1)

Parisavtalet, som antogs i december 2015 inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC), trädde i kraft i november 2016 (Parisavtalet). Dess parter har enats om att hålla ökningen av den globala genomsnittstemperaturen långt under 2 oC jämfört med förindustriella nivåer och att fortsätta att anstränga sig för att begränsa temperaturökningen till 1,5  oC jämfört med förindustriella nivåer.

1)

Parisavtalet, som antogs i december 2015 inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC), trädde i kraft i november 2016 (Parisavtalet). Dess parter har enats om att hålla ökningen av den globala genomsnittstemperaturen långt under 2 oC jämfört med förindustriella nivåer och att fortsätta att anstränga sig för att begränsa temperaturökningen till 1,5  oC jämfört med förindustriella nivåer , samtidigt som de låter sig vägledas av bland annat principerna om rättvisa och om gemensamt men differentierat ansvar och respektive kapaciteter. Genom att anta klimatpakten från Glasgow i november 2021 erkände Parisavtalets parter att man genom att begränsa ökningen av den globala genomsnittstemperaturen till 1,5  oC avsevärt skulle minska riskerna för och effekterna av klimatförändringarna, och åtog sig att förstärka sina 2030-mål före 2022 års utgång.

1a)

Det finns ett alltmer akut behov av åtgärder för minskade utsläpp, vilket den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) konstaterat i sina senaste rapporter av den 7 augusti 2021 med titeln Climate Change 2021: The Physical Science Basis och av den 28 februari 2022 Climate Change 2022: Impacts, Adaptation and Vulnerability. IPCC konstaterar, med mycket hög grad av tillförlitlighet, att klimatförändringarna är ett hot mot människors välmående och hela jordens hälsa och att alla ytterligare fördröjningar i vidtagandet av samordnade föregripande globala åtgärder för anpassning och begränsning kommer att innebära att man missar ett kort och begränsat tillfälle att säkra en dräglig och hållbar framtid för alla. IPCC gör nya uppskattningar av möjligheterna att överskrida den globala uppvärmningsnivån på 1,5  oC under de kommande årtiondena, och konstaterar att det utan omedelbara, snabba och storskaliga minskningar av växthusgasutsläppen kommer att bli omöjligt att begränsa den globala uppvärmningen till nära 1,5  oC eller ens 2 oC. Unionen bör därför motverka denna akuta situation genom att intensifiera sina insatser och bli en internationell ledare i kampen mot klimatförändringarna.

3)

Den europeiska gröna given (31) kombinerar en omfattande uppsättning ömsesidigt förstärkande åtgärder och initiativ som syftar till att uppnå klimatneutralitet i unionen senast 2050 och fastställer en ny tillväxtstrategi som syftar till att omvandla unionen till ett rättvist och välmående samhälle, med en modern, resurseffektiv och konkurrenskraftig ekonomi , där ekonomisk tillväxt frikopplas från resursanvändning . Den ska också skydda, bevara och förbättra EU:s naturkapital och skydda allmänhetens hälsa och välbefinnande från miljörelaterade risker och effekter. Samtidigt påverkar denna övergång kvinnor och män på olika sätt och har en särskild inverkan på vissa missgynnade grupper, såsom äldre, personer med funktionsnedsättning och personer med bakgrund i rasminoritet eller från etnisk minoritet. Det måste därför säkerställas att omställningen är rättvis och inkluderande och att ingen lämnas utanför.

3)

Den europeiska gröna given (31) utgör utgångspunkten för uppnåendet av unionens mål om klimatneutralitet senast 2050 och målet att uppnå negativa utsläpp därefter i enlighet med artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119  (31a) . Den kombinerar en omfattande uppsättning ömsesidigt förstärkande åtgärder och initiativ som syftar till att uppnå klimatneutralitet i unionen senast 2050 och fastställer en ny tillväxtstrategi som syftar till att omvandla unionen till ett rättvist och välmående samhälle, med en modern, resurseffektiv och konkurrenskraftig ekonomi. Den ska också skydda, bevara och förbättra EU:s naturkapital och skydda allmänhetens hälsa och välbefinnande från miljörelaterade risker och effekter. Samtidigt påverkar denna omställning alla kön på olika sätt och har en särskild inverkan på vissa missgynnade grupper, såsom äldre, personer med funktionsnedsättning , personer som lever i energi- eller transportfattigdom och personer med bakgrund i rasminoritet eller från etnisk minoritet . Omställningen påverkar också medlemsstaterna och regionerna på olika sätt . Det måste därför säkerställas att omställningen är rättvis och inkluderande och att ingen lämnas utanför.

