This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52014SC0427
COMMISSION STAFF WORKING DOCUMENT Assessment of the 2014 national reform programme and stability programme for FINLAND Accompanying the document Recommendation for a COUNCIL RECOMMENDATION on Finland’s 2014 national reform programme and delivering a Council opinion on Finland’s 2014 stability programme
ARBETSDOKUMENT FRÅN KOMMISSIONENS AVDELNINGAR Bedömning av 2014 års nationella reformprogram och konvergensprogram för FINLAND
ARBETSDOKUMENT FRÅN KOMMISSIONENS AVDELNINGAR Bedömning av 2014 års nationella reformprogram och konvergensprogram för FINLAND
/* SWD/2014/0427 final */
ARBETSDOKUMENT FRÅN KOMMISSIONENS AVDELNINGAR Bedömning av 2014 års nationella reformprogram och konvergensprogram för FINLAND /* SWD/2014/0427 final */
Innehållsförteckning Sammanfattning. 3 1............ Inledning. 5 2............ Ekonomiskt läge och ekonomiska
utsikter 5 3............ Problem och en utvärdering av den
politiska dagordningen. 6 3.1......... Finanspolitik och beskattning. 6 3.2......... Finanssektorn. 13 3.3......... Arbetsmarknad, utbildning och
socialpolitik. 14 3.4......... Strukturåtgärder som främjar hållbar
tillväxt och konkurrenskraft 18 3.5......... Modernisering av offentlig förvaltning. 24 4............ Slutsatser 25 Översiktstabell 26 Bilaga. 31
Sammanfattning
Finland är på
väg ut ur en två år lång recession. Den mindre
återhämtning som väntas för 2014–15 är villkorad av en förbättring av den
externa efterfrågesituationen, eftersom den inhemska efterfrågan fortsatt är
svag. Tillväxten av reala BNP förutspås 2014 nå 0,2 % och arbetslösheten
väntas fortsätta att stiga. Den industriella omstruktureringen fortsätter och
ekonomin omorienterar sig mot tjänstesektorerna. Befolkningens åldrande får
återverkningar för finländare i arbetsföra åldrar och för landets offentliga finanser. Finland har sammantaget gjort vissa framsteg när det gäller att
genomför 2013 års landsspecifika rekommendationer.
Landet är i färd med att omvandla en långtgående reformagenda i konkreta
politiska åtgärder. Reformagendan lades fram i augusti 2013 och innefattar
åtgärder för att balansera de offentliga finanserna, reformera
pensionssystemet, förbättra arbetsmarknaden samt gynna tillväxten. I mars 2014
aviserades långtgående konsolideringsåtgärder för 2015 års budget, tillsammans
med stimulansåtgärder som finansieras genom försäljning av offentliga
tillgångar. Alla de aviserade reformerna har dock ännu inte beskrivits närmare
eller omvandlats i lagförslag, varför det är svårt att dra några slutsatser om
deras utfall. Regeringen har konstaterat att ett finanspolitiskt hållbarhetsgap
föreligger och har föreslagit heltäckande åtgärder för att komma åt problemet.
En pensionsreform planeras till 2017, vilket innebär att lagstiftningen behöver
ligga klar i slutet av 2015. Arbetsmarknadens parter har tilldelats uppdraget
att närmare utarbeta reformen. En expertgrupp har i en uttömmande rapport
angett inriktningen på reformen. Betydande framsteg har gjorts med den
finanspolitiska ramen i och med ny lagstiftning som ger staten fler
befogenheter att kontrollera kommunernas finanspolitiska mål samt
pensionsfonderna. Dessa reformer avspeglas också i det nationella
reformprogrammet, som även ger information om framstegen mot Europa 2020-målen. De återstående problemen gäller huvudsakligen förbättringar av
produktivitet, tillväxt och konkurrenskraft. Finland behöver dessutom till
fullo utnyttja sitt potentiella arbetskraftsutbud för att motverka effekterna
av sin åldrande befolkning. ·
Konkurrenskraft:
Finlands export har det senaste årtiondet förlorat betydande marknadsandelar.
Industrisektorns strukturella förändringar måste underlättas så att nya företag
bildas och växer och fyller igen det tomrum som uppstått genom nedgången i
elektronik- och skogsbrukssektorerna. Finlands forsknings- och
utvecklingspotential behöver till fullo tas i anspråk av företag som tillverkar
varor och tjänster som går att sälja på marknaderna. ·
Arbetsmarknaden: Det
långsiktiga arbetskraftsutbudet är fortfarande det stora problemet på
arbetsmarknaden, eftersom antalet personer som lämnar arbetsmarknaden nu är
högre än de som träder in på den. Det är därför alltmer viktigt att få in så
många tillgängliga arbetstagare som möjligt på arbetsmarknaden. Människors
yrkesverksamma tid måste förlängas, och ungdoms- och långtidsarbetslösheten
måste åtgärdas. I första hand verkar det vara möjligt att få in fler äldre och
lågkvalificerade arbetstagare på arbetsmarknaden genom att skapa incitament för
arbete, förbättra arbetsförhållandena, och ta fram målinriktade åtgärder för
att öka deras deltagande i program för livslångt lärande. ·
De offentliga finansernas hållbarhet: Finlands skuldkvot närmar sig nu 60-procentsnivån och förväntas 2015
överskrida den. På kort sikt tros underskotten fortsatt ligga under 3 % av BNP
och det strukturella underskottet förväntas håller sig i närheten av det
medellångsiktiga målet. Kostnader relaterade till åldrandet kommer på medellång
och lång sikt att tynga budgeten. De offentliga tjänsternas effektivitet har
inte hållit jämna steg med produktiviteten inom den privata sektorn. ·
Den inhemska konkurrensen behöver ytterligare
förbättras inom sektorer som är skyddade från extern konkurrens. Detaljhandeln domineras av några få aktörer och priserna är höga på
den tjänstesektor som inte är exponerad för internationell handel, vilket drar
ned konkurrenskraften.
1.
Inledning
I maj 2013 föreslog kommissionen en rad landsspecifika
rekommendationer för Finlands ekonomiska och strukturella reformer. På grundval
av dessa rekommendationer antog Europeiska unionens råd i juli 2013 fem
landsspecifika rekommendationer i form av en rådsrekommendation. Dessa
landsspecifika rekommendationer rörde offentliga finanser,
förvaltningsreformer, arbetsmarknad, konkurrens och konkurrenskraft. I
föreliggande arbetsdokument från kommissionen görs en bedömning av hur dessa
rekommendationer har genomförts i Finland. Arbetsdokumentet innehåller en bedömning av de politiska
åtgärderna i ljuset av kommissionens årliga tillväxtöversikt 2014[1] och
den tredje årliga rapporten om förvarningsmekanismen[2], som
offentliggjordes i november 2013. I den årliga tillväxtöversikten presenteras kommissionens
förslag för att bygga upp en samsyn vad gäller de prioriteringar som krävs för
åtgärder på nationell nivå och EU-nivå under 2014. Tillväxtöversikten
innehåller fem prioriteringar för att vägleda medlemsstaterna till förnyad
tillväxt: att stärka de offentliga finanserna på ett differentierat och
tillväxtfrämjande sätt, återställa normala lånevillkor i ekonomin, främja
tillväxt och konkurrenskraft på såväl kort som lång sikt, tackla arbetslösheten
och krisens sociala följdverkningar samt modernisera den offentliga
förvaltningen. Den årliga rapporten om förvarningsmekanismen används som ett
inledande granskningsverktyg för att avgöra om makroekonomiska obalanser
föreligger eller riskerar att uppstå i medlemsstaterna. I den årliga rapporten
om förvarningsmekanismen finns positiva tecken på att de makroekonomiska
obalanserna i Europa håller på att korrigeras. För att se till att en fullständig
och varaktig omfördelning uppnås, valdes Finland och 15 andra medlemsstater ut
för en granskning av hur de makroekonomiska obalanserna byggts upp och
åtgärdats. Dessa fördjupade granskningar offentliggjordes den 5 mars 2014
tillsammans med ett meddelande från kommissionen.[3] Mot bakgrund av 2013 års rekommendation från rådet, den
årliga tillväxtöversikten, rapporten om förvarningsmekanismen och den
fördjupade granskningen lade Finland den 17 april 2014 fram ett nationellt
reformprogram och ett stabilitetsprogram. Programmen innehåller närmare
uppgifter om de framsteg som gjorts sedan juli 2013 och om regeringens framtida
planer. Informationen i dessa program utgör grunden för bedömningen i detta
arbetsdokument. Programmen har gått på remiss i riksdagen och hos berörda
parter.
2.
Ekonomiskt läge och
ekonomiska utsikter
Ekonomiskt läge Under 2013 och i början av 2014
påverkades tillväxt och sysselsättning i Finland kraftigt av euroområdets
fortsatta svaghet och av pågående strukturella förändringar i ekonomin. År 2013 befann sig Finlands ekonomi i en lågkonjunktur för andra året
i rad. Real BNP sjönk 1,4 % efter att ha gått ned med 1 % 2012.
BNP-nedgången var omfattande och påverkade den privata konsumtionen, export och
i all synnerhet investeringarna. Den externa nettoefterfrågan hade en positiv
effekt på tillväxten på grund av den starka importnedgången. Detta uppvägde
delvis den negativa effekten av att den inhemska efterfrågan kraftigt sjönk.
Arbetslösheten fortsatte gradvis att stiga och var vid årets slut 8,2 %,
en nivå som senast nåddes 2010 när ekonomin just höll på att återhämta sig från
krisen 2009. Underskottet i den offentliga sektorn uppgick till -2,1 %. Ekonomiska utsikter Den
ekonomiska verksamheten började förbättras i mitten av 2013 men sjönk åter
under det sista kvartalet. Ledande indikatorer ger
fortfarande inte några tecken på att den inhemska efterfrågan återhämtar sig
under första hälften av 2014. Förbättrade ekonomiska utsikter för Finlands
viktigaste exportmarknader pekar på en exportdriven återhämtning 2014. I
kommissionens vårprognos 2014 förutspås en fortsatt svag tillväxt 2014 på 0,2 %
för hela året, som därefter ökar till 1,0 % år 2015. Måttliga
löneökningar och ihållande arbetslöshet påverkar den disponibla inkomsten,
vilket begränsar ökningen av den privata konsumtionen.
De fasta bruttoinvesteringarna väntas öka endast gradvis eftersom investeringar
i utrustning hålls tillbaka av lågt kapacitetsutnyttjande, och av de få
byggloven att döma blir byggverksamheten svag 2014. Utbudsförhållandena
fortsätter att påverkas av omstruktureringen av industrin. Nya produkter och
tjänster i sektorer som t.ex. kemikalier och metaller ersätter gradvis förlorad
produktion inom IKT-branschen och pappersindustrin. Exporten
tros öka åren 2014–15, även om Finland förutspås förlora ytterligare
exportmarknadsandelar. De måttliga löneavtalen är ett
första steg mot ett återställande av konkurrenskraften i kostnadshänseende.
Svag inhemsk efterfrågan kommer i sin tur att begränsa importen och medföra att
nettoexporten genererar positiv tillväxt. Följaktligen förväntas bytesbalansen
förbättras ytterligare. Riskerna
för de ekonomiska utsikterna är balanserade och huvudsakligen kopplade till
utvecklingen på exportmarknaderna. Mest framträdande
är de risker som har att göra med situationen på den ryska marknaden. Risker
som beror på förhållandena på finansmarknaden förefaller begränsade och
finansieringskostnaderna är fortsatt låga. Stabilitetsprogrammet
och det nationella reformprogrammet delar samma bakomliggande makroekonomiska
utsikter och bygger på finansministeriets marsprognos.
Prognosen skiljer sig inte avsevärt från kommissionens prognos för 2014 och
2015, även om den ekonomiska tillväxten båda åren förväntas bli något högre. I
programmen ingår inte någon kvantifierad makroeffekt av strukturreformerna.
3.
Problem och en utvärdering av den politiska
dagordningen
3.1.
Finanspolitik och beskattning
Budget- och skuldutveckling Målet för
stabilitetsprogrammet är att nå eller överskrida det medellångsiktiga målet
från och minska det generella offentliga underskottet från -2,1 % av BNP 2013
till 1,1 % 2015. Finlands medellångsiktiga mål är ett
strukturellt underskott på -0,5 %, vilket är oförändrat jämfört med
fjolårets program och i linje med målen för stabilitets- och tillväxtpakten. Det generella offentliga
underskottet tros visserligen börja krympa senare än vad man tidigare planerat,
men minskningen väntas nu bli snabbare. Finlands
generella offentliga underskott låg 2013 på 2,1 % av BNP[4].
Enligt stabilitetsprogrammet från april 2013 skulle underskottet bli
1,9 %. För innevarande år tros saldot i de offentliga finanserna enligt
stabilitetsprogrammet i stort sett förbli stabilt på -2,0 % av BNP.
