61988J0070

1. Europeiska gemenskaperna - institutionell jämvikt - verkan - respekterande av kompetensfördelningen - domstolsprövning

(artikel 164 i EEG-fördraget, artikel 136 i Euratomfördraget)

2. Talan om ogiltigförklaring - parlamentets talerätt begränsad till vad som krävs för att hävda dess befogenheter

(artikel 173 EEG-fördraget, artikel 146 Euratomfördraget)

3. Parlamentet - befogenheter - deltagande i lagstiftningsförfarandet - åsidosättande genom rådets val av rättslig grund för en rättsakt inom sekundärlagstiftningen - upptagande till sakprövning av parlamentets talan om ogiltigförklaring

(artiklarna 100a och 173 i EEG-fördraget, artiklarna 31 och 146 i Euratomfördraget)

1. En institutionell jämvikt har skapats därigenom att det i fördragen införts ett system för kompetensfördelning mellan gemenskapens olika institutioner, vilka var och en fått egna uppgifter inom gemenskapens institutionella struktur och vid genomförandet av de uppgifter som lagts på gemenskapen. För att upprätthålla denna jämvikt krävs det att varje institution vid utövandet av sina befogenheter respekterar de övrigas befogenheter. Det krävs även att varje eventuellt åsidosättande av denna regel kan beivras. Domstolen, som genom fördragen fått i uppdrag att säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen, måste kunna säkerställa att den institutionella jämvikten upprätthålls, vilket förutsätter att domstolen på grund av lämpliga rättsmedel kan kontrollera att de olika institutionernas befogenheter respekteras.

2. Även om fördragen inte innehåller någon bestämmelse som ger parlamentet rätt att väcka talan om ogiltigförklaring är det till följd av det grundläggande intresset av att den i fördragen fastslagna institutionella jämvikten upprätthålls och respekteras uteslutet att parlamentet, till skillnad från andra institutioner, kan få sina befogenheter kränkta utan att kunna utnyttja någon av de i fördragen föreskrivna talemöjligheterna, som kan användas på ett säkert och effektivt sätt.

Följaktligen kan en av parlamentet väckt talan om ogiltigförklaring av en rättsakt av rådet eller kommissionen upptas till sakprövning, under förutsättning att talan uteslutande syftar till att skydda parlamentets befogenheter och endast grundas på att dessa

har kränkts. Med detta förbehåll skall för parlamentets talan om ogiltigförklaring gälla de bestämmelser som föreskrivs i fördragen för de övriga institutionernas talan om ogiltigförklaring.

3. Till de befogenheter som parlamentet tilldelats enligt fördragen hör dess deltagande i utarbetandet av normativa rättsakter, särskilt dess deltagande i det i EEG-fördraget föreskrivna samarbetsförfarandet. Eftersom frågan om det i ett visst fall är obligatoriskt att genomföra detta förfarande, som ger parlamentet möjlighet att delta mera ingående och aktivt i lagstiftningsförfarandet än inom ramen för samrådsförfarandet, beror på valet av rättslig grund för den rättsakt som skall antas, skall en av parlamentet väckt talan om ogiltigförklaring av en av rådet antagen rättsakt förklaras kunna upptas till sakprövning, om grunden för talan är att rådet har kränkt parlamentets befogenheter genom att välja en annan rättslig grund än den som föreskrivs i fördragen.

I mål C-70/88

Europaparlamentet, företrätt av juridiska rådgivarna Francesco Pasetti Bombardella och Jorge Campinos, biträdda av Christian Pennera och Johann Schoo, rättstjänsten, samtliga i egenskap av ombud, med delgivningsadress hos Europaparlamentets generalsekretariat, Kirchberg,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas råd, företrätt av generaldirektören Raffaello Fornasier, rättstjänsten, och juridiske rådgivaren Bernhard Schloh, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos generaldirektören Jörg Käser, direktoratet för rättsfrågor vid Europeiska investeringsbanken, 100, boulevard Konrad-Adenauer,

svarande,

med stöd av

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av J. Gensmantel, Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos Förenade kungarikets ambassad, 14, boulevard Roosevelt,

och av

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren Michel Van Ackere-Pietri och Jürgen Grünwald, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos Georgios Kremlis, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg,

intervenienter.

