Under rubriken ”En ekonomi för människor” anges i kommissionens arbetsprogram för 2020 en översyn av förordningen om finansiella referensvärden, nedan kallad referensvärdesförordningen. Finansiella referensvärden är index med hänvisning till vilka det belopp som ska betalas ut enligt ett finansiellt instrument eller ett finansiellt avtal fastställs eller med hänvisning till vilka värdet på ett finansiellt instrument fastställs. Genom att fastställa standarder för styrning och datakvalitet för de referensvärden som det hänvisas till i finansiella avtal syftar referensvärdesförordningen till att stärka kapitalmarknadsaktörernas förtroende för index som används som referensvärden i unionen. Detta bidrar till kommissionens insatser för en kapitalmarknadsunion.

Genom referensvärdesförordningen införs ett auktorisationskrav för administratörer av finansiella referensvärden samt krav på rapportörer av de dataunderlag som används för att beräkna finansiella referensvärden. Referensvärdesförordningen reglerar också användningen av finansiella referensvärden1. Referensvärdesförordningens regler kräver i synnerhet att enheter under tillsyn i EU (såsom banker, värdepappersföretag, försäkringsföretag och fondföretag2) endast ska använda index vars administratör har auktoriserats. Referensvärden som administreras i tredjeländer får endast användas i EU efter ett förfarande för likvärdighet, erkännande eller godkännande.

Referensvärdesförordningen tillämpas sedan januari 20183. Aktörer på EU-marknaden kan dock fortsätta att använda referensvärden som administreras i ett land utanför unionen – oavsett om ett beslut om likvärdighet finns eller om indexet har erkänts eller godkänts för användning i unionen4 – tills övergångsordningen löper ut vid utgången av december 2021.

Medan avistaväxelkurserna spelar en avgörande roll för den internationella ekonomin, för flera valutor, är tillgängliga kurser till övervägande del oreglerade och återspeglar ofta centralbankernas monetära politik. I vissa länder har centralbankerna infört kontroller för att begränsa offentliggörandet av avistaväxelkurser utanför deras lokala jurisdiktion. Utöver att förhindra offentliggörande av växelkurser utanför landet har vissa länder infört kapitalkontroller som begränsar deras valutors konvertibilitet.

Eftersom deras valutor inte är fritt konvertibla är tillgången på inhemska valutasäkringsverktyg, såsom valutaforwarder, valutaswappar eller valutaoptioner, begränsad. Efterfrågan på säkringsverktyg mot valutasvängningar i dessa länder överstiger den grunda likviditet som erbjuds på hemmamarknaden. Följaktligen har europeiska finansiella institut utvecklat utländska marknader för derivatinstrument som, på grund av gällande begränsningar av konvertibiliteten, avvecklas i säkringsenhetens basvaluta, dock med hänvisning till den växelkurs som offentliggörs i det ögonblick som säkringsavtalet löper ut. Därför utförs säkring gentemot svängningar i valutor som omfattas av sådana begränsningar av konvertibiliteten genom derivatkontrakt utanför landet. Dessa innefattar finansiella instrument, såsom icke-levererbara valutaforwarder och icke-levererbara swappar.

Om dessa forwarder och swappar erbjuds av en enhet under tillsyn i EU (en mäklarbank) 1 och handlas på en handelsplats i EU eller via en systematisk internhandlare i EU, utgör den avistaväxelkurs som används för att fastställa den utbetalning som ska göras enligt forward- eller swappavtalet en ”användning” av avistaväxelkursen som gör att utbudet av forwarder och swappar från en enhet under tillsyn förs inom referensvärdesförordningens tillämpningsområde.

Vid utgången av den nuvarande övergångsperiod som anges i artikel 51 i referensvärdesförordningen, kommer någon hänvisning till avistaväxelkurser i EU-handlade valutaforwarder eller valutaswappar inte att tillåtas. Detta innebär att enheter under tillsyn i EU i början av 2022 riskerar att förlora tillgången till många styrräntor som administreras utanför EU, inbegripet avistaväxelkurser som det hänvisas till i derivatkontrakt som de erbjuder företagsmotparter för att hantera deras dagliga säkring mot valutarisker.