Statsbudgeten för 2014, antagen i december 2013, låg i linje med utkastet till
budgetplan. Budgeten ändrades inte efter kommissionens påpekande vid
bedömningen av utkastet till budgetplan av risken för en betydande avvikelse
från kraven i stabilitets- och tillväxtpaktens preventiva aspekt. Underskottet
2014 tros bli -2,0 % ; vilket är större än enligt 2013 års stabilitetsprogram,
där en förbättring till -1,3 % av BNP väntades för 2014. Enligt 2013 års
utkast till budgetplan skulle underskottet nå -1,9 % av BNP 2014. Även om kommissionens
vårprognos för 2014 förutspår lägre ekonomisk tillväxt för 2014 och 2015 än vad
som görs i stabilitetsprogrammet, är prognoserna för intäkter och utgifter
liknande. I både kommissionens vårprognos och den
nationella prognosen drivs den ekonomiska tillväxten på av nettoexporten.
Konsumtion och investeringar väntas fortsatt vara svaga 2014 och återhämta sig
först 2015. För 2014 väntas intäkterna enligt kommissionen vårprognos bli
marginellt lägre och utgifterna högre än i stabilitetsprogrammet. Skillnaden
beror delvis på olika tillväxtprognoser, och i kommissionens prognos används
aktuellare data i fråga om intäkter och utgifter för 2013. Skillnaden på
utgiftssidan beror till stor del på den väntade utvecklingen av ersättningarna
till offentliganställda där stabilitetsprogrammet förutspår en större minskning
än vad som anges i kommissionens prognos. Enligt programmet kommer
saldot i de offentliga finanserna att stabiliseras och förbättras under
programperioden. Underskottet tros 2014 bli detsamma
som 2013, men från och med 2015 förväntas det sjunka och vändas i ett överskott
på 0,3 % av BNP 2018. Den förväntade förbättringen tros komma tidigt, med
en förbättring på 0,9 % av BNP 2015 och därefter mindre. I det föregående
programmet ansågs att underskottet skulle ha stabiliserats 2013 med en gradvis
förbättring redan från 2014. Men då den reala BNP-tillväxten 2013 var 1,9
procentenheter lägre än vad som förväntades i 2013 års stabilitetsprogram
uppnåddes inte underskottsmålet. Det nominella underskottet ökade därför 2013,
medan det strukturella underskottet däremot förbättrades. || Faktaruta 1. Centrala åtgärder Centrala finanspolitiska åtgärder || || Intäkter || Utgifter || || 2013 || || · Höjningar av statens skatteintäkter (+0,7 % av BNP) || · Statliga utgiftsnedskärningar (-0,2% av BNP) || || 2014 || || · Höjningar av statens skatteintäkter (+0,7 % av BNP) || · Statliga utgiftsnedskärningar (-0,5 % av BNP) || || 2015 || || · Höjningar av statens skatteintäkter (+1,1 % av BNP) || · Statliga utgiftsnedskärningar (-1,6 % av BNP) || || 2016 || || · Höjningar av statens skatteintäkter (+1,4 % av BNP) || · Statliga utgiftsnedskärningar (-1,6 % av BNP) || || 2017 || || · Höjningar av statens skatteintäkter (+1,4 % av BNP) || · Statliga utgiftsnedskärningar (-1,8 % av BNP) || || Anm.: Budgetkonsekvenserna i tabellen är de effekter som rapporterats i programmet, dvs. av de nationella myndigheterna. Positiva tecken betyder att intäkterna/utgifterna ökar till följd av denna åtgärd. || Jämfört med 2013 sätter
man i årets program upp mer ambitiösa mål för minskningen av underskottet från
och med 2015. Tidigare troddes underskottet bli -0,5%
av BNP 2017, medan de offentliga finanserna enligt det nya programmet förväntas
vara i balans 2017. Skälet till förbättringen 2015 är de konsolideringsåtgärder
som beslutades i mars 2014. Regeringen fattade beslut om ett flertal specifika
åtgärder för konsolideringen av de offentliga finanserna, och dessa beaktas i
stabilitetsprogrammet. De aviserade åtgärderna är tydligt definierade och
utspelet är trovärdigt och tar formen av offentliga riktlinjer till
ministerierna om hur utkasten till budgeten avseende 2015 ska utarbetas.
Åtgärder i det strukturpolitiska programmet har mindre direkta följder 2014 och
2015, men kommer att få avsevärt inflytande på medellång och lång sikt. Minskningen av
underskottet förväntas ske genom intäktsökningar och utgiftskontroll. De offentliga intäkterna förväntas öka från 56,0 % av BNP till
57,3 % 2017 och utgifterna planeras gå ned från 58,1 % av BNP till
57,3 %. Den planerade intäktsökningen bygger huvudsakligen på ökade
intäkter från skatter på inkomst och förmögenhet. På utgiftssidan ligger
tonvikten på reduktionen av ersättningar till anställda (som andel av BNP) och
fasta bruttoinvesteringar. Engångsåtgärder spelar inte någon betydande roll. Risken
att programmålen inte uppnås är framför allt kopplade till de makroekonomiska
utsikterna. I kommissionens vårprognos 2014 förväntas
en 0,3 procentenhet lägre tillväxt 2014 och 0,4 procentenhet lägre tillväxt
2015. Riskerna i tillväxthänseende är för det mesta kopplade till den externa
utvecklingen. De viktigaste nedåtriskerna är vad som händer i Ryssland, som
tillhör Finlands viktigaste handelspartner. Finlands omräknade strukturella
saldo[5]
motsvarade 2013 det medellångsiktiga målet och ingen anpassning torde behövas
2014. Enligt programmet skulle Finland dock 2014
avvika från det medellångsiktiga målet med -0,2 procentenheter, och avsluta
året med ett strukturellt saldo på -0,7 % av BNP. Till följd av ett stort
produktionsgap ger paktens preventiva aspekt Finland möjligheten 2015 att göra
en anpassning under riktvärdet på 0,5 procentenheter av BNP – minimikravet för
2015 är därför en åtstramning på 0,1 %. Emellertid syftar programmet till
att uppnå en förbättring med 0,4 procentenheter, vilket överstiger de 0,2
procentenheter som krävs för att nå det medellångsiktiga målet. Finland skulle
följaktligen uppnå det medellångsiktiga målet 2015 med en liten marginal för en
eventuellt ogynnsam utveckling. Från 2016 och framåt planerar Finland att ligga
över det medellångsiktiga målet. Enligt informationen i stabilitetsprogrammet
kommer de statliga utgifternas ökningstakt, rensade från diskretionära åtgärder
på inkomstsidan, år 2014 inte att överstiga det medellångsiktiga referensvärdet
för den potentiella BNP-ökningen på 0,78 %. De statliga utgifternas ökningstakt
2015, rensade från diskretionära åtgärder på inkomstsidan, väntas bidra till en
årlig strukturell anpassning till det medellångsiktiga målet på 0,3 % av
BNP. Detta beror på att ökningstakten för dessa utgifter ligger under
0,6 %, dvs. det tillämpliga lägre referensvärdet under utgiftsriktmärket.[6] Kommissionens prognos för
struktursaldot liknar beräkningarna i stabilitetsprogrammet och liknande
resultat uppnås vad gäller efterlevnaden av det medellångsiktiga målet och
utgiftsriktmärket. Kommissionens omräkningar av de uppgifter som lades fram i
programmet utmynnade i samma slutsats. Faktaruta 2. Finlands ställning i
förhållande till stabilitets- och tillväxtpakten Finland är föremål för paktens
preventiva aspekt och uppfyller sitt medellångsiktiga mål år 2013. Landet
förväntas inte nå sitt medellångsiktiga mål 2014, men planerar att återgå till
det 2015 och stanna där under resten av programperioden. Landet torde därför
upprätthålla en sund ställning i de offentliga finanserna vilket säkerställer
efterlevnaden av det medellångsiktiga målet. På grundval av uppgifterna
i stabilitetsprogrammet och kommissionens vårprognos 2014 är slutsatsen att det
först 2014 finns risk för en avvikelse från det medellångsiktiga målet. Under bedömningen av utkastet till budgetplan för 2014 antyddes i
kommissionen höstprognos 2013 en risk för en avsevärd avvikelse, men storleken
på denna eventuella avvivelse förefaller nu mindre. Finland förefaller
likaledes följa utgiftsriktmärket för 2014. Efter en helhetlig
bedömning av Finlands budgetplaner, där struktursaldot utgör referensvärde, med
bl.a. en analys av utgifterna efter diskretionära åtgärder på inkomstsidan,
förefaller anpassningsbanan mot det medellångsiktiga målet vara lämplig 2013
och 2015. En oväsentlig avvikelse förväntas 2014 från
anpassningsbanan mot det medellångsiktiga målet, men med hänsyn till de
finanspolitiska åtgärder som aviserats för 2015, väntas den helt korrigeras
påföljande år. Finlands bruttoskuldkvot
är på väg uppåt, men växer långsammare än prognosen i föregående
stabilitetsprogram och i utkastet till budgetplan.
Enligt programmet kommer skuldnivån att öka från 57 % av BNP 2013 till
61,4 % 2016 för att därefter långsamt börja sjunka. Svåra ekonomiska
förhållanden – vilket framgår av det stora produktionsgapet – spelar en viktig
roll i denna skuldökning. Överskott från socialförsäkringssektorn används
dessutom inte för att betala av statliga och kommunala skulder, varför
stock-/flödesjusteringarna förefaller driva på skuldökningen. Med den väntade
minskningen av det statliga underskottet på grund av konsolideringsåtgärderna
från mars 2014 förefaller dock den lägre skuldökningen realistisk och ligger i
linje med kommissionens prognos. Eftersom skuldkvoten enligt planerna år 2015
kommer att överstiga referensvärdet på 60 % kommer kommissionen att
utarbeta en rapport i enlighet med artikel 126.3 i EUF-fördraget med en analys
om huruvida Finland följer fördragets skuldkriterium eller ej. Finanspolitisk
ram Finland fick 2013 inte någon landsspecifik
rekommendation avseende den finanspolitiska ramen. Oaktat
detta har Finland genomfört åtgärder för att förbättra den finanspolitiska
ramen. Framför allt ratificerade landet finanspakten i slutet av 2012 och har i
inhemsk lagstiftning införlivat regeln om strukturell budgetbalans[7] och
vidtagit särskilda åtgärder för att genomföra detta i sekundärlagstiftningen[8]. Finlands
finanspolitiska ram är för närvarande kopplad till fleråriga utgiftstak. Ramen
är kopplad till mandatperioderna, och erfarenheterna av ramen tyder på att
regeringen i stort sett följer reglerna. Varje år beslutar regeringen om
statliga utgiftstak för de kvarstående åren av sin mandatperiod, som definierar
den fleråriga budgetramen. Efterföljande årliga beslut om årliga utgiftstak
vidtas på grundval av denna ram. I februari 2014 förstärktes den
finanspolitiska ramen ytterligare genom ett beslut att tillåta staten att även
planera och övervaka kommunernas utgifter samt pensionsfonderna. Beslut
om utgiftstak fattas i slutet av mars varje år, varvid årstak för offentliga
utgifter fastställs för de kommande fyra åren. Dock
innehåller lagstiftningen varken krav på balanserade (nominella) budgetar eller
begränsningar av årsunderskotten. Målet är ambitiöst vad gäller kontrollen av
budgetkostnaderna samtidigt som man försöker ha tillräcklig flexibilitet för
att reagera på förändringar i den ekonomiska miljön. Ramen omfattar inbyggda
automatiska stabilisatorer, eftersom vissa utgifter inte omfattas av
begränsningarna. Det förefaller dock finnas begränsad flexibilitet för att
åtgärda problem som uppstår under året. Om en tillväxtprognos avsevärt
revideras ned under året saknas rutiner för justera utgiftstaken i enlighet
därmed. Detta var fallet 2013 när ett beslut om utgiftstak fattades på grundval
av en förväntad BNP-ökning med 1,6 % 2014. BNP-prognosen reviderades därefter
ned avsevärt, men inga ändringar gjordes av utgiftstaksbeslutet. Statens
revisionsverk har anförtrotts finanspolitiska rådets ansvarsområden medan
finansministeriet fortsatt ansvarar för prognoserna. Finanspolitiska
rådet övervakar det finanspolitiska regelverket, framför allt efterlevnaden av
det medellångsiktiga målet, men det yttrar sig inte om den makroekonomiska
prognos som ligger bakom stabilitetsprogrammet eller utkastet till budgetplan.
Den makroekonomiska prognosen som underbygger stabilitetsprogrammet har
utarbetats av finansministret. Finansministeriet har föreslagit lagändringar
för att genomföra direktivet om budgetramar och förordningen om övervakning av
utkast till budgetplaner – vari krav finns om prognosernas oberoende –[9] för
att även säkra prognosarbetets formella oberoende inom finansministeriet.
