EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 24.11.2021

COM(2021) 741 final

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET OCH EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

Rapport om förvarningsmekanismen 2022

(utarbetad i enlighet med artiklarna 3 och 4 i förordning (EU) nr 1176/2011 om förebyggande och korrigering av makroekonomiska obalanser)

{SWD(2021) 361 final}

Innehåll

Sammanfattning

1.Det makroekonomiska sammanhanget och utvecklingen av obalanser i euroområdet

2.Obalanser, risker och justeringar: viktiga utvecklingar per land

2.1.En ögonblicksbild av resultattavlan

2.2.Utrikeshandel och konkurrenskraft

2.3.Privat skuldsättning och bostadsmarknaderna

2.4.Den offentliga sektorn

2.5.Finanssektorn

3.Sammanfattning av huvudproblemen och konsekvenserna av övervakningen

4.Landsspecifika kommentarer

Bilaga 1: Prognoser och nulägesprognoser för resultattavlans huvudindikatorer

Bilaga 2: Obalansförfarandets resultattavla

Sammanfattning

Denna rapport om förvarningsmekanismen är den andra som präglas av covid-19-pandemin, med en ekonomi som återhämtar sig från den plötsliga och oväntade krisen 2020. Covid-19-pandemin orsakade en ekonomisk kris av aldrig skådad omfattning. Efter störningarna under första halvåret 2020 följde snabbt en inledande fas av ekonomisk återhämtning när åtgärderna för att begränsa smittspridningen lättades i hela Europa. Utvecklingen av vacciner innebar att de ekonomiska utsikterna förändrades till det bättre. Skillnader mellan medlemsstaterna kvarstår, men insatserna för att hantera de omedelbara effekterna av den ekonomiska chocken börjar ge resultat. Framgångarna med att vaccinera, tillsammans med en effektiv och målinriktad strategi för att begränsa spridningen, har lett till att den ekonomiska aktiviteten har återhämtat sig starkare från och med våren 2021. Samordningen av den ekonomiska politiken har nu mer inriktats på att lägga grunden för en solid och inkluderande återhämtning och starkare motståndskraft. Enligt kommissionens ekonomiska höstprognos 2021 förväntas de flesta medlemsstater närma sig sina produktionsnivåer före krisen i slutet av 2021, men ett fåtal länder kommer inte att helt vara tillbaka förrän nästa år.

Pandemin slog till just när de flesta obalanserna genomgick en korrigeringsprocess under gynnsamma makroekonomiska förhållanden, samtidigt som nya risker i samband med tecken på överhettning uppstod. En långvarig period av ekonomisk tillväxt under större delen av det senaste årtiondet underlättade en gradvis korrigering av obalanserna. Dessa var kopplade till höga privata och offentliga skuldkvoter, vilket var arvet efter både den globala finanskrisen och den uppbyggnad som föregick krisen. Stora bytesbalansunderskott och kraftig kredittillväxt hade också korrigerats, vilket ledde till att utlandsskulden gradvis minskade och banksystemen stärktes. På senare år hade utmaningar och risker som tyder på överhettning växt fram t i vissa sektorer i vissa länder efter en fortsatt ekonomisk expansion, främst när det gäller bostadspriser och kostnadskonkurrenskraft, särskilt i länder där den ekonomiska tillväxten var kraftigare.

Pandemin avbröt minskningen av skuldkvoterna, samtidigt som bostadspriserna ökade, vilket tyder på att de makroekonomiska riskerna totalt sett ökat. Obalanserna till följd av den höga offentliga och privata skuldsättningen förvärrades genom det stora BNP-fallet och de finanspolitiska effekterna av de nödvändiga åtgärder som vidtagits för att hantera covid-19-krisen, skydda produktionskapaciteten och begränsa effekterna på sysselsättningen och samhället. Bostadspriserna, som redan hade varit höga, ökade ytterligare och utgör en risk i flera länder, särskilt där de åtföljs av en betydande ökning av bolånen. Tack vare sina starka kapitaltäckningskvoter och stora likviditetsbuffertar kunde bankerna fortsätta att ge lån till ekonomin. Andrahandseffekter inom banksektorn kan dock uppstå i och med att skyddsåtgärderna upphävs och pandemins långsiktiga effekter på företagens solvens sprider sig genom hela ekonomin. Utrikesbalanserna försämrades i länder som är beroende av intäkter från utlandsturismen. Utökat politiskt stöd bidrog till att hålla tillbaka arbetslösheten och stabiliserade hushållens inkomster. I takt med återhämtningen håller arbetskraftsbrist och kostnadstryck på att växa fram i vissa länder, och betydande löneökningar förutses i ett antal länder.

Den snabba och samordnade politiska reaktionen på pandemin dämpade dess ekonomiska effekter, och faciliteten för återhämtning och resiliens ger unika förutsättningar att gå starkare ur krisen. Stabilitets- och tillväxtpaktens allmänna undantagsklausul aktiverades omedelbart efter pandemins utbrott, som stöd till nationella finanspolitiska åtgärder. Överenskommelsen om den tillfälliga ramen för statligt stöd gjorde det möjligt för medlemsstaterna att utnyttja hela den flexibilitet som föreskrivs i reglerna om statligt stöd. Det europeiska instrumentet för tillfälligt stöd för att minska risken för arbetslöshet i en krissituation (SURE) bidrog till att skydda arbetstillfällen. Regeringarna tillhandahöll finanspolitiskt och politiskt stöd i aldrig tidigare skådat omfång, och Europeiska centralbanken (ECB) genomförde ett brett spektrum av åtgärder för att bevara den finansiella stabiliteten och säkerställa väl fungerande finansmarknader. I takt med återhämtningen kommer ett effektivt genomförande av reformer och investeringar i planerna för återhämtning och resiliens att bidra till att främja en hållbar återhämtning, stärka motståndskraften och påskynda EU:s gröna och digitala omställning. Genomförandet av planerna för återhämtning och resiliens kan bidra till att minska obalanserna och de makroekonomiska riskerna. Planerna erbjuder en unik möjlighet att återinföra de medlemsstater som drabbats hårdast av covid-19-krisen på en bana mot varaktigt högre tillväxt, vilket kommer att främja skapandet av arbetstillfällen, förbättra skuldhållbarheten och bidra till att återställa balansen i den europeiska ekonomin som helhet.

Den övergripande analys som presenteras i rapporten om förvarningsmekanismen kan sammanfattas på följande sätt:

·Covid-19-krisen har tillfälligt påverkat utlandsställningen, men har inte i grunden förändrat bytesbalansmönstren. Länder med en stor turistnäring inriktad på utländska turister har i allmänhet upplevt en markant ökning av bytesbalansunderskotten eller en minskning av sina blygsamma överskott. Detta förväntas gradvis korrigeras i takt med att resandet återupptas. Vissa av de stora bytesbalansöverskotten minskade något under 2020, vilket gör att bytesbalansen för euroområdet som helhet ligger i linje med fundamenta. Data för första halvåret 2021 visar dock på en markant ökning av euroområdets bytesbalansöverskott, främst till följd av en högre balans i handeln med tjänster. Euroområdets bytesbalans beräknas för närvarande återgå till 2019 års nivå under 2021, vilket återspeglar en fortsatt dämpad inhemsk efterfrågan. Sammantaget har de största förändringarna i bytesbalansen varit sammansättningen: I alla medlemsstater har den privata sektorn ökat sin nettosparande, medan den offentliga sektorns nettoutlåning minskade markant på grund av effekterna av covid-19-pandemin och de åtgärder som vidtagits för att mildra den. Flera medlemsstater med en mycket negativ finansiell nettoutlandsställning noterade en försämring av sina bytesbalanser 2020, men effekterna på deras finansiella nettoutlandsställning i förhållande till BNP beräknas gradvis vända.

·Störningarna i den ekonomiska aktiviteten under 2020 ledde till stora ökningar av enhetsarbetskostnaderna, som delvis förväntas vända i och med återhämtningen, men arbetskraftsbrist och kostnadstryck håller på att växa fram i flera fall. Enhetsarbetskostnaderna steg i hela EU till följd av stabila sysselsättningsnivåer trots en kraftig minskning av produktionen, vilket möjliggjordes av olika offentliga initiativ för att behålla arbetstillfällen, särskilt system för korttidsarbete, som gynnade en minskning av antalet arbetade timmar i stället för minskade sysselsättningsnivåer. Dessa effekter återspeglas i tillfälliga minskningar av den totala arbetsproduktiviteten under 2020. I och med återhämtningen håller produktiviteten på att öka och vända en del av förlusterna i enhetsarbetskostnaderna. I vissa länder håller dock löneökningarna på att ta fart igen och man återgår till tendenserna från tiden före pandemin. Situationen på arbetsmarknaden skiljer sig dock åt mellan olika branscher och länder, och i vissa fall har sysselsättningen i stort sett återgått till nivåerna före krisen, medan skillnaderna i andra fall fortfarande är betydande. I vissa fall kan den ökade omallokeringen mellan jobb, företag och branscher fortsätta under återhämtningen och leda till vissa permanenta förändringar av ländernas produktionskapacitet. I vissa andra fall håller arbetskraftsbrist på att växa fram, särskilt i länder som drabbats mindre av krisen och som upplever en ökad efterfrågan. I kombination med andra faktorer, såsom snabbt stigande energipriser, kan kostnadstrycket bli betydande och bli en risk framöver.

·Genom en rad politiska åtgärder lyckades man bevara jobb och produktionskapacitet under krisen, och stödja den privata sektorns likviditet och solvens. Stödåtgärder såsom moratorier för skuldåterbetalningar och statliga kreditgarantier bidrog till att likviditetsbrister i den privata sektorn inte förvandlades till solvensproblem i början av covid-19-krisen. Moratorier möjliggjorde senarelagda återbetalningar av skulder, vilket ökade den nominella skuldstocken och den därmed sammanhängande räntebördan. Utfasningen av dessa åtgärder kan leda till eventuella återbetalningsproblem, särskilt i branscher som drabbats hårdast av krisen och bland företag som redan är sårbara. I många länder har ökningen av både företagens och hushållens upplåning åtföljts av ökade nettobesparingar.

·Företagens skuldsättning ökade i de flesta EU-länder under 2020, ibland kraftigt. Ny upplåning för att täcka plötsliga intäktsförluster och likviditetsbrist till följd av pandemin bidrog till en ökning av företagens skuldkvot, utöver effekterna av den kraftiga recessionen. De kraftigt ökade nettokreditflödena varade visserligen fram till början av 2021, men den senare tidens dämpning skulle kunna vara ett tecken på både lägre efterfrågan, till följd av att företag använder ackumulerad likviditet, och på ett lägre kreditutbud.

·Hushållens upplåning har ökat i takt med att återhämtningen stärks. Under 2020 berodde hushållens högre skuldkvot främst på det kraftiga BNP-fallet. Kreditflödena under den tid då pandemins härjade som värst var dämpade, främst på grund av en kraftig minskning av konsumtionslånen. Samtidigt ökade bolånen i många länder mot bakgrund av den stora aktiviteten på fastighetsmarknaden och stigande bostadspriser. Sedan början av 2021 har nettokreditflödena ökat i flera länder i takt med att återhämtningen utvecklas.

·Covid-19-krisen och de åtgärder som regeringarna vidtagit för att dämpa den har haft en stor inverkan på statsskulden. Det viktiga omfattande stöd som regeringarna har gett har bidragit till att styra en del av pandemins negativa ekonomiska effekter bort från hushåll och företag, vilket har skyddat jobben och tillväxtpotentialen. Den offentliga skuldkvoten har ökat mer i länder som drabbats oproportionerligt hårt av recessionen, främst på grund av deras stora turistnäring. I och med återhämtningen förväntas skuldkvoterna stabiliseras och vissa har redan börjat sjunka. På det hela taget håller dock regeringarna på att ta sig ur denna kris med en klart högre skuldsättning. Den stödjande finanspolitiska inriktningen och de penningpolitiska åtgärderna har ömsesidigt förstärkts för att upprätthålla förtroendet och stabiliteten. Upplåningsvillkoren för regeringarna har fortsatt att vara gynnsamma trots deras ökade finansieringsbehov, både på grund av penningpolitiska åtgärder och långsiktiga faktorer såsom sparandeöverskottet i förhållande till investeringarna i euroområdet. Mot bakgrund av inflationsutvecklingen har lånekostnaderna minskat något men är generellt sett fortsatt låga. Lånekostnaderna har ökat något mer för vissa medlemsstater utanför euroområdet med flytande växelkurser. Vissa av dem har icke försumbara skuldandelar denominerade i utländsk valuta eller med relativt korta skuldlöptider.

·Pandemin har åtföljts av en ytterligare ökning av bostadspriserna. Efter år av ökningar steg bostadspriserna ytterligare under 2020 och första halvåret 2021 och nådde sin snabbaste tillväxttakt sedan den globala finanskrisen. I flera EU-länder finns det risk för övervärdering. Detta väcker farhågor, särskilt när hushållens skuldsättning är hög eller ökar snabbt. Bostadsprisökningarna har drivits på av en rad faktorer som underblåser efterfrågan och begränsar utbudet. Utbudsbegränsningar fanns redan före pandemin och nedstängningarna förvärrade dem tillfälligt. Pandemin kan ha lett till vissa strukturella förändringar i efterfrågan på bostäder, eftersom övergången till mer distansarbete kan ändra de geografiska preferenserna. Finansieringsvillkoren har varit ackommoderande och kommer sannolikt att fortsätta att understödja den höga efterfrågan på bostäder, medan hushållens inkomster ökar i takt med återhämtningen, vilket sannolikt kommer att leda till en ytterligare ökning av bostadspriserna.

·Banksektorn har upprätthållit en stark kapitaltäckningskvot, men lönsamheten försvagades 2020 och krisens slutgiltiga effekter på bankernas balansräkningar kan eventuellt först bli synliga med en viss fördröjning. Förhållandena inom banksektorn har förbättrats avsevärt sedan den globala finanskrisen, med kapitalbuffertar som byggts upp under åren före pandemin och en kapitaltäckningsgrad som ökade ytterligare under 2020, bland annat på grund av tillfälliga lagstadgade begränsningar av utdelningar. Covid-19-krisens inverkan på banksektorn har varit begränsad tack vare den förstärkning av sektorn som uppnåddes efter finanskrisen och på grund av omfattande tillfälliga politiska åtgärder såsom kreditgarantier, moratorier för återbetalning av skulder eller tillfälligt lättade bestämmelser. Nödlidande lån fortsatte att minska under 2020, särskilt i länder där de var omfattande och där bankerna avyttrade gamla tillgångar. Den långvariga frågan om låg lönsamhet kvarstår dock. Dessutom kan krisens fulla effekt på tillgångarnas kvalitet, på lönsamheten och på kapitalbuffertarna fortfarande komma att visa sig när de politiska åtgärderna dras tillbaka. Potentiella negativa återkopplingar mellan banker, stater och företagssektorn bör övervakas noga.

Pandemins effekter har mildrats av de beslutsamma politiska åtgärderna, men pandemin fördjupade skillnaderna mellan länderna i euroområdet. Medlemsstater med en stor turistnäring som är beroende av utländska turister var mest utsatta för de ekonomiska konsekvenserna av covid-19-pandemin, vilket ledde till stora skillnader i fråga om effekterna på sysselsättning och tillväxt. Eftersom dessa länder också kännetecknades av relativt stora offentliga, privata eller externa skulder har detta lett till en större spridning av skuldsättning inom euroområdet. Vissa av dessa mönster är kopplade till tillfälliga faktorer, såsom effekterna av reserestriktionerna, men trots de framgångsrika beslutsamma politiska åtgärderna för att minska de ökande ekonomiska och sociala skillnaderna riskerar krisen att lämna ärr och befästa skillnaderna.

Ett stort bytesbalansöverskott kvarstår för euroområdet som helhet, vilket visar att det finns utrymme för att upprätthålla återhämtningen på aggregerad euroområdesnivå. Detta skulle också bidra till en snabbare minskning av obalanserna. Bytesbalansen för området som helhet har tillfälligt minskat till en nivå nära dess fundamenta, men förväntas återgå till förkrisnivåerna över fundamenta. Resultaten varierar mycket mellan medlemsstaterna. Den externa ombalanseringen i euroområdet är desto viktigare med tanke på det begränsade utrymmet för ytterligare monetärt stöd för att upprätthålla efterfrågan.

Mot bakgrund av kopplingarna mellan ekonomierna i euroområdet behövs en lämplig kombination av makroekonomisk politik i medlemsstaterna för att återhämtningen ska kunna upprätthållas, samtidigt som obalanser korrigeras och framväxande risker åtgärdas. En ekonomisk expansion i långivarländerna i euroområdet, bland annat på grundval av gynnsamma efterfrågevillkor, skulle vara till nytta inte bara för dessa länder själva utan även för låntagarländerna, eftersom en högre tillväxt i euroområdet stöder tillväxt och skuldnedväxling samt en förbättring av utlandsställningen i den senare gruppen av länder. En utfasning av det extraordinära politiska stödet under krisen, i takt med anpassningsbehoven, skulle i detta avseende vara till hjälp. Tydliga och varaktiga förbättringar av produktiviteten och konkurrenskraften i låntagarländerna skulle också bidra till en extern ombalansering och bidra till att lätta skuldbördan. Ett effektivt utnyttjande av de instrument som inrättats för euroområdet och på EU-nivå skulle i kombination med genomförande av nödvändiga reformer och investeringar främja en varaktig återhämtning och ökad motståndskraft, bland annat genom att åtgärda obalanser och framväxande risker. Avgörande är att finansieringen från NextGenerationEU och EU:s fleråriga budgetram utnyttjas fullt ut och går dit den gör störst nytta. Detta skulle maximera medlens ekonomiska effekter och bidra till en balanserad tillväxt.

Pandemins fulla effekt på obalanserna kommer först att visa sig med en viss eftersläpning, eftersom andrahandseffekter kan uppkomma. På företagssidan kvarstår fickor av underliggande finansiella sårbarheter till följd av att företagen uttömt sitt eget kapital på grund av ihållande förluster och stora skulder. Vissa företag skulle kunna påverkas av strukturförändringar som kräver anpassningar av deras affärsmodeller. Om stödåtgärderna upphör kan det leda till en ökning av antalet nödlidande lån och konkurser, åtminstone i de branscher som drabbats hårdast av covid-19-krisen och bland företag som var sårbara före krisen. Det kan ta viss tid innan detta börjar synas, beroende på vilka typer av anstånd som kan erbjudas insolventa låntagare. Insolvensförfarandenas förmåga att hantera befintliga nedskrivningar är viktig för att säkerställa flödet av nya krediter till ekonomin. Statliga garantier för företagslån bidrar till att bevara livskraftiga företagsenheter, men om de är betydande kan de också leda till negativa återkopplingar mellan företags- och statssektorerna, vilket i sin tur påverkar bankerna. Svagheter i företagens balansräkningar riskerar att påverka arbetsmarknaden och därigenom vissa hushålls förmåga att återbetala sina lån. Kraftiga ökningar av bolånen är ytterligare en riskfaktor, särskilt i händelse av en korrigering på bostadsmarknaderna. På samma sätt kan en ytterligare försämring av priserna på kommersiella fastigheter också försvaga finanssektorn.

Finansieringsvillkoren kommer att påverka hur obalanserna utvecklas. Det låga ränteläget har gjort det möjligt för regeringar, företag och hushåll att ta på sig en högre skuldsättning och dämpa pandemins effekter genom att skydda jobb och produktionskapacitet. En höjning av räntorna skulle öka finansieringskostnaderna för skulder i både den offentliga och den privata sektorn, och därmed riskerna när finansieringsbehoven är stora. Inflationen har ökat markant i euroområdet och många andra avancerade ekonomier sedan början av 2021. Även om faktorerna bakom denna inflationsuppgång, inklusive de stigande energipriserna, till största delen verkar vara tillfälliga, finns det en risk för att varaktigheten inte är så kortvarig. Så länge finansieringsvillkoren inte skärps kan en högre inflation minska skuldbördan. En utdragen ökning av inflationen kan dock leda till stramare finansieringsvillkor och högre lånekostnader.

Utvecklingen på bostadsmarknaderna kräver noggrann övervakning. Höga bostadspriser utgör en risk, särskilt i kombination med hushållens höga skuldsättning, som förvärras av osäkra justeringar på arbetsmarknaden. Detta innebär en risk för hushållens förmåga att uppfylla sina bolåneåtaganden. Höjda räntor skulle kunna sätta ytterligare press på förmågan att återbetala bolånen, med dominoeffekter på banksektorn. Fortsatta prisökningar i takt med att återhämtningen fortsätter kan bidra till lönetrycket och driva på bolånen. Tillgången på bostäder till överkomliga priser har minskat under de senaste åren, med potentiellt negativa makroekonomiska konsekvenser med koppling till minskad privat konsumtion och arbetskraftsrörlighet och en omfördelning av lånen bort från produktivitetshöjande investeringar.

En förutsättning för att den höga offentliga och privata skuldsättningen ska kunna minska är att återhämtningen utvecklas till en varaktig återhämtning, vilket kräver produktiva investeringar. En varaktig återhämtning förutsätter en stödjande politisk hållning och en väl avvägd utfasning av det extraordinära politiska stöd som tillhandahölls under krisen. En hållbar ekonomisk expansion är beroende av att den ekonomiska och sociala motståndskraften stärks, vilket kräver att lämpliga reformer och investeringar genomförs. Produktivitetshöjande investeringar behövs för att driva på tillväxten på medellång sikt och för att stödja de strukturella förändringar som krävs för att genomföra den gröna och digitala omställningen mot bakgrund av demografiska förändringar. Detta är desto viktigare eftersom ett antal länder kännetecknas av hög offentlig och privat skuldsättning och relativt låg potentiell tillväxt, vilket gör det svårare att minska de höga skuldnivåerna. I en situation med hög offentlig skuldsättning är det nödvändigt att förbättra sammansättningen av utgifter och inkomster för att skapa utrymme för offentliga investeringar, eftersom skuldnedväxling, på grundval av en trovärdig finanspolitisk anpassningsstrategi, också är nödvändig för att säkerställa utrymme för att hantera eventuella framtida kriser. Samtidigt kan privata investeringar hämmas av företagens skuldnedväxlingsbehov. Ett effektivt genomförande av planerna för återhämtning och resiliens har en viktig roll att spela när det gäller att stödja offentliga och privata investeringar och därigenom bidra till att övervinna pandemins långsiktiga effekter och bana väg för starkare tillväxt och motståndskraft. Den nya faciliteten för återhämtning och resiliens kommer, i kombination med de europeiska struktur- och investeringsfonderna, att främja en återhämtning med hög investeringsgrad, och ett effektivt genomförande kommer att göra EU:s ekonomi mer hållbar, inkluderande, motståndskraftig och bättre förberedd för den gröna och digitala omställningen, i överensstämmelse med unionens mål.

Pandemin har belyst den positiva roll som en konjunkturutjämnande diskretionär finanspolitik, stödjande penningpolitik och europeisk samordning spelar när det gäller att reagera på den ekonomiska krisen. Covid-19-krisen har visat att kraftfulla diskretionära finanspolitiska åtgärder kan vara effektiva för att mildra de omedelbara effekterna av en stor chock och framgångsrikt bana väg för en snabb återhämtning. Den omedelbara nationella finanspolitiska ansträngningen stöddes av den flexibilitet som finns inom EU:s regelverk. Den kollektiva reaktionen främjade förtroendet. Penningpolitiska åtgärder bidrog till att bevara gynnsamma finansieringsvillkor för alla ekonomiska sektorer under pandemin, understödja den ekonomiska aktiviteten och trygga prisstabiliteten på medellång sikt. Finanspolitikens och penningpolitikens ömsesidigt förstärkande effekter har varit avgörande för att mildra krisens effekter och stödja återhämtningen. Penningpolitiken förväntas förbli ackommoderande under de kommande åren, men den låga räntenivån och den senaste tidens uppgång i inflationen begränsar möjligheten till ytterligare penningpolitiska lättnader. Finanspolitiken kan därför behöva fortsätta att spela en stabiliserande roll om det uppstår nedåtrisker, samtidigt som en försiktig finanspolitik i normala tider skapar förtroende för finanspolitikens effektivitet i kristider.

Det är fortfarande viktigt att förebygga och korrigera makroekonomiska obalanser. För det första kan en svag ekonomisk återhämtning orsaka en uppgång i företagskonkurser som leder till förlorade arbetstillfällen samt ökade krav på krisrelaterade garantier för företagslån och minskade investeringar. För det andra kan en ogynnsam ekonomisk utveckling förstärka kopplingarna mellan kreditinstitut och deras statsobligationer (så kallade sovereign-bank loops). För det tredje skulle stigande tillgångs- och bostadspriser kunna öka hushållssektorns sårbarhet på grund av ohållbara prisökningar på tillgångar. Dessa risker kan inverka negativt på den offentliga skuldens hållbarhet och begränsa finanspolitikens utrymme för att möta framtida utmaningar. En avveckling av sårbarheterna kommer också att bidra till att konsolidera återhämtningen och stärka den långsiktiga tillväxten. Mer likartade ekonomiska strukturer och mer synkroniserade konjunkturcykler kommer att bidra till att öka den gemensamma penningpolitikens effektivitet.

Genom att främja en återhämtning med hög investeringsgrad kommer faciliteten för återhämtning och resiliens att bidra till makroekonomisk stabilitet. Ett effektivt genomförande av planerna för återhämtning och resiliens kommer att göra EU:s ekonomi mer hållbar, inkluderande, motståndskraftig och bättre förberedd för den gröna och digitala omställningen. Det kommer också att bidra till att minska risken för skillnader inom EU eftersom bidragen från faciliteten för återhämtning och resiliens riktas till medlemsstater med lägre BNP per capita, med högre arbetslöshet, och som drabbats hårdast av covid-19-krisen. Till skillnad från åren efter den globala finanskrisen kommer dessutom större offentliga investeringar att stödja återhämtningen efter pandemin. Bidragen från faciliteten för återhämtning och resiliens kommer att finansiera investeringsprojekt av hög kvalitet och möjliggöra produktivitetshöjande reformer, utan att det leder till högre nationella underskott och skuldkvoter. Dessa bidrag och andra källor till EU-finansiering beräknas öka de offentliga investeringarna i medlemsstaterna med i genomsnitt cirka 0,5 % av BNP per år under 2021 och 2022.

Förebyggande och korrigering av makroekonomiska obalanser ökar medlemsstaternas förmåga att reagera på chocker och stöder ekonomisk konvergens. En avveckling eller ett undvikande av obalanser kommer att bidra till att konsolidera återhämtningen och stärka den långsiktiga tillväxten. Länder med befintliga obalanser måste återuppta den korrigeringsbana de hade före pandemin, med stöd av politiska åtgärder för att stärka den potentiella tillväxten. Minskningen av obalanser kan också ge positiva spridningseffekter mellan länderna. Fördjupad ekonomisk och finansiell integration och mer synkroniserade konjunkturcykler kommer att bidra till att öka effektiviteten i den gemensamma penningpolitiken, särskilt när det gäller medlemmarna i euroområdet, så att den bättre kan möta framtida utmaningar.

I denna rapport om förvarningsmekanismen dras slutsatsen att fördjupade granskningar är motiverade för tolv medlemsstater: Cypern, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Spanien, Sverige och Tyskland. Dessa medlemsstater var föremål för en fördjupad granskning under den föregående årliga övervakningscykeln inom ramen för förfarandet vid makroekonomiska obalanser och ansågs ha obalanser (Kroatien, Frankrike, Tyskland, Irland, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Spanien och Sverige) eller alltför stora obalanser (Cypern, Grekland och Italien). I de nya fördjupade granskningarna kommer man att bedöma hur dessa obalanser har utvecklats, analysera deras allvar, utveckling och de politiska åtgärder som medlemsstaterna har vidtagit, i syfte att uppdatera befintliga bedömningar och bedöma eventuella återstående politiska behov. Avsnitt 3 innehåller en sammanfattning av hur dessa obalanser har utvecklats och avsnitt 4 innehåller fördjupad landspecifik information.

Dessutom visar ett antal medlemsstater som inte omfattades av någon fördjupad granskning i den föregående omgången nu en utveckling som förtjänar särskild uppmärksamhet. Slovakien upplever en stark bostadsprisökning i kombination med en ihållande om än långsammare ökning av hushållens upplåning. Exporten är markant koncentrerad till ett fåtal specifika branscher och kostnadskonkurrenskraften har försämrats, men exportmarknadsandelen har hittills inte påverkats negativt. När det gäller Ungern förtjänar samspelet mellan offentlig upplåning och extern finansiering i en situation med betydande skuldexponering i utländsk valuta uppmärksamhet. Bostadspriserna har ökat kraftigt. Trycket på kostnadskonkurrenskraften ökar, men exportmarknadsandelen har hittills inte påverkats negativt.

Det finns också ett behov av att övervaka riskutvecklingen i andra medlemsstater, i många fall kopplade till bostadsmarknaden. När det gäller Danmark och Luxemburg pekar utvecklingen på bostadsmarknaden på en ökad risk. Även om ändrade preferenser, stödjande finansieringsvillkor och utbudsbegränsningar kan stödja ökningen av bostadspriserna, kan risken för en korrigering nedåt, med potentiella konsekvenser för ekonomin i stort, inte avfärdas. Tjeckien kämpar med kraftiga bostadsprisökningar och långvariga förluster av kostnadskonkurrenskraft som har varit betydande under några år. I Malta leder den växande privata skuldsättningen i kombination med brister i insolvensregelverket till särskilda sårbarheter. Kontroll och övervakning bör noga följa utvecklingen i dessa sex medlemsstater för att fastställa om den är förenlig med och främjar makroekonomisk stabilitet. Riskavvägningen tyder för närvarande inte på något behov av en fördjupad granskning. I avsnitt 4 finns mer information om den landspecifika utvecklingen.