3a)

För att vara socialt godtagbar bör den klimatambition som fastställs i denna förordning åtföljas av en motsvarande social ambition. Den höjda ambitionsnivån medför betydande förändringar inom de berörda sektorerna, med möjliga sociala och arbetstagarrelaterade konsekvenser. De reviderade utsläppsminskningsmålen måste åtföljas av tillräckliga ekonomiska och politiska åtgärder för att garantera att dessa mål kan uppnås på ett socialt rättvist sätt. Åtgärderna kan bland annat inbegripa konsekvensbedömningar ur ett sysselsättningsperspektiv, där man utvärderar hur sysselsättningen och arbetsvillkoren påverkas både på nationell och regional nivå, samt tilldelning av nationella resurser och EU-medel för att finansiera sociala anpassningsåtgärder och skapande av högkvalitativa arbetstillfällen, jämställdhet, livslångt lärande, yrkesutbildning och socialt skydd samt för att säkerställa effektiva kollektivförhandlingar. Det är även viktigt att det i god tid genomförs samråd med de nationella arbetsmarknadsparterna i de sektorer som omfattas av artikel 2 i denna förordning och att dessa medverkar på ett ändamålsenligt sätt vid utarbetandet och genomförandet av nationella åtgärder som följer av denna förordning.

3b)

Omställningen till en EU-ekonomi som är förenlig med målet om klimatneutralitet senast 2050 kan dessutom komma att få en särskild inverkan på vissa ekonomiska sektorer, särskilt utsatta mikroföretag samt små och medelstora företag inom de sektorerna. Vid genomförandet av denna förordning är det viktigt att medlemsstaterna skapar en miljö som gynnar dessa företags omställning till metoder som medför färre och gradvis inga växthusgasutsläpp.

3c)

FN:s miljöprogram och OECD:s globala miljöforum har konstaterat att miljöförändringarna har könsspecifika konsekvenser. Könsdifferentierade roller innebär också att alla kön i olika grad är sårbara för effekterna av klimatförändringarna, och klimatförändringarna leder till ökad ojämställdhet.

4)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 (32) (den europeiska klimatlagen) har unionen i sin lagstiftning fastställt målet om klimatneutralitet för hela ekonomin senast 2050. I den förordningen fastställs också ett bindande nationellt unionsåtagande att senast 2030 ha åstadkommit en minskning av nettoutsläppen av växthusgaser (utsläpp efter avdrag för upptag) med minst 55 % jämfört med 1990 års nivåer.

4)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 (32) (den europeiska klimatlagen) har unionen i sin lagstiftning fastställt målet om klimatneutralitet för hela ekonomin senast 2050 och målet att uppnå negativa utsläpp därefter . I den förordningen fastställs också ett bindande nationellt unionsåtagande att senast 2030 ha åstadkommit en minskning av nettoutsläppen av växthusgaser (utsläpp efter avdrag för upptag) med minst 55 % jämfört med 1990 års nivåer. Vidare fastställs det att snabba och förutsägbara utsläppsminskningar ska prioriteras vid genomförandet av målet, samtidigt som upptagen i naturliga sänkor ska förbättras. Nettoupptagens bidrag till 2030-målet begränsar sig till 225 miljoner ton koldioxidekvivalenter, medan resten av målet måste uppnås genom direkta utsläppsminskningar.

5)

För att fullgöra dessa åtaganden och unionens bidrag enligt Parisavtalet (33), som antagits inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC), bör unionens regelverk för att uppnå målet för minskning av växthusgasutsläppen anpassas.

5)

För att fullgöra dessa åtaganden och de nationellt fastställda bidragen från unionen enligt Parisavtalet (33), som antagits inom ramen för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC), bör unionens regelverk för att uppnå målet för minskning av växthusgasutsläppen anpassas.

7)

Handeln med utsläppsrätter kommer också att omfatta utsläpp av växthusgaser från väg- och sjötransporter samt byggnader, samtidigt som tillämpningsområdet för förordning (EU) 2018/842 bibehålls. Förordning (EU) 2018/842 kommer därför att fortsätta att tillämpas på utsläpp av växthusgaser från inhemsk sjöfart, men inte på utsläpp från internationell sjöfart. En medlemsstats växthusgasutsläpp inom tillämpningsområdet för förordning (EU) 2018/842 som ska beaktas vid efterlevnadskontroller kommer även i fortsättningen att fastställas efter slutförd inventering i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 (34).