Ändringarna har dock ännu inte antagits. Långsiktig
hållbarhet Finlands finanspolitiska hållbarhet förefaller vara
utsatt för stora risker på medellång sikt. Det
medellångsiktiga hållbarhetsgapet[10]
– som visar den anpassning som krävs fram till 2020 för att få ned skuldkvoten
till 60 % av BNP 2030 – ligger på 2,1% av BNP, och är primärt relaterat
till förväntade kostnader för en åldrande befolkning vilka fram till 2030 är
lika med 2,3 procentenheter av BNP. På lång sikt förefaller Finlands
finanspolitiska hållbarhet också vara utsatt för stora risker, primärt med
anledning av att de beräknade kostnaderna för den åldrande befolkningen är lika
med 4,7 procentenheter av BNP på mycket lång sikt. Det lågsiktiga
hållbarhetsgapet[11]
på 6 % av BNP visar vilken anpassning som krävs för att den offentliga
skuldkvoten inte ska öka för evigt. Riskerna skulle minska om det strukturella
primärsaldot återgick till de högre värden som tidigare observerades, såsom
genomsnittet för perioden 2004–2013. Finland bör därför lämpligen bibehålla
tillräckliga primära överskott och ytterligare begränsa den åldersrelaterade
utgiftsökningen[12]
för att bidra till de offentliga finansernas hållbarhet på medellång och lång
sikt. Finland rekommenderades 2013 att se till att
långvården är kostnadseffektiv och hållbar och att inrikta sig mer på
förebyggande, rehabilitering och självständigt boende.
Föreliggande arbetsdokument utmynnar i slutsatsen att Finland har gjort
betydande framsteg vad gäller denna rekommendation (för den fullständiga
bedömningen av den landsspecifika rekommendationen, se översiktstabellen i
avsnitt 4). Rekommendationen byggde på resultaten från 2012 års rapport om den
åldrande befolkningen där avsevärda ökningar förutspåddes av kostnaderna för
långvården. Ny lagstiftning[13]
om social- och hälsotjänster för äldre, med starkare fokus på förebyggande,
rehabilitering, självständigt boende och hemvård samt på förbättrad vårdsamordning
trädde i kraft i juli 2013. Detta är en långtgående, trovärdig och relevant
åtgärd som bör bidra till minskat behov av institutionsvård och begränsa
framtida kostnader för långvård, eftersom den i överensstämmelse med 2014 års
nationella reformprogram redan har utmynnat i reviderade
kvalitetsrekommendationer och en handlingsplan för att minska
institutionsvården för äldre. Behovet att minska institutionsvården berörs
också i det strukturpolitiska programmet, där ett särskilt mål finns om
minskade utgifter för institutionsvård. Finland har konstaterat att hållbarhetsgapet är ett
problem och utarbetade 2013 ett strukturpolitiskt program för att återgärda
detta och få ny fart på tillväxten. Det politiska
programmet syftar till att öka arbetskraftsinsatsen och den potentiella
tillväxten i ekonomin, men är även inriktad på områden som exempelvis långvård
och pensionsreform (som diskuteras närmare i följande avsnitt). Skattesystemet Finland hade 2013 ett av de högsta skattetrycken bland
medlemsstaterna, med en struktur som orienterar sig mot direkta skatter, främst
personlig inkomstskatt. För att stödja
konsolideringsansträngningarna och uppnåendet av Europa 2020-miljömålen skulle
Finlands skattesystem kunna göras mer tillväxt- och miljövänligt. Finland fick 2013 inte någon landsspecifik
rekommendation om skattesystemet. Landet har detta oaktat genomfört reformer på
detta område, huvudsakligen genom en finjustering av skattesatserna för att
sänka låginkomsttagarnas skatter och höja höginkomsttagarnas. Från 2014 är bolagsinkomstskatten sänkt, men beskattningen av
utdelningar något högre. Åren 2014 och 2015 fortsatte Finland att höja olika
konsumtionsskatter. Enligt det regeringsprogram som de nuvarande
koalitionspartierna enades om 2011, ska konsolideringsåtgärderna fördelas lika
på skattehöjningar och utgiftsnedskärningar. I praktiken har en benägenhet
funnits att höja skatterna. Detta beror på nedskurna
transfereringar till kommunerna, som staten räknar som utgiftsnedskärningar,
men som medför att kommunerna, på grundval av sina rättigheter och skyldigheter
höjer de kommunala skatterna. Kommunerna tillgriper huvudsakligen
inkomstskatten för att öka sina intäkter och den kommunala
fastighetsbeskattningen står endast för cirka 6,5 % av deras skatteintäkter.
Andelen intäkter från periodiskt återkommande fastighetsskatter uppgick 2012
till 0,7 % av BNP (EU-genomsnitt: 1,5 %). I mars 2014 gavs kommunerna mer
flexibilitet att öka fastighetsskatterna. Det sker en fortlöpande utvärdering
av det beskattningsbara fastighetsvärdet. Skatten på bostäder går upp eftersom
möjligheten till skatteavdrag för bolåneräntor gradvis har sänkts de senaste
åren. 2014 inskränks avdraget till 75 % av inbetalda bolåneräntor och den
avdragsgilla delen fortsätter att reduceras med 5 procentenheter varje år,
tills den begränsats till 50 %. Detta väntas begränsa en skevhet i
bostadsbeskattningen som lockar till skuldsättning. År 2012
stod miljöskatteintäkterna för 7 % av alla intäkter, men vissa aspekter av
miljöbeskattningen skulle kunna ses över för att bredda skattebasen och öka
intäkterna, och bidra till uppnåendet av utsläppsmålet för sektorer som inte
omfattas av utsläppshandelssystemet. Intäkterna från
miljöskatter i Finland är högre än EU-genomsnittet som andel av BNP (FI: 3,1 %,
EU: 2,4 % år 2012). Minskningen av miljöskadligt stöd är ett centralt område
som lyftes fram i 2014 års tillväxtöversikt. Med hjälp av
skatteordningar subventionerar Finland fortfarande vissa branscher och
verksamheter, trots att samma mål skulle kunna uppnås på ett mindre
miljöskadligt sätt. Finland skulle gynnas av att sänka de skadliga stöden,
eftersom detta skulle dämpa de negativa effekterna på miljön och ge ekonomiska
fördelar som t.ex. extra intäkter samt frigöra medel för att stödja övergången
mot en resurseffektiv och koldioxidsnål ekonomi, vilket även minskar risker
kopplade till potentiella energiprisökningar. Detta skulle ge incitament till
miljöinnovation och främja företagens konkurrenskraft. Dessa frågor tas upp i
det strukturpolitiska programmet och miljöministeriet offentliggjorde en studie
om miljöskadligt stöd 2013[14].
3.2.
Finanssektorn
Finanssektorn fungerar
fortsatt väl i förhållande till många andra nationella finanssektorer i
euroområdet. Banksektorn behövde inte något statligt
stöd under krisen. Antalet nödlidande lån har inte ökat och kvarstår på låg
nivå (0,7 %). Vidare har banksystemet fortsatt att vara lönsamt totalt
sett med en genomsnittlig avkastning på eget kapital på ca 10 %, vilket
resulterade i förbättrad solvens — den genomsnittliga kapitaltäckningsgraden
ligger på omkring 14 %. Finland fick inte någon landsspecifik
rekommendation 2013 gällande politiken inom finanssektorn. Finanssektorn har i hög
grad integrerats med nordiska bankkoncerner. Utländska
banker står för omkring två tredjedelar av sektorns tillgångar. Beslut av
moderbanken rörande exempelvis derivatredovisning eller fördelning av medel
mellan internationella bankkoncerners filialer kan få betydande effekter på den
finansiella styrkan hos de filialer som verkar i Finland och därför också på
den inhemska bankmarknaden. Gränsöverskridande samarbete mellan olika
tillsynmyndigheter är följaktligen avgörande för att övervaka koncernernas
resultat och stabilitet, särskilt vad gäller kvaliteten på tillgångar och
likviditet. Bankunionen kommer att förändra strukturen på det nordiska
samarbetet, eftersom ECB blir värdtillsynsorgan för svenska och danska bankers
dotterbolag i Finland. Vad
Finlands bl.a. måste göra är att främja företagens tillväxt och
internationalisering, bl.a. genom kapitaltillskott.
Tillgången till riskkapital i Finland har i allmänhet varit god,[15] men
tillgången till tillväxtkapital har betraktats som en av de tillväxtbegränsande
faktorerna. För att komma till rätta med detta har regeringen ökat
tillgängligheten av riskkapital, främst genom fond-i-fond-investeringar. För
åren 2014–2017 har 230 miljoner euro anslagits för att uppmuntra finansiering
via riskkapitalfonder — delvis med asymmetrisk vinstfördelning. Enligt 2014 års
nationella reformprogram har nära 300 miljoner euro investerats via programmet
Vigo, med knappt 25 % offentlig finansiering. För att undvika en uteslutning av
privata investerare vill regeringen inte täcka mer än 10 % av
riskkapitalmarknaden. En skattelättnad för företagsänglar finns för 2013–2015,
även om den år 2013 inte verkar ha ökat investeringsbeloppet. Statens
aktiviteter på riskkapitalområdet är fortfarande uppdelade på tre
organisationer, vilket ökar de administrativa kostnaderna och faran för
överlappningar. Sammanfattningsvis innebär insatserna för att främja
tillväxtfinansiering att man åtgärdat finansieringsproblemen, men det återstår
att se om detta räcker till för att stimulera en stadig tillväxt.
3.3.
Arbetsmarknad[16], utbildning och socialpolitik
Det
finska arbetsmarknaden fungerade relativt väl under krisen — men pressande
problem av demografisk natur. Antalet personer som
varje år lämnar arbetskraften överstiger det antal som tillkommer. Med tanke på
att befolkningen åldras är det viktigt att få ut hela den potentiella
arbetskraften på arbetsmarknaden. Brister på arbetskraft råder redan nu inom
vissa yrken. För att upprätthålla utbudet av arbetskraft är det viktigt att
förbättra inträdet på arbetsmarknaden och förhindra en tidig pensionering av
arbetstagare. En förlängning av den yrkesverksamma perioden och åtgärder för
att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten och strukturell arbetslöshet är
fortsatt viktiga utmaningar för Finland. När det gäller konkurrenskraften på
kostnadssidan är Finlands konkurrensläge också fortsatt problematiskt, även om
löneutvecklingen 2013 var måttlig. Finland rekommenderades 2013 att vidta olika
arbetsmarknadsåtgärder. Landet rekommenderades först
och främst att få in fler äldre arbetstagare på arbetsmarknaden, höja den
reella pensionsåldern genom att anpassa pensionsåldern eller pensionsförmånerna
till förändringar i den förväntade livslängden och vidta fortlöpande åtgärder
för att förbättra ungdomars och långtidsarbetslösas ställning på
arbetsmarknaden, med särskilt fokus på yrkesrelevant kompetensutveckling.
Föreliggande dokument utmynnar i slutsatsen att Finland har gjort vissa
framsteg med de åtgärder som vidtagits på grundval av denna rekommendation. Finland har gjort begränsade framsteg med att öka
sysselsättningsgraden bland äldre arbetstagare. Sysselsättningsgraden
för åldersgruppen 60–64 var 2012 bara 42,9 %. Trots den
flexibla pensionsåldern mellan 63–68 år och en tredubbling av pensionens
tillväxtprocent efter 63 års ålder, var antalet pensionsavgångar under 2012
genom lagstadgad inkomstgrundad pension vid 63 års ålder nästan dubbelt så högt
som det sammanlagda antalet pensionsavgångar vid 64 eller 65 års ålder. Tidig
avgång från arbetsmarknaden sker huvudsakligen på grund av funktionshinder
eller via ”arbetslöshetstunneln”, dvs. förlängda arbetslöshetsförmåner som
finns tillgängliga för äldre arbetslösa. Finland har satt som mål att höja den
faktiska pensionsåldern till minst 62,4 år senast 2025. År 2012 var den dock
60,9 och enligt Pensionsskyddscentralens beräkningar kommer den, med
utgångspunkt i dagens trender, bara att höjas till 61,5 år fram till 2025.[17] Arbetsmarknadens parter arbetar på sina förslag till
en pensionsreform, som ska genomföras av den nya regeringen efter riksdagsvalet
våren 2015. De exakta innehållet är ännu inte känt.
Den grupp av sakkunniga som arbetsmarknadsparterna har utsett för att hjälpa
till med förberedelserna av reformen kom till slutsatsen att de senaste årens
reformer inte räcker till för att nå upp till det mål som satts för 2025, och
att det finska pensionssystemet bättre borde anpassas till den förväntade
längre livslängden. [18] Insikten har infunnit sig om att den koefficient för förväntad
livslängd som redan införts och tredubblingen av pensionens tillväxtprocent
efter 63 år förefaller ha haft begränsade effekter på pensioneringspraxis. I
synnerhet är detta fallet för lågkvalificerad arbetskraft. Den förväntade
livslängden ökar dessutom snabbare än vad man tidigare trott och om människor
inte anpassar sig till detta genom att arbeta längre kommer pensionerna att
krympa. Däremot skulle en koppling mellan pensionsålder och förväntad livslängd
få pensionernas hållbarhet och tillräckliga storlek att stämma ihop med
åldrandet av befolkningen. Pensionsreformen skulle vara den viktigaste faktorn i
höjningen av den reella pensionsåldern, men det är inte sannolikt att målet kan
uppnås utan ytterligare åtgärder för att förbättra anställbarheten bland äldre
arbetstagare. Yrkesutbildning och åtgärder som
förbättrar hälsan samt säkerhet och kvalitet inom arbetslivet, verkar vara de
huvudområden som man kan göra något åt för att nå målet. Reducerad
arbetsförmåga är bland de största skälen till att 25 000 personer årligen
beviljas invalidpension. De äldre arbetstagarna deltar avsevärt mera sällan
i livslångt lärande jämfört med hela befolkningen. Det totala
deltagandet i livslångt lärande är det tredje högsta i EU (24,3 % 2012), men
för åldersgruppen 55–64 är siffran cirka 13,5 %. Arbetsmarknadens parter
har — tillsammans med behöriga ministerier, Folkpensionsanstalten och
Pensionsskyddscentralen — lagt fram en rapport om anställbarheten bland
människor med partiell arbetsförmåga.[19] Detta initiativ går i rätt riktning men genomförandeåtgärder behövs
ute på arbetsplatserna. Den relativt låga arbetslösheten och den höga
sysselsättningsgraden i Finland döljer vissa svagheter.
