18.5.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 177/21

1.1

Tillsammans och samtidigt med sitt förslag till ett europeiskt insättningsgarantisystem (nedan kallat Edis) offentliggjorde kommissionen meddelandet ”Mot ett fullbordande av bankunionen”  (1). Av offentliggörandet framgår att de båda dokumenten betraktas som ”parallella” och att införandet av ytterligare riskdelning (se Edis-förslaget) måste ”åtföljas” av ytterligare riskminskning inom bankunionen (se meddelandet). Således utgör de båda texterna två delar av en helhet, och därför anser kommittén att den även bör yttra sig om meddelandet. EESK välkomnar både lagstiftningsförslaget och meddelandet.

1.2

Sammanfattningsvis och principiellt anser kommittén att eftersom Edis och de aviserade riskminskningsåtgärderna delar ett antal grundläggande och viktiga mål när det gäller förstärkningen och fullbordandet av bankunionen måste båda typerna av åtgärder genomföras på samma sätt och med faktiskt likvärdiga instrument och metoder. Dessa metoder, som bör ge samma garantier för att verkligen uppnå respektive mål, är nu än mer aktuella eftersom de båda typerna av åtgärder är komplementära och nödvändiga för att finna en för alla godtagbar och välavvägd lösning som även är slutgiltig. Därför och för att möjliggöra verkliga framsteg anser kommittén att det är mycket viktigt att både Edis och de relevanta riskminskningsåtgärderna ofördröjligen faktiskt behandlas och genomförs parallellt i enlighet med en tydlig och konkret tidsplan. Att skapa de rätta förutsättningarna för att gå vidare är också avgörande för att fortsätta fullbordandet av EMU, där bankunionen utgör ett viktigt inslag.

1.3

Å sin sida är Edis mycket viktigt för bankunionen, där det utgör den tredje pelaren. Kommittén har redan tidigare varit en stark förespråkare av ett fortsatt fullbordande av bankunionen och insättningsgarantisystemet och krävt att detta ska ske snabbt, i syfte att stärka den ekonomiska och finansiella stabiliteten i EU.

1.4

Stabila, säkra och väl skyddade insättningar ligger i allas intresse, särskilt spararnas och insättarnas. Det är viktigt för EESK att trygga deras förtroende och erbjuda dem bästa möjliga skydd. Nu gäller det att öka spararnas och insättarnas förtroende för bankerna och ge dem möjlighet att dra nytta av finansiell integration och lika villkor mellan bankerna. Stabila insättningar är dessutom fortfarande nödvändiga för att finansiera ekonomin samt familjer och företag, särskilt små och medelstora företag.

1.5

För EESK är det viktigt att med Edis stärka bankunionen ytterligare, öka dess motståndskraft mot möjliga finansiella kriser och förbättra den finansiella stabiliteten. Ett europeiskt insättningsgarantisystem kan få en positiv inverkan på enskilda medlemsstaters och bankers situation eftersom det på ett bättre sätt kan bidra till att hantera kraftiga lokala chocker. Detta kan avskräcka vissa från att spekulera mot vissa länder eller banker, och således minska risken för bankrusningar. Samtidigt försvagas kopplingen mellan bankerna och staten ytterligare.

1.6

Å sin sida är de aviserade åtgärderna för att minska riskerna i bankunionen lika oumbärliga. De bidrar till att stärka bankunionen genom att sörja för rättvisare villkor mellan banker och försvaga deras koppling till staten. Detta stärker systemets motståndskraft och stabilitet. Godtagandet av mekanismerna för riskdelning förutsätter att man faktiskt uppnår lika villkor i fråga om regler och tillsyn, och detta bidrar i sin tur till det ömsesidiga förtroende som krävs mellan alla berörda parter i bankunionen.

1.7

Dessa åtgärder kräver att alla medlemsstater fullt ut införlivar och genomför det gällande regelverket för bankunionen (direktivet om återhämtning och resolution av banker och direktivet om insättningsgarantisystem). Det är positivt att antalet medlemsstater som ännu måste göra ansträngningar har minskat sedan Edis-förslagen och meddelandet offentliggjordes, och gentemot övriga länder vidtar kommissionen åtgärder.

