61989J0367

Fri rörlighet för varor - gemenskapstransitering - principen om fri transitering inom gemenskapen - restriktioner som antagits med stöd av artikel 36 i fördraget - tillåtlighet - transitering av varor som betecknas som strategisk materiel - krav på särskilt tillstånd - motiverat av hänsyn till allmän säkerhet

(artikel 36 i EEG-fördraget och rådets förordning nr 222/77)

Det faktum att det till följd av tullunionen finns en generell princip om fri transitering för varor inom gemenskapen, som är tillämplig på allt varuutbyte, innebär, som framgår av artikel 10 i förordning nr 222/77, inte ett förbud mot att medlemsstaterna kontrollerar varor i transit i enlighet med bestämmelserna i fördraget, särskilt artikel 36. Den artikeln ger medlemsstaterna rätt att föreskriva restriktioner för transitering av varor som grundas på hänsyn till allmän säkerhet, ett uttryck som omfattar såväl medlemsstatens inre som yttre säkerhet, varav den sistnämnda särskilt rör varor som kan användas i strategiskt syfte.

Den nämnda förordningen utgör således inte något hinder för bestämmelser i en medlemsstat vilka av hänsyn till den yttre säkerheten föreskriver ett särskilt tillstånd för transitering via dess territorium av varor som betecknas som strategisk materiel, oberoende av om ett transiteringsdokument utfärdats av en annan medlemsstat. De åtgärder som medlemsstaten vidtar när detta krav inte uppfylls får dock inte vara oproportionerliga i förhållande till sitt syfte.

I mål C-367/89

Har Cour de cassation i Luxemburg gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det brottmål som pågår vid den nationella domstolen mot

Aimé Richardt,

"Les Accessoires Scientifiques" SNC.

Begäran avser tolkningen av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om fri rörlighet för varor och om gemenskapstransitering.

DOMSTOLEN

sammansatt av avdelningsordföranden T. F. O'Higgins, tillförordnad ordförande, avdelningsordförandena J. C. Moitinho de Almeida, M. Díez de Velasco samt domarna C. N. Kakouris, F. A. Schockweiler, F. Grévisse och M. Zuleeg,

generaladvokat: F. G. Jacobs,

justitiesekreterare: J. A. Pompe, biträdande justitiesekreterare,

som beaktat de skriftliga yttranden från

- Luxemburgs finansministerium och tulldirektören genom Alphonse Berns, direktör för ekonomiska internationella relationer och samarbete, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten Pierre Bermes, Luxemburg,

- A. Richardt, "Les Accessoires Scientifiques" SNC, genom advokaterna Ernest Arendt, Luxemburg och Mireille Abensour-Gibert, Paris,

- Frankrikes regering, genom Edwige Belliard, directeur-adjoint vid utrikesministeriets rättsavdelning, och Géraud de Bergues, secrétaire adjoint principal likaså vid utrikesministeriets rättsavdelning, båda i egenskap av ombud,

- Förenade konungarikets regering, genom J. E. Collins, Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud,

- Belgiens regering, genom G. Speltincx, direktör för Europafrågor vid ministeriet för utrikesärenden, utrikeshandel och utvecklingsfrågor, i egenskap av ombud,

- kommissionen, genom juridiske rådgivaren Jörn Sack, biträdd av Hervé Lehman, fransk tjänsteman med förordnande vid kommissionens rättstjänst i enlighet med utbytesprogrammet för tjänstemän, båda i egenskap av ombud,

som beaktat förhandlingsrapporten,

som hört de muntliga yttranden som avgivits vid sammanträde den 13 mars 1991 av Luxemburgs finansminister och tulldirektören A. Richardt, Frankrikes regering, Förenade konungarikets regering, genom Derrick Wyatt, barrister, i egenskap av ombud, och kommissionen,

som hört generaladvokatens förslag till yttrande, framlagt vid sammanträde den 8 maj 1991,

meddelar följande

dom

1 Genom beslut av den 30 november 1989, som inkom till domstolen den 6 december 1989, har Cour de cassation i Luxemburg ställt en fråga enligt artikel 177 i EEG-fördraget om tolkningen av rådets förordning (EEG) nr 222/77 av den 13 december 1976 om gemenskapstransitering (EGT 1977, L 38, s. 1, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) för att kunna fastställa om Luxemburgs lagstiftning om transitering av varor av strategisk natur är förenlig med gemenskapsrätten.