1.    Det makroekonomiska sammanhanget och utvecklingen av obalanser i euroområdet

Den ekonomiska bakgrunden

Denna rapport om förvarningsmekanismen har utarbetats mot bakgrund av covid-19-pandemin. Pandemins ursprungliga effekter var en kraftig recession, eftersom restriktiva åtgärder för att begränsa smittspridningen hade en genomgripande inverkan på den ekonomiska aktiviteten under 2020. Resultatet blev ett BNP-fall på 5,9 % i EU och 6,4 % i euroområdet 2020, med stora variationer mellan länderna. Vissa länder registrerade fall på omkring eller t.o.m. över tio procent, medan andra upplevde milda recessioner. Den förbättrade hälsosituationen gjorde det möjligt att lätta på smittspridningsåtgärderna från och med andra kvartalet 2020, då återhämtningen inleddes. Pandemins olika vågor medförde en ojämn återhämtning fram till början av 2021. Vaccinationskampanjerna, åtföljda av en effektiv och målinriktad strategi för att begränsa smittspridningen, samt omfattande offentliga stödåtgärder, gjorde från våren 2021 att rörligheten kunde öka mer än väntat, liksom även den allmänna återhämtningen av den ekonomiska aktiviteten. Enligt kommissionens ekonomiska höstprognos 2021 kommer BNP att växa med 5 % både i EU och i euroområdet under 2021, och med 4,3 % under 2022. De flesta medlemsstater förutsägs närma sig sina produktionsnivåer före krisen i slutet av 2021, men endast ett fåtal länder kommer att helt vara tillbaka redan nästa år (diagram 1.1 a). ( 1 )

Effekterna har mildrats av de beslutsamma politiska åtgärderna, men pandemin ökade skillnaderna mellan länderna i euroområdet. Detta återspeglar hur ojämnt pandemin har drabbat länderna, och de stora skillnaderna i olika ekonomiska strukturer. Kontaktintensiva tjänster har påverkats mer negativt av begränsningarna än tillverkningsindustrin. Detta har lett till stora skillnader i de ekonomiska resultaten, både inom och mellan länderna. Länder som har stora turistnäringar som är beroende av utländska turister och som har drabbats särskilt hårt av reserestriktionerna drabbades av en BNP-nedgång som var större än genomsnittet, samtidigt som deras bytesbalans försämrades avsevärt. Detta gäller Grekland, Portugal och Spanien. Recessionen har också drabbat länder med hög inhemsk skuldsättning hårt, som Frankrike och Italien (se diagram 1.1 b). Dessa länder har också bland de högsta privata, statliga eller utlandsskulderna i EU. Återhämtningen förväntas bli långsammare i vissa av dessa länder.

En exceptionell politisk reaktion har varit avgörande för att mildra effekterna av covid-19-krisen och för att stödja återhämtningen, samtidigt som den har en positiv inverkan på den makroekonomiska stabiliteten. Regeringarna har gett budgetstöd i aldrig tidigare skådat omfång för att skydda jobb och inkomster och stödja företag, vilket minskar risken för företagskonkurser. Moratorium beviljades för skattebetalningar och återbetalningar av skulder från hushåll och företag, och statliga garantier tillhandahölls för banklån. Detta ledde till att hushållens disponibla bruttoinkomst 2020 i stort sett var konstant i EU som helhet trots den markanta recessionen. Arbetslösheten i EU steg med bara 0,4 procentenheter och företagskonkurserna var mycket få, eftersom en stor del av effekterna absorberades av regeringarna.

En aldrig tidigare skådad samordning av de politiska åtgärderna ägde rum på EU-nivå. Stabilitets- och tillväxtpaktens allmänna undantagsklausul aktiverades omedelbart efter pandemins utbrott, som stöd till finanspolitiska åtgärder. Överenskommelsen om den tillfälliga ramen för statligt stöd gjorde det möjligt för medlemsstaterna att utnyttja hela den flexibilitet som föreskrivs i reglerna om statligt stöd. Det europeiska instrumentet för tillfälligt stöd för att minska risken för arbetslöshet i en krissituation (SURE) skyddade arbetsmarknaderna. Investeringsinitiativen mot effekter av coronaviruset (CRII och CRII plus) och React-EU mobiliserade och kompletterade sammanhållningspolitiska medel för att stödja folkhälsosektorn, företagen och de mest utsatta befolkningsgrupperna. Finansiella instrument tillhandahölls av Europeiska stabilitetsmekanismen och Europeiska investeringsbanken. Ett effektivt genomförande av reformer och investeringar, bl.a. genom faciliteten för återhämtning och resiliens kommer att göra EU:s ekonomi mer hållbar, inkluderande, motståndskraftig och bättre förberedd för den gröna och digitala omställningen, i linje med unionens målsättningar.

En samlad global penningpolitisk reaktion ledde till ackommoderande finansiella villkor. Europeiska centralbanken (ECB) genomförde ett brett spektrum av åtgärder för att bevara den finansiella stabiliteten och säkerställa väl fungerande finansmarknader. Den tillhandahöll ytterligare likviditet för banker, förenklade krav på säkerheter och genomförde betydande ytterligare köp av tillgångar i den offentliga och privata sektorn. Den ackommoderande penningpolitiken underblåste en gynnsam inställning på finansmarknaderna och bidrog till att undvika en kreditåtstramning, och värderingarna på många obligations- och aktiemarknader överträffade nivåerna före pandemin. Tillsammans med långsiktiga faktorer, bland annat överskottet av sparande i förhållande till investeringar i euroområdet, säkerställde hög marknadslikviditet låga statslånekostnader, i vissa fall t.o.m. lägre än innan krisen bröt ut, och skillnaderna inom euroområdet krympte. Förväntningarna på en stark återhämtning bidrog till den positiva stämningen på marknaderna, förstärkt av genombrottet i vaccinutvecklingen hösten 2020.

De finansiella förhållandena ligger kvar på historiskt låga nivåer, men tecken på åtstramningar bör övervakas. Även om statsobligationsräntorna har stigit något under 2021 ligger de i allmänhet långt under de historiska genomsnitten. De länder som har de starkaste kreditbetygen har en negativ eller nära nollränta på sina skulder, medan vissa ökningar har skett i ett antal medlemsstater, särskilt utanför euroområdet. Finansieringsvillkoren har varit lätta, om än något stramare, på marknaderna för företagsobligationer, och bankernas utlåningsräntor har legat på eller nära rekordlåga nivåer i EU. Euron apprecierade under andra halvåret 2020 för att sedan sjunka något, vilket speglades av valutorna för ett fåtal länder utanför euroområdet.

Inflationen ökade under 2021, men ökningen förväntas till största delen vara övergående. Den totala inflationen i euroområdet har ökat till en tioårsnivå de senaste månaderna, efter att ha legat under inflationsmålet under nästan ett decennium. Inflationen har legat över målen i ett antal medlemsstater utanför euroområdet. Energiprisökningar har i hög grad bidragit till ökningen, medan kärninflationen har ökat mindre. Inflationsökningen förväntas till största delen vara övergående, även om den inte nödvändigtvis är kortlivad. Vissa friktioner som är kopplade till övergången från fossila bränslen kan ta tid att övervinna. Den ekonomiska återuppbyggnaden har lett till en markant ökning av efterfrågan, men verksamheten begränsas av flaskhalsar i utbudet. En viss övervältring av de stigande kostnaderna på vissa konsumentpriser är sannolik, även om dess omfattning är osäker, och minskade vinstmarginaler kan absorbera en del av ökningen. Riskerna för en varaktig inflationstillväxt verkar för närvarande vara begränsade, eftersom inflationsförväntningarna i euroområdet fortfarande är väl förankrade och i stort sett återspeglar en återgång till utvecklingen före pandemin. Strukturella anpassningar, inbegripet konsumtionsmönstren under pandemin och branschspecifika kompetensbrister, kan dock påverka relativa priser och löner, vilket kan öka inflationsvolatiliteten. En utdragen ökning av inflationen skulle kunna leda till ändrade tidsperspektiv för normaliseringen av penningpolitiken och till stramare finansiella villkor och högre lånekostnader.

EU:s ekonomi återhämtar sig snabbare än väntat, men de ekonomiska utsikterna är fortfarande osäkra. I hela EU har framgångsrika vaccinationskampanjer minskat behovet av kraftfulla inneslutningsåtgärder för att hantera framtida infektionsvågor. Globalt sett är pandemirelaterade risker fortfarande relevanta på grund av låga vaccinationssiffror. Handeln håller fortfarande på att återhämta sig från de pandemidrivna restriktionerna och den har dämpats av flaskhalsar på utbudssidan, vilket påverkar verksamheter som är starkt integrerade i globala värdekedjor. En varaktig omorientering av värdekedjorna genererar kostnader och kan medföra både risker och möjligheter för EU-länderna. Urholkningen av företagens lönsamhet och den ökade hävstångseffekten har minskat de privata investeringarna. Detta kan bromsa återhämtningen och hämma företagens skuldnedväxling. Ett tillbakadragande av politiskt stöd kan utlösa en riskomvärdering. Osäkerhet skulle kunna öka volatiliteten på finansmarknaderna med negativa effekter på priserna på finans- och fastighetstillgångar på grund av en allmän frikoppling mellan värdepapperspriser och ekonomiska fundamenta. ( 2 ) ( 3 ) ( 4 ) På uppåtsidan skulle snabbare framsteg när det gäller att kontrollera pandemin globalt sett och ambitiösa och samordnade reformer och investeringar i hela EU kunna bereda vägen för en varaktig återhämtning.

Den starka återhämtningen stöder makroekonomisk stabilitet, men de andra effekterna av recessionen kan uppvisa fördröjningar och fortfarande utgöra risker. I ett läge med stark BNP-tillväxt har den höga offentliga och privata skuldsättningen stabiliserats eller minskar något i de flesta EU-länder efter att ha ökat markant förra året. Avskaffandet av politiskt stöd kommer oundvikligen att avslöja potentiella underliggande sårbarheter i industrier och områden som drabbats hårdast av covid-19. Hävandet av moratorier för skuldåterbetalningar kan leda till svårigheter för företag och hushåll att betala skulder och leda till insolvens och arbetslöshet. Kopplingarna mellan statsskulder och privata skulder och finanssektorn är en mekanism för risköverföring. En försämring av den offentliga sektorns och de privata tillgångarnas kvalitet kan påverka finansinstitutens balansräkningar: deras låga lönsamhet har sjunkit ytterligare under pandemin. Svårigheter att betala räntor och amorteringar kan minska investeringarna, hushållens inkomster och konsumtion, dämpa den ekonomiska tillväxten och undergräva skuldnedväxlingen. Pandemin har lett till försämrad kostnadskonkurrens i ett antal länder med kraftiga ökningar av arbetskostnaderna redan före krisen, som i vissa fall förväntas fortsätta. Ökningen av bostadspriserna har varit den snabbaste på över ett decennium, och har inte avstannat utan tvärt om ibland accelererat under pandemin. Till skillnad från den ökade skuldsättningen kommer den ekonomiska återhämtningen sannolikt inte att leda till en korrigering av bostadspriserna, även om vissa kortsiktiga försörjningsproblem kan avta. Stigande bostadspriser är ett problem för den makroekonomiska stabiliteten, särskilt i kombination med hög skuldsättning i hushållen och en stark kredittillväxt. Sämre åtkomst till överkomligt boende kan få ekonomiska följder genom minskad konsumtion och undergrävande av arbetskraftens rörlighet. Samtidigt kan korrigeringar av fastighetspriser och andra tillgångspriser leda till en försämring av finansinstitutens balansräkningar.

Spridningseffekter och anpassningsfrågor för euroområdet ( 5 )

Coronakrisen har förvärrat obalanserna inom euroområdet. Majoriteten av de länder som drabbades hårdast av covid-19-krisen var de som gick in i pandemin med högre skuldsättning, offentlig, privat eller utlandsskuld. I vissa fall förvärrades detta av låg potentiell BNP-tillväxt. Covid-19-krisen har haft en markant inverkan på utlandsställningen för låntagarländer med stora turismsektorer, med mer begränsade effekter på andra länders betalningsbalanser. Vissa av de länder som drabbats hårdast av recessionen håller på att återhämta sig snabbt, medan återhämtningen i andra länder går långsammare. Detta tyder på att den ekonomiska tillväxten kan bidra mindre till att åtgärda stockrelaterade obalanser, åtminstone inom en nära framtid, och understryker vikten av effektiva reformer och investeringar för att ta itu med strukturella svagheter och främja potentiell BNP-tillväxt. ( 6 )

Euroområdets handelsbalans ökade något under 2020 i takt med att produktionen och efterfrågan båda minskade. Både export och import av varor och tjänster minskade under 2020. Överskottet i varuhandeln stärktes, till stor del understött av lägre energipriser, medan överskottet på tjänster minskade, främst på grund av minskat internationellt resande. Sammantaget stoppade detta tillfälligt den minskning av euroområdets handelsöverskott som inletts 2017. Handelsbalansen beräknas öka något under 2021 och förbli i stort sett konstant 2022 (diagram 1.2). Trots det fortfarande stora produktionsgapet förväntas euroområdets kärninflation (total inflation exklusive energi och oförädlade livsmedel) öka under 2021, men ligga kvar under det övergripande inflationsmålet.

Euroområdets bytesbalansöverskott fortsatte att minska gradvis under 2020 till den nivå som antyds av euroområdets fundamenta, men har ökat igen under 2021. År 2020 uppvisade euroområdets bytesbalans ett överskott på 2 % av BNP (Diagram 1.3 a). ( 7 ) Trots en svag ökning av handelsbalansen ledde något lägre inkomstbalanser till en obetydlig minskning av bytesbalansen. Både de totala och de konjunkturrensade bytesbalanserna, som uppgick till 1,6 % av BNP, närmade sig den bytesbalansnorm som återspeglar euroområdets ekonomiska fundamenta, uppskattat till 1,7 % av BNP. ( 8 ) Detta återspeglade en bättre inhemsk efterfrågan än hos de flesta handelspartner. Uppgifterna för första halvåret 2021 visar dock på en ökning av euroområdets bytesbalansöverskott, främst till följd av en högre balans i handeln med tjänster. Övergripande beräknas euroområdets bytesbalans för närvarande återgå till 2019 års nivå under 2021. Detta återspeglar en återgång av skillnaden mellan BNP och den samlade efterfrågan till den nivå som rådde före pandemin, och därmed den fortsatt dämpade inhemska efterfrågan (diagram 1.2).

Under 2020 var de berörda förändringarna av bytesbalansen sektorsrelaterade snarare än geografiska. Överskottet i bytesbalansen för de största bidragsgivarna till euroområdets överskott, Tyskland och Nederländerna (diagram 1.3 a), minskade ytterligare under 2020. Italiens positiva bidrag och Frankrikes negativa bidrag ökade något. Ökningen av euroområdets överskott under första halvåret 2021 berodde till stor del på en uppgång i Irlands bytesbalans. Bidragen från Tyskland och Nederländerna till euroområdets överskott ökade också och återgick till 2019 års nivåer. Italiens andel av överskottet ökade ytterligare och nådde Nederländernas nivå. Den geografiska sammansättningen av euroområdets överskott beräknas för närvarande förbli i stort sett stabil framöver. De sektoriella bidragen till bytesbalansen ändrades däremot avsevärt under 2020 (diagram 1.3 b). Hushållens och, i mindre utsträckning, företagens ökade sparande uppvägdes av en stark expansiv finanspolitik. Den privata sektorns nettoutlåning väntas öka ytterligare under 2021, främst på grund av företagssektorn och trots ett minskat försiktighetssparande och en ökning av hushållens konsumtion. Den offentliga sektorns nettoupplåning förväntas förbli i stort sett oförändrad, och den stora ökningen av det tyska underskottet bidrar starkt till euroområdets stora nettoupplåning (diagram 1.4). Den offentliga sektorns finansiella ställning förväntas utjämnas betydligt under 2022 (se även avsnitt 2.4 om den offentliga sektorn). Eftersom en nedgång av ungefär samma omfattning förutses för den privata sektorns nettoutlåning beräknas utlandsställningen förbli stabil.

Politiska åtgärder

Pandemin har belyst den positiva roll som en konjunkturutjämnande diskretionär finanspolitik, stödjande penningpolitik och europeisk samordning spelar när det gäller att reagera på den ekonomiska krisen. Covid-19-krisen har visat att kraftfulla diskretionära finanspolitiska åtgärder kan vara effektiva för att mildra de omedelbara effekterna av en stor chock och framgångsrikt bana väg för en snabb återhämtning. Den omedelbara nationella finanspolitiska ansträngningen stöddes av lättnader inom EU:s regelverk. Den kollektiva reaktionen främjade det allmänna ekonomiska förtroendet. Penningpolitiska åtgärder bidrog till att bevara gynnsamma finansieringsvillkor för alla ekonomiska sektorer under pandemin, understödja den ekonomiska aktiviteten och trygga prisstabiliteten på medellång sikt. Finanspolitikens och penningpolitikens ömsesidigt förstärkande effekter har varit avgörande för att mildra krisens effekter och stödja återhämtningen. Finansieringsvillkoren förväntas förbli fördelaktiga, men den låga räntenivån och den senaste tidens uppgång i inflationen begränsar möjligheten till ytterligare penningpolitiska lättnader. Finanspolitiken kan därför behöva fortsätta att spela en stabiliserande roll om det uppstår nedåtrisker, samtidigt som en försiktig finanspolitik i normala tider skapar förtroende för finanspolitikens effektivitet i kristider.

Det är fortfarande viktigt att förebygga och korrigera makroekonomiska obalanser. För det första kan en svag ekonomisk återhämtning orsaka en uppgång i företagskonkurser som leder till förlorade arbetstillfällen samt ökade krav på krisrelaterade garantier för företagslån och minskade investeringar. För det andra kan en ogynnsam ekonomisk utveckling förstärka kopplingarna mellan kreditinstitut och deras statsobligationer (så kallade sovereign-bank loops). För det tredje skulle stigande tillgångs- och bostadspriser kunna öka hushållssektorns sårbarhet på grund av ohållbara prisökningar på tillgångar. ( 9 ) Dessa risker kan inverka negativt på den offentliga skuldens hållbarhet och begränsa finanspolitikens utrymme för att möta framtida utmaningar. En avveckling av sårbarheterna kommer också att bidra till att konsolidera återhämtningen och stärka den långsiktiga tillväxten. Mer likartade ekonomiska strukturer och mer synkroniserade konjunkturcykler kommer att bidra till att öka den gemensamma penningpolitikens effektivitet. 

En förutsättning för att den höga offentliga och privata skuldsättningen ska kunna minska är att återhämtningen utvecklas till en varaktig återhämtning, vilket kräver produktiva investeringar. En varaktig återhämtning förutsätter en stödjande politisk hållning under återhämtningen och ett väl avvägt tillbakadragande av det extraordinära politiska stöd som tillhandahölls under krisen. Återhämtningens styrka är beroende av att de ekonomiska fundamenta stärks, vilket kräver att lämpliga reformer och investeringar genomförs. Detta är desto viktigare eftersom ett antal länder kännetecknas av hög offentlig och privat skuldsättning och relativt låg potentiell BNP-tillväxt. Därigenom är det svårare att minska deras skuldbördor, och det krävs en trovärdig återgång till försiktiga positioner på medellång sikt när de ekonomiska förhållandena tillåter det.

Mot bakgrund av kopplingarna mellan ekonomierna i euroområdet behövs en lämplig kombination av makroekonomisk politik i medlemsstaterna för att återhämtningen ska kunna upprätthållas, samtidigt som obalanser korrigeras och framväxande risker åtgärdas. En ekonomisk expansion i långivarländerna i euroområdet, även genom gynnsamma efterfrågevillkor, skulle vara till nytta inte bara för dessa länder själva utan även för låntagarländerna, eftersom en högre tillväxt i euroområdet stöder tillväxt och skuldnedväxling samt en förbättring av utlandsställningen i den senare gruppen av länder. En utfasning av det extraordinära politiska stödet under krisen, i takt med anpassningsbehoven, skulle i detta avseende vara till hjälp. Tydliga och varaktiga förbättringar av produktiviteten och konkurrenskraften i låntagarländerna skulle också bidra till en extern ombalansering och bidra till att lätta skuldbördan. Ett effektivt utnyttjande av de instrument som inrättats för euroområdet och på EU-nivå skulle i kombination med genomförande av nödvändiga reformer och investeringar främja en varaktig återhämtning och ökad motståndskraft, bland annat genom att åtgärda obalanser och uppkommande risker. Avgörande är att NextGenerationEU:s finansiering utnyttjas fullt ut och går dit den gör störst nytta. Detta skulle både stärka stödets ekonomiska genomslag och förhindra den risken för en alltför stark tillväxt i den inhemska sektorn och till externa obalanser i länder där inflöden från EU-medel svarar för en stor andel av BNP.

Genom att främja en återhämtning med hög investeringsgrad och stärka motståndskraften kommer effektivt genomförda reformer och investeringar inom ramen för RRF att bidra till makroekonomisk stabilitet. Ett effektivt genomförande av planerna för återhämtning och resiliens kommer att göra EU:s ekonomi mer hållbar, inkluderande, motståndskraftig och bättre förberedd för den gröna och digitala omställningen. Det kommer också att bidra till att minska risken för skillnader inom EU eftersom bidragen från faciliteten för återhämtning och resiliens riktas till medlemsstater med lägre BNP per capita och som drabbats hårdast av covid-19-krisen. Genom att stödja den potentiella tillväxten skulle genomförandet av planerna för återhämtning och resiliens kunna förbättra skuldhållbarheten, särskilt i de medlemsstater som står inför de största finanspolitiska riskerna och har alltför höga privata skulder. Till skillnad från åren efter den globala finanskrisen kommer dessutom större offentliga investeringar att stödja återhämtningen efter pandemin. Bidragen från faciliteten för återhämtning och resiliens kommer att finansiera investeringsprojekt av hög kvalitet och möjliggöra produktivitetshöjande reformer, utan att det leder till högre nationella underskott och skuldkvoter. Dessa bidrag och andra källor till EU-finansiering beräknas öka de offentliga investeringarna i medlemsstaterna med i genomsnitt cirka 0,5 % av BNP per år under 2021 och 2022.

2.    Obalanser, risker och justeringar: viktiga utvecklingar per land

2.1.    En ögonblicksbild av resultattavlan

Rapporten om förvarningsmekanismen bygger på en ekonomisk avläsning av resultattavlan med indikatorer, som fungerar som ett filter för att upptäcka de första tecknen på möjliga risker och sårbarheter. Resultattavlan omfattar 14 indikatorer med vägledande tröskelvärden på följande områden: utlandsställning, konkurrenskraft, privat och offentlig skuldsättning, bostadsmarknader, banksektorn och sysselsättning. Den bygger på värden av god statistisk kvalitet för att säkerställa statistisk stabilitet och jämförbarhet mellan länderna. I enlighet med förordningen om obalansförfarandet (förordning (EU) nr 1176/2011) är det kommissionens uppgift att företa en ekonomisk avläsning av resultattavlan som möjliggör en djupare förståelse av det samlade ekonomiska läget som även tar landspecifika hänsyn. Resultattavlans indikatorer ska inte läsas mekaniskt. ( 10 ) En uppsättning av 28 hjälpindikatorer kompletterar avläsningen av resultattavlan.

I denna rapport används dessutom prognoser, nulägesprognoser och högfrekvensdata för att bättre bedöma den möjliga utvecklingen av risker för den makroekonomiska stabiliteten. Den officiella resultattavlan för förvarningsmekanismen innehåller uppgifter fram till 2020. Med tanke på den stora osäkerheten kring de fullständiga effekterna av covid-19-krisen innehåller denna rapport en framåtblickande bedömning av krisens potentiella konsekvenser för den makroekonomiska stabiliteten och utvecklingen av befintliga makroekonomiska obalanser. Detta är i linje med strategin i den rapport om förvarningsmekanismen som offentliggjordes i november 2020. Värdena på resultattavlans variabler för 2021 och efterföljande år har uppskattats med hjälp av kommissionens prognosuppgifter, och dagens resultat bygger på uppgifter under året (se bilaga 1 för närmare uppgifter). Det finns en betydande osäkerhet bakom dessa prognoser och det är nödvändigt att hålla detta i åtanke för att upprätthålla principerna om öppenhet när det gäller analyser och data som används samt försiktighet i fråga om slutsatserna. Precis som tidigare år tar bedömningen i rapporten om förvarningsmekanismen dessutom även hänsyn till insikter från bedömningsramar, slutsatser av fördjupade granskningar och relevanta analyser.

Resultattavlans uppgifter tyder på att den senaste tidens korrigering av stockobalanser har avbrutits till följd av covid-19-krisen, samtidigt som riskerna för överhettning, främst kopplade till bostadsmarknaden, kan ha blivit mer utbredda. Om man räknar antalet värden som ligger utanför resultattavlans tröskelvärden över åren visar sig följande mönster (Diagram 2.1.1)

·Den ekonomiska utvecklingen mellan 2013 och 2019 bidrog till att minska den privata och offentliga skuldkvoten i förhållande till BNP, vilket återspeglades i ett minskande antal medlemsstater med skuldkvoter över tröskelvärdena fram till 2019. Covid-19-krisen avbröt denna minskning och fler länder har registrerat, eller förväntas registrera, avläsningar av den privata och den offentliga sektorns skuldsättning över tröskelvärdena.

·Högre bostadspriser har lett till att ett ökande antal landvärden under de senaste åren legat över de relevanta tröskelvärdena. Detta mönster blev mer tydligt 2020, då fler länder överskred tröskelvärdet.

·Enhetsarbetskostnadens tillväxt (baserad på ackumulerade förändringar över 3 år) hade i ett antal fall legat över tröskelvärdena före covid-19-krisen, och enhetsarbetskostnaden ökade ytterligare kraftigt under 2020. Detta berodde främst på en mekanisk effekt av en mycket lägre produktivitet på grund av minskad aktivitet i en situation med betydande hamstring av arbetskraft. Tillväxten i enhetsarbetskostnader förväntas avta eftersom återhämtningen bör göra det möjligt för den samlade produktiviteten att återhämta sig. Under 2020 ökade antalet avläsningar över tröskelvärdena för den reala effektiva växelkursen och exportmarknadsandelen, men förväntas avta igen snabbt.

·Ett betydande antal medlemsstater har avläsningar av bytesbalansen (baserade på 3-årsgenomsnitt) som fortsätter att överskrida antingen de övre eller nedre tröskelvärdena. Under de senaste åren har det funnits fler länder med överskott i bytesbalansen som överstiger den övre tröskeln än länder med underskott som underskrider den nedre tröskeln. Covid-19-krisen har inte i grunden ändrat bytesbalansmönstren, även om några få fler länder har passerat tröskelvärdena marginellt. ( 11 ) Återhämtningen förväntas bidra till att minska antalet fall av mycket negativa nettoutlandsställningar mätt i BNP, vilket skulle innebära ett återupptagande av tendensen före pandemin att förbättra utlandsställningen.

·Krisen har påverkat arbetsmarknaden. Även om arbetslösheten på det hela taget fortfarande är begränsad har arbetskraftsdeltagandet minskat och passerat respektive tröskelvärde i ett fåtal medlemsstater, eftersom fler människor lämnar arbetsmarknaden, vilket också ligger bakom de mer begränsade ökningarna av den totala arbetslösheten. Långtidsarbetslösheten och särskilt ungdomsarbetslösheten är ofta mycket känsliga för förändringar på arbetsmarknaden.

I fortsättningen av rapporten om förvarningsmekanismen undersöks dessa och andra relaterade frågor noga.

2.2.    Utrikeshandel och konkurrenskraft

2.2.1.Utrikeshandel

Bytesbalansen i flera medlemsstater som har kännetecknats av stora utlandsskulder påverkades negativt av covid-19-krisen, medan bytesbalansöverskottet i flera länder förblev stort. I hela EU utvecklades bytesbalansen isär under 2020, och länder som är starkt beroende av export av resetjänster upplevde kraftiga försämringar i sina bytesbalanser. Hit hör Kroatien, Cypern, Grekland och Malta, och i mindre utsträckning Portugal och Spanien (diagram 2.2.1). Med undantag för Malta hade alla stora utlandsskulder före covid-19-krisen. Däremot har betydande förbättringar av bytesbalansen noterats i Tjeckien, Lettland, Litauen och Polen, främst på grund av bättre handelsbalanser, men också på grund av ökade investeringsinkomster, mot bakgrund av minskade inkomster för utländska investerare under krisen. De stora bytesbalansöverskotten har minskat under pandemin i Tyskland, Danmark och särskilt Nederländerna, men de är fortfarande betydande. I Slovenien ökade överskottet i bytesbalansen ytterligare. Lägre energipriser under 2020 ökade bytesbalansen i nästan alla medlemsstater.

Även om förändringarna i bytesbalansen till största delen var begränsade och tillfälliga, till följd av den ekonomiska chockens omfattning, har sektorernas bidrag till EU-ländernas externa flöden förskjutits kraftigt. Hushållen ökade sitt sparande av försiktighetsskäl och på grund av begränsade konsumtionsmöjligheter, medan företagen i vanlig ordning minskade sina investeringar i ett läge med osäkerhet, vilket ledde till att den privata sektorns nettoutlåning/nettoupplåning ökade (diagram 2.2.3 a, b och c). Regeringarna ingrep däremot för att stödja ekonomin under krisen, samtidigt som deras intäkter minskade, vilket ledde till en stor offentlig nettoupplåning i alla EU-länder. De stora sektoriella svängningarna uppvägde i stort sett varandra och ledde därför inte till några betydande förändringar av ländernas totala nettoutlåning/nettoupplåning i de flesta medlemsstater.

