52014DC0439

Rapport om hur förordningen om konsumentskyddssamarbete fungerar

1. Inledning

Konsumtionsutgifterna utgör för närvarande över 56 % av EU:s BNP och är en stark drivkraft i EU:s ekonomi[1]. Genom att förbättra konsumentvillkoren och förtroendet för den inre marknaden kan EU:s konsumentpolitik avsevärt bidra till en högre tillväxttakt i EU. Såsom fastställdes i strategin för konsumentpolitiken i EU från 2012, är en skärpt kontroll av efterlevnaden av konsumentlagstiftningen en av konsumentpolitikens prioriteringar. En enhetlig och effektiv tillsyn syftar till att stärka den privata konsumtionen och erbjuda företagen likvärdiga konkurrensvillkor. Detta ger i sin tur stimulans till ökad konkurrenskraft och konsumentfokuserad innovation[2].

Tillsynen av EU-lagstiftningen avseende konsumenternas ekonomiska intressen skärptes 2004 genom förordningen om konsumentskyddssamarbete[3]. Denna unika ram sammanför nationella myndigheter från samtliga EU:s medlemsstater[4]. Dess främsta syfte är att hantera gränsöverskridande överträdelser genom att inrätta förfaranden för informationsutbyte, gränsöverskridande framställningar om tillsynsåtgärder och samordnade åtgärder för att hindra marknadsaktörer som begår överträdelser från att flytta mellan medlemsstaterna i syfte att utnyttja luckor mellan gränserna för domstolarnas behörighet. Den gör det även möjligt att sluta internationella samarbetsavtal.

I tvåårsrapporterna[5] från 2009 och 2012 utvärderade kommissionen hur förordningen om konsumentskyddssamarbete fungera och angav hur tillsynssamarbetet kan bli mer effektivt i enlighet med den befintliga lagstiftningsramen. Artikel 21a innebar att det infördes en översynsklausul i förordningen om konsumentskyddssamarbete, i vilken det anges att kommissionen ska utvärdera förordningens effektivitet och operativa krav.

I en extern utvärdering från 2012 (nedan kallad utvärderingen)[6] konstaterades att förordningen om konsumentskyddssamarbete hade varit värdefull för de behöriga myndigheterna och för konsumenterna, och det bekräftades att förordningens målsättningar var adekvata och relevanta även om de ännu inte hade uppfyllts fullt ut.

I slutsatserna från den europeiska konsumentkonferensen 2013[7] betonades att det behövs en mer integrerad strategi för att konsumenträttigheterna ska upprätthållas på EU-nivå, och i synnerhet för att komma till rätta med utbredda överträdelser[8]. Nationella tillsynsmyndigheter och konsumentorganisationer har därefter vidtagit åtgärder mot sådana allmänt förekommande överträdelser, exempelvis när det gäller vilseledande metoder med koppling till lagstadgade garantirättigheter[9]. Åtgärderna visar inte bara att större marknadsaktörer kan förväntas tillämpa samma metoder samtidigt i ett antal medlemsstater, utan utgör även ett värdefullt underlag för diskussioner om hur man bäst kan komma till rätta med dessa utbredda överträdelser på EU-nivå.

Som nästa steg i översynsförfarandet offentliggjorde kommissionen en färdplan[10] med en översikt där de huvudsakliga områdena med utrymme för förbättringar identifierades, och dessa sattes på prov i ett offentligt samråd[11] mellan den 11 oktober 2013 och den 13 februari 2014. Dessa områden omfattar en enhetlig förståelse av ramen för konsumentskyddssamarbete bland alla aktörer, eventuella luckor i förvarningsmekanismerna, förfarandemässiga och rättsliga hinder i fråga om hanteringen av framställningar om ömsesidig rättslig hjälp, behöriga myndigheters befogenheter, kommissionens roll och behovet av att utveckla gemensamma instrument för att komma till rätta med allmänt förekommande överträdelser som påverkar flera medlemsstater samtidigt (överträdelser som berör EU-nivån).  

Översynen bekräftade så långt att genomförandet av förordningen om konsumentskyddssamarbete från 2007 ledde till att det utvecklades effektiva metoder för att ta tillvara konsumenternas gemensamma intressen i hela EU. Förordningen om konsumentskyddssamarbete gav medlemsstaterna ett minimum av gemensamma tillsynsbefogenheter och gav dem möjlighet att vidta gemensamma tillsynsåtgärder samordnade av Europeiska unionen. Exempelvis granskades över 3 300 webbplatser för e-handel inom olika ekonomiska sektorer för att undersöka om det förekommit överträdelser mot EU-lagstiftningen, vilket ledde till ökad efterlevnad. De senaste två åren har ytterligare steg tagits med krav på näringslivet att upphöra med otillbörliga affärsmetoder på områden av gemensamt intresse i hela EU med en gemensam tillsynsstrategi inom ramen för förordningen om konsumentskyddssamarbete. En åtgärd som nyligen vidtogs inom ramen för förordningen avseende köp inuti en app[12] innebar att nationella tillsynsmyndigheter i hela EU spred ett gemensamt synsätt till stora teknikföretag när det gäller hur man tillämpar relevanta konsumentskyddsregler på detta område, och detta är ett konkret exempel på hur tillsyn via förordningen kan bidra till hanteringen av konsumentskyddsproblem som uppstår i flera medlemsstater. 

Samtidigt har kommissionen gjort ansträngningar för att utveckla tolkningsriktlinjer för att ytterligare underlätta tillsynen och efterlevnaden[13] i takt med att EU:s konsumentskydd och konsumentpolitik utvidgas. De kommande tolkningsriktlinjerna för tillämpningen av direktivet om konsumenträttigheter[14] och av direktivet om otillbörliga affärsmetoder[15] torde främja en samsyn i fråga om bedömningen av olika fall och därmed förbättra tillsynen av konsumentlagstiftningen.

I ett framåtblickande perspektiv har översynen tydligt visat att en förutsättning för att anta den digitala ekonomins nya utmaningar är att tillsynen av konsumentlagstiftningen omfattar både den digitala handels särdrag och den hastighet med vilken överträdelser av konsumentlagstiftningen kan spridas i EU. Konsumentresultattavlan och rapporterna från europeiska konsumentcentrum visar också att skillnaderna när det gäller konsumentvillkor i de olika länderna består, och att det förekommer ett stort antal gränsöverskridande överträdelser av konsumentlagstiftningen. Det offentliga samrådet visade att det finns tydliga önskemål från aktörerna om att de politiska beslutsfattarna ska öka sina ansträngningar för att se till att konsumentlagstiftningen efterlevs i praktiken.

Föreliggande rapport innebär ytterligare ett steg i översynen. Den omfattar samtliga angivna dokument, de nya tvåårsrapporter som lades fram av medlemsstaterna 2013[16] och resultatet av det offentliga samrådet. I linje med principerna om smart lagstiftning[17] kommer denna rapport att följas upp av en ingående konsekvensbedömning av potentiella förbättringar av förordningen om konsumentskyddssamarbete i syfte att ge kommissionen möjlighet att fullborda den översyn som efterlystes i artikel 21a i förordningen i början av 2015 samt förbereda terrängen för beslut om huruvida det krävs ett lagstiftningsförslag för att ändra förordningen.