1.8

Man bör ägna uppmärksamhet åt att ytterligare minska riskerna i banksektorn och åt största möjliga harmonisering i bankunionen på de områden där åtgärder redan har vidtagits. I detta sammanhang är det nödvändigt att i förväg införa välkapitaliserade, stabila och effektiva nationella insättningsgarantisystem. Även potentiella risker för moralisk risk från både bankers, myndigheters och sparares sida måste i största möjliga mån undvikas vid det fortsatta förverkligandet av denna pelare i bankunionen. Faktisk förekomst av moralisk risk skulle nämligen kunna utgöra ett grundläggande hot mot en effektivt och säkert fungerande bankunion. Villkoret att en medlemsstat kan använda sig av Edis först när den uppfyller alla villkor är motiverat i detta sammanhang.

1.9

Kommittén anser att kommissionen bör göra en allsidig och ingående konsekvensbedömning, eventuellt på grundval av de tidigare liknande bedömningarna inom ramen för direktiven om insättningsgarantisystem, med tanke på frågans vikt för bankunionen, fullbordandet av EMU samt spararnas och insättarnas förtroende. Resultaten av denna bedömning bör offentliggöras, bland annat för att ytterligare stärka förslagets legitimitet.

1.10

Dessutom är skillnaderna mellan länderna fortsatt stora och ett antal utmaningar kvarstår inom olika områden, vilket för övrigt framgår av ett antal färska internationella rapporter. Dessa skillnader och utmaningar måste åtgärdas. Utan att göra anspråk på att vara uttömmande handlar det bl.a. om den stora mängden nödlidande lån i banksektorn och den ojämna fördelningen av denna mängd mellan bankerna och medlemsstaterna i euroområdet.

1.11

I arbetet med att ytterligare minska riskerna anser kommittén att man tillräckligt måste uppmärksamma effekterna på kreditgivningen. Särskilt lån till små och medelstora företag och industrier, uppstartsföretag och andra nya företag bör vara och förbli en nyckelprioritering för EU och medlemsstaterna.

1.12

Därutöver anser kommittén att det är av lika stor vikt att göra framsteg i fråga om det fortsatta fullbordandet av EMU, som bl.a. bygger på en monetär och finansiell pelare, vilket innefattar genomförandet av en fullständig bankunion som styrs av EU. Kommittén har tidigare påpekat att EMU fortfarande är bräckligt och står inför enorma utmaningar, och därför gäller det nu att stärka EMU ytterligare genom att fortsätta att utveckla samtliga pelare.

1.13

I detta sammanhang är det ytterst nödvändigt att skapa gynnsamma och lämpliga förutsättningar för att möjliggöra framsteg. För kommittén handlar allt om ”förtroende” och om att förstärka detta mellan medlemsstaterna. Förtroende mellan medlemsstaterna förutsätter dock lika villkor och samordnade riktlinjer som är inriktade på konvergens.

1.14

Denna konvergens har påverkats negativt av krisen, och det gäller att på kort sikt på nytt göra framsteg inom och mellan medlemsstaterna. Samtidigt bör också återhämtningen stödjas, korrigeringen av makroekonomiska obalanser underlättas och anpassningsförmågan förbättras.

1.15

Kommittén välkomnar att det nya insättningsgarantisystemet ska vara kostnadsneutralt för banksektorn, men samtidigt anser vi att det skulle vara bättre att införa det planerade riskbaserade bidragssystemet direkt i Edis-förslaget än att anta det i en delegerad akt. Det handlar trots allt om en väsentlig del av den föreslagna ordningen som principiellt bör fastställas på högsta nivå.

2.1

När bankunionen inrättades beslutade man att pelarna skulle införas steg för steg.

2.2

De två första stegen har tagits i och med inrättandet av den gemensamma tillsynsmekanismen, enligt vilken ECB (2) utövar tillsyn över bankerna (3) i euroområdet, och tillämpningen av den gemensamma resolutionsmekanismen från och med den 1 januari 2016.

2.3

Som en tredje pelare i bankunionen föreslås nu ett europeiskt insättningsgarantisystem  (4). Detta system bygger vidare på det gällande insättningsgarantidirektivet (5), enligt vilket nationella insättningsgarantisystem har införts och där det föreskrivs att institutionella skyddssystem ska erkännas som insättningsgarantisystem. Även i de fem ordförandenas rapport ”Färdigställandet av EU:s ekonomiska och monetära union” (6) föreslogs att systemet skulle införas på sikt.