Bytesbalansen i tre medlemsstater låg för 2020 under resultattavlans nedre tröskelvärde för förfarandet vid makroekonomiska obalanser, vilket återspeglar genomsnittet under tre år. Cyperns stora bytesbalansunderskott fortsatte att försämras under 2020 och uppgick till -10,1 % av BNP, främst på grund av minskad internationell turism men också på grund av ett fördjupat primärinkomstunderskott. Treårsgenomsnittet sjönk ytterligare under obalansförfarandets tröskelvärde. Bytesbalansen är lägre än normen och lägre än den nivå som krävs för att få den finansiella nettoutlandsställningen att ligga på referensvärdet under de närmaste 10 åren. ( 12 ) ( 13 ) Rumäniens bytesbalans upprätthöll sin stadiga nedåtgående trend genom en marginell nedgång till -5 % av BNP, vilket ökade gapet något till normalutvecklingen. Irlands bytesbalans uppgick till -2,7 % av BNP 2020, medan 3-årsgenomsnittet låg nära -6 %, vilket berodde på ett exceptionellt stort underskott 2019. ( 14 )

Under 2020 hade fyra medlemsstater bytesbalansöverskott som översteg den obalansförfarandets övre tröskel. Så har varit fallet för Danmark, Tyskland och Nederländerna i nästan ett årtionde. Överskotten i Danmark och Tyskland uppgick till 8,1 % respektive 6,9 % av BNP 2020, vilket är en minskning jämfört med 2019, och Nederländernas överskott minskade från 9,4 % till 7 % av BNP, vilket också berodde på multinationella företags verksamhet. Medan det danska överskottet minskade till följd av en lägre handelsbalans berodde nedgången i Tyskland och Nederländerna främst på en lägre avkastning på investeringar. Sloveniens höga överskott ökade från 6 % till 7,4 % av BNP under krisen, med högre handels- och primärinkomstsaldon. Överskotten i alla fyra länderna var fortfarande betydligt högre än deras respektive bytesbalansnormer och de riktmärken som stabiliserar de finansiella nettoutlandsställningarna.

Bytesbalanserna i de flesta andra EU-länder översteg de landspecifika nivåer som skulle följa av fundamenta för 2020, med några anmärkningsvärda undantag. Både de totala och de konjunkturrensade bytesbalanserna låg över, eller nära, bytesbalansen motiverade av fundamenta, samt över den bytesbalans som stabiliserar nettoutlandställningen i de flesta medlemsstater (diagram 2.2.1). ( 15 ) Viktiga undantag var Grekland och Portugal, med bytesbalansutfall under både normen och den balans som behövdes för att nå finansiella nettoutlandsställningar över sundhetsvärdet de kommande 10 åren. För båda länderna, och i synnerhet Grekland, ledde covid-19-krisen till en betydande minskning av bytesbalansen, som hade stärkts avsevärt under tidigare år.

Bytesbalansunderskotten i länder med betydande gränsöverskridande turismsektorer förväntas långsamt förbättras under 2021 och 2022, medan de största överskotten oftast men inte alltid förväntas minska något (diagram 2.2.2). Framöver förväntas en gradvis återhämtning av det internationella resandet, som dock skulle kunna vara ojämn och vara ofullständig under prognosperioden (se ruta 1 om turism). Återhämtningen kommer att bidra till förbättrad bytesbalans i länder som är starkt beroende av turistexport, särskilt Kroatien, Cypern och Grekland. Det stora underskottet i Cyperns bytesbalans förväntas dock bara förbättras långsamt. Rumäniens bytesbalans förväntas försämras ytterligare. Omvänt beräknas Irlands volatila bytesbalans uppvisa stora överskott under prognosperioden. De stora överskotten i Danmark, Tyskland och Slovenien beräknas minska, om än endast mycket blygsamt i Tysklands fall, medan Nederländernas överskott beräknas öka till nästan 2019 års nivå 2022.

Ur spar- och investeringsperspektiv förväntas de olika sektorernas bidrag till utlandsställningen inte förändras nämnvärt i de flesta medlemsstater. Den privata sektorn förväntas till största delen förbli nettolångivare, och den offentliga sektorn väntas förbli nettolåntagare under 2021 (diagram 2.2.3 d). Inom den privata sektorn beräknas företagens nettoutlåning öka och hushållens andel minska något i de flesta medlemsstaterna. I genomsnitt förväntas statens nettoupplåning minska något. Inom den offentliga sektorn kommer nettoutlåningen i medlemsstater med ett stort överskott i bytesbalansen att påverka deras utlandsställning.

Under 2020 försämrades nettoutlandsställningen i de flesta stora låntagarländerna, medan den mestadels förbättrades i länder med stora positiva värden. Efter att nettoutlandsställningen hade ökat i alla utom fyra EU-länder 2019 uppstod det betydande skillnader i utvecklingen mellan länderna under 2020: nettoutlandsställningen minskade i nästan hälften av medlemsstaterna. År 2020 hade tio EU-länder en finansiell nettoutlandsställning som var sämre än resultattavlans tröskelvärde på –35 % av BNP, vilket var ett land färre än 2019. I alla dessa fall förväntas deras positioner för 2021 förbli lägre än de nettoutlandsställningar som skulle följa av fundamenta, och i sex av dem beräknas nettoutlandsställningen ligga under sundhetsvärdena (diagram 2.2.4). ( 16 ) De stora negativa nettoutlandsställningarna förväntas främst förbättras. På medellång sikt förväntas tre medlemsstater med en nettoutlandsställning under -35 %-tröskeln år 2020 överskrida den. Stora positiva nettoutlandsställningar väntas öka ytterligare eller förbli i stort sett stabila.

De medlemsstater som uppvisade de största negativa nettoutlandsställningarna upplevde de starkaste nedgångarna under 2020, men återhämtningen förväntas möjliggöra förbättringar i de flesta fall. Cypern, Grekland, Irland och Portugal har en nettoutlandsställning under -100 % av BNP och under sina riktvärden för fundamenta och försiktighetsriktvärden. Därefter följer Spanien med en nettoutlandsställning på omkring -85 % av BNP. Med undantag för Irland försämrades dessa medlemsstaters ställning kraftigt, vilket i Cyperns och Greklands fall uppgick till cirka 20 procentenheter av BNP. De främsta drivkrafterna var den nominella BNP-nedgången, särskilt i Grekland, och de stora bytesbalansunderskotten, särskilt i Cypern. I Irland och Cypern beror NIIP-nivåerna i hög grad på multinationella bolags och specialföretags finansiella relationer över gränserna. Alla dessa fem länder kännetecknas av jämförelsevis stora negativa nettoutlandsställningar, exklusive instrument utan risk för betalningsinställelse (Nendi), dvs. stora andelar av nettoskulden i deras utlandsställning. ( 17 ) De flesta av Greklands utlandsskulder består av offentliga skulder till förmånliga villkor. Hållbarheten i balanserna mot omvärlden i vissa medlemsstater med stora negativa nettoutlandsställningar kommer att främjas av de ibland betydande inflödena av bidrag från faciliteten för återhämtning och resiliens, utöver EU:s överföringar inom ramen för den fleråriga budgetramen. De nuvarande prognoserna tyder dock på att Cyperns nettoutlandsställning stagnerar, även på medellång sikt. Omvänt bör nettoutlandsställningen i andra länder med stora negativa nettoutlandsställningar gradvis förbättras fram till 2022 och på medellång sikt, till följd av en stark BNP-tillväxt och förbättrade bytesbalanser, där de förväntade framstegen är exceptionellt snabba i Irlands fall, med stora prognostiserade överskott i bytesbalansen.

De flesta EU-länder med måttligt negativa nettoutlandsställningar har inte upplevt några större förändringar i sina ställningar under 2020, och i de flesta av dem tyder prognoserna på förbättringar framöver. Alla dessa länder, Kroatien, Ungern, Polen, Rumänien och Slovakien, förväntas ha en nettoutlandsställning under sina fundamenta 2021, men endast nettoutlandsställningen i de två sistnämnda medlemsstaterna beräknas ligga under sundhetsvärdena. De finansiella nettoutlandsställningarna i alla dessa medlemsstater, liksom i andra central- och östeuropeiska länder och baltiska länder, kännetecknas av stora stockar av inkommande utländska direktinvesteringar och nationella utlandsinvesteringar som är mycket mer gynnsamma än deras nettoutlandsställning. Dessutom är dessa länder jämförelsevis stora mottagare av EU-överföringar inom ramen för den fleråriga budgetramen, vilket ger ett icke försumbart stöd till deras utlandsställningar. Bidrag från faciliteten för återhämtning och resiliens, som kommer utöver överföringarna i den fleråriga budgetramen, förstärker ytterligare ökningen av de finansiella nettoutlandsställningarna i de flesta av dessa länder. På det hela taget tyder prognoserna på förbättringar av de finansiella nettoutlandsställningarna i dessa länder, med undantag för Rumänien, vars situation förväntas försämras lätt (diagram 2.2.4).

En divergerande utveckling under 2020 har noterats även inom gruppen medlemsstater med stora positiva nettoutlandsställningar. De finansiella nettoutlandsställningarna i Nederländerna, Tyskland, Malta och Belgien ökade ytterligare, i de två första länderna till följd av de fortsatt stora bytesbalansöverskotten, och i samtliga fyra fall delvis på grund av nedgången i nominell BNP. Särskilt Nederländerna, men även Malta, uppvisade också starka positiva värderingseffekter. Omvänt begränsade negativa värderingsförändringar ökningen av den tyska nettoutlandsställningen. Danmarks och Luxemburgs stora positiva nettoutlandsställning sjönk till följd av negativa värderingsförändringar, trots stora bytesbalansöverskott i de två sistnämnda länderna.

De externa finansieringsvillkoren kan komma att stramas åt framöver, vilket kan få konsekvenser för vissa länder utanför euroområdet. När covid-19-krisen bröt ut var spänningar på de globala finansmarknaderna kännbara i flera länder utanför euroområdet. Vid den tidpunkten var valutorna i vissa medlemsstater utanför euroområdet pressade, särskilt den ungerska forinten, och de deprecierade i mars och april 2020, men återhämtade sig och stabiliserades redan i maj (diagram 2.2.5) ) i takt med att den globala riskuppfattningen förbättrades och kapitalflödena stabiliserades. Viss förnyad volatilitet i kapitalflödena eller skärpta externa finansieringsvillkor kan inte uteslutas framöver, delvis med tanke på den penningpolitiska åtstramningen i USA och andra utvecklade ekonomier. I detta sammanhang är länder utanför euroområdet med en prognostiserad stor nettoutlåning mindre exponerade för externa (åter-) finansieringsrisker om dessa skulle uppstå igen, liksom även medlemsstater med betydande valutareservlager. Externa finansieringsbehov, både inom den privata och den offentliga sektorn, spelar också en roll i detta sammanhang (se avsnitt 2.4 om den offentliga sektorn).

2.2.2.Konkurrenskraft

Enhetsarbetskostnaderna steg i hela EU till följd av kraftiga tillfälliga minskningar av den totala arbetsproduktiviteten under covid-19-krisen. Resultattavlan, baserad på kumulativ tillväxt under de tre åren fram till 2020, visar enhetsarbetskostnadernas tillväxt, över tröskelvärdet i 18 medlemsstater, jämfört med åtta länder för ett år sedan. Före 2020 fanns tecken på potentiellt överhettningstryck i vissa länder, bland annat Bulgarien, Tjeckien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Rumänien och Slovakien. Bara under 2020 ökade enhetsarbetskostnaderna i 22 medlemsstater. Denna exceptionella ökning av enhetsarbetskostnaderna förväntas dock delvis vända i många länder under 2021 och 2022, till följd av den generellt ökade volatiliteten i enhetsarbetskostnaderna.

Effekterna av covid-19-pandemin och de strukturella motsättningar som uppstår under återhämtningen gör det svårt att bedöma förändringar i kostnadskonkurrenskraften. Den kraftiga ökningen av enhetsarbetskostnader under 2020 och dess förväntade partiella vändning i de flesta länder under 2021 och 2022 domineras av en statistisk effekt till följd av omfattande hamstring av arbetskraft och den påföljande minskningen av den totala produktiviteten per capita (diagram 2.2.6). Detta föranleddes av de statliga stöden för att behålla arbetstillfällen, främst i form av tillfälligt utökade system för korttidsarbete, vilket gynnade en minskning av antalet arbetade timmar i stället för att påverka sysselsättningsnivåerna. Kombinationen av arbetskraftsbrist och kompetensbrist pekar på volatilitet och osäkerhet om enhetsarbetskostnadernas utveckling framöver. Denna utveckling är kopplad till frågor som rör leveranskedjan och friktioner från den ojämna ekonomiska återhämtningen samt den påskyndade digitala omvandlingen och långsiktiga strukturella förändringar. Med tanke på att de senaste åren har kännetecknats av en hög enhetsarbetskostnadstillväxt i många länder, är förlusten av kostnadskonkurrenskraft fortfarande en risk som behöver observeras, särskilt för att förstå i vilken utsträckning förlusterna under 2020 kan återvinnas under återhämtningen. Strategier för att främja konkurrenskraft och produktivitet är fortfarande mycket viktiga för en hållbar återhämtning från covid-19-krisen.

Under 2020 sjönk arbetsproduktiviteten i nästan alla EU-länder, men den förväntas återhämta sig i år och nästa år (diagram 2.2.6 c). Arbetskraftsinsatsen minskade under covid-19-krisen, främst på grund av färre arbetade timmar, medan antalet anställda förblev ganska oförändrat, med stöd av statliga åtgärder, bland annat utökade system för korttidsarbete, vars användning har minskat betydligt under återhämtningen. Det fick till följd att arbetsproduktiviteten på grundval av antalet anställda minskade mer än arbetsproduktiviteten baserad på arbetade timmar i de flesta länder. När återhämtningen kommer igång och effekterna av hamstringen av arbetskraft vänds under 2021 och 2022 förväntas produktivitetssiffrorna stiga, Under 2022 beräknas produktiviteten per person ligga över 2019 års nivå i alla medlemsstater utom Luxemburg, Malta, Portugal och Spanien.

Löneökningarna var måttliga under 2020, men förväntas stiga, ibland markant, under 2021 och 2022. Löneökningarna var dämpade i de flesta EU-länder under covid-19-krisen (diagram 2.2.6 d). Ersättningen per anställd beräknas öka med över 5 % per år i Bulgarien, Tjeckien, Ungern, Italien, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien och Slovakien under 2021 och 2022. För Belgien, Estland och Irland bör ökningarna i genomsnitt ligga mellan 4 % och 5 %. I Bulgarien, Tjeckien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Rumänien och Slovakien var ihållande höga löneökningar och enhetsarbetskostnader ett problem redan före pandemin, vilket väckte frågor om kostnadskonkurrenskraft.

I hela euroområdet bör utvecklingen av enhetsarbetskostnaderna återgå till att stödja en extern ombalansering när produktivitetseffekterna har upphört. Enhetsarbetskostnaden ökade mer under 2020 i vissa låntagarländer, t.ex. Grekland, Portugal och Spanien, eftersom de registrerade kraftigare recessioner och betydande hamstring av arbetskraft. Fram till 2022 kommer enhetsarbetskostnadens tillväxt återigen att i större utsträckning stödja en extern ombalansering, eftersom den beräknas bli något lägre för låntagare än för långivare (diagram 2.2.7). Den mer begränsade inverkan på ombalanseringen jämfört med tiden före pandemin påverkades av den kvardröjande effekten på produktiviteten, som måste åtgärdas för att överbrygga befintliga skillnader. I gengäld förväntas ersättningen till anställda vara högre i långivarländerna än i låntagarländerna.

De nominella effektiva växelkurserna apprecierades i de flesta länder under 2020. De starkaste apprecieringarna noterades för Bulgarien, Grekland, Lettland, Litauen och Sverige. Endast Ungern, och i mindre utsträckning Tjeckien och Polen, noterade nominella deprecieringar. Apprecieringen av de nominella effektiva växelkurserna återspeglar också eurons appreciering vid covid-19-pandemins början och den därmed sammanhängande flykten till säkra placeringar. Hittills under 2021 har de nominella effektiva växelkurserna apprecierats i de flesta EU-länderna, om än i de flesta fall mer måttligt än 2020.

HIKP-baserade reala effektiva växelkurser apprecierades måttligt i de flesta medlemsstaterna under 2020, vilket delvis berodde på nominella apprecieringar. De enda länder som upplevde en depreciering av den HIKP-baserade reala effektiva växelkursen var Kroatien och Ungern. De starkaste apprecieringarna noterades i Bulgarien, Litauen och Sverige. Denna måttliga appreciering följer på en depreciering i de flesta medlemsstaterna under 2019. I framtiden tyder den BNP-deflatorbaserade reala effektiva växelkursen, för vilken prognoser finns tillgängliga för 2021, på att de reala växelkurserna kan förväntas öka måttligt, med märkbara apprecieringar endast i Bulgarien, Tjeckien, Litauen och Sverige (diagram 2.2.8 b).

Utvecklingen av den reala effektiva växelkursen stöder en extern ombalansering, men endast i begränsad omfattning. Vissa långivarländer, däribland Danmark, Tyskland, Nederländerna och Malta, uppvisade en appreciering av den reala effektiva växelkursen något över EU-genomsnittet 2020. Vissa stora låntagarländer eller länder som drabbats hårdast av covid-19-krisen, såsom Cypern, Kroatien, Grekland, Italien, Portugal och Spanien, noterade vissa konkurrensvinster gentemot dessa långivarländer tack vare lägre inflation, vilket framgår av en mer måttlig utveckling av den reala effektiva växelkursen (diagram 2.2.8). Denna tendens verkar också bestå under 2021, vilket tyder på att utvecklingen av den reala effektiva växelkursen fortfarande i måttlig utsträckning stöder den externa ombalanseringen på kort sikt.

Exportmarknadsandelarna fluktuerade kraftigt under 2020 och tre medlemsstater noterade förluster över resultattavlans tröskelvärde. På grundval av den ackumulerade förändringen under fem år noterade Frankrike, Grekland och Spanien betydande förluster av exportmarknadsandelar utöver tröskelvärdet. Däremot noterade många länder betydande vinster, i Irland, Litauen och Polen på mer än 30 procent. Exportmarknadsandelarna fluktuerade kraftigt under 2020. Under 2020 ökade EU-länderna i genomsnitt en del exportmarknadsandelar, men det fanns stora skillnader mellan länderna.

Vissa länder med stora förluster av exportmarknadsandelar under 2020 förväntas endast kunna återvinna en del av förlusterna inom den närmaste framtiden. Förutom i Österrike och Estland upphörde den kraftiga nedgången i tjänstebalansen i samband med covid-19-krisen de senaste kvartalen i Bulgarien, Kroatien, Cypern, Grekland, Ungern, Italien, Malta, Portugal och Spanien. Tysklands tjänstehandelsbalans uppvisar fortfarande ett svagt överskott, efter en kraftig förbättring sedan början av 2020. Handelsbalansen för varor har utvecklats mer gynnsamt i flera länder sedan 2019 och uppväger delvis nedgången i tjänstehandelsbalansen. Exportmarknadsandelarna förväntas öka särskilt kraftigt i Kroatien, Grekland och Spanien under 2021 och 2022, i takt med att gränsöverskridande resor återhämtar sig, men inte i samtliga fall tillräckligt för att täcka alla förluster som noterades 2020. Totalt sett förväntas exportmarknadsandelen för perioden 2020–2022 öka mest i Estland, Irland, Litauen, Luxemburg och Polen och minska i Grekland, Spanien, Frankrike och Portugal.

Utvecklingen av exportmarknadsandelen kan bidra till en viss extern ombalansering framöver. Länder med stora bytesbalansöverskott, däribland Danmark, Tyskland och Nederländerna, förväntas förlora exportmarknadsandelar under perioden 2020–2022. Uppgifterna för andra kvartalet 2021 visar fortfarande överskott i tjänstebalansen, i procent av BNP, samtidigt som handelsbalansen för varor i Tyskland och Nederländerna stärks. Trots detta kommer dessa länder sannolikt att tappa en del av sin ökning av exportmarknadsandelarna för tjänster från covid-19-perioden i takt med att turistströmmarna återhämtar sig.

2.3.    Privat skuldsättning och bostadsmarknaderna

2.3.1.Privat skuldsättning

Skuldkvoterna i den privata sektorn ökade markant i samband med covid-19-krisen, men väntas i de flesta länder återgå till sin nedåtgående trend under 2021. Under 2020 ökade den privata sektorns skuldkvot i alla EU-länder utom Danmark, Irland och Litauen (diagram 2.3.1), vilket avbröt den pågående skuldnedväxlingen i många länder. Ökningen under 2020 berodde främst på att BNP minskade, men även på att upplåningen ökade i de flesta länder, särskilt för företag. Kreditgarantier och moratorier för återbetalning av skulder var viktiga politiska åtgärder för att komma till rätta med likviditetsbristen i början av covid-19-krisen, men har också bidragit till skuldökningen. Den privata sektorns skuldkvot överskred resultattavlans tröskelvärde på 133 % av BNP i 12 medlemsstater (Belgien, Cypern, Danmark, Finland, Frankrike, Irland, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Spanien och Sverige), jämfört med situation för ett år sedan, när 10 länder överskred tröskelvärdet men Spanien och Malta låg under det (diagram 2.3.1). Betydande ökningar skedde i andra medlemsstater som dock låg under tröskelvärdet. De totala privata skuldstockarna förefaller höga när de jämförs med riktvärden som bestämmer landsspecifika ekonomiska fundamenta och med tröskelvärden som är viktiga ur försiktighetssynpunkt. ( 18 ) Detta gäller Belgien, Cypern, Danmark, Frankrike, Grekland, Irland, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Spanien och Sverige.

På det hela taget har covid-19-krisen ökat riskerna i samband med den privata skuldsättningen. I och med den ekonomiska återhämtningen beräknas den privata skuldkvoten att börja minska under 2021 i hela EU (diagram 2.3.1). I de flesta EU-länder förväntas den dock ligga kvar över 2019 års nivåer. När de statliga stödåtgärderna fasas ut kan företagens och hushållens förmåga att uppfylla sina återbetalningsskyldigheter äventyras, särskilt inom de sektorer som drabbades hårdast av covid-19-krisen och där balansräkningarna redan före krisen var svagare, vilket leder till en försämring av skuldkvaliteten. Dessutom har de stigande skuldnivåerna hos företag, hushåll, regeringar och banker också lett till ökad sammankoppling mellan sektorer, vilket kan påskynda överföringen av chocker mellan olika sektorer. Störningar i de globala värdekedjorna och friktioner i den ojämna ekonomiska återhämtningen, mot bakgrund av den accelererande digitala omvandlingen, medför risker och leder till strukturella förändringar och överdriven omsättning av företags aktier och av personal.

2.3.1.1Icke-finansiella bolags skuldsättning

Företagens skuldsättning ökade i de flesta EU-länder under 2020, ibland kraftigt. Under 2020 väntas företagens skuldkvot öka i 19 länder, främst till följd av den kraftiga BNP-nedgången. Företagens nettokreditflöden bidrog emellertid också till ökningen, mot bakgrund av markanta intäktsförluster och upplevda likviditetsunderskott under 2020, vilket också bidrog till en kraftig ökning av företagens inlåningsinnehav. De icke-finansiella bolagens skuldkvoter ökade särskilt kraftigt i ett antal länder där nivån av företagsskuldsättning redan tidigare var hög, eller där det fanns en stor turismsektor som drabbades hårt av recessionen (diagram 2.3.3 a). Till dessa länder hör Cypern, Frankrike, Grekland, Italien, Malta, Portugal och Spanien. Företagsskuldsättningen är fortfarande mycket hög i Belgien, Irland, Luxemburg och Nederländerna, även om dessa brister delvis kompenseras av en betydande andel av utländska direktinvesteringar och gränsöverskridande lån inom företag.

De icke-finansiella bolagens skuldkvoter är fortfarande höga i många medlemsstater och i 14 länder låg de över riktmärkena både vad gäller ekonomiska fundamenta och sundhetsvärden under 2020. Det rör sig om Belgien, Cypern, Danmark, Frankrike, Grekland, Irland, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Portugal, Spanien, Sverige och i mindre utsträckning Italien och Österrike (diagram 2.3.2). För de flesta länder ligger de icke-finansiella bolagens skuldsättning lägre än under de tidigare toppnivåerna, med tanke på den betydande skuldnedväxling som har ägt rum under de senaste åren, men pandemin har omintetgjort några av dessa framsteg. För vissa länder, t.ex. Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Luxemburg, Polen, Slovakien, Sverige, Tyskland och Österrike, ligger företagens skuldsättning på eller mycket nära sin högsta nivå sedan mitten av 1990-talet.

Framöver kommer den höga BNP-tillväxten i löpande priser att automatiskt sänka skuldkvoten under 2021 och därefter, men med utgångspunkt i högre skuldnivåer. Den starka återhämtningen av BNP gör att företagens skuldkvoter under 2021 sannolikt kommer att minska – i vissa fall betydligt – i alla EU-länder utom Grekland, Sverige och Ungern (diagram 2.3.3 b). Kreditflödena förväntas överstiga nivåerna från tiden före pandemin i mer än hälften av medlemsstaterna. Den höga BNP-tillväxten i löpande priser kommer automatiskt att sänka skuldkvoten under 2021 och därefter. De undantagsåtgärder som infördes 2020 kommer gradvis att fasas ut och leda till ökade skuldåterbetalningar. Dessutom kan icke-finansiella bolag minska de betydande likviditetsbuffertar som de byggde upp 2020, i takt med att osäkerheten minskar som ett alternativ till ny upplåning, vilket också kan bidra till skuldnedväxling.

Sammantaget har kreditflödena till icke-finansiella bolag sedan början av covid-19-krisen haft tydliga mönster som återspeglar pandemins olika faser (diagram 2.3.3 b). ( 19 ) Banklån till icke-finansiella bolag ökade i över två tredjedelar av medlemsstaterna under 2020, bl.a. i ett antal medlemsstater där de icke-finansiella bolagen har hög skuldsättning, t.ex. Danmark, Frankrike, Grekland, Italien, Malta, Nederländerna, Portugal, Spanien och Sverige. Detta skedde i en situation där statliga kreditgarantier bidrog till att upprätthålla kreditflödena och moratorier på skuldåterbetalningar höll de nominella skulderna på en högre nivå än de annars skulle ha varit på. Kredittillväxten till icke-finansiella bolag tappade dock tydligt fart i vissa större medlemsstater på senare tid, och var i början av 2021 i de flesta fall lägre än den var före pandemin i början av 2021, i motsats till situationen i de mindre medlemsstaterna där den ökar (diagram 2.3.4 b). Om den minskade efterfrågan på kredit från icke-finansiella bolag beror på att dessa företag använder ackumulerade likviditetsbuffertar kan kreditflödena komma att öka i sinom tid. Den totala minskningen av kreditgivningen kan dock också vara ett tecken på dämpad efterfrågan på eller tillgång till krediter, vilket kan tyda på att investeringsaktiviteten blir låg framöver.

Kreditgarantier och moratorier för återbetalning av skulder hjälpte icke-finansiella bolag att rida ut pandemin, men fortfarande finns det risk för att svårigheter att återbetala skulder ökar framöver. Kreditgarantier och moratorier för återbetalning av skulder var viktiga politiska åtgärder för att komma till rätta med likviditetsbristen i början av covid-19-krisen, men har också bidragit till skuldökningen. I vissa fall kan olönsamma och tekniskt insolventa företag ha kunnat stanna kvar på marknaden, skjuta upp sina betalningsskyldigheter och försena likvidationer som annars skulle ha ägt rum. De icke-finansiella bolagens uppskjutna skuldbetalningar som moratorierna – som antingen är statliga åtgärder eller frivilliga initiativ från långivarnas sida – har lett till i EU får till följd att skuldstocken automatiskt ökar. När moratorierna för återbetalning fasas ut under 2021 kan delar av näringslivet visa sig ha svårt att betala tillbaka skulder. Covid-19-krisen har hittills inte lett till någon ökning av företagskonkurser, men i takt med att samhället återgår till det normala kan en sådan ökning komma att inträffa, vilket kan utsätta den finansiella sektorn för risker.

Hög företagsskuldsättning och låg lönsamhet i vissa sektorer kan försämra utsikterna för investeringar och skuldåterbetalning framöver. Företagens lönsamhet försämrades i de flesta medlemsstater under 2020 (diagram 2.3.4 a). Även om företagens lönsamhet ökade under de första månaderna 2021 i nästan alla medlemsstater kvarstår sårbarheter inom de tjänstesektorer som är mer utsatta för pandemin. Dynamiken som uppstår vid långvarig inflation kan också minska vinstmarginalerna och om kostnaderna ökar mer än intäkterna kan detta öka vissa företags svårigheter med att återbetala skulder. Energiprisernas utveckling under den senaste tiden är en riskfaktor. Investeringarna i utrustning har minskat sedan slutet av 2019 i alla medlemsstater utom Cypern. Nedgången var kraftig i ett antal länder med hög företagsskuldsättning, bl.a. Irland, Luxemburg, Nederländerna och Belgien, samt vissa länder med stora turismsektorer, t.ex. Italien, Malta, Portugal och Spanien. Hög företagsskuldsättning är en riskfaktor för privata investeringar framöver, särskilt med tanke på de ytterligare behoven av att stödja den gröna och den digitala omställningen. I takt med att återhämtningen fortskrider finns det tecken på att strukturella förändringar kan komma att ske, samtidigt som störningarna har ökat i försörjningskedjan. Detta framgår av kombinationen av kompetensbrist och arbetslöshet på arbetsmarknaden och bestående kompetensglapp.

2.3.1.2Hushållens skuldsättning

Hushållens skuldsättning ökade i och med pandemin i nästan alla EU-länder. Även om hushållens skuldsättning i de flesta EU-länder var på väg ner före pandemin var den fortfarande hög (diagram 2.3.5). Pandemin avbröt hushållens skuldnedväxling eller ledde till ökad skuldsättning i länder som redan hade en ökande skuldutveckling (diagram 2.3.6). Ökningen av hushållens skuldkvot under 2020 berodde i de flesta fall på den stora minskningen av BNP (diagram 2.3.7). Denna inverkan kommer åtminstone delvis att vändas under 2021 i takt med att ekonomierna börjar återhämta sig. I ett antal länder kommer en dynamisk kredittillväxt, särskilt vad gäller bolån, sannolikt att bidra till en mer varaktig ökning av skuldkvoterna mot bakgrund av den höga aktiviteten på fastighetsmarknaden och stigande bostadspriser (diagram 2.3.7 b). På det hela taget kommer ett antal länder, särskilt där hushållens skuldkvot före pandemin låg över de landsspecifika riktvärdena, att fortsätta att uppvisa en hög skuldsättning för hushållen.