2. Sedan 2007 har tillsynssamarbetet inneburit att konsumenterna kan dra större nytta av EU:s konsumentlagstiftning

Sedan 2007 har förordningen om konsumentskyddssamarbete inneburit stora fördelar för EU:s konsumenter tack vare att tillsynsbefogenheterna har stärkts i hela EU. Samarbetet mellan konsumentskyddsmyndigheterna har lett till en enhetligare tillämpning av EU:s konsumentskyddslagstiftning och bidragit till att den inre marknaden fungerar bättre för medborgarna och företagen. Framför allt kan följande nämnas:

· Mekanismen för konsumentskyddssamarbete har tillhandahållit en tydlig och övergripande rättslig ram för ömsesidigt utbyte av information och gränsöverskridande tillsynsåtgärder. Den viktigaste nyheten är möjligheten att se till att konsumentskyddslagstiftningen följs över gränserna (artikel 8 i förordningen om konsumentskyddssamarbete). Detta minskar inte bara kostnaderna för tillsynen utan gör det även möjligt att utnyttja administrativa resurser i ett land till förmån för konsumenter från andra länder och att förhindra att marknadsaktörer som begår överträdelse flyttar runt.

Framställningar om ömsesidigt bistånd

Förordningen om konsumentskyddssamarbete ger de behöriga myndigheterna rätt att utbyta utredningsuppgifter på begäran (artikel 6) och att be en annan behörig myndighet att se till att en överträdelse inom gemenskapen upphör (artikel 8). Med dessa verktyg kan de behöriga myndigheterna erhålla bevis så att de kan stoppa överträdelser som skadar konsumenterna i deras jurisdiktion men som begåtts av aktörer från andra medlemsstater.

Vid utgången av 2013 hade medlemsstaterna gjort totalt 1 454 framställningar om ömsesidigt bistånd, som omfattade 699 framställningar om information och 755 framställningar om tillsynsåtgärder. Utvärderingen visar på många fördelar med mekanismen för ömsesidigt bistånd, t.ex. ökad effektivitet i gränsöverskridande tillsynsåtgärder, utbyte av bästa praxis, ökad medvetenhet hos myndigheterna om nya överträdelser samt ökad administrativ kapacitet[18].

· De gemensamma marknadskontroller (”sweeps”) och tillsynsmetoder som grundar sig på artikel 9 i förordningen om konsumentskyddssamarbete gjorde det möjligt för medlemsstaterna att samordna sina tillsynsstrategier i större skala. De tillhandahöll effektiva EU-omfattande verktyg för att upptäcka och bekämpa allvarliga och omfattande överträdelser, med en tydligt avskräckande verkan på andra aktörer. Korrigerande åtgärder som vidtagits, till exempel när det gäller elektroniska varor, resetjänster och digitalt innehåll, har tydligt lett till en mätbar ökning av efterlevnaden och av kunskaperna om konsumenters rättigheter bland företagen.

Gemensamma marknadskontroller (”sweeps”)

Kommissionen har tillsammans med de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna utvecklat ett EU-specifikt format för kontroll av webbplatser (”sweeps”). En gemensam marknadskontroll är en EU-omfattande kontroll av webbplatser för att upptäcka överträdelser mot konsumenträtten på en viss onlinemarknad och därefter säkerställa efterlevnaden genom tillsynsåtgärder. Sedan 2007 har sådana kontroller skett på årsbasis. De samordnas av kommissionen och genomförs samtidigt av de nationella tillsynsmyndigheterna i de deltagande länderna. Kontrollerna är frivilliga, men nästan alla medlemsstater har deltagit varje år. Under perioden 2007–2013 kontrollerades över 3 000 webbplatser:

Onlinemarknad || Berörd medlemsstat || Undersökta webbplatser || Webbplatser med oegentligheter || Efterlevnad*

Flygbiljetter (2007) || 15 + 1 EES || 447 || 32 % || 81 %

Mobilinnehåll (2008) || 27 + 2 EES || 554 || 54 % || 71 %

Elektronik (2009) || 26 + 2 EES || 369 || 55 % || 71 %

Biljettförsäljning online (2010) || 27 + 2 EES || 414 || 59 % || 79 %

Konsumentkredit (2011) || 27 + 2 EES || 565 || 69 % || 75 %

Digitalt innehåll (2012) || 27 + 2 EES || 330 || 52 % || 80 %

Resetjänster (2013) || 27 + 2 EES || 552 || 69 % || 62 %**

* Här noteras graden av efterlevnad efter marknadskontrollen: Andelen webbplatser som uppfyller kraven i förhållande till det totala antalet kontrollerade webbplatser. * * Resultat efter 6 månader. I allmänhet krävs minst 12 månader efter den inledande undersökningen för att de nationella myndigheterna ska kunna rapportera om de slutliga resultaten av tillsynsåtgärderna.

Utvärderingen visar på positiva resultat av marknadskontrollerna vad avser överträdelser, både inom unionen och för inhemska fall. De gemensamma marknadskontrollerna ger en god indikation på efterlevnaden inom den berörda sektorn eller marknaden med avseende på konsumentskyddsbestämmelserna, och de synliggör nätverket för konsumentskyddssamarbete. De bidrar till en gemensam förståelse av rättsliga och andra frågor mellan de myndigheter som deltar i nätverket.

Gemensamma tillsynsstrategier

Den gemensamma tillsynsstrategin är en ny form av gemensam tillsyn som utvecklats sedan 2013 på grundval av artikel 9 i förordningen om konsumentskyddssamarbete. Den gör det möjligt för de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna att med bistånd av kommissionen samordna sin strategi i fråga om tillämpningen av konsumentskyddslagstiftningen i en särskild fråga. Den första av dessa åtgärder gäller ”Köp inuti app” (”in-app purchase”) i onlinespel. Ett annat exempel gäller biluthyrningssektorn. I båda dessa fall pågår diskussioner med de berörda branscherna för att säkerställa efterlevnaden av konsumentlagstiftningen.

· Varningsmekanismen inom ramen för konsumentskyddssamarbetet erbjöd för första gången en ram för medlemsstaterna för utbyte av information om nya överträdelser och kartläggning av överträdelser som kan kräva en samordnad strategi.

· Gemensamma aktiviteter och projekt, seminarier och andra evenemang stärkte tillsynen och den administrativa kapaciteten hos medlemsstaterna i fråga om konsumentskydd och ledde till ökat förtroende och ömsesidig förståelse bland de myndigheter i medlemsstaterna som deltar i nätverket.

· Internationellt samarbete gjorde det möjligt att utbyta bästa praxis med EU:s viktigaste handelspartner.

Dessa resultat uppnåddes trots de administrativa resursbegränsningar som krisen gav upphov till. Detta visar att varningsmekanismen kan vara ett mer resurseffektivt sätt att ta itu med överträdelser inom EU. Genomförandet av förordningen om konsumentskyddssamarbete har generellt gett positiva resultat och skapat en nätverksbaserad samarbetsmekanism som kan fungera som förebild på andra områden av den inre marknaden.

