EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 7.5.2024

COM(2024) 192 final

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

Fjärde utvärderingsrapporten om genomförandet av direktivet om ökat hamnskydd (omfattar åren 2019-2023)

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

Fjärde utvärderingsrapporten om genomförandet av direktivet om ökat hamnskydd

(Text av betydelse för EES)

1.    Inledning

Direktiv 2005/65/EG   1 om ökat hamnskydd (direktivet) syftar i första hand till att komplettera de åtgärder som antogs 2004 genom förordning (EG) nr  725/2004 2  om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar (förordningen).

Förordningens tillämpningsområde var begränsat till skyddsåtgärder ombord på fartyg och till samverkan mellan fartyg och hamn. Medlemsstaterna har prioriterat genomförandet av dessa skyldigheter, som i huvudsak omfattas av ISPS-koden, innan de har gått med på att genomföra ytterligare skyldigheter som ett led i antagandet av direktivet. Direktivet kompletterar förordningens regler genom att inrätta ett skyddssystem som gäller i hela hamnområdet i syfte att garantera en hög och likvärdig skyddsnivå i alla europeiska hamnar som tillhandahåller direkta tjänster åt havsgående fartyg. 3

Över 1 000 kommersiella kusthamnar drivs längs den 60 000 km långa kustlinjen i Europeiska unionen, en av de regioner i världen som har störst antal hamnar. Omkring 850 av dessa hamnar (se avsnitt 5.1) omfattas av direktivets tillämpningsområde, det vill säga samtliga hamnar som består av en eller flera hamnanläggningar som är föremål för en skyddsplan som godkänts i enlighet med förordningen.

Syftet med direktivet är att förbättra samordningen av skyddet i hamnområden som inte omfattas av förordningen och att se till att det ökade hamnskyddet kan stödja de skyddsåtgärder som vidtas i enlighet med förordningen. Genomförandet av skyddsåtgärder på hamnanläggningsnivå åligger huvudsakligen hamnanläggningsoperatören 4 , men ansvaret för lämpliga skyddsåtgärder på hamnnivå faller i första hand på hamnmyndigheten 5 och de myndigheter som ansvarar för att upprätthålla allmän ordning, allmän säkerhet och skyddsåtgärder inom hamnområdet (såväl allmänna ytor som verksamhetsytor).

Enligt artikel 19 i direktivet ska kommissionen utvärdera efterlevnaden av direktivet och effektiviteten hos de vidtagna åtgärderna senast den 15 december 2008 och därefter vart femte år.

Den första rapporten antogs den 20 januari 2009 6 , den andra den 18 november 2013 7 och den tredje den 25 april 2019 8 . Den här fjärde rapporten beskriver de åtgärder som vidtagits för att främja genomförandet av enhetliga hamnskyddsåtgärder i unionen under den senaste referensperioden på fem år.

Rapporten grundas på följande:

–Utbytet av information med medlemsstaternas sjöfartsskyddsmyndigheter och andra berörda parter.

–Resultaten av de många hamnskyddsinspektioner som kommissionen genomfört för att övervaka direktivets tillämpning under referensperioden.

–Den kontinuerliga dialogen med nationella myndigheter och olika sjöfarts- och hamnaktörer.

I rapporten redovisas de framsteg som gjorts, de olika utmaningar som uppstått på vägen mot det önskade resultatet samt de övergripande effekterna av direktivets genomförande.

2.    Slutsatser från den första, andra och tredje rapporten

I den första rapporten, som kommissionen utarbetade 2008 för att göra en första bedömning av efterlevnaden av direktivet (i enlighet med artikel 19 i direktivet) och av hur effektiva de åtgärder som vidtagits varit, betonades att direktivet visserligen antagits med ett brett stöd vid första behandlingen i Europaparlamentet och med enhällighet i rådet, men att det hade funnits stora förseningar i medlemsstaternas införlivande. Detta ledde till att överträdelseförfaranden inleddes, varav två resulterat i domar där det konstateras att de svarande underlåtit att uppfylla sina skyldigheter 9 .

Vid utgången av denna utvärderingsperiod hade direktivets bestämmelser till sist införlivats i den nationella lagstiftningen i de allra flesta medlemsstater. Vad gäller den praktiska tillämpningen fanns det tyvärr fortfarande organisatoriska och funktionella hinder i hamnarna, eftersom de lokala myndigheterna ännu inte hade tillgång till alla resurser som krävs för att fullfölja direktivets praktiska genomförande. Den största svårigheten var att fastställa hamngränserna från skyddssynpunkt.