7)

Handeln med utsläppsrätter får också omfatta utsläpp av växthusgaser från väg- och sjötransporter samt byggnader, samtidigt som tillämpningsområdet för förordning (EU) 2018/842 bibehålls. Förordning (EU) 2018/842 kommer därför att fortsätta att tillämpas på utsläpp av växthusgaser från inhemsk sjöfart, men inte på utsläpp från internationell sjöfart. En medlemsstats växthusgasutsläpp inom tillämpningsområdet för förordning (EU) 2018/842 som ska beaktas vid efterlevnadskontroller kommer även i fortsättningen att fastställas efter slutförd inventering i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 (34). Utsläppen från vissa sektorer har under de senaste åren emellertid antingen ökat eller förblivit oförändrade.

9)

I sina slutsatser av den 11 december 2020 nämnde Europeiska rådet att målet för 2030 kommer att uppnås gemensamt av unionen på det mest kostnadseffektiva sättet, att samtliga medlemsstater kommer att delta i denna insats, varvid rättvise- och solidaritetsaspekter ska beaktas, samtidigt som ingen får lämnas utanför, och att det nya 2030-målet måste uppnås på ett sätt som innebär att man bibehåller unionens konkurrenskraft och beaktar medlemsstaternas olika utgångspunkter och specifika nationella omständigheter och utsläppsminskningspotential, inbegripet när det gäller ö-medlemsstater och öar, samt de ansträngningar som har gjorts.

9)

I sina slutsatser av den 11 december 2020 nämnde Europeiska rådet att målet för 2030 kommer att uppnås gemensamt av unionen på det mest kostnadseffektiva sättet, att samtliga medlemsstater kommer att delta i denna insats, varvid rättvise- och solidaritetsaspekter ska beaktas, samtidigt som ingen får lämnas utanför, och att det nya 2030-målet måste uppnås på ett sätt som innebär att man bibehåller unionens konkurrenskraft och beaktar medlemsstaternas olika utgångspunkter , redan uppnådda utsläppsminskningar och specifika nationella omständigheter och utsläppsminskningspotential, inbegripet när det gäller ö-medlemsstater och öar, samt de ansträngningar som har gjorts.

9a)

Efter 2030 måste unionen och varje medlemsstat uppnå det unionsomfattande klimatneutralitetsmålet senast 2050 i syfte att därefter uppnå negativa utsläpp. Förordning (EU) 2018/842 bör säkerställa att alla medlemsstater följer utsläppsbanorna och antar konkreta långsiktiga strategier som leder till uppnåendet av detta mål.

10)

För att uppnå målet att minska utsläppen av växthusgaser med 55 % måste de sektorer som omfattas av förordning (EU) 2018/842 gradvis minska sina utsläpp tills de 2030 ligger 40 % under 2005 års nivåer.

10)

För att fullgöra unionens åtaganden enligt Parisavtalet och uppnå målet att minska utsläppen av växthusgaser med minst 55 % måste alla sektorer som omfattas av förordning (EU) 2018/842 gradvis minska sina utsläpp tills de 2030 ligger 40 % under 2005 års nivåer.

11)

För detta ändamål måste målet för minskning av växthusgasutsläppen för 2030 ses över för varje medlemsstat. Vid översynen av målet för minskning av växthusgasutsläppen bör man använda samma metod som användes när förordning (EU) 2018/842 först antogs, där de nationella bidragen fastställdes med hänsyn till skiftande kapacitet och olika förutsättningar vad gäller kostnadseffektivitet i medlemsstaterna, för att säkerställa en rättvis och balanserad fördelning av insatserna. Varje medlemsstats minskning av de maximala växthusgasutsläppen fram till 2030 bör således fastställas i förhållande till dess granskade utsläppssiffror för 2005 avseende växthusgaser som omfattas av denna förordning, med undantag för verifierade växthusgasutsläpp från anläggningar som var i drift 2005, men som omfattades av unionens utsläppshandelssystem först efter 2005.

