61968J0013

1. Förfarande - förhandsavgörande - domstolens behörighet - begränsningar

(artikel 177 i EEG-fördraget)

2. Förfarande - förhandsavgörande - hänskjutande till domstolen av den nationella domstolen - tillämplighet av den bestämmelse som skall tolkas - uttrycklig förklaring inte obligatorisk

(artikel 177 i EEG-fördraget)

3. Kvantitativa restriktioner - avskaffande - skapande av nya restriktioner och skärpande av befintliga förbjudna restriktioner - individuella rättigheter - tillvaratagande - närmare bestämmelser - variation enligt olika nationella rättsordningar

(artikel 31 första stycket och artikel 32 första stycket i EEG-fördraget)

4. Kvantitativa restriktioner - globala kontigenter - beräkning - medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning - individuella rättigheter - föreligger inte

(artiklarna 32 och 33 i EEG-fördraget)

5. Medlemsstaterna - skyddsåtgärder - strikt tolkning

(artiklarna 36, 224 och 226 i EEG-fördraget)

1. Domstolen, som mottagit en ansökan om tolkning enligt artikel 177 i EEG-fördraget, har inte behörighet att vare sig pröva fakta i fallet eller bedöma skälen till ansökan. Särskilt frågan om huruvida den ena eller andra bestämmelsen, vars tolkning begärs, skall tillämpas i fallet ligger utanför domstolens behörighet.

Hänskjutandet till domstolen är följaktligen giltigt, om inte åberopandet av bestämmelsen i fråga är uppenbart felaktigt.

2. En nationell domstol som begär att domstolen skall göra en tolkning enligt artikel 177 i EEG-fördraget behöver inte uttryckligen fastslå att den bestämmelse vars tolkning den anser nödvändig är tillämplig.

3. a) Från och med anmälan av de listor över liberaliserade varor eller senast vid utgången av den tidsfrist för anmälan som anges i artikel 31 andra stycket i EEG-fördraget har denna artikel direkt effekt på förbindelserna mellan en medlemsstat och enskilda som lyder under den och skapar, till de senares fördel, rättigheter som de nationella domstolarna skall ta till vara.

b) Artikel 32 första stycket har samma effekt och skapar samma rättigheter.

c) Enligt de ovan angivna bestämmelserna skall medlemsstaternas myndigheter, och särskilt deras behöriga domstolar ta till vara intressena för de enskilda som drabbas av en eventuell misstolkning av dessa bestämmelser, genom att tillförsäkra dem ett direkt och omedelbart skydd för deras rättigheter. Det är dock den nationella rättsordningen som skall avgöra vilken behörig juridisk instans som skall säkerställa detta skydd och i detta syfte avgöra hur den individuella rättsställning som skyddas skall bestämmas.

4. Vad gäller grunderna och metoderna för beräkningen av "globala kontigenter", "sammanlagt värde" och "inhemsk produktion" enligt artikel 33.1 och 33.2 första stycket i EEG-fördraget kan flera lösningar tänkas. Följaktligen ger de skyldigheter som är knutna till dessa begrepp medlemsstaterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning.

Under dessa förutsättningar är tillämpningsområdet för de ovan angivna bestämmelserna och den sista meningen i artikel 32 i EEG-fördraget inte tillräckligt preciserade för att kunna ha direkt effekt på förbindelserna mellan en medlemsstat och enskilda som lyder under den.

5. Bestämmelserna i artiklarna 36, 224 och 226 i EEG-fördraget behandlar väl avgränsade undantagsfall, som inte ger utrymme för extensiv tolkning, och kan

inte åberopas i syfte att vägra tillerkänna artikel 31 i fördraget direkt tillämplig effekt.

I mål 13/68

har Corte di Appello i Rom till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den domstolen mellan

Société par actions Salgoil, i likvidation,

och

Italiens ministerium för utrikeshandel.

Begäran avser tolkninen av artiklarna 30 och följande i fördraget.

