52014DC0388

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

om ett samråd om fiskemöjligheter för 2015

inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken

Inledning

Fiskemöjligheter för 2015 kommer för första gången att fastställas inom ramen för den nya gemensamma fiskeripolitiken[1]. Fiskemöjligheter ska fastställas så att de bidrar till målen för den nya gemensamma fiskeripolitiken. Om fiskemöjligheter fastställs med hänsyn till det maximala hållbara uttaget (MSY) bör detta, tillsammans med övriga styrmedel i den nya gemensamma fiskeripolitiken, sörja för ett fiske som är långsiktigt hållbart för miljön och som konsekvent förvaltas för att uppnå positiva ekonomiska, sociala och sysselsättningsrelaterade effekter, samt bidra till livsmedelsförsörjningen.

Fiskemöjligheterna ska fastställas i enlighet med artikel 2.2 i förordningen om den gemensamma fiskeripolitiken och målet ska vara att fiskbestånden efterhand ska återhämta sig och ligga ovanför biomassanivåer som möjliggör ett maximalt hållbart uttag. Målet om ett maximalt hållbart uttag ska, där så är möjligt, uppnås 2015 eller i gradvis stigande grad för alla fiskbestånd senast 2020. Detta mål kommer även att bidra till att senast 2020 uppnå den goda miljöstatus som föreskrivs i ramdirektivet om en marin strategi[2] och i förordningen om den gemensamma fiskeripolitiken.

För att uppnå detta mål ska utgångspunkten för kommissionens förslag vara att fiskeflottornas inverkan på fiskbestånden (fiskeridödligheten) snarast möjligt ska ligga på nivåer som gör det möjligt för bestånden att återhämta sig till biomassanivåer som möjliggör ett maximalt hållbart uttag. När detta har uppnåtts ska kommissionen i lämpliga fall föreslå åtgärder som möjliggör ytterligare återhämtning.

År 2015 kommer även att vara det år då landningsskyldigheterna för vissa fisken[3] börjar gälla. Fiskemöjligheter för bestånd som omfattas av landningsskyldigheten ska fastställas med beaktande av den ändring som innebär att fiskemöjligheterna fastställs för att återspegla fångster i stället för landningar[4], under förutsättning att detta inte äventyrar målet om ett maximalt hållbart uttag eller leder till ökad fiskeridödlighet.

Kommissionen kommer att basera sina förslag till fiskemöjligheter på bästa tänkbara vetenskapliga rekommendationer från Internationella havsforskningsrådet (Ices) och Vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskenäringen (STECF) om hur ett maximalt hållbart uttag kan uppnås. När det gäller bestånd för vilka det inte finns några sådana rekommendationer kommer kommissionens förslag att baseras på en försiktighetsansats i enlighet med artikel 2.2 i förordningen om den gemensamma fiskeripolitiken. Ices har på kommissionens begäran utfärdat en rekommendation om en ram för utvärdering av god miljöstatus för kommersiellt nyttjade fisk- och skaldjursbestånd (Deskriptor 3 i ramdirektivet om en marin strategi)[5]. Mer måste göras för att visa hur ett maximalt hållbart uttag bidrar till att uppnå en god miljöstatus och därmed ett samstämmigt genomförande av den gemensamma fiskeripolitiken och ramdirektivet om en marin strategi.

I detta meddelande fastställs principerna för kommissionens förslag om fiskemöjligheter för 2015[6]. Berörda parter uppmanas inkomma med synpunkter till kommissionen senast den 30 september 2014.

I artikel 50 i förordningen om den gemensamma fiskeripolitiken fastställs att kommissionen ska rapportera årligen till Europaparlamentet och rådet om utvecklingen mot ett maximalt hållbart uttag och om situationen när det gäller fiskbestånd. Detta meddelande syftar även till att ge denna information.

