such a case that the economic consequences of the damage should be distinguished from the damage itself (not necessarily an easy task in economic torts) and the location of the estate or person suffering damage by reason of the harmful event is not necessarily the location of the damage"(25).

44 Härvid råder samstämmighet med den tyska doktrinen - även om det bör påpekas att den tyska regeringen i detta mål har intagit en annan ståndpunkt - i synnerhet Kropholler(26), som betonar faran med "forum shopping" om forum på den ort där den slutliga skadan inträffar skulle tillerkännas behörighet.

45 Denne författare skriver följande:

"Es spricht viel dafür, den Ort des (weiteren) Schadenseintritts nach erfolgter Rechtsgutverletzung für die Zuständigkeitsbegründung nicht ausreichen zu lassen. Denn sonst würde die Deliktszuständigkeit auf Kosten des in Art. 2 verankerten Grundsatzes des Beklagtenwohnsitzes stark ausgedehnt und einem Klägergerichtsstand angenähert"(27).

46 Det är dessutom intressant att påpeka att även den doktrin som tolkar artikel 5.3 så, att den skulle vara grundad på idén om skydd för den skadelidande(28), ingalunda föreslår att denna bestämmelse skall ges en sådan betydelse att domstolen på orten för följdskadan tillerkänns behörighet. Bourel(29) skriver:

"Således leder den bedömning som gjorts inom såväl doktrin som rättspraxis utan tvekan till att begreppet skadeorten bör förstås som den ort där den skada äger rum som den (direkt eller indirekt) skadelidande omedelbart lider vid den tidpunkt då den skadegörande handlingen inträffar, utan att hänsyn tas till följder eller konsekvenser av denna skada, vilka skulle kunna visa sig på en annan ort, i synnerhet på kärandens hemvistort"(30).

47 Den skadelidande skulle nämligen kunna välja fritt mellan att väcka talan - förutom vid domstolen på den ort där svaranden har sitt hemvist - vid domstolen på den ort där den skadegörande handlingen företogs och den där skadan uppkom eller den där skadan har fastställts, det vill säga där skadan senare har lidits, vilket oundvikligen skulle uppmuntra till "forum shopping".

48 Jag anser följaktligen att artikel 5.3 i konventionen inte kan tolkas på så sätt att det enligt den är tillåtet för den som har lidit en förmögenhetsskada till följd av en omedelbar skada som uppkommit i en annan konventionsstat att väcka talan vid domstolen på den ort där skadan har lidits mot den som påstås ha orsakat skadan.

49 Jag föreslår alltså domstolen att fastställa att:

Artikel 5.3 i Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område skall tolkas på så sätt att det inte är tillåtet för en kärande som åberopar en förmögenhetsskada som följd av en omedelbar skada som uppkommit i en annan konventionsstat att föra talan mot svaranden vid domstolen på den ort där skadan har lidits.

(1) - I den lydelse den har fått genom konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands tillträde (EGT nr L 304, s. 1).

(2) - Vol. 1, "Nozioni introduttive e disposizioni generali", Giappichelli editore, Torino, 1989.

(3) - Paragraf 34, s. 182. Fri översättning: "begäran om förhandsavgörande (av den högsta domstolen) leder inte till att målet har överförts till en ny instans utan utgör endast en parentes i processen vid den första instansen. När denna parentes är avslutad fortsätter processen sin normala gång. Det är den första instansen som skall fatta beslut i behörighetsfrågan, även om denna del av beslutet naturligtvis inte längre går att överklaga."

(4) - Mål C-68/93.

(5) - Dom av den 11 januari 1990 (C-220/88, Rec. s. I-49).

(6) - Punkt 11.

(7) - Domslutet.

(8) - Recueil Dalloz Sirey, 1977, nr. 40, s. 614.

(9) - La Convention de Bruxelles du 27 septembre 1968 - Compétence judiciaire et effets des jugements dans la CEE, Jupiter, 1985.

(10) - Punkt 89, s. 50.

(11) - Domslutet.

(12) - Dom av den 16 december 1980 (814/79, Rec. s. 3807).

(13) - s. 3836.

(14) - Punkt 21.

(15) - Dom av den 27 september 1988, Kalfelis (189/87, Rec. s. 5565, punkt 19). Se i detta avseende även dom av den 17 juni 1992, Handte (C-26/91, Rec. s. I-3967, punkt 14).

(16) - Dom av den 4 mars 1982 (38/81, Rec. s. 825).

(17) - Punkt 6.

(18) - Punkt 18.

(19) - Revue critique de droit international privé, 1990, s. 367 ff.

(20) - s. 375.

(21) - Se i synnerhet punkt 24.

(22) - Journal de droit international, 1990, s. 498 ff.

(23) - s. 501, slutet.

(24) - The Civil Jurisdiction and Judgments Act 1982, 1983, kapitel 4, s. 60.

(25) - European Civil Practice, Sweet and Maxwell, 1989, s. 427, 17.50. Se även P. Kaye: Civil Jurisdiction and Enforcement of Foreign Judgments, Professional Books, 1987, särskilt s. 583.

(26) - Europäisches Zivilprozeßrecht, Kommentar zum EuGVÜ, Hamburg, 1987.

(27) - Artikel 5, punkt 45. Fri översättning: "Mycket talar för att inte platsen för en följdskada som uppstår efter rättskränkningen skall anses relevant för behörigheten. I annat fall skulle behörigheten avseende skadestånd utanför avtalsförhållanden utsträckas kraftigt på bekostnad av principen om svarandens hemvist enligt artikel 2 och närma sig en princip om behörighet för domstolen på grund av kärandens hemvist."

(28) - Se i detta avseende P. Bourels kommentar till domstolens dom Mines de potasse d'Alsace, Revue critique de droit international privé, 1977, s. 568-576. Denne tvekar inte att på s. 572 skriva: "Det ovan sagda leder till att idén om skydd för den skadelidande inte kan anses vara utesluten ur diskussionen såsom främmande för artikel 5.3. Jag anser till och med att den är den enda lämpliga för att lösa problemet med att avgöra vilken domstol som har skadeorten inom sin domsaga."

(29) - "Du rattachement de quelques délits spéciaux en droit international privé", Recueil des Cours, Académie de droit international de la Haye, 1989, II, band 214 i samlingen, s. 251 ff.

(30) - Punkt 164, s. 386.