Under 2020 låg hushållens skuldnivåer i åtta länder över både fundamenta och sundhetvärdena. Liksom under 2019 är dessa länder Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Nederländerna, Portugal, Spanien och Sverige (diagram 2.3.5). Hushållens skuldsättning fortsätter att överstiga sundhetsvärdena i Belgien och Cypern, trots att den ligger nära vad som kan förklaras av fundamenta, medan den i Kroatien och Slovakien ligger betydligt över de fundamentabaserade riktvärdena trots att den fortfarande ligger under sundhetsvärdena. I vissa länder framstår skuldkvoterna som avsevärt högre när de beräknas i förhållande till hushållens disponibla bruttoinkomster. Detta är fallet i Irland, Luxemburg och Malta, där hushållens skuldsättning beräknas överstiga 100 % av hushållens disponibla bruttoinkomst. ( 20 )

Hushållens nettokreditflöden påverkades mindre av pandemin än företagens. Under 2020 bidrog moratorier och minskade återbetalningar till att upprätthålla nettokreditflödena till hushållen, med vissa variationer mellan medlemsstaterna. I Luxemburg och Sverige, länder med relativt hög skuldsättning (i Luxemburg är skuldsättningen hög i förhållande till hushållens disponibla bruttoinkomst) uppgick nettokreditflödet till hushållen 2020 till cirka 4–5 % av BNP. I andra länder med relativt hög skuldsättning, däribland Belgien, Finland och Frankrike, var nettoflödena mer begränsade och varierade mellan 2 % och 3 % av BNP. Detta var också fallet i Slovakien, där hushållens skuldsättning ligger kvar under försiktighetsriktvärdet men har ökat under ett antal år över den nivå som antyds av fundamenta, och i Malta, där hushållens skuldsättning också har ökat och ligger nära försiktighetsriktvärdet.

Sammantaget har bankernas utlåning till hushållen återgått till sin tidigare trend efter de intensiva pandemimånaderna. Pandemin markerade en tillfällig nedgång i nettoflödet av banklån (diagram 2.3.8 a). Detta var mest markant i Frankrike och Spanien (bland de stora euroländerna) och motsvarade totalt sett en minskning av nettoflödet av konsumtionslån (diagram 2.3.8 b). Dessa mönster kan vara kopplade till begränsningar av rörligheten som hämmade konsumtionsmöjligheterna. Däremot förblev bolånen relativt stabila tills de började öka mot slutet av 2020.

Hushållens upplåning blev mer dynamisk under 2021. Storleken på nettokreditflödena till hushållen förväntas öka i ett antal länder i år. Prognoser för förändringar i skuld- och nettokreditflöden baserade på ECB:s månadsvisa bankutlåningsdata (se bilaga 1) tyder på att transaktionerna ökar i de flesta länder. De mest markanta ökningarna har skett i Luxemburg, Malta och Sverige, med ökningar på över 4 % av BNP, följt av Belgien, Frankrike och Slovakien (diagram 2.3.7 b). I Finland, som är ett av de länder där hushållens skuldsättning är högre, förväntas kreditflödena till hushållen ligga kvar på nära 2 % av BNP under 2021.

Även om hushållen har ökat sitt sparande kan det fortfarande uppstå risker vad gäller deras skuldbetalningsförmåga. Hushållens sparande ökade under 2020 på grund av påtvingade besparingar under nedstängningen eller av försiktighetsskäl. Under 2021 beräknas hushållens totala sparande också ligga över 2019 års nivå. Hushållens sparande är fortfarande relativt lågt i Cypern och Grekland. Danmark har också betydligt lägre sparande än andra länder där hushållen har hög skuldsättning i förhållande till sin disponibla bruttoinkomst (diagram 2.3.9 a). Under 2020 och början av 2021 samlade hushållen ihop finansiella tillgångar, särskilt genom inlåning, vilket förstärkte deras finansiella ställning. Riskerna för att problem med återbetalning av skulder uppstår till följd av att arbetslösheten ökar och får en negativ inverkan på hushållens inkomster är fortfarande begränsade (diagram 2.3.9 b). Även om hushållens räntebörda för närvarande är mycket låg kan en ändring av penningpolitiken påverka deras skuldbetalningsförmåga, särskilt för dem som har avtal med rörlig ränta. ( 21 )

2.3.2.Bostäder

Under 2020 ökade de reala bostadspriserna i tio medlemsstater över resultattavlans tröskelvärde på 6 %. Det rör sig om Estland, Kroatien, Litauen, Luxemburg, Nederländerna, Polen, Portugal, Slovakien, Tyskland och Österrike (diagram 2.3.10 b), vilket är två länder mer än för ett år sedan. När det gäller Kroatien, Luxemburg, Polen och Slovakien ligger bostadsprisökningarna för andra året i rad över detta tröskelvärde, medan Portugal har haft ökningar på över 6 % varje år sedan 2016.

Under 2021 fortsatte bostadspriserna att stiga kraftigt i de flesta medlemsstater. De reala bostadspriserna steg ytterligare under första halvåret i år, och i 14 EU-länder är den årliga reala bostadsprisökningen över 6 % (diagram 2.3.10 b). I Danmark, Estland, Lettland, Luxemburg och Tjeckien översteg den årliga reala tillväxten 10 %. Under de två första kvartalen 2021 sjönk de reala bostadspriserna i Cypern, och i mindre utsträckning i Rumänien, och var i stort sett konstanta i Irland och Italien.

Bostadsprisökningarna har drivits på av en rad faktorer som underblåser efterfrågan och begränsar utbudet. Begränsningar på utbudssidan fanns före pandemin och även om nedstängningarna tillfälligt förvärrade dem kan de förväntas kvarstå under de kommande åren. Pandemin kan ha lett till vissa strukturella förändringar i efterfrågan på bostäder, eftersom en övergång till mer distansarbete kan ändra de geografiska preferenserna. På vissa platser kan detta innebära att efterfrågan överstiger utbudet. De finansiella förhållandena har varit ackommoderande och kommer sannolikt att fortsätta att stödja den höga efterfrågan på bostäder. I och med att hushållens inkomster ökar i takt med återhämtningen kommer bostadspriserna sannolikt att öka ytterligare.

De senaste bostadsprisökningarna förstärker den trend med stadigt uppåtgående bostadspriser som har ägt rum sedan 2013 i hela EU. De reala bostadspriserna har stigit i alla medlemsstater utom Italien. De största ökningarna, i fallande ordning, har noterats i Ungern, Luxemburg, Irland, Portugal, Tjeckien, Estland och Litauen (diagram 2.3.10 a). Under 2020 var Irland, där priserna i stort sett var stabila under 2019 och 2020, det enda EU-land där denna ökande trend inte påvisades.

Bostäderna verkar vara övervärderade i de flesta EU-länder. En jämförelse mellan bostadsprisindex och riktvärden som beaktar inverkan av fundamentala drivkrafter för priser såsom inkomst och demografi visar på omfattande belägg för övervärdering. ( 22 ) Detta gäller särskilt Belgien, Danmark, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Slovakien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike som alla uppvisar stora skillnader (diagram 2.3.11 a). Måtten på överkomlighet – baserat på det antal genomsnittliga årsinkomster som behövs för att köpa en bostad på 100 kvadratmeter ( 23 ) – visar på en kraftig övervärdering i Malta, Irland och Kroatien, medan det krävs mer än tio årsinkomster för att köpa en bostad på 100 kvadratmeter i elva andra medlemsstater. Det rör sig om Cypern, Estland, Frankrike, Grekland, Nederländerna, Polen, Portugal, Spanien, Sverige, Ungern och Österrike (diagram 2.3.11 b).

I ett antal fall kombineras tecken på potentiell övervärdering av bostäder med höga hushållsskulder eller ökande bolån. I Luxemburg kombineras höga och kraftigt stigande bostadspriser med mycket höga hushållsskulder. I Belgien, Danmark, Frankrike, Nederländerna, Portugal, Sverige, Tyskland och Österrike finns tecken på potentiellt övervärderade bostäder med betydande – i Danmarks fall mycket höga – hushållsskulder. I Slovakiens fall finns tecken på potentiellt övervärderade bostäder vid sidan av den största ökningen av hushållens skuldsättning under de senaste åren, även om den börjar från en låg nivå. 

Riskerna för betydande nedjusteringar av bostadspriserna minskar genom begränsningar i utbudet, men ekonomiska farhågor kvarstår. Makrotillsynsåtgärder har införts i många medlemsstater och har bidragit till att minska riskerna för att bostadsmarknaden påverkar den övergripande finansiella stabiliteten. ( 24 ) Ett mindre dynamiskt bostadsutbud bidrog till prishöjningarna. Minskad byggverksamhet minskar emellertid också den direkta ekonomiska inverkan av en korrigering av bostadspriserna.

Boendekostnaderna har blivit mindre överkomliga. Då bostadspriserna har ökat snabbare än hushållens inkomster har boendekostnaderna blivit mindre överkomliga. Bostadsprisökningarna avspeglas inte i en ökning av hushållens skuldsättning totalt sett, men detta kan ske i framtiden i takt med att bostadsköpen blir dyrare. Bostadspriserna ökade mer än inkomsterna i alla EU-länder utom Lettland, Cypern och Irland under 2020. I Luxemburg, Tyskland, Danmark och Bulgarien lägger mer än 10 % av befolkningen minst 40 % av sin disponibla inkomst på boendekostnader. I Grekland är detta fallet för mer än 36 % av befolkningen (diagram 2.3.11 b). Bortsett från de uppenbara sociala effekterna kan detta också få betydande makroekonomiska konsekvenser, främst genom en felaktig fördelning av resurser. Höga bostadspriser kan leda till en minskning av den totala privata konsumtionen och öka nettobalansen i utrikeshandeln om bostadsköparna har en högre konsumtionsbenägenhet än genomsnittet. Om bostadsköpen finansieras genom lån kan detta leda till att krediter avleds från produktivitetshöjande investeringar. Sist men inte minst kan en brist på överkomliga bostäder inverka negativt på arbetskraftens rörlighet och, i förlängningen, på konkurrenskraften.

Marknaden för kommersiella fastigheter påverkades i hög grad av covid-19-chocken genom priskorrigeringar och en kraftig nedgång i transaktioner. Sedan covid-19-utbrottet följer de kommersiella fastigheterna inte samma utveckling som bostadsfastigheter. Transaktioner med kommersiella fastigheter minskade kraftigt, och i detaljhandelssegmentet skedde en betydande priskorrigering. På grund av ofullständiga uppgifter om kommersiella fastigheter är det inte möjligt att göra en tillförlitlig bedömning av risker och sårbarheter, men investerarundersökningar tyder på att stämningen på marknaden fortfarande försämras. ( 25 ) Detta kan utgöra en risk för vissa banker eftersom icke-finansiella bolag ofta använder kommersiella fastigheter som säkerhet för lån, men särskilt för fastighetsfonder som är de största direkta innehavarna av kommersiella fastigheter.

2.4.    Den offentliga sektorn

Covid-19-krisen och regeringarnas åtgärder för att hantera den har haft en stor inverkan på statsskulderna, som ökade i alla medlemsstater under 2020. Under 2020 överskred statsskulden resultattavlans tröskelvärde (60 % av BNP) i 13 medlemsstater (Belgien, Cypern, Finland, Frankrike, Grekland, Italien, Kroatien, Portugal, Slovenien, Spanien, Tyskland, Ungern och Österrike), vilket är två länder mer än 2019 när Finland och Tyskland låg under tröskelvärdet. De – mestadels tillfälliga – åtgärder som infördes 2020 ökade skulden genom att öka dess nominella värde, men minskade den pandemidrivna recessionens inverkan inom andra sektorer av ekonomin.

Ökningen av statsskulden under 2020 är mest markant i länder som drabbades hårt av covid-19-chocken. Under 2020 var ökningen över 20 procentenheter av BNP i Cypern, Grekland, Italien och Spanien. År 2022 beräknas BNP öka mest förhållande till 2019 års nivåer i Belgien, Grekland, Spanien, Frankrike, Italien och Malta. Av dessa gick Belgien, Frankrike, Grekland, Italien och Spanien in i pandemin med höga skuldnivåer, som beräknas stabiliseras fram till 2022.

Ökningen av skuldkvoten mellan 2019 och 2020 berodde på att den nominella skulden ökade och att BNP plötsligt föll. I de flesta länder var det ökningen av den nominella skulden som bidrog mest till den ökade skuldkvoten, vilket inbegriper inverkan av de politiska åtgärder som infördes för att stödja andra sektorer av ekonomin. I Grekland och Italien orsakades emellertid över hälften av ökningen av skuldkvoten av denominatoreffekten, som är mer betydande för länder med högre inledande skuldnivåer och djupare recession (diagram 2.4.1).

I prognoserna för 2021 och 2022 förutspås en allmän stabilisering av statsskulden. I vissa fall kommer den dock att öka ytterligare. I slutet av 2022 förväntas ungefär hälften av medlemsstaterna ha en statsskuld som i förhållande till BNP överstiger 2020 års nivåer (diagram 2.4.1 b). I flera länder beräknas statsskulden öka ytterligare under 2021, till följd av att det fortfarande finns betydande underskott i den offentliga sektorns finanser (diagram 2.4.2 och 2.4.3b), och i Malta och Slovakien förväntas den överskrida 60 % av BNP. Under 2022 väntas skuldkvoten minska i de flesta länder, även om den enligt ett scenario med oförändrad politik kommer att öka i Belgien, Estland, Lettland, Malta, Rumänien och Tjeckien.

Villkoren för statlig finansiering har varit gynnsamma. Avkastningen på statsobligationerna förblev stabila eller uppvisade till och med en något sjunkande trend under 2020, efter en måttlig uppgång vid pandemins utbrott. De ökade något under 2021 samtidigt som de visade tecken på att konvergera, särskilt bland euroländerna. Räntorna på statsobligationer i Polen, Tjeckien och Ungern har stigit något, medan ökningarna för Rumäniens del har varit mer uttalade. Den minskade volatiliteten berodde på politiska åtgärder som stödde den offentliga finansieringen. Den penningpolitik som förs av ECB och andra centralbanker i EU var av avgörande betydelse i detta avseende, och den stödjande finanspolitiska inriktningen och de penningpolitiska åtgärderna har ömsesidigt förstärkts för att upprätthålla förtroende och stabilitet.

Bruttofinansieringsbehoven ökade betydligt under 2020, men förväntas minska stadigt under de kommande åren. Pandemins utbrott ledde till en märkbar ökning av bruttofinansieringsbehoven i alla medlemsstater, i många fall med mer än 10 procent av BNP (Cypern, Finland, Frankrike, Italien, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Spanien och Österrike). De största bruttofinansieringsbehoven 2020, cirka 30 % av BNP, rapporterades i Italien och Spanien (diagram 2.4.3 a). Finansieringsbehoven beräknas börja minska under 2021 eller 2022 för de flesta medlemsstater, vilket är i linje med underskottsminskningarna under de kommande åren (diagram 2.4.3 b). Under 2022 beräknas dock bruttofinansieringsbehovet överstiga 20 % av BNP i Frankrike, Italien och Spanien.

Statsskuldens struktur kan i vissa fall öka riskerna, bland annat i Bulgarien ( 26 ), Kroatien, Ungern och Rumänien där andelen skulder angivna i utländsk valuta är högst. ( 27 ) Betydelsen för länder utanför euroområdet av skulder i utländsk valuta och högre behov av refinansiering i samband med strukturer med låg genomsnittlig löptid är utslagsgivande i detta avseende. Mindre utvecklade och likvida marknader på hemmaplan kan också i vissa fall medföra finansieringsrisker.

Vissa faktorer gör att den höjda risken mot finanspolitisk hållbarhet begränsas jämfört med tiden före pandemin. Under det kommande årtiondet beräknas skulden överstiga nivåerna före pandemin i ungefär en tredjedel av medlemsstaterna. ( 28 ) De gynnsamma skillnaderna mellan räntenivå och BNP-tillväxt under de kommande åren förväntas dock bidra till att stabilisera eller minska skuldkvoterna. De finanspolitiska riskerna kan också minskas tack vare längre löptider på skulderna, relativt stabila finansieringskällor och historiskt låga lånekostnader. Samtidigt bör ett effektivt genomförande av reformer och investeringar inom ramen för faciliteten för återhämtning och resiliens stödja potentiell tillväxt och förbättra skuldhållbarheten.

De potentiella riskerna härrör från höjda räntor eller förverkligande av covid-19-relaterade garantier. Räntehöjningar kan leda till ökade räntebetalningar, särskilt för länder med stora finansieringsbehov i framtiden. Garantierna skulle också kunna ge upphov till ytterligare skattekostnader: i euroområdet ökade de med 14 procentenheter av BNP mellan 2019 och 2020. Regeringar med mindre finanspolitiskt utrymme (bland annat Belgien, Frankrike, Italien, Portugal och Spanien) har infört mer generösa garantiordningar. Dessa gjorde det möjligt att bevilja stöd utan att direkt påverka de offentliga finanserna, men kommer att leda till en ökning av statsskulden om de tas i anspråk. ( 29 )

Framöver kommer det att vara viktigt för återhämtningen att det finns en lämplig väg för att återställa den finanspolitiska hållbarheten. Stabilitets- och tillväxtpaktens allmänna undantagsklausul, som gjorde det möjligt för medlemsstaterna att stödja sina ekonomier mitt under covid-19-krisen, förväntas avaktiveras från och med 2023. När de ekonomiska förhållandena tillåter det kommer det att vara avgörande att på medellång sikt uppnå en sund offentligfinansiell ställning och säkerställa finanspolitisk hållbarhet. Riskerna i samband med stora offentliga skulder bör balanseras mot de risker som härrör från ett för tidigt tillbakadragande av finanspolitiska åtgärder mot covid-19, eftersom detta kan bromsa återhämtningen ( 30 ) och inverka negativt på tillväxten över tid. För länder som Belgien, Cypern, Frankrike, Portugal och Spanien, som har höga nivåer av både offentlig och privat skuldsättning, kan konsekvenserna för tillväxtutvecklingen bli ännu större.

2.5.    Finanssektorn

EU:s banksektor har hittills visat sig resilient i förhållande till pandemin, även om den fortfarande påverkas av utmaningar som fanns före pandemin, såsom låg lönsamhet. EU:s banksektor gick väl kapitaliserad in i pandemin efter flera år av förstärkning till följd av de allvarliga konsekvenserna av den globala finanskrisen och statsskuldskrisen. Hur robust sektorn är har dock varierat mellan länderna. I vissa länder präglas den fortfarande av en betydande andel nödlidande lån och låg lönsamhet är ett utbrett problem.

·EU:s banksektor har förblivit resilient, både på grund av dess starka utgångsläge och de politiska åtgärder som infördes under pandemin. På det hela taget byggdes starka kapitalbuffertar upp under åren före pandemin, och kärnprimärkapitalet och solvenskvoten ökade ytterligare under 2020, med stöd av lagstadgade gränser för utdelningar. Nödlidande lån fortsatte att minska till följd av avyttringen av kvarvarande tillgångar, och uppkomsten av nya nödlidande lån minskades genom de moratorier för återbetalningar av lån som infördes efter det att pandemin bröt ut. Den nya krediten stöddes i sin tur av statliga garantier för företagslån och tillfälliga lättnader på makronivå och de finansiella villkoren förblev uppmjukade under 2021. Ökningstakten i den finansiella sektorns skulder var fortsatt låg under 2020, då enbart Estland, Grekland, Litauen och Ungern överskred resultattavlans tröskelvärde. Europeiska bankmyndighetens (EBA) senaste stresstester visar att EU:s banksektor generellt sett är resilient, men att det finns stora skillnader mellan bankerna och att de som är inriktade på inhemsk utlåning eller med lägre nettoränteintäkter skulle kunna drabbas av större kapitaldränering. ( 31 )

·En av de största utmaningarna för EU:s banksektor är fortfarande dess låga lönsamhet (diagram 2.5.1 a). Avkastningen på eget kapital, som har varit konstant låg i de flesta medlemsstater, sjönk ytterligare under 2020 på grund av högre avsättningar för kreditförluster och lägre intäkter. Lönsamheten blev negativ i Cypern, Grekland, Irland, Portugal och Spanien. Under 2021 finns det tecken på att lönsamheten återhämtar sig. ( 32 ) Denna försiktigt positiva utveckling återspeglas också i marknadsvärderingen av EU:s banker. Dessa har gradvis återhämtat sig till nivåerna före pandemin sedan förra hösten, men ligger fortfarande något under aktiemarknaderna totalt sett.

·Banksektorn i vissa EU-länder har fortfarande problem på grund av olika kombinationer av en mycket låg lönsamhet, en kapitaltäckningskvot under genomsnittet och en hög andel nödlidande lån (diagram 2.5.1). ( 33 ) I Grekland har andelen nödlidande lån minskat men är fortfarande hög ( 34 ) medan lönsamheten blev negativ under 2020 och kapitaltäckningskvoterna tillhör de lägsta i EU. De cypriotiska bankernas mycket höga andel nödlidande lån har också minskat betydligt, men även där blev lönsamheten negativ under 2020. I flera andra länder har andelen nödlidande lån minskat markant under de senaste åren, men de närmar sig 5 % i Bulgarien, Kroatien och Polen. Kapitaltäckningskvoten ligger långt under genomsnittet i Spanien och Portugal, där lönsamheten också blev något negativ under 2020.

Riskerna för banksektorn kvarstår och krisens fullständiga inverkan på tillgångarnas kvalitet, lönsamhet och kapitalbuffertar kommer inte att märkas förrän stödåtgärderna helt har dragits tillbaka. Inverkan av covid-19-chocken på banksektorn har begränsats genom omfattande stödåtgärder som främst riktar sig till företagssektorn. Dessa åtgärder håller gradvis på att avslutas och de flesta åtgärderna beräknas upphöra i slutet av 2021. Avslutandet av åtgärderna kommer att utlösa underliggande solvens- eller likviditetsproblem. Detta utgör en risk för banksektorn eftersom gäldenärer kommer att behöva uppfylla de återbetalningsskyldigheter som de varit skyddade från.

·Solvensproblem kan fortfarande uppstå för företag och hushåll i takt med att normaliteten återställs. Den privata skuldsättningen var hög i flera medlemsstater redan före pandemin och ökade ytterligare under 2020. Problem med företagens solvens utgör en stor risk, särskilt i vissa sektorer som drabbats hårdare än andra av krisen. Hittills har nivån på företagens insolvens varit fortsatt låg. Riskerna med hushållens bolån har hittills begränsats av offentliga inkomststödsystem och ökat sparande från hushållen. Långvariga utbudsproblem på bostadsmarknaderna minskar risken för väsentliga nedjusteringar av bostadspriserna. Framtida solvensproblem inom företagssektorn skulle dock kunna få en dominoeffekt på sysselsättningen och även påverka hushållens solvens.

·De nödlidande lånen förväntas öka, särskilt i vissa sektorer och länder. De icke-finansiella bolag vars lönsamhet påverkats mest kan få problem med att betala sina skulder, vilket kan leda till en ökning av andelen nödlidande lån. Det har redan skett en markant ökning av lån i steg 2, som utgör lån med väsentligt ökad kreditrisk. ( 35 ) Andelen lån i steg 2 i euroområdet var 13 % 2020 och förväntas öka till 17 % 2021. ( 36 ) På grund av den regionala fördelningen av ekonomisk verksamhet kan ökningen av nödlidande lån vara ojämnt fördelad mellan regionerna och därmed oproportionerligt påverka vissa länders banksektorer. ( 37 ) Höjningen av räntorna kan utgöra en annan utmaning för högt skuldsatta företag med låga likviditetsbuffertar.

·Återkopplingar mellan banker, stater och icke-finansiella bolag bör övervakas noga. I euroområdet bidrog det stödprogram ECB inrättade till följd av pandemin till att skapa en gynnsam inställning på finansmarknaderna och förbättra stabiliteten i banksektorn under pandemin. Bankerna i vissa länder absorberade dock en stor del av den nyligen emitterade statsskulden, som delvis drevs på av stödåtgärder till förmån för näringslivssektorerna. Detta utgör en risk med tanke på kopplingen mellan bankernas balansräkningar, näringslivet och nivån på den offentliga skulden, inte minst i en situation där de långa räntorna potentiellt kan öka globalt.

De strukturella problem som banksektorn hade före pandemin kvarstår och kan vara svårare att lösa. Överskottskapacitet har varit ett långsiktigt problem för EU:s banksektor och har lett till låg kostnadseffektivitet och låg lönsamhet. Den pågående digitaliseringen och den gröna omställningen innebär nya utmaningar för banksektorn, som kommer att behöva omdirigera finansieringen mellan olika branscher samtidigt som dess egna investeringar begränsas av dess långvariga låga lönsamhet som ytterligare kan förvärras om kvaliteten på tillgångarna skulle försämras.

Finanssektorn utanför banksektorn, som har påverkats av det långvariga låga ränteläget, står inför nya utmaningar. På grund av den långvariga låga avkastningen var lönsamheten och balansräkningen ansträngda för andra finansinstitut än banker med tillgångsportföljer som till stor del var investerade i lågrisktillgångar, t.ex. försäkringsbolag, och tvingade dem att öka sin skuldsättning och exponering för mer riskfyllda tillgångar. ( 38 ) En plötslig ökning av ränteutsikterna skulle kunna utlösa en global prisjustering av risker som innebär värderingsförluster för EU:s finanssektor utanför banksektorn. Livförsäkringsgivare verkar hittills ha drabbats hårdast av covid-19-chocken, eftersom deras premier sjönk 2020, medan premierna steg för skadeförsäkringsverksamheten. ( 39 ) Dessutom ledde pandemin till vissa korrigeringar av kommersiella fastighetspriser som påverkade fastighetsfondernas resultat (se avsnittet om bostäder ovan).

3.    Sammanfattning av huvudproblemen och konsekvenserna av övervakningen

Covid-19-krisen avbröt korrigeringen av makroekonomiska obalanser med koppling till höga offentliga, privata och externa skulder. Den inträffade vid en tidpunkt då risken för överhettning höll på att växa fram i vissa länder efter flera år av stark tillväxt. Den pandemidrivna recessionen stoppade den omfattande skuldnedväxling från hög offentlig och privat skuldsättning som hade ägt rum i ett antal medlemsstater under större delen av det senaste årtiondet, särskilt dess andra halva då den ekonomiska tillväxten förstärktes och bidrog till att minska skuldkvoterna. Stora underskott i bytesbalansen och kraftig kredittillväxt hade också korrigerats, vilket ledde till att utlandsskulden gradvis minskade och banksystemen stärktes. Under senare år har utmaningarna och riskerna ökat i samband med tecken på överhettning i vissa sektorer i vissa länder, främst i fråga om bostadspriser och kostnadskonkurrenskraft, särskilt där den ekonomiska tillväxten var starkare, och efter en relativt lång ekonomisk expansion. Höjningen av bostadspriser som hade inletts före covid-19-krisen fortsatte, och i vissa fall stegrades prisökningarna till och med under pandemin. Kostnadskonkurrenskraften försämrades i några av länderna med snabbare tillväxt före pandemin. Den senaste utvecklingen är fortfarande svår att bedöma eftersom de tillgängliga uppgifterna fortfarande snedvrids av den ovanliga produktivitetsminskningen 2020 och samspelet med omfattande arbetsmarknadsstödjande åtgärder.

Flera obalanser har förvärrats av covid-19-krisen och nya risker kan komma att torna upp sig. Under 2020 steg den offentliga och den privata sektorns respektive skuldkvot kraftigt, vilket berodde på recessionen och en ökad upplåning för att mildra krisens effekter. Tack vare den markanta ekonomiska återhämtningen håller dock skuldkvoterna på att stabiliseras eller har redan börjat minska. Krisen lämnar dock ett arv av högre skuldsättning i takt med att staterna tar sig ur krisen med klart högre skuldkvoter i förhållande till BNP. Den privata sektorn belastas också med högre skuldsättning, främst i länder där den privata skuldsättningen redan före krisen var hög. Ett framgångsrikt genomförande av återhämtnings- och resiliensplanerna kan stödja den offentliga och privata skuldnedväxlingen genom att bidra till att stärka den långsiktiga tillväxten. På kort sikt kan dock en försämring av de statliga och privata tillgångarnas kvalitet påverka balansräkningarna för finansinstituten – vars låga lönsamhet har sjunkit ytterligare under pandemin – och försämra tillgången till krediter under återhämtningen. Utrikeskontona har påverkats mindre men försämrats i länder där den internationella turismen är mer betydande, bland annat i vissa länder med en stor negativ finansiell nettoutlandsställning. Samtidigt har bostadsmarknaderna blivit mer dynamiska under krisen och i flera medlemsstater har bostadsprisökningen varit den högsta på över tio års tid. Riskerna för övervärdering av bostäder ökar, vilket ger anledning till oro, särskilt i länder där hushållens skuldsättning är hög. Trycket mot kostnadskonkurrenskraften kan öka kraftigt i och med återhämtningen, särskilt i länder som drabbats mindre av krisen.

På det hela taget finns det problem i ett antal medlemsstater. De viktigaste utmaningarna är följande:

·Ett antal medlemsstater påverkas av flera inbördes beroende sårbarheter avseende stockbalanser. Detta är vanligtvis fallet för de länder som haft en kreditutveckling karakteriserad av kraftig uppgång och därefter häftig inbromsning (s.k. boom-bust-cykel), i kombination med en försämring av bytesbalansen efter den globala finanskrisen, som också fått följder för banksektorn och statsskulden. Nästan alla dessa medlemsstater har drabbats hårt av covid-19-krisen, vilket också återspeglar hur viktig den internationella turismen är för deras ekonomier:

-I Cyperns och Greklands fall har länderna stora skuldstockar och stora negativa finansiella nettoutlandsställningar och kvardröjande problem i den finansiella sektorn. Dessa medlemsstaters bytesbalans försämrades under 2020 samtidigt som rese- och turistintäkterna minskades. Andelen nödlidande lån är fortfarande stor i båda länderna, även om man lyckades minska den under 2020. I Grekland har den potentiella produktionstillväxten varit långsam i ett läge med hög arbetslöshet.