11)

För detta ändamål måste målet för minskning av växthusgasutsläppen för 2030 ses över för varje medlemsstat. Vid översynen av målet för minskning av växthusgasutsläppen används samma metod som användes när förordning (EU) 2018/842 först antogs, där de nationella bidragen fastställdes med hänsyn till skiftande kapacitet och olika förutsättningar vad gäller kostnadseffektivitet i medlemsstaterna, för att säkerställa en rättvis och balanserad fördelning av insatserna. Fördelningen av medlemsstaternas mål sammanfaller dock inte med varandra, vilket bör beaktas vid utvärderingen av hur de nationella målen bidrar till målet om klimatneutralitet senast 2050 på ett kostnadseffektivt och rättvist sätt. Varje medlemsstats minskning av de maximala växthusgasutsläppen fram till 2030 bör således fastställas i förhållande till dess granskade utsläppssiffror för 2005 avseende växthusgaser som omfattas av denna förordning, med undantag för verifierade växthusgasutsläpp från anläggningar som var i drift 2005, men som omfattades av unionens utsläppshandelssystem först efter 2005.

11a)

I sitt meddelande av den 14 oktober 2020 om en EU-strategi för att minska metanutsläppen påpekade kommissionen att metan är en kraftfull växthusgas och att det bara är koldioxid som står för ett större totalt bidrag till klimatförändringarna. På molekylär nivå är metan kraftfullare än koldioxid. Även om metan stannar kvar kortare tid i atmosfären än koldioxid har den en betydande klimatpåverkan. I september 2021 gjorde unionen och Förenta staterna den globala utfästelsen om metan, som fler än 100 länder har anslutit sig till sedan dess. De länder som undertecknat utfästelsen strävar efter att senast 2030 uppnå det gemensamma målet att minska de globala metanutsläppen med minst 30 % jämfört med 2020 års nivåer och att förbättra rapporteringsstandarderna. Metan, dikväveoxid och fluorerade växthusgaser står tillsammans för över 20 % av unionens växthusgasutsläpp. Med tanke på dessa åtaganden och det faktum att många av dessa växthusgaser är kortlivade är det lämpligt att fastställa ett eller flera unionsmål för alla sektorer avseende alla utsläpp av andra växthusgaser än koldioxid.

13)

Covid-19-pandemin har påverkat unionens ekonomi och dess utsläppsnivåer i en utsträckning som ännu inte går att mäta fullt ut. Å andra sidan använder unionen sitt största stimulanspaket någonsin, vilket också kan påverka utsläppsnivåerna. På grund av dessa osäkerhetsfaktorer är det lämpligt att 2025 se över utsläppsdata och vid behov justera de årliga utsläppstilldelningarna .

13)

Covid-19-pandemin har påverkat unionens ekonomi och dess utsläppsnivåer i en utsträckning som ännu inte går att mäta fullt ut. Å andra sidan använder unionen sitt största stimulanspaket någonsin, vilket syftar till att säkerställa en grön återhämtning samtidigt som utsläppsnivåerna kan påverkas. Det är lämpligt att upprätthålla en stabil, förutsägbar och ambitiös utsläppsbana under hela det innevarande årtiondet i syfte att säkerställa både nödvändiga utsläppsminskningar och planeringssäkerhet .

14)

Det är därför lämpligt att under 2025 uppdatera de årliga utsläppstilldelningarna för åren 2026–2030. Detta bör baseras på en omfattande granskning av de nationella inventeringsuppgifter som kommissionen genomför för att fastställa de genomsnittliga utsläppen av växthusgaser i varje medlemsstat under åren 2021, 2022 och 2023.

14a)

Direkta utsläppsminskningar bör i enlighet med förordning (EU) 2021/1119 prioriteras och kompletteras med högre koldioxidupptag i syfte att uppnå klimatneutralitet. I förordning (EU) 2021/1119 erkänns det att kolsänkor inbegriper naturliga och tekniska lösningar. De tekniska lösningarnas betydelse för koldioxidupptaget har också behandlats i flera rapporter från Mellanstatliga panelen för klimatförändringar, särskilt i bidraget från arbetsgrupp III till den sjätte utvärderingsrapporten. Det är viktigt att det införs ett unionssystem för certifiering av säker och permanent lagring av koldioxidupptag baserad på tekniska lösningar, vilket skapar tydlighet för medlemsstaterna och marknadsoperatörerna i fråga om ökningen av sådana upptag. När ett sådant certifieringssystem är i kraft kan det göras en analys av redovisningen av sådana upptag enligt unionsrätten, inbegripet huruvida redovisningen av sådana upptag påverkar de utsläpp som omfattas av förordning (EU) 2018/842, med full respekt för de villkor som anges i artikel 4.1 i förordning (EU) 2021/1119. Sådana upptag är kompletterande och uppväger inte de nödvändiga utsläppsminskningarna i enlighet med unionens klimatmål enligt förordning (EU) 2021/1119.

