EUROPEISKA CENTRALBANKENS YTTRANDE

av den 12 juli 2018

om ett förslag till förordning om minsta förlusttäckning för nödlidande exponeringar

(CON/2018/32)

(2019/C 79/01)

Inledning och rättslig grund

Den 20 april 2017 och den 24 april 2018 mottog Europeiska centralbanken (ECB) en begäran från Europaparlamentet respektive Europeiska unionens råd om ett yttrande om ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EU) nr 575/2013 vad gäller minsta förlusttäckning för nödlidande exponeringar (1) (nedan kallat förslaget till förordning).

ECB:s behörighet att avge ett yttrande grundas på artikel 127.4 första strecksatsen och artikel 282.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt eftersom förslaget till förordning innehåller bestämmelser som faller inom ECB:s behörighetsområde, bl.a. Europeiska centralbankssystemets uppgift att medverka till att de behöriga myndigheterna smidigt kan genomföra sin politik när det gäller det finansiella systemets stabilitet som avses i artikel 127.5 i fördraget samt de uppgifter som enligt artikel 127.6 i fördraget tilldelats ECB i samband med tillsynen över kreditinstitut. I enlighet med artikel 17.5 första meningen i arbetsordningen för Europeiska centralbanken har detta yttrande antagits av ECB-rådet.

1.   Allmänna kommentarer

ECB ställer sig bakom förslaget till förordning som utgör en del av Europeiska kommissionens åtgärdspaket för att hantera nödlidande exponeringar i EU. Åtgärderna har sitt ursprung i den omfattande handlingsplanen för hantering av nödlidande lån i Europa (2) som antogs av Ekofinrådet den 11 juli 2017. Förslaget till förordning förväntas ta itu med de risker som kan uppstå om banker i framtiden ackumulerar höga nivåer av nödlidande exponeringar. Förslaget till förordning är också en viktig del av unionens insatser för att ytterligare minska riskerna inom banksektorn. Av olika anledningar har ECB inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismens (3) tillsynsarbete ända sedan starten prioriterat frågor som rör höga nivåer av nödlidande exponeringar. För det första är nödlidande exponeringar en belastning i bankernas balansräkningar som minskar deras vinst. För det andra kräver nödlidande exponeringar mycket av bankernas uppmärksamhet och resurser. För det tredje medför nödlidande exponeringar att investerarnas förtroende för bankerna sjunker. Interna analyser som ECB gjort visar dessutom att banker med höga nivåer av nödlidande exponeringar under de senaste åren kontinuerligt haft lägre utlåning än banker med bättre kreditkvalitet, vilket innebär att de i mindre utsträckning bidrar med lån till företag, hushåll och ekonomin som helhet (4). Höga nivåer av nödlidande exponeringar är också ett makrotillsynsproblem som ofta påverkar hela ekonomier.

Det noteras dock att förslaget till förordning inte kommer att påverka nödlidande exponeringar som grundar sig på kreditinstituts fordringar som uppkommit före den 14 mars 2018, i överensstämmelse med Europeiska rådets slutsatser avseende handlingsplanen för hantering av nödlidande lån i Europa, och därför inte kommer att ta itu med redan befintliga stockar av nödlidande exponeringar.

ECB välkomnar att förslaget till förordning förtydligar att säkerhetsmekanismen för nödlidande lån, som inrättas genom förslaget till förordning, inte hindrar behöriga myndigheter från att utöva sina tillsynsbefogenheter i enlighet med tillämplig lag. Trots tillämpningen av säkerhetsmekanismen för nödlidande lån kan ECB i sin bedömning av varje enskilt fall komma fram till att de nödlidande exponeringarna i ett visst kreditinstitut är otillräckligt täckta, och ECB kan då använda sina tillsynsbefogenheter enligt andra pelaren (5).

2.   Specifika kommentarer

2.1   Definitionen av en nödlidande exponering

Vad gäller minsta förlusttäckning lägger förslaget till förordning till en definition av nödlidande exponering i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (6). Definitionen bygger på konceptet med nödlidande exponeringar i kommissionens genomförandeförordning (EU) 680/2014 (7), som tillämpas i tillsynsrapporteringssyfte. ECB välkomnar att definitionen av nödlidande exponeringar inkluderar alla typer av nödlidande exponeringar, särskilt hushållsexponeringar.

2.2   Beräkning av kravet på minsta täckning

ECB välkomnar att kravet på minsta täckning är enkelt och i princip baseras på antalet år som har gått sedan exponeringen klassificerades som nödlidande och huruvida exponeringen var säkrad. Enkelheten underlättar arbetet för både banker och tillsynsmyndigheter, samtidigt som kravet tydlig anger hur nödlidande exponeringar ska hanteras på ett rättvist och balanserat sätt.