2 Denna fråga har uppkommit inom ramen för en talan i brottmål mot Aimé Richardt och fyra andra personer, vilken väckts av Luxemburgs finansminister och tulldirektören för försök till olaglig transitering av varor i strid med den storhertigliga förordningen av den 17 augusti 1963 som föreskriver transiteringstillstånd för vissa varor (Mémorial A, nr 47 av den 17 augusti 1963, s. 764). Enligt de sammantagna bestämmelserna i artiklarna 1 och 2 i den förordningen krävs tillstånd för transitering av de varor som finns uppräknade i lista I i förordningens bilaga och som kommer från bl.a. USA eller Frankrike, särskilt när de är destinerade till Sovjetunionen.

3 Richardt som är verkställande direktör för bolaget "Les Accessoires Scientifiques" (nedan kallat "LAS"), etablerat i Frankrike, ingick ett avtal med den sovjetiska inköpscentralen Technoprominport, etablerad i Moskva, om leverans av en produktionsenhet för tillverkning av kretsar med bubbelminne, bl.a. en tio tums Veeco microtech-maskin som importerats till Frankrike från USA och som hade övergått till fri omsättning inom gemenskapen.

4 Richardt uppfyllde i Frankrike de nödvändiga formaliteterna för export av dessa varor med flyg till Moskva. Varorna kunde dock inte lastas på det avsedda planet på flygplatsen i Roissy eftersom flygbolaget Aeroflot ställde in den flygningen, och på initiativ av flygbolaget Air France transporterades de med lastbil till flygplatsen i Luxemburg. Den 21 maj 1985 uppvisades de som transitvaror för tullmyndigheterna i Luxemburg i samband med att de skulle lämna Luxemburg för transport till bestämmelseorten, Moskva. Varorna var, tydligen av misstag och utan att vare sig de franska eller luxemburgska myndigheterna hade ifrågasatt det, försedda med det dokument, T1, som i den nämnda förordningen 222/77 föreskrivs för varor som inte övergått till fri omsättning inom gemenskapen.

5 Tullkontrollen på flygplatsen i Luxemburg fick till följd att bl.a. Veeco-maskinen beslagtogs, eftersom de luxemburgska myndigheterna ansåg att den var försedd med felaktiga uppgifter i syfte att dölja att den är en strategisk produkt och möjliggöra transitering av den till Sovjetunionen i strid med den luxemburgska förordningen, som under sådana omständigheter kräver ett särskilt transiteringstillstånd. Richardt och fyra andra personer åtalades för försök till olaglig transitering av varor för vilka det krävs transiteringstillstånd.

6 Domstolen i första instans, Tribunal correctionnel, frikände Richardt och övriga tilltalade men krävde att maskinen skulle konfiskeras.

7 LAS och Richardt överklagade den del av domen som rörde konfiskation av maskinen. Cour d'appel i Luxemburg kom fram till att det inte fanns skäl att konfiskera maskinen eftersom T1-dokumentet som åtföljde varan var att betrakta som ett giltigt transiteringstillstånd utfärdat av de franska myndigheterna och att den berörda personen således var befriad från kravet på ett tillstånd från de luxemburgska myndigheterna. Enligt Cour d'appel hade transiteringen därmed skett lagenligt.

8 Luxemburgs finansminister och tulldirektören överklagade detta beslut till Cour de cassation i Luxemburg under åberopande av att Cour d'appel i sin dom hade tillskrivit T1-dokumentet en alltför allmän räckvidd. De anförde i huvudsak att artikel 10 i förordning nr 222/77 endast rör varor som kan betecknas som ordinära, medan det vid transitering av varor av strategisk natur bl.a. kan krävas tillstånd av hänsyn till den yttre säkerheten.

9 Eftersom Cour de cassation i Luxemburg ansåg att målets utgång berodde på tolkningen av ovannämnda förordning nr 222/77, förklarade den i dom av den 30 november 1989 målet vilande och hänsköt följande fråga till domstolen för förhandsavgörande:

"Skall förordning (EEG) nr 222/77 tolkas så att det i förordningen föreskrivna T1-dokumentet ovillkorligen och utan undantag skall betraktas som ett transiteringstillstånd som gäller i samtliga medlemsstater i den Europeiska ekonomiska gemenskapen, oavsett vilken typ av vara som transporteras och även om varan utgör en fara för landets yttre säkerhet, eller medger förordningen tvärtom att en medlemsstat vägrar godkänna T1-dokumentet som giltigt transiteringstillstånd när den nationella lagstiftningen betraktar den transporterade varan som strategisk materiel, och staten av hänsyn till sin yttre säkerhet kräver särskilt tillstånd för transitering via sitt territorium?"