-I Kroatien, Irland, Portugal och Spanien minskade obalanser kopplade till höga skulder fram till covid-19-krisens utbrott. I Kroatien, Portugal och Spanien avbröts dock dessa trender av den pandemidrivna recessionen och skuldkvoterna ökade märkbart. Irland utmärkte sig 2020 genom att undvika en recession av BNP, då sammansättningen av landets ekonomiska sektorer hade en gynnsam inverkan på landets bytesbalans.

·I Rumänien och Ungern rör bristerna främst samspelet mellan statsskuld och extern finansiering mot bakgrund av överhettningsrisker och stora budgetunderskott. I Rumänien har bytesbalansunderskottet varit betydande och ihållande under ett antal år och ingen förbättring förväntas inom den närmaste framtiden. Statsskulden har ökat snabbt sedan tiden före covid-19-krisen till följd av stora budgetunderskott, och väntas ytterligare öka behoven av extern finansiering. I Ungern har det offentliga finansieringsbehovet varit stort under de senaste åren, och kommer att så förbli mot bakgrund av kortfristiga skuldförbindelser och stora budgetunderskott, och källan till sådan finansiering är delvis extern. I båda länderna har en icke försumbar andel av skulden upptagits i utländsk valuta, vilket förstärker kopplingarna mellan utrikeshandeln och den finanspolitiska situationen. I Ungerns fall ökar bostadspriserna kraftigt och trycket från inflationen och kostnadskonkurrensen märks mot bakgrund av en stark återhämtning och varaktigt politiskt stöd.

·I ett fåtal medlemsstater beror sårbarheterna främst på stora statsskulder i förhållande till BNP som har ökat ytterligare under krisen i kombination med långvariga problem med den potentiella produktionstillväxten och konkurrenskraften. Det gäller framför allt Italien, där bristerna också är kopplade till banksektorn och den stora stocken av nödlidande lån, som dock åtminstone fram till 2020 minskade, i ett läge med en långvarigt svag arbetsmarknad. Belgien och Frankrike står främst inför problem kopplade till höga statsskulder som ökade markant i och med den senaste krisen, och potentiella tillväxtproblem mot bakgrund av en svag konkurrenskraft. I Frankrike fortsatte den privata skuldsättningen att öka från redan relativt höga nivåer, särskilt företagens skuldsättning. I Belgien ökade även den höga privata skuldsättningen ytterligare under 2020. I både Belgien och Frankrike kan bostäder vara övervärderade och bostadspriserna har blivit mer dynamiska på senare tid.

·Vissa medlemsstater kännetecknas av stora bytesbalansöverskott som fortfarande ligger högre än vad som kan motiveras av ekonomiska fundamenta. Detta är fallet i Nederländerna och Tyskland. Euroområdets överskott förväntas öka i år efter en tillfällig nedgång förra året. De stora överskotten kan bero på utebliven tillväxt och inhemska investeringsmöjligheter. Detta kan få konsekvenser för euroområdets funktion i samband med återhämtningen, vilken måste upprätthållas i en situation som fortfarande präglas av betydande osäkerhet. I båda fallen antyder bostadsprisutvecklingen att det finns risker för övervärdering. I Nederländernas fall har riskerna funnits där under ett antal år och de åtföljs av hög skuldsättning hos hushållen.

·I Tjeckien och Slovakien har försämringen av kostnadskonkurrenskraften kombinerats med en kraftig ökning av bostadspriserna under några år. Kostnadskonkurrenskraften hade försämrats redan före krisen och den fortsatta markanta ökningen av ersättningen till anställda är en indikation på överhettningsrisker i ett läge med fortsatt stora underskott i de offentliga finanserna. Statsskulden är högre i Slovakien. Dessa länders utrikeshandel verkar inte ha påverkats, men det faktum att en betydande del av exporten koncentreras till ett fåtal specifika branscher utgör en sårbarhet. Dessa förvärras av kraftiga bostadsprisökningar, med ökande risker för övervärdering. När det gäller Slovakien sammanfaller dessa med hushållens relativt höga skuldsättning efter flera års ökningar.

·I vissa medlemsstater har utvecklingen på bostadsmarknaden ökat riskerna kopplade till bostadsprisvärderingar, ofta i ett läge med hög skuldsättning hos hushållen. Så är fallet för Sverige samt för Danmark och Luxemburg. Färska uppgifter om bostadspriser tyder på att bostadspriserna i Sverige, efter vissa kortlivade nedjusteringar, åter steg under 2020, vilket förstärkte oron för övervärdering. I Luxemburg har de stigande bostadspriserna blivit ännu mer dynamiska under krisen, vilket har förvärrat riskerna för övervärdering, i ett läge där hushållen har hög skuldsättning i förhållande till sin disponibla bruttoinkomst. I Danmark sammanfaller den allra senaste tidens uppgång i bostadspriserna med hushållens höga skuldsättning.

·I Malta leder den höga och växande privata skuldsättningen i kombination med långvariga brister i insolvensregelverket till särskilda sårbarheter.

I denna rapport om förvarningsmekanismen dras slutsatsen att fördjupade granskningar är motiverade för tolv medlemsstater: Cypern, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Spanien, Sverige och Tyskland. Dessa medlemsstater var föremål för en fördjupad granskning under den föregående årliga övervakningscykeln inom ramen för förfarandet vid makroekonomiska obalanser och ansågs ha obalanser (Kroatien, Frankrike, Tyskland, Irland, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Spanien och Sverige) eller alltför stora obalanser (Cypern, Grekland och Italien). I de nya fördjupade granskningarna kommer man att bedöma om dessa obalanser förvärras, håller på att korrigeras eller har korrigerats, i syfte att uppdatera befintliga bedömningar och bedöma eventuella återstående politiska behov.

Dessutom visar ett antal medlemsstater som inte omfattades av någon fördjupad granskning i den föregående omgången nu en utveckling som förtjänar särskild uppmärksamhet. Slovakien upplever en stark bostadsprisökning i kombination med en ihållande om än långsammare ökning av hushållens upplåning. Exporten är markant koncentrerad till ett fåtal specifika branscher och kostnadskonkurrenskraften har försämrats, men exportmarknadsandelen har hittills inte påverkats negativt. När det gäller Ungern förtjänar samspelet mellan offentlig upplåning och extern finansiering i en situation med betydande skuldexponering i utländsk valuta uppmärksamhet. Bostadspriserna har ökat kraftigt. Trycket på kostnadskonkurrenskraften ökar, men exportmarknadsandelen har hittills inte påverkats negativt.

Det finns också ett behov av att övervaka riskutvecklingen i andra medlemsstater, i många fall kopplade till bostadsmarknaden. När det gäller Danmark och Luxemburg pekar utvecklingen på bostadsmarknaden på en ökad risk. Även om ändrade preferenser, stödjande finansieringsvillkor och utbudsbegränsningar kan stödja ökningen av bostadspriserna, kan risken för en korrigering nedåt, med potentiella konsekvenser för ekonomin i stort, inte avfärdas. Tjeckien kämpar med kraftiga bostadsprisökningar och långvariga förluster av kostnadskonkurrenskraft som har varit betydande under några år. I Malta leder den växande privata skuldsättningen i kombination med brister i insolvensregelverket till särskilda sårbarheter. Kontroll och övervakning bör noga följa utvecklingen i dessa sex medlemsstater för att fastställa om den är förenlig med och främjar makroekonomisk stabilitet. Riskavvägningen tyder för närvarande inte på något behov av en fördjupad granskning. I avsnitt 4 finns mer information om den landspecifika utvecklingen.

4.    Landsspecifika kommentarer

4.1.    Belgien

I juni 2021 konstaterades inga makroekonomiska obalanser i Belgien. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger indikatorerna för den privata och den offentliga skuldsättningen över deras vägledande tröskelvärden.

Efter att ha sjunkit med 5,7 % under 2020 väntas BNP i fasta priser öka med 6 % 2021 och 2,6 % 2022. BNP i löpande priser väntas 2022 vara 8,4 % högre än 2019 års nivå.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse sedan den föregående rapporten:    

· Sårbarheterna gentemot omvärlden är fortsatt begränsade. Bytesbalansen uppvisade ett mindre överskott 2020. Den finansiella nettoutlandsställningen är klart positiv och förväntas ligga kvar på i stort sett samma nivå 2021 och 2022. Den betydande ökningen i enhetsarbetskostnaderna 2020 återspeglar den kraftigt minskade produktiviteten under covid-19-krisen, delvis beroende på hamstringen av arbetskraft. Under 2021 och 2022 förväntas löneutvecklingen till stor del uppväga återhämtningen i produktiviteten.

·Den privata sektorns skuldkvot låg över tröskelvärdet 2020 och fortsatte att öka. Den påverkades negativt av den kraftiga BNP-minskningen 2020. De belgiska icke-finansiella företagens skuldsättning är hög och ökade till nästan 126 % av BNP, men den höga andelen internationell koncernintern utlåning, som blåser upp denna siffra, minskar riskerna. Hushållens skuldsättning, som främst speglar bolån, fortsatte att öka under 2020, men ökningen av hushållens skuldkvot i förhållande till BNP beror främst på nedgången i BNP, eftersom nettokreditflödet till hushållen var begränsat. Åtgärder för att stödja hushållens och företagens inkomster har bidragit till att andelen nödlidande lån stabiliserats under 2020. Bostadsprisökningarna accelererade under 2020 och bostadspriserna visar tecken på potentiell övervärdering.

·Den offentliga skuldkvoten ökade ytterligare under 2020 till 112,8 % av BNP, vilket återspeglar den kraftiga minskningen av BNP och de betydande statliga stödåtgärderna för att mildra effekterna av covid-19-krisen. Riskerna med återkopplingen från finanssektorn och den offentliga sektorn är fortfarande begränsade. Den finansiella sektorn är fortsatt sund.

·Ökningen av arbetslösheten var behärskad under 2020 och den ökade endast något till 5,6 % tack vare statliga stödåtgärder som har förlängts till slutet av 2021. Den förväntas öka något under 2021 och 2022. Ungdomsarbetslösheten ökade under 2020 och förväntas öka till 20,5 % under 2021.

Då covid-19-krisen startade hade Belgien inga konstaterade makroekonomiska obalanser även om den privata sektorns höga skuldsättning och den höga offentliga bruttoskulden innebar begränsade risker. I och med covid-19-krisen har skulden, både för den privata och den offentliga sektorn, ökat ytterligare och kräver övervakning. Sammantaget anser inte kommissionen att det i nuläget är nödvändigt att göra någon ytterligare fördjupad analys inom ramen för obalansförfarandet.

4.2.    BULGARIEN

I juni 2021 konstaterades inga makroekonomiska obalanser i Bulgarien. I den uppdaterade resultattavlan som omfattar statistik till och med 2020 ligger indikatorn för ökningen av enhetsarbetskostnaderna över det vägledande tröskelvärdet.

Efter att ha sjunkit med 4,4 % under 2020 väntas BNP i fasta priser öka med 3,8 % 2021 och 4,1 % 2022. I och med återgången till ekonomisk expansion väntas BNP i löpande priser under 2022 vara 17 % högre än nivån 2019.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

·Bytesbalansen uppvisade ett litet underskott på 0,3 % av BNP 2020, för första gången sedan 2012. Nedgången berodde främst på den minskade exporten av turisttjänster till följd av covid-19-pandemin. En återhämtning i inkomsterna från turistnäringen inleddes 2021 och förväntas fortsätta under 2022. Den negativa nettoutlandsställningen, som till stor del består av utländska direktinvesteringar, fortsatte att förbättras till följd av ytterligare ackumulering av valutareserver.

·De nominella enhetsarbetskostnaderna ökade ytterligare under 2020 till följd av något lägre total produktivitet i samband med hamstring av arbetskraft. Enhetsarbetskostnaderna förväntas fortsätta att öka markant även om de är lägre än under 2020, trots att produktivitetstillväxten återhämtar sig, eftersom ersättningen per anställd förväntas öka kraftigt.

·Företagens skuldsättning ökade under 2020, men skuldnedväxlingen förväntas återupptas i och med den ekonomiska återhämtningen. Även om kredittillväxten avtog, vände den kraftiga nedgången i BNP under 2020 tillfälligt den skuldnedväxlingsprocess som hade baserats på en stark nominell BNP-tillväxt. I och med återgången till ekonomisk tillväxt bör företagens skuldkvot i förhållande till BNP återgå till en nedåtgående trend. Bostadsprisernas reala ökningstakt ökade till 5,2 % 2020. Den beräknas minska något under 2021, men stöds av en stark ökning av bolånen.

·Statsskulden låg under 25 % av BNP 2020 och förväntas ligga kvar under 30 % av BNP 2021 trots den planerade ökningen av de offentliga utgifterna.

·Finanssektorn upprätthöll tillräcklig likviditet och tillräcklig kapitaltäckning under covid-19-krisen, med stöd av de åtgärder som Bulgariens centralbank införde i mars 2020 och Bulgariens inträde i bankunionen i juli 2020. Andelen nödlidande lån är fortsatt hög, även om den minskade ytterligare till 5,9 % under 2020. Framöver kommer det att vara viktigt att noga övervaka utfasningen av de offentliga stödsystemen, till exempel moratoriet för skuldåterbetalningar och garantisystemen.

·Situationen på arbetsmarknaden påverkades inte särskilt av recessionen 2020, till stor del tack vare användningen av system för korttidsarbete. Arbetslösheten ökade till 5,1 % 2020 från en historiskt låg nivå 2019, men förväntas börja sjunka från och med 2022.

När covid-19-krisen startade hade Bulgarien inga konstaterade makroekonomiska obalanser, även om andelen nödlidande lånen och bolagens skuldsättning var relativt höga men på en sjunkande bana. I och med covid-19-krisen ökade den privata sektorns skuldkvot tillfälligt under 2020, men förväntas minska framöver. Lönekompensationen förväntas fortsätta på samma tillväxtbana som före pandemin. Sammantaget anser inte kommissionen att det i nuläget är nödvändigt att göra någon ytterligare fördjupad analys inom ramen för obalansförfarandet.

4.3.    TJECKIEN

I juni 2021 konstaterades inga makroekonomiska obalanser i Tjeckien. I den uppdaterade resultattavlan som omfattar statistik till och med 2020 ligger indikatorn för ökningen av enhetsarbetskostnaderna över det vägledande tröskelvärdet.

Efter att ha sjunkit med 5,8 % under 2020 väntas BNP i fasta priser öka med 3 % 2021 och 4,4 % 2022. I och med återgången till ekonomisk expansion väntas BNP i löpande priser under 2022 vara 13,2 % högre än nivån 2019.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

· Sårbarheterna gentemot omvärlden är fortfarande begränsade. Även om ett överskott i bytesbalansen på 3,6 % av BNP registrerades 2020 förväntas det återgå till en i stort sett balanserad position under 2021. Nettoutlandsställningen fortsatte att förbättras men förblev något negativ, och låg på –12,5 % av BNP 2020. Nettoutlandsställningen exklusive instrument utan risk för betalningsinställelse (Nendi) var redan positiv och har också förbättrats.

·Enhetsarbetskostnadsökningen var hög redan före pandemin. Den påskyndades ytterligare under 2020 på grund av hamstring av arbetskraft i samband med covid-19-krisen. I och med återhämtningen i produktiviteten förväntas ökningen enhetsarbetskostnaderna avta trots en stark ökning av ersättningen per anställd under 2021 och 2022.

·Den privata sektorns skuldsättning förblev fortsatt låg. Även om den privata skuldsättningen ökade något under 2020 ligger den fortfarande långt under såväl riktvärdet för fundamenta, som sundhetsvärdet. Kreditflödena har varit positiva men begränsade för både hushåll och företag. Banksektorn är välkapitaliserad och lönsamheten är god. Andelen nödlidande lån förblir låg.

·Statsskulden ökade till 37,7 % av BNP 2020 och beräknas öka till 42,4 % av BNP 2021 och 44,3 % 2022. Även om den offentliga skuldsättningen fortfarande är relativt låg ökar den i hög takt till följd av stora budgetunderskott.

·Bostadspriserna har ökat i raskt tempo under en längre tid, och visar allt fler tecken på potentiell övervärdering. De reala bostadsprisökningarna var fortsatt höga under 2020, med en ökning på 5,5 %, även om de tillfälligt låg under resultattavlans tröskelvärde. Med tanke på att hushållens disponibla inkomst förväntas fortsätta att öka kraftigt under 2021–22 förefaller det sannolikt att bostadspriserna kommer att öka ytterligare, vilket också framgår av tillgängliga uppgifter för 2021. Pristrycket uppåt skulle kunna dämpas av en förväntad återhämtning av bostadsbyggandet under 2021 och 2022 och stigande bolåneräntor i samband med den pågående åtstramningen av penningpolitiken.

När covid-19-krisen startade hade Tjeckien inga konstaterade makroekonomiska obalanser, även om konkurrenskraften och trycket på bostadsmarknaden innebar vissa risker. Covid-19-krisen har lett till att vissa risker har ökat. Sammantaget anser inte kommissionen att det i nuläget är nödvändigt att göra någon ytterligare fördjupad analys inom ramen för obalansförfarandet.

4.4.    DANMARK

I juni 2021 konstaterades inga makroekonomiska obalanser i Danmark. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger indikatorerna för bytesbalansöverskottet och den privata skuldsättningen över de vägledande tröskelvärdena.

Efter att ha sjunkit med 2,1 % under 2020 väntas BNP i fasta priser öka med 4,3 % 2021 och 2,7 % 2022. BNP i löpande priser väntas 2021 beräknas överstiga nivån 2019 med omkring 10,4 %.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

·I fråga om hållbarheten i balanserna mot omvärlden fortsätter bytesbalansen att uppvisa ett stort överskott, med 8,1 % av BNP 2020. Även om bytesbalansen förväntas minska stadigt under de kommande åren förväntas den ligga kvar klart över den övre gränsen enligt förfarandet vid makroekonomiska obalanser. Det stora överskottet beror främst på ett högt företags- och pensionssparande. Ackumulerade överskott i bytesbalansen har lett till en hög finansiell nettoutlandsställning som uppgick till nästan 69 % av BNP 2020, vilket är en nedgång från cirka 77 % av BNP 2019 till följd av värderingsförändringar. Den positiva finansiella nettoutlandsställningen skapar positiva nettoprimärinkomster, vilket i sin tur förstärker den positiva bytesbalansen.

·Den privata sektorns skuldsättning är fortsatt hög men minskar. De danska hushållen har minskat sin skuldsättning under de senaste åren, även om hushållens skuldsättning ökade marginellt till 111,7 % av BNP 2020, vilket påverkades av nedgången i BNP i fasta priser. Hushållens skuldkvot i förhållande till BNP är den högsta i EU, men beräknas fortsätta att minska under 2021 som andel av BNP. Trots stigande bostadspriser var ökningen av bolånen fortsatt måttlig. Räntebördan minskade ytterligare, medan andelen lån med rörlig ränta fortfarande är relativt hög, även om den är mycket lägre än för tio år sedan. Hushållens höga bruttoskuldsättning åtföljs av betydligt högre, om än mindre likvida, finansiella tillgångar, särskilt bostäder och pensionssparande.

·De reala bostadsprisökningarna under 2020 var 4,6 %, vilket ligger under resultattavlans tröskelvärde. De reala bostadsprisökningarna ökade under första halvåret 2021 och nådde en topp på 13,5 % på årsbasis andra kvartalet 2021, men väntas avta under den närmaste framtiden. Bedömningar av värderingsgapet tyder på potentiell övervärdering. Det genomsnittliga bostadsprisgapet fortsätter att öka och skillnaden i förhållandet mellan priser och inkomster är jämförelsevis stor.

·Banksektorn har förblivit stabil och bankerna är fortsättningsvis lönsamma, likvida och välkapitaliserade, medan andelen nödlidande lån är låg. Trots en kraftig ökning under 2020 till följd av genomförandet av covid-19-relaterade åtgärder är statsskulden relativt låg och uppgår till cirka 42 % av BNP. Budgetunderskottet uppgick till endast 0,2 % av BNP 2020, delvis beroende på engångseffekter.

·Arbetsmarknaden var fortsatt stark. Arbetslösheten ökade något till 5,6 % under 2020. På grund av den starka återhämtningen i den danska ekonomin överträffade sysselsättningen nivån före pandemin, och under det andra kvartalet 2021 understeg antalet arbetslösa nivån före pandemin.

När covid-19-krisen startade hade Danmark inga konstaterade makroekonomiska obalanser även om den privata sektorns höga skuldsättning och överskottet i bytesbalansen medför vissa risker. Under covid-19-krisen har den privata sektorns skuldsättning ökat måttligt, medan bostadspriserna har stigit markant och överskottet i bytesbalansen har förblivit högt. Sammantaget anser inte kommissionen att det i nuläget är nödvändigt att göra någon ytterligare fördjupad analys inom ramen för obalansförfarandet.

4.5.    TYSKLAND

I juni 2021 slog kommissionen fast att Tyskland hade makroekonomiska obalanser som är relevanta för andra medlemsstater och som beror på dämpade investeringar i förhållande till sparandet. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger indikatorerna för bytesbalansen, ökningen av enhetsarbetskostnaden, bostadsprisökningarna och den offentliga skuldsättningen över de vägledande tröskelvärdena.

Efter att ha sjunkit med 4,6 % under 2020 väntas BNP i fasta priser öka med 2,7 % 2021 och 4,6 % 2022. BNP i löpande priser väntas 2022 vara 9,4 % högre än nivån 2019.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

· Bytesbalansöverskottet som uppgick till 6,9 % av BNP 2020, är fortfarande högt. Det har gradvis minskat sedan 2015, men förväntas ligga kvar över 6 %. Detta är kopplat till dämpade privata och offentliga investeringar i t.ex. infrastruktur och bostäder, som begränsas av bl.a. investeringshinder. På senare år har de privata och offentliga investeringarna ökat men ligger ändå under genomsnittet i euroområdet.

·Enhetsarbetskostnaderna ökade kraftigt under 2020 på grund av den kraftiga nedgången i produktionen i kombination med sysselsättning och ersättningar på relativt stabila nivåer. Förhållandet mellan arbetskraftskostnad och produktion förväntas normaliseras i takt med att BNP återhämtar sig.

·Statsskulden överskred resultattavlans indikativa tröskelvärde på 60 % av BNP, ökade till 68,7 % av BNP 2020 och förväntas nå en topp på 71,4 % 2021, vilket återspeglar det politiska stödet under covid-19-pandemin. Banksystemet är fortfarande tillräckligt kapitaliserat med en mycket låg andel nödlidande lån, även om lönsamheten är låg efter en ytterligare nedgång 2020.

·De reala fastighetspriserna ökade med 7,1 % under 2020 och fortsatte att öka i rask takt under första halvåret 2021 i samband med ett fortsatt svagt bostadsutbud. Bostadspriserna visar tecken på en potentiell övervärdering.

Då covid-19-krisen startade hade Tyskland ett stort inhemskt sparandeöverskott, som främst förstärktes av hushållens och statens nettosparande. Överskottet i bytesbalansen ligger kvar på en hög nivå, eftersom de privata investeringarna fortfarande är dämpade trots politiskt stöd i samband med covid-19, och de offentliga investeringarna har ännu inte täppt till långvariga investeringsgap. Bostadspriserna har stigit kraftigt. Sammantaget anser kommissionen, också med tanke på att obalanser konstaterades i juni, att det är lämpligt att undersöka vidare om obalanserna kvarstår eller håller på att avvecklas.

4.6.    ESTLAND

I juni 2021 konstaterades inga makroekonomiska obalanser i Estland. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger indikatorerna för den effektiva reala växelkursen, ökningen av enhetsarbetskostnaden, bostadsprisökningarna, den finansiella sektorns skulder och ungdomsarbetslösheten över de vägledande tröskelvärdena.

Efter att ha sjunkit med 3 % under 2020 väntas BNP i fasta priser öka med 9 % 2021 och 3,7 % 2022. BNP i löpande priser väntas 2022 vara 16 % högre än 2019 års nivå.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

·Sårbarheterna gentemot omvärlden är fortsatt begränsade och nettoutlandsställningen beräknas stabiliseras kring ‑22 % av BNP 2021, efter ett decennium av stadiga förbättringar. Den ackumulerade stocken av utländska direktinvesteringar representerar merparten av skulderna. Bytesbalansen visade ett mindre underskott under 2020 men väntas öka något under 2021.

·Ökningen av enhetsarbetskostnaderna accelererade ytterligare under 2020 efter några års fortsatt stark tillväxt. Enhetsarbetskostnaderna beräknas minska under 2021 tack vare högre produktivitet i tider av stark produktionstillväxt och eftersläpande arbetsmarknadsåtgärder, och därefter börja öka igen. Exportmarknadsandelarna ökade fram till 2020, till följd av varuexporten, och förväntas fortsätta att öka, om än i långsammare takt framöver. Den HIKP-baserade reala effektiva växelkursen apprecierade marginellt förra året, dock i mindre omfattning än under några av åren före pandemin.

·Bostadsprisernas ökningstakt accelererade till 6,9 % under 2020 och förväntas öka ytterligare under 2021, underblåst av ett tidigt tillbakadragande av pensionstillgångar under 2021, stigande priser på byggmaterial och flaskhalsar på utbudssidan, samtidigt som hushållens lånebegränsningar kan vara en förmildrande omständighet. Bostadsprisstatistiken pekar inte på potentiella övervärderingsrisker. Banksektorn förblir fortfarande resilient med en hög kapitaltäckningskvot och en låg andel nödlidande lån.

·Statsskulden är fortfarande låg, men ökade med 10 procentenheter 2020 på grund av ett högre offentligt underskott, lägre BNP i löpande priser och försiktig offentlig finansiering. Den väntas nå 20,4 % av BNP under 2022.

·Förhållandena på arbetsmarknaden försämrades till följd av covid-19-krisen. Efter att stadigt ha minskat under det senaste årtiondet steg arbetslösheten till 6,8 % under 2020. Den väntas börja sjunka igen 2022. Ungdomsarbetslösheten ökade också under 2020 och väntas fortsätta att öka ytterligare under 2021.

Då covid-19-krisen startade hade Estland inga konstaterade makroekonomiska obalanser, även om en negativ finansiell nettoutlandsställning innebar en begränsad risk. Covid-19-krisen har lett till att bostadsprisökningarna tagit fart, men bostadspriserna verkar inte vara övervärderade. Sammantaget anser inte kommissionen att det i nuläget är nödvändigt att göra någon ytterligare fördjupad analys inom ramen för obalansförfarandet.

4.7.    IRLAND

I juni 2021 slog kommissionen fast att Irland hade makroekonomiska obalanser, främst på grund av sårbarheter till följd av stora privata och offentliga skulder och höga nettoutlandsskulder. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger indikatorerna för bytesbalansen, den finansiella nettoutlandsställningen, den privata sektorns skuldsättning och arbetskraftsdeltagandet över de vägledande tröskelvärdena ( 40 ).

Efter att ha ökat med 5,9 % under 2020 väntas Irlands ekonomiska tillväxt accelerera till 14,6 % 2021, följt av 5,1 % 2022. BNP i löpande priser väntas 2022 vara 28,1 % högre än 2019 års nivå.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

·Hållbarheten i balanserna mot omvärlden bekymrar fortsättningsvis. Nettoutlandsställningen är starkt negativ, om än kraftigt uppblåst av multinationella företags verksamhet. Den förbättrades till ‑174 % av BNP 2020 och förväntas förbättras ytterligare framöver. Bytesbalansen återhämtade sig 2020 från ett enormt underskott 2019 och väntas uppvisa ett stort överskott 2021 och 2022, vilket bidrar till att förbättra utlandsställningen.

·Den privata skuldsättningen är mycket hög men fortsätter att minska. Den nådde närmare 189 % av BNP under 2020. Företagens skuldsättning står för merparten av de privata skulderna (153 % av BNP och 274 % av den omräknade bruttonationalinkomsten (BNI *)) och ligger fortfarande över riktvärdet för fundamenta och sundhetsvärdet. Den höga andelen internationell koncernintern utlåning minskar riskerna. År 2020 uppgick hushållens skuldsättning till cirka 36 % av BNP och 64 % av BNI *. Även om den ligger under sundhetsvärdet och sjunker är den fortfarande hög i förhållande till hushållens disponibla inkomst (109 %).

·Statsskulden ökade något, till cirka 58,4 % av BNP under 2020. Den väntas återuppta sin nedåtgående trend 2021. Däremot förblir statsskulden i förhållande till GNI* stor.

·Banksektorn befinner sig i en sundare situation än före finanskrisen 2010. Bankerna är välkapitaliserade men står inför långsiktiga lönsamhetsutmaningar, eftersom lönsamheten blev negativ under 2020. Nödlidande lån har minskat betydligt under de senaste åren och andelen nödlidande lån var fortsatt låg, 2,6 % i juni 2021

·Bostadspriserna stagnerade 2020 i reala termer, men bristande tillgång väntas leda till en viss prisuppgång under 2021. Värderingsgapet pekar inte på en potentiell övervärdering, men bristen på rimligt prissatta bostäder är fortfarande ett problem, eftersom det genomsnittliga antalet årsinkomster som krävs för att köpa en bostad är bland de högsta i EU. 

·Arbetslösheten ökade till 5,7 % 2020 och förväntas stiga till 7,5 % under 2021 till följd av covid-19-krisen, men kommer sannolikt att börja sjunka igen därefter. Förändringen i arbetskraftsdeltagandet över tre år visade negativa siffror 2020, men förväntas åter bli positiv under 2021 och 2022.

Då covid-19-krisen startade hade Irland sårbarheter som gällde statsskulden, den privata skuldsättningen och utlandsskulden. Eftersom Irlands ekonomi växte trots krisen, minskade sårbarheterna kopplade till utlandsskulden och den privata skuldsättningen i viss mån, men statsskulden har ökat. Sammantaget anser kommissionen, också med tanke på att obalanser konstaterades i juni, att det är lämpligt att undersöka vidare om obalanserna kvarstår eller håller på att avvecklas.