3. Tillsynssamarbete: Ett smartare sätt för att möta de nya utmaningar som den digitala ekonomin medför

Förordningen om konsumentskyddssamarbete är fortfarande högst relevant och en tillgång för framtiden för EU:s konsumentpolitik. Utvärderingen, kommissionens och medlemsstaternas tvåårsrapporter samt resultatet av det offentliga samrådet pekar tydligt på behovet av en övergripande vägledning för nätverket för konsumentskyddssamarbete. En vidareutveckling av ramen för konsumentskyddssamarbete, bland annat en eventuell översyn av förordningen om konsumentskyddssamarbete, kan behövas påföljande områden:

· Mekanismerna för ömsesidigt bistånd, inbegripet rättsliga och förfaranderelaterade frågor och bestämmelser som säkerställer övergripande samarbete (artikel 9 i förordningen), kan behöva klargöras och stärkas[19].

· Gemensamma tillsynsåtgärder, t.ex. gemensamma marknadskontroller eller de nyligen påbörjade gemensamma tillsynsåtgärderna, är effektiva och bör utvidgas till andra sektorer[20]. Det krävs ytterligare framsteg, som erfarenheterna av vissa ärenden inom ramen för konsumentskyddssamarbetet visade, för att bekämpa bedrägliga och aggressiva affärsmetoder, som kan kräva särskilda tillsynsåtgärder[21].

· Marknadsövervakningen och varningsmekanismen inom ramen för konsumentskyddssamarbetet kan behöva utvecklas för att garantera snabb identifiering av nya hot mot konsumenterna som skulle kräva konsumentskyddssamarbetsåtgärder[22]. Man bör i synnerhet studera möjligheterna att involvera andra aktörer, t.ex. konsumentorganisationer och europeiska konsumentcentrum[23].

· Problem relaterade till olika nationella processuella regler och normer i tillsynsförfarandet framstår som ett hinder för ett effektivt och ändamålsenligt samarbete[24]. Dessa skillnader kan utgöra ett hinder för ömsesidigt bistånd och samarbete, och fördröja effektiv hantering av överträdelser. De verktyg som behöriga myndigheterna har tillgång till, deras minsta gemensamma befogenheter, kan också behöver förtydligas[25].

· Deltagarna i det offentliga samrådet är i allmänhet positiva till att kommissionen spelar en mer aktiv roll i nätverket[26]. Steg i denna riktning togs redan 2013–2014 i och med lanseringen av nya samordnade tillsynsåtgärder som resulterade i en gemensam tillsynsstrategi i fråga om köp inuti app. Mer behöver göras i framtiden mot utbredda överträdelser av betydelse för hela EU som orsakar betydande skada på EU:s ekonomi[27].

· Med tanke på de ökande utmaningarna till följd av handelsbruk med ursprung i tredje land i en globaliserad digital ekonomi, kan ytterligare samarbete med internationella partner behövas[28].

4. Att komplettera bilateralt bistånd med fler EU-omfattande gemensamma åtgärder

Utvärderingen och tvåårsrapporterna visar att de nationella myndigheterna efter en inledande försöksperiod under 2007–2009 använde mekanismen för begäran om ömsesidigt bistånd inom ramen för konsumentskyddssamarbetet i de fall som kunde hanteras mer effektivt genom nätverket än med andra medel som fanns att tillgå på nationell nivå[29]. Samtidigt fick den större internationaliseringen inom detaljhandeln i EU stora handlare att inrätta lokala dotterbolag på sina viktigaste marknader och tillämpa samma metoder på dessa marknader. Nationella myndigheter står inför samma överträdelser på sina marknader, men budgetbegränsningar har föranlett medlemsstaterna att rikta in sina knappa resurser på inhemska fall snarare än på gränsöverskridande frågor[30].

Internationaliseringen av detaljhandeln bidrar till att samma överträdelser sprids över gränserna inom EU. Detta har bemötts i nätverket genom ökad användning av gemensam verksamhet, till exempel gemensamma marknadskontroller och (sedan 2013) utveckling av ett nytt verktyg, nämligen den gemensamma tillsynsstrategin. En inriktning på frågor av gemensamt intresse på EU-nivå möjliggjorde effektiva tillsynsåtgärder.

Den ojämna användning av mekanismen för ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaterna som konstaterats redan i kommissionens första tvåårsrapport, bekräftades i utvärderingen[31] och noterades under 2012–2013[32]. Detta tyder på att det finns ett behov av att öka medvetenheten och förståelsen för förordningen om konsumentskyddssamarbete bland de nationella myndigheterna. Det finns också starkt stöd för den slutsatsen i svaren från det offentliga samrådet[33]. Detta gäller särskilt reglerna för begäran om tillsynsåtgärder (t.ex. maximala tidsgränser och åtgärder som därefter ska vidtas när tillsyn inte är möjlig) och förfaranden för hantering av framställningar. Dessutom verkar det vara lämpligt att överväga samarbete mellan konsumentorganisationer och nätverket för konsumentskyddssamarbete, i synnerhet när det gäller utbyte av information om nya tillvägagångssätt som skulle kunna strida mot EU:s konsumentlagstiftning.

I utvärderingen rekommenderas också en ökning av de gemensamma marknadskontrollerna genom aktiviteter för att öka allmänhetens medvetenhet och genom uppföljningsåtgärder som säkerställer konsekvent efterlevnad av konsumentskyddslagstiftningen inom en viss bransch. Där föreslås också inrättandet av ”en observationsgrupp”, som systematiskt skulle samla in information[34]. Resultatet av det offentliga samrådet tyder också på att det övergripande behovet av att stärka marknadsövervakningsmekanismerna för tidig upptäckt av överträdelser.

Förutom gemensamma marknadskontroller och utveckling av gemensamma tillsynsstrategier har artikel 9 inte genomförts fullt ut under perioden 2007–2013. Artikel 9 användes t.ex. inte direkt av medlemsstaterna för att samordna parallella och samtidiga tillsynsåtgärder. En av de orsaker som framhölls i utvärderingen var behovet av att ge ytterligare vägledning till nätverket om hur man använder och samordnar sådana åtgärder[35], inklusive ett klargörande av kommissionens roll[36].

Resultatet av det offentliga samrådet pekar på den ökade betydelsen av utbredda allvarliga överträdelser mot konsumentlagstiftningen (överträdelser av betydelse för hela EU)[37] och på intresset för att stärka samarbetsmekanismerna i artikel 9 för effektiv hantering av sådana överträdelser i framtiden.

5. En förordning om konsumentskyddssamarbete som effektivt tar itu med nya överträdelser av betydelse för hela EU

I utvärderingen framhålls att överträdelser som skett samtidigt i flera medlemsstater eller som begåtts av samma näringsidkare inte kan hanteras fullt ut med den nuvarande förordningen om konsumentskyddssamarbete[38]. Sådana överträdelser kan orsaka betydande skada för EU:s konsumenter eftersom gränsöverskridande företagare som bedriver verksamhet från flera platser kan hota alla EU-konsumenters ekonomiska intressen. Av utvärderingen framgår att det krävs ett starkt samordnat tillvägagångssätt eller en enda åtgärd på EU-nivå för att stoppa sådana överträdelser.