Frågan är desto mer angelägen eftersom nästan ingen jurisdiktion utanför EU reglerar avistaväxelkurser. Eftersom marknaden är oreglerad har avistaväxelkurser inte kunnat bli föremål för en bedömning av likvärdighet enligt referensvärdesförordningen. De kan inte heller erkännas eller godkännas för användning i unionen enligt referensvärdesförordningen, eftersom båda dessa mekanismer i sin tur kräver någon form av reglering och tillsyn. Slutsatsen blir att avistaväxelkurser inte är lämpliga kandidater för likvärdighet, godkännande eller erkännande vid utgången av övergångsperioden.

Detta förslag utgör därför en riktad ändring av referensvärdesförordningens tillämpningsområde för att säkerställa att europeiska företag kan behålla tillgång till säkringsverktyg mot svängningar i valutor som inte är fritt konvertibla till deras basvaluta, vilket säkerställer friktionsfri kontinuitet i deras utländska affärsverksamhet efter det att övergångsperioden löper ut vid utgången av 2021.

Europeiska unionens politik för finansiella tjänster uppmuntrar rättssäkerhet och finansiell stabilitet. Detta policymål omfattar avtal som är avgörande för att finansiera dess banksektor. Som ett led i handlingsplanen för kapitalmarknadsunionen strävar unionen efter att skapa en rättslig ram som säkerställer stabilitet för företagslån, banksektorns emissioner av skuldförbindelser och värdepapperisering.

Mot bakgrund av att Libor förvänta upphöra efter utgången av 2021 kommer enheter under tillsyn i EU att behöva hantera rättslig osäkerhet för hundratusentals finansiella avtal. För att undvika negativa konsekvenser för den europeiska banksektorns utlåningskapacitet är det nödvändigt att tidigt klargöra att det finns en lagstadgad ersättningsränta som kan användas av enheter under tillsyn i alla avtal som hänvisar till Libor och som löper ut efter utgången av 2021. De planerade ändringarna av referensvärdesförordningen är därför en naturlig följd av både kapitalmarknadsunionen och senare initiativ som syftar till att påskynda den ekonomiska återhämtningen efter covid-19-pandemin.

I linje med rekommendationerna från rådet för finansiell stabilitet är en reform av kritiska referensvärden, till exempel Iborräntesatser, en huvudprioritering för kommissionens handlingsplan för kapitalmarknadsunionen. Förberedelser för en ordnad utfasning av ett viktigt referensvärde stöder ett av de huvudmål som anges i halvtidsöversynen av kapitalmarknadsunionen, nämligen att stärka bankutlåning och en stabil finansiering av företagssektorn genom kapitalmarknader.

Interbankmarknadens låneräntor är viktiga index som används för att beräkna räntor för företagslån, men också för att emittera kortfristiga och medelfristiga skuldförbindelser och säkra skuldpositioner. Tillgängligheten av och rättssäkerheten för interbankräntor påverkar därför bankernas kapacitet att låna ut till den reala ekonomin och utföra sina kärnfunktioner.

Detta förslag inför olika verktyg för att se till att utfasningen av en allmänt använd interbankränta inte otillbörligt påverkar banksektorns kapacitet att tillhandahålla finansiering till företag i EU och därmed äventyrar ett av kapitalmarknadsunionens huvudmål. Slutligen ska de föreslagna åtgärderna ses som ett stöd till ”en EU-ekonomi för människor”, vilket är en av de främsta ambitionerna i kommissionens arbetsprogram för 2020. Banklån till privatpersoner är ett viktigt inslag i en ekonomi som tjänar människors behov. Lån till privatpersoner hänvisar till Iborräntor vilkas utveckling bestämmer storleken på återbetalningar av lån, vilket är en viktig aspekt av många personers privata finanser. Genom att tillhandahålla verktyg för en rättsligt sund övergång från Iborräntor gynnar detta initiativ privatpersoner med lån som hänvisar till sådana räntor.

Den rättsliga grunden för antagandet av referensvärdesförordningen är artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Antagandet av ändringar för att stärka denna förordnings effektivitet genom att ge befogenheter för att säkerställa avtalskontinuitet i samband med upphörandet av ett referensvärde med systemvikt i unionen och inskränka vissa referensvärdens tillämpningsområde bör också omfattas av samma rättsliga grund.