Av den andra rapporten (som omfattar åren 2009–2013) framgår att betydande framsteg gjorts, men att åtgärderna för att till fullo genomföra direktivets samtliga bestämmelser behövde stärkas i de flesta medlemsstater. Skyddsnivån hade höjts i de europeiska hamnarna, och genom de kombinerade åtgärderna i form av förordningens tillämpning och direktivets genomförande hade man kunnat upprätta en tillförlitlig ram för förebyggande av hot mot hamnskyddet och erhålla ett lämpligt skydd för sjöfarts- och hamnverksamheterna.

Införandet av skyddsåtgärder hade ofta lett till en översyn av hamnarnas organisation, till exempel när det gäller förflyttning och lagring av varor, kontroller av tillträdet till olika delar av hamnen och fastställande av områden med begränsat tillträde. Dessa åtgärder visade sig vara centrala för att effektivisera hamnverksamheterna i en mycket konkurrensutsatt miljö.

Den tredje rapporten (som omfattar perioden 2014–2018) fastslog att ytterligare betydande framsteg hade gjorts. Vissa medlemsstater hade dock inte genomfört alla skyddsåtgärder fullt ut i enlighet med bestämmelserna i bilagorna I och II till direktivet, och ytterligare förbättringar krävdes.

3.    Stöd- och övervakningsåtgärder efter den föregående utvärderingsperioden

I direktivet föreskrivs i enlighet med subsidiaritetsprincipen att medlemsstaterna själva ska fastställa gränserna för varje hamn, och därmed får hamnarna själva avgöra om också närliggande områden ska omfattas av direktivets bestämmelser. Medlemsstaterna ska även se till att hamnskyddsutredningar och hamnskyddsplaner utarbetas på ett korrekt sätt. Under utvärderingsperioden fanns det ett antal hamnar som fortfarande inte lyckades uppfylla kraven i direktivet, i synnerhet kraven kopplade till fastställandet av gränser för att öka skyddet.

Under perioden 2019–2023 tog kommissionens särskilda initiativ för att bistå medlemsstaterna och hade ett rigoröst övervakningsprogram med ett stort antal inspektioner.

Övervakningsåtgärderna och initiativen har fokuserat på följande huvudområden:

–Upprätthållande av ett system med regelbunden rapportering om resultat och genomförande av medlemsstaternas handlingsplaner för att säkra direktivets praktiska genomförande.

–Genomförandet av 80 inspektioner under perioden 2019–2023 för att övervaka direktivets genomförande i enlighet med förordning (EG) nr 324/2008 10 , i dess ändrade lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/462, varav 30 inspektioner av nationella förvaltningar och 50 inspektioner av hamnar.

–Insamling och spridning av god praxis inom ramen för kommittén för genomförande av förordningen om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar.

Det bör noteras att sjöfartssektorn under hela den granskade perioden ökade sin användning av digital teknik, vilket resulterade i många fördelar men också vissa risker i form av cyberincidenter. Det blir allt vanligare att själva skyddssystemen för hamnanläggningar och hamnar förlitar sig på digital teknik. Även om EU:s lagstiftning om sjöfartsskydd fokuserar på fysiskt skydd tillhandahåller den en användbar ram när det ska avgöras i vilka fall som det kan vara mest ändamålsenligt med riskhanteringsåtgärder för cybersäkerhet. Vissa hamnar kan redan beröras av de cybersäkerhetskrav som införts genom NIS-direktivet 11 och ett större antal skulle beröras av det efterföljande NIS 2-direktivet 12 .

I förordning (EG) nr 725/2004 fastställs att man i skyddsutredningar av hamnanläggningar måste beakta säkerheten i datorsystem och -nät. I artikel 4 i direktivet fastställs att hamnskyddsåtgärderna ska samordnas noga med de åtgärder som vidtas i enlighet med förordning (EG) nr 725/2004. Om cybersäkerheten har bedömts som en viktig aspekt för en eller flera hamnanläggningar i en hamn bör detta därför återspeglas i hamnskyddsutredningen och hamnskyddsplanen. Följaktligen får kommissionens inspektioner omfatta cybersäkerheten när överensstämmelsen med hela sjöfartsskyddslagstiftningen bedöms.