Den nya gemensamma fiskeripolitiken och förslag om totala tillåtna fångstmängder (TAC:er) 2015

Förvaltning enligt fleråriga planer

Enligt den nya gemensamma fiskeripolitiken ska fleråriga planer införas. En interinstitutionell arbetsgrupp inrättades för att lösa dödläget mellan institutionerna och underlätta utarbetandet och införandet av fleråriga planer inom ramen för den nya gemensamma fiskeripolitiken. Arbetsgruppen avslutade sitt arbete i april 2014 och rapporterade till EU-institutionerna.

Rapporten baseras på bestämmelserna om fleråriga planer i den nya gemensamma fiskeripolitiken. Planerna ska utgöra en fast och långsiktig ram för förvaltningen och sörja för ett hållbart fiske med en hög och stabil avkastning för fiskerinäringen. De ska utgå från ett ekosystembaserat synsätt när det gäller fiskeriförvaltning genom att minimera fiskets negativa inverkan på det marina ekosystemet. Målet om ett maximalt hållbart uttag och tidsfristerna för att uppnå detta mål ska vara ett centralt inslag i planerna och uttryckas som ett intervall, samt inkludera referenspunkter för bevarande. Beslut som fattas på grundval av dessa planer ska beakta bästa tillgängliga vetenskapliga rekommendationer. Planerna bör skapa ett visst handlingsutrymme när det gäller de årliga besluten om fiskemöjligheter. De bör, om nödvändigt, tillåta att alternativa bevarandeåtgärder vidtas beträffande vissa bestånd, vilket ska vara en fråga för regionaliseringsförfarandet. När det gäller blandfiske bör planerna ange vilka arter som driver fisket och sörja för att alla bestånd förvaltas på ett sätt som är förenligt med målet om ett maximalt hållbart uttag.

Kommissionen kommer att snarast möjligt lägga fram förslag till fleråriga planer på grundval av denna rapport och analysera om befintliga förslag till planer måste justeras till följd av nya vetenskapliga rekommendationer. Kommissionen överväger även att lägga fram nya förslag till planer som ska ersätta befintliga återhämtnings- eller förvaltningsplaner som har uppnått sina mål eller måste ersättas för att anpassas till den nya gemensamma fiskeripolitiken.

Bestånd för vilka en bedömning om maximalt hållbart uttag (MSY) har gjorts

Den gemensamma fiskeripolitiken har som mål att utnyttjandet om möjligt ska motsvara maximalt hållbart uttag år 2015. Kommissionen tänker därför föreslå totala tillåtna fångstmängder (TAC:er) som är förenliga med ett maximalt hållbart uttag 2015 för den växande grupp av bestånd för vilka en fullständig bedömning och uppskattning av det maximala hållbara uttaget har gjorts. I de senaste bedömningarna omfattade denna grupp 46 bestånd av stort intresse för EU i Nordostatlanten och Östersjön (se nedan och bilaga I). Uppgifter för de tre senaste åren för Medelhavet och Svarta havet har beaktats, men det är okänt hur många bestånd i detta område som inte har bedömts.

Att uppnå målet om maximalt hållbart uttag senare än 2015 (dock senast 2020) är bara acceptabelt om ett uppnående av detta mål 2015 allvarligt skulle äventyra de berörda fiskeflottornas ekonomiska och sociala hållbarhet. Detta är i enlighet med den reformerade gemensamma fiskeripolitiken.

I fall där det finns fleråriga planer som är förenliga med ett maximalt hållbart uttag kommer kommissionen att fortsätta tillämpa dem. I fall där de befintliga planerna inte kan tillämpas (t.ex. därför att ett annat mål än ett maximalt hållbart uttag har uppnåtts) kommer kommissionen att anta förslag till fiskemöjligheter som baseras på ett maximalt hållbart uttag.

Att förenkla förvaltningen är en prioritering i den nya gemensamma fiskeripolitiken. Kommissionen kommer att granska mervärdet av förvaltning genom begränsning av fiskeansträngningen som ett system vid sidan om TAC:er och avskaffa förvaltningsinstrument som inte ger något mervärde när det gäller att uppnå målen med den nya gemensamma fiskeripolitiken.