Effektiv hantering av överträdelser av betydelse för hela EU kräver en tydlig rättslig grund, inklusive en definition av ”överträdelser av betydelse för hela EU”, och kraftfull samordning av tillsynsåtgärder, eventuellt med ett större deltagande från kommissionens sida[39]. Som nämnts ovan, ger artikel 9 i förordningen om konsumentskyddssamarbete redan möjlighet till samordning av tillsynsverksamheten. Även om två effektiva tillsynsinstrument har utvecklats på grundval av artikel 9 (gemensamma marknadskontroller och gemensamma tillsynsstrategier), har erfarenheten visat att den befintliga samordningsramen fortfarande är alltför vag. Särskilt saknas ett väldefinierat och öppet samordningsförfarande, klarhet om aktörernas respektive roller och ansvarsområden samt om konsekvenserna av att inte agera. Samordnarens roll och uppgifter är inte tillräckligt definierade. Även om ytterligare vägledning och förtydliganden kan undersökas som ett sätt att bidra till en mer frekvent användning av samordningsmekanismen i artikel 9 förefaller det osannolikt att detta helt skulle lösa alla de problem som fastställts, särskilt när det gäller att ta itu med utbredda överträdelser av betydelse för hela EU på ett så effektivt sätt som möjligt.

Med tanke på de omfattande skador som överträdelser av betydelse för hela EU kan leda till för konsumenter i flera medlemsstater, redovisades i 2013 års färdplan, som ett alternativ till en översyn, möjligheten att införa en effektivare samordningsmekanism för tillsyn eller ett särskilt förfarande för att hantera fall av betydelse för hela EU[40]. En klar majoritet av de aktörer som deltog i det offentliga samrådet ansåg att sådana överträdelser är viktiga och att ett särskilt förfarande på EU-nivå skulle behövas för att ta itu med dem[41].

Aktörerna ansåg att följande metoder för att stoppa överträdelser av betydelse för hela EU skulle vara mest effektiva: i) en skyldighet för medlemsstaterna att underrätta övriga medlemsstater om alla tillsynsåtgärder som vidtagits, ii) skyldighet för medlemsstaterna att anmäla överträdelser som har betydelse för hela EU (enligt fastställda kriterier), iii) obligatoriska gemensamma tillsynsåtgärder samt iv) ömsesidigt erkännande av tillsynsbeslut. Mer än 75 % av alla berörda aktörer, särskilt från konsumentorganisationer och europeiska konsumentcentrum, var övertygade om att ett enda förfarande på EU-nivå – om kommissionen eller en medlemsstat kan framlägga bevis för att det rörde sig om en överträdelse av betydelse för hela EU – skulle vara mycket effektivt för att stoppa eller förhindra sådana överträdelser. De offentliga myndigheterna och regeringarna var mer återhållsamma[42].

Enligt förordningen om konsumentskyddssamarbete ska behöriga myndigheter utbyta information om misstänkta överträdelser inom unionen och om sina tillsynsåtgärder. Ett sådant system för tidig och ömsesidig varning hjälper de nationella tillsynsmyndigheterna att upptäcka överträdelser inom unionen i ett tidigt skede och gör det möjligt för dem att bättre samordna sina tillsynsåtgärder och använda gemensamma tillsynsåtgärder i enlighet med artikel 9 i förordningen om konsumentskyddssamarbete.

Under nätverkets första två år användes varningsmekanismen oftare än under den efterföljande perioden[43]. Det kan även tillskrivas en inledande försöksperiod och en gradvis ökad förståelse av instruments roll bland andra verktyg för konsumentskyddssamarbete. Åren därefter (dvs. 2009–2013) har antalet varningar per år varit relativt stabilt[44].

I utvärderingen identifieras följande möjliga orsaker till den totala minskningen av antalet varningar: bristande klarhet när det gäller användning och uppföljning av den information som tillhandahålls i varningarna och sammanblandning med begäranden om information[45]. Medan riktlinjer eller genomförandeåtgärder skulle ha kunnat ge större tydlighet i dessa frågor är det osannolikt att sådana åtgärder skulle ha löst de mer omfattande problemen med hur man ska följa upp varningar eller deltagande av andra aktörer inom varningsmekanismen.

Resultaten av det offentliga samrådet motsvarar i stora drag resultaten av utvärderingen. En majoritet av de berörda parterna ansåg att det nuvarande varningssystemet bör förbättras, bl.a. med en möjlighet för kommissionen och andra organisationer (konsumentorganisationer och europeiska konsumentcentrum) att skicka varningar och en kategorisering av varningsåtgärder på grundval av förväntad uppföljning (t.ex. för åtgärd/endast för kännedom)[46]. Berörda aktörer stödde också ytterligare åtgärder såsom obligatoriska samordnade tillsynsåtgärder från medlemsstaternas sida och en mekanism för att samla in och analysera tillsynsuppgifter.        

6. Förtydligande av de viktigaste inslagen i förordningen om konsumentskyddssamarbete

Nätverket för konsumentskyddssamarbete

Enligt förordningen om konsumentskyddssamarbete ska medlemsstaterna utse myndigheter (”behöriga myndigheter”) som är ansvariga för tillsyn över de EU-konsumentlagar som förtecknas i bilagan till förordningen och en central kontaktpunkt som ska ansvara för samordningen av frågor om konsumentskyddssamarbete i varje medlemsstat. Dessa myndigheter utgör nätverket för konsumentskyddssamarbete. Medlemsstaterna ska se till att tillräckliga resurser avsätts för att dessa myndigheter ska kunna fullgöra sina samarbetsskyldigheter.

Nätverket av behöriga myndigheter utvidgades avsevärt under perioden 2007–2013. Det viktigaste skälet till detta var den gradvisa utvidgningen av det materiella tillämpningsområdet för förordningen, i takt med att ny EU-lagstiftning lades till i dess bilaga.

Det finns olika tillvägagångssätt i medlemsstaterna när det gäller den nationella institutionella strukturen i samband med förordningen om konsumentskyddssamarbete: Befogenheterna kan vara samlade i en eller en handfull myndigheter, eller fördelas mellan många myndigheter med sektorsspecifikt ansvar och/eller regionala myndigheter i federala stater. Utvärderingen pekade på att problem eventuellt orsakas av komplexa och avvikande institutionella ramar, t.ex. långa kommunikationslinjer som orsakar förseningar i hanteringen av framställningar. I utvärderingen betonades den centrala kontaktpunktens betydelse, särskilt i en komplex institutionell struktur[47]. Det finns också starkt stöd för detta i svaren från det offentliga samrådet[48].

Utvärderingen, liksom medlemsstaternas och kommissionens tvåårsrapporter, visar att det inte är alla medlemsstater som utnyttjar konsumentskyddssamarbetet aktivt och ofta[49]. Även om det kan finnas flera orsaker, framgår det av utvärderingen att avsaknad av adekvata resurser kan hindra vissa medlemsstater från att fullt ut dra nytta av mekanismerna för konsumentskyddssamarbete[50]. Utvärderingen visade betydande skillnader i resurser och tillsynskapacitet i medlemsstaterna[51].

            Skillnader mellan de nationella tillsynssystemen och hinder för samarbete

I förordningen om konsumentskyddssamarbete erkänns den roll som domstolar kan spela inom de nationella tillsynssystemen: De behöriga myndigheterna får utöva sina befogenheter antingen enligt sina egna befogenheter, eller under tillsyn av de rättsliga myndigheterna eller genom hänvändelse till domstol. Det finns stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller de rättsliga myndigheternas deltagande i det offentliga tillsynsförfarandet[52].