Artikel 114 i EUF-fördraget ger Europaparlamentet och rådet behörighet att besluta om åtgärder för tillnärmning av sådana bestämmelser i lagar och andra författningar i medlemsstaterna som syftar till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera. Genom artikel 114 i EUF-fördraget ges EU befogenhet att vidta åtgärder inte bara för att avlägsna befintliga hinder för utövandet av grundläggande rättigheter, men också för att förhindra, om de är tillräckligt konkret förutsägbara, uppkomsten av sådana hinder, inbegripet sådana som försvårar för ekonomiska aktörer, däribland investerare, att dra full nytta av den inre marknadens fördelar. Artikel 114 i EUF-fördraget ger således EU rätt att agera för att 1) åtgärda frågor rörande avtalskontinuitet som uppstår i samband med det mycket sannolika upphörandet av ett referensvärde med systemvikt i unionen inom den närmaste framtiden och 2) säkerställa fortsatt tillgång till avistaväxelkurser för användning i säkringsverktyg som utfärdas i Europeiska unionen efter utgången av övergångsperioden för referensvärdesförordningen i december 2021.

Närmare bestämt skulle avsaknaden av mekanismer i referensvärdesförordningen för ett upphörande i ordnade former av ett referensvärde med systemvikt i unionen sannolikt resultera i ett heterogent genomförande eller icke enhetliga lagstiftningslösningar i medlemsstaterna. Detta skulle skapa förvirring hos användare av referensvärden och slutinvesterare, med störningar på den inre marknaden som följd, och hindra dem från att dra full nytta av den inre marknaden. Följaktligen verkar artikel 114 i EUF-fördraget vara den lämpligaste rättsliga grunden för att hantera dessa problem på ett övergripande och enhetligt sätt och undvika fragmentering.

När det gäller EU-användares fortsatta tillgång till avistaväxelkurser för tredjelandsvalutor syftar denna åtgärd till att undvika att skada vissa berörda EU-parters konkurrenskraft och det finansiella systemets effektivitet, vilket främjar unionens ekonomi, dess medborgare och företag och annars skulle ske om dessa kurser fortsatt omfattades av referensvärdesförordningen. Denna åtgärd syftar också till att undvika hinder för den inre marknaden som skulle kunna orsakas av restriktioner för gränsöverskridande transaktioner när det blir omöjligt att fortsätta hänvisa till avistaväxelkurser för tredjelandsvalutor. Artikel 114 i EUF-fördraget är därför den lämpliga rättsliga grunden för att uppnå detta mål avseende samordnad avreglering.

Inrättandet av en EU-mekanism för att hantera kvarvarande avtal och en undantagsordning för att säkerställa fortsatt hänvisning till utländska avistaväxelkurser skulle därför ingå i EU:s befogenheter enligt artikel 114 i EUF-fördraget.

Enligt subsidiaritetsprincipen (artikel 5.3 i fördraget om Europeiska unionen) ska åtgärder vidtas på EU-nivå endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå. Även om vissa referensvärden är nationella är referensvärdesbranschen internationell som helhet, både vad gäller framtagande och användning. Frågor rörande referensvärden med systemvikt i unionen liksom användning av referensvärden som tas fram utanför EU har per definition en europeisk dimension.

De frågor som detta lagstiftningsförslag avser att behandla kan inte hanteras genom enskilda åtgärder av medlemsstaterna. När det gäller frågan om en ordnad avveckling av referensvärden vars upphörande skulle medföra betydande störningar av de finansiella marknadernas funktion i unionen, skulle medlemsstaterna kunna ingripa genom att införa lagstiftning som anger den nationella ersättningsräntan i avtal som hänvisar till det referensvärde som ska upphöra. Dock kommer enskilda åtgärder av medlemsstaterna sannolikt att endast delvis hantera de identifierade problemen (i synnerhet därför att vissa medlemsstater kanske kommer att lagstifta, medan andra inte kommer att göra det). Vidare skulle olika tillvägagångssätt för ersättningsräntor i kvarvarande avtal i medlemsstaterna medföra uppsplittring av den inre marknaden. Åtgärder på EU-nivå för en harmoniserad, väl uppbyggd övergångsordning för referensvärden med systemvikt som gäller för kvarvarande avtal i hela unionen behövs därför för att säkerställa enhetlighet och ytterligare förbättra den inre marknadens funktionssätt. Åtgärder på nationell nivå för referensvärden vars upphörande skulle medföra betydande störningar av de finansiella marknadernas funktion i unionen kan mer specifikt leda till ett lapptäcke av olika regler, skulle kunna skapa olika villkor på den inre marknaden och medföra ett inkonsekvent och icke samordnat tillvägagångssätt. Ett lapptäcke av nationella regler skulle hindra möjligheten att behandla referensvärden under upphörande som används i många gränsöverskridande skuld-, låne- eller derivattransaktioner på samma sätt och därmed göra sådana transaktioner mer svårhanterliga.