15)

Enligt förordning (EU) 2018/842 kan annullering av en begränsad mängd utsläppsrätter i Europeiska unionens system för handel med utsläppsrätter beaktas för vissa medlemsstaters efterlevnad av förordning (EU) 2018/842. Med hänsyn till den maltesiska ekonomins särskilda struktur är Maltas nationella minskningsmål, baserat på bruttonationalprodukten per capita, betydligt högre än dess kostnadseffektiva minskningspotential, varför det är lämpligt att öka Maltas tillgång till denna flexibilitet, utan att äventyra unionens mål för utsläppsminskningar fram till 2030.

15)

Enligt förordning (EU) 2018/842 kan annullering av en begränsad mängd utsläppsrätter i Europeiska unionens system för handel med utsläppsrätter beaktas för vissa medlemsstaters efterlevnad av förordning (EU) 2018/842. Med hänsyn till den maltesiska ekonomins särskilda struktur är Maltas nationella minskningsmål, baserat på bruttonationalprodukten per capita, betydligt högre än dess kostnadseffektiva minskningspotential, varför det är lämpligt att öka Maltas tillgång till denna flexibilitet, utan att äventyra unionens mål för utsläppsminskningar fram till 2030. De medlemsstater som har rätt till denna flexibilitet men som inte utnyttjade den under 2019 inom ramen för förordning (EU) 2018/842 bör ges möjlighet att se över det beslutet för att ta hänsyn till de nyligen föreslagna nationella minskningsmålen. De berörda medlemsstaterna bör också tillåtas att se över sina anmälda procentsatser oftare.

16a)

För att säkerställa och stimulera medlemsstaternas efterlevnad när det gäller deras minimibidrag för perioden 2021–2030 enligt förordning (EU) 2018/842 i dess ändrade lydelse, bör de korrigerande åtgärderna stärkas och knytas närmare till de integrerade nationella energi- och klimatplanerna enligt förordning (EU) 2018/1999. Om en medlemsstat överskrider sina årliga utsläppstilldelningar under två på varandra följande år bör den medlemsstaten se över sin integrerade nationella energi- och klimatplan som lämnats till den i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999, samtidigt som allmänheten ges möjlighet att medverka i processen.

16b)

Unionen och dess medlemsstater är parter i FN:s ekonomiska kommission för Europas konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen)  (1a) . Offentlig granskning och tillgång till rättslig prövning är en väsentlig del av unionens demokratiska värden och ett verktyg för att skydda rättsstatsprincipen. I sitt meddelande Förbättring av tillgången till rättslig prövning i miljöfrågor i EU och dess medlemsstater, av den 14 oktober 2020, konstaterade kommissionen att tillgång till rättslig prövning inte garanteras i alla medlemsstater och uppmanade rådet och parlamentet att införa uttryckliga bestämmelser om tillgång till rättslig prövning i den sektorsspecifika lagstiftningen. Det är därför lämpligt att införa en bestämmelse för att säkerställa allmänhetens tillgång till rättslig prövning avseende åtgärder för genomförande av förordning (EU) 2018/842 i dess ändrade lydelse.

16c)

För att målen i förordning (EU) 2018/842 i dess ändrade lydelse och annan unionslagstiftning, i synnerhet målen i förordning (EU) 2021/1119, ska kunna uppnås bör unionen och dess medlemsstater använda sig av de senaste vetenskapliga rönen vid genomförandet av åtgärder. Råden från det europeiska vetenskapliga rådgivande organet för klimatförändringar, som inrättats genom artikel 3 i förordning (EU) 2021/1119, bör därför på lämpligt sätt beaktas i hela förordning (EU) 2018/842 i dess ändrade lydelse.