Utvärderingen visar på de hinder som orsakas av skillnader mellan medlemsstaterna i förfarandena och i de behöriga myndigheternas befogenheter[53]. Sådana hinder kan inte bara leda till förseningar i samarbetet och i handläggningen, utan kan också påverka effektiviteten i genomförandet av EU:s konsumentskyddslagstiftning och förtroende för systemet. I utvärderingen rekommenderas att man tar itu med dessa problem genom en målinriktad samordning av processuella frågor som är relevanta för konsumentskyddssamarbetet[54].

En stor majoritet av de berörda parterna i det offentliga samrådet var överens om att införandet av gemensamma standarder för att hantera överträdelser av betydelse för konsumentskyddssamarbetet skulle vara till nytta, och ansåg att fastställandet av sådana normer borde ha hög prioritet när det gäller offentliggörande av tillsynsbeslut, offentliggörande av namn på näringsidkare som gjort sig skyldiga till överträdelser, tillgång till handlingar, bevisupptagning och undersökning av webbplatser[55].

De behöriga myndigheternas befogenheter enligt förordningen om konsumentskyddssamarbete

De behöriga myndigheterna bör ges de befogenheter som är nödvändiga för att de ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt förordningen om konsumentskyddssamarbete. I förordningen fastställs en förteckning över de minimibefogenheter som krävs för att nätverket för konsumentskyddssamarbete ska fungera smidigt. Bland dessa befogenheter finns möjligheten att få de uppgifter och bevis som krävs för att hantera överträdelser inom unionen, utföra inspektioner på plats, begära att överträdelser inom gemenskapen upphör eller förbjuds samt att erhålla åtaganden och utbetalningar till statskassan från näringsidkare. Det förefaller som om de flesta myndigheter använder de minimibefogenheter som fastställts genom förordningen antingen direkt eller på grundval av nationell lagstiftning som ger liknande befogenheter[56].

Myndigheterna har också mandat att, när så är lämpligt, använda andra befogenheter de tilldelats på nationell nivå för att hejda överträdelser. Bristen på enhetlighet när det gäller tillgången till vissa av dessa ytterligare befogenheter i alla länder har visat sig vara ett hinder för ett mer effektivt samarbete[57]. De skillnader som beror på olika nationella rättsliga traditioner och tillsynssystem kan i viss mån överbryggas genom vägledning och förtydliganden, så att man förbättrar den ömsesidiga förståelsen av möjligheterna och begränsningarna i de olika nationella verktygen och systemen. Inte ens omfattande vägledning kan dock ersätta befogenheter som saknas på nationell nivå i vissa medlemsstater, vilket kan begränsa den totala effektiviteten i tillsynsåtgärderna inom ramen för konsumentskyddssamarbetet.

Mot denna bakgrund stödde det stora flertalet berörda parter vid det offentliga samrådet att det införs ytterligare verktyg för de behöriga myndigheterna i förordningen om konsumentskyddssamarbete, nämligen befogenhet att göra testinköp i samband med utredningar, att offentliggöra namn på näringsidkare som gjort sig skyldiga till överträdelser, att yrka om vitesföreläggande för att återta olagliga vinster och att begära interimistiska åtgärder[58]. En klar majoritet av de berörda aktörerna stödde också åtgärder som skulle göra det enklare för konsumenter att begära ersättning[59].

Samverkan vad avser straffrättsligt förfarande

Enligt förordningen om konsumentskyddssamarbete bör de behöriga myndigheterna också utnyttja andra befogenheter eller åtgärder de tilldelats på nationell nivå, för att förhindra överträdelser inom unionen, bland annat befogenheten att väcka talan. Erfarenheterna hittills visar att det finns ett behov av att säkerställa ett smidigare utbyte av information mellan de brottsbekämpande myndigheterna och de behöriga myndigheterna, i synnerhet om det är fråga om aggressiva eller bedrägliga metoder.

Konsumentorganisationers och andra aktörers deltagande i konsumentskydds-samarbetet

I förordningen om konsumentskyddssamarbete erkänns konsumentorganisationernas viktiga roll när det gäller att skydda konsumenternas intressen. Framför allt ger den medlemsstaterna möjlighet att vid sidan av offentliga myndigheter utse andra organ som har ett berättigat intresse av att stoppa överträdelser inom unionen. Dessa organ kan få anvisningar av myndigheterna för konsumentskyddssamarbete att vidta nödvändiga efterlevnadsåtgärder som står till buds enligt nationell lagstiftning för att stoppa överträdelser inom unionen.

Under perioden 2007–2013 har flera medlemsstater utsett sådana organ. De är oftast konsumentorganisationer och intresseorganisationer som agerar i eget namn. Dessutom har de nationella konsumentorganisationerna sedan flera år tillbaka ett närmare samarbete, och de samordnar tillsynsåtgärderna inom ramen för projektet Consumer Justice Enforcement Forum (Cojef)[60]. Många medlemsstater har byggt upp ett samarbete med konsumentorganisationer och europeiska konsumentcentrum för att erhålla information om marknadsutvecklingen och marknadsöverträdelser.

I utvärderingen betonas att de konsumentorganisationer som verkar i konsumenternas kollektiva intresse spelar en viktig roll när det gäller upprätthållande av konsumenternas rättigheter[61] (de har en roll inom ramen för direktivet om förbudsföreläggande[62]). De aktörer som deltog i det offentliga samrådet betonade också att regelbundet samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheterna och konsumentorganisationerna är en förutsättning för tidig upptäckt och effektiv handläggning av överträdelser. De berörda aktörerna menade också att ett regelbundet utbyte av information med konsumentorganisationer och europeiska konsumentcentrum, deras deltagande i varningsmekanismen inom ramen för konsumentskyddssamarbetet och i identifieringen av prioriterade områden skulle öka effektiviteten i tillämpningen av EU:s konsumentskyddslagstiftning.

  Planeringen av konsumentskyddssamarbetet och prioriteringscykeln

Sedan 2009 har nätverkets aktiviteter inramats av årliga planer för tillsynsåtgärderna[63]. Inledningsvis identifierades i planerna områden av gemensamt intresse, såsom frågor om den gemensamma marknadskontrollen och olika workshopsteman. Tvåårsrapporten från 2012 visade tydligt på behovet av att slå samman resurser och prioritera tillsynsåtgärder. Det behövdes en gemensam syn på prioriteringarna[64]. I december 2011 gjordes en översyn av planerings- och prioriteringsprocessen för konsumentskyddssamarbetet. Fem prioriterade områden fastställdes 2013 och godkändes av kommittén för konsumentskyddssamarbete[65]. Därigenom säkerställdes en flerårig ram för gemensamma åtgärder för 2014–2016. På denna grundval fastställdes en årlig handlingsplan för tillsynsarbetet av kommittén för konsumentskyddssamarbete.