De föreslagna ändringarna av referensvärdesförordningen är proportionerliga i enlighet med artikel 5.4 i EU-fördraget. Förslaget är proportionerligt i och med att begränsade nya skyldigheter åläggs enheter under tillsyn som använder systemviktiga referensvärden som redan omfattas av krav enligt referensvärdesförordningen.

Vidare syftar det förfarande som åtföljer avvecklingen av referensvärden med systemvikt till att ge öppenhet och rättssäkerhet för användare av dessa referensvärden som kanske inte kan ändra eller omförhandla sin stock av kvarvarande avtal. Den finansiella sektorn liksom slutkunder, både företag och enskilda, bör därför kunna dra avsevärd nytta av de förbättringar som införs genom denna ändringsförordning.

En ändring av referensvärdesförordningen är det lämpligaste rättsliga instrumentet för att lösa de problem som uppstår genom att vissa Iborräntor som används allmänt i EU och som regleras i referensvärdesförordningen sannolikt kommer att försvinna.

Genom en förordning, som är direkt tillämplig utan att det krävs nationell lagstiftning, minskar risken att behöriga myndigheter vidtar olikartade åtgärder på nationell nivå. I stället säkerställs konsekvens och större rättssäkerhet inom hela EU.

Kommissionen har genomfört utförliga samråd med olika grupper av berörda parter för att få en helhetsbild av de olika synpunkter som marknadsaktörer kan ha avseende de frågor som tas upp i denna förordning.

Den 18 mars offentliggjorde GD Fisma en inledande konsekvensbedömning som avsåg att informera berörda parter om omfattningen av översynen av förordning (EU) 2016/1011 (referensvärdesförordningen) och beskriva de olika policyalternativ som övervägs. Samrådsperioden avslutades den 15 april 2020. Kommissionen mottog svar från 22 deltagare, främst privata företag och branschorganisationer.

Den 26 november 2019 anordnade kommissionen en workshop med tre huvudämnen:

Den 11 oktober offentliggjorde GD Fisma ett offentligt samråd i syfte att stödja sin översyn av referensvärdesförordningen. Berörda parter uppmanades lämna sina synpunkter via webbportalen EU Survey senast den 31 december 2019.

Utöver den workshop och det offentliga samråd som beskrivs närmare i avsnitten 2.1 och 2.2 har kommissionen deltagit aktivt i arbetsgruppen Euro RFR, som består av intressenter från den privata sektorn, inbegripet rapportörer, administratörer och användare av referensvärden, ECB, som tillhandahåller sekretariatet, och Esma och den belgiska FSMA som observatörer tillsammans med kommissionen, för att identifiera olika intressenters synpunkter att hålla i åtanke vid utformningen av de bästa politiska verktygen för ett välordnat upphörande av kritiska referensvärden. Kommissionen ingår dessutom i den officiella styrgruppen för rådet för finansiell stabilitet, som omfattar höga tjänstemän från centralbanker och tillsynsmyndigheter, vilket ger den goda insikter i den internationella politikens perspektiv på övergången till riskfria räntor. Kommissionens avdelningar har dessutom observatörsstatus i Esmas tillsynsstyrelse och i dess tekniska ständiga arbetsgrupper, inklusive den som behandlar referensvärden, där de nära har följt Esmas arbete rörande kritiska referensvärden. Slutligen har GD Fismas personal haft många bilaterala kontakter med ett brett spektrum av berörda parter för att ytterligare förfina sin analys och policystrategi.

Förslaget bygger på expertis från de behöriga myndigheter i EU som i dag övervakar administratörer av kritiska referensvärden, liksom på expertis från administratörerna själva. Kommissionen bevakar dessutom nära utvecklingen i andra jurisdiktioner som på liknande sätt förbereder övergången till Ibors efterträdare, särskilt det förberedande arbete som äger rum i den officiella styrgruppen för rådet för finansiell stabilitet.