Målet avser, i detta skede av rättegången, frågan om upptagande till sakprövning av en talan enligt artikel 173 i EEG-fördraget och artikel 146 i Euratomfördraget om ogiltigförklaring av rådets förordning (Euratom) nr 3954/87 av den 22 december 1987 om gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder efter en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation (EGT L 371, s. 11, fransk version; svensk specialutgåva, del 15, volym 08).

DOMSTOLEN

sammansatt av ordföranden O. Due, avdelningsordförandena Sir Gordon Slynn, C. N. Kakouris, F. A. Schockweiler och M. Zuleeg samt domarna G. F. Mancini, R. Joliet, J. C. Moitinho de Almeida och G. C. Rodríguez Iglesias,

generaladvokat: W. Van Gerven,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören D. Louterman,

som beaktat förhandlingsrapporten,

som hört parternas muntliga yttranden vid sammanträde den 5 oktober 1989, vid vilket Europaparlamentet företräddes av Francesco Pasetti Bombardella, Christian Pennera och Johann Schoo, biträdda av advokaten Michel Waelbroeck, Bryssel, rådet företräddes av Raffaello Fornasier och Bernhard Schloh och kommissionen av generaldirektören Jean-Louis Dewost, rättstjänsten, biträdd av juridiska rådgivaren Denise Sorasio, båda i egenskap av ombud,

som hört generaladvokatens förslag till avgörande, framlagt vid sammanträde den 30 november 1989,

meddelar följande

Målet avser, i detta skede av rättegången, sakprövning av en talan som väckts enligt artikel 173 i EEG-fördraget och artikel 146 i Euratomfördraget om ogiltigförklaring av rådets förordning (Euratom) nr 3954/87 av den 22 december 1987 om gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder efter en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation (EGT L 371, s. 11, fransk version; svensk specialutgåva, del 15, volym 08).

dom

1 Genom en ansökan, som inkom till domstolens kansli den 4 mars 1988, har Europaparlamentet i enlighet med artikel 146 i Euratomfördraget och artikel 173 i EEG-fördraget väckt talan om ogiltigförklaring av rådets förordning (Euratom) nr 3954/87 av den 22 december 1987 om gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder efter en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation (EGT L 371, s. 11).

2 Förordningen, som är grundad på artikel 31 i Euratomfördraget, föreskriver förfarandet för fastställande av gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder vilka saluförs efter en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation, som kan leda eller har lett till betydande radioaktivitet i livsmedel och djurfoder. Livsmedel eller djurfoder som inte uppfyller gränsvärdena i en rättsakt som antagits i enlighet med bestämmelserna i den angripna förordningen får inte saluföras.

3 Under utarbetandet av den angripna förordningen tillkännagav Europaparlamentet, som hördes av rådet i enlighet med artikel 31 i Euratomfördraget, att parlamentet inte accepterade den av kommissionen valda rättsliga grunden samt uppmanade parlamentet kommissionen att förelägga parlamentet ett nytt förslag, grundat på artikel 100a i EEG-fördraget. Kommissionen följde inte uppmaningen och rådet antog förordning nr 3954/87 på grundval av artikel 31 i Euratomfördraget. Därefter har parlamentet väckt förevarande talan om ogiltigförklaring av förordningen.

4 Rådet har gjort en invändning om rättegångshinder enligt artikel 91.1 första stycket i rättegångsreglerna för domstolen och begärt att domstolen skall meddela beslut i fråga om detta rättegångshinder utan att själva sakfrågan prövas.

5 Till stöd för invändningen har rådet inom ramen för det skriftliga förfarandet, före meddelandet av domen av den 27 september 1988 i målet 302/87 Europaparlamentet mot rådet, "Kommittologi", (Rec. 1988, s. 5615), framfört argument liknande dem som rådet framförde till stöd för sin invändning om rättegångshinder i mål 302/87. Vid det sammanträde som ägde rum den 5 oktober 1989 har rådet anfört att frågan om Europaparlamentets behörighet att väcka talan om ogiltigförklaring entydigt avgjorts av domstolen i domen av den 27 september 1988 och att den nu aktuella talan följaktligen inte kan prövas.