Skillnaderna i arbetslöshet mellan olika regioner är stora och regeringen
beräknar att den strukturella arbetslösheten 2013 låg på omkring 4,5 %. Detta
antyder att arbetsmarknadens förmåga att anpassa sig till den pågående
omstruktureringen av traditionella industrier är begränsad. En av faktorerna
bakom de regionala skillnaderna skulle kunna vara stora skillnader i
bostadspriserna mellan regionerna, delvis beroende på begränsad marktillgång i
tillväxtregionerna. Enligt det nationella reformprogrammet skulle detta kunna
åtgärdas genom att kommunerna tvingas att erbjuda bostadsmöjligheter genom
förändringar av byggregelverket. På arbetsmarknaden finns grupper där
sysselsättningsgraden är låg. Häri ingår
lågkvalificerade[20] och medborgare från länder utanför EU.[21] Dessutom är andelen deltidssysselsättning låg, sysselsättningsgraden
bland personer som hunnit halvvägs genom sina yrkesverksamma liv (24–54) har
sjunkit[22] sedan 2009. Endast omkring 20 % av ungefär 180 000 personer i
arbetsför ålder med funktionshinder förvärvsarbetar. I Finland är sysselsättningsgraden bland
låglönegrupperna jämförelsevis låg. Detta skulle kunna
tyda på att det antingen råder utbudsbrist på sådana arbeten, eller att det
finns stelheter på arbetsmarknaden som begränsar möjligheterna att sluta
löneavtal som är tillfälliga, avser deltid eller ger en relativt låg lön. Även
om detta har uppenbart gynnsamma effekter för förvärvsarbetande som lever i
mycket stor fattigdom skulle frånvaron av sådana arbeten kunna innebära att
grupper som t.ex. lågkvalificerad arbetskraft eller migranter inte kommer att
kunna hitta sysselsättning. ”Flitfällan” är en indikator som mäter den faktiska
skattesats som skulle tillämpas på inaktiva personer som funderar på att börja
arbeta. Flitfällan är avskräckande om skatterna är höga eller om inkomstprövade
förmåner i hög grad dras för den som börjar arbeta. I det fallet vore inaktiva
personer föga motiverade att acceptera ett arbete. År 2012 skulle den reella
skattesatsen för den som växlar från socialbidrag till arbete på en lönenivå
motsvarande 67 % av genomsnittsinkomsten bli mellan 67 och 94 % för
familjer med en förvärvsarbetare, beroende på antalet barn. Målinriktade
åtgärder för att öka incitamenten att börja arbeta skulle vara ett sätt att
höja sysselsättningsnivåerna. Från 2014 får den som är utan arbete tjäna upp
till 300 euro utan minskade förmåner – vilket fungerar som incitament för att
börja arbeta. Ytterligare åtgärder i samma riktning förefaller behövas, vilket
också diskuteras i en rapport som analyserar låglönejobben i Finland[23]. Ett orosmoment är att lågkvalificerade arbetstagares deltagande i
livslångt lärande till och med är lägre än för de äldre arbetstagarna: endast
10,7 %. Ungdomsarbetslösheten är avsevärt högre än den totala
arbetslösheten trots åtgärder. Medan den totala
arbetslösheten uppgick till 8,2 % 2013, uppgick ungdomsarbetslösheten till
19,9 %. I regeringens strukturpolitiska program för 2013[24] ingår välkomna initiativ om att öka sysselsättningen bland unga med
hjälp av åtgärder som även bör förlänga det yrkesverksamma livet med ett halvt
år i början. Dessa initiativ omfattar både yrkesutbildning och högre
utbildning, som kombinerar yrkesutbildning på gymnasienivå och
lärlingsutbildning. Sammantaget har Finland gjort betydande framsteg för att
komma till rätta med ungdomsarbetslösheten. Den förbättrade ungdomsgarantin
från januari 2013 är en långtgående och väl målinriktad åtgärd i partnerskap
mellan den offentliga och privata sektorn och de människor den gäller under
delat ansvar mellan de berörda parterna. Den är både väl målinriktad och
realistisk, men för att fungera kräver den effektiv samordning (nationella,
regionala och kommunala myndigheter, fackföreningar, unga människor och flera
ministerier), som ger ytterligare lärlingsplatser samt stabil långsiktig
finansiering. Antalet personer som varit utan arbete i mer än ett år
ökar, liksom antalet personer som varit arbetslösa i mer än två år. Många människor har slutat söka arbete[25] och kommer sannolikt att få det svårt att ta sig in på arbetsmarknaden
igen när ekonomin vänder, eftersom antalet övergångar från långtidsarbetslöshet
till anställning i Finland ligger under EU-genomsnittet.[26] Detta påkallar målinriktade aktiveringsåtgärder.[27] I november 2013 hade 6 000 personer deltagit i ett pilotprojekt
om långtidsarbetslöshet, som sedan september 2012 bedrivits i 65 kommuner. Även
om detta antal verkar blygsamt kan projektets viktigaste bidrag vara de nya
servicemodeller och bästa praxis som kommunerna kan utnyttja, särskilt som
deras ansvar för att stödja långtidsarbetslösa utökas vid en tidpunkt när de
genomgår en stor kommunreform. Dessutom utsätter redan de växande klientvolymerna
arbetsförmedlingarna för påfrestningar efter 2013 års reform. Åtgärderna för långtidsarbetslösa och
ungdomsarbetslösa överensstämmer med prioriteringarna i den årliga
tillväxtöversikten för 2014 och bekräftas i 2014 års nationella reformprogram. De är relevanta och långtgående. När det gäller trovärdigheten kommer
en permanent förbättring av yrkesrelevant kompetens och målgruppernas ställning
på arbetsmarknaden, bl.a. genom yrkesutbildning och målinriktade
aktiveringsåtgärder, att ta tid och kan endast uppnås om åtgärderna blir helt
genomförda. De steg som tagits går i rätt riktning, men något genombrott har
ännu inte skett och de bakomliggande politiska utmaningarna kvarstår. Finland fick 2013 en landsspecifik rekommendation om
att anpassa lönerna till produktivitetsutvecklingen. Arbetsmarknadens parter nådde en nationell
löneöverenskommelse i oktober 2013 med måttliga lönehöjningar åtminstone fram
till slutet av 2015. Detta är en långtgående, relevant och trovärdig
åtgärd som också ligger i linje med prioriteringarna i den årliga
tillväxtöversikten 2014. Noteras bör att det ännu kommer att ta tid att få ned
enhetsarbetskostnaderna till samma nivå som hos Finlands viktigaste
konkurrenter. Överenskommelsen utgör ändock ett betydande framsteg vad avser
rekommendationen att anpassa lönerna till produktiviteten. Utbildning Skolpliktsåldern kommer 2015 att höjas till 17 år och
regeringen planerar att göra förskolan obligatorisk från 6 års ålder. Det återstår att se om höjningen av skolpliktsåldern kommer att få positiva
effekter på antalet unga som inte befinner sig i utbildning eller anställning
samt på de förtida skolavhoppen. Finland har färre förtida skolavhopp än EU i
genomsnitt, men siffran har varit stagnerande under nästan ett årtionde och är
klart högre bland personer med migrantbakgrund. Andelen personer som varken
arbetar eller utbildar sig var 8,6 % 2013 och har endast ökat med 0,2
procentenheter mellan 2008 och 2012. Finland har bibehållit sin höga kompetensposition. OECD:s undersökning av vuxnas kompetenser visar att läskunnigheten och
räknefärdigheterna för åldrarna 16–65 är en av de bästa i EU.[28] I läskunnighets- och räknefärdighetsproven i EU hade Finland en av de
lägsta andelarna lågkvalificerade vuxna. En stor andel av befolkningen (över
40 %) uppvisar stora problemlösningsfärdigheter i en teknikfylld miljö.
Poängskillnaderna mellan unga och äldre vuxna är mycket stora både för
läskunnighet och räknefärdigheter. Den yngre generationen gör mycket bättre
ifrån sig än äldre personer. När det gäller 15-åringarnas grundfärdigheter
ligger Finland fortsatt långt framme i EU enligt 2012 års Pisa-undersökning,
men landets sammanlagda resultat har fallit betydligt i jämförelse med tidigare
Pisa-undersökningar, särskilt i matematik. Detta oaktat kombinerar Finland ännu
höga resultatnivåer med en rättvis utbildning. Variationerna i elevernas
resultat är små, dvs. nästan alla kan få goda resultat, och någon stark
koppling finns inte mellan socioekonomisk bakgrund och elevernas betyg. Dock är
resultaten mycket sämre för elever med migrantbakgrund (särskilt första
generationsinvandrare) än för infödda. Nyligen vidtagna konsolideringsåtgärder
avseende offentlig finansiering av utbildning är ett orosmoment. I det strukturpolitiska programmet sänks utgifterna för utbildning
med omkring 300 miljoner euro. Detta kommer särskilt att påverka
kommunerna som ansvarar för utbildningen. Möjliga följder är behovet att
omorganisera gymnasieskolan och/eller erbjuda förskoleutbildning. Socialpolitik Finland fick
2013 inte någon landsspecifik rekommendation gällande socialpolitiken. På detta område kan nämnas att risken för fattigdom för kvinnor äldre
än 65 år ligger över EU-genomsnittet och är nästan dubbelt så stor som för
männen. Både ett kortare yrkesverksamt liv och ihållande löneskillnader mellan
könen (18,2 %, över det nationella målet på 15 % senast 2015 och EU-27-genomsnittet
på 16,2 %) inverkar negativt på kvinnors inkomster och pensioner.[29] Det finns också påtagliga skillnader mellan
socioekonomiska grupper i fråga om hälsa och välbefinnande — människor i de
lägre grupperna har sämre hälsa och kortare liv.[30] Även om målet för hälsopolitiken sedan
1980-talet har varit att minska hälsoskillnaderna, håller ojämlikheterna i sig
och har växt något, trots folkhälsoprogrammet Hälsa 2015 från 2001, den
nationella handlingsplanen 2008–2011 för att minska ojämlikhet på hälsoområdet,
och det nationella utvecklingsprogrammet 2012–2015 för social- och hälsovård.
3.4.
Strukturåtgärder som
främjar hållbar tillväxt och konkurrenskraft
Finland behöver
återställa tillväxt och konkurrenskraft, och hitta vägar att uppnå strukturella
förändringar och fortsätta diversifieringen av sitt näringsliv. Till de ytterligare utmaningarna hör att gå över till nya produkter och
tjänster med högt mervärde och förbättrad konkurrens på produktmarknaderna och
inom tjänstesektorn. Svårigheterna inom elektronikbranschen, skogsbruket och
stålindustrin fortsätter att avspeglas i svag export, som ännu inte har hakat
på den nyligen skedda ökningen i den globala ekonomiska verksamheten. Denna
industriella struktur avspeglas också i en lägre genomsnittlig energieffektivitet
än vad som är fallet för många konkurrenter. Företagens lönsamhet är på väg
nedåt och omvandlingen av FoU-potential i nya produkter är en avgörande
frågeställning. Problemet förvärras på grund av höga priser på den inhemska
marknaden. Detta beror åtminstone delvis på en brist på konkurrens och minskar
exportörernas konkurrenskraft, eftersom priserna för inhemska tjänster är höga.
I den fördjupade granskningen 2014 påpekades den roll som andra faktorer som
styr konkurrenskraften spelar för det försämrade handelsresultatet. Många
finska företag förefaller misslyckas med att växa och ta steget ut på den
internationella marknaden. Ett begränsat antal stora exportföretag med ett
snävt produktutbud förefaller att vara en riskfaktor. Under 2012 stod 1 %
av företagen för 76 % av bruttoexporten. De finska företagen investerar
alltmer utomlands medan de inhemska investeringarna är låga och Finland har den
senaste tiden inte lyckats dra till sig några betydande utländska
direktinvesteringar. Faktaruta 3: Strukturreformernas potentiella effekter – riktmärkning Strukturella reformer är av central betydelse för
att gynna tillväxten. Det är därför viktigt att känna till de potentiella
fördelarna av dessa reformer. Strukturreformernas fördelar kan bedömas med
hjälp av ekonomiska modeller. Kommissionen använder sin Quest-modell för att se
hur strukturreformerna i en viss medlemsstat skulle påverka tillväxten om denna
medlemsstat minskar avståndet gentemot genomsnittet för de tre EU-länder som
gör bäst ifrån sig i fråga om centrala indikatorer som exempelvis graden av
konkurrens i ekonomin eller deltagandet på arbetsmarknaden. En förbättring av
dessa indikatorer skulle kunna höja Finlands BNP med omkring 3,1 % under
en tioårsperiod. Vissa reformer skulle kunna skapa effekter redan på relativt
kort tid. Modellsimuleringarna styrker analysen i avsnitt 3.3, enligt vilken
den största vinsten sannolikt skulle komma från en minskning av prispåläggen
inom slutproduktssektorn och en ökning av deltagandet på arbetsmarknaden.