Denna process ökade nätverkets effektivitet och ledde till ett mer effektivt utnyttjande av knappa resurser. De berörda aktörer som deltog i det offentliga samrådet påpekade emellertid behovet av ytterligare åtgärder för att stärka kunskapsunderlaget för prioritering av tillsynsarbetet[66]. De flesta uppgiftslämnarna gav sitt stöd till samordnade övervakningsinsatser, en it-plattform för utbyte av tillsynsexpertis och deltagande av konsumentorganisationer och europeiska konsumentcentrum för kartläggning av marknadstrender och av överträdelser av konsumentskyddslagstiftningen[67].

Förordningen om konsumentskyddssamarbete – lagstiftningens räckvidd

Konsumentskyddssamarbetet omfattar de direktiv som införlivats i medlemsstaternas rättsordningar samt de förordningar som förtecknas i bilagan till förordningen om konsumentskyddssamarbete. Sedan 2007 har bilagans räckvidd successivt utvidgats och i slutet av 2013 omfattade den arton rättsakter inom EU:s konsumentskyddslagstiftning.

Utvärderingen ledde fram till slutsatsen att den befintliga förordningens innehåll är i stort sett tillräckligt[68]. Vissa områden kan vara mindre framträdande i samarbetet, eftersom de omfattas av sektorsspecifik EU-lagstiftning och andra befintliga mekanismer och/eller särskilda organ för samarbete på EU-nivå[69]. I förekommande fall bör olika sätt att säkerställa samordning och informationsutbyte mellan dessa nätverk och konsumentskyddssamarbetet undersökas ytterligare för att säkerställa konsekvens mellan politikområdena.

Utvecklingen av framtida försäljnings- och affärsmetoder och antagande eller översyn av konsumentskyddslagstiftningen, framför allt i syfte att ta itu med digitala utmaningar, särskilt pristransparens, bör behandlas om lagstiftningens räckvidd skulle bli föremål för översyn.

Databasen för konsumentskyddssamarbete

I förordningen om konsumentskyddssamarbete (artikel 10) anges att kommissionen ska upprätthålla en elektronisk databas i vilken information med anknytning till framställningar om ömsesidigt bistånd och varningar lagras och bearbetas. För detta ändamål har kommissionen inrättat systemet för konsumentskyddssamarbete (CPCS-databasen). Sedan 2007 har CPCS-systemet förbättrats för att göra det möjligt för de myndigheter som deltar i nätverket att utbyta information och dokument som rör framställningar om ömsesidigt bistånd. De rapporter som utarbetas vartannat år, utvärderingen och det offentliga samrådet visar att det finns missnöje med CPCS-systemet[70]. Det påpekas att avsaknaden av ett välfungerande it-verktyg är ett hinder för ett effektivt konsumentskyddssamarbete.

7. Förstärkning av konsumentskyddssamarbetets gemensamma och internationell verksamhet

Gemensam verksamhet och tjänstemannautbyte som subventioneras av EU:s konsumentprogram

Sedan 2007 har de myndigheter som deltar i nätverket genomfört ett stort antal gemensamma verksamheter, bl.a. webbinarier, workshoppar, medvetandehöjande åtgärder, projekt för utveckling av gemensamma standarder, metoder och tillsynsrutiner samt utbyte av tjänstemän med stöd från EU:s konsumentprogram.

Exempel på gemensamma aktiviteter som subventionerats genom konsumentprogrammet sedan 2007

· Ett gemensamt projekt som genomfördes av Frankrike och Portugal under 2010–2011 och som syftade till att öka nätverkets synlighet, med deltagande av tio medlemsstater. Detta ledde till inrättandet av en kommunikationscell, till ett utkast till samarbetsprotokoll mellan de behöriga myndigheterna och företrädarna för de europeiska konsumentcentrumen[71] samt till publicering av nätverkets nyhetsbrev.

· År 2012 deltog nio medlemsstater i det gemensamma projekt som samordnades av Lettland med fokus på tillsynsfrågor relaterade till direktiv 2008/48/EG om konsumentkreditavtal.

· ”Building a European Internet Enforcement Capability”, ett projekt som genomfördes av Storbritannien under åren 2010–2011, med uppföljningsåtgärder (2012–2013) och under medverkan av elva andra medlemsstater. Det syftade till att förbättra förmågan inom nätverket för konsumentskyddssamarbete att utföra utrednings- och tillsynsåtgärder online och att utbyta kunskaper mellan tillsynsmyndigheterna om den senaste utvecklingen på lagstiftningsområdet och om de utmaningar som webbplatsteknik innebär. I uppföljningen deltog femton medlemsstater och den innebar inrättandet av utredningsutbildning online som en långsiktig resurs för internetutredare. Det skapades också en gemensam elektronisk databas över rättspraxis när det gäller e-handel.

De två sistnämnda gemensamma insatserna ledde fram till att det i april 2014 inrättades en permanent e-tillsynsgrupp i syfte att stärka nätverkets e-tillsynskapacitet. Gruppen kommer att sammanföra expertis för att hjälpa nätverket att identifiera framväxande internethot riktade mot konsumenter och att på ett bättre sätt fokusera nätverkets åtgärder för tillsyn på internet. Den kommer att bistå de nationella myndigheterna med utbildning och med de allra bästa verktygen vid internetutredningar. Under 2014 leds gruppen av Storbritannien och Slovakien, och tolv medlemsstater deltar i den. Ett nytt gemensamt nätverksprojekt för internetutredningar som genomförs av Spanien under 2014 och 2015 kommer att bidra med utbildningsmaterial, och Spanien kommer att stå värd för workshoppar i syfte att stimulera miniåtgärder för gemensam marknadskontroll bland fjorton projektpartner.

Dessa aktiviteter utgör en ram för kontinuerligt utbyte av god praxis mellan tillsynsmyndigheter och för ökad ömsesidig förståelse och tillit bland de olika aktörerna. Aktiviteterna skulle kunna vidareutvecklas, men de administrativa förfarandena för finansiering av dem, ofta anförda av nationella myndigheter som ett hinder för utvidgning av dessa aktiviteter, måste eventuellt förenklas.

Internationellt samarbete för konsumenträttigheter

Utvecklingen i fråga om teknik och hushållens konsumtionsmönster har lett till ökad gränsöverskridande onlinehandel, vilket har förstärkt behovet av att avskräcka ohederliga näringsidkare från tredjeländer och av att säkerställa konsumentskyddet utanför EES.

I förordningen om konsumentskyddssamarbete anges att unionen ska ”samarbeta med tredjeländer och med behöriga internationella organisationer på de områden som omfattas av denna förordning för att förbättra skyddet av konsumenternas ekonomiska intressen”. EU har dessutom möjligheten att söka mer strukturerat tillsynssamarbete med tredjeländer på grundval av internationella avtal.

De behöriga myndigheterna i nätverket samarbetar dessutom regelbundet i det internationella nätverket för konsumentskydd och tillsyn på konsumentområdet (ICPEN, International Consumer Protection and Enforcement Network) och inom OECD, eller bilateralt med tredjeländer som identifierats som prioriterade partner för tillsynssamarbete, till exempel USA. Detta samarbete är en mycket viktig aspekt av konsumentpolitiken och skulle kunna vara särskilt användbart exempelvis på dataskyddsområdet.