6 Europaparlamentet har yrkat att invändningen inte skall godtas. Det har gjort gällande att det aktuella målet innehåller en ny omständighet jämfört med mål 302/87. Som grund för sin vägran att tillerkänna Europaparlamentet behörighet att föra talan om ogiltigförklaring hade domstolen nämligen anfört att det, enligt artikel 155 i EEG-fördraget, var kommissionens uppgift att vaka över parlamentets befogenheter och att för det ändamålet väcka talan om ogiltigförklaring i de fall detta skulle visa sig nödvändigt. Enligt parlamentets uppfattning visar emellertid det aktuella målet att kommissionen inte kan leva upp till sitt ansvar, eftersom den grundade sitt förslag på en annan rättslig grund än den som parlamentet ansåg vara den lämpliga. Parlamentet kan följaktligen inte räkna med att kommissionen skall hävda dess befogenheter genom en talan om ogiltigförklaring.

7 Europaparlamentet har tillagt att den omständigheten att rådet har antagit den angripna rättsakten inte kan ses som en underförstådd vägran att vidta åtgärder, som skulle göra det möjligt för parlamentet att väcka en passivitetstalan. Slutligen är skyddet av parlamentets befogenheter genom enskildas talan helt slumpartat och därför ineffektivt.

8 Det finns således enligt parlamentet ett rättsligt tomrum som domstolen måste fylla genom att tillerkänna parlamentet behörighet att väcka talan om ogiltigförklaring, i den mån det behövs för att skydda parlamentets befogenheter.

9 Genom beslut av den 13 juli 1988 har Europeiska gemenskapernas kommission tillåtits intervenera till stöd för svarandens yrkanden. Kommissionen har yrkat att parlamentets talan skall ogillas i sak, men har vid den muntliga förhandlingen hemställt att domstolen inte skall godta rådets invändning om rättegångshinder. Genom beslut av den 18 januari 1989 har dessutom Förenade kungariket tillåtits intervenera till stöd för svaranden. Förenade kungariket har inte framställt något yrkande rörande frågan om upptagande till sakprövning av parlamentets talan.

10 För en utförligare redogörelse för omständigheterna i målet, rättegångens förlopp och parternas grunder och argument hänvisas till förhandlingsrapporten. Handlingarna i målet i dessa delar återges i det följande endast i den mån domstolens argumentation kräver det.

11 Eftersom den angripna rättsakten grundar sig på en bestämmelse i Euratomfördraget, skall det inledningsvis anmärkas att frågan om upptagande till sakprövning av talan om ogiltigförklaring av denna rättsakt skall bedömas enligt det fördraget.

12 Som framgått av ovan nämnda dom av den 27 september 1988 har parlamentet inte rätt att väcka talan om ogiltigförklaring enligt artikel 173 i EEG-fördraget eller enligt artikel 146 i Euratomfördraget, som har samma innehåll.

13 För det första nämns inte parlamentet i artikel 173 första stycket eller artikel 146 första stycket bland de institutioner som vid sidan av medlemsstaterna kan väcka talan om ogiltigförklaring mot rättsakter av en annan institution.

14 För det andra kan inte parlamentet, som inte är en juridisk person, väcka talan vid domstolen med stöd av andra stycket i dessa artiklar. Systematiken i detta stycke skulle i alla händelser inte lämpa sig för en talan om ogiltigförklaring från parlamentets sida.

15 Efter att först ha angivit skälen för att parlamentet inte var behörigt att väcka talan enligt artikel 173 i EEG-fördraget erinrade domstolen i samma dom av den 27 september 1988 om att olika rättsmedel stod till förfogande för att säkerställa respekten för parlamentets befogenheter. Som framgår av den domen har parlamentet inte endast rätt att väcka passivitetstalan utan fördragen ger dessutom möjligheter att begära domstolens prövning av rättsakter som rådet eller kommissionen antagit med åsidosättande av parlamentets befogenheter.

16 Av omständigheterna och förhandlingarna i förevarande mål har emellertid framgått att de olika rättsmedel som föreskrivs i Euratomfördraget liksom i EEG-fördraget kan visa sig ineffektiva eller osäkra, hur ändamålsenliga och mångfaldiga de än må vara.

17 För det första kan en passivitetstalan inte användas för att angripa den rättsliga grunden för en rättsakt som redan antagits.

18 Dessutom är en begäran om förhandsavgörande angående en sådan rättsakts giltighet eller väckandet av en talan av en medlemsstat eller en enskild om ogiltigförklaring av rättsakten, endast eventualiteter vars förverkligande parlamentet inte kan räkna med.