I flera jurisdiktioner har det också inrättats arbetsgrupper i den privata sektorn för att åtfölja övergången. Kommissionen har informerats om de olika alternativ som också övervägs av dessa grupper och har tagit ställning till huruvida dessa alternativ kan tillämpas på EU:s situation.

Kommissionen har gjort en konsekvensbedömning av hur man på bästa sätt kan hantera kvarvarande avtal som hänvisar till en allmänt använd referensränta som ska upphöra och som inte kan omförhandlas före utgången av 2021 (”svåra kvarvarande avtal”). Efter ett första negativt yttrande den 15 maj 2020 fick konsekvensbedömningen ett positivt yttrande från nämnden för lagstiftningskontroll den 4 juni 2020.

Alla alternativ som beaktades i konsekvensbedömningen var inriktade på att skapa en ny ersättningsränta för det fall att en allmänt använd referensränta skulle upphöra. Ersättningsräntan skulle vara resultatet av en konvertering av det referensvärde som ska upphöra till en tidsbegränsad ersättningsränta som ledsagar avvecklingen av kvarvarande avtal, en auktorisering av en sådan ersättningsränta av den tillsynsmyndighet som är behörig för det referensvärde som ska upphöra, ett offentliggörande av en ersättningsränta inom ramen för ett lagstadgat undantag eller ett fastställande av en obligatorisk permanent ersättning för det referensvärde som ska upphöra.

Det tillvägagångssätt som valdes i konsekvensbedömningen var att ändra referensvärdesförordningen för att ge den nationella myndighet som är behörig för administratören av en allmänt använd referensränta som ska upphöra föreskrivande befogenheter att hantera en ordnad avveckling av ett sådant referensvärde, när det värdet inte längre kan representera en underliggande marknad eller ekonomisk verklighet. Dessa befogenheter skulle omfatta befogenheten att kräva att en administratör av ett sådant referensvärde som ska upphöra ändrar den metod som ligger till grund för referensvärdet, för att säkerställa att referensvärdet förblir tillräckligt stabilt och hållbart så att det kan ledsaga avvecklingen av kvarvarande avtal som hänvisar till detta referensvärde, vid den tidpunkt då den behöriga tillsynsmyndigheten drar slutsatsen att förmågan att representera en underliggande marknad eller ekonomisk verklighet gått förlorad. ”Konverteringsbefogenheterna” i fråga om ett nytt referensvärde skulle göra det möjligt för den behöriga tillsynsmyndigheten att kräva en metodändring om detta krävs för att skydda konsumenterna och den finansiella stabiliteten i unionen.

Sedan slutförandet av konsekvensbedömningen har dock FCA, tillsynsmyndigheten för Libor, inkommit med ett antal nya invändningar som väcker tvivel om huruvida konverteringsbefogenheterna är ändamålsenliga för att täcka alla fall som en konverteringssats skulle behöva täcka. FCA säger exempelvis att lagstiftningsåtgärder för att ändra Libor-metoden kanske inte kan fungera i samtliga fall, till exempel när de ingångsvärden som behövs för en alternativ metod inte är tillgängliga i den berörda valutan 2 .

Det finns flera problem med ändamålsenligheten som kan göra det mindre effektivt att förlita sig på konverteringsbefogenheter:

För det första går det kanske inte att använda konverteringsbefogenheter under alla omständigheter eller för alla Liborvalutor. FCA påpekar till exempel att konverteringsbefogenheter inte kan utövas om de ”ingångsvärden” som krävs för en alternativ metod inte är tillgängliga i den berörda valutan 3 .

För det andra är konvertering kanske inte alltid möjlig av rättsliga eller praktiska skäl. FCA tar upp fall där administratören kanske inte har tillgång till robusta dataunderlag i den berörda valutan, men tillgångsfrågor skulle också kunna omfatta fall där anskaffningen och licensieringen av dessa dataunderlag kan visa sig vara alltför komplicerad eller kostsam för att motivera ansträngningarna att ta fram en ersättningsränta 4 . I detta fall skulle offentliggörandet av det upphörda referensvärdet sluta utan att en ersättningsränta tas fram.