Det internationella nätverket för konsumentskydd och tillsyn på konsumentområdet (ICPEN, International Consumer Protection and Enforcement Network)

ICPEN är ett informellt internationellt nätverk bestående av konsumentskyddsmyndigheter från över 50 länder, som syftar till att förhindra gränsöverskridande överträdelser av konsumentskyddslagstiftningen utanför Europa och att skapa rättvisa marknader för konsumenterna. Regelbundna konferenser, arbetsgrupper och telefonkonferenser möjliggör ett intensivt utbyte av erfarenheter mellan de deltagande myndigheterna.

Kommissionen fungerar som förbindelselänk mellan ledande ICPEN-medlemmar och nätverket för konsumentskyddssamarbete. Nätverket för konsumentskyddssamarbete välkomnade kommissionens initiativ att fungera som förbindelselänk och delta aktivt i vissa av ICPEN:s gemensamma aktiviteter. 

Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD)

Europeiska kommissionen deltar som observatör i OECD:s kommitté för konsumentpolitiken, vid sidan av EU:s medlemsstater.

Samarbete med USA:s federala handelskommission

Mot bakgrund av de mycket intensiva handelsflödena och de gemensamma intressena i kampen mot olaglig verksamhet som skadar konsumenternas intressen på båda sidor av Atlanten, identifierade nätverket för konsumentskyddssamarbete USA som en prioriterad internationell partner, särskilt USA:s federala handelskommission (Federal Trade Commission, FTC)[72]. I avvaktan på en ram som grundar sig på en internationell överenskommelse har nätverket för konsumentskyddssamarbete och den federala handelskommissionen byggt upp ett informellt samarbete. I april 2013 hölls t.ex. ett gemensamt seminarium mellan tillsynsmyndigheter inom ramen för EU:s konsumentskyddssamarbete och den federala handelskommissionen som ledde till ett givande utbyte av information och sakkunskap om konkreta fall, t.ex. frågan om vilseledande metoder i samband med köp inuti app.

8. Slutsatser och nästa steg

Under de senaste sju åren har förordningen om konsumentskyddssamarbete tillhandahållit effektivt skydd av konsumenternas kollektiva intressen i hela EU. Den har åstadkommit ökad efterlevnad av EU:s konsumentlagstiftning i många sektorer som omfattas av de gemensamma marknadskontrollerna, till gagn för konsumenter och företag. De gemensamma brottsbekämpande strategier som förordningen föreskriver visade att nya konsumentproblem som inträffar samtidigt i flera medlemsstater bäst kan hanteras genom nära samordning och gemensamma åtgärder i alla medlemsstater.

I en snabbt föränderlig digital värld krävs ett flexibelt och modernt konsumentskyddssamarbete med förmåga att snabbt reagera på nya tillsynsproblem om man vill minska konsumenternas förluster och upprätthålla lika villkor för företagen på den inre marknaden. Ett bättre och mer konsekvent genomförande av konsumentskyddsbestämmelserna borde bidra till ökad öppenhet på marknaden och minska efterlevnadskostnaderna för företag som är verksamma över gränserna, vilket främjar konkurrens och innovation och utgör ett viktigt bidrag till tillväxten.

En bättre samarbetsmekanism på EU-nivå kan möjliggöra en snabb och kostnadseffektiv reaktion vid överträdelser av EU:s konsumentskyddsregler som berör flera medlemsstater. Detta är särskilt viktigt med tanke på framtida resursbegränsningar och i syfte att minska den administrativa bördan. Bättre förvaltning kan förväntas i medlemsstaterna och på EU-nivå genom förbättrat administrativt samarbete, färre förseningar i genomförandet och, i slutändan, mer välfungerande marknader.

För att fastställa det bästa möjliga sättet att använda konsumentskyddssamarbetet till förmån för medlemsstaterna och för att göra det möjligt för alla berörda parter att få positiva resultat genomför kommissionen för närvarande konsekvensanalyser. Dessa kommer att granska alla alternativ när det gäller framtida utmaningar i fråga om tillsyn – från att behålla det nuvarande regelverket till att införa ny lagstiftning – och bör lägga grunden för ett kommissionsbeslut om de mest effektiva politiska åtgärderna.

[1]              http://europa.eu/rapid/press-release_IP-12-491_sv.htm

[2]               http://ec.europa.eu/consumers/archive/strategy/docs/consumer_agenda_2012_sv.pdf   

[3]              Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen (EUT L 364, 9.12.2004, s. 1).

[4]              Den omfattar även EES-länderna: Island, Liechtenstein och Norge.

[5]              KOM (2009) 336 och COM (2012) 100; http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/biennial_national_reports_en.htm#biennial

[6]              Extern utvärdering av förordningen om konsumentskyddssamarbete, slutrapport från Consumer Policy Evaluation Consortium, 17 december 2012 (”utvärderingen”), http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/docs/cpc_regulation_inception_report_revised290212_en.pdf

[7]              http://ec.europa.eu/consumers/events/ecs_2013/report/Summitconclusions.pdf

[8]               Europeiska konsumentkonferensen, Diskussionsunderlag, ”Att bättre tillvarata konsumenternas rättigheter i EU”, april 2013, http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/docs/07032013_consumer_summit_discussion_paper_sv.pdf

[9]           http://www.cojef-project.eu/IMG/pdf/BEUC_PR_Apple.pdf

[10]         Färdplan ”Översyn av Europaparlamentets och rådets förordning om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen”, september 2013.http://ec.europa.eu/smart-regulation/impact/planned_ia/docs/2014_sanco_001_consumer_protection_cooperation_review_en.pdf

[11]            Sammanställning av de berörda aktörernas svar inom ramen för det offentliga samrådet om förordningen om konsumentskyddssamarbete (2006/2004/EG) finns tillgängliga på http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/index_en.htm

[12]            http://europa.eu/rapid/press-release_IP-14-187_sv.htm

[13]             http://ec.europa.eu/justice/consumer-marketing/rights-contracts/directive/index_en.htm

[14]             Direktiv 2011/83/EU om konsumenträttigheter

[15]             Direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder

[16]             http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/index_en.htm.

[17]            http://ec.europa.eu/smart-regulation/index_sv.htm och särskilt det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning (2003/C 321/01)

[18]             Sidan 98 i 2012 års externa utvärderingsrapport.

[19]         S. 14–20 i sammanfattningen av det offentliga samrådet och http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/docs/cpc_regulation_inception_report_revised290212_en.pdf.

[20]         http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/docs/cpc_regulation_inception_report_revised290212_en.pdf.

[21]         Att bekämpa sådana metoder i praktiken innebär ett nära samarbete mellan konsumentskyddsmyndigheter och brottsbekämpande myndigheter. Med tanke på att dessa metoder ofta används bara under kort tid kan de brottsbekämpande myndigheterna behöva ha möjlighet att agera även när verksamheten har upphört.

[22]         http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/docs/cpc_regulation_inception_report_revised290212_en.pdf

[23]         Sidorna 14–20 och sidan 49 i sammanfattningen av det offentliga samrådet.

[24]         http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/docs/cpc_regulation_inception_report_revised290212_en.pdf

[25]         Sidorna 22–29 i sammanfattningen av det offentliga samrådet.

[26]         Sidorna iii och 45–48 i sammanfattningen av det offentliga samrådet.