4.8.    GREKLAND

I juni 2021 slog kommissionen fast att Grekland hade alltför stora makroekonomiska obalanser som i synnerhet gällde hög offentlig skuldsättning, ofullständig extern ombalansering och stor andel nödlidande lån i ett läge med hög arbetslöshet och låg potentiell tillväxt. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger flera indikatorer över de vägledande tröskelvärdena, nämligen den finansiella nettoutlandsställningen, statsskulden, exportmarknadsandelen, den finansiella sektorn skuldsättning, arbetslösheten och arbetskraftsdeltagandet. ( 41 )

Efter att snabbt ha sjunkit med –9 % under 2020, väntas BNP i fasta priser stärkas igen, med en förväntad tillväxt på 7,1 % under 2021 och 5,2 % under 2022. BNP i löpande priser väntas 2022 vara 2,4 % högre än nivån 2019.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

·Hållbarheten i balanserna mot omvärlden försämrades under 2020 i och med att den negativa nettoutlandsställningen sjönk ytterligare till följd av nedgången i BNP och den markanta försämringen av underskottet i bytesbalansen till –6,6 % av BNP. I och med att turisterna har kommit tillbaka väntas underskottet i bytesbalansen minska under 2021 och 2022. Offentliga lån med förmånliga villkor och långa löptider svarar för en andel av nettoutlandsställningen.

·Den offentliga skuldkvoten ökade med 26 procentenheter under 2020 till 206,3 % av BNP, vilket återspeglar den djupa konjunkturnedgången och inverkan av åtgärderna för att mildra de ekonomiska och sociala kostnaderna till följd av covid-19-krisen. Mer än hälften av denna ökning orsakades av denominatoreffekten. Den offentliga skuldkvoten väntas börja sjunka under 2021. De långsiktiga bruttofinansieringsbehoven har inte förändrats nämnvärt sedan pandemins början, främst på grund av de sjunkande refinansieringsräntorna.

·Banksektorns lönsamhet blev negativ 2020 och kapitaltäckningskvoten för kärnprimärkapital är en av de lägsta i EU, delvis på grund av den pågående saneringen av bankernas balansräkningar. Även om andelen nödlidande lån ( 42 ) fortfarande var hög, 26,1 % i mars 2021, minskade den markant under 2020 och förväntas fortsätta att sjunka i långsam takt under 2021. Efter det att moratorierna löpt ut visar en första bedömning en måttlig negativ inverkan på tillgångarnas kvalitet, men nedåtrisker kvarstår.

·Arbetslösheten fortsatte att sjunka även under pandemin, främst på grund av statliga stödåtgärder, men låg kvar på en hög nivå på 16,3 % under 2020. Den förväntas minska ytterligare under prognosperioden.

Då covid-19-krisen startade hade Grekland sårbarheter som gällde statsskulden, ofullständig extern ombalansering, gamla nödlidande lån, arbetslöshet och låg potentiell tillväxt. I och med covid-19-krisen har statsskulden och de externa obalanserna ökat. Sammantaget anser kommissionen, också med tanke på att alltför stora obalanser konstaterades i juni, att det är lämpligt att undersöka vidare om makroekonomiska risker kvarstår och att övervaka framstegen med att avveckla av de alltför stora obalanserna.

4.9.    SPANIEN

I juni 2021 slog kommissionen fast att Spanien hade makroekonomiska obalanser, som har att göra med höga skulder i den offentliga och den privata sektorn och hög utlandsskuld med betydelse för andra länder i ett läge med hög arbetslöshet. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger flera indikatorer över de vägledande tröskelvärdena, nämligen den finansiella nettoutlandsställningen, tillväxten i enhetsarbetskostnaden, exportmarknadsandelen, statsskulden och den privata skuldsättningen, arbetslösheten och arbetskraftsdeltagandet.

Efter att ha sjunkit med 10,8 % under 2020 väntas BNP i fasta priser öka med 4,6 % 2021 och 5,5 % 2022. BNP i löpande priser väntas 2023 vara 2,6 % högre än 2019 års nivå.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

·Hållbarheten i balanserna mot omvärlden försämrades under 2020 i takt med att den negativa nettoutlandsställningen som andel av BNP ökade, främst på grund av nedgången i BNP men även på grund av vissa nedvärderingar. Nettoutlandsställningen nådde –85,5 % 2020, men förväntas förbättras under 2021 och 2022. Den finansiella nettoutlandsställningen exklusive instrument utan risk för betalningsinställelse (NENDI) är fortfarande stor. Överskottet i bytesbalansen minskade till 0,8 % av BNP 2020 i kombination med en försämring av exportmarknadsandelen, delvis på grund av den försvagade internationella turismen. Bytesbalansen beräknas uppvisa ett mindre överskott under 2021 och 2022.

·Företagens och hushållens skuldsättning hade minskat fram till 2019. Till följd av covid-19-krisen ökade den privata skuldkvoten till strax över 146 % av BNP under 2020, vilket återspeglar både nettokreditflödena till företagssektorn och, i större utsträckning, den betydande minskningen av BNP, eftersom den överskred obalansförfarandets tröskelvärde på 133 %. Ökningen av den privata skuldkvoten kommer sannolikt att vändas till viss del under 2021 på grund av den förväntade ekonomiska återhämtningen.

·Den redan höga offentliga skuldkvoten ökade med 25 procentenheter under 2020 till 120 % av BNP, vilket återspeglar den djupa konjunkturnedgången och inverkan av de statliga stödåtgärderna för att klara av covid-19-krisen. Den beräknas minska något fram till 2022 och uppgå till 116 %. Risker förknippade med den negativa kopplingen mellan den finansiella och den offentliga sektorn finns kvar och kan förvärras av ökande sårbarheter i bolagssektorn med koppling till pandemin.

·Banksektorn har stärkt sin motståndskraft under det senaste årtiondet. Genom covid-19-krisen har banksektorns kapitalisering förbättrats marginellt, även om den fortfarande är låg. Bankernas likviditetsställning har fortsatt att vara tillfredsställande. Lönsamheten har varit fortsatt låg och blev negativ 2020. Andelen nödlidande lån minskade till 2,8 % under 2020. Denna andel kan dock öka framöver när verkan av att olika offentliga stödåtgärder, såsom lånemoratorier och garantisystem, fasats ut har blivit fullt påtaglig.

·Efter att ha minskat under flera år ökade arbetslösheten igen under 2020 till 15,5 % i samband med covid-19-krisen och är fortfarande högre än det indikativa tröskelvärdet. Arbetslösheten väntas minska under 2021 och 2022. Arbetskraftsdeltagandet minskade och ligger fortfarande under det indikativa tröskelvärdet. Dessutom ger segmenteringen av arbetsmarknaden fortfarande anledning till oro.

Då covid-19-krisen startade hade Spanien sårbarheter som gällde den privata och den offentliga skuldsättningen, utlandsskulden och hög arbetslöshet. Krisen har lett till att skuldkvoterna och arbetslösheten har ökat. Sammantaget anser kommissionen, också med tanke på att obalanser konstaterades i juni, att det är lämpligt att undersöka vidare om obalanserna kvarstår eller håller på att avvecklas.

4.10.    FRANKRIKE

I juni 2021 slog kommissionen fast att Frankrike hade makroekonomiska obalanser som är relevanta för andra medlemsstater och som särskilt gäller hög offentlig skuldsättning och svag konkurrenskraftsutveckling i ett läge med en svag produktivitetsutveckling. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger flera indikatorer över de vägledande tröskelvärdena, nämligen statsskulden och den privata skuldsättningen, exportmarknadsandelen och arbetskraftsdeltagandet,

Efter att ha sjunkit med 7,9 % under 2020 väntas BNP i fasta priser öka med 6,5 % 2021 och 3,8 % 2022. BNP i löpande priser väntas 2022 vara 6,7 % högre än 2019 års nivå.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

·Utlandsställningen försämrades under 2020, då den negativa finansiella nettoutlandsställningen som andel av BNP minskade till cirka ‑30 % till följd av ett ökat underskott i bytesbalansen och en minskning av BNP. Bytesbalansen förväntas förbättras något under de kommande åren, till följd av den förväntade återhämtningen för exporten. Den finansiella nettoutlandsställningen beräknas stabiliseras kring nuvarande nivåer.

·Den privata skuldkvoten fortsatte att öka under 2020, med 21 procentenheter, till nästan 174 %, med stöd av starka kreditflöden. Denna ökning förväntas vändas något under 2021. Företagens ökande skuldsättning åtföljs dock av en parallell ökning av företagens likviditetsbuffertar, samtidigt som hushållens ökande skuldsättning också åtföljdes av en ökning av inlåningen. De reala bostadspriserna steg något snabbare 2020 än 2019 och visar tecken på potentiell övervärdering.

·Den redan höga offentliga skuldkvoten ökade med 18 procentenheter till 115 % av BNP 2020, vilket återspeglar regeringens stödåtgärder som svar på covid-19-krisen och den djupa konjunkturnedgången. Den väntas börja minska igen under 2021.

·Efter flera års förbättring påverkades de statistiska siffrorna för konkurrenskraften negativt av covid-19-krisen. Enhetsarbetskostnaderna ökade tillfälligt under 2020, trots en nedgång i ersättningen per anställd. Detta förväntas endast delvis vändas under de kommande åren. Den betydande förlusten av exportmarknadsandelar under 2020 förväntas återhämta sig under de kommande åren.

·Banksektorn har visat sunda och ökande nivåer av eget kapital, medan den redan låga andelen nödlidande lån fortsatte att minska under 2020 till 2,2 %. Denna siffra skulle dock kunna öka om de statliga stödåtgärderna gradvis avvecklas.

·Situationen på arbetsmarknaden förvärrades under 2020 på grund av covid-19-krisen, med en minskning av den totala sysselsättningen och arbetskraftsdeltagandet. Både sysselsättningen och arbetskraftsdeltagandet förväntas öka från och med 2021.

Då covid-19-krisen startade hade Frankrike sårbarheter som gällde statsskulden och konkurrenskraften i ett läge med låg produktivitetstillväxt. I och med covid-19-krisen har såväl statsskulden, som den privata skuldsättningen och utlandsskulden ökat. Sammantaget anser kommissionen, också med tanke på att obalanser konstaterades i juni, att det är lämpligt att undersöka vidare om obalanserna kvarstår eller håller på att avvecklas.

4.11.    KROATIEN

I juni 2021 slog kommissionen fast att Kroatien hade makroekonomiska obalanser som har att göra med höga skulder i den offentliga och den privata sektorn och hög utlandsskuld i ett läge med låg potentiell tillväxt. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger indikatorerna för den finansiella nettoutlandsställningen, tillväxten i enhetsarbetskostnaden, bostadsprisökningarna och den offentliga bruttoskulden över de vägledande tröskelvärdena.

Efter att ha sjunkit med 8,1 % under 2020 väntas BNP i fasta priser öka med 8,1 % 2021 och 5,6 % 2022. BNP i löpande priser väntas 2022 vara 9,5 % högre än nivån 2019.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

· Hållbarheten i balanserna mot omvärlden försämrades under 2020. Bytesbalansen vände till ett underskott på 0,1 % av BNP 2020, främst på grund av den pandemidrivna nedgången i exporten inom turistnäringen. Det genomsnittliga överskottet över 3 år minskade till 1,6 %. Nettoutlandsställningen försämrades något till –47,8 % av BNP 2020, men förväntas förbättras igen från och med 2021. Däremot förbättrades nettoutlandsställningen som exkluderar instrument utan risk för betalningsinställelse (NENDI) ytterligare och nådde balans under 2020.

·De nominella enhetsarbetskostnaderna ökade under 2020 samtidigt som produktiviteten minskade vilket bidrog till en förändring över tre år på 13,7 %. Ökningen i enhetsarbetskostnaderna väntas bli negativ under 2021.

·Bostadsprisindexet överskred igen tröskelvärdet under 2020, med en ökning på 7,3 % i reala termer, vilket bidrog till att försvåra problemet med överkomliga bostäder. 2021 bör föra med sig en inbromsning i fråga om bostadspriserna. Bostadspriserna kräver fortsatt övervakning, även med beaktande av hur kostnaderna för byggande utvecklas.

·Den privata skuldkvoten ökade från omkring 88 % av BNP till 98 % under 2020, på grund av nedgången i BNP och trots de sinande kreditflödena. Ökningen av både företagens och hushållens skuldkvoter kommer sannolikt att vändas under 2021 på grund av denominatoreffekten (BNP-tillväxt). Även om banksektorn är väl kapitaliserad och dess lönsamhet är hög kännetecknas den också av en relativt hög andel nödlidande lån, över 5 %. Det kommer att vara viktigt att fortsätta att noga övervaka effekterna av utfasningen av offentliga stödåtgärder, såsom moratorier för lån och de offentliga garantisystemen.

·Efter att ha minskat under fem år i rad ökade den offentliga skuldkvoten med 16 procentenheter till 87,3 % av BNP under 2020, vilket återspeglar regeringens stödåtgärder som svar på covid-19-krisen och den djupa konjunkturnedgången. I och med den förväntade ekonomiska återhämtningen och tillbakadragandet av det finanspolitiska stödet beräknas minskningen av statsskulden återupptas under 2021.

Då covid-19-krisen startade hade Kroatien sårbarheter som gällde den privata och den offentliga sektorns skuldsättning och utlandsskulden i ett läge med låg potentiell tillväxt. Covid-19-krisen har lett till att skuldkvoterna har ökat ytterligare. Sammantaget anser kommissionen, också med tanke på att obalanser konstaterades i juni, att det är lämpligt att undersöka vidare om obalanserna kvarstår eller håller på att avvecklas.

4.12.    ITALIEN

I juni 2021 slog kommissionen fast att Italien hade alltför stora makroekonomiska obalanser som är relevanta för andra medlemsstater och som särskilt gäller hög offentlig skuldsättning och en långvarig svag produktivitetsutveckling i ett läge där arbetsmarknaden och banksektorn är bräckliga. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger indikatorerna för den offentliga skuldsättningen och arbetskraftsdeltagandet över de vägledande tröskelvärdena.

Efter att den reala produktionen sjunkit drastiskt med 8,9 % under 2020 till följd av covid-19-krisen väntas BNP i fasta priser återhämta sig med 6,2 % 2021 och 4,3 % 2022. BNP i löpande priser väntas 2022 överskrida 2019 års nivå med 4,6 %.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

·Utlandsställningen är stabil med en balanserad nettoställning mot utlandet. Överskottet i bytesbalansen på 3,8 % av BNP 2020 väntas minska marginellt under 2021, främst på grund av ökade oljekostnader och en starkare importefterfrågan.

·Den privata skuldsättningen ökade under 2020, och både hushållens och företagens skuldsättning låg nära sundhetsvärdet och riktvärdet för fundamenta. Från och med 2021 kommer båda komponenterna i den privata skuldsättningen att minska i takt med att tillväxten återupptas.

·Arbetsproduktiviteten sjönk kraftigt under 2020 i takt med att systemen för korttidsarbete bromsade sysselsättningen, medan den ekonomiska produktionen föll kraftigt. Produktiviteten kommer att bli bättre på medellång sikt i takt med att BNP-tillväxten återhämtar sig. Enhetsarbetskostnaderna ökade under 2020, men förväntas avta i ett läge med fortsatt måttliga löneökningar.

·Den offentliga skuldkvoten ökade med 21 procentenheter under 2020 och nådde 155,6 %. Mer än hälften av denna ökning orsakades av denominatoreffekten. Den offentliga skuldkvoten förväntas börja minska under 2021, trots det utdragna politiska stödet, och fortsätta att minska under de följande åren. Riskerna för de offentliga finanserna i samband med återkopplingen från finanssektorn och företagssektorn kvarstår, med tanke på den stora andelen offentligt garanterade lån och risken för att företagen blir allt mer insolventa, om än från nuvarande låga nivåer.

·Inom banksektorn har förbättringarna fortsatt, men sårbarheter kvarstår. Andelen nödlidande lån har minskat ytterligare, men låg på 4,5 % under det första kvartalet 2021 och ligger fortfarande över genomsnittet i euroområdet på 2,4 %. Likviditetsåtgärderna som svar på pandemin stödde bankernas utlåningsvolymer. Bankernas lönsamhet har dock minskat ytterligare under 2020. Det kommer att vara viktigt att fortsätta att noga övervaka effekterna av utfasningen av offentliga stödåtgärder, såsom lånemoratorier och garantisystem.

·Arbetslösheten fortsatte att minska under 2020 till 9,2 %, till skillnad från i de flesta andra EU-länder, men förväntas öka under 2021. Ungdomsarbetslösheten ökade ytterligare under 2020 och är mycket hög. Arbetskraftens storlek är fortfarande mindre än före covid-19-krisen. Bestående kompetensglapp skulle kunna förhindra en snabbare minskning av arbetslösheten under de kommande åren.

Då covid-19-krisen startade hade Italien sårbarheter som gällde en hög offentlig skuldsättning och en svag produktivitetsutveckling i ett läge där det fortfarande finns en relativt hög arbetslöshet. I och med covid-19-krisen har skuldkvoterna ökat, samtidigt som sårbarheterna inom den finansiella sektorn och vissa sårbarheter på arbetsmarknaden kvarstår. Sammantaget anser kommissionen, också med tanke på att alltför stora obalanser konstaterades i juni, att det är lämpligt att undersöka vidare om makroekonomiska risker kvarstår och att övervaka framstegen med att avveckla av de alltför stora obalanserna.

4.13.    CYPERN

I juni 2021 drog kommissionen slutsatsen att Cypern hade mycket stora makroekonomiska obalanser. Sårbarheter hänger samman med stora bestånd av utlandsskuld, statsskuld och privat skuldsättning och fortfarande stora mängder nödlidande lån, tillsammans med ett betydande underskott i bytesbalansen. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger flera indikatorer över de vägledande tröskelvärdena, nämligen bytesbalansen, den finansiella nettoutlandsställningen, statsskulden och den privata skuldsättningen. ( 43 )

Efter att ha sjunkit med 5,2 % under 2020 väntas BNP i fasta priser öka med 5,4 % 2021 och 4,2 % 2022. BNP i löpande priser väntas 2022 vara 7 % högre än 2019 års nivå.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

· Sårbarheterna gentemot omvärlden är ett fortsatt orosmoment, då den finansiella nettoutlandsställningen förblev starkt negativ under 2020, trots att detta till stor del speglar verksamheten i företag för särskilt ändamål. Bytesbalansen uppvisade ett stort underskott på 10,1 % av BNP 2020, som försämrades från 5,7 % 2019, eftersom exporten av turisttjänster påverkades mycket negativt av pandemin. Måttliga förbättringar förväntas under 2021 och 2022.

·Den offentliga skuldkvoten ökade med 24 procentenheter under 2020 till 115,3 %, eftersom myndigheterna byggde upp en betydande likviditetsbuffert för att säkra den kapacitet som krävs för att bekämpa pandemin, stödja ekonomin och hantera likviditetsrisker. Den offentliga skuldkvoten väntas återgå till sin nedåtgående bana under 2021.

·Efter flera år av stadig nedgång steg den privata skuldkvoten 2020 till följd av den pandemirelaterade nedgången i nominell BNP. Hushållens skuldkvot uppgick till 91 % av BNP, medan de icke-finansiella företagens skuldkvot ökade till nästan 170 % av BNP. Med utgångspunkt i den förväntade ekonomiska återhämtningen beräknas den privata skuldsättningen under 2021 återgå till en nedåtgående trend – även om den fortfarande ligger över sundhetsvärdet och riktvärdet för fundamenta.

·Banksektorns lönsamhet blev negativ 2020. Andelen nödlidande lån är fortfarande hög, men minskade betydligt under 2020. Andelen nödlidande lån har legat kvar på omkring 10 % under första halvåret 2021. Dessutom har ytterligare portföljförsäljningar planerats. Hävandet av lånemoratoriet i januari 2021 har ännu inte haft någon betydande negativ inverkan på tillgångskvaliteten, men det kommer att vara viktigt att fortsätta att noga övervaka effekterna av utfasningen av offentliga stödåtgärder.

Då covid-19-krisen startade hade Cypern sårbarheter som gällde statsskulden, den privata skuldsättningen och utlandsskulden. Under krisen har bytesbalansunderskottet förvärrats medan skuldkvoterna har ökat. Sammantaget anser kommissionen, också med tanke på att alltför stora obalanser konstaterades i juni, att det är lämpligt att undersöka vidare om makroekonomiska risker kvarstår och att övervaka framstegen med att avveckla av de alltför stora obalanserna.

4.14.    LETTLAND

I den förra omgången av obalansförfarandet konstaterades inga makroekonomiska obalanser i Lettland. I den uppdaterade resultattavlan ligger flera indikatorer – närmare bestämt den reala effektiva växelkursen och ökningen av enhetsarbetskostnaderna – över vägledande tröskelvärden.

Efter att ha sjunkit med 3,6 % under 2020 väntas BNP i fasta priser öka med 4,7 % 2021 och 5 % 2022. BNP i löpande priser väntas 2022 vara 12,9 % högre än 2019 års nivå.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

·Bytesbalansen vände i ett överskott på 2,9 % av BNP 2020, vilket avsevärt förbättrade nettoutlandsställningen, som nu ligger på –34,7 % av BNP, något under obalansförfarandets tröskelvärde. Lettlands negativa nettoutlandsställning består huvudsakligen av statsskuld och utländska direktinvesteringar som utgör en låg risk för plötslig flykt eller uppgång i skuldtjänstkostnaderna. Bytesbalansen förväntas åter bli något negativ under 2022, men nettoutlandsställningen spås fortsätta att förbättras.

·Indikatorn för den kostnadsrelaterade konkurrenskraften tyder på en fortsatt försvagning under 2020. Ökningen av enhetsarbetskostnaderna var hög redan före pandemin, men ökade ytterligare under 2020 på grund av kombinationen av sjunkande produktivitet och fortsatt löneökningar. Löneökningarna var fortsatt höga på grund av ihållande kompetensbrist och på grund av att förlusten av arbetstillfällen i samband med covid-19 främst ökade i låglönesektorerna. De covid-19-relaterade produktivitetseffekterna förväntas vara övergående, men lönetrycket från det sjunkande arbetskraftsutbudet förväntas förbli en bestående faktor eftersom den demografiska nedgången förväntas bestå. Lettlands exportmarknadsandel ökade betydligt under 2020. Den HIKP-baserade reala effektiva växelkursen apprecierades, vilket i hög grad påverkades av deprecieringen av den ryska rubeln, som sjönk med cirka 20 % under 2020.

·De reala bostadsprisökningarna avtog avsevärt under 2020 efter flera år av dynamisk pristillväxt. Skuldnivåerna i den privata sektorn förblev stabila, med dämpade krediter i företagssektorn. Finanssektorn är sund och välkapitaliserad, men lönsamheten försämrades betydligt under 2020.

·Arbetslösheten ökade till 8,1 % under 2020, mot bakgrund av covid-19-krisen. Den väntas börja minska igen under 2021. Även ungdomsarbetslösheten ökade under 2020 och förväntas öka ytterligare under 2021. Den försämrade situationen på arbetsmarknaden till följd av covid-19-krisen förväntas vara tillfällig och arbetslösheten närma sig den nivå som rådde före krisen 2023.

Då covid-19-krisen startade hade Lettland inga konstaterade makroekonomiska obalanser, även om landet hade en negativ finansiell nettoutlandsställning och stark tillväxt i enhetsarbetskostnaderna. Problemen med arbetskraftsutbudet och kostnadskonkurrenskraften förväntas kvarstå även efter covid-19-krisen, men riskerna verkar vara begränsade. Sammantaget anser inte kommissionen att det i nuläget är nödvändigt att göra någon ytterligare fördjupad analys inom ramen för obalansförfarandet.

4.15.    LITAUEN

I den förra omgången av obalansförfarandet konstaterades inga makroekonomiska obalanser i Litauen. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger fem indikatorer över de vägledande tröskelvärdena, dvs. den effektiva reala växelkursen, ökningen av enhetsarbetskostnaden, bostadsprisökningarna, den finansiella sektorns skulder och ungdomsarbetslösheten.

Efter att ha sjunkit med 0,1 % under 2020 väntas BNP i fasta priser öka med 5 % 2021 och 3,6 % 2022. BNP i löpande priser väntas 2022 vara 18 % högre än 2019 års nivå.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

· Sårbarheterna gentemot omvärlden är fortsatt begränsade eftersom bytesbalansen visade ett överskott på 7,3 % av BNP under 2020. Det synbart högre överskottet stöds av en gynnsam utveckling av exporten av varor och tjänster och förväntas förbli betydande, om än något lägre, framöver. Nettoutlandsställningen förbättras snabbt, även om den är negativ. Den består främst av ackumulerade utländska direktinvesteringar, och en stor del av inflödet av utländska direktinvesteringar kommer från återinvesterade vinstmedel, vilket minskar riskerna.

·Enhetsarbetskostnaderna fortsätter att öka snabbt. Trycket på arbetsmarknaden och löneökningar i den offentliga sektorn, delvis till följd av pandemirelaterade förvaltningsbehov, påverkar dynamiken i fråga om arbetsersättningar. Under 2020 och första halvåret 2021 var löneökningarna fortsatt höga och översteg 10 %. Andelen arbetsinkomster är redan relativt hög jämfört med tidigare, och löneutvecklingen inom den offentliga sektorn kommer att avta efter den kraftiga ökningen under pandemin, därför förväntas den nuvarande löneökningstakten inte upprätthållas. Enhetsarbetskostnaderna förväntas öka märkbart, men i något lägre takt än under de senaste åren.

·Fastighetsmarknaden upplever en kraftig uppgång i bostadspriserna. Värderingsgapet visar dock inga tecken på potentiell övervärdering. Bostadspriserna ökade med 6,4 % under 2020 och ökade ytterligare under första halvåret 2021. Detta beror delvis på begränsningar på utbudssidan som långsamt börjat avta. Bostadspriserna förväntas tappa fart under de kommande åren, delvis på grund av den väntade avmattningen i ökningen av arbetsinkomsterna. Bolånen har ökat dynamiskt, men hushållens skuldsättning är fortfarande ganska låg. Banksektorn är välkapitaliserad och andelen nödlidande lån är mycket låg.

·Det börjar synas tecken på ett ökat tryck på arbetsmarknaden. Arbetslösheten ökade till 8,5 % under 2020, men väntas gradvis sjunka framöver. Ungdomsarbetslösheten ökade under 2020, men beräknas börja minska under 2021. I många ekonomiska sektorer utövar arbetskraftsbristen, som förvärrades före pandemin, ett uppåtriktat tryck på arbetskraftskostnaderna.

Då covid-19-krisen startade hade Litauen inga konstaterade makroekonomiska obalanser även om fanns ett ökande tryck kopplat till arbetsmarknaden. Nyligen har det igen börjat synas tecken på arbetskraftsbrist, vilket utövade ett uppåtriktat tryck på arbetskraftskostnaderna, även om ökningen av enhetsarbetskostnaderna beräknas minska något. Sammantaget anser inte kommissionen att det i nuläget är nödvändigt att göra någon ytterligare fördjupad analys inom ramen för obalansförfarandet.

4.16.    LUXEMBURG

I den föregående omgången av förfarandet vid makroekonomiska obalanser konstaterades inga obalanser i Luxemburg. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger indikatorerna för ökningen av enhetsarbetskostnaden, bostadsprisökningarna, ökningen av skuldsättningen i den privata sektorn och kredittillväxten samt ungdomsarbetslösheten över de vägledande tröskelvärdena.

BNP i fasta priser sjönk relativt svagt under 2020, med 1,8 %, till följd av covid-19-krisen, och nådde sin nivå före krisen igen under första kvartalet 2021. Den reala tillväxten väntas uppgå till 5,8 % under 2021 och 3,7 % under 2022, vilket gör att BNP i löpande priser 2022 blir 17,6 % högre än 2019.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

·Riskerna i samband med hållbarheten i balanserna gentemot omvärlden är fortsättningsvis begränsade. Bytesbalansen och nettoutlandsställningen är påtagligt positiva.

·Enhetsarbetskostnaderna ökade betydligt under 2020, vilket delvis återspeglar tillfällig hamstring av arbetskraft under covid-19-krisen. Arbetslösheten och ungdomsarbetslösheten ökade under 2020 till följd av krisen.

·Den privata sektorns skuldkvot i förhållande till BNP var mycket hög och låg på omkring 317 % 2020, trots en viss nedgång på senare tid från och med andra halvåret 2020, och drivs främst av företagens skuldsättning. Gränsöverskridande utlåning av koncerninterna företag som är verksamma i Luxemburgs globala finanscentrum står för 80 % av företagens skulder, vilket minskar riskerna.

·Hushållens skuldsättning ökade ytterligare under 2020 till cirka 69 % av BNP, vilket ligger under referensvärdena, även om den var betydligt högre jämfört med disponibel inkomst (170 %). Bolånen accelererade ytterligare mot bakgrund av de exceptionella bostadsprisökningarna. Detta har föranlett den nationella systemrisknämnden att aktivera gränserna för makrotillsyn (belåningsgrad) och att öka den kontracykliska kapitalbufferten från och med januari 2021.

·Bostadspriserna har stigit med tvåsiffriga tal sedan pandemins utbrott, med tydliga tecken på potentiell övervärdering. Prisökningarna förväntas dock dämpas till följd av att de antagna åtgärderna genomförs. De omfattar reformer av markanvändning och fastighetsbeskattning för att bidra till att komma till rätta med det strukturella bostadsunderskottet. Investeringarna i bostadsbyggande ökar också i syfte att förbättra det offentliga utbudet av överkomliga bostäder.

·Banksektorn är välkapitaliserad och likvid, även om lönsamheten sjönk 2020. Andelen nödlidande lån har förblivit mycket låg, även på grund av lägliga och lämpliga politiska åtgärder, bland annat moratorier och system för korttidsarbete. En fortsatt dynamisk ökning av bolånen, i ett läge där hushållens skuldsättning redan är hög, utgör en risk för banksektorn.