När det gäller bestånd för vilka en bedömning av det maximala hållbara uttaget har gjorts som delas med tredjeländer eller förvaltas via regionala fiskeförvaltningsorganisationer kommer kommissionen att försöka nå en överenskommelse med våra partner om samma tillvägagångssätt.

Andra bestånd

I fall där den vetenskapliga informationen är otillräcklig för att fastställa dessa nivåer bör approximativa parametrar övervägas. Nedan beskrivs fem olika situationer. I samtliga fall tänker kommissionen lägga fram förslag som baseras på vetenskapliga rekommendationer och inte äventyrar beståndens bevarandebehov.

Bestånd för vilka det finns nödvändiga uppgifter för att fastställa närmevärden för maximalt hållbart uttag

Denna kategori består av bestånd om vilka det finns en stor mängd uppgifter, som har analyserats och för vilka det finns trendprognoser. I allmänhet finns det ett närmevärde för maximalt hållbart uttag. TAC:er kommer att fastställas på ungefär samma sätt som för bestånd som har varit föremål för en fullständig bedömning av maximalt hållbart uttag.

Kommissionen tänker inom kort ta ställning till om kunskaperna om dessa bestånd bör och kan ökas för att möjliggöra en fullständig bedömning av maximalt hållbart uttag inom den närmaste framtiden.

Bestånd för vilka det fastställts trender på grundval av enkätanalyser eller för vilka det finns tidsserier för fångster som gör det möjligt att beräkna närmevärden för maximalt hållbart uttag

Ices rekommendationer avseende dessa bestånd är endast kvantitativa och utgör föreslagna fångstbegränsningar när det saknas en bedömning av det maximala hållbara uttaget. Kommissionen tänker utgå från Ices senaste rekommendationer beträffande dessa bestånd i sina förslag och bedöma situationen från fall till fall och utifrån en försiktighetsansats.

Kommissionen tänker avseende varje enskilt bestånd inom kort ta ställning till om kunskaperna om dessa bestånd bör och kan ökas för att göra det möjligt att fastställa närmevärden för maximalt hållbart uttag.

Bestånd för vilka det finns ett antagande om stabilitet

Rådet och kommissionen enades i december 2013 om att TAC:erna bör vara oförändrade för 25 bestånd, såvida inte vetenskapliga rekommendationer anger att de måste ändras. Det handlar i regel om bestånd som endast utgör bifångster eller där en liten del av kvoten utnyttjas och där informationen om beståndets status är begränsad och bestånden är av begränsad ekonomisk vikt.

Bestånd för vilka det inte finns några vetenskapliga rekommendationer

I fall där det saknas vetenskapliga rekommendationer bör försiktighetsansatsen enligt artikel 2.2 i förordningen om den gemensamma fiskeripolitiken följas på ett systematiskt, förutbestämt och öppet sätt.

Djuphavsbestånd

Under 2014 kommer rådet att fastställa fiskemöjligheter för djuphavsbestånd för åren 2015–2016. Djuphavsbestånd måste förvaltas på ett hållbart sätt med tanke på att vissa av dessa bestånd och det marina livet i djupa hav är känsliga. För många bestånd är kunskaperna och uppgifterna fortfarande inte tillräckliga för en vetenskaplig analys. Kravet på att försiktighetsansatsen ska följas på ett systematiskt, förutbestämt och öppet sätt i enlighet med artikel 2.2 i förordningen om den gemensamma fiskeripolitiken är tvingande. När kommissionen utformar sina förslag måste den beakta åtagandena i FN:s resolutioner 61/105 från 2006, 64/72 från 2009 och 66/68 från 2011 och FAO:s internationella riktlinjer från 2008 om förvaltning av djuphavsfiske på öppet hav.