Dessutom ger simuleringarna en logisk grund för att öka incitamenten för att
acceptera arbetserbjudanden genom sänkt nivå på arbetslöshetsersättningen. Tabell: Strukturella indikatorer, mål, och potentiella BNP-effekter[31]
Källa: Kommissionens avdelningar. Anm.: I
simuleringarna antas alla medlemsstater genomföra reformer som minskar deras
strukturella luckor med hälften. I tabellen syns vad varje reform bidrar med
till den totala siffran för BNP efter fem och tio år. Om landet ligger över
riktmärket för en viss indikator simulerar vi inte effekterna av reformåtgärder
på det området. Medlemsstaten i fråga kan dock fortfarande dra nytta av
åtgärder som vidtas av andra medlemsstater.[32] *Den långsiktiga effekten av en ökning av andelen
högkvalificerad arbetskraft i befolkningen skulle kunna motsvara 0,7 % av
BNP och en minskning av andelen lågkvalificerad arbetskraft skulle kunna utgöra
1,8 %. **EU-genomsnittet är riktmärke. Finland fick 2013 en
landsspecifik rekommendation om att förbättra konkurrensen på produkt- och
tjänstemarknaderna, få fram innovativa produkter, tjänster och
högtillväxtföretag i en snabbt föränderlig miljö, fortsätta diversifieringen av
näringslivet och fortsätta att förbättra ekonomins övergripande
energieffektivitet. Föreliggande arbetsdokument utmynnar
i slutsatsen att Finland har gjort vissa framsteg vad gäller åtgärder för att
genomföra dessa rekommendationer. Forskning, utveckling och innovation Finland rankas högt i
internationella konkurrensjämförelser, men var ändå det land som snabbast tappade
exportmarknadsandelar inom EU 2007–2012. Finland har
traditionellt varit ett land med ett stort handelsöverskott, men importen växte
snabbt innan krisen. Exportökningen har alltsedan krisens började varit svag
och bytesbalansen har övergått i underskott. Elektronik-, skogs- och
stålindustrierna står alla inför strukturella anpassningsproblem. Andra
branscher har inte klarat av att kompensera den förlorade exporten. Finska
företag internationaliserar sin produktion och integreras i de globala värdekedjorna
vilket påverkar exporten från Finland negativt. Ekonomins anpassningskapacitet
begränsas av låg produktivitet, svag inhemsk konkurrens på tjänsteområdet,
fortsatt lönekostnadstryck och höga energikostnader, vilket särskilt påverkar
de energiintensiva industrierna. De finska exportörerna har kunnat upprätthålla
sin priskonkurrenskraft främst genom att pressa sina vinstmarginaler. Av 2014
års fördjupade granskning framgår att om vinstmarginalerna inte återställs,
minskar incitamenten att investera och att omvandla den snabbtillgängliga höga
innovationspotentialen i nya produkter och tjänster. Adekvata villkor krävs för
att hjälpa till att omvandla investeringar i FoU och innovation till nya
innovativa produkter och tjänster, så att konkurrenskraften förbättras för de
branscher som står inför strukturella utmaningar och tillväxten främjas i andra
sektorer. Faktaruta 4: Slutsatser från den fördjupade granskningen av Finland i
mars 2014 Den tredje
fördjupade granskningen av Finland inom ramen för förfarandet vid
makroekonomiska obalanser offentliggjordes den 5 mars 2014.[33] På
grundval av granskningen drog kommissionen slutsatsen att Finland fortfarande
har makroekonomiska obalanser som kräver övervakning och politiska åtgärder.
Det är särskilt viktigt att man fortsätter att uppmärksamma de senaste årens
svaga exportresultat, till följd av industriella omstruktureringar samt
kostnadsfaktorer och andra faktorer som styr konkurrenskraften. Mer specifikt
kan urholkningen av bytesbalansen förklaras av en kraftig importtillväxt före
krisen och dämpad export därefter. Bytesbalansen har dock stabiliserats den
senaste tiden och hållbarheten i betalningsbalansen ger inte någon anledning
till oro. Landet har fortsatt att förlora marknadsandelar i snabb takt, trots
återhämtningen i världshandeln. Finlands integrering i de globala värdekedjorna
har haft betydelse för de försämrade exportresultaten, och den industriella
omstruktureringen har ännu inte kunnat kompensera för de stora nedskärningarna
inom elektroniksektorn och skogs- och metallindustrin. Ekonomins
anpassningskapacitet begränsas i sin tur av låg produktivitet och lågt
konkurrenstryck inom tjänstesektorn samt ökade kostnader på grund av en
tidigare dynamisk lönetillväxt och hög energiintensitet. Exportörerna har tvingats
att upprätthålla priskonkurrenskraften genom att komprimera vinstmarginalerna,
vilket har begränsat deras förmåga att omvandla den höga innovationspotentialen
till nya produkter. Faktorer som inte har samband med kostnader förefaller
förklara det mesta av den försvagade konkurrenskraften: ett begränsat antal
stora exportföretag som säljer ett smalt produktutbud, en minskad
exportbenägenhet hos småföretag samt mindre effektiva FoU-utgifter. Svaga
investeringar, en krympande arbetsför befolkning och en betydligt sämre
produktivitet har i sin tur inverkat negativt på den potentiella tillväxten. För
de offentliga finansernas del förväntas det strukturella underskottet 2014
hamna något över det medellångsiktiga målet, medan den offentliga skulden
väntas öka till över 60 % av BNP, delvis på grund av den ogynnsamma
tillväxtdynamiken. I den
fördjupade granskningen diskuteras även de politiska utmaningar som är kopplade
till denna utveckling: -
arbetskraftskostnadernas inverkan på konkurrenskraften, - kostnadskonkurrenskraften
i allmänhet och företagens lönsamhet, och - den
icke-prisrelaterade konkurrenskraften. Finland arbetar på att åstadkomma
strukturell förändring. I 2014 års nationella
reformprogram nämns bl.a. följande poliska åtgärder som ska förbättra innovation
och produktivitet: IKT-programmet 2015, programmet för ren teknik,
bioekonomistrategin, det strategiska programmet för skogsbruket,
handlingsplanen för en hållbar utvinningsindustri osv. Mer fokus sätts också på
livsvetenskaper, arktiska kompetenser, utbildning, kreativa branscher och
design. Team Finland-initiativet vill vara kundstyrt men försöker också att
proaktivt främja en internationalisering och spridande av bästa praxis,
särskilt vad gäller organisatorisk effektivitet och arbetsmetoder. Totalt sett
har uppmuntrande resultat åstadkommits på företagsnivå, bl.a. i spelbranschen.
Regeringen har även beslutat att sänka bolagsskatten till 20 % från och med
2014. Den nationella energi- och klimatstrategin antogs i mars 2013 med 17
beslut som främjar FoU, demonstrationsprojekt, konkurrenskraft på marknaden,
saluföring av teknik och en internationalisering av företagen, med en ny lag om
energieffektivitet på förslagsstadiet. Finland har visserligen näst högst offentliga FoU-intensitet av alla
medlemsstater, men vad gäller EU:s indikator för innovationsresultat kommer
landet på sjätte plats: Det finska forsknings- och innovationssystemets förmåga
att omvandla investeringar i FoU till vetenskaplig spetskompetens och nya
innovativa produkter och tjänster är en avgörande fråga. Den viktigaste reformen härvidlag är den genomgripande reform av
forskningsinstituten och finansieringen av forskning som igångsattes 2013. Det
är fråga om en stor omstrukturering av det finska forsknings- och
innovationslandskapet och syftar till att stärka multidisciplinär och
högkvalitativ forskning av social betydelse. Nationella
specialforskningsinstitut kommer gradvis att slås ihop till större enheter och
ett strategiskt forskningsråd ska inrättas. Rådet förväntas finansiera forskningsbaserade
lösningar för det finska samhällets utmaningar och främja förnyelsen av landets
ekonomiska bas och konkurrenskraft. Regeringen har vidare gett Forsknings- och
innovationsrådet i uppdrag att sätta samman nya riktlinjer för 2014–2020. Såsom
rekommenderats i flera expertutvärderingar håller regeringen på att förbättra
driften av de strategiska centren för vetenskap, teknologi och innovation
(SHOK) (offentlig-privata partnerskap för forskningsgrupper och näringsliv vars
syfte är att påskynda innovation och förnya industriklusters). Därtill kommer
att finansieringsmodellen för både universitet och tekniska högskolor håller på
att reformeras så att exempelvis resultaten från forskningen utnyttjas bättre.
Finland har gjort vissa framsteg med att genomföra rekommendationen även om
effekterna av åtgärderna endast kan mätas på lång sikt. Företagens FoU-intensitet är på nedgång och det nationella målet för
FoU-utgifter verkar än mer avlägset. FoU-intensiteten
i Finland sjönk till 3,55 % av BNP 2012 (3,80 % av BNP 2011). Detta är
visserligen den högsta andelen i EU, men den nedåtgående trenden sedan 2009
innebär att Finland inte kan uppnå sitt FoU-intensitetsmål på 4 % år 2020.
Denna trend beror på minskningen av företagens FoU-intensitet (från 2,81 % av
BNP 2009 till 2,44 % 2012) till följd av den kännbara omstruktureringen av den
FoU-intensiva elektroniksektorn. De offentliga FoU-utgifterna låg 2012 kvar på
cirka 2 miljarder euro. På grund av underskottet i de offentliga finanserna förväntas
storleken på den offentliga FoU-finansieringen inte öka de kommande åren. Den
tillfälliga skattelättnaden för FoU, en nyhet i Finland, som endast gäller
budgetåren 2013 och 2014, utgör en kompletterande statlig insats till stöd för
FoU. Energipolitik, miljö och klimatförändring Finlands ekonomi är energi- och koldioxidintensiv, vilket förklaras av
landets geografiska läge, storlek och industriella specialisering. Finlands energiimport (uttryckt i en procentsats av BNP) är högre än
EU-genomsnittet vilket gör Finland relativt sårbart för stigande energipriser.
Många industriella förbrukare är dock även energiproducenter eller äger aktier
i elproduktionsanläggningar, vilket begränsar sårbarheten. Enligt det
nationella reformprogrammet har stora industrianläggningar energibesiktats,
utan att det framkommit några behov av större kostnadseffektiva
energieffektivitetsåtgärder, vilket stödjer tesen att landets energiintensiva
ekonomi på samma gång är energieffektiv. Den finska ekonomins energiintensitet
minskade mellan 2005 och 2010 med (ungefär) 5 %, vilket ska jämföras med ett
EU-genomsnitt på 12 %. Mellan 2000 och 2010 ökade Finlands industrisektor sin
energieffektivitet med 10 %, vilket i grova drag motsvarar EU-genomsnittet.