2.4

Det nya förslaget (7) skulle utvecklas gradvis och steg för steg (8):

2.4.1

I den första fasen handlar det om en återförsäkringsmodell som ska gälla i tre år fram till 2020. I denna fas får ett nationellt insättningsgarantisystem tillgång till medlen från det europeiska insättningsgarantisystemet först efter att det redan har uttömt sina egna medel och under förutsättning att den berörda medlemsstaten fullt ut har tillämpat de relevanta reglerna i direktivet om insättningsgarantisystem. Syftet är således att försvaga kopplingen mellan bankerna och staten.

2.4.2

Därefter skulle systemet gradvis bli ett ömsesidigt system (”koassurans”). I denna fas skulle ett nationellt system inte behöva uttömma sina egna medel innan det får tillgång till medlen från det europeiska insättningsgarantisystemet om ett ingripande krävs. Tillgången till medlen skulle börja på en låg nivå (20 %) och under en fyraårsperiod stiga till 80 %. Således handlar det här om en högre grad av riskdelning mellan de nationella systemen.

2.4.3

I den tredje fasen ökas den risk som bärs av det europeiska insättningsgarantisystemet gradvis till 100 %. Det nya systemet ska alltså helt ersätta de nationella insättningsgarantisystemen från och med 2024 och skulle ensamt ansvara för utbetalningen av ersättning till insättarna.

2.5

I detta sammanhang föreskrivs också ett omedelbart inrättande av en europeisk insättningsgarantifond. Fonden ska finansieras genom riskvägda bidrag från bankerna. Systemet ska vara kostnadsneutralt för banksektorn genom att de europeiska bidragen dras av från bankernas bidrag till de nationella insättningsgarantisystemen.

2.6

Systemet åtföljs av stränga garantier: Till exempel försäkras enbart de nationella insättningsgarantisystem som uppfyller EU-reglerna och är uppbyggda i enlighet med dessa regler.

2.7

Kommissionen har parallellt aviserat en rad andra åtgärder som syftar till att minska riskerna i bankunionen (9)  (10), i meddelandet ”Mot ett fullbordande av bankunionen”.

3.1

Tillsammans med förslagen om Edis offentliggjordes ett meddelande (11) om ytterligare riskminskning i bankunionen. Enligt kommissionen ska de båda dokumenten betraktas som ”parallella”. Och när det gäller införandet av ytterligare riskdelning (se Edis-förslaget) uppges det att detta måste ”åtföljas” av ytterligare riskminskning. Kommittén ser därför dessa texter som två delar av en helhet. Nedanstående anmärkningar och kommentarer om de nya texterna bör ses mot denna bakgrund.

3.2

EESK har från början ställt sig bakom bankunionen och de åtgärder som har vidtagits beträffande dess första två pelare (12). Kommittén ansåg att det var nödvändigt att utan dröjsmål göra framsteg på detta område (13).

3.3

Kommittén har också konsekvent förespråkat ett fortsatt fullbordande av bankunionen (14) och en snabb komplettering av den med den tredje pelaren om skydd av insättningar. I detta sammanhang har vi redan tidigare efterlyst ett förstärkt och förbättrat gemensamt system för insättningsskydd (15).

3.4

Kommittén välkomnar Edis-förslagen och ställer sig bakom deras mål att stärka bankunionen, förbättra och harmonisera skyddet av insättarna, förstärka den finansiella stabiliteten och ytterligare begränsa kopplingen mellan bankerna och staten.

3.5

Genom principen om riskdelning kan ett sådant system få en positiv inverkan på vissa medlemsstaters och bankers situation eftersom det i högre grad än de nuvarande nationella systemen kan bidra till att – vid behov – hantera kraftiga lokala chocker. Detta kan avskräcka vissa från att spekulera mot vissa länder eller banker, vilket kan minska den övergripande risken i hela bankunionen.

3.6

Det krävs ett gott skydd av och bästa möjliga garantier för spararnas insättningar. Sedan krisen har viktiga framsteg gjorts, och syftet med de nya förslagen kan bidra till att ytterligare stärka förtroendet eftersom de kan bidra till en ökad finansiell integration mellan länderna och lika villkor för bankerna.