[27]         Problemen med utbredda överträdelser fastställdes redan i meddelandet om tillsyn av konsumentregelverket från juli 2009 (http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52009DC0330&from=SV) och bekräftades av en extern utvärdering (http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/docs/cpc_regulation_inception_report_revised290212_en.pdf). Resultatet av det offentliga samrådet bekräftar också att sådana överträdelser är betydande – sidan 35 i sammanfattningen av det offentliga samrådet.

[28]         Flera medlemsstater framhåller i sina tvåårsrapporter tillsynsproblem som uppstår till följd av handel med tredje land. Se även http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/docs/cpc_regulation_inception_report_revised290212_en.pdf.

[29]         Antalet framställningar om ömsesidigt bistånd nådde en topp under 2008-2009 med 306 per år i genomsnitt, med en minskning under den efterföljande perioden 2010-2013 med 162 per år i genomsnitt, http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/biennial_national_reports_en.htm#biennial och s. 76 i 2012 års externa utvärderingsrapport.

[30]             Sidan 76 i 2012 års externa utvärderingsrapport.

[31]             Sidan 98 i 2012 års externa utvärderingsrapport.

[32]            Tvåårsrapporterna från medlemsstaterna (2012–2013) på http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/biennial_national_reports_en.htm#biennial

[33]             Sidorna 9–13 i sammanfattningen av det offentliga samrådet.

[34]             Sidorna 91–92 och 98 i 2012 års externa utvärderingsrapport.

[35]             Sidan 99 i 2012 års externa utvärderingsrapport.

[36]            Sidan 17 i 2012 års externa utvärderingsrapport. Behovet av bättre stöd från kommissionen för medlemsstaternas tillsynsarbete, särskilt i fall av parallella överträdelser som påverkar konsumenter i flera medlemsstater, konstaterades även i kommissionens meddelande om tillsyn av konsumentregelverket, 2009, s. 5 (punkt 2.3).

[37]            Sidorna 35–37 i sammanfattningen av det offentliga samrådet. Över 80 % av de svarande ansåg att sådana överträdelser var mycket betydande eller betydande, och 56 % av de svarande ansåg att det var mycket viktigt att tillhandahålla ett särskilt tillsynsförfarande för att hantera sådana överträdelser.

[38]             Sidorna 94–95 och 122 i 2012 års externa utvärderingsrapport.

[39]             Sidan 94 i 2012 års externa utvärderingsrapport.

[40]             2013, Färdplan för översynen av förordningen om konsumentskyddssamarbete, 09/2013.

[41]             Sidorna 35–38 i sammanfattningen av det offentliga samrådet.

[42]             Sidorna 51–53 i sammanfattningen av det offentliga samrådet.

[43]            Antalet varningar nådde sin kulmen 2008 med mer än 100 varningar per år. Under de därpå följande åren minskade antalet till mindre än hälften av detta antal.

[44]             Sidorna 85–88 i 2012 års externa utvärderingsrapport.

[45]             Sidorna 85–87 i 2012 års externa utvärderingsrapport.

[46]             Sidorna 15–21 i sammanfattningen av det offentliga samrådet.

[47]             Sidorna 76–77 i 2012 års externa utvärderingsrapport.

[48]             Sidorna 9–13 i sammanfattningen av det offentliga samrådet.

[49]            Sidan 78 i 2012 års externa utvärderingsrapport http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/biennial_national_reports_en.htm#biennial

[50]            Sidan 78 i 2012 års externa utvärderingsrapport http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/biennial_national_reports_en.htm#biennial

[51]             Sidan 76 i 2012 års externa utvärderingsrapport.

[52]            I vissa medlemsstater är det endast domstolarna som kan meddela domstolsförelägganden, medan domstolarna i andra medlemsstater huvudsakligen ansvarar för domstolsprövning av de behöriga myndigheternas beslut.

[53]             Sidan 60 i 2012 års externa utvärderingsrapport.

[54]             Sidorna 60–61 i 2012 års externa utvärderingsrapport.

[55]             Sidorna 27–33 i sammanfattningen av det offentliga samrådet.

[56]            Tvåårsrapporter http://ec.europa.eu/consumers/enforcement/biennial_national_reports_en.htm#biennial och 2012 års externa utvärdering.

[57]            Detta gäller till exempel befogenhet att göra testinköp, att offentliggöra namn på näringsidkare som gjort sig skyldiga till överträdelser eller att besluta om interimistiska åtgärder. Medan testinköp i en del medlemsstater är en normal del av överträdelseförfarandet, finns i andra medlemsstater inga sådana verktyg tillgängliga. Detta kan orsaka problem med tillåtlighet av bevis och tillgång till bevis som erhållits i en annan medlemsstat i samband med överträdelser.

[58]             Sidorna 22–26 i sammanfattningen av det offentliga samrådet.

[59]            Sidorna 26–27 i sammanfattningen av det offentliga samrådet. Syftet med förordningen om konsumentskyddssamarbete är att skydda konsumenternas kollektiva intressen. Enskilda konsumenters möjligheter till prövning omfattas av andra instrument, t.ex. direktiv 2013/11/EU om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister, förordning (EU) nr 524/2013 om tvistlösning online vid konsumenttvister eller förordning (EG) nr 861/2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande.

[60]             www.cojef-project.eu.

[61]             Sidorna 81–83 i 2012 års externa utvärderingsrapport.

[62]         Rådets direktiv 2009/22/EG om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen, EUT L 110, 1.5.2009, s. 30.

[63]             Sidan 8 i meddelandet om ”tillsyn av konsumentregelverket”, KOM(2009) 330 final.

[64]             Sidorna 10 och 13 i tvåårsrapporten från 2012.

[65]         Kommittén för konsumentskyddssamarbete har inrättats på basis av artiklarna 19 och 20 i förordningen om konsumentskyddssamarbete.

[66]             Sidorna 11–13 och 14–18 i sammanfattningen av det offentliga samrådet.

[67]             Sidorna 15–17 i sammanfattningen av det offentliga samrådet.

[68]             Sidan 40 i 2012 års externa utvärderingsrapport.

[69]         När det gäller exempelvis elektronisk kommunikation utgör Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation (Berec), inrättat genom förordning (EG) nr 1211/2009, en ram för samarbete mellan nationella regleringsmyndigheterna och mellan dessa myndigheter och kommissionen, med målet att uppnå en enhetlig tillämpning av EU:s regelverk för elektronisk kommunikation i syfte att se till att konsumenter och företag kan utnyttja fördelarna med den inre marknaden. Ytterligare tillsynsmekanismer säkerställer ett skydd för passagerares rättigheter.

I synnerhet genom förordning (EG) nr 261/2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till flygpassagerare, förordning (EU) nr 1177/2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och förordning (EU) nr 181/2011 om passagerares rättigheter vid busstransport inrättas kontrollmekanismer som involverar utsedda nationella tillsynsorgan och som omfattar både gränsöverskridande och inhemska överträdelser.

[70]             Sidorna 89–90 och 2012 års externa utvärderingsrapport och sidorna 51–52 i sammanfattningen av det offentliga samrådet.

[71]             http://ec.europa.eu/consumers/ecc/index_sv.htm

[72]            Förhandlingar om ett internationellt avtal om detta stoppades genom ömsesidig överenskommelse 2012 på grund av pågående processer som kan påverka båda parternas behov i samband med samarbetsavtalet.