Lejonparten av denna förbättring har ägt rum inom pappersindustrin, som
dominerar Finlands industrisektor. De senaste åren har dock stålsektorn i
synnerhet uppvisat en nedåtgående energieffektivitet. Finland har fört en aktiv energieffektivitetspolitik i årtionden, med
bl.a. nationella handlingsplaner och verkställande institutionella strukturer. Betydande framsteg har gjorts på energieffektivitetsområdet genom
politiska åtgärder som stöder innovation och nystartade företag. Inom industrin
och tjänstesektorn har frivilliga överenskommelser gjorts till några av de
viktigaste politiska verktygen. För byggsektorns del har en ny
bygglagstiftning, som trädde i kraft i juli 2012, i allmänhet skärpt
energieffektivitetskraven med 20 % jämfört med 2010. En nationell energi- och klimatfärdplan 2050 håller på att
sättas samman, och likaledes en särskild lag som ska genomföra nya
energieffektivitetsskyldigheter. Ytterligare insatser behövs dock
eftersom takten inom industrin är låg när det gäller energieffektiviserande
moderniseringar. Som energiintensiv ekonomi skulle Finland dra nytta av
ytterligare energieffektiviseringar. Det kan också vara till fördel om Finland
diversifierar sitt energiutbud, eftersom landet nu är beroende av en enda
gaskälla. Genomförandet av den baltiska
energimarknadens sammanlänkningsplan bör fortsätta. 2013 förbättrades
integreringen av den finska (och nordiska) elmarknaden med den i de baltiska
länderna då Estlink2 togs i drift. Vad gäller gasförsörjningen har två
samförståndsavtal undertecknats, gällande Östersjölänken – en gasledning mellan
Finland och Estland som ska slutföras 2015, och i syfte att enas om en regional
LNG-terminal. Miljöinnovation ses som ett av de potentiella områdena
för nya snabbväxande företag och den skulle kunna användas för att lösa vissa
återstående miljöutmaningar. Bland de problem som
skulle kunna åtgärdas med bättre teknik på miljöledningsområdet finns
resurseffektivitet – utrymme finns att förbättra affärsklimatet genom att
inrätta program för konkret stöd till små och medelstora företag att minska sin
resursförbrukning — inklusive energi — för att sänka kostnader och skapa och
säkerställa arbetsplatser. Mindre deponering och mer återvinning är en av de
viktigaste utmaningarna i Finland vad gäller avfallshantering. Finland har
fortfarande en hög andel deponerat avfall (45%). Därtill är minskningen av
luftföroreningarna fortsatt ett viktigt mål. Det har beräknas att
luftföroreningar (särskilt partiklar som härrör från transporter till exempel)
i Finland orsakar upp till 2 000 förtida dödsfall (2010) och avsevärda
hälsorelaterade externa kostnader.[34]
Finland har som mål att sänka uppsläppen av växthusgas
med 16 % fram till 2020 (jämfört med 2005) i de sektorer som inte omfattas av
EU:s utsläppshandelssystem. Utsläppen låg 2012 10 %
under 2005 års nivå. Enligt de senaste nationella beräkningar som lämnats till
kommissionen och när hänsyn tagits till befintliga åtgärder, förväntas målet
underskridas med en marginal på 4 procentenheter: -12 % under 2020 jämfört
med 2005. Befintliga åtgärder inom detta område anses således inte räcka till.
Utsläppen av växthusgas från transport sjönk visserligen både 2008 och 2009
(med 3,9 % respektive 8,4 %), men de ökade med 3,7 % 2010. Åtgärder har
vidtagits för att bättre målinrikta de ekonomiska incitamenten, men målet att
systematiskt minska utsläppen av växthusgas inom transportsektorn är
fortfarande en utmaning. Tjänstesektorn och konkurrensen på marknaden Finland är en av Europas ledande digitala ekonomier
och denna styrka bör utnyttjas mer praktiskt när det gäller att hitta
konkurrensfördelar och modernisera de offentliga tjänsterna. Trots svårigheter på grund av geografin är Finlands infrastruktur
bland de mest utvecklade i Europa. Finland har stora investeringar i
telekomsektorn och mycket vidsträckt täckning vad gäller fast bredband, med en
täckning av högkvalitetnät (”fibre to premises”) som är en av de bästa i
Europa. Nummerportabiliteten är mycket hög och det finns breda tjänster
tillgängliga även för funktionshindrade användare. Investeringarna är stora
inom sektorn och Finland hör till de medlemsstater som har sett en ökning av
investeringarna. Höghastighetsbredband är till följd av detta tillgänglig
för 65,5 % av befolkningen (53,7 % i EU) och Finland har en täckning av
ultrasnabba fibernät som är en av Europas bästa (33,3 % av befolkningen i
jämförelse med ett EU-genomsnitt på 12,3 %). Inom den tjänstesektor som inte är exponerad för
internationell handel är konkurrensen svag och priserna är höga både för
konsumenter och företag. Bristande konkurrens är en av
flera faktorer som hindrar omstruktureringen av ekonomin. Detaljmarknaden är i
Finland mycket koncentrerad. De två huvudsakliga detaljhandelsgrupperna (som
äger stormarknader och mindre butiker) står för över 70 % av
marknadsandelarna. Enligt en av finska konkurrens- och konsumentverket nyligen
gjord studie om reglerna för butikslokalisering framgår att om varken detta
regelverk eller kommunernas tomtpolitik förbättrar konkurrensen inom
detaljhandeln, kan övriga ansträngningar att öka konkurrensen gå om intet. I
juni 2013 utfärdade finska konkurrens- och konsumentverket rekommendationer för
komma till rätta med hinder mot marknadsinträde och konkurrens inom
detaljhandeln (t.ex. markanvändnings- och bygglagen). I november 2013 beslöt
regeringen att inkludera en del av rekommendationerna i ändringarna av
lagstiftningen om planläggning och markanvändning genom att exempelvis införa
ett konkurrenstest och konkurrens som mål i den lagstiftningen. Regeringen vill
också förbättra insynen i den kommunala markanvändningen, i linje med en av
konkurrens- och konsumentverkets rekommendationer. Regeringen har dock inte
följt myndighetens rekommendation om att mjuka upp markanvändnings- och
bygglagen om etablering av stormarknader, utan har endast lovat att följa
rekommendationen om att ta med främjandet av konkurrensen i markanvändnings-
och bygglagens mål för planeringen av områdesanvändningen, i innehållskraven på
olika plannivåer samt i specialbestämmelser för detaljhandeln. En expertgrupp
ansåg i en nyligen publicerad utvärdering av markanvändnings- och bygglagen att
de relativt nya bestämmelserna (2011) om lokalisering av stormarknader
fortfarande är motiverade.[35]
Det statsägda alkoholmonopolet placerar vanligtvis sina affärer i anslutning
till de två största dagligvaruaffärerna. Konkurrensen inom detaljhandeln
påverkas sålunda till följd av att marknaden blir allt mer koncentrerad genom
synergier vid inköp. Detaljhandeln är fortsatt den mest reglerade sektorn i
medlemsstaterna, med hinder i form av licensregler, reglering av stora
försäljningsställen och skydd av existerande företag[36]. Finland har gjort vissa framsteg med genomförandet av programmet för
främjande av sund konkurrens. År 2013 slogs
konkurrens- och konsumentverken samman. Den nya strukturen befinner sig nu i en
tidig genomförandefas. I sin materiella lagstiftning har Finland infört nya och
skärpta bestämmelser enligt vilka en icke motbevisbar presumtion föreligger om
en dominerande ställning när en 30-procentig marknadsandel uppnås. Syftet är
att rätta till den särskilda situationen som råder i landets detaljhandel (ett
inrotat duopol bestående av två stora detaljhandelsgrupper, se ovan).
Genomförandet av bestämmelserna och de fördelar som de medför, som bygger på
ett undantag i EU-lagstiftningen, bör övervakas. Lagen skärptes 2011 i fråga om
böter och andra påföljder. Mot bakgrund av hur lång tid det normalt behövs för
att bötesbestämmelser ska inverka på beslutspraxis är också detta ett område
som fortlöpande behöver övervakas. Nyligen meddelade domar synes, till och med
när de grundar sig på tidigare lagstiftning, tyda på att behöriga domstolar är
beredda att döma ut verkningsfulla böter. Enligt det nationella
reformprogrammet utför regeringen även en studie angående frågan om huruvida
konkurrensrättsliga påföljder kan ändras och bli straffrättsliga. En rapport
väntas i maj 2014. Straffrättslig verkställighet är förenat med ytterligare
problem, och man bör utreda om bötfällning av företagen i kombination med
program för förmånsbehandling inte skulle ge bättre resultat.
3.5.
Modernisering av offentlig förvaltning
Med hänsyn till de utmaningar som den
åldrande befolkningen ger upphov till samt skattetrycket bör offentlig
förvaltning vara så effektiv som möjligt. Nivån på
förvaltningstjänsterna är visserligen hög, men kostnaderna också höga och vissa
områden kan ytterligare effektiviseras. De finska kommunerna är relativt små,
trots att de numera måste ta hand om tämligen kostsamma uppdrag jämfört med
andra länder. De geografiskt små kommunerna väcker frågor om hur verksamma
utgifterna för förvaltningen är, men framför allt är det oklart om små kommuner
klarar av att lösa problemen rörande transport, utbildning etc. på mest
effektiva sätt. Finland fick 2013 en landsspecifik
rekommendation angående genomförandet av de pågående förvaltningsreformerna av
den kommunala strukturen för att uppnå produktivitetsvinster och
kostnadsbesparingar vid erbjudandet av offentliga tjänster, bl.a. social- och
hälsovårdstjänster, och för att säkra systemets hållbarhet, som till följd av
demografiska förändringar är utsatt för påfrestningar genom ökad efterfrågan. Föreliggande arbetsdokument utmynnar i slutsatsen att Finland har
gjort vissa framsteg med att genomföra denna rekommendation. Reformen av den kommunala
strukturen fortskrider enligt de tidigare planerna och regeringen ämnar minska
kommunernas uppdrag och skyldigheter. Kommunreformen
bygger på frivillig sammanslagning av kommuner, och för närvarande görs
ingående studier av fördelarna med dessa sammanslagningar. Kommuner som
beslutar sig för en sammanslagning inom tidsfristen kommer att få bidrag och
kompensation. Enligt det nationella reformprogrammet har regeringen beslutat
att tillsätta särskilda kommunindelningsutredare för de 12 största
stadsregionerna för att studera möjliga sammanslagningar. Utfallet av de
frivilliga sammanslagningarna förefaller i detta skede oklart och det verkar
som det enligt nuvarande planer inte kommer att bli några påtvingade
sammanslagningar. Regeringen har dock i det strukturpolitiska programmet satt
upp mål för att minska antalet uppdrag och skyldigheter samt att skära ned
överlappande verksamheter för att åstadkomma en effektivisering. Samtidigt förväntas
kommunerna förbättra produktiviteten och öka skatteintäkterna och därigenom
minska det ihållande underskott (1% av BNP) som kommunerna för närvarande är
drabbade av. De politiska partierna har enats
i fråga om social- och hälsovårdstjänsterna. Alla social-
och hälsovårdstjänster ska erbjudas av fem starka regionala
tjänsteleverantörer, på grundval av nuvarande särskilda upptagningsområden.
Enligt det nationella reformprogrammet är utgångspunkten för reformen att alla
social- och hälsovårdstjänster helt ska integreras i en stark regional
tjänsteleverantör. Kommunerna skulle fortsatt erbjuda tjänster, men en avsevärd
del av deras skyldigheter överförs på de fem regionerna. Lokala tjänster, såsom
hälsovårdstjänster, hemtjänst för äldre och socialtjänster bör fortfarande
erbjudas på orten. Lagförslaget ska enligt plan läggas fram för riksdagen
hösten 2014 och de nya strukturerna förväntas vara införda 2017. För att lätta på företagens
administrativa börda försöker regeringen förenkla licensieringskraven, särskilt
vad gäller bygglov, miljötillstånd och sektorsspecifika tillstånd. Lagen om miljöskydd håller på att ses över i syfte att utvidga
användningen av elektroniska tillstånd och kombinera olika miljötillstånd, och
regionala myndigheter uppmuntras att samarbeta i tillsyns- och
tillståndsfrågor. En lag om besvärsprocessen i förvaltningsärenden kommer att
läggas fram för riksdagen våren 2014. Förbättrat utbud av
e-förvaltningstjänster och uppbyggnaden av den nationella
digitaltjänstinfrastrukturen fortskrider och ska enligt planerna slutföras
2015. Regeringen genomför även sina strukturpolitiska programbeslut rörande
hinder för marknadsinträde och tillväxt, särskilt inom detaljhandeln. För perioden 2014-2020 planerar Finland att
koncentrera Europeiska regionalutvecklingsfonden och Europeiska socialfonden på
prioriteringar som ligger i linje med Europa 2020-strategin och tidigare
rekommendationer. De sex prioriteringarna är forskning
och innovation, små och medelstora företags konkurrenskraft, en övergång till
en koldioxidsnål ekonomi, sysselsättning, social integration och bekämpning av
fattigdom. Programåtgärderna är främst inriktade på att skapa arbetstillfällen,
att främja innovation via smart specialisering, diversifiering av
affärsstrukturer, innovativa tillväxtföretag, stärka hållbar och effektiv användning av resurser för
miljövänlig tillväxt och öka deltagandet på arbetsmarknaden genom att förbättra
politiken när det gäller sysselsättning, social integration och utbildning.
4.
Slutsatser
Finland
genomgår fortfarande en svår process av industriell omstrukturering, eftersom
elektronik- och papperssektorerna befinner sig i nedgång. Mot denna bakgrund beräknas den
ekonomiska tillväxten bli låg de kommande åren. Den viktigaste uppgiften är
därför att återställa konkurrenskraften och skapa nya tillväxtsektorer.
Utmaningar kvarstår också när det gäller sysselsättnings-, konkurrens- och
finanspolitik. Att återställa tillväxten skulle mildra problemen i de
offentliga finanserna, men skulle inte, på egen hand, lösa frågor som gäller
den långsiktiga hållbarheten. Det sistnämnda kräver ett genomförande av de
strukturreformer som regeringen har aviserat. Föreliggande
arbetsdokument utmynnar i slutsatsen att Finland har gjort vissa framsteg med
att genomföra de landsspecifika rekommendationerna från 2013. Viktiga problem kvarstår dock
på nästan alla områden som tas upp i rekommendationerna. Ambitiösa mål har
satts upp men på många områden har något konkret inte skett eller så har de
framlagda planerna inte omvandlats i lagstiftning eller finanspolitiska
åtgärder. Regeringen har dock vidtagit ytterligare djärva
konsolideringsåtgärder för att säkra de offentliga finansernas hållbarhet och
arbetsmarknadens parter har enats om att anpassa lönehöjningarna till
produktivitetsökningen. Det
strukturpolitiska programmet från augusti 2013 och regeringens utgiftstak och
finanspolitiska plan för 2015–2018 från mars 2014, som ytterligare utvecklas i
det nationella reformprogrammet, är viktiga steg framåt. De reformer och åtgärder som anges
i dessa dokument skulle kunna minska hållbarhetsgapet, om de noggrant genomförs
under kommande år. En heltäckande reform av pensionssystemet ska antas 2017.