Då covid-19-krisen startade hade Luxemburg inga konstaterade makroekonomiska obalanser även om fanns vissa risker som gällde de ökande bostadspriserna och hushållens skuldsättning. Dessa risker har ökat ytterligare. Sammantaget anser inte kommissionen att det i nuläget är nödvändigt att göra någon ytterligare fördjupad analys inom ramen för obalansförfarandet.

4.17.    UNGERN

I den föregående omgången av förfarandet vid makroekonomiska obalanser konstaterades inga makroekonomiska obalanser i Ungern. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och 2020 ligger indikatorerna för den finansiella nettoutlandsställningen, tillväxten i enhetsarbetskostnaden, den offentliga skulden, finansiella sektorns skulder och ungdomsarbetslösheten över de vägledande tröskelvärdena.

Efter att ha sjunkit med 4,7 % under 2020 väntas BNP i fasta priser öka med 7,4 % 2021 och 5,4 % 2022. BNP i löpande priser väntas 2022 vara 25,1 % högre än 2019 års nivå.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

· Externt kvarstår sårbarheter, även om den stora negativa nettoutlandsställningen främst består av utländska direktinvesteringar. Nettoutlandsställningen förbättrades gradvis fram till 2020 och förväntas fortsätta att öka framöver. Bytesbalansen vände till –1,5 % av BNP 2020 och väntas förbli på det hela taget stabil 2021 och 2022.

·Kraftiga ökningar av nominella enhetsarbetskostnader har hittills delvis uppvägts av valutadeprecieringar. Lönerna kommer att öka under 2021 och 2022, vilket också påverkas av en höjning av minimilönen och löneökningar inom den offentliga sektorn, vilket kommer att återgå till den trend med stark tillväxt som rådde före pandemin. Trots en återhämtning i produktiviteten förväntas enhetsarbetskostnaderna öka markant. Liksom andra länder i regionen fortsatte Ungern att vinna exportmarknadsandelar, som drog nytta av de senaste projekten för inkommande utländska direktinvesteringar. De officiella valutareserverna har återhämtat sig något sedan början av 2020.

·Den privata sektorns skuldsättning ökade 2020 till följd av förmånliga låneprogram och ett skuldmoratorium som infördes under covid-19-pandemin. Hushållens skuldkvot i förhållande till BNP är fortfarande bland de lägsta i EU. Nästan två femtedelar av icke-finansiella företags inhemska lån är i utländsk valuta. Krisen ledde till en tillfällig försämring på arbetsmarknaden. Arbetslösheten uppgick till 4,3 % 2020, men förväntas börja sjunka under 2021.

·De reala bostadsprisernas ökningstakt sjönk till 1,9 % 2020 (5 % i nominella termer), efter en markant dynamik under de fem åren. De nominella bostadsprisökningarna ökade märkbart under första halvåret 2021, till 11,9 % under det andra kvartalet. Bostadspriserna visar tecken på potentiell övervärdering på vissa områden, vilket innebär vissa utmaningar när det gäller överkomliga priser. Bostadsbyggandet har expanderat till följd av olika politiska initiativ.

·Den offentliga skulden ökade med 15 procentenheter 2020 till 80,1 % av BNP, främst på grund av ytterligare upplåning på grund av covid-19-krisen och omvärderingen av skulden i utländsk valuta. Den beräknas minska till strax över 77 % av BNP fram till 2022, även om de diskretionära utgifterna fortsättningsvis är på en hög nivå till följd av oförutsedda vinster. Bruttofinansieringsbehoven är stora, men väntas minska på grund av den ökande genomsnittliga löptiden. Centralbanken har ett generöst program för köp av tillgångar som absorberar omkring två tredjedelar av de statspapper som emitterats. Banksektorn är på det hela taget sund, men återkopplingen från den offentliga sektorn är av betydelse, eftersom innehav av statspapper står för nästan en femtedel av banktillgångarna. Den finansiella sektorns ökande skulder förklaras delvis av likviditetsförstärkande penningpolitiska åtgärder till stöd för ekonomin under 2020. Tillbakadragandet av lånemoratorierna kan innebära utmaningar för banksektorn, vars primärkapitalrelation är lägre än EU-genomsnittet.

Då covid-19-krisen startade hade Ungern inga konstaterade makroekonomiska obalanser, visserligen med risker relaterad till kostnadstryck, statsskuldens struktur och bostadsmarknaden. Covid-19-krisen medför att dessa risker har bestått. Sammantaget anser inte kommissionen att det i nuläget är nödvändigt att göra någon ytterligare fördjupad analys inom ramen för obalansförfarandet.

4.18.    ΜΑLTA

I den förra omgången av obalansförfarandet konstaterades inga makroekonomiska obalanser i Malta. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger två indikatorer över de vägledande tröskelvärdena, nämligen den privata skuldsättningen och tillväxten i enhetsarbetskostnaden.

Efter att ha sjunkit med 8,3 % under 2020 väntas BNP i fasta priser att öka med 5 % 2021 och 6,2 % 2022 mot bakgrund av en stark återhämtning från covid-19-krisen, varför BNP i löpande priser 2022 kommer att vara 7,3 % högre än 2019 års nivå.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

·Den finansiella nettoutlandsställningen är mycket positiv, vilket speglar Maltas ställning som ett internationellt finanscentrum. Maltas bytesbalans uppvisade stora överskott i tre år fram till 2019 då den övergick i ett underskott på -2,9 % 2020, främst till följd av en nedgång i turismen. Bytesbalansen väntas fortsätta att uppvisa ett måttligt underskott under prognosperioden. Enhetsarbetskostnaden ökade kraftigt under 2020 mot bakgrund av en kraftigt sjunkande produktivitet då politiska åtgärder höll sysselsättningen upp, men den väntas ligga kvar på ungefär samma nivå under 2021 för att sjunka något 2022.

·Den privata skuldkvoten ökade under 2020 till cirka 139 % och ligger därför något över resultattavlans tröskelvärde. Skuldkvoten väntas ligga kvar på den nivån under 2021. Bolagens skuldsättning ökande under 2020 från en redan hög nivå, men vänta sjunka något under 2021. Det har visserligen vidtagits åtgärder för att komma till rätta med vissa problem med regelverket mot penningtvätt, men Malta har lagts till i listan över jurisdiktioner under utökad övervakning av arbetsgruppen för finansiella åtgärder (ett mellanstatligt organ mot penningtvätt). Följderna av det beslutet tros dock bli begränsade om de identifierade bristerna åtgärdas snabbt, vilket Malta har åtagit sig att göra. Hushållens skuldsättning ökade kraftigt 2020 och väntas ligga kvar på samma nivå under 2021, på precis över 100 % av hushållens disponibla bruttoinkomster. Hushållens skulder består till största delen av bolån. Bostadspriserna har stigit ständigt på senare år och vissa indikatorer tyder på en eventuell övervärdering. Ökningen var dock lägre under 2020. Data från första halvan 2021 tyder på att ökningen har tagit fart igen.

·Statsskulden ökade med 13 procentenheter under 2020, till 53,4 % av BNP på grund av covid-19-krisen, vilket speglar hur djup lågkonjunkturen är och framför allt omfattningen på de statliga stödåtgärderna. Den förväntas fortsätta att öka under 2021 och 2022 och sjunka till precis över 60 % vid 2031.

·Banksektorn är välkapitaliserad med en stark likviditetsställning. Avsättningsnivåerna ökade och täckningsgraden stärktes men lönsamheten rasade 2020. Andelen nödlidande lån låg på en måttlig nivå på 3,6 % under 2020.Framöver kommer det att vara viktigt att noga övervaka utfasningen av de offentliga stödsystemen, till exempel moratoriet för skuldåterbetalningar och garantisystemen. En översyn av insolvensregelverket pågår. Bankernas exponering mot fastighetsmarknaden är stor.

·Arbetslösheten är fortsatt låg. Den ökade något till 4,4% under 2020, vilket speglar covid-19-krisens effekter. När återhämtningen nu tar fart, väntas den sjunka under 2021 och 2022 vara tillbaka på nästan samma nivå som före krisen.

Då covid-19-krisen startade hade Malta inga konstaterade makroekonomiska obalanser även om relativt dynamiska bostadsprisökningar innebar begränsade risker, också med tanke på bankernas exponering mot fastigheter. Under covid-19-krisen dämpades bostadprisökningarna något, men de kräver fortfarande övervakning. Den privata och offentliga skuldsättningen har ökat. Sammantaget anser inte kommissionen att det i nuläget är nödvändigt att göra någon ytterligare fördjupad analys inom ramen för obalansförfarandet.

4.19.    NEDERLÄNDERNA

I juni 2021 slog kommissionen fast att Nederländerna hade makroekonomiska obalanser som främst gällde den privata sektorns stora skuldstockar och ett stort bytesbalansöverskott, som är relevanta för de andra medlemsstaterna. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger flera indikatorer över de vägledande tröskelvärdena, nämligen bytesbalansens treåriga genomsnitt, den nominella enhetsarbetskostnaden, den privata sektorns skuldsättning och bostadsprisökningarna

Efter att ha sjunkit med 3,8 % under 2020 väntas BNP i fasta priser att öka med 4 % 2021 och 3,3 % 2022. BNP i löpande priser väntas 2022 vara 10,2 % högre än 2019 års nivå.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

· Bytesbalansöverskottet sjönk till 7 % av BNP under 2020, men det treåriga genomsnittet på 9,1 % ligger kvar mycket över resultattavlans tröskelvärde. Minskningen under 2020 var följden av minskade primärinkomster, i huvudsak avkastning på investeringar. Handelsbalansen var stabil under 2020, men med lägre underliggande handelsvolymer. Ur ett sparandeperspektiv ökade överskotten i hushålls- och bolagssektorerna, men det uppvägdes med råge av den offentliga sektorn, som började låna kraftigt för att genomföra krisrelaterade offentligfinansiella stödåtgärder. Den övergripande sparkvoten i Nederländerna är fortsatt hög i förhållande till fundamenta och jämfört med andra EU-länder. För 2021 och 2022 väntas sparandeöverskottet att öka måttligt när det offentliga underskottet börjar krympa.

·Den privata skuldsättningen fortsatte att öka under 2020 till knappt 234 % av BNP och fortsätter att med råge överskrida resultattavlans tröskelvärde. Den höga nivån på bolagens skulder, som främst drivs på av de multinationella företagens koncerninterna skulder, låg i stort sett på en stabil nivå under 2020. Hushållens skuldkvot ökade till över 100 % av BNP, främst på grund av BNP-minskningen, men väntas sjunka under 2021 när den ekonomiska aktiviteten återhämtar sig från covid-19-krisen.

·De reala bostadspriserna ökade med 6 % under 2020, med tecken på en potentiell övervärdering. De höga bostadspriserna drivs på av ett flertal långvariga faktorer på både efterfråge- (låga räntor i kombination med avdragsrätt för bolåneräntor och en underutvecklad privat hyresmarknad) och utbudssidan (bostadsbyggandet följer inte med befolkningsutvecklingen). Bostadsprisökningarna väntas hålla i sig och ligga över tröskelvärdet under 2021.

När covid-19-krisen startade hade Nederländerna ett långvarigt stort inhemskt sparandeöverskott tillsammans med hög privat skuldsättning. Sparandeöverskottet sjönk något under covid-19-krisen, men väntas öka igen framöver. Den privata sektorns skuldsättning är fortsatt hög. Sammantaget anser kommissionen, också med tanke på att obalanser konstaterades i juni, att det är lämpligt att undersöka vidare om obalanserna kvarstår eller håller på att avvecklas.

4.20.    ÖSTERRIKE

I den förra omgången av obalansförfarandet konstaterades inga makroekonomiska obalanser i Österrike. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger den offentliga skuldsättningen, bostadsprisökningarna och tillväxten i enhetsarbetskostnaden över de vägledande tröskelvärdena.

Efter en kraftig nedgång i den ekonomiska aktiviteten på -6,7 % under 2020 väntas BNP i fasta priser öka med 4,4 % 2021. Med den pågående ekonomiska återhämtningen väntas BNP i fasta priser växa med 4,9% under 2022, vilket gör att BNP i löpande priser kommer att ligga 8,8 % över 2019 års nivå.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

· Sårbarheterna gentemot omvärlden och konkurrenskraftsproblemen är fortsatt begränsade. Bytesbalansöverskottet sjönk till 1,9 % av BNP under 2020 och bytesbalansen väntas i stort vara i balans framöver. Den finansiella nettoutlandsställningen är fortsatt måttligt positiv. Den tillfälliga ökningen av enhetsarbetskostnaden under 2020 speglar en tillfälligt lägre produktivitet mot bakgrund av hamstringen av arbetskraft under covid-19-krisen.

·Den privata sektorns skuldkvot steg till ungefär 131 % av BNP under 2020, främst på grund av BNP-nedgången till följd av covid-19-krisen och vissa nettokreditflöden, främst till bolagen. Den utvecklingen ska enligt prognoserna vända under 2021 till följd av den ekonomiska återhämtningen.

·Statsskulden avvek från sin nedåtgående bana och ökade med 13 procentenheter 2020, till 83,2 % av BNP, som en direkt följd av de automatiska stabilisatorerna och de omfattande finanspolitiska åtgärder som vidtogs. Den offentliga skuldkvoten väntas börja sjunka under 2021.

·Riskerna med koppling till banksektorn förefaller vara begränsade. Bankerna har få nettoexponeringar gentemot grannländerna, har förbättrat kapitaliseringen och sänkt hävstången. Andelen nödlidande lån har sjunkit stadigt sedan 2014 och låg på 2,0 % 2020.

·De reala bostadspriserna steg snabbt med 6,2 % under 2020 och det finns indikationer på en potentiell övervärdering. Bostadspriserna har fortsatt att öka under de två första kvartalen 2021. Parallellt har kredittillväxten accelererat under 2021 och nivån på hushållens skuldsättning ligger i linje med sin långvariga nivå.

·På arbetsmarknaden bidrog systemen för korttidsarbete till att lindra konjunkturnedgångens effekter på arbetslösheten, vilket i stället ledde till en stor nedgång i antalet arbetade timmar. Arbetslösheten ökade måttlig under 2020, till 5,4 %, men väntas sjunka från och med 2021.

Österrike gick in i covid-19-krisen utan några konstaterade makroekonomiska obalanser. Till följd av covid-19-krisen har den offentliga och den privata skuldsättningen ökat och bostadspriserna är på väg upp, men de här tendenserna väntas delvis slå om framöver. Sammantaget anser inte kommissionen att det i nuläget är nödvändigt att göra någon ytterligare fördjupad analys inom ramen för obalansförfarandet.

4.21.    POLEN

I den förra omgången av obalansförfarandet konstaterades inga makroekonomiska obalanser i Polen. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger indikatorerna för den finansiella nettoutlandsställningen, tillväxten i enhetsarbetskostnaden och bostadsprisökningarna över de vägledande tröskelvärdena.

Efter att ha sjunkit med 2,5 % under 2020 väntas BNP i fasta priser att öka med 4,9 % 2021 och 5,2 % 2022. BNP i löpande priser väntas 2022 vara 23,6 % högre än 2019 års nivå.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

· Sårbarheterna gentemot omvärlden är fortsätt begränsade, eftersom den visserligen negativa finansiella nettoutlandsställningen gradvis förbättrades fram till 2020. Dessutom utgörs den finansiella nettoutlandsställningen främst av en ackumulerad stock av utländska direktinvesteringar och en stor del av inflödet av utländska direktinvesteringar kommer från återinvesterade vinstmedel. Enligt prognoserna kommer den att fortsätta att förbättras under 2021 och 2022. Bytesbalansöverskottet växte under 2020 men väntas minska något under 2021.

·Den privata sektorns skuldsättning är fortsatt låg, eftersom hushållen och icke-finansiella bolag i Polen fortfarande är bland de minst skuldsatta i EU. Den privata skuldkvoten ökade under 2020, men väntas sjunka under 2021.

·Bostadsprisökningarna uppgick till 7,1 % under 2020, då låga räntor och ökat sparande under pandemin ledde till en plötsligt ökad efterfrågan på bostäder. Bolåneökningen är dock fortsatt begränsad hittills. När återhämtningen i byggbranschen tar fart kommer bostadsutbudet att öka och det väntas leda till att bostadsprisökningarna avtar under 2021.

·Banksektorn är fortfarande välkapitaliserad och i bra form, trots pandemin. Andelen nödlidande lån sjönk under 2020, men är jämförelsevis hög och kan öka framöver till följd av covid-19-krisen. Statsskulden ökade till 57,4 % av BNP under 2020, jämfört med 45,6 % 2019, främst till på grund av ökad upplåning till följd av covid-19-krisen. Den väntas börja sjunka igen 2021.

·Trots covid-19-krisen har förhållandena på arbetsmarknaden fortsatt att förbättras. Arbetslösheten sjönk något under 2020, men väntas öka marginellt till 3,3 % under 2021 till följd av utfasningen av offentliga stödåtgärder. En framväxande arbetskraftsbrist har satt tryck på enhetsarbetskostnaden, som ökade med 6,3 % under 2020. Arbetskraftsbristen spås minska något när migranter återvänder och den uppdämda efterfrågan avtar. Löneökningarna väntas bli stora, men en markant produktivitetsökning väntas dämpa ökningen av enhetsarbetskostnaden.

Då covid-19-krisen startade hade Polen inga konstaterade makroekonomiska obalanser, även om en negativ finansiell nettoutlandsställning innebar en begränsad risk. Covid-19-krisen har lett till att statsskulden har ökat och bostadsprisökningarna tagit fart, men tillhörande risker verkar vara begränsade. Sammantaget anser inte kommissionen att det i nuläget är nödvändigt att göra någon ytterligare fördjupad analys inom ramen för obalansförfarandet.

4.22.    PORTUGAL

I juni 2021 slog kommissionen fast att Portugal hade makroekonomiska obalanser, särskilt relaterade till de stora stockarna av nettoutlandsskulder, privata och offentliga skulder och en stor andel nödlidande lån i ett läge med en svag produktivitetsutveckling. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger flera indikatorer över de vägledande tröskelvärdena, nämligen den finansiella nettoutlandsställningen, den privata och den offentliga skuldsättningen, bostadsprisökningarna, tillväxten i enhetsarbetskostnaden och arbetskraftsdeltagandet. ( 44 )

Efter att ha sjunkit med 8,4 % under 2020 till följd av covid-19-pandemin väntas BNP i fasta priser öka med 4,5 % 2021 och 5,3 % 2022. BNP i löpande priser väntas 2022 vara cirka 5,7 % högre än 2019 års nivå.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

·Hållbarheten i balanserna mot omvärlden är ett fortsatt problem på grund av den stora stocken nettoutlandsskulder, mot bakgrund av en viss försämring av bytesbalansen under covid-19-krisen. Trots landets stora exponering mot utlandsturism hade dock kvoten mellan den finansiella nettoutlandsställningen och BNP i mitten av 2021 återhämtat sig till nivåerna före pandemin. Den spås förbättras ytterligare under prognosperioden. Efter år med måttlig tillväxt ökade den nominella enhetsarbetskostnaden kraftigt under 2020 och hamnade över det vägledande tröskelvärdet, men väntas falla något framöver.

·Den nedåtgående trenden för den privata sektorns skuldsättning avbröts under covid-19-krisen 2020, främst på grund av den ekonomiska tillbakagången, som ökade på den privata skuldkvoten med 14 procentenheter till nära 164 % av BNP. Om vi blickar framåt kommer den privata skuldsättningen att återgå till sin nedåtgående bana. Med draghjälp av moratorierna för skuldåterbetalning fortsatte andelen nödlidande lån att sjunka under pandemin och uppgick 2020 till 4,9 %. Framöver kommer det att vara viktigt att noga övervaka utfasningen av de offentliga stödsystemen, till exempel moratoriet för skuldåterbetalningar och garantisystemen. Dessutom är banksektorns kapitaltäckningskvot och lönsamhet låga.

·Statsskulden ökade med 19 procentenheter under 2020 till den högsta noteringen någonsin på 135,2 % av BNP, på grund av ett plötsligt primärt underskott och en ogynnsam snöbollseffekt med anledning av covid-19-krisen. Den offentliga skuldkvoten väntas återgå till sin nedåtgående bana under 2021. Det finns visserligen förmildrande omständigheter med koppling till den offentliga skuldkvotens profil och sammansättning samt den betydande kontantbufferten, men den väntas ligga över nivån före pandemin under flera år. Risker förknippade med kopplingen mellan den finansiella och den offentliga sektorn finns kvar och kan förvärras av ökande sårbarheter i bolagssektorn med koppling till pandemin.

·De reala bostadsprisökningarna överskred det vägledande tröskelvärdet i fem år i rad fram till 2020. Bostadspriserna visar tecken på en potentiell övervärdering. Bostadsprisökningarna har dock avstannat under 2021, med draghjälp av ökande byggvolymer och en återhållsamt efterfrågan i vissa marknadssegment.

·Arbetskraftsdeltagandet sjönk under 2020. Detta sammanföll med en liten ökning av arbetslösheten. Både arbetskraftsdeltagandet och arbetslösheten väntas börja förbättras i år.

Då covid-19-krisen startade hade Portugal sårbarheter som gällde stora stockar av utlandsskulder och privata och offentliga skulder i ett läge med låg produktivitetstillväxt. Covid-19-krisen har lett till att skuldkvoterna har ökat ytterligare. Sammantaget anser kommissionen, också med tanke på att obalanser konstaterades i juni, att det är lämpligt att undersöka vidare om obalanserna kvarstår eller håller på att avvecklas.

4.23.    RUMÄNIEN

I juni 2021 slog kommissionen fast att Rumänien hade makroekonomiska obalanser, särskilt ett ihållande betydande bytesbalansunderskott i en situation med ett stort underskott i de offentliga finanserna, medan det tidigare överhettningstrycket höll på att avta. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger flera indikatorer över de vägledande tröskelvärdena, nämligen bytesbalansen, den finansiella nettoutlandsställningen och tillväxten i enhetsarbetskostnad.

Efter att ha sjunkit med 3,9 % under 2020 till följd av covid-19-krisen väntas BNP i fasta priser att öka med 7 % 2021 och 5,1 % 2022. BNP i löpande spås 2022 överskrida 2019 års nivå med 21,4 %.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

·När det gäller hållbarheten i balanserna mot omvärlden uppgick bytesbalansunderskottet till 5 % av BNP 2020 och det spås öka under 2021 till cirka 6 % av BNP, främst på grund av en starkt negativ handelsbalans. Den finansiella nettoutlandsställningen ska förbli stabil på runt -48% av BNP 2021 och 2022. Den finansiella nettoutlandsställningen exklusive instrument utan risk för betalningsinställelse (Nendi) är svagt negativ.

·Konkurrenskraften påverkades dessutom negativt till följd av en markant ökning av den nominella enhetsarbetskostnaden under 2020, delvis på grund av ett kraftigt produktivitetsfall mot bakgrund av hamstring av arbetskraft under covid-19-krisen. Under 2021 och 2022 väntas en kraftigt återhämtad produktivitet begränsa enhetsarbetskostnadsökningar trots jämförelsevis stor ökning av ersättningen per anställd. 

·Bostadspriserna ökade något under 2020, men väntas öka snabbare under 2021.

·Den offentliga skuldkvoten, som fortfarande ligger väl under tröskelvärdet på 60 % av BNP, ökade med 12 procentenheter under 2020 på grund av krisåtgärder och ett fortsätt budgetunderskott. Den offentliga skuldkvoten väntas öka till 49,3 % av BNP 2021 och fortsätta att öka 2022.

·Andelen nödlidande lån i banksektorn låg på en stabil nivå runt 4 % av alla lån under 2020 och i början av 2021. Skuldsättningen är mycket låg i den privata sektorn.

·Arbetslösheten ökade till 5 % under 2020. Den väntas ligga kvar på samma nivå 2021 för att sedan börja sjunka. Ungdomsarbetslösheten ökade också under 2020 och väntas fortsätta att öka ytterligare under 2021.

Då covid-19-krisen startade hade Rumänien sårbarheteter med koppling till ett ökande bytesbalansunderskott, en försämrad ställning gentemot utlandet och stora förluster i kostnadskonkurrenskraften. Covid-19-krisen har lett till att statsskulden har ökat, men från en låg nivå. Sammantaget anser kommissionen, också med tanke på att obalanser konstaterades i juni, att det är lämpligt att undersöka vidare om obalanserna kvarstår eller håller på att avvecklas.

4.24.    SLOVENIEN

I den förra omgången av obalansförfarandet konstaterades inga makroekonomiska obalanser i Slovenien. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020, ligger bytesbalansöverskottet, tillväxten i enhetsarbetskostnad, den offentliga bruttoskulden och ungdomsarbetslösheten över de vägledande tröskelvärdena.

Efter att ha sjunkit med 4,2 % under 2020 väntas BNP i fasta priser öka med 6,4 % 2021 och 4,2 % 2022. BNP i löpande priser väntas 2022 vara 11,1 % högre än 2019 års nivå.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

·Det stora bytesbalansöverskottet ökade ytterligare, från 6 % till 7,4 % av BNP under 2020, vilket gjorde att det treåriga genomsnittet hamnade ovanför det övre vägledande tröskelvärdet. Bytesbalansöverskottet väntas sjunka något under 2021 och 2022. Den negativa finansiella nettoutlandsställningen har stadigt förbättrats sedan 2012 och uppgick till -15,2 % av BNP 2020 och väntas ligga nära balans 2022. Sloveniens exportmarknadsandel har vuxit märkbart de senaste åren.

·Den privata sektorns skuldsättning ökade något under 2020, till 69,7 % av BNP, och ligger fortfarande under sundhetsvärdet och riktvärdet för fundamenta. Ökningen speglar främst BNI-fallet eftersom kreditflödena var negativa under 2020. Bostadspriserna ökade med 5,2% i linje med den senaste utvecklingen.

·Banksektorn är fortsatt välkapitaliserad, lönsamheten sjönk bara något och andelen nödlidande lån fortsatte att minska under 2020.

·Statsskulden ökade till 79,8 % av BNP under 2020, jämfört med 65,6 % 2019, främst på grund av ökad upplåning till följd av covid-19-krisen och till mindre till på grund av det stora BNP-fallet under 2020. Statsskulden väntas sjunka under 2021 och 2022.

·Förhållandena på arbetsmarknaden försämrades något till följd av covid-19-pandemin. Arbetslösheten ökade till 5 % under 2020, jämfört med 4,5 % 2019. Ungdomsarbetslösheten, som sjunkit kraftigt tidigare år, steg brant, från 8,1 % 2019 till 14,2 % 2020. Data från 2021 tyder dock på förbättrade förhållanden på arbetsmarknaden och sjunkande arbetslöshetssiffror. Enhetsarbetskostnaden ökade med 7,4 % under 2020, mot bakgrund av den hamstring av arbetskraft som är förknippad med covid-19-krisen. Förbättrad produktivitet under återhämtningen väntas leda till sjunkande enhetsarbetskostnader under 2021 och 2022.

Då covid-19-krisen startade hade Slovenien inga konstaterade makroekonomiska obalanser, men en hög statsskuld, som innebär en begränsad risk. Covid-19-krisen har lett till att statsskulden har ökat och till att det redan stora bytesbalansöverskottet har ökat ytterligare. Sammantaget anser inte kommissionen att det i nuläget är nödvändigt att göra någon ytterligare fördjupad analys inom ramen för obalansförfarandet.

4.25.    SLOVAKIEN

I den förra omgången av obalansförfarandet konstaterades inga makroekonomiska obalanser i Slovakien. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger indikatorerna för den finansiella nettoutlandsställningen, den reala effektiva växelkursen, tillväxten i enhetsarbetskostnaden och bostadsprisökningarna över de vägledande tröskelvärdena.

Efter att ha sjunkit med 4,4 % under 2020 väntas BNP i fasta priser att öka med 3,8 % 2021 och 5,3 % 2022, vilket gör att BNP i löpande priser 2022 kommer att ligga 13,6 % över 2019 års nivå.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

· Sårbarheterna gentemot omvärlden finns kvar. Den finansiella nettoutlandsställningen låg på cirka -66 % av BNP 2020, vilket fortfarande är betydligt högre än tröskelvärdet. Till största del beror detta på skulder utan risk för betalningsinställelse med koppling till tidigare investeringsflöden, som kan vara stabilare och därmed innebära en lägre risk. Den finansiella nettoutlandsställningen väntas förbättras gradvis under 2021 och 2022 mot bakgrund av positiva nettoutlåningsflöden.

·Enhetsarbetskostnaden ökade mycket redan före pandemin och ökade ännu mer 2020. Den senaste utvecklingen speglar dock främst hamstringen av arbetskraft under covid-19-krisen. Framöver väntas tillväxten i enhetsarbetskostnaden avta markant på grund av den omvända effekten av arbetskraftshamstringen på produktiviteten, medan den stora ökningen av ersättningen per anställd kommer att fortsätta att tynga den. Den HIKP-baserade reala effektiva växelkursen låg något över tröskelvärdet 2020, men detta har inte inverkat negativt på exportmarknadsdelen. Den höga exportkoncentrationen i några få branscher och integrationen i de globala värdekedjorna är dock ständiga riskfaktorer.

·Den privata sektorns skuldsättning, särskilt hushållens bolåneskulder, har ökat i flera år men tillväxttakten har mattats av. Hushållens skuldsättning ökade till cirka 47 % av BNP under 2020. Den ligger något under sundhetsnivåerna men överstiger den nivå som fundamenta förutsätter.

·De reala bostadspriserna ökade med 7,2 % under 2020, vilket kan ha bidragit till att öka hushållens skuldsättning. Bostadspriserna visar tecken på en potentiell övervärdering. Bostadsprisökningarna väntas avta under 2021.

·Till följd av en stödjande finanspolitik ökade statsskulden med 12 procentenheter till 59,7 % av BNP under 2020. Den spås öka marginellt 2021 för att därefter sjunka till cirka 60 % av BNP, med stöd av robust tillväxt, låga räntor och sjunkande primära budgetunderskott.