3.7

Stabila insättningar utgör en sund och nödvändig källa till finansiering av ekonomin, framför allt hushållen samt små och nya företag (t.ex. små och medelstora företag och industrier (16) och uppstartsföretag), och bidrar därigenom till den nödvändiga ekonomiska tillväxten. Små och medelstora företag (i vid bemärkelse) ger ett viktigt bidrag till den europeiska ekonomin, eftersom de står för mer än två tredjedelar av den sammanlagda sysselsättningen i den privata sektorn och 85 % av nettoökningen av antalet arbetstillfällen. För EESK står det klart att säkrad kreditgivning till bärkraftiga små och medelstora företag är en förutsättning för ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen och därför bör vara en huvudprioritering på både europeisk och nationell nivå.

3.8

När det gäller ytterligare riskminskning är samma tillvägagångssätt som för Edis lämpligt, och EESK välkomnar därför också kommissionens dokument. Detta är särskilt fallet dels som båda texterna delar ett antal viktiga grundläggande mål, såsom att stärka bankunionen och försvaga kopplingen mellan bankerna och staten, dels som det är tydligt att det krävs en ”kombination av åtgärder” för att uppnå målen.

3.9

När det gäller riskminskning kan den nuvarande situationen inte förbigås. Man bör ägna särskild uppmärksamhet åt att ytterligare minska riskerna i banksektorn och åt större harmonisering i bankunionen på de områden där åtgärder redan har vidtagits.

3.10

Först och främst måste alla medlemsstater till fullo införliva och genomföra den befintliga ramen för bankunionen. När Edis-förslaget lades fram hade många medlemsstater ännu inte eller enbart delvis införlivat direktivet om återhämtning och resolution av banker och/eller texterna om insättningsgarantisystem, men sedan dess har situationen förbättrats och gentemot övriga länder vidtar kommissionen åtgärder (17).

3.11

Det fortsatta införlivandet och genomförandet av insättningsgarantiordningen och det tillhörande förhandsfinansieringssystemet medför vissa utmaningar. Mer harmonisering och ett föregående införande av välkapitaliserade, stabila och effektiva nationella insättningsgarantisystem är nödvändigt för att minska risken för ”moralisk risk”. Att begränsa denna risk måste också uppmärksammas i alla steg av genomförandet av Edis. I detta sammanhang bör man beakta de risker som det kan innebära att alltför snabbt och strängt göra riskerna ömsesidiga. Villkoret att medlemsstaterna kan använda sig av Edis först när de uppfyller alla villkor och har genomfört den gällande lagstiftningen är motiverat i detta sammanhang.

3.12

Dessutom är skillnaderna mellan länderna fortsatt stora och ett antal utmaningar kvarstår inom olika områden, vilket för övrigt framgår av ett antal färska internationella rapporter (18)  (19). De måste åtgärdas. Det handlar bl.a. om den stora mängden nödlidande lån i banksektorn och den ojämna fördelningen av denna mängd mellan bankerna och medlemsstaterna i euroområdet (20). Att effektivt avhjälpa denna situation, med beaktande av alla övriga relevanta aspekter, kan anses vara en förutsättning för att röra sig i riktning mot riskdelning när det gäller insättningsskydd. Detta kräver bl.a. en EU-styrd enhetlig tillsynsmekanism.

3.13

Inga resultat från den ingående förhandskonsekvensbedömningen av Edis är tillgängliga. Detta strider mot kraven på insyn. Det behövs en allsidig och ingående konsekvensbedömning, eventuellt på grundval av de tidigare liknande bedömningarna inom ramen för direktiven om insättningsgarantisystem (21), med tanke på frågans vikt för bankunionen, fullbordandet av EMU samt spararnas och insättarnas förtroende. Resultaten av denna bedömning bör offentliggöras, bland annat för att ytterligare stärka förslagets legitimitet.

3.14

De aviserade ytterligare framtida åtgärderna för riskminskning bör hanteras på samma sätt som Edis, eftersom de båda syftar till att stärka bankunionen och det krävs åtgärder för att konkretisera och genomföra dem så snart de nödvändiga villkoren är uppfyllda.