10 För en utförligare redogörelse för omständigheterna i tvisten vid den nationella domstolen, relevanta gemenskapsrättsliga och nationella bestämmelser, rättegångens förlopp samt de till domstolen ingivna yttrandena hänvisas till förhandlingsrapporten. Handlingarna i målet i dessa delar återges i det följande endast i den mån domstolens argumentation kräver det.

11 Det skall inledningsvis påpekas att vid den tidpunkt då varan beslagtogs hade den inte importerats till Luxemburg utan befann sig endast där på sin väg till ett tredje land, dvs. under transitering. I målet i fråga spelade tullmyndigheterna i Luxemburg således samma roll som ett "transitkontor", i den betydelse som avses i artikel 11 d andra strecksatsen i förordning nr 222/77. Härav följer att den planerade exporten inte skall anses ha skett från Luxemburg utan från den medlemsstat varifrån transporten utgått, dvs. Frankrike där formaliteterna för export tycks ha uppfyllts i enlighet med rådets förordning (EEG) nr 2102/77 av den 20 september 1977 om ett gemenskapsformulär för export (EGT L 246, s. 1, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version tillgänglig). Således är rådets förordning (EEG) nr 2603/69 av den 20 december 1969 om upprättandet av gemensamma exportregler (EGT L 324, s. 25, fransk version; svensk specialutgåva, del 11, volym 01) senast ändrad genom förordning (EEG) nr 1934/82 (EGT L 211, s. 1, fransk version; svensk specialutgåva, del 11, volym 10) inte tillämplig i målet vid den nationella domstolen, utan de enda relevanta bestämmelserna återfinns i förordning nr 222/77, vilken för övrigt är föremålet för den nationella domstolens tolkningsfråga.

12 Luxemburg, Förenade kungariket, Frankrike, Belgien och kommissionen anser att förordning nr 222/77 inte hindrar en medlemsstat från att utöver det transiteringsdokument som bifogas varan också, för varor som betecknas som strategiska, kräva ett särskilt tillstånd som motiveras av hänsyn till den yttre säkerheten.

13 Richardt och LAS har däremot gjort gällande att det i den luxemburgska lagstiftningen föreskrivna kravet på ett tillstånd utöver T1-dokumentet som bifogas varorna i fråga strider mot EEG-fördraget och mot förordning nr 222/77, eftersom T1-dokumentet enligt artikel 37 i den förordningen är ett transiteringsdokument som i alla medlemsstater skall ha samma rättsverkningar som ett transiteringstillstånd och detta oavsett om varan är av strategisk natur eller inte.

14 Med hänsyn till dessa olika ståndpunkter skall det först erinras om att den fria transiteringen av varor inom gemenskapen, som en följd av tullunionen och i medlemsstaternas ömsesidiga intresse, måste erkännas som generell princip, vilket domstolen fastställt i punkt 16 i sin dom av den 16 mars 1983 i målet 266/81 SIOT (Rec. s. 731). Denna princip bekräftas för övrigt av att ordet "transitering" nämns i artikel 36 i fördraget.

15 Det skall även erinras om att förordning nr 222/77, såsom domstolen fastställt i punkt 16 i sin dom av den 7 mars 1990 i målet C-117/88 Trend-Moden Textilhandel (Rec. s. I-631), syftar till att underlätta varutransporter inom gemenskapen genom att förenkla och standardisera de formaliteter som skall uppfyllas vid överskridande av de inre gränserna.

16 Slutligen skall det påpekas att enligt det tionde övervägandet i ingressen till förordning nr 222/77 skall transiteringsförfarandet inom gemenskapen i princip vara tillämpligt på allt varuutbyte inom gemenskapen. Detta förfarande omfattar således alla varor oavsett om de eventuellt är av strategisk natur.

17 Detta utgör dock inte något hinder för att medlemsstaterna kontrollerar varor i transit, i enlighet med bestämmelserna i fördraget. Artikel 10 i förordning nr 222/77 föreskriver att de förbud mot och restriktioner för import, export eller transitering som utfärdas av medlemsstaterna är tillämpliga under förutsättning att de är förenliga med de tre fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna.

18 Det skall således prövas om kravet på ett särskilt tillstånd och de åtgärder, t.ex. konfiskation, som vidtas när kravet i fråga inte uppfylls är förenliga med bestämmelserna i fördraget, särskilt artikel 36.