Genom beslut av den 9 juli 1968, som inkom till domstolens kansli den 11 juli 1968, har Corte di Appello i Rom enligt artikel 177 i EEG-fördraget ställt två frågor om tolkningen av artikel 30 och följande i detta fördrag.

I - Domstolens behörighet

Det italienska ministeriet för utrikeshandel, motparten i målet vid den nationella domstolen, har hävdat att eftersom den hänskjutande domstolen underlåtit att fastslå att tvisten i målet vid den nationella domstolen avser handel mellan medlemsstater kan frågorna inte tas upp till prövning i något avseende.

Tvisten avser i själva verket import av produkter med ursprung i tredje land.

Artikel 177, som grundas på en tydlig åtskillnad mellan nationella domstolars behörighet och domstolens behörighet, gör det inte möjligt för den senare att vare sig pröva fakta i fallet eller bedöma skälen till ansökan om tolkning.

Om en nationell domstol ansöker om en tolkning av en gemenskapsrättslig bestämmelse finns det anledning att anse att denna domstol betraktar denna tolkning som nödvändig för att lösa tvisten.

Domstolen kan därför inte avkräva den nationella domstolen en uttrycklig förklaring av att den bestämmelse vars tolkning den anser nödvändig är tillämplig.

Om inte åberopandet av bestämmelsen i fråga är uppenbart felaktigt, är hänskjutandet till domstolen giltigt.

Frågan om huruvida den ena eller andra bestämmelsen, vars tolkning begärs, är tillämplig i det aktuella fallet ligger utanför domstolens behörighet och omfattas av den hänskjutande domstolens behörighet.

Invändningen kan därför inte godtas.

II - Den första frågan

Enligt den första frågan begär Corte di Appello i Rom att domstolen skall "fastställa om bestämmelserna i artikel 30 och följande i fördraget, särskilt artikel 31, även omfattar verkningarna på förbindelserna mellan en medlemsstat och dess medborgare".

Mot bakgrund av de uppgifter som överlämnats av den hänskjutande domstolen förefaller denna fråga endast avse tolkning av artiklarna 30, 31, 32.1 och 32.2 andra meningen och artikel 33.1 och 33.2 första stycket.

a) Vad gäller artikel 30 följer, efter fastställandet av ett allmänt förbud mot kvantitativa restriktioner och åtgärder med motsvarande verkan, reservationen "om inte annat föreskrivs nedan".

Bland följande bestämmelser preciseras i artiklarna 31, 32 och 33, om övergångsåtgärder, räckvidden av det ovan angivna förbudet.

Eftersom det aktuella fallet avser en period under vilken dessa bestämmelser var tillämpliga finns det inte anledning att pröva räckvidden av förbudet i artikel 30 efter utgången av giltigheten av de angivna artiklarna.

b) Vad gäller artikel 31 skall enligt första stycket "medlemsstaterna inte sinsemellan införa nya kvantitativa restriktioner eller åtgärder med motsvarande verkan".

I artikelns andra stycke fastställs den liberaliseringsnivå i förhållande till vilken uttrycket "nya restriktioner" skall förstås, genom en hänvisning till "beslut som fattades av rådet i Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete den 14 januari 1955".

Bland annat fastställs i detta stycke att "medlemsstaterna skall till kommissionen anmäla de listor över liberaliserade varor som de upprättat med tillämpning av dessa beslut" och att "dessa listor skall konsolideras mellan medlemsstaterna".

Från och med anmälan av dessa listor eller senast vid utgången av tidsfristen för anmälan anges i artikel 31 ett tydligt förbud som innebär en skyldighet inte att handla men att avstå från att handla.

Denna skyldighet omfattas inte av något som helst förbehåll från medlemsstaternas sida att genomförandet skall vara beroende av nationella lagstiftningsåtgärder eller ingripanden från gemenskapens institutioner.

Förbudet i artikel 31 är till sin natur i hög grad ägnad att ha direkt effekt på rättsförhållandet mellan medlemsstaterna och enskilda som lyder under dem.

