61981J0314

1. Talan om fördragsbrott - domstolens dom som fastställer fördragsbrottet - verkningar - skyldigheter för myndigheterna i den medlemsstat som åsidosatt sina förpliktelser - skyldighet att säkerställa att domen följs - räckvidd

(artiklarna 169 och 171 i EEG-fördraget)

2. Talan om fördragsbrott - domstolens dom som fastställer fördragsbrottet - verkningar - skyldigheter för domstolarna i den medlemsstat som åsidosatt sina förpliktelser - skyldighet att dra konsekvenserna av domen - underlåtenhet att följa en gemenskapsrättslig bestämmelse med direkt effekt - de enskildas rättigheter - källan till deras rättsskydd

(artiklarna 169 och 171 i EEG-fördraget)

1. I enlighet med artikel 171 i fördraget är alla organ i den medlemsstat som domstolen finner har underlåtit att uppfylla en skyldighet enligt fördraget skyldiga att säkerställa att domstolens dom följs inom deras respektive kompetensområden. Om i domen fastställs att vissa av medlemsstatens rättsliga bestämmelser är oförenliga med fördraget, medför detta en skyldighet för de myndigheter som deltar i utövandet av lagstiftningsmakten att ändra bestämmelserna i fråga på ett sådant sätt att de överensstämmer med gemenskapsrättens krav. Den berörda statens domstolar är å sin sida skyldiga att vid fullgörandet av sina uppgifter säkerställa att domen följs.

2. Om domstolen inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artiklarna 169-171 i fördraget finner att en medlemsstats lagstiftning är oförenlig med de skyldigheter som följer för med

lemsstaten av fördraget, skall den statens domstolar på grund av artikel 171 dra konsekvenserna av domstolens dom. Om domstolen har fastställt att det föreligger en underlåtenhet att följa en gemenskapsrättslig bestämmelse med direkt effekt inom den interna rättsordningen, gäller dock att de rättigheter som tillkommer de enskilda inte följer av den dom varigenom fördragsbrottet fastställs utan av själva de gemenskapsrättsliga bestämmelserna.

I de förenade målen 314 - 316/81 och 83/82

har Tribunal de grande instance i Paris till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i de mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

å ena sidan

Procureur de la République

och för de tre första grupperna av mål

Comité national de défense contre l'alcoolisme, allmännyttig sammanslutning med säte i Paris, målsägande,

och å andra sidan

- Alex Waterkeyn, Jean Giraudy, Jacques Dauphin, Henri Renouard-Larivière, Claude Douce, Henri Lejeune, Marc Poulbot, Maurice Brébart, Dominique Ferry, Michel Houssin, Daniel Filipacchi, Marie-Denise Brésard, gift Servan-Schreiber, samt de för dem civilrättsligt ansvariga bolagen (mål 314/81),

- Jean Cayard, André Gayot, Marcel Minckes, Paul Pictet, Oliver Chevrillon, Daniel Filipacchi, samt de för dem civilrättsligt ansvariga bolagen (mål 315/81),

- Rodolphe Joël, Pierre de Robinet de Plas, samt de för dem civilrättsligt ansvariga bolagen (316/81),

- Jean Cayard, Jean-Claude Decaux, Jacques Zadok, Jacques Foby, René Martaud, Marcel Minckes, André Boussemart, Maurice Brébart, samt de för dem civilrättsligt ansvariga bolagen (mål 83/82).

Begäran avser verkan inom den interna franska rättsordningen, särskilt i förhållande till artiklarna L. 1, L. 18 och L. 21 i code des débits de boissons et des mesures contre l'alcoolisme (lag om försäljning av drycker och åtgärder mot alkoholism), av artikel 30 i EEG-fördraget och av domstolens dom av den 10 juli 1980 rörande reklam för alkoholhaltiga drycker.

1 Genom två domar av den 30 januari 1981 och en dom av den 12 februari 1981, som kom in till domstolen den 18 december 1981, och en dom av den 6 januari 1982, som kom in till domstolen den 8 mars 1982, har Tribunal de grande instance i Paris ställt frågor enligt artikel 177 i EEG-fördraget beträffande tolkningen av artikel 171 i fördraget i syfte att få klarhet i vilka konsekvenser som skall dras av domen av den 10 juli 1980 i mål 152/78 kommissionen mot Frankrike, (Rec. s. 2299), i vilken domstolen fann att "Frankrike genom att införa diskriminerande bestämmelser om reklam för alkoholhaltiga drycker och härigenom vidmakthålla hindren mot det fria varuutbytet inom gemenskapen har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 30 i EEG-fördraget".