Skyldighet att landa alla fångster

Landningsskyldigheten träder i kraft 2015 för[7]

· små pelagiska fiskar (makrill, sill/strömming, taggmakrill, blåvitling, trynfisk, ansjovis, silverfisk, sardiner och skarpsill),

· stora pelagiska fiskar[8] (blåfenad tonfisk, svärdfisk[9], långfenad tonfisk, storögd tonfisk, blå och vit marlin),

· industriellt fiske (lodda, tobisfiskar, vitlinglyra m.fl.),

· laxfiske i Östersjön,

· fr.o.m. den 1 januari 2015 arter som definierar fisket och fr.o.m. den 1 januari 2017 alla andra arter i Östersjön.

Medlemsstaterna har samarbetat på regional nivå om genomförandet av landningsskyldigheterna. Europaparlamentet och rådet håller även på att granska ett kommissionsförslag om att förordningarna om tekniska åtgärder och kontroll ska anpassas till bestämmelserna om landningsskyldigheten.

För de berörda fiskena ska fastställandet av fiskemöjligheter ta hänsyn till den ändring som innebär att fiskemöjligheterna fastställs för att återspegla fångster i stället för landningar. Sådana anpassningar kan medföra ändringar av TAC:er beroende på hur omfattande uppgifterna är om tidigare utkast och behovet av att undvika en ökad fiskeridödlighet.

Kommissionen har bett Ices att inkludera tillgängliga uppgifter om utkast inom dessa fisken i de relevanta beståndsbedömningarna och fångstprognoserna. Ices kommer att använda tillgängliga uppgifter om utkast på senare tid om de kan valideras för användning i bedömningar och rekommendationer för 2015. Detta förväntas leda till en justering av fiskemöjligheterna för de bestånd som omfattas av landningsskyldigheten 2015. Det är mycket viktigt att dessa justeringar är förenliga med uppnåendet av ett maximalt hållbart uttag.

I den nya gemensamma fiskeripolitiken uppmuntras medlemsstaterna att genomföra pilotprojekt för att förbereda sig för landningsskyldigheten. Detta bör ske inom ramen för de tillgängliga fiskemöjligheterna. Medlemsstaterna kan använda nationellt tillgängliga kvoter som stöd för pilotprojekt för att förbättra uppgifterna, vilket kommer att vara användbart för fiskemöjligheter efter 2015.

I den nya gemensamma fiskeripolitiken föreskrivs vissa åtgärder för att öka flexibiliteten i förvaltningen av bestånd i fiskerier som omfattas av landningsskyldigheten[10]. Kvotflexibilitet mellan olika år, flexibilitet mellan olika arter (att fångster av en art under vissa förhållanden kan avräknas mot kvoten för målarter), undantag av mindre betydelse och undantag på grundval av hög överlevnad är relevanta när det gäller fiskemöjligheter. Information om sådana flexibilitetsbestämmelser kommer att beaktas i samband med framtida förslag om fiskemöjligheter.

Medelhavet

Målet om ett maximalt hållbart uttag gäller även bestånd i Medelhavet som inte förvaltas genom TAC:er. Kommissionen och medlemsstaterna håller på att granska om målen i de nationella förvaltningsplaner som antogs enligt Medelhavsförordningen[11] är förenliga med målet om ett maximalt hållbart uttag. Nedan anges de planer som har antagits eller som ska antas inom kort:

KROATIEN – trålare

KROATIEN – ringnotar

CYPERN – trålare

GREKLAND– ringnotar

GREKLAND – trålare

FRANKRIKE – trålare

FRANKRIKE – gangui

KROATIEN – landvad

SPANIEN – trålare

SPANIEN – ringnotar

SPANIEN – fartyg som använder vad-/notredskap Murcia

SPANIEN – fartyg som använder vad-/notredskap Balearerna

SPANIEN – fartyg som använder vad-/notredskap Katalonien

SPANIEN – skrapor Andalusien

ITALIEN – ringnotar (4 plan)

ITALIEN – trålare (8 plan)

ITALIEN – fartyg som använder vad-/notredskap Ligurien-Toscana

SLOVENIEN – trålare

SLOVENIEN – ringnotar

MALTA – trålare

MALTA – ringnotar (2 plan)

Beståndens utveckling

Överfisket har minskat i de europeiska delarna av Atlanten, Nordsjön och Östersjön. Bland bestånd för vilka det gjorts en bedömning av maximalt hållbart uttag har överfisket minskat från 94 % av bestånden 2003 till 63 % 2009 och till 41 % 2012. En växande andel av bestånden har omfattats av bedömningar.