19 Av domstolens fasta rättspraxis framgår att syftet med artikel 36 i fördraget inte är att förbehålla vissa frågor för medlemsstaternas exklusiva jurisdiktion, utan endast att i den nationella lagstiftningen tillåta undantag från principen om fri rörlighet för varor i den utsträckning det är befogat för att uppnå de mål som anges i den artikeln, (se bl.a. punkt 32 i dom av den 10 juli 1984 i målet 72/83 Campus Oil, Rec. s. 2727).

20 Som domstolen redan fastställt vid upprepade tillfällen (se punkt 37 i den nämnda domen i målet Campus Oil, om importrestriktioner) skall artikel 36, eftersom den är ett undantag från en grundläggande princip i fördraget, tolkas så att dess verkningar inte går utöver vad som är nödvändigt för att skydda de intressen som den skall säkerställa. Åtgärder som vidtagits med stöd av artikel 36 kan således enbart vara berättigade om de är ägnade att tillvarata ett intresse som skyddas av den artikeln och om de inte mer än nödvändigt begränsar handeln inom gemenskapen.

21 Mot bakgrund av denna rättspraxis får en medlemsstat endast åberopa artikel 36 som motiv för en restriktion för transitering om ingen annan åtgärd som mindre utsträckning begränsar den fria rörligheten för varor kan leda till samma resultat.

22 I detta sammanhang är det nödvändigt att, liksom kommissionen och de medlemsstater som avgivit yttranden till domstolen, konstatera att uttrycket allmän säkerhet enligt artikel 36 i fördraget omfattar både en medlemsstats inre och yttre säkerhet. Det skall fastslås att import, export och transitering av varor som kan användas i strategiskt syfte kan påverka en medlemsstats allmänna säkerhet, vilken staten således har rätt att skydda i enlighet med artikel 36 i fördraget.

23 Härav följer att artikel 36 i fördraget tillåter medlemsstaterna att, i syfte att kontrollera de varor som betecknas som strategisk materiel, kräva ett särskilt tillstånd vid transitering av sådana varor.

24 Vad gäller de påföljder som kan bli aktuella om kravet på ett särskilt tillstånd inte uppfylls skall det påpekas att beslag eller konfiskation, som kommissionen, LAS och Richardt har anfört, kan betraktas som oproportionerliga åtgärder i förhållande till syftet och således strider mot artikel 36 i fördraget, om det kunde räcka att återföra varan till den medlemsstat varifrån den kommer.

25 Det är dock den nationella domstolen som skall bedöma om det förfarande som införts överensstämmer med proportionalitetsprincipen på så sätt att den tar hänsyn till alla omständigheter i varje enskilt fall, som t.ex. beskaffenheten hos den vara som kan antas utgöra en fara för statens säkerhet, omständigheterna vid den tidpunkt då förseelsen begicks, och om den som avsåg att transitera varan med transiteringsdokument utfärdade i en annan medlemsstat handlat i god tro eller ej.

26 Härav följer att svaret på den nationella domstolens fråga blir följande. Förordning nr 222/77 skall tolkas så att den inte utgör något hinder för bestämmelser i en medlemsstat vilka av hänsyn till den yttre säkerheten föreskriver ett särskilt tillstånd för transitering via dess territorium av varor som betecknas som strategisk materiel, oberoende av om ett transiteringsdokument utfärdats av en annan medlemsstat. De åtgärder som medlemsstaten vidtar när detta krav inte uppfylls får dock inte vara oproportionerliga i förhållande till sitt syfte.

Rättegångskostnader

27 De kostnader som har förorsakats Belgiens regering, Frankrikes regering, Luxemburgs regering, Förenade konungarikets regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

-angående den fråga som genom beslut av den 30 november 1989 förts vidare av Cour de cassation, Luxemburg - följande dom:

Förordning nr 222/77 av den 13 december 1977 om gemenskapstransitering skall således tolkas så att den inte utgör något hinder för bestämmelser i en medlemsstat vilka av hänsyn till den yttre säkerheten föreskriver ett särskilt tillstånd för transitering via dess territorium av varor som betecknas som strategisk materiel, oberoende av om ett transiteringsdokument utfärdats av en annan medlemsstat. De åtgärder som medlemsstaten vidtar när detta krav inte uppfylls får dock inte vara oproportionerliga i förhållande till sitt syfte.