För att fastställa den tillämpliga summa av otillräcklig täckning för nödlidande exponeringar som ska dras av från poster i kärnprimärkapitalet ska instituten multiplicera sina nödlidande exponeringar med den tillämpliga faktor som framgår av förslaget till förordning. ECB stöder kalibreringen av de tillämpliga faktorerna enligt förslaget till förordning. Särskilt kravet om 100 procents täckning för nödlidande exponeringar utan säkerhet som gäller från och med första dagen det andra (förmodligen avsett att hänvisa till det tredje) året. För nödlidande exponeringar med säkerhet gäller 100 procents täckning från och med första dagen det åttonde (förmodligen avsett att hänvisa till det nionde) året efter det att de klassificerats som nödlidande, där gäldenärens förpliktelser är förfallna till betalning sedan mer än 90 dagar.

Vad gäller exponeringar för vilka det finns säkerhet bör kreditinstituten ha möjlighet att realisera säkerheten inom rimlig tid (8). Om en säkerhet inte har realiserats efter flera år från den dag då den underliggande exponeringen klassificerades som nödlidande, är det rimligt att anta att säkerheten saknar tillräckligt värde och att exponeringen ur tillsynsperspektiv bör betraktas som exponering utan säkerhet.

2.3   Tillsynsrapporteringens krav

ECB tolkar det som att de relevanta kraven avseende tillsynsrapportering som framgår av genomförandeförordning (EU) nr 680/2014 kommer att ändras så att behöriga myndigheter kan övervaka att instituten följer de bestämmelser som framgår av förslaget till förordning. Därutöver föreslår ECB att kommissionen bör undersöka huruvida det behövs en ny bestämmelse i förordning (EU) nr 575/2013 om informationsplikt avseende institutens uppfyllande av kraven på minsta täckning.

2.4   ECB:s yttrande

ECB vill påminna Europaparlamentet och rådet om att ECB måste höras ytterligare en gång om förslaget till förordning, jämfört med dess nuvarande utformning, ändras i viktiga delar under lagstiftningsförfarandets gång (9).

I de fall där ECB rekommenderar att förslaget till förordning ska ändras anges de specifika förslagen i ett separat tekniskt arbetsdokument som åtföljs av en förklaring. Det tekniska arbetsdokumentet finns på engelska på ECB:s webbplats.

(1)  COM(2018) 134 final.

(2)  Finns på rådets webbplats www.consilium.europa.eu

(3)  Se tal av Danièle Nouy, ordföranden för ECB:s tillsynsnämnd, och Sharon Donnery, ordförande för ECB:s grupp på hög nivå för nödlidande lån, Introductory remarks to the public hearing on the draft addendum to the ECB guidance to banks on non-performing loans, Frankfurt am Main, 30 november 2017, finns på ECB:s webbplats www.bankingsupervision.europa.eu

(4)  Se European banking supervision three years on, tal av Mario Draghi, ECB:s ordförande, vid andra ECB Forum on Banking Supervision, Frankfurt am Main, 7 november 2017, finns på ECB:s webbplats www.ecb.europa.eu

(5)  Artikel 9.1 i rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 29.10.2013, s. 63) stadgar: ”Om så krävs uteslutande för att utföra de uppgifter som ECB tilldelas genom artiklarna 4.1, 4.2 och 5.2 ska ECB vid behov anses utgöra den behöriga myndigheten eller den utsedda myndigheten i de deltagande medlemsstaterna såsom fastställts genom den tillämpliga unionsrätten.” I detta sammanhang se även artiklarna 97 och 104 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338), samt artikel 16 i förordning (EU) nr 1024/2013.

(6)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 27.6.2013, s. 1).

(7)  Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 680/2014 av den 16 april 2014 om tekniska standarder för genomförande av instituts tillsynsrapportering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (EUT L 191, 28.6.2014, s. 1).

(8)  Se t.ex. artikel 191.4 i förordning (EU) nr 575/2013.

(9)  Se t.ex. domstolens dom av den 15 juli 1970, ACF Chemiefarma NV mot Europeiska gemenskapernas kommission, mål 41/69, ECLI:EU:C:1970:71, punkt 3, domstolens dom av den 4 februari 1982, Roger Buyl m.fl. mot Europeiska gemenskapernas kommission, mål 817/79, ECLI:EU:C:1982:36, punkt 1, generaladvokat Fenellys förslag till avgörande av den 20 mars 1997, Europaparlamentet mot Europeiska unionens råd, C-392/95, ECLI:EU:C:1997:172, punkt 15, domstolens dom av den 11 november 1997, Eurotunnel SA m.fl. mot SeaFrance, C-408/95, ECLI:EU:C:1997:532, punkt 46, domstolens dom av den 25 september 2003, Océ Van der Grinten NV mot Commissioners of Inland Revenue, C-58/01, ECLI:EU:C:2003:495, punkterna 100 och 102.