Artikel 31 skapar därför sådana rättigheter som de nationella domstolarna skall ta till vara.

c) Vad gäller artikel 32 första stycket skall enligt denna bestämmelse "medlemsstaterna inte i sitt ömsesidiga handelsutbyte minska de kontingenter eller skärpa de åtgärder med motsvarande verkan som förekommer när detta fördrag träder i kraft".

Av samma skäl som de som redovisats i fråga om artikel 31 är artikel 32 första stycket till sin natur ägnad att ha samma effekt på rättsförhållandet mellan medlemsstaterna och enskilda som lyder under dem.

d) Vad gäller bestämmelserna i artikel 32 sista meningen liksom i artikel 33.1 och 33.2 första stycket syftar de till att under övergångstiden gradvis avveckla de kontingenter och åtgärder med motsvarande verkan som fanns vid tidpunkten för fördragets ikraftträdande.

I artikel 32 sista meningen fastställs principen medan artikel 33 innehåller närmare bestämmelser om genomförandet.

Följaktligen är det lämpligt att bedöma dessa två bestämmelser i ett sammanhang.

Enligt artikel 33.1 var medlemsstaterna skyldiga att ett år efter fördragets ikraftträdande förvandla "bilaterala kontingenter, öppna för andra medlemsstater, till globala kontingenter, tillgängliga för alla andra medlemsstater utan diskriminering".

Enligt samma punkt är medlemsstaterna tvungna att gradvis öka dessa globala kontingenter på fastställda dagar och i en viss takt.

I artikel 33.2 första stycket fastställs enligt samma kriterier den ökningstakt som skall följas i fråga om en "icke-liberaliserad vara" vars "globala kontingent inte uppgår till 3 % av den inhemska produktionen".

Dessa bestämmelser fastställer skyldigheter som, i fråga om genomförande eller effekter, inte är beroende av ingripande i form av någon rättsakt från gemenskapens institutioner.

Eftersom det handlar om skyldigheter att handla är det dock lämpligt att undersöka om medlemsstaterna för genomförandet har ett utrymme för skönsmässig bedömning som helt eller delvis utsluter ovan angivna verkningar.

Medlemsstaterna får i viss mån utrymme för skönsmässig bedömning genom skyldigheten att "förvandla bilaterala kontigenter till globala kontingenter" liksom begreppen "sammanlagt värde" och "inhemsk produktion".

Avsaknaden i fördraget av preciseringar i fråga om de grunder på vilka dessa värden skall beräknas och tillämpliga beräkningsmetoder innebär konkret att flera lösningar kan tänkas.

På grund av ovanstående är tillämpningsområdet för artikel 32 sista meningen liksom artikel 33 inte tillräckligt preciserat för att de skall kunna tillerkännas ovan angivna effekt.

III - Den andra frågan

Genom sin andra fråga begär Corte di Appello i Rom att domstolen

"skall undersöka vari ett sådant rättsligt skydd består som beviljas en enskild person i förhållande till staten; dvs. att undersöka om de berörda bestämmelserna ger en enskild persons privata intressen ett direkt och omedelbart skydd som utesluter varje utrymme för skönsmässig bedömning från statens sida, i dess egenskap av förvaltningsmyndighet, om denna motarbetar dessa intressen, eller om tvärtom dessa bestämmelser, särskilt i förening med bestämmelserna i artiklarna 36, 224 och 226 i fördraget, har till omedelbart syfte att endast skydda medlemsstaternas offentliga intressen inom ramen för gemenskapen och om därmed deras direkta syfte i första hand endast är att säkerställa överensstämmelse mellan statens myndighetsutövning och dessa intressen på så sätt att det måste erkännas att dels behåller varje medlemsstat i fråga om sina medborgare behörigheten att införa importrestriktioner, dels avser de berörda bestämmelserna i fördraget, i fråga om statens offentliga intressen och inte enskilda personers privata intressen, endast det lagliga utövandet av denna behörighet och inte förekomsten av den".