3.15

Av allt det ovannämnda följer att man bör sträva efter att genomföra båda typerna av åtgärder på samma sätt. De är komplementära och nödvändiga för att finna en välavvägd lösning som även är slutgiltig. Därför är det mycket viktigt att både Edis och riskminskningsåtgärderna (22) ofördröjligen faktiskt behandlas och genomförs parallellt. Detta ger inte bara största möjliga bidrag till förverkligandet av bankunionen och det fortsatta fullbordandet av EMU (se nedan), utan är också det bästa sättet att garantera att verkliga framsteg kan göras.

3.16

Kommittén anser att denna fråga också är mycket viktig i samband med det fortsatta fullbordandet av EMU, som bl.a. grundar sig på en monetär och finansiell pelare som inbegriper en fullvärdig bankunion. Eftersom kommittén tidigare har påpekat att EMU fortfarande är bräckligt och står inför enorma utmaningar (23) gäller det nu att stärka EMU ytterligare genom att fortsätta att bygga ut samtliga pelare.

3.17

Såsom redan konstaterats gör den fortlöpande kopplingen mellan stat och banker att medlemsstaterna är ovilliga att skapa de nödvändiga politiska och ekonomiska förutsättningarna, vilket leder till att de lämpligaste och mest effektiva besluten skjuts upp (24).

3.18

Därför är det viktigt att möjliggöra framsteg, och i sammanhanget handlar allt om ”förtroende” och om att stärka det mellan medlemsstaterna. Förtroende mellan medlemsstaterna förutsätter dock lika villkor och samordnade riktlinjer som är inriktade på konvergens.

3.19

Denna konvergens har påverkats negativt av krisen, och det gäller att på kort sikt på nytt göra framsteg inom och mellan medlemsstaterna. Samtidigt bör också återhämtningen stödjas, korrigeringen av makroekonomiska obalanser underlättas och anpassningsförmågan förbättras.

4.1

När det gäller Edis-förslaget ställer sig EESK bakom principen om att systemet bör vara kostnadsneutralt för banksektorn. Banksektorns bidrag fastställdes tidigare till 0,8 % (25)  (26) av de garanterade insättningarna efter en grundlig konsekvensbedömning. Det är därför viktigt att det sammanlagda bidraget till de nationella och europeiska systemen inte höjs för att respektera kostnadsneutraliteten.

4.2

Det är dessutom viktigt att i detta sammanhang sörja för en maximal harmonisering av de nationella bidragen för att på så sätt skapa fullständigt lika villkor mellan de nationella insättningsgarantisystemen och undvika skillnader mellan systemen.

4.3

Lika villkor bör också gälla såväl mellan länderna i bankunionen som i förhållande till de medlemsstater som inte ingår i den. Detta förutsätter bl.a. att man nu fortsätter att verka för en ytterligare harmonisering av de nuvarande bestämmelserna i direktivet om insättningsgarantisystem i syfte att nå en starkare konvergens mellan systemen i alla medlemsstater.

4.4

Institutionella skyddssystem ger finansiellt stöd när deras medlemmar befinner sig i svårigheter och bidrar således till att förebygga bankkonkurser. Dessa systems förebyggande effekt bör erkännas fullt ut i det nya Edis-systemet, annars riskerar hela konceptet att gå i stöpet.

—

En minskning av de nationella valmöjligheterna och handlingsutrymmena vid tillämpningen av tillsynsreglerna så att den gemensamma tillsynsmekanismen kan fungera så effektivt som möjligt.

—

En harmonisering av de nationella insättningsgarantisystemen.

—

Antagande av lagstiftning för att genomföra de återstående delar som rör bankerna i det regelverk som man enats om på internationell nivå, särskilt för att begränsa bankernas hävstångseffekt, trygga en stabil bankfinansiering och förbättra jämförbarheten mellan riskvägda tillgångar samt för att göra det möjligt att senast 2019 genomföra rekommendationerna från rådet för finansiell stabilitet om bankers totala förlusttäckningskapacitet, så att det finns tillräckliga medel tillgängliga för banker i kris utan att skattebetalarna behöver bidra.

—

Tillämpning av de gällande reglerna så att så lite offentliga medel som möjligt används för att bibehålla en solvent och motståndskraftig banksektor.

—

Ökad konvergens i insolvenslagstiftningen, såsom anges i handlingsplanen för en kapitalmarknadsunion.

—

Initiativ som rör tillsynsbehandlingen av bankernas exponering för statsfinansiell risk, t.ex. en begränsning av bankers exponering för en enskild stat för att se till att risken är diversifierad.