För det tredje kan konverteringsbefogenheter, även om de är genomförbara, leda till olika resultat. Enligt FCA föredrar vissa marknader, såsom derivat- och obligationsmarknader och stora delar av spotmarknaderna, en övergång till sammansatta dagslåneräntor beräknade vid utgången av en relevant ränteperiod. I motsats till detta använder svåra kvarvarande konsumentkreditavtal eller exportlåneavtal som baseras på Libor-referensvärden på tre, sex eller tolv månaders basis ett framåtblickande mått på ränteförväntningar. Metodändringar som ingår i utövandet av konverteringsbefogenheter skulle därför inte kunna ge de resultat som föredras av samtliga nuvarande Libor-användare. Som FCA påpekar skulle ersättningsarrangemang som överenskoms inom branschen därför vara att föredra, eftersom det är mer sannolikt att de täcker ett större sortiment av avtal.

För det fjärde bygger konverteringsbefogenheter på att administratören av ett referensvärde som ska upphöra och administratören av det referensvärde som följer av en konvertering är samma rättsliga enhet. Ett sådant krav skulle medföra att arbetsgrupperna för riskfria räntesatser – som ska utfärda rekommendationer om den inom branschen överenskomna ersättningsräntan – bara kan rekommendera en ersättningsränta som tas fram av samma administratör som ansvarade för det referensvärde som ska upphöra. Särskilt i gränsöverskridande situationer, där arbetsgruppen för riskfria räntesatser verkar i en annan jurisdiktion än administratören av det referensvärde som ska upphöra (t.ex. Libor för avtal i US-dollar), är detta inte nödvändigtvis fallet. Ett sådant krav skulle dessutom innebära onödiga begränsningar av den sats som en arbetsgrupp för riskfria räntesatser skulle kunna rekommendera som det lämpligaste ersättningsreferensvärdet.

Mot bakgrund av ovanstående har det valda tillvägagångssättet ändrats för att kommissionen ska få de rättsliga befogenheter som krävs för att säkerställa att en ersättningsränta för ett referensvärde vars upphörande skulle medföra betydande störningar av de finansiella marknadernas funktion i unionen skulle kunna fastställas med tillräcklig flexibilitet för att täcka alla potentiella omständigheter.

Konverteringsbefogenheterna har därför ersatts av befogenheter för Europeiska kommissionen att fastställa en lagstadgad efterträdare av ett referensvärde vars upphörande skulle medföra betydande störningar av de finansiella marknadernas funktion i unionen. Europeiska kommissionen skulle vid utövandet av fastställandebefogenheterna kunna ta hänsyn till de inom branschen överenskomna ersättningsräntor som sannolikt kommer att rekommenderas av de arbetsgrupper för riskfria räntesatser som sammankallas av centralbankerna i flera valutaområden. Ändringen av tillvägagångssättet är motiverad så att en lämplig, inom branschen överenskommen, ersättningsränta finns tillgänglig för användning i alla avtal som ingåtts av en enhet under tillsyn i EU. Denna ersättningsränta bör vara tillgänglig för alla kvarvarande avtal, oavsett eventuella användnings- eller tidsrestriktioner som kan vara knutna till användningen av en konverteringssats som fastställs som obligatorisk av en tillsynsmyndighet utanför unionen.

För att behålla möjligheten för både finansiella och icke-finansiella sektorer inom EU att säkra sig mot valutarisk analyserades i konsekvensbedömningen fyra alternativ, som vart och ett utgjorde ett riktad undantag från referensvärdesförordningen, antingen för vissa avistaväxelkursreferensvärden eller säkringsinstrument som bygger på sådana referensvärden för att beräkna utbetalningar.

Ett alternativ – ett generellt undantag för alla referensvärden i tredjeländer, med undantag för dem som fastställs vara kritiska för den finansiella stabiliteten i unionen – förkastades på ett tidigt stadium, eftersom det ansågs vara mindre förenligt med det ursprungliga tillvägagångssättet enligt referensvärdesförordningen, som är att få en fullkomlig täckning av alla referensvärden i tredjeländer, vilket var ett särskilt politiskt mål då referensvärdesförordningen förhandlades fram.