4.    Övervakning av direktivets genomförande

4.1.    Övervakning av handlingsplaner för direktivets praktiska genomförande

Sedan 2009 har kommissionen ett system genom vilket den regelbundet får information från medlemsstaterna om direktivets genomförande. Man för en regelbunden dialog med medlemsstaternas myndigheter för att med jämna mellanrum få tillförlitlig information om genomförandet av hamnskyddsutredningar och antagandet av hamnskyddsplaner. Medlemsstaterna lämnar dessutom årliga övervakningsrapporter till kommissionen som ligger till grund för övervakningen av hur hamnskyddsutredningar och hamnskyddsplaner fortskrider. Den information som inkom under perioden 2019–2023 var i allmänhet fullständig och ger kommissionen en god överblick över genomförandet av direktivet i medlemsstaterna. Det leder ofta till en smidigare process i samband med inspektioner, eftersom kommissionen enklare kan identifiera kvarstående frågor och reda ut dem tillsammans med medlemsstaterna.

4.2.    Kommissionens inspektioner för att övervaka direktivets genomförande

Förfarandet för kommissionens inspektioner för att övervaka genomförandet av direktivet genomförs i enlighet med förordning (EG) nr 324/2008 i dess ändrade lydelse. 

De inspektioner som genomförts såväl på nationell myndighetsnivå som i samband med stickprov vid hamnar har visat att även om den rättsliga ramen för direktivets genomförande generellt sett har tillämpats korrekt, kvarstår ett antal återkommande gemensamma problem när det gäller ett korrekt genomförande i medlemsstaternas hamnar. Det finns några återkommande allvarliga brister som rör hamnskyddsutredningar och hamnskyddsplaner som inte ses över i tid, vilket tyder på vissa spänningar i samband med fördelningen av resurser. År 2022 medförde hamnskyddsutredningar och hamnskyddsplaner som inte sågs över i tid åtta konstaterade brister sett över 17 inspektioner. Även om bristerna inte skulle vara svåra att korrigera tyder det faktum att de är återkommande på att det finns ett strukturellt problem. Det kan därför sägas att genomförandet av direktivet har fortsatt att förbättras de senaste åren, även om strukturella brister fortfarande konstateras ibland.

Detta illustreras av att det endast har förekommit ett överträdelseförfarande (se punkt 4.3) under denna rapporteringsperiod. Strukturella brister konstateras fortfarande vid inspektioner av genomförandet av direktiv 2005/65/EG, i synnerhet när det gäller fastställandet av hamnskyddsgränser. Kravet på att genomföra hamnskyddsutredningar, vilket är ett nödvändigt steg före fastställandet av hamnskyddsgränser, uppfylls inte alltid.

När det gäller fastställandet av hamnskyddsgränser påmindes medlemsstaterna om att vara särskilt noga med att korrekt definiera hamnområden av betydelse för hamnskyddet, såsom föreskrivs i bilaga I till direktivet. När den behöriga hamnskyddsmyndigheten fastställer att gränserna för en hamn är identiska med en hamnanläggnings gränser måste också vissa skyldigheter i direktivet iakttas. Själva beslutet ska baseras på en hamnskyddsutredning och medlemsstaten ska utse en hamnskyddschef för varje hamn. Medlemsstaten måste ta hänsyn till alla dessa krav vid genomförandet av direktiv 2005/65/EG. När det gäller hamngränser är fortfarande riktlinjerna från Taps II-studien om förbättrat hamnskydd, som distribuerades till och delades med medlemsstaterna, fullständigt användbara.

Ett betydande orosmoment är fortfarande översynen av hamnskyddsutredningarna och hamnskyddsplanerna. Enligt artikel 10 i direktivet ska medlemsstaterna se till att hamnskyddsutredningarna och hamnskyddsplanerna ses över vid behov och minst en gång vart femte år. Inspektioner har visat att sådan regelbunden översyn vart femte år ännu inte sker överallt. Ändringar i fråga om hamnanläggningar resulterade inte i någon översyn av hamnskyddsutredningarna eller hamnskyddsplanerna. I flera fall missades tidsfristen på fem år. Denna typ av brist konstaterades i 13 medlemsstater under perioden 2019–2023.

Kommissionens inspektioner i medlemsstaternas hamnar visade även att vissa hamnar hade problem med att inleda processen för översyn av hamnskyddsutredningarna och hamnskyddsplanerna vart femte år. Den största utmaningen är det stora antalet myndigheter och aktörer som är involverade i översyns- och godkännandeförfarandet. Detta kräver förhandsplanering långt innan femårsperioden löper ut. Vissa medlemsstater har dock inte säkerställt någon tillfredsställande tillsyn över hamnskyddsplanerna och deras genomförande. Slutligen finns det några brister som gällde behovet av att ta hänsyn till samtliga krav när hamnskyddsutredningarna fastställdes eller förekomsten av avvikelser mellan hamnskyddsutredningarna och hamnskyddsplanerna.

