Beskattningen av energiprodukter och elektricitet i unionen regleras genom rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet 1 (energiskattedirektivet eller direktivet).

I enlighet med artikel 19.1 i direktivet, samt bestämmelserna i framförallt artiklarna 5, 15 och 17, får rådet enhälligt och på förslag från kommissionen ge varje medlemsstat tillstånd att av särskilda politiska hänsyn införa ytterligare skattebefrielser eller skattenedsättningar.

Genom en skrivelse av den 6 augusti 2021, följt av ytterligare skrivelser av den 4 november 2021, den 26 januari och den 16 februari 2022, ansökte de finska myndigheterna om tillstånd att tillämpa en nedsatt skattesats för elektricitet som används för att driva vissa värmepumpar, elpannor och återcirkulerande vattenpumpar. Den begärda giltighetstiden är sex år, från den 1 januari 2022 till och med den 31 december 2027, vilket innebär att giltighetstiden inte överskrider den längsta tillåtna perioden i enlighet med artikel 19 i energiskattedirektivet. Syftet med detta förslag är att bevilja ett sådant tillstånd genom ett undantag på sex år som, i enlighet med ansökan, gäller till och med den 31 december 2027.

Finland ansöker om tillstånd att tillämpa den nationella skattesats för yrkesmässig användning av elektricitet på 0,63 euro/MWh (kallas ”kategori II” i finsk lagstiftning som endast omfattar vissa branscher 2 ), som ligger över energiskattedirektivets minimiskattesats för yrkesmässig användning av elektricitet på 0,5 euro/MWh 3 , på värmepumpar och elpannor som genererar värme för fjärrvärmenätet, värmepumpar med en nominell termisk effekt på minst 0,5 MW som inte är anslutna till fjärrvärmenätet och återcirkulerande vattenpumpar i jordvärmeanläggningar. Enligt de uppgifter som lämnats av de finska myndigheterna bör åtgärden i detta sammanhang inriktas på både viss specifik yrkesmässig och icke-yrkesmässig användning av elektricitet 4 . Den nationella skattesats som är tillämplig på elektricitet för icke-yrkesmässig användning (kallas ”kategori I” i de finska bestämmelserna, omfattar allt förutom kategori II, inklusive hushåll) är fastställd till 22,53 euro/MWh, vilket är långt över den motsvarande minimiskattesatsen i energiskattedirektivet på 1 euro/MWh 5 .

Minskningen syftar till att skapa incitament för utbyggnad och användning av eldriven värmeproduktion, som annars är starkt beroende av förorenande fossila bränslen eller biomassa, och att främja värmeproduktion utan förbränning (som värmekälla, t.ex. kan värmepumpar använda bland annat utomhustemperatur, markvärme och djupare geotermisk energi, havs- och sjövatten och spillvattenvärme, även olika källor till spillvärme från industrin, datacentraler och andra kylsystem kan användas som värmekällor) för att minska utsläppen och spara fossila och förnybara naturresurser.

Den nedsatta skattesatsen skulle tillämpas på värmepumpar och elpannor i fjärrvärmenätet, på värmepumpar utanför fjärrvärmenätet som har en nominell termisk effekt på minst 0,5 MW och på återcirkulerande vattenpumpar i jordvärmevärmeanläggningar. Enligt de skäl Finland lägger fram skulle det av flera skäl inte vara motiverat och välgrundat att beskatta alla värmepumpar och elpannor med den lägre skattesatsen.

När det gäller exempelvis värmepumpar anses mindre värmepumpar – som inte omfattas av den begärda åtgärden – redan vara mycket effektiva. Att tillämpa elskatt i kategori II för dessa skulle dessutom kräva separat mätning av elförbrukning för de aktuella ändamålen och registrering av dem som omfattas av åtgärden. Det finns fler än 1,1 miljoner värmepumpar i Finland, så antalet skulle vara mycket stort och den administrativa bördan betydande för olika parter.

På grundval av de finska myndigheternas uppskattningar för 2022 skulle däremot de valda kriterierna leda till att färre än hundra skulle omfattas av åtgärden.

Åtgärden skulle gälla för dessa som omfattas av åtgärden, som skulle betala 2,19 eurocent/kWh mindre än normalskattesatsen, vilket resulterar i 10–15 miljoner euro i skatteutgifter i form av lägre skatteintäkter (enligt uppskattningarna för 2022).