Reformen av den kommunala strukturen och relaterade reformer för att
effektivisera social- och hälsovårdstjänsterna är på gång, men den slutliga
inriktningen och omfattningen på dessa reformer är fortfarande oklar. Utmaningar som ringades in i föregående års arbetsdokument
och som upprepats i den årliga tillväxtöversikten förblir alltså i huvudsak giltiga.
Finlands
politiska planläggning tacklar dessa utmaningar, och en samstämmighet mellan de
två programmen har säkrats. I det nationella reformprogrammet bekräftas
Finlands åtagande att komma till rätta med bristerna i fråga om de offentliga
finansernas hållbarhet, arbetsmarknaden samt den ekonomiska omstruktureringen.
Enligt stabilitetsprogrammet åtar sig Finland att i stort sett följa kraven i
stabilitets- och tillväxtpaktens preventiva aspekt.
Översiktstabell[37]
2013 års åtaganden || Sammanfattande bedömning Landsspecifika rekommendationer Landsspecifik rekommendation 1: Fortsätta en tillväxtfrämjande finanspolitik och upprätthålla en sund ställning i de offentliga finanserna som planerat, och säkerställa efterlevnad av det medelfristiga budgetmålet under hela programperioden. Fortsätta den årliga utvärderingen av omfattningen av det åldersrelaterade hållbarhetsgapet och justering av offentliga intäkter och utgifter i enlighet med de långsiktiga målen och behoven. Säkerställa långvårdens kostnadseffektivitet och hållbarhet och lyfta fram förebyggande, rehabilitering och självständigt boende. || Finland har gjort betydande framsteg med att genomföra den landsspecifika rekommendationen: · Vissa framsteg har gjorts när det gäller att bevara en sund ställning i de offentliga finanserna. Sedan risken för en avvikelse från det medellångsiktiga målet upptäcktes 2014 fattades beslut om långtgående konsolideringsåtgärder för 2015. · Betydande framsteg har gjorts med att rätta till problemen gällande hållbarhetsgapet. Åtgärder har förberetts för att anpassa offentliga intäkter och utgifter och att öka tillväxtpotentialen i syfte att minska skillnaden. · Betydande framsteg har gjorts för att främja förebyggande, rehabilitering och självständigt boende i långvården i och med stiftandet av en ny lag on tjänster för äldre i juli 2013. Landsspecifik rekommendation 2: Se till att de pågående administrativa reformerna av kommunernas struktur genomförs i praktiken för att uppnå produktivitetsvinster och kostnadsbesparingar i de offentliga tjänsterna, däribland social- och hälsovårdstjänster. || Finland har gjort betydande framsteg med att genomföra denna landsspecifika rekommendation. · Vissa framsteg i reformen av den kommunala strukturen. Utredningarna av fördelarna med kommunsammanslagningar fortsätter som planerat, men verkar bli försenade. · Betydande framsteg på området social- och hälsovårdstjänster, eftersom alla politiska partier har enats om de huvudsakliga delarna av den kommande reformen. Landsspecifik rekommendation 3: Vidta ytterligare åtgärder för att öka sysselsättningsgraden för äldre arbetstagare, inbegripet genom att öka deras anställbarhet och minska möjligheterna till förtida pensionering, höja den faktiska pensionsåldern genom att anpassa pensionsåldern eller pensionsförmånerna till förändringar i den förväntade livslängden. Genomföra och noga övervaka effekterna av pågående åtgärder för att förbättra ungas och långtidsarbetslösas ställning på arbetsmarknaden, med särskilt fokus på yrkesrelevant kompetensutveckling. || Sammantaget har Finland gjort vissa framsteg med att genomföra denna landsspecifika rekommendation. Vissa framsteg har gjorts vad gäller pensionsreformen (enighet har nåtts om en tidtabell och tillsättning av viktiga utredningar) och att reducera möjligheterna att tidigarelägga pensioneringen. Men tidigt utträde från arbetsmarknaden, t.ex. i form av ”arbetslöshetstunneln”, behålls. Begränsade framsteg vad gäller anställningsbarheten bland äldre arbetstagare. Betydande framsteg vad gäller ungdomar, bl.a. genomförandet av en ungdomsgaranti. Vissa framsteg vad gäller långtidsarbetslöshet med åtgärder för att minska den strukturella arbetslösheten genom aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder och fler incitament för att börja arbeta. Landsspecifik rekommendation 4: Fortsätta insatser för att öka konkurrensen på produkt- och tjänstemarknaderna, särskilt detaljhandeln, genom att genomföra det nya programmet för främjande av sund konkurrens. || Finland har gjort vissa framsteg med att genomföra denna landsspecifika rekommendation. Även om steg har tagits för att förbättra konkurrensen inom detaljhandeln, återstår frågor avseende stormarknader på grund av begränsningar i bygglagen och marknadsförhållanden. Programmet för sund konkurrens är ännu inte helt genomfört. Landsspecifik rekommendation 5: Öka Finlands förmåga att ta fram innovativa produkter, tjänster och högtillväxtföretag i en snabbt föränderlig miljö, fortsätta diversifieringen av industrin, och fortsätta att förbättra ekonomins övergripande energieffektivitet. Stödja – i nuvarande situation med låg tillväxt – anpassningen av reallönerna till produktiviteten, samtidigt som man till fullo respekterar arbetsmarknadsparternas roller och följer nationell praxis. || Finland har gjort vissa framsteg med att genomföra den landspecifika rekommendationen. · Vissa framsteg när det gäller förmågan att komma med innovativa produkter samt diversifieringen av näringslivet. Även om dessa områden ligger utanför regeringens direkta inflytande har ett betydande antal politiska initiativ tagits för att främja tillväxt och innovation, varav många utgör en del av regeringens strukturpolitiska program från 2013. Regeringen har fattat ett principbeslut om en heltäckande reform av forskningsinstituten och finansieringen av forskning. De nya riktlinjerna för forskning och innovation förbereds just nu och rekommendationerna som grundar sig på flera utvärderingar (t.ex. strategiska centren för vetenskap, teknologi och innovation, Finlands akademi) håller på att genomföras. Regeringen reformerar dessutom finansieringsmodellen för både universitet och tekniska högskolor med särskild uppmärksamhet riktad mot användningen av forskning. · Betydande framsteg har gjorts på energieffektivitetsfronten genom politiska åtgärder som stöder innovation och nystartade företag. Finland meddelade 2013 sitt nationella vägledande energimål (artikel 3 i energieffektivitetsdirektivet). En nationell färdplan fram till 2050 håller på att utarbetas tillsammans med en särskild lag om nya skyldigheter i fråga om energieffektivitet. · Betydande framsteg har gjorts för att stödja anpassningen av den reella löne- och produktivitetsutvecklingen, sedan arbetsmarknadens parter, i linje med rekommendationen, har enats om mycket begränsade löneökningar 2014–2015. Europa 2020 (nationella mål och framsteg som gjorts för att nå dem) Mål per politikområde || Uppnådda framsteg Mål gällande sysselsättningsgrad: 78 % || År 2013 var siffran 73,80 % (uppskattning). Den genomsnittliga årliga sysselsättningstillväxt som krävs för att nå målet är 0,42 % under 2013–2020. Uppnåendet av målet kommer att vara beroende av det ekonomiska klimatet men kommer också att kräva nationella insatser. FoU-mål: 4 % av BNP || Finland är inte på väg att nå sitt FoU-intensitetsmål för 2020 på grund av den skarpa nedgången i företagens FoU-intensitet (från 2,79 % av BNP 2009 till 2,44 % 2012). Den offentliga FoU-budgeten har legat tämligen stabilt på cirka 2 miljarder euro (2011 och 2012), vilket ger en offentlig FoU-intensitet på 1,11 % för 2012. På grund av underskottet i de offentliga finanserna förväntas storleken på den offentliga FoU-finansieringen inte öka de kommande åren. Den nya åtgärden på efterfrågesidan — en tillfällig skattelättnad för FoU som endast gäller budgetåren 2013 och 2014 — utgör dock en betydande statlig insats till stöd för FoU. Effektiviteten hos sådana skatteåtgärder beror dock på hur de definieras och hur väl målinriktade de är. Utsläppsmålet för växthusgas: || Målet för förnybar energi: 38 % år 2020 Andel förnybar energi i alla transportslag: 20 % år 2020 || Andel förnybara energikällor 2012: 34,3 % Andel förnybara energikällor inom transport 2012: 0,4 % Landet behöver särskilt rikta uppmärksamhet på hållbar användning av biomassa på grund av sitt starka beroende av biomassa för att uppnå målen. Finland har antagit nya åtgärder till förmån för förnybar energi sedan antagandet av direktivet om förnybar energi. Det viktigaste är dock att Finland har infört ett tariffsystem genom lagen om stöd till produktion av el från förnybara energikällor, som ger finansiellt stöd till vindkraft, vattenkraft, biogas, andra typer av biomassa och kraftvärme. Energieffektivitetsmål: 310 TWh Senast 2020: en nivå på 35,9 Mtoe primärförbrukning och 26,7 Mtoe slutlig energiförbrukning || Finland har anmält de politiska åtgärder som planeras för att genomföra artikel 7 i direktivet om energieffektivitet. Mål gällande förtida skolavhopp: 8 % || Finland har ett bättre resultat än EU-genomsnittet vad gäller antal förtida skolavhopp. I Finland var siffran 9,2 % (preliminära uppgifter) jämfört med ett EU-genomsnitt på 12,0 % 2013. En liten ökning noterades dock 2013 och siffran tenderar att vara avsevärt högre bland migranter, uppskattningsvis 14,9 % 2012. Den samlade nivån har varit relativt konstant under de senaste tio åren. Åren 2011–1212 noterades en nedgång med 0,9 procentenheter. År 2013 beslöt de finska myndigheterna att göra förskolan obligatorisk för sexåringarna och att höja skolpliktsåldern med ett år till 17 år. Det återstår att se om denna åtgärd kommer att få positiva effekter på utvecklingen av de förtida skolavhoppen i Finland. Mål gällande högre utbildning: 42 % (snäv nationell definition, som exkluderar högre utbildning med yrkesinriktning) || Siffrorna för Finland vad gäller andelen personer med eftergymnasial utbildning är tämligen goda. Andelen var 2013 45,3 % (preliminär uppgift) i jämförelse med ett EU-genomsnitt på 36,6 % (EU-täckande definition). Landet ligger således över EU:s överordnade mål för 2020. Men eftersom Finland byggde sitt nationella mål på en snäv nationell definition (som exkluderar högre utbildning med yrkesinriktning) beräknas andelen ligga på 38-40 % enligt den finska nationella definitionen. Landet har således också nästan nått sitt nationella mål. Siffran för utlandsfödda personer är fortsatt lägre än för infödda — 33 % mot 47 % 2012 (EU-täckande definition). Andelen avhopp från högre utbildningar låg 2011, enligt OECD, på 24,2 % i Finland, vilket ska jämföras med ett OECD-genomsnitt på 31,6 % för samma år. Målet gällande risk för fattigdom eller social utslagning: Antalet personer som riskerar fattigdom eller social utslagning: högst 770 000 || Andel som är utsatt för risken för fattigdom och social utslagning: 17,2 % år 2012. Enligt 2014 och 2013 års nationella reformprogram påverkar risken för fattigdom eller social utslagning omkring 854 000 personer. Fattigdomen har ökat särskilt i stadsregionerna och är koncentrerad till vissa stadsdelar.
Bilaga
Standardtabeller Tabell I. Makroekonomiska indikatorer Tabell II. Jämförelse mellan makroekonomisk
utveckling och makroekonomiska prognoser Tabell III. Fördelning av budgetanpassningen Tabell IV. Skuldutveckling Tabell V. Indikatorer på långsiktig
hållbarhet Table VI. Skatteindikatorer Tabell VII. Finansmarknadsindikatorer Tabell VIII. Arbetsmarknadsindikatorer och
sociala indikatorer Tabell IX. Resultatindikatorer för
produktmarknader och policyindikatorer Tabell X. Miljömässigt hållbar tillväxt Indikatorer som används i
faktaruta 3 angående strukturreformernas potentiella effekter på tillväxten. Prispålägg inom
slutproduktssektorn: Pris-kostnadsmarginalen, dvs.
skillnaden mellan en varas eller tjänsts försäljningspris och dess kostnad. Som
proxyvariabler för prispålägg inom slutproduktssektorn används prispålägg inom
utvalda tjänstesektorer (transport och lagring, post och telekom, el-, gas- och
vattenförsörjning, hotell och restauranger samt finansiell förmedling, men med
undantag för fastigheter och förhyrning av maskiner och utrustning samt annan
affärsverksamhet[38]).