4.3.    Överträdelseförfaranden 

Ett minskande antal överträdelseförfaranden är en god indikator på förbättrat genomförande.

Som framgår av den andra rapporten inleddes fem överträdelseförfaranden mellan 2009 och 2013. Tre fall gällde förseningar av direktivets genomförande i medlemsstaterna, och de andra två fallen avsåg felaktigt genomförande som upptäckts i samband med inspektioner.

Mellan 2014 och 2018 genomfördes endast ett överträdelseförfarande, som avsåg felaktigt genomförande av direktivet. Den 6 april 2017 meddelade domstolen sin dom i mål C-58/16. Den tyska delstaten Nordrhein-Westfalen hade underlåtit att fastställa hamngränser, godkänna hamnskyddsutredningar och hamnskyddsplaner och utse hamnskyddschefer för en rad hamnar. I början av 2018 bekräftade Tyskland att samtliga hamnar i Nordrhein-Westfalen uppfyllde direktivets krav och att Tyskland hade rättat sig efter domstolens dom.

Mellan 2019 och 2023 inleddes ett överträdelseförfarande mot Sverige för underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt EU:s lagstiftning om sjöfartsskydd, inklusive direktivet. Detta överträdelseförfarande har inte avslutats än.

5.    Enskilda punkter som framkommit i utvärderingsarbetet

5.1.    Kritisk storlek hos de hamnar som omfattas av kraven på direktivets praktiska genomförande

De inspektioner som genomfördes mellan 2019 och 2023 har fortsatt att visa att direktivet är särskilt användbart för medelstora och stora hamnar, där en samordning av skyddsåtgärder i hela hamnen och mellan olika berörda aktörer är en viktig följd av direktivet, om det tillämpas korrekt. Inspektioner har också visat att genomförandet av direktivet kan vara besvärligare i mindre hamnar.

Såsom angavs i den föregående rapporten bör det noteras att direktivet ska tillämpas på medlemsstaternas samtliga hamnar bestående av en eller flera hamnanläggningar som omfattas av en skyddsplan för hamnanläggningar som godkänts i enlighet med förordning (EG) nr 725/2004 (artikel 2.2) och att medlemsstaterna ska se till att hamnskyddsåtgärderna noggrant samordnas med de åtgärder som vidtas i enlighet med förordningen (artiklarna 4 och 7). I direktivet föreskrivs att medlemsstaterna själva ska fastställa gränserna för varje enskild hamn och att de även får bestämma om direktivet också ska tillämpas på närliggande områden, om dessa påverkar säkerheten i hamnen i fråga.

För att säkerställa ett välavvägt genomförande av lämpliga åtgärder i enlighet med proportionalitetsprincipen, har medlagstiftarna därför beslutat att om gränserna för en hamnanläggning i den mening som avses i förordning (EG) nr 725/2004 har fastställts på ett sådant sätt att den i praktiken omfattar en hel hamn, ska de relevanta bestämmelserna i förordningen ha företräde framför bestämmelserna i direktivet.

Medlemsstaterna har i stor utsträckning tillämpat denna bestämmelse i hamnar som består av endast en hamnanläggning i enlighet med förordningen. På grundval av hamnskyddsutredningen har gränserna för hamnen mycket ofta (men inte alltid) fastställts som identiska med gränserna för hamnanläggningen. Följaktligen har 389 av de 859 hamnar som består av en eller flera anläggningar som omfattas av en skyddsplan för hamnanläggningar som godkänts i enlighet med förordningen ansetts vara berörda av bestämmelserna i artikel 2.4 i direktivet, det vill säga 45,3 % av hamnarna inom Europeiska unionen. Denna situation har varit särskilt påfallande i medlemsstater med små hamnar som ligger utspridda längs kusterna eller på öar 13 .

Kommissionen konstaterade ett antal problem vid genomförandet av artikel 2.4 mellan 2019 och 2023. Motiveringen för att använda artikel 2.4 bör redovisas tydligt och dokumenteras från fall till fall, efter en ordentlig hamnskyddsutredning. Uppfyllandet av detta krav har ibland befunnits bristfälligt.