Av de tre återstående alternativen föredrogs alternativet att skapa ett lagstadgat undantag för avistaväxelkurser för tredjelandsvalutor. Detta tillvägagångssätt ansågs vara det bästa för att göra det möjligt för enheter under tillsyn i EU att fortsätta att hänvisa till avistaväxelkurser för icke-konvertibla tredjelandsvalutor på grundval av EU-baserade forwardkontrakt. Samtidigt skulle det säkerställa bibehållen enhetlighet inom referensvärdesförordningen och inte kräva att tillsynsmyndigheterna auktoriserar enskilda forwardkontrakt. Ett undantag för styrräntor ingår redan i referensvärdesförordningens tankesätt, i form av ett undantag för styrräntor som offentliggörs av centralbanker. Om undantaget formuleras med nödvändig flexibilitet skulle det också kunna täcka andra styrräntor som, av penningpolitiska skäl eller skäl som har att göra med andra politiska mål, tas fram i berörda tredjeländer under vägledning och kontroll av centralbanker eller andra beslutsfattare, t.ex. nationella finansförvaltningar. Dessutom var detta alternativ mer framtidssäkert än de två andra. Detta alternativ skulle också åtgärda en av konstruktionsbristerna i referensvärdesförordningen, som kräver att de avistaväxelkurser för tredjelandsvalutor som är så volatila att en EU-baserad marknad för forwardkontrakt har utvecklats just i syfte att säkra sig mot volatiliteten i den berörda avistakursen överensstämmer med referensvärdesförordningen.

Förslaget respekterar de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt principen om en hög konsumentskyddsnivå för alla EU-medborgare (artikel 38). Utan en ordnad övergång till ersättningsräntor för Ibor skulle icke-professionella kunder kunna påverkas negativt av att Ibor upphör, särskilt i vissa medlemsstater där hypotekslån som hänvisar till rörliga räntor används i större utsträckning.

Förslaget påverkar inte EU:s budget.

Kommissionen föreslår att ett övervakningsprogram införs för att utvärdera om de föreslagna ändringarna ger önskat resultat.

De föreslagna ändringarna av referensvärdesförordningen syftar till att minska den rättsliga osäkerheten och riskerna för den finansiella stabiliteten. Genom ändringen införs befogenheter att fastställa en lagstadgad ersättningsränta som ersätter alla hänvisningar till ett referensvärde vars upphörande skulle medföra betydande störningar av de finansiella marknadernas funktion i unionen. Syftet med att ersätta alla hänvisningar till ett ”referensvärde som ska upphöra” med en lagstadgad ersättningsränta är att undvika, eller åtminstone minimera, kostsamma rättstvister genom att skapa rättslig säkerhet för alla avtal som involverar en enhet under tillsyn i EU. De föreslagna lagstadgade ersättningsbefogenheterna skulle i synnerhet 1) undvika att en part i ett avtal som involverar en enhet under tillsyn vägrar att fullgöra sina avtalsenliga skyldigheter eller tillkännager ett kontraktsbrott till följd av upphörandet av ett referensvärde vars upphörande skulle medföra betydande störningar av de finansiella marknadernas funktion i unionen, 2) fastställa att en ersättningsränta för ett sådant referensvärde som rekommenderas av en arbetsgrupp för riskfria räntesatser som inrättats under överinseende av en centralbank i det berörda valutaområdet kan fungera som en lagstadgad ersättningsränta för detta referensvärde och 3) ge skydd mot rättstvister för enheter under tillsyn som använder (hänvisar till) den lagstadgade ersättningsräntan.

De föreslagna ändringarna av referensvärdesförordningen skulle uppnå dessa mål genom att ge Europeiska kommissionen befogenhet att fastställa en lagstadgad ersättningsränta som skulle ersätta hänvisningar till ett referensvärde som ska upphöra, i de fall när 1) ett avtal inte innehåller några reservbestämmelser som täcker ett permanent upphörande och 2) upphörandet av detta referensvärde skulle medföra betydande störningar av de finansiella marknadernas funktion i unionen. När det gäller avtal som inte involverar en enhet under tillsyn som omfattas av referensvärdesförordningen skulle den lagstadgade ersättningsräntan inte gälla. För att även dessa avtal ska täckas uppmuntras medlemsstaterna att föreskriva lagstadgade ersättningsräntor. Dessa lagstadgade ersättningsräntor skulle gälla för avtal mellan två icke-finansiella motparter som omfattas av lagstiftningen i deras jurisdiktion. Europeiska kommissionen avser att vid en lämplig tidpunkt anta en rekommendation som uppmuntrar medlemsstaterna att välja den ersättningsränta som fastställts för enheter under tillsyn i EU som den lagstadgade ersättningsräntan i sin nationella lagstiftning.