2 De av den nationella domstolen ställda tolkningsfrågorna, identiska i de fyra målen, har framställts inom ramen för det straffrättsliga förfarandet med anledning av åtal för överträdelse av bestämmelser i code des débits de boissons et mesures contre l'alcoolisme (härefter kallad Code) mot de ansvariga i olika företag - tillverkare och importörer av alkoholhaltiga drycker, innehavare av reklambyråer och tidningsredaktörer - med anledning av reklamkampanjer för olika alkoholhaltiga drycker, nämligen en aperitif tillverkad i Frankrike (mål 314/81), två sorters portvin importerat från Portugal (målen 315 och 316/81) och en whisky importerad från Förenade konungariket (mål 83/82).

3 De tilltalade anförde vid den nationella domstolen att bestämmelserna i den lag de skulle ha brutit mot, förklarats oförenliga med gemenskapsrätten genom domen av den 10 juli 1980 och att de därför borde helt frikännas.

4 Eftersom den nationella domstolen bedömde att det i denna sak måste klargöras om gemenskapsrätten, såsom den uttrycks i den domen, direkt och omedelbart utesluter tillämpning av artiklarna L. 1, L. 17, L. 18, och L. 21 i Code, har den begärt att domstolen preciserar verkan av sin dom av den 10 juli 1980, med hänsyn till bestämmelserna i artikel 171 i fördraget.

5 Under förfarandet vid domstolen har de tilltalade utvecklat sin uppfattning, enligt vilken domen av den 10 juli 1980 skulle ha en "allmän verkan" genom att domstolen skulle ha underkänt det franska systemet med reklam för alkoholhaltiga drycker i dess helhet såsom det definieras i Code. Det skulle alltså inte finnas någon anledning att skilja på produkterna i fråga utgående från deras ursprung; i synnerhet skulle det inte vara tillåtet att införa en särbehandling till skada för inhemska produkter i förhållande till produkter som importeras från andra medlemsstater inom gemenskapen. De tilltalade har gjort gällande att denna "allmänna verkan" erkänts i Frankrike av flera underrätter och appellationsdomstolar.

6 Mot denna uppfattning har Comité national de défense contre l'alcoolisme som är målsägande i målen vid den nationella domstolen, kommissionen och den franska regeringen invänt. De har anfört att domstolen endast funnit en motsättning mellan den franska lagstiftningen och artikel 30 i fördraget i den mån som saluföring av alkoholhaltiga produkter med ursprung i andra medlemsstater är underkastad strängare regler, rättsligt eller faktiskt, än de som tillämpas på konkurrerande inhemska produkter. När det gäller produkter importerade från Portugal, har kommissionen och den franska regeringen fäst uppmärksamheten på det faktum att artikel 30 i EEG-fördraget endast reglerar varuutbytet inom gemenskapen och att den rättsliga behandlingen av de nämnda produkterna är avhängig av frihandelsavtalet ingånget den 22 juli 1972 med denna stat (EGT L 301, s. 164), utan att verkan av detta avtal på den nu aktuella frågan därmed är avgjord.

7 Med anledning av den osäkerhet som uppstått till följd av domen av den 10 juli 1980, är det nödvändigt att fastslå dennas räckvidd före besvarandet av de frågor som den nationella domstolen har ställt.

Räckvidden av domen av den 10 juli 1980

8 Det skall erinras om att kommissionens talan, som låg till grund för domen av den 10 juli 1980, syftade till att få konstaterat att Frankrike underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 30 i EEG-fördraget genom att införa diskriminerande bestämmelser om reklam för alkoholhaltiga drycker till skada för produkter med ursprung i andra medlemsstater. Kommissionen gjorde gällande att reglerna, såsom de uttrycktes i Code medförde att reklam till förmån för vissa importerade alkoholhaltiga produkter förbjöds eller underkastades begränsningar, medan reklamen för konkurrerande inhemska produkter var helt fri eller underkastad färre begränsningar.

9 I sin dom konstaterade domstolen att bestämmelserna om reklam för alkoholhaltiga drycker i Code strider mot artikel 30 i EEG-fördraget därigenom att de medför en indirekt importbegränsning av alkoholhaltiga produkter med ursprung i andra medlemsstater, i den mån som saluföringen av dessa produkter är underkastad strängare regler, rättsligt eller faktiskt, än de som tillämpas på konkurrerande inhemska produkter.