5.2.    Kunskaper om hot och medvetandegörande av aktörerna

Direktivet har gjort det möjligt att inrätta hamnskyddskommittéer med ansvar för att erbjuda praktiska råd (skäl 9). I de medlemsstater som inrättat en sådan struktur består den i allmänhet av lokala företrädare för de organ som har ansvar för skyddsuppdrag (polis, kustbevakning, havsmyndigheter, tull osv.) samt i de flesta fall även privata aktörer som är verksamma i hamnen. Därigenom skapas ett lämpligt forum för nödvändigt informationsutbyte och spridning av kunskaper om möjliga hot, vilket främjar en större medvetenhet hos alla berörda aktörer. Kommissionens inspektioner har visat att förekomsten av hamnskyddskommittéer avsevärt förbättrar samordningen mellan berörda aktörer.

Ett ökat medvetandegörande om hamnskyddet ingår i den allmänna skyddspolicy som all hamnpersonal (dvs. personalen vid hamnföretag men också personal vid externa företag som bedriver hamnverksamhet) och alla olika hamnanvändare måste ha kännedom om. Medvetandehöjande åtgärder är centrala för att säkerställa en effektiv spridning av information om behovet av och innehållet i skyddsåtgärder. Det är viktigt att skyddsåtgärderna uppfattas som ett sätt att främja genomförandet och vidareutvecklingen av hamnens ekonomiska verksamheter. Utbildningsövningar är en viktig del av direktivet och bör också användas för att öka medvetenheten om skyddspolicyn i hamnen.

5.3.    Inspektioner av och tillsyn över hamnskyddsplaner

I enlighet med artikel 13 i direktivet ska medlemsstaterna utföra inspektioner som möjliggör adekvat och regelbunden övervakning av hamnskyddsplanerna och genomförandet av dessa. Detta är en avgörande punkt som ännu inte genomförs korrekt i alla medlemsstater, främst på grund av bristande överensstämmelse mellan de fastställda målen och de medel som krävs för att genomföra kontrollerna.

Inspektionsrapporterna tjänar som underlag för de nationella myndigheterna vid tillhandahållandet av råd och stöd till behöriga hamnmyndigheter i syfte att korrigera de brister som framkommit. Denna praxis bör uppmuntras och utvecklas. Det är också viktigt att inspektionsorganet gör en uppföljning för att kontrollera att korrigerande åtgärder har vidtagits för att åtgärda de konstaterade bristerna. Vissa medlemsstater säkerställer dock fortfarande inte på ett systematiskt sätt en sådan kontroll av överensstämmelse på ett regelbundet och adekvat sätt. Kommissionen kunde iaktta denna brist hos sex medlemsstater under perioden 2019–2023. Det är viktigt att de mänskliga och finansiella resurser som krävs för dessa övervakningsuppgifter tillhandahålls så snart som möjligt.

Tillsynen över hamnskyddsplanerna kan också ge medlemsstaterna möjlighet att bättre samordna direktivets genomförande med andra åtgärder som utformats för att skydda hamninfrastruktur. Ett sådant exempel som har konstaterats under kommissionens inspektioner är det arbete som medlemsstaterna gör för att skydda kritisk infrastruktur på ett mer övergripande sätt, i synnerhet i enlighet med direktivet om kritiska entiteters motståndskraft 14 eller NIS 2-direktivet. Detta kan framför allt innebära att medlemsstater och hamnar kan använda befintliga organisatoriska strukturer, t.ex. strukturer för informationsutbyte eller incidentrapportering, för att hantera skyddet på ett bredare sätt.

6.    SLUTSATS

Utvärderingen av genomförandet av direktiv 2005/65/EG visar att betydande framsteg har gjorts de senaste fem åren. Ytterligare förbättringar behövs dock på vissa områden och i några medlemsstater. Detta gäller särskilt de skyddsåtgärder som anges och föreskrivs i bilagorna I (hamnskyddsutredning) och II (hamnskyddsplan) till direktivet.

En illustration av en allvarlig brist när det gäller bilaga I är bristen på ett korrekt fastställande av hamnskyddsgränser, samtidigt som det – kopplat till båda bilagorna – finns ett tämligen stort antal fall av försenad översyn av hamnskyddsutredningar och hamnskyddsplaner. Dessa bör ses över minst vart femte år, men så är inte alltid fallet överallt. Huvudanledningen är det stora antalet behöriga myndigheter som är involverade i översyns- och godkännandeförfarandet.