Eftersom huvudmålet med dessa nya befogenheter är att uppnå rättssäkerhet för de befintliga avtal som hänvisar till ett referensvärde vars upphörande skulle medföra betydande störningar av de finansiella marknadernas funktion i unionen, framstår det som följdriktigt att de behöriga myndigheterna för enheter under tillsyn som använder det berörda referensvärdet ska övervaka huruvida de lagstadgade ersättningsräntorna för avtal som ingåtts av enheter under tillsyn har lett till färre rättstvister eller kontraktsbrott i fråga om sådana avtal och rapportera sina slutsatser årligen till kommissionen.

De föreslagna ändringarna av referensvärdesförordningens bestämmelser om avveckling av ett referensvärde med systemvikt i unionen har följande tre huvudinslag:

För det första inför de föreslagna ändringarna av referensvärdesförordningen en lagstadgad befogenhet för Europeiska kommissionen att fastställa en ersättningsränta om och när ett referensvärde vars upphörande skulle medföra betydande störningar av de finansiella marknadernas funktion i unionen upphör att offentliggöras. Denna befogenhet kan utövas oavsett var referensvärdet auktoriseras och offentliggörs. Vid fastställandet av en lagstadgad ersättningsränta ska Europeiska kommissionen ta hänsyn till rekommendationer från de arbetsgrupper för riskfria räntesatser som verkar under överinseende av de centralbanker som ansvarar för den valuta i vilken de referensvärden som ska upphöra är denominerad.

För det andra ska den lagstadgade ersättningsräntan enligt lag ersätta alla hänvisningar till ett ”referensvärde som ska upphöra” i alla avtal som ingåtts av en enhet under tillsyn i EU. För att kunna använda den lagstadgade ersättningsräntan måste avtal som hänvisar till ett referensvärde som ska upphöra vara pågående vid den tidpunkt då fastställandet träder i kraft, medan inga avtal som ingås efter ikraftträdandet av genomförandeakten om fastställande av ersättningsräntan kommer att få hänvisa till den lagstadgade ersättningsräntan.

För det tredje uppmuntras medlemsstaterna att anta nationella lagstadgade ersättningsräntor i fråga om avtal som inte involverar en enhet under tillsyn i EU. Europeiska kommissionen kan vid en lämplig tidpunkt utfärda en rekommendation om att de nationella lagstadgade ersättningsräntorna ska vara identiska med den lagstadgade ersättningsränta som fastställs för avtal som involverar enheter under tillsyn i EU.

Följande översikt beskriver huvudpunkterna i den föreslagna lagstadgade ersättningsräntan och dess effekter på avtalsbestämmelser:

Den lagstadgade ersättningsräntan skulle bli tillämplig om någon av de tre utlösande händelser som beskrivs i tabellen ovan inträffar objektivt.

De föreslagna ändringarna syftar till att undanta vissa specificerade referensvärden för avistakurser för tredjelandsvalutor från förordningens tillämpningsområde om de uppfyller vissa kriterier. Förteckningen över undantag i artikel 2 i referensvärdesförordningen skulle utvidgas till att omfatta referensvärden för avistaväxelkurser som fastställs av kommissionen (ny punkt 2 i). Detta skulle åtföljas av bestämmelser om hur kommissionen kan utöva sin befogenhet och kriterierna för att undanta referensvärden för avistaväxelkurser som uppfyller kriterierna från referensvärdesförordningens tillämpningsområde (nya punkter 3 och 4 i artikel 2). För att ett referensvärde för avistaväxelkurser ska få undantas måste det 1) mäta avistaväxelkursen för en tredjelandsvaluta som inte är fritt konvertibel och 2) användas av enheter under tillsyn i EU på ett frekvent, systematiskt och regelbundet sätt som avvecklingssats för att beräkna utbetalningar enligt ett valutaforward- eller valutaswappavtal. För att kommissionen ska ha alla nödvändiga uppgifter för att kunna fastställa undantagna referensvärden ska Esma och ECB tillhandahålla relevant information och synpunkter på specifika undantagskriterier.

För att övervaka att det nyligen införda undantaget är lämpligt måste slutligen behöriga myndigheter och enheter under tillsyn regelbundet rapportera till kommissionen om EU-företagens användning av undantagna referensvärden och om förändringar av balansräkningarna för enheter under tillsyn när det gäller exponering mot valutakursfluktuationer i tredjelandsvalutor.