Antalet bestånd som enligt tillgängliga beräkningar fiskas på nivåer som överensstämmer med ett maximalt hållbart uttag har ökat från bara 2 år 2003 till 13 år 2009 och till 27 år 2012 (bilaga Ia).

Antalet bestånd som varit föremål för en fullständig bedömning av maximalt hållbart uttag har ökat från 34 år 2005 till 35 år 2009 och till 46 år 2014. Stora framsteg har gjorts när det gäller antalet bestånd för vilka det finns kvantitativa rekommendationer, vilka har ökat från 59 år 2003 till 71 år 2014 tack vare Ices införande av nya metoder 2013.

I takt med att allt fler bestånd blir föremål för bedömningar har det blivit tydligt att överfisket fortfarande är utbrett i Medelhavet, vilket framgår av figurerna 1–3. Effektiva åtgärder måste omgående vidtas för att fasa ut överfisket.

Figur 1. Antal bestånd för vilka det finns bedömningar under 2007–2012 fördelat på delregioner av Medelhavet och Svarta havet.

Figur 2. Antal bestånd i Medelhavet och Svarta havet för vilka det finns bedömningar under 2007–2012 fördelat på fiske.

Figur 3. Antal bestånd i Medelhavet och Svarta havet som bedömts vara överfiskade under 2007–2012 fördelat på fiske.

En preliminär analys görs i bilaga Ic. För vissa områden bedöms bara en del av resurserna. Trots förbättringar på senare tid är den okända andelen fortfarande stor i Medelhavet och Svarta havet.

De nuvarande kunskaperna om beståndssituationen för andra fiskar beskrivs nedan för respektive region[12].

Pelagiska bestånd i Nordostatlanten

De flesta bestånd av sill/strömming (Nordsjön, vattnen väster om Skottland, Irländska sjön och Keltiska havet) fiskas i en grad som motsvarar, eller understiger, det maximala hållbara uttaget. TAC:er som motsvarar det maximala hållbara uttaget har i samtliga fall fastställts för 2014.

Situationen har försämrats för en del andra bestånd: taggmakrill och sill/strömming överfiskas nordväst om Irland. När det gäller makrill har en överenskommelse träffats mellan Färöarna, Norge och EU om hållbar förvaltning. Ices rekommendationer för 2014 visade att beståndet kan ha ökat avsevärt.

Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt

Fisket av gråsej, rödspätta, kolja och havskräfta i Skagerrak och på Fladen grund överensstämmer med det maximala hållbara uttaget. När det gäller alla övriga bestånd är situationen antingen okänd eller så är de utsatta för överfiske.

Även om beståndens storlek har ökat på senare tid och fiskeridödligheten minskat ligger torskbeståndet i Nordsjön fortfarande bara något över biomassagränsen och fortfarande långt ifrån försiktighetsgränsen. Fiskeridödligheten överstiger fortfarande det maximala hållbara uttaget. Utkastnivåerna har minskat, men ligger fortfarande kring 25 % av landningarna. I Kattegatt ligger torskbeståndet på extremt låg nivå och det kan krävas andra åtgärder än lägre TAC:er och fiskeansträngningar.

Östersjön

Rådet följde den gemensamma ståndpunkt som Östersjöstaterna i Baltfish kommit överens om när det gäller fastställandet av TAC i enlighet med vetenskapliga rekommendationer.