Denna fråga har ställts endast för den händelse att den första frågan skulle få ett jakande svar och den bör därför undersökas endast mot bakgrund av de bestämmelser i fråga om vilka det har konstaterats att de har direkt effekt.

1. Domstolens behörighet

Det italienska ministeriet för utrikeshandel, motparten i målet vid den nationella domstolen, har hävdat att denna fråga inte kan tas upp till prövning.

Genom att begära att domstolen skall "pröva vari" det rättsliga skydd som eventuellt beviljas enskilda personer "består" har Corte di Appello i Rom ställt en fråga som omfattas av inhemsk lagstiftning.

Denna invändning kan inte godtas, eftersom frågan avser en tolkning av gemenskapsrätten.

Den andra frågan kompletterar den första eftersom den syftar till att klargöra karaktären och räckvidden av den verkan som de berörda bestämmelserna har enligt fördraget.

2. Saken

Det följer av fördragets grundläggande principer liksom av de mål som det avser att uppnå att bestämmelserna i artiklarna 31 och 32 första stycket blivit en del av den inhemska lagstiftningen och är direkt tillämpliga i denna.

Att vissa situationer i en medlemsstat är komplicerade kan inte ändra den rättsliga karaktären av en direkt tillämplig gemenskapsbestämmelse, och detta i ännu mindre grad på grund av att gemenskapsregeln skall ha samma bindande verkan i samtliga medlemsstater.

Enligt bestämmelserna i artiklarna 31 och 32 är medlemsstaternas myndigheter, särskilt deras behöriga domstolar, skyldiga att ta till vara intressena för de enskilda som drabbas av en eventuell misstolkning av dessa bestämmelser, genom att tillförsäkra dem ett direkt och omedelbart skydd för deras intressen, och detta oavsett vilket förhållande som finns i inhemsk rätt mellan dessa intressen och det offentliga intresse som avses med frågan.

Det är den nationella rättsordningen som skall bestämma vilken domstol som är behörig att säkerställa detta skydd och att i detta syfte avgöra hur den enskilda rättsställning som skyddas på detta sätt skall bestämmas.

Argument som motsäger detta finns inte i artiklarna 36, 224 och 226 i fördraget.

Om medlemsstaternas intressen ges särskild vikt i dessa bestämmelser, bör det dock noteras att de avser väl avgränsade undantagsfall som inte skall tolkas extensivt.

Frågan bör därför besvaras enligt följande: Om de berörda bestämmelserna ger enskilda rättigheter som de nationella domstolarna skall ta till vara skall de sistnämnda säkerställa skydd av dessa rättigheter, varvid det förutsätts att det ankommer på varje medlemsstat att i sin rättsordning utse behörig domstol och i detta syfte bestämma dessa rättigheter genom nationell rätt.

De kostnader som har förorsakats Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid Corte di Appello i Rom utgör ett led i beredningen av samma mål ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Mot den bakgrunden och på ovan angivna grunder beslutar

DOMSTOLEN

-angående de frågor som genom beslut av den 9 juli 1968 förts vidare av Corte di Appello i Rom - följande dom:

1) Från och med anmälan av de listor över liberaliserade varor eller senast vid utgången av den tidsfrist för anmälan som avses i artikel 31 andra stycket i EEG-fördraget har denna artikel direkt effekt på förbindelserna mellan en medlemsstat och enskilda som lyder under den och skapar, till de senares fördel, rättigheter som de nationella domstolarna skall ta till vara.

2) Artikel 32 första stycket har samma effekt och skapar samma rättigheter.

3) De nationella domstolarna har skyldighet att ta till vara de rättigheter som följer av de ovan angivna artiklarna, varvid det förutsätts att det ankommer på varje medlemsstat att i sin rättsordning utse behörig domstol och i detta syfte bestämma dessa rättigheter genom nationell rätt.

4) Corte di Appello i Rom skall besluta om rättegångskostnaderna i detta mål.