·Banksektorn är sund med starka kapitalbuffertar. Andelen nödlidande lån fortsatte att sjunka under 2020 och ligger lägre än EU-genomsnittet, men kan komma att öka när krisåtgärderna upphör. Exponeringen mot bostadsmarknaden i bankernas balansräkningar har ökat.

Då covid-19-krisen började hade Slovakien inga konstaterade makroekonomiska obalanser, även om hållbarheten i balanserna mot omvärlden, ett inhemskt pristryck och beroendet av bilindustrin innebar vissa risker. Covid-19-krisen har lett till att vissa risker har ökat. Sammantaget anser inte kommissionen att det i nuläget är nödvändigt att göra någon ytterligare fördjupad analys inom ramen för obalansförfarandet.

4.26.    FINLAND

I den förra omgången av obalansförfarandet konstaterades inga makroekonomiska obalanser i Finland. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger två indikatorer, den privata sektorns skuldsättning och den offentliga bruttoskuldsättningen, över de vägledande tröskelvärdena.

Efter att ha sjunkit med 2,9 % under 2020 väntas BNP i fasta priser öka med 3,4 % 2021 och 2,8 % 2022. BNP i löpande priser väntas 2022 vara 8,7 % högre än 2019 års nivå.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

· När det gäller den externa sidan blev bytesbalansen positiv och handelsöverskottet ökade något under 2020 till följd av en växande exportmarknadsandel. Bytesbalansen väntas uppvisa ett litet överskott framöver. Den finansiella nettoutlandsställningen sjönk till -5,3 % av BNP under 2020. Enhetsarbetskostnaden ökade marginellt till följd av den sjunkande produktivitet som krisen medförde.

·Den privata sektorns skuldsättning fortsatte att öka, där den ökande privata skuldkvoten delvis kan förklaras av BNP-fallet. Den utvecklingen ska enligt prognoserna vända 2021 när den ekonomiska återhämtningen har befästs. Dock väntas gynnsamma kreditvillkor, bland annat låga räntor och snabbt ökande bostadsbyggande, bidra till den ökande privata skuldkvoten, om effekterna av lågkonjunkturen till följd av covid-19 mattas av.

·Statsskulden ökade till 69,5 % av BNP under 2020, jämfört med 59,5 % 2019, på grund av regeringens finanspolitiska krisåtgärder och, i mindre utsträckning, BNP-fallet 2020. Statsskulden väntas stabilisera sig på 71 % från och med 2021.

·Banksektorn är fortsatt välkapitaliserad. Andelen nödlidande lån är låg och ligger i stort sett kvar på samma nivå och väntas inte öka i någon större utsträckning. Covid-19-krisen har inte haft några uppenbara effekter på skuldbetalning eller antalet bolagskonkurser. Riskerna för den finansiella stabiliteten är fortsatt begränsade, trots stora internationella exponeringar, särskilt mot de andra nordiska länderna.

·Förhållandena på arbetsmarknaden försämrades bara marginellt under krisen, tack vare statliga stödåtgärder som begränsade ökningen av arbetslösheten till 1,1 procentenheter, dvs. 7,8 % 2020. Arbetslösheten ska enligt prognoserna börja sjunka från och med 2021, i takt med att ekonomin återhämtar sig, men väntas inte sjunka till nivån före pandemin före 2023.

Då covid-19-krisen startade hade Finland inga konstaterade makroekonomiska obalanser även om det fanns sårbarheter som var kopplade till den privata sektorns skuldsättning. Covid-19-krisen har lett till att den privata skuldkvoten har ökat, men riskerna är fortsatt begränsade. Sammantaget anser inte kommissionen att det i nuläget är nödvändigt att göra någon ytterligare fördjupad analys inom ramen för obalansförfarandet.

I juni 2021 slog kommissionen fast att Sverige hade makroekonomiska obalanser som gällde övervärderade bostadspriser i kombination med hushållens höga och ökande skuldsättning. I den uppdaterade resultattavlan med statistik till och med 2020 ligger två indikatorer över de vägledande tröskelvärdena, nämligen den privata skuldsättningen och ungdomsarbetslösheten.

4.27.    SVERIGE

Efter att ha sjunkit med 2,8 % under 2020 väntas BNP i fasta priser öka med 3,9 % 2021 och 3,5 % 2022. BNP i löpande priser väntas 2022 vara 9,9 % högre än 2019 års nivå.

Här följer en sammanfattning av utvecklingen av betydelse för obalansförfarandet:

· Bytesbalansöverskottet ökade till 5,7 % av BNP under 2020 medan den finansiella nettoutlandsställningen sjönk något till nära 16 % av BNP. Under 2021 och 2022 väntas bytesbalansöverskottet ligga kvar på cirka 5 % av BNP. Exportmarknadsandelen fortsatte att öka under 2020. Den reala effektiva växelkursen apprecierades med 3 % under 2020 efter tre års depreciering. 

·Den privata sektorns skuldsättning fortsatte sin uppåtgående trend och nådde 2020 en ny toppnotering på cirka 216 % av BNP. Både hushållens och bolagens skulder ligger över sundhetsvärdet och riktvärdet för fundamenta. Under 2021 väntas den privata skuldsättningen stabiliseras på en hög nivå medan den finansiella nettoförmögenheten väntas bli mer negativ. Hushållens skuldsättning ökade till cirka 95 % av BNP under 2020. Bolånen till hushållen fortsatte att öka första halvåret 2021. Bostadspriserna accelererade under 2020 och särskilt starkt under andra kvartalet 2021. Bostadspriserna är fortsatt totalt sett mycket höga med tecken som tyder på en övervärdering.

·Statsskulden är fortsatt låg trots betydande stödåtgärder under pandemin. Under 2020 ökade statsskulden till 39,7 % av BNP. Den väntas börja sjunka under 2021.

·Banksektorn är fortsatt sund. Under pandemin förbättrades primärkapitalrelationen och andelen nödlidande lån sjönk från redan sunda nivåer. Finansinspektionen har under 2021 delvis skärpt de makrotillsynsåtgärder som man lättade på under krisen och återinförde amorteringskravet den 1 september 2021. Oavsett det övergripande sunda finansiella läget är de svenska bankernas bruttosoliditet bland de högsta i EU.

·Arbetslösheten ökade till 8,3 % under 2020, trots de politiska stödåtgärderna. Ungdomsarbetslösheten steg till cirka 24 % under 2020. Arbetslösheten väntas börja sjunka från och med 2021.

Då covid-19-krisen startade hade Sverige sårbarheter som gällde riskerna för övervärderade bostadspriser tillsammans med hushållens höga och ständigt ökande skuldsättning. Under covid-19-krisen har den privata skuldkvoten, bostadspriserna och arbetslösheten ökat. Sammantaget finner kommissionen, också med tanke på att obalanser konstaterades i juni, att det är lämpligt att undersöka vidare om obalanserna kvarstår eller håller på att avvecklas.

För att förbättra de framåtblickande inslagen i resultattavlan bygger analysen i denna rapport i möjligaste mån även på prognoser och framtidsbedömningar för 2021 och tiden därefter samt ”nulägesprognoser” för innevarande år. När sådana uppgifter finns tillgängliga bygger de på kommissionens höstprognos 2021. Annars visar siffrorna främst nulägesprognoser baserade på närmevärden som kommissionens avdelningar tagit fram för denna rapport.

I tabellen nedan sammanfattas de antaganden som använts för prognosernas och nulägesprognosernas siffror för resultattavlans huvudindikatorer. De BNP-siffror som används som nämnare i vissa kvoter härrör från kommissionens höstprognos 2021.

När det gäller förändringen över flera år (t.ex. 5-årsförändringen i exportmarknadsandelar) baseras bara komponenten 2021 och 2022 på prognoser, medan de komponenter som avser 2020 eller tidigare år utgår från de uppgifter från Eurostat som ligger till grund för resultattavlan för obalansförfarandet.

Bilaga 1: Prognoser och nulägesprognoser för resultattavlans huvudindikatorer

Bilaga 2: Obalansförfarandets resultattavla

(1) ()    Europeiska kommissionen, European Economic Forecast, hösten 2021, Institutional paper 160, november 2021. Se även Croitorov O. m. fl. (2021), “The macroeconomic impact of the COVID-19 pandemic in the euro area” Quarterly Report on the Euro Area, DG ECFIN, Europeiska kommissionen, vol. 20, nr 2, del I.

(2) ()    European Securities and Markets Authority (2021), ESMA Risk Dashboard, 3 juni 2021. https://www.esma.europa.eu/sites/default/files/esma50-165-1761_risk_dashboard_no_1_2021.pdf  

(3) ()    Om den amerikanska centralbanken stramar åt penningpolitiken skulle det också kunna påverka finansieringsvillkoren för euroområdets företagssektor, särskilt eftersom globaliseringen har förändrat penningpolitikens transmissionsmekanism och dess spridningseffekter utomlands, och den amerikanska centralbankens penningpolitik har en betydande inverkan på utländska finansiella variabler såsom räntedifferenser för företagsobligationer. Ca’Zorzi M. m. fl. (2021), Making waves – Fed spillovers are stronger and more encompassing than the ECB’s, ECB:s forskningsbulletin nr 83, 15 april 2021, https://www.ecb.europa.eu/pub/economic-research/resbull/2021/html/ecb.rb210415~8639b73bb6.en.html

(4) ()    Se även IMF (2021), Global Financial Stability Report, oktober 2021.

(5) ()    I rapporten om färdigställandet av EMU från den 22 juni 2015 föreslog Jean-Claude Juncker, Donald Tusk, Jeroen Dijsselbloem, Mario Draghi och Martin Schulz att obalansernas betydelse för euroområdet som helhet skulle ägnas större uppmärksamhet. Inbördes beroendeförhållanden och systemomfattande konsekvenser av obalanser tas upp i förordning (EU) nr 1176/2011, i vilken obalanser definieras som ”alla trender som leder till en makroekonomisk utveckling som inverkar negativt på, eller skulle kunna inverka negativt på, ekonomin i en medlemsstat eller i den ekonomiska och monetära unionen, eller i unionen som helhet”. Analysen i denna rapport kompletterar bedömningen i Europeiska kommissionens arbetsdokument Analysis of the Euro Area economy, som åtföljer kommissionens rekommendation till rådets rekommendation om den ekonomiska politiken i euroområdet.

(6) ()    Se även E. Meyermans, V. Rutkauskas och W. Simons (2021), “The uneven impact of the COVID-19 pandemic across the euro area” Quarterly Report on the Euro Area, DG ECFIN, Europeiska kommissionen, vol. 20, nr 2, del II

(7) ()    Euroområdets bytesbalans som nämns och används här baseras på euroområdets betalningsbalansstatistik, vilket överensstämmer med de bytesbalanser som rapporteras av medlemsstaterna i förhållande till handelspartner utanför euroområdet (i enlighet med det ”gemensamma konceptet”). Denna siffra kan skilja sig från summan av medlemsstaternas samlade bytesbalanser på grund av asymmetrier i de bytesbalanssaldon inom euroområdet som rapporterats av de olika nationella statistikmyndigheterna.

(8) ()    Enligt IMF:s uppskattning av euroområdets bytesbalansnorm uppgick denna till 1 % av BNP 2020 (se IMF (2021) External Sector Report, augusti 2021), vilket skulle innebära ett gap på 0,8 % av BNP i förhållande till den konjunkturrensade bytesbalansen (vilket motsvarar 1,8 % av BNP i rapporten). Efter justeringar för de övergående effekterna av covid-19-krisen minskar dock det uppskattade gapet till 0,6 %.

(9) ()    Europeiska kommissionen (2020), “ Impact of macroeconomic developments on fiscal outcomes. ” Report on Public Finances in EMU, Institutional Paper, 133, del III.

(10) ()    När det gäller logiken bakom resultattavlan och hur den ska avläsas, se Europeiska kommissionens (2016), The Macroeconomic Imbalance Procedure. Rationale, Process, Application: A Compendium, European Economy, Institutional Paper 039, november 2016.

(11) ()    Ökningen av antalet medlemsstater med bytesbalansavläsningar som ligger utanför tröskelvärdena mellan 2019 och 2020, som visar sig i diagrammet 2.1.1, beror främst på revideringar av uppgifter.

(12) ()    En bytesbalans i linje med fundamenta (”normal bytesbalansutveckling”) beräknas med hjälp av förenklade regressioner som fångar de viktigaste bestämningsfaktorerna för sparande/investeringsbalansen, däribland fundamenta, politiska faktorer och globala finansiella förhållanden. Se L. Coutinho m.fl. 2018, Methodologies for the assessment of current account benchmarks, European Economy, Discussion Paper 86/2018, för en beskrivning av den metod för att beräkna den fundamentabaserade bytesbalans som används i denna rapport. Metoden liknar den i S. Phillips, m.fl., 2013, The External Balance Assessment (EBA) Methodology, IMF Working Paper, 13/272).

(13) ()    Den finansiella nettoutlandsställningens sundhetsvärden bestäms av maximeringen av signalkraften att förutse en betalningsbalanskris, med beaktande av den landspecifika information som sammanfattas i inkomster per capita. När det gäller metoderna att beräkna sundhetsvärdena för landspecifika NIIP, se A. Turrini och S. Zeugner (2019), Benchmarks for Net International Investment Positions, European Economy, Discussion Paper 097/2019.

(14) ()    Under 2019 uppgick underskottet i bytesbalansen till -19,9 % av BNP. Den stora volatiliteten i uppgifterna om Irlands utrikeshandel är starkt kopplad till multinationella företags verksamhet.

(15) ()    En konjunkturrensad bytesbalans tar hänsyn till konjunktureffekter genom att justera för det inhemska produktionsgapet och handelspartnernas produktionsgap, se M. Salto och A. Turrini (2010), Comparing alternative methodologies for real exchange rate assessment, European Economy, Discussion Paper 427/2010.

(16) ()    En nettoutlandsställning i linje med fundamenta erhålls som en ackumulering över tid av normvärdena för bytesbalansen (se även fotnot 12). För en beskrivning av metoden för att beräkna stockuppgifter i den finansiella nettoutlandsställningen som överensstämmer med fundamenta, se A. Turrini och S. Zeugner, Benchmarks for Net International Investment Positions, European Economy, Discussion Paper 097/2019.

(17) ()    Nendi är en undergrupp till den finansiella nettoutlandsställningen som exkluderar egetkapitalrelaterade komponenter, dvs. kapital och kapitalandelar relaterade till utländska direktinvesteringar och koncerninterna internationella skulder relaterat till direktinvesteringar, och utgör därmed den finansiella nettoutlandsställnigen exklusive instrument utan risk för betalningsinställelse. Se även Europeiska kommissionen, Envisaged revision of selected auxiliary indicators of the MIP scoreboard, teknisk not: https://ec.europa.eu/info/business-economy-euro/economic-and-fiscal-policy-coordination/eu-economic-governance-monitoring-prevention-correction/macroeconomic-imbalance-procedure/scoreboard_en .

(18) ()    Landsspecifika skuldriktvärden har tagits fram av Europeiska kommissionen i samarbete med arbetsgruppen Lime inom kommittén för ekonomisk politik (Europeiska kommissionen, ”Benchmarks for the assessment of private debt”, Note for the Economic Policy Committee, Ares (2017) 4970814) och J.-C. Bricongne, L. Coutinho, A. Turrini and S. Zeugner, ”Is Private Debt Excessive?”, Open Economies Review, 3, 471–512, 2020. Med fundamentabaserade riktvärden är det möjligt att bedöma privata skulder i förhållande till värden som kan förklaras på basis av ekonomiska fundamenta, och som är härledda från regressioner som fångar bestämningsfaktorerna för kredittillväxt och beaktar en given inledande skuldstock. Sundhetsvärden motsvarar den skuldnivå som om den överskrids gör att sannolikheten för en bankkris är relativt hög. Nivåerna bygger på maximeringen av signalkraften att förutse bankkriser genom att minimera sannolikheten för missade kriser och felaktiga varningar och som införlivar landsspecifik information om bankkapitalisering, statsskuld och nivån på den ekonomiska utvecklingen.

(19) ()    När det gäller banklån till icke-finansiella bolag ledde pandemins utbrott i mars 2020 till en snabb ökning av kredittillväxten under de första månaderna, vilket var särskilt markant i Frankrike och Spanien bland de stora medlemmarna i euroområdet (diagram 2.3.4 b). Denna snabba ökning var mer dämpad i Tyskland, mer gradvis i Italien och mindre synlig i EU-länder utanför euroområdet. Samtidigt ökade de gränsöverskridande lånen inom euroområdet när krisen bröt ut. Kredittillväxten sjönk sedan kraftigt och i början av 2021 var ökningstakten i de flesta fall lägre än den var före pandemin. Detta är ett mycket tydligt avsteg från de senaste årens gradvist ökande men i stort sett stabila lån till företag.

(20) ()    För Malta är detta en ungefärlig uppskattning eftersom uppgifter om hushållens BNI inte finns tillgängliga i Eurostats sektorspecifika nationalräkenskaper. Uppskattningen gjordes med hjälp av förhållandet mellan BNP och hushållens BNI, som beräknades utifrån uppgifter om real BNI per capita, som finns tillgängliga i Eurostat (B6G_R_HAB).

(21) ()    Andelen avtal med rörlig ränta för nya bolån har åtminstone sedan 2013 legat över eller nära 90 % i Bulgarien, Cypern, Finland och Lettland.

(22) ()    Värderingsgap för bostadspriser beräknas med avseende på riktvärden för att fånga landsspecifika effekter. Syntetiska värderingsgap baseras på det gap som räknats fram utifrån olika riktvärden: (i) pris–inkomstkvotens avvikelse från sitt långsiktiga medelvärde, (ii) pris–hyreskvotens avvikelse från sitt långsiktiga medelvärde, (iii) avvikelse från riktvärden baserade på regressionsanalys med beaktande av ekonomiska fundamenta för tillgång och efterfrågan (se N. Philiponnet och A. Turrini (2017), Assessing House Price Developments in the EU, Europeiska kommissionens diskussionsunderlag 048, maj 2017). Vid beräkningen av riktvärden baserade på regressionsanalys HP-filtreras de cykliska orsaksvariablerna för att tygla deras volatilitet.

(23) ()    Prisnivåerna skattas på basis av nationalräkenskaper och folkräkningsdata eller, om de inte finns, information som publiceras på mäklarnas webbplatser. Se J. C. Bricongne et al. (2019),”Assessing House Prices: Insights from ”Houselev”, a Dataset of Price Level Estimates”, European Economy, Discussion Paper No. 101, juli 2019.

(24) ()    Makrotillsynsåtgärder övervakas av Europeiska systemrisknämnden (ESRB). I september 2019 utfärdade ESRB landspecifika varningar och rekommendationer om sårbarheter på medellång sikt i bostadsfastighetssektorn till nio medlemsstater: rekommendationer till Belgien, Danmark, Finland, Luxemburg, Nederländerna och Sverige, samt varningar till Frankrike, Tjeckien och Tyskland. När det gäller den förstnämnda gruppen länder, hade alla redan fått varningar av ESRB i november 2016, vilket även gällde Österrike. Enligt förordningen om obalansförfarandet (förordning (EU) nr 1176/2011) ska kommissionen ta hänsyn till varningar och rekommendationer som ESRB riktar till medlemsstater som är föremål för fördjupade granskningar. En uppdatering av 2019 års rapport väntas i början av 2022.

(25) ()    ECB (2021): Financial Stability Review, maj 2021 på grundval av RICS Global Commercial Property Monitor.

(26) ()    I Bulgarien minskas den risk som härrör från utlandsskuldens valutasammansättning genom sedelfondssystemet. När det gäller Bulgarien och Kroatien kan anslutningen till ERM II dessutom göra riskerna för skuldhållbarheten lättare att hantera tack vare lägre riskpremier.

(27) ()    I juli 2021 var statsskuldens andel i utländsk valuta: Bulgarien 82 %, Kroatien 72,1 %, Rumänien 51,1 %, Polen 22,9 %, Ungern 21,7 %, Sverige 20 %, Danmark 10,1 % och Tjeckien 8 %.

(28) ()    Europeiska kommissionen (2021), 2021 års stabilitets- och konvergensprogram: En översikt med en bedömning av euroområdets finanspolitiska ställning. .

(29) ()    ECB (2021), Financial Stability Review.

(30) ()    IMF (2021), Fiscal Monitor, april 2021.

(31) ()    I juli 2021 offentliggjorde Europeiska bankmyndigheten (EBA) resultaten av ett EU-omfattande stresstest med 50 banker från 15 EU- och EES-länder, som tillsammans står för 70 % av tillgångarna i EU:s banksektor. Detta test var särskilt inriktat på lån inom ramen för moratorier och med offentliga garantier. I årets stresstest övervägdes ett utdraget covid-19-scenario i en miljö där räntorna är lägre under längre tid, där EU:s BNP sjönk med 3,6 % under tre år. Resultaten tyder på att EU:s banksektor skulle ligga kvar över en kärnprimärkapitalkvot på 10 %, med en kapitaldränering på 265 miljarder euro mot en ursprunglig kärnprimärkapitalkvot på 15 %. Kreditförluster skulle förklara större delen av kapitaldräneringen. Scenariot skulle också leda till en betydande minskning av bidraget från vinster från kvarvarande verksamheter, särskilt från nettoränteintäkter.

(32) ()    Medianavkastningen på eget kapital i EU:s banker sjönk från 5,8 % 2019 till 2,7 % 2020. Den ökade dock till 7,1 % under andra kvartalet 2021.

(33) ()    I resultattavlans hjälpindikatorer definieras andelen nödlidande lån som procentandelen nödlidande bruttolån och förskott av totala bruttolån och förskott (bokfört bruttovärde) för den rapporterande sektorn ”inhemska bankgrupper och självständiga banker, utlandskontrollerade dotterbolag och filialer, alla institut”. Harmoniserade uppgifter om andelen nödlidande lån finns bara tillgängliga från och med 2014. För de uppgifter som gäller ”toppnoteringen” visar diagram 2.5.1 b nödlidande bruttoskuldinstrument som andel av samtliga bruttoskuldinstrument, där uppgifter finns tillgängliga i längre tidsserier och som vid sidan av lån också gäller andra skuldinstrument i banksektorns innehav. De senare är vanligtvis något lägre än andelen nödlidande lån, eftersom nämnaren är större, dvs. de totala skuldinstrumenten brutto är större än de totala lånen. Skillnaden mellan de två andelarna uppgår för närvarande till 5 procentenheter för Grekland och 4 procentenheter för Cypern, medan den i de flesta länder understiger 1 procentenhet.

(34) ()    Diagram 2.5.1 b bygger på uppgifter från första kvartalet 2021, då andelen nödlidande lån för Grekland var 26 %. De uppgifter för andra kvartalet 2021 som offentliggjordes efter brytdatumet för rapporten om förvarningsmekanismen (22 oktober 2021) pekar på en mycket betydande minskning av andelen nödlidande lån i riktning mot 16 % (preliminärt värde).

(35) ()    Lån i steg 2 är lån vars kreditrisk har ökat betydligt sedan det första redovisningstillfället, men till skillnad från vad som gäller för lån i steg 3 anses de ännu inte ha kreditförsämrats eller fallerat.

(36) ()    ECB (2021), Financial Stability Review, maj 2021.

(37) ()    Uppgifterna för euroområdet bekräftar att ökningen av lån i steg 2 var mer uttalad för de sektorer som drabbats hårdare än andra av pandemin och åtgärder som hindrade rörligheten, t.ex. när det gäller boendetjänster från 7 % 2019 till 25 % 2020 och på området konst och underhållning från 6 % till 23 %. ECB (2021): Financial Stability Review, maj 2021. Liknande trender syns också i de senaste uppgifterna om nödlidande lån. EBA:s Risk Dashboard för andra kvartalet 2021 visar att skillnaderna i tillgångskvalitet mellan olika sektorer ökar. När det gäller hotell- och restaurangtjänster ökade andelen nödlidande lån ytterligare från 9 % under första kvartalet 2021 till 9,6 % under andra kvartalet 2021 och för kultur, nöje och fritid från 7,9 % till 8,2 %. 

(38) ()    ECB (2021), Financial Stability Review, maj 2021.

(39) ()    Eiopa (2021), Financial Stability Report, juli 2021.

(40) Rapporten om övervakningen efter programperiodens slut från hösten 2021 angående Irland tar också upp några av de sårbarheter som lyfts fram i rapporten om förvarningsmekanismen.

(41) ()    Vissa av sårbarheterna som lyfts fram i rapporten om förvarningsmekanismen tas också upp i den tolfte rapporten om förstärkt övervakning angående Grekland.

(42) ()    Enligt Europeiska centralbanken gäller det andelen nödlidande lån som en andel av de totala bruttofordringarna på koncernnivå (dvs. inklusive kassabehållning vid centralbanker och andra avistainlåningar i nämnaren). Denna siffra skiljer sig från den siffra som rapporterats inom ramen för förstärkt övervakning, som följer nödlidande lån som en andel av de totala bruttokundlånen på individuell nivå, enligt vad som rapporterats av Greklands centralbank.

(43) ()    Rapporten om övervakningen efter programperiodens slut från hösten 2021 angående Cypern tar också upp några av de sårbarheter som lyfts fram i rapporten om förvarningsmekanismen.

(44) ()    Rapporten om övervakningen efter programperiodens slut från hösten 2021 angående Portugal tar också upp några av de sårbarheter som lyfts fram i rapporten om förvarningsmekanismen.

(I) ()För närmare information om Airbnb-uppgifterna, och för metodförklaringar av nulägesprognoser, se Europeiska kommissionen, European Economic Forecast Autumn 2020 – Tourism in pandemic times: an analysis using real-time big data, Special Topic 3.3, Institutionellt dokument 136, november 2020. I nulägesprognoserna används det språk gästernas omdömen är skrivna på som en fingervisning om huruvida en turist som övernattat är inhemsk eller utländsk.

(II) ()Termen ”internationell turism” betecknar internationell handel med resetjänster som redovisas under posten ”resor” i betalningsbalansstatistiken.

(III) ()Uppskattningarna av de minskade internationella resornas inverkan på handelsbalansen bygger på en partiell jämviktsanalys som fokuserar på mervärdet av handeln, genom redovisning av import av insatsvaror som används vid produktion av varor och tjänster som konsumeras av utländska turister. Analysen tar hänsyn till både de direkta och de indirekta effekterna av förändringen i efterfrågan från utländska turister, dvs. även de bakåtriktade kopplingarna till ekonomiska sektorer som inte påverkas direkt av turisternas efterfrågan. I analysen utgår man från att de pengar som inte används till utlandsresor sparas. För mer information, se L. Coutinho, G. Vukšić och S. Zeugner (2021), ”International tourism and its impact on external balances in the euro area”, Quarterly Report on the Euro Area, DG ECFIN, Europeiska kommissionen, vol. 20, nr 2, del III.

(IV) ()Detta kan delvis ses i Cypern, där den stora nettoimporten av internationella persontransportertjänster minskade kraftigt under 2020, vilket dämpade den övergripande inverkan på handelsbalansen. Internationella passagerartransporter är en separat kategori i betalningsbalansen, men avser internationell turism. Eftersom uppgifter för 2020 om dessa tjänster inte finns tillgängliga för många EU-länder ingår de inte i analysen. Bland de länder för vilka uppgifter finns tillgängliga ändras inte resultaten nämnvärt om man redovisar denna kategori. I Malta påverkades handelsbalansen relativt starkt även av förändringar i andra poster än resor.

(V) ()När man jämför 2021 (prognoser) med hela 2020 bör man ha i åtanke att nästan hela första kvartalet 2020 inte påverkades av pandemin och att turistverksamheten då var på uppgång jämfört med 2019.

(VI) ()För en mer ingående diskussion om den senaste tidens utveckling på arbetsmarknaden, se Europeiska kommissionens rapport Labour Market and Wage Developments in Europe från 2021 (kommande).

(VII) ()Tack vare den omfattande användningen av system för att bevara arbetstillfällen visades nedgången mer genom en minskning av antalet arbetade timmar under 2020 (-5,5 %) än av en ökning av arbetslösheten. BNP-tillväxten minskade mer under 2020 än under 2009 (-4,3 %), men arbetslösheten ökade betydligt mindre (den månatliga arbetslösheten ökade med upp till 2,6 procentenheter i EU mellan 2008 och 2009).

(VIII) ()I mars 2021 fastställde kommissionen ett nytt mål på EU-nivå om att antalet människor som riskerar fattigdom eller social utestängning ska minskas med minst 15 miljoner fram till 2030. Det är ett av de tre överordnade målen på områdena sysselsättning, kompetens och social delaktighet som senast 2030 ska uppnås som en del av handlingsplanen för den europeiska pelaren för sociala rättigheter.

(IX) ()I mars 2021 antog kommissionen en rekommendation om effektiva aktiva arbetsmarknadsåtgärder (Ease-åtgärder), i vilken medlemsstaterna uppmanades att genomföra sammanhängande paket med förstärkta aktiva arbetsmarknadsåtgärder för att stödja övergångar på arbetsmarknaden under återhämtningen. I linje med rekommendationen om Ease-åtgärder är aktiva arbetsmarknadsåtgärder och offentliga arbetsförmedlingar en integrerad del av de nationella återhämtnings- och resiliensplanerna i 20 medlemsstater, medan strategier för kompetenshöjning och omskolning ingår i alla medlemsstaternas planer.

(X) ()För en mer ingående diskussion om kompetens, se Europeiska kommissionen (2021), Förslag till gemensam sysselsättningsrapport 2022 från kommissionen och rådet.

(XI) ()Finns här: Croitorov O. m. fl. (2021), ”The macroeconomic impact of the COVID-19 pandemic in the euro area” Quarterly Report on the Euro Area, DG ECFIN, Europeiska kommissionen, vol. 20, nr 2, del I. Se även Fasani, F., Mazza, J. (2020) A vulnerable workforce: migrant workers in the Covid-19 pandemic, Gemensamma forskningscentrumets tekniska rapport  samt 2021 års rapport om sysselsättning och social utveckling i Europa (ESDE)

(XII) ()Employment and Social Developments in Europe (ESDE) Annual Review 2021.