Sill i mellersta Östersjön, sill i Bottniska viken och skarpsill i Östersjön fiskas konsekvent i en grad som motsvarar maximalt hållbart uttag. De senaste rekommendationerna visar emellertid att den dödlighet som anges i den befintliga planen när det gäller torskbeståndet i västra Östersjön ligger långt ifrån målet om ett maximalt hållbart uttag. När det gäller torskbeståndet i östra Östersjön gör utvecklingen det omöjligt att använda nuvarande bedömningsmodeller. Ett förslag till en ny flerårig plan för Östersjön ska läggas fram av kommissionen under 2014.

Vattnen väster om Skottland, Irländska sjön och Keltiska havet

I vattnen väster om Skottland ligger vissa bestånd av annan vitfisk än kolja fortfarande på låga nivåer. Åtgärder måste vidtas för att komma till rätta med den fortfarande höga utkastnivån. Medlemsstaterna har utformat tekniska åtgärder för att minska dödligheten bland torsk och undvika oönskade fångster, varav en del har minskat sådana fångster (t.ex. i Irländska sjön). Andra åtgärder håller fortfarande på att bedömas och mer måste göras.

I Keltiska havet har fiskemöjligheterna reducerats, eftersom effekterna av hög rekrytering av ungfisk på senare tid håller på att klinga av. Efter rekommendationen om maximalt hållbart uttag reducerades fiskemöjligheterna för torsk och vitling avsevärt. När det gäller kolja var rekryteringen under en tid reducerad, men även utkast har varit ett problem. Selektivitetsåtgärder i Keltiska havet under 2012 har granskats, men STECF kunde inte slutligt fastställa hur dessa åtgärder bidragit till bevarandet.

Det finns rekommendationer som baseras på maximalt hållbart uttag för alla bestånd av havskräfta, med undantag för en funktionell enhet, inbegripet Porcupine Bank, som fortfarande har en säsongsbunden fredningstid (en månad) och en separat del-TAC.

Ices har lämnat bedömningar av maximalt hållbart uttag för 18 bestånd och rekommenderar att fiskemöjligheterna ska reduceras, i många fall väsentligt, för 14 bestånd. Rekommendationerna om maximalt hållbart uttag har följts avseende tolv av dessa bestånd när det gäller fiskemöjligheterna för 2014.

Djuphavsarter

Prognoser saknas för de flesta djuphavbestånd på grund av brist på uppgifter. Enligt Ices nyligen avgivna rekommendationer för de flesta bestånden bör fisket under 2015–2016 minska eller inte tillåtas att öka, såvida det inte med säkerhet är hållbart. Mest oro väcker atlantisk soldatfisk, djuphavshaj, fläckpagell och vissa bestånd av skoläst. Enligt Ices är många fisken som inriktar sig på djuphavsarter blandfisken med relativt stora bifångster av andra arter än målarten. När TAC:er fastställs för målarter bör hänsyn tas till effekterna på bifångstarter.

Iberiska halvön/Atlanten och Biscayabukten

Det finns få beståndsbedömningar när det gäller Biscayabukten och vattnen kring Iberiska halvön/Atlanten. Situationen håller på att förbättras vad gäller sydkummel, glasvar och marulk. Även om rekryteringen när det gäller sydkummel har varit god överfiskas fortfarande detta bestånd och dess långsiktiga hållbarhet är hotad. Medlemsstaternas registreringssystem för fångster och fiskeansträngningar reviderades av kommissionen 2012. Uppföljande åtgärder har överenskommits och kontrollen håller på att förbättras.

Rekommendationen om fiskestopp kvarstår för havskräfta i Kantabriska sjön.

Medelhavet och Svarta havet

Mellan 2007 och 2012 gjordes mer än 300 bedömningar av Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM) och STECF. Antalet bestånd som har bedömts ökade från 29 år 2007 till 104 år 2012. Trots detta är kunskaperna fortfarande begränsade, eftersom det totala antalet kommersiellt nyttjade bestånd är betydligt högre.