Inte desto mindre visar den här rapporten att positiva framsteg generellt har gjorts de senaste åren när det gäller graden av skyddssamordning mellan lokala myndigheter, hamnoperatörer och offentliga brottsbekämpande organ.

Trots covid-19-pandemin har också användningen av alternativa inspektionsmetoder möjliggjort kontinuitet, i möjligaste mån. Därmed kunde ett stort antal hamnskyddsinspektioner genomföras, vilket i hög grad bidrog till den höga nivå av hamnskydd som uppnåddes och upprätthölls. Medlemsstaterna fortsätter att regelbundet utbyta inspektionsresultat inom ramen för kommittén för genomförande av förordningen om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar, med särskild tonvikt på utbytet av bästa praxis.

Kommissionen har konstaterat att det finns ett behov av att utarbeta riktlinjer för att klargöra lagstiftningskraven för säkerheten i de nätverks- och informationssystem som används av hamnar och hamnanläggningar, i enlighet med förordning (EG) nr 725/2004 av den 31 mars 2004 om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar och direktiv 2005/65/EG av den 26 oktober 2005 om ökat hamnskydd. Det finns redan vägledningar för cybersäkerhet i sjöfartssektorn, men för nästa utvärderingsperiod har behovet av att fokusera på de cybersäkerhetsåtgärder och mekanismer som definieras i EU:s befintliga lagstiftning om sjöfartsskydd fastställts som en prioritering.

Förordningen och direktivet är och förblir centrala för skyddet av våra hamnar och bidrar därmed direkt till säkerhetsunionens mål. Direktivet visar hur man kan säkra en heterogen komplex infrastruktur genom individuella lokala hamnutredningar med tillhörande planer som bygger på en gemensam strategi och genom att främja samordning och kommunikation mellan ett stort antal berörda aktörer. Kommissionen anser att denna ram i stort är i linje med förväntningarna och att det för närvarande inte behövs någon ändring av direktiv 2005/65/EG om ökat hamnskydd.

Kommissionen kommer att fortsätta att samarbeta med medlemsstaterna för att förbättra direktivets genomförande, med det gemensamma målet att skydda EU:s hamnar bättre, och att övervaka att det tillämpas korrekt.

(1)    Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/65/EG av den 26 oktober 2005 om ökat hamnskydd (EUT L 310, 25.11.2005, s. 2).

(2)    Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 725/2004 av den 31 mars 2004 om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar (EUT L 129, 29.4.2004, s. 6).

(3)    Eftas övervakningsmyndighet sörjer för att Island och Norge uppfyller sina skyldigheter enligt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

(4)    Det stora flertalet hamnanläggningsoperatörer är privata aktörer.

(5)    Hamnskyddsmyndigheten utses av medlemsstaten i enlighet med bestämmelserna i artikel 5 i direktivet.

(6)      KOM(2009) 2 slutlig.

(7)    COM(2013) 792 final.

(8)    COM(2019) 191 final.

(9)    Dom i mål C-464/08 av den 3 september 2009, kommissionen/Estland, och dom i mål C-527/08 av den 3 september 2009, kommissionen/Förenade kungariket.

(10)    Kommissionens förordning (EG) nr 324/2008 av den 9 april 2008 om fastställande av reviderade förfaranden för kommissionens inspektioner på området för sjöfartsskydd, i dess ändrade lydelse, EUT L 98, 10.4.2008, s. 5.

(11)      Direktiv (EU) 2016/1148 av den 6 juli 2016 om åtgärder för en hög gemensam nivå på säkerhet i nätverks- och informationssystem i hela unionen (upphävs genom NIS 2-direktivet med verkan från och med den 18 oktober 2024).

(12)    Direktiv (EU) 2022/2555 av den 14 december 2022 om åtgärder för en hög gemensam cybersäkerhetsnivå i hela unionen, om ändring av förordning (EU) nr 910/2014 och direktiv (EU) 2018/1972 och om upphävande av direktiv (EU) 2016/1148 (NIS 2-direktivet).

(13)    Dessa hamnar med endast en hamnanläggning som omfattas av artikel 2.4 i direktivet utgör en betydande andel av hamnarna i Finland (48/64, eller 75 %), Sverige (112/156, eller 72 %), Grekland (82/123, eller 67 %) och Danmark (37/71, eller 52 %).

(14)    Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2557 av den 14 december 2022 om kritiska entiteters motståndskraft och om upphävande av rådets direktiv 2008/114/EG, EUT L 333, 27.12.2022, s. 164.