18)

Mer ambitiösa mål enligt förordning (EU) 2018/841 gör det svårare för medlemsstaternas att generera nettoupptag som kan användas för efterlevnad av?? förordning (EU) 2018/842. Dessutom kommer uppdelningen av användningen av LULUCF-flexibiliteten i två separata tidsperioder att ytterligare begränsa möjligheten att använda nettoupptag för att uppfylla kraven i förordning (EU) 2018/842. Till följd av detta kan vissa medlemsstater ha svårt att uppnå sina mål enligt förordning (EU) 2018/842, medan vissa medlemsstater, samma eller andra, kan generera nettoupptag som inte kan användas för efterlevnaden av förordning (EU) 2018/842. Så länge unionens mål enligt artikel 3 i förordning (EU) 2021/1119 är uppfyllda, särskilt vad gäller den högsta gränsen för bidraget från nettoupptag, är det lämpligt att inrätta en ny frivillig mekanism, i form av en tilläggsreserv, som kommer att hjälpa de medlemsstater som anslutit sig till mekanismen att uppfylla sina skyldigheter.

18a)

Mot bakgrund av den långsiktiga dimensionen hos det effektiva klimatskydd som fastställs i förordning (EU) 2021/1119 och unionens åtagande avseende Parisavtalets mål skulle klarhet kring medlemsstaternas enskilda långsiktiga utsläppsminskningsbanor efter 2030 möjliggöra en mer exakt politisk planering. Det bör därför ingå ett förfarande för att fastställa nationella utsläppsminskningsbanor för varje medlemsstat för att uppnå klimatneutralitet senast 2050.

-1.

1.

I artikel 1 ska ”30 %” ersättas med ”40 %”.

1.

Artikel 1 ska ersättas med följande:

”I denna förordning fastställs det skyldigheter för medlemsstaterna vad gäller deras minimibidrag för perioden 2021–2030 till uppnåendet av unionens mål att minska sina växthusgasutsläpp med 40 % under 2005 års nivåer år 2030 inom de sektorer som omfattas av artikel 2 i denna förordning. Förordningen bidrar också till det långsiktiga målet om klimatneutralitet i unionen senast 2050, med målet att uppnå negativa utsläpp därefter. Den bidrar därmed till uppnåendet av målen i förordning (EU) 2021/1119 och Parisavtalet. Vidare innehåller den regler för fastställandet av årliga utsläppstilldelningar och för utvärderingen av medlemsstaternas framsteg med att uppnå sina minimibidrag samt banar väg för fastställandet av unionens utsläppsminskningsmål för perioden efter 2030 inom de sektorer som omfattas av artikel 2 i denna förordning.”

2a.

3.

I artikel 4 ska punkterna 2 och 3 ersättas med följande:

3.

I artikel 4 ska punkterna 2 och 3 ersättas med följande:

a)

under åren 2021 och 2022 inte överskrider den gräns som sätts i en linjär målbana som börjar med genomsnittet av dess utsläpp av växthusgaser åren 2016–2018 fastställda enligt punkt 3 i den här artikeln och avslutas år 2030 med den gräns som fastställs för denna medlemsstat i kolumn 1 i bilaga I till denna förordning; en medlemsstats linjära målbana ska inledas antingen vid fem tolftedelar av spannet mellan åren 2019 och 2020 eller år 2020, beroende på vilket som ger den lägsta tilldelningen för den medlemsstaten,

a)

under åren 2021 och 2022 inte överskrider den gräns som sätts i en linjär målbana som börjar med genomsnittet av dess utsläpp av växthusgaser åren 2016–2018 fastställda enligt punkt 3 i den här artikeln och avslutas år 2030 med den gräns som fastställs för denna medlemsstat i kolumn 1 i bilaga I till denna förordning; en medlemsstats linjära målbana ska inledas antingen vid fem tolftedelar av spannet mellan åren 2019 och 2020 eller år 2020, beroende på vilket som ger den lägsta tilldelningen för den medlemsstaten,

b)

under åren 2023 , 2024 och 2025 inte överskrider den gräns som sätts i en linjär målbana som börjar 2022 vid den årliga utsläppstilldelningen för den medlemsstaten , fastställd för det året enligt punkt 3 i den här artikeln, och avslutas 2030 med den gräns som fastställs för denna medlemsstat i kolumn 2 i bilaga I till denna förordning,

b)

under åren 2023 –2030 inte överskrider den gräns som sätts i en linjär målbana enligt genomsnittet av dess växthusgasutsläpp åren 2016, 2017 och 2018 , fastställd för det året enligt punkt 3 i den här artikeln, och avslutas 2030 med den gräns som fastställs för denna medlemsstat i kolumn 2 i bilaga I till denna förordning . En medlemsstats linjära målbana ska inledas antingen vid fem tolftedelar av spannet mellan åren 2019 och 2020 eller år 2020, beroende på vilket som ger den lägsta tilldelningen för den medlemsstaten.