10 Härvidlag betonade domstolen särskilt det förhållandet att reklam för franska "vins doux naturels" är fullt tillåten tack vare att de skattemässigt hänförs till viner, medan reklamen för importerade "vins doux naturels" och likörviner är underkastad inskränkningar. Domstolen framhöll likaså att medan sådan destillerad alkohol som är typisk för den inhemska produktionen, dvs. rom och sprit från destillation av vin, cider och frukt åtnjuter fullständig frihet vad beträffar reklam, är denna förbjuden för liknande, huvudsakligen importerade produkter särskilt spannmålsbaserad sprit som whisky och genever.

11 I motsats till de tilltalades uppfattning, avser domen av den 10 juli 1980 endast behandlingen av produkter som importeras från andra medlemsstater, och den franska lagstiftningen förklarades vara oförenlig med artikel 30 endast i den mån den föreskriver bestämmelser som är mindre gynnsamma för dessa produkter än för de inhemska produkter som kan anses konkurrera med dem.

12 Härav följer dels att det av domstolen fastställda fördragsbrottet inte avser de regler som är tillämpliga på inhemska produkter, dels att domstolen inte var anmodad att uttala sig om de regler som gäller för produkter som importeras från tredje land. Den enda konsekvensen som kan dras av den dom som avses i tolkningsfrågorna är alltså att Frankrike i reklamhänseende är skyldigt att behandla alkoholhaltiga produkter med ursprung i andra länder på samma sätt som konkurrerande inhemska produkter, och följaktligen att ändra klassificeringen i L. 1 i Code i den mån den klassificeringen medför att vissa produkter som importeras från andra medlemsstater missgynnas rättsligt eller faktiskt.

Verkan av domen av den 10 juli 1980

13 I artikel 171 i fördraget föreskrivs följande: "Om domstolen finner att en medlemsstat har underlåtit att uppfylla en skyldighet enligt detta fördrag, skall denna stat vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen".

14 I enlighet med denna bestämmelse är alla organ i den berörda medlemsstaten skyldiga att säkerställa att domstolens dom följs inom deras respektive kompetensområden. Om i domen fastställs att vissa av medlemsstatens rättsliga bestämmelser är oförenliga med fördraget, medför detta en skyldighet för de myndigheter som deltar i utövandet av lagstiftningsmakten att ändra bestämmelserna i fråga på ett sådant sätt att de överensstämmer med gemenskapsrättens krav. Den berörda statens domstolar är å sin sida skyldiga att vid fullgörandet av sina uppgifter säkerställa att domen följs.

15 Här finns emellertid anledning att understryka att de domar som meddelas med stöd av artiklarna 169-171 i fördraget i första hand har till syfte att fastställa medlemsstaternas skyldigheter i händelse av att de underlåtit att uppfylla sina skyldigheter. Rättigheter till förmån för enskilda följer av själva de gemenskapsrättsliga bestämmelserna med direkt effekt inom medlemsstaternas interna rättsordningar, såsom fallet är beträffande artikel 30 i fördraget om förbud mot kvantitativa restriktioner och åtgärder med motsvarande verkan. Om EG-domstolen fastställt att en medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt en sådan bestämmelse åligger det emellertid den nationella domstolen att, på grund av den bindande verkan som EG-domstolens dom har, i förekommande fall beakta de rättsliga kriterier som fastställts i den domen, för att avgöra räckvidden av de gemenskapsrättsliga bestämmelserna som den nationella domstolen skall tillämpa.

16 Svaret på de ställda frågorna blir därför att om domstolen inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artiklarna 169-171 i fördraget finner att en medlemsstats lagstiftning är oförenlig med de skyldigheter som följer av fördraget, skall den statens domstolar på grund av artikel 171 dra konsekvenserna av domstolens dom. Därvid gäller dock att de rättigheter som tillkommer de enskilda inte följer av denna dom utan av själva de gemenskapsrättsliga bestämmelserna med direkt effekt inom den interna rättsordningen.

17 De utgifter som har förorsakats Frankrikes regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målen vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På ovan angivna grunder beslutar

DOMSTOLEN

-angående de frågor som genom beslut av respektive den 30 januari 1981, den 12 februari 1981 och den 6 januari 1982 förts vidare av Tribunal de grande instance i Paris - följande dom:

Om domstolen inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artiklarna 169-171 i EEG-fördraget finner att en medlemsstats lagstiftning är oförenlig med de skyldigheter som följer för medlemsstaten av fördraget, skall den statens domstolar på grund av artikel 171 dra konsekvenserna av domstolens dom. Därvid gäller dock att de rättigheter som tillkommer de enskilda inte följer av denna dom utan av själva de gemenskapsrättsliga bestämmelserna med direkt effekt inom den interna rättsordningen.