Bestämmelser i energiskattedirektivet

Beskattning av elektricitet regleras genom energiskattedirektivet. I synnerhet föreskrivs i artikel 10 och i tabell C i bilaga I till direktivet de tillämpliga minimiskattenivåerna, uppdelade på yrkesmässig och icke-yrkesmässig användning. Nivåerna anges till 0,5 euro/MWh respektive 1 euro/MWh.

Artikel 11 i direktivet innehåller bland annat definitionen av ”yrkesmässig användning” och ger medlemsstaterna möjlighet att begränsa tillämpningsområdet för den nedsatta skattenivån för yrkesmässig användning.

Finland har begränsat tillämpningsområdet för den lägre elskattesatsen för yrkesmässig användning, dvs. kategori II-avgiften på 0,63 euro/MWh, till vissa näringslivssektorer, nämligen industri, jordbruk, gruvdrift och datacentraler.

Övrig elförbrukning, t.ex. i hushåll, tillhör skattekategori I, är fastställd till 22,53 euro/MWh.

Den föreslagna nedsatta skattesatsen på 0,63 euro/MWh för elektricitet skulle omfatta värmepumpar och elpannor som producerar värme för fjärrvärmenätet, medan värmepumpar med en nominell termisk effekt på minst 0,5 MW som inte är anslutna till fjärrvärmenätet och återcirkulerande vattenpumpar i jordvärmeanläggningar skulle vara berättigade till den lägre elskatten.

För att uppnå en konsekvent och enhetlig tillämpning och för det praktiska genomförandet skulle den lägre elskattesatsen inte bara tillämpas på viss yrkesmässig användning utan även på viss specifik icke-yrkesmässig användning, som bör omfattas av den högre skattenivån enligt den finska skattesatsen för kategori I på 22,53 euro/MWh. För att ytterligare underbygga sin begäran betonade de finska myndigheterna i detta avseende också att artikel 15.1 h i direktivet tillåter medlemsstaterna att tillämpa skattebefrielse för elektricitet som förbrukas av hushåll, medan elbeskattningen för hushåll i Finland skulle förbli mycket hög 6 (kategori I i de finska skattesatserna är fastställd till 22,53 euro/MWh, vilket är mycket högre än EU:s miniminivå). Den begärda nationella skattesatsen skulle dock ligga över energiskattedirektivets minimiskattenivå för yrkesmässig användning.

Artikel 19.1 första stycket i direktivet har följande lydelse:

Utöver de bestämmelser som är angivna i föregående artiklar, särskilt artiklarna 5, 15 och 17, får rådet enhälligt, på förslag från kommissionen ge varje medlemsstat tillstånd att av särskilda politiska hänsyn införa ytterligare skattebefrielser eller skattenedsättningar.

Möjligheten att införa en skattelättnad (nedsatt elskattesats) för elektricitet som levereras till värmepumpar, elpannor och återcirkulerande vattenpumpar, som uppfyller vissa villkor, kan övervägas enligt artikel 19 i energiskattedirektivet, eftersom syftet är att göra det möjligt för den begärande medlemsstaten att införa en ytterligare skattenedsättning av särskilda politiska hänsyn. Stöd till elektrifiering av slutanvändningssektorn för uppvärmning och, främjande av värmeproduktion utan förbränning för att minska utsläppen och spara fossila och förnybara naturresurser, kan betraktas som sådana särskilda politiska hänsyn. Finlands mål är att bli klimatneutralt senast 2035. Den begärda åtgärden skulle främja uppnåendet av det målet.

Finland begärde att åtgärden skulle tillämpas under sex år (med start den 1 januari 2022), vilket är den längsta tillåtna perioden enligt artikel 19.2 i direktivet. I princip bör tillämpningsperioden för undantaget vara tillräckligt lång för att uppmuntra investeringar i de eldrivna uppvärmningslösningar som omfattas av begäran. Denna period kommer att ge största möjliga rättslig förutsebarhet för de relevanta investeringarna.

Regler om statligt stöd

Den planerade nedsatta skattesatsen på 0,63 euro/MWh ligger över EU:s minimiskattenivå för elektricitet för yrkesmässig användning i enlighet med artikel 10 och tabell C i bilaga I till direktiv 2003/96/EG.