c)

under åren 2026–2030 inte överskrider den gräns som sätts i en linjär målbana som börjar 2024 med genomsnittet av dess utsläpp av växthusgaser åren 2021, 2022 och 2023 som rapporterats av medlemsstaterna i enlighet med artikel 26 i förordning (EU) 2018/1999 och avslutas år 2030 med den gräns som fastställs för denna medlemsstat i kolumn 2 i bilaga I till denna förordning.

3a.

3b.

3c.

3d.

a)

för året 2021 spara överskottet av sin årliga utsläppstilldelning till efterföljande år fram till 2030 , och

”a)

för året 2021 spara överskottet av sin årliga utsläppstilldelning upp till en omfattning av 5 % av den årliga utsläppstilldelningen till efterföljande år fram till 2025 , och”

3e.

b)

för åren 2022– 2029 spara överskottet av sin årliga utsläppstilldelning upp till en omfattning av 30  % av sin årliga utsläppstilldelning fram till det året till efterföljande år fram till 2030 .

3f.

3g.

3h.

3i.

5a.

-a)

-ab)

a)

ytterligare åtgärder som medlemsstaten ska vidta för att uppfylla sina särskilda skyldigheter enligt artikel 4 i den här förordningen genom nationella strategier och åtgärder och genomförande av unionsåtgärder,

a)

ytterligare åtgärder som medlemsstaten ska vidta för att uppfylla sina särskilda skyldigheter enligt artikel 4 i den här förordningen genom nationella strategier och åtgärder och genomförande av unionsåtgärder,

b)

en strikt tidsplan för genomförandet av sådana åtgärder som gör det möjligt att bedöma de årliga framstegen.

b)

en strikt tidsplan för genomförandet av sådana åtgärder som gör det möjligt att bedöma de årliga framstegen ; om en medlemsstat har inrättat ett nationellt klimatrådgivningsorgan ska den rådfråga detta organ i syfte att identifiera nödvändiga åtgärder,

ba)

en redogörelse för den mängd ytterligare utsläppsminskningar som medlemsstaten beräknar kommer att uppnås tack vare dessa strategier samt för den metod som använts för beräkningen av dessa ytterligare utsläppsminskningar,

bb)

en redogörelse för hur planen för korrigerande åtgärder kommer att stärka medlemsstatens integrerade nationella energi- och klimatplan som antagits i enlighet med förordning (EU) 2018/1999.

7)

a)

Eventuell flexibilitet som används enligt artiklarna 11–13b i förordning (EU) 2018/841.

b)

De kvantiteter som beaktas för att uppfylla kraven enligt artikel 7 i denna förordning.

a)

medlemsstatens växthusgasutsläpp överskrider dess årliga utsläppstilldelningar under perioden 2026–2030,

b)

medlemsstaten har uttömt flexibilitetsmöjligheterna i artikel 5.2 och 5.3,

c)

medlemsstaten i största möjliga utsträckning har utnyttjat nettoupptag i enlighet med artikel 7 även om den kvantiteten inte uppgår till den nivå som anges i bilaga III, och

d)

medlemsstaten inte gjort några nettoöverlåtelser till andra medlemsstater i enlighet med artikel 5.

7a.

7b.

a)

huruvida de gällande nationella målen enligt bilaga 1 till denna förordning är ändamålsenliga sett till deras bidrag till ett kostnadseffektivt och rättvist uppnående av klimatneutralitetsmålet senast 2050 i enlighet med förordning (EU) 2021/1119,

b)

en utsläppsminskningsbana för varje medlemsstat avseende de växthusgasutsläpp som omfattas av denna förordning, vilken är förenlig med målet om klimatneutralitet för varje medlemsstat senast 2050.

7c.

a)

strider mot de rättsliga skyldigheter som följer av artiklarna 4–8 i denna förordning, eller

b)

omfattas av artikel 10 i förordning (EU) 2018/1999.

a)

har ett tillräckligt intresse, eller

b)

hävdar att en rättighet kränks, när detta utgör en förutsättning enligt en medlemsstats förvaltningsprocessrättsliga lagstiftning.

7d.