Antalet bedömda bestånd är högre i de västra och mellersta delarna än i den östra delen av området. Inte mycket är känt om beståndsstatusen i de södra delregionerna.

Nyttjandegraden ligger långt över det maximala hållbara uttaget. Av 97 bestånd överfiskades 91 %. Kummel, mulle och djuphavsräka är de demersala bestånd som oftast är överfiskade. Sardiner och ansjovis är de två små pelagiska arter som oftast är överfiskade.

I Svarta havet är tillståndet för sju bestånd känt och fem av dem är överutnyttjade. Av TAC‑förvaltade bestånd överfiskas piggvar, medan skarpsill/vassbuk har fiskats hållbart sedan 2007.

Långvandrande fiskbestånd i Atlanten och Medelhavet

Dessa bestånd omfattar blåfenad tonfisk, långfenad tonfisk, tropisk tonfisk, svärdfisk och segelfisk, som bedöms och förvaltas inom Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten (Iccat).

De flesta tonfiskarter är långlivade och bedömningar görs inte varje år. Tillgänglig information om bevarandestatusen för de olika bestånden varierar och mycket är fortfarande osäkert. De senaste bedömningarna (från 2013) av atlantisk svärdfisk visade att beståndet hade ökat efter överfisket i början av 2000-talet. Även den atlantiska långfenade tonfisken bedömdes 2013. Fiskeridödligheten understiger det maximala hållbara uttaget, även om beståndets biomassa fortfarande måste öka till nivåer som möjliggör ett maximalt hållbart uttag.

Den blåfenade tonfisken i östra Atlanten och Medelhavet har ökat på senare år. Det finns en betydande osäkerhet i bedömningen, men genomförandet av Iccats återhämtningsplan har lett till en minskad fiskeridödlighet, som nu tros understiga det maximala hållbara uttaget. Fångster inom ramen för nuvarande TAC:er kommer förmodligen att göra det möjligt för beståndet att återhämta sig helt på medellång sikt.

Utveckling av den ekonomiska situationen

Det ekonomiska resultatet har gradvis förbättrats för EU-flottor i alla områden de senaste åren från en nettovinstmarginal på 1 % år 2008 till 6 % år 2011. Även om kostnaderna steg totalt sett 2011 på grund av bränsleprishöjningar steg inkomsterna mer än kostnaderna. Det bruttoförädlingsvärde som genererades 2011 uppgick till 3,4 miljarder euro (+4 % jämfört med 2010), bruttovinsten uppgick till 1,3 miljarder euro (+7 %) och nettovinsten uppgick till 410 miljoner euro (+22 %). EU:s fiskeflotta landade mindre fisk, men genererade ett högre pris vid första försäljning 2011. Eftersom EU-flottan är mycket heterogen gällde denna trend inte alla delar av flottan.

Erfarenheter av övergången till ett fiske baserat på maximalt hållbart uttag

Några exempel på övergången till ett fiske baserat på maximalt hållbart uttag beskrivs närmare nedan.

När det gäller fisket av Östersjötorsk förbättrades det ekonomiska resultatet för torskberoende flottor väsentligt efter genomförandet av torskförvaltningsplanen, som fick fisket att närma sig det maximala hållbara uttaget. Fångsterna hölls på en i stort sett oförändrad nivå och bestånden började öka, vilket gav en ökad lönsamhet. Fångstkostnaderna sänktes tack vare minskad bränsleförbrukning och lägre kapitalkostnader. För representativa fartyg steg bruttoförädlingsvärdet med över 40 % från 2008 till 2011. Dessa flottor genererade 2011 en bruttovinst som var sex gånger större än 2008, eller 40 % större än 2009.

När det gäller fisket av tunga och rödspätta i Nordsjön innebar övergången till ett maximalt hållbart uttag att de flesta flottor fortfarande var lönsamma, trots att bränslekostnaderna steg med 32 % fram till 2011. Detta berodde på att landningarna av rödspätta ökade med 51 % mellan 2008 och 2011, samtidigt som kostnader knutna till fiske sjönk betydligt när bestånden växte till sig.