Åtgärden kan utgöra statligt stöd i enlighet med artikel 107.1 i EUF-fördraget. Eftersom de nedsatta skattesatserna ligger över EU-miniminivån omfattas åtgärden av artikel 44 i förordning 651/2014/EU (allmänna gruppundantagsförordningen) 8 . Vid utgången av giltighetstiden för den allmänna gruppundantagsförordningen den 31 december 2023 kommer stödet att fortsätta att omfattas av undantaget under en anpassningsperiod på sex månader (se artikel 58.4 i allmänna gruppundantagsförordningen). Beslutet påverkar inte tillämpliga regler för statligt stöd under den period som undantaget omfattar.

Miljö- och klimatförändringspolitik

Den begärda åtgärden syftar till att främja värmeproduktion utan förbränning för att minska utsläppen och spara fossila och förnybara naturresurser. Artikel 13 i direktiv 2008/50/EG om luftkvalitet 9 innehåller krav på att medlemsstaterna ska säkerställa att nivåerna av flera luftföroreningar inte överskrider de gränsvärden, målvärden och andra luftkvalitetsnormer som fastställs i direktivet.

Finlands landsspecifika elmix består dessutom främst av elektricitet från förnybar energi (47 %) och från kärnkraft (35 %) 10 , som båda är koldioxidsnåla eller ger nollutsläpp. Därför förväntas ytterligare elektrifiering av storskaliga värmeanläggningar leda till betydande miljö- och klimatfördelar.

Åtgärden är därför förenlig med EU:s miljö- och energipolitik, framför allt EU:s gröna giv, 55 %-paketet som främjar elektrifiering och den långsiktiga agendan för minskade koldioxidutsläpp fram till 2050, där elektrifiering spelar en central roll.

Energipolitik

Åtgärden skulle bidra till att förverkliga ambitionerna i EU:s gröna giv, särskilt inom ramen för EU:s strategi för integrering av energisystemet 11 .

EU-strategin för integrering av energisystem utgör ramen för den gröna omställningen. Den nuvarande modellen där energiförbrukningen inom transport, industri, gas och byggnader sker i ”silor” – var och en med separata värdekedjor, regler, infrastruktur, planering och drift – ger inte klimatneutralitet senast 2050 på ett kostnadseffektivt sätt. Den begärda åtgärden skulle främja integreringen av slutanvändningssektorn för uppvärmning med andra slutanvändningssektorer. I linje med strategin skulle den begärda åtgärden också sänka kostnaderna för innovativa lösningar som måste integreras i EU:s energisystem. Den begärda åtgärden skulle direkt bidra till två av de tre pelarna i EU:s strategi för integrering av energisystem.

För det första står ett mer ”cirkulärt” energisystem med energieffektivitet i centrum. I strategin fastställs konkreta åtgärder för att tillämpa principen ”energieffektivitet först” och för att använda lokala energikällor effektivare i byggnader eller samhällen. Det finns betydande potential i återanvändning av spillvärme från industrianläggningar, datacenter eller andra källor, och i energi som produceras från bioavfall eller i avloppsreningsverk. Den åtgärd som Finland har begärt syftar bland annat till att stödja användningen av spillvärme från källor som uttryckligen anges i strategin.

För det andra, en mer omfattande direkt elektrifiering i slutanvändarsektorer. Eftersom energisektorn har den största andelen förnybar energi bör elektricitet i allt större utsträckning användas där så är möjligt, till exempel för värmepumpar i byggnader. Den åtgärd som Finland har begärt syftar till att stödja elektriskt drivna apparater, vilket överensstämmer med strategin.

Åtgärden skulle främja integreringen av energisystemet, eftersom fjärrvärmenät är flexiblare och ger möjlighet att lagra elenergi i form av värme jämfört med uppvärmningslösningar för separata byggnader. I Finland finns redan en välutvecklad fjärrvärmeinfrastruktur som kan gynna integreringen.

Det begärda undantaget att tillämpa en lägre skattesats skulle också gälla bland annat för vissa elpannor. En sådan minskning av skattesatsen kan också bidra till integrering av energisystem och till systemintegrering av förnybar elektricitet. Elpannor kan användas för att producera värme i fjärrvärmenät, särskilt när det finns elöverskott och elpriset är lågt. Detta möjliggör till exempel användning av vindkraft för fjärrvärmeproduktion. De låga investeringskostnaderna för elpannorna gör att det räcker med endast ett fåtal driftstimmar för att uppnå lönsamhet, och värmeproduktion kan endast ske när det råder elöverskott. Detta kan bidra till att bibehålla elsystemets stabilitet. Elbeskattningens inverkan på kostnaden för värmeproduktion är närvarande betydande och, som tidigare nämnts, kan det vara ett bra tillfälle att använda dessa apparater. Elpannor kan kombineras med värmelagringskapacitet som möjliggör lagring av överskottsenergi som värme.