Källa: Uppskattning av kommissionens
avdelningar på grundval av en metod hämtad från W. Roeger, (1995). Can imperfect Competition explain the Difference between primal and
dual Productivity? Journal of Political Economy Vol.
103(2) s. 316–30; bygger på uppgifter från EUKLEMS 1996–2007. Kostnader för marknadsinträde: Kostnader för att starta en affärsverksamhet inom sektorn för
mellanprodukter som andel av inkomsten per capita. I modellen används
tillverkningssektorn som proxyvariabel för sektorn för mellanprodukter. Källa: Världsbanken, Doing Business
Database. www.doingbusiness.org. 2012 års uppgifter. Implicit konsumtionsskattesats: Defineras som de sammanlagda skatterna på konsumtion i förhållande
till värdet på den privata konsumtionen. I simuleringarna används den som
proxyvariabel för överflyttning av beskattning från arbete till indirekta
skatter. De implicita konsumtionsskattesatserna höjs (halvering av skillnaden
till de som gör bäst ifrån sig) medan skatten på arbete sänks så att den
kombinerade effekten blir budgetneutral. Källa: European Commission,
Taxation trends in the European Union, 2013 edition, Luxembourg, 2013. 2011 års uppgifter. Andel högkvalificerade och
lågkvalificerade: Andelen högkvalificerade
arbetstagare utökas, andelen lågkvalificerade arbetstagare minskas (halvering
av skillnaden till de som gör bäst ifrån sig). Lågkvalificerade motsvarar
ISCED-kategorierna 0-2, högkvalificerade motsvarar höga akademiska examina (i
matematik och databehandling, ingenjörsvetenskap, tillverkning och byggnation).
Återstoden är medelkvalificerad. Källa: Eurostat. Uppgifter för 2012
eller de senast tillgängliga. Andel kvinnor som inte befinner
sig på arbetsmarknaden: Andelen kvinnor i arbetsför
ålder som inte förvärvsarbetar och som inte är arbetssökande av den sammanlagda
kvinnliga befolkningen i arbetsför ålder Källa: Eurostat. Uppgifter för 2012
eller de senast tillgängliga. Antal lågkvalificerade män som
inte befinner sig på arbetsmarknaden: Andelen
lågkvalificerade män i arbetsför ålder som inte förvärvsarbetar och som inte är
arbetssökande av den sammanlagda manliga befolkningen i arbetsför ålder Källa: Eurostat. Uppgifter för 2012
eller de senast tillgängliga. Äldre personer (55-64 år) som inte
befinner sig på arbetsmarknaden: Andel av befolkningen
i åldern 55-64 år som inte förvärvsarbetar och som inte är arbetssökande av den
sammanlagda befolkningen i åldern 55-64 år. Källa: Eurostat. Uppgifter för 2012
eller de senast tillgängliga. Aktiva arbetsmarknadspolitiska
åtgärder: Utgifter för aktiva arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som andel av BNP i förhållande till andelen arbetslösa i befolkningen.
Källa: Eurostat. Uppgifter för 2011
eller de senast tillgängliga. Nivå på arbetslöshetsersättning: Andel av en arbetstagares inkomst före arbetslöshet som utbetalas av
arbetslöshetsförsäkringssystemet. Genomsnitt för nettokompensationsgrad vid 60
månaders arbetslöshet. Källa: OECD, Benefits and Wages Statistics. www.oecd.org/els/benefitsandwagesstatistics.htm.
2012 års uppgifter. [1] COM(2013) 800 final. [2] COM(2013) 790 final. [3] Förutom de 16 medlemsstater som nämndes i rapporten om
förvarningsmekanismen, undergår Irland också en fördjupad granskning till följd
av rådets slutsats om att landet till fullo bör integreras i den normala
övervakningsramen då programmet för finansiellt stöd framgångsrikt har
avslutats. [4] I stabilitetsprogrammet är saldot i de offentliga finanserna 2013
2,0 %. Detta var den information som var tillgänglig vid den bakomliggande
prognosens brytdatum. Enligt meddelandet om alltför stora underskott ligger
Finlands underskott 2013 på 2,1 %. [5] Konjunkturrensat saldo frånräknat engångsåtgärder och andra
tillfälliga åtgärder omräknat av kommissionens avdelningar på grundval av
uppgifterna i programmet genom tillämpning av den allmänt vedertagna metoden. [6] Detta lägre värde har kalibrerats i enlighet med kraven i det
strukturella saldot. För Finlands vidkommande har det kalibrerats så att det
motsvarar en åtstramning på 0,1 % av BNP av det strukturella saldot,
vilket avspeglar Finlands initiala skuld på under 60 % och landets stora
produktionsgap. [7] Finanspaktens bestämmelser införlivas huvudsakligen genom lagen om
sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i
fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära
unionen och om tillämpning av fördraget samt om kraven på de fleråriga ramarna
för de offentliga finanserna (869/2012). [8] Den 14 februari 2014 trädde statsrådets förordning (120/2014) i
kraft. Den förpliktigar regeringen att årligen anta en medellångsiktig
finansplan förenlig med det medellångsiktiga målet på grundval av en oberoende
ekonomisk prognos och en bedömning av de offentliga finanserna. [9] Se http://www.vm.fi/vm/en/04_publications_and_documents/01_publications/
01_budgets/ 20131218 Budjet/ vm_budjetti_enkku_korjattu.pdf [10] Se tabell V i bilagan. Indikatorn för det medellångsiktiga
hållbarhetsgapet (S1) visar den direkta anpassning som krävs i form av en
stadig förbättring av det strukturella primärsaldot fram till 2020, och
därefter under ett årtionde, för att till 2030 återföra skuldkvoten till
60 % av BNP. Häri ingår finansiering av eventuella ytterligare utgifter
fram till måldatumet som föranleds av den åldrande befolkningen. Följande
trösklar har använts för att bedöma hur omfattande problemet med hållbarheten
är: i) om S1-värdet är mindre än noll anses landet vara utsatt får låg risk,
ii) om det krävs en strukturell anpassning i primärsaldot på upp till 0,5
procentenheter av BNP per år fram till 2020 efter det senaste år som omfattats
av hösprognosen 2013 (år 2015) (dvs. en ackumulerad justering på 2,5 procentenheter),
anses landet vara utsatt för medelhög risk, och iii) om den är större än 2,5
(dvs. en strukturell anpassning på mer än 0,5 procentenheter av GDP per år är
nödvändig) anses landet vara utsatt för hög risk. [11] Se tabell V i bilagan. Indikatorn för det långsiktiga
hållbarhetsgapet (S2) visar den omedelbara och permanenta anpassning som krävs
för att tillgodose en tillfällig budgetnedskärning, inklusive kostnaderna för
en åldrande befolkning. S2-indikatorn består av två komponenter: i) de initiala
offentliga finanserna, som visar skillnaden till det skuldstabiliserande
primärsaldot, och ii) den ytterligare anpassning som krävs på grund av
kostnaderna för en åldrande befolkning. Det huvudantagande som används vid
härledningen av S2 är att ökningen av skuldkvoten utan bortre tidsgräns
begränsas av räntespreaden (dvs. skillnaden mellan den nominella räntesatsen
och den reella tillväxttakten), vilket dock inte nödvändigtvis innebär att
skuldkvoten kommer att hamna under skuldtrösklen på 60 % i EU-fördraget.
Följande trösklar har använts för S2-indikatorn: i) om
värdet på S2 ligger under 2 anses landet vara utsatt för låg risk, ii) är det
mellan 2 och 6, anses landet vara utsatt för medelhög risk, och, iii) om den
ligger över 6, anses risken vara hög. [12] Kostnader för den åldrande befolkningen innefattar
långsiktiga extrapoleringar av åldranderelaterade offentliga utgifter för
pension, hälsovård, långvård, utbildning och arbetslöshetsersättningar. För
närmare uppgifter se 2012 års rapport om den åldrande befolkningen. [13] Lag om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om
social- och hälsovårdstjänster för äldre. [14]
http://www.ym.fi/download/noname/%7BB3E047CC-DD7A-4897-BA56-513FBDC50C5F%7D/40297 [15] Enterprise Finance Index, Sub-index on access to equity finance
2012: http://ec.europa.eu/enterprise/policies/finance/data/enterprise-finance-index/sme-access-to-finance-index/index_en.htm. [16] För närmare information, se 2014 års gemensamma
sysselsättningsrapport, COM(2013)801, vari ingår en resultattavla med centrala
sysselsättningsindikatorer och sociala indikatorer. [17] Suomen eläkejärjestelmän sopeutuminen eliniän pitenemiseen.
Eläkekysymysten asiantuntijatyöryhmän raportti - Pensionsskyddscentralen
31.10.2013 [18] O.a.a. [19] Osatyökykyisten työllistymistä edistävien säädösmuutostarpeiden ja
palvelujen arviointi, Sosiaali- ja terveysministeriön raportteja ja muistioita
2013:37 [20] Siffran för lågkvalificerade är 53,9 % mot 74,0 % hela
befolkningen (20–64 år) 2012. [21] 51,7 % i Finland, 56,8 % EU i 2012. (Antalet medborgare från
länder utanför EU är hälften jämfört med genomsnittet för EU-27). [22] Finansministeriets konjunkturöversikt 2/2013. [23] Matalapalkkatyö Suomessa, Valtioneuvoston kanslian raporttisarja
1/2013. [24] Hänvisningarna avser statsrådets beslut av den 29 november 2013 om
genomförande av det strukturpolitiska programmet. [25] Finansministeriets konjunkturöversikt 2/2013. [26] Employment and Social Developments in Europe 2013. [27] Regeringen satte 2011 upp ett mål om att höja aktiveringstakten för
arbetslösa till över 30 %. I januari 2014 låg den på
26,4 %. [28] OECD-land PIAAC profile for Finland at
http://www.oecd.org/site/piaac/country-specific-material.htm [29] Mäns och kvinnors pensioner uppvisade 2009 en 25-procentig skillnad i
åldersgruppen över 65 år. (Dessa senaste uppgifter härrör från tiden före
införandet av en pensionsgaranti i mars 2011). [30] Institutets för hälsa och välfärd webbplats Kaventaja. [31] Prispålägg inom
slutproduktssektorn är skillnaden mellan en varas eller tjänsts försäljningspris
och dess kostnad. Kostnader för marknadsinträde avser kostnaden för att starta
en affärsverksamhet inom sektorn för mellanprodukter. Den implicita
konsumtionsskatten är en proxyvariabel för överflyttning av beskattning från
arbete till indirekta skatter. Nivån på arbetslöshetsersättningen är den
procentandel av en arbetstagares inkomst före arbetslöshet som betalas ut genom
arbetslöshetssystemet. Indikatorerna förklaras
närmare i bilagan. [32] En närmare förklaring av reformscenariernas överföringsmekanismer, se:
Europeiska kommissionen (2013), The growth impact of structural reforms,
kapitel 2 i QREA nr 4. december 2013. Bryssel, http://ec.europa.eu/economy_finance/publications/qr_euro_area/2013/pdf/qrea4_section_2_en.pdf [33] European Economy. Occasional Papers. 177. Mars 2014. [34] Uppgifter: GD Miljö, enhet C1 (på grundval av Impact Assessment
of Air Package, 2014). [35] http://www.ymparisto.fi/fi-FI/Rakentaminen/Maankaytto_ja_rakennuslain_kokonaisarvio(28271. [36] Se OECD (2013), Product Market Regulation Database,
www.oecd.org/economy/pmr. [37] Följande kategorier används för att bedöma framstegen med att
genomföra 2013 års landsspecifika rekommendationer: Inga framsteg: Medlemsstaten har varken
aviserat eller antagit några åtgärder för genomföra den landsspecifika
rekommendationen. Denna kategori är också tillämplig om en medlemsstat har gett
en studiegrupp i uppdrag att utvärdera möjliga åtgärder. Begränsade framsteg: Medlemsstaten har
aviserat vissa åtgärder för att genomföra den landsspecifika rekommendationen,
men dessa åtgärder förefaller otillräckliga och/eller det finns risk att de
inte antas eller genomförs. Vissa framsteg: Medlemsstaten har
aviserat eller antagit åtgärder för att genomföra den landsspecifika
rekommendationen. Dessa åtgärder är lovande, men inte alla av dem har ännu
genomförts och genomförandet är inte säkert i samtliga fall. Betydande framsteg: Medlemsstaten har
antagit åtgärder, av vilka de flesta har genomförts. Dessa åtgärder når långt
när det gäller att genomföra den landsspecifika rekommendationen. Helt åtgärdad: Medlemsstaten har antagit
och genomfört åtgärder som på lämpligt sätt genomförer den landsspecifika
rekommendationen. [38] Fastighetssektorn tas inte med på grund av statistiska svårigheter att
räkna fram ett prispålägg. Sektorn för förhyrning av maskiner och utrustning
och andra affärsverksamheter är konceptuellt en del av sektorn för
mellanprodukter.