19 Slutligen åligger det visserligen kommissionen att övervaka att parlamentets befogenheter respekteras. Denna uppgift kan dock inte sträcka sig så långt att kommissionen är tvungen att göra parlamentets ståndpunkt till sin egen och att väcka en talan om ogiltigförklaring som den själv anser ogrundad.

20 Av vad ovan anförts följer att förekomsten av dessa olika rättsmedel inte räcker till för att med säkerhet och under alla omständigheter säkerställa en prövning av en rättsakt som antagits av rådet eller kommissionen med åsidosättande av parlamentets befogenheter.

21 Dessa befogenheter är en del av den institutionella jämvikt som skapats genom fördragen. Det har i fördragen införts ett system för kompetensfördelning mellan gemenskapens olika institutioner, vilka var och en fått egna uppgifter inom gemenskapens institutionella struktur och vid genomförandet av de uppgifter som lagts på gemenskapen.

22 För att upprätthålla denna institutionella jämvikt krävs det att varje institution vid utövandet av sina befogenheter respekterar de övrigas befogenheter. Det krävs även att varje eventuellt åsidosättande av denna regel kan beivras.

23 Domstolen, som genom fördragen fått i uppdrag att säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen, måste således kunna säkerställa att den institutionella jämvikten upprätthålls och följaktligen kunna pröva om parlamentets befogenheter respekteras, när parlamentet i denna avsikt väcker talan vid domstolen med användning av ett rättsmedel som är lämpligt för det syfte som parlamentet vill uppnå.

24 När domstolen fullgör denna uppgift kan den visserligen inte hänföra parlamentet till de institutioner som kan väcka talan enligt artikel 173 i EEG-fördraget eller artikel 146 i Euratomfördraget utan att behöva styrka ett berättigat intresse att få saken prövad.

25 Det åligger emellertid domstolen att säkerställa att fördragens bestämmelser om institutionell jämvikt tillämpas fullt ut och att se till att parlamentet, liksom de andra institutionerna, inte kan få sina befogenheter kränkta utan att kunna utnyttja någon av de i fördragen föreskrivna talemöjligheterna som kan användas på ett säkert och effektivt sätt.

26 Den omständigheten att det inte finns någon bestämmelse i fördragen som ger parlamentet rätt att väcka talan om ogiltigförklaring kan utgöra en processuell brist, men denna omständighet kan inte väga tyngre än det grundläggande intresset av att upprätthålla och respektera den institutionella jämvikt som slagits fast i Europeiska gemenskapernas grundläggande fördrag.

27 Följaktligen kan en av parlamentet väckt talan om ogiltigförklaring av en rättsakt av rådet eller kommissionen upptas till sakprövning, under förutsättning att talan uteslutande syftar till att skydda parlamentets befogenheter och endast grundas på att dessa har kränkts. Med detta förbehåll skall för parlamentets talan om ogiltigförklaring gälla de bestämmelser som föreskrivs i fördragen för de övriga institutionernas talan om ogiltigförklaring.

28 Till de befogenheter som parlamentet tilldelats enligt fördragen hör dess deltagande i utarbetandet av normativa rättsakter, särskilt dess deltagande i det i EEG-fördraget föreskrivna samarbetsförfarandet.

29 I förevarande mål har parlamentet anfört att den angripna förordningen grundas på artikel 31 i Euratomfördraget, i vilken endast föreskrivs att parlamentet skall höras, medan den borde ha grundats på artikel 100a i EEG-fördraget, som kräver genomförande av samarbetsförfarandet med parlamentet.

30 Av detta har parlamentet dragit den slutsatsen att rådets val av rättslig grund för den angripna förordningen medförde ett åsidosättande av parlamentets befogenheter i och med att parlamentet berövades den genom samarbetsförfarandet erbjudna möjligheten att delta mera ingående och aktivt i utarbetandet av rättsakten än som är fallet inom ramen för samrådsförfarandet.

31 Eftersom parlamentet har gjort gällande att dess befogenheter kränkts på grund av valet av rättslig grund för den angripna rättsakten, följer av vad ovan anförts att förevarande talan kan prövas i sak. Rådets invändning om rättegångshinder kan därför inte godtas och rättegången skall fortsätta för prövning av målet i sak.

Rättegångskostnader

32 Beslut om rättegångskostnaderna skall fattas senare.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

följande dom:

1) Rådets invändning om rättegångshinder kan inte godtas.

2) Rättegången skall fortsätta för prövning av målet i sak.

3) Beslut om rättegångskostnaderna skall fattas senare.