Den åtgärd som Finland har begärt är också i linje med EU:s strategi för uppvärmning och kylning 12 , som påminner om fördelarna med att ersätta uppvärmningslösningar baserade på fossila bränslen med värmepumpar och användning av spillvärme. Enligt strategin kan värmepumpar omvandla en enhet elektricitet eller gas till tre eller fler enheter värme eller kyla.

De ovannämnda fördelarna poängteras också i samband med EU:s energieffektivitetsdirektiv och särskilt i kommissionens rekommendation om innehållet i heltäckande bedömningar av potentialen för effektiv värme och kyla enligt artikel 14 i direktiv 2012/27/EU 13 (energieffektivitetsdirektivet).

Den inre marknaden och sund konkurrens

Åtgärden skulle vara öppen för alla EU-operatörer utan diskriminering. Den nedsatta skattesatsen skulle gälla för alla värmeproducenter som använder värmepumpar och elpannor som genererar värme för fjärrvärmenätet, värmepumpar med en nominell termisk effekt på minst 0,5 MW som inte är anslutna till fjärrvärmenätet och återcirkulerande vattenpumpar i jordvärmeanläggningar.

Artikel 19 i rådets direktiv 2003/96/EG.

Indirekt beskattning, som behandlas i artikel 113 i EUF-fördraget, utgör inte i sig ett område där Europeiska unionen har ensam behörighet i den mening som avses i artikel 3 i EUF-fördraget.

I enlighet med artikel 19 i direktiv 2003/96/EG ges dock rådet genom sekundärrätten en exklusiv befogenhet att ge en medlemsstat tillstånd att införa ytterligare skattebefrielser eller skattenedsättningar i den mening som avses i den bestämmelsen. Medlemsstaterna kan därför inte träda i rådets ställe. Följaktligen är subsidiaritetsprincipen inte tillämplig på föreliggande genomförandebeslut. Eftersom denna rättsakt inte är ett utkast till lagstiftningsakt, bör den i alla händelser inte översändas till de nationella parlamenten i enlighet med protokoll nr 2 till fördragen för granskning av överensstämmelsen med subsidiaritetsprincipen.

Förslaget är förenligt med proportionalitetsprincipen. Skattenedsättningen överstiger inte vad som är nödvändigt för att uppnå det berörda målet.

Föreslaget instrument är rådets genomförandebeslut. I artikel 19 i direktiv 2003/96/EG föreskrivs ingen annan typ av åtgärd.

Åtgärden kräver ingen utvärdering av befintlig lagstiftning.

Detta förslag grundas på en begäran från Finland och berör bara denna medlemsstat.

Det har inte behövts några externa sakkunnigutlåtanden.

Åtgärden ger ingen förenkling. Åtgärden grundas på en begäran från Finland och berör endast den medlemsstaten.

Åtgärden påverkar inte de grundläggande rättigheterna.

Denna åtgärd medför inga finansiella eller administrativa kostnader för unionen. Förslaget påverkar därför inte unionens budget.

En genomförandeplan är inte nödvändig. Detta förslag gäller ett tillstånd om en skattenedsättning som en enskild medlemsstat har ansökt om. Det ges för en begränsad period. Den tillämpliga skattesatsen skulle ligga över den minimiskattenivå för elektricitet för yrkesmässig användning som fastställs i energiskattedirektivet. Den skulle därför respektera den miniminivå som fastställs i direktivet för yrkesmässig användning. Åtgärden kan utvärderas vid en begäran om förlängning efter det att den ursprungligen godkända giltighetsperioden löpt ut.

Förslaget kräver inga förklarande dokument om införlivande.

I artikel 1 föreskrivs att Finland kommer att ha rätt att tillämpa en nedsatt skattesats för elektricitet som levereras till följande apparater: värmepumpar och elpannor som genererar värme för fjärrvärmenätet, värmepumpar med en nominell termisk effekt på minst 0,5 MW utanför fjärrvärmenätet, och återcirkulerande vattenpumpar i jordvärmeanläggningar. Skattesatsen får inte vara lägre än 0,50 euro per MWh, dvs. den minimiskattenivå för elektricitet för yrkesmässig användning som fastställs i direktivet.

I artikel 2 föreskrivs att tillståndet beviljas från och med den 1 januari 2022 till och med den 31 december 2027, vilket ligger inom den längsta tillåtna perioden enligt direktivet.