Fisket efter tunga i den västra kanalen har baserats på maximalt hållbart uttag sedan 2009. Från 2009 till 2013 har beståndet vuxit med 16 % och fångsterna ökat med 24 %. Priserna på tunga och andra målarter i denna förvaltningsplan steg fram till 2011. Det stabilare fisket kan ha förbättrat investeringsmöjligheterna i flottorna väsentligt.

Tidsplan

Nedan beskrivs en tidsplan för arbetet.

Förordning om fiskemöjligheter || Rekommendation || Kommissionens förslag || Möjligt antagande i rådet

Bestånd i Atlanten, Nordsjön, Antarktis och andra områden || Slutet av juni till slutet av oktober || Oktober || December

Östersjön || Slutet av maj || Augusti || Oktober

Svarta havet || Slutet av oktober || November || December

Djuphav || Maj–juni || September || November

Slutsats

I detta meddelande beskrivs de grundläggande principerna för fastställandet av fiskemöjligheter för första gången sedan den nya gemensamma fiskeripolitiken trädde i kraft. Medlemsstaterna, rådgivande råd och berörda parter uppmanas ta ställning till de inriktningar som beskrivs och lämna rekommendationer och förslag till kommissionen, för att se till att fiskemöjligheterna för 2015 bidrar till att uppnå målen i den nya gemensamma fiskeripolitiken.

Bilaga Ia – Vetenskapliga rekommendationer för bestånd i Nordostatlanten och angränsande vatten[13]

Säkra biologiska gränser är relevanta för tillämpningen av artikel 15.8 i förordning (EU) nr 1380/2013.

* Jämfört med en ökande andel bestånd som är föremål för kvantitativa rekommendationer.

Bestånd som är föremål för andra rekommendationer än kvantitativa rekommendationer ingår inte i tabell 5.

Analysen omfattar inte: Djuphavsarter, inbegripet långa, lubb och trynfisk; TAC:er för bifångster av sill och strömming; TAC:er som är knutna till ett annat beslut om samma bestånd (t.ex. gråsej i vattnen väster om Skottland); TAC:er som representerar utbyten av fiskemöjligheter med tredjeländer; TAC:er utanför Nordostatlanten; TAC:er där det finns ett oreglerat fiske av samma bestånd (t.ex. blåvitling före 2006; bestånd för vilka det finns en rekommendation men ingen TAC (t.ex. håbrand); TAC:er där det främsta förvaltningsverktyget har varit förvaltning av fiskeansträngningen (t.ex. tobisfisk). Om en TAC omfattar två arter för vilka det finns en bedömning (t.ex. glasvar, marulk, VII och VIII) gäller analysen den art som har det största beståndet.

Den metod som används för att sammanställa denna information rörande Europas atlantiska vatten har inte ändrats sedan föregående rapporter, även om namnet på vissa årskolumner har ändrats för att ta hänsyn till att uppgifterna samlas in och mätningarna görs två år före det år för vilket rekommendationerna genomförs.

Bilaga Ib Situation för bestånd med avseende på FMSY[14]

Figur 1: Andelar räknat i landad vikt av demersala bestånd i EU som fiskas i en utsträckning som motsvarar, eller understiger, FMSY (ljusgrått), överstiger FMSY (= överfiskas) (svart) eller vars tillstånd är okänt (rutmönstrat). När det gäller Medelhavet har andelen fångster av bestånd vars tillstånd är okänt inte varit föremål för en fullständig bedömning, men de antas utgöra 70–85 % av landningarna. Panelrubrikerna visar de bedömda landningarna (ton (t) eller tusen ton (Kt)).

Figur 2: Andelar räknat i landad vikt av pelagiska bestånd i EU som fiskas i en utsträckning som motsvarar, eller understiger, FMSY (ljusgrått), överstiger FMSY (= överfiskas) (svart) eller vars tillstånd är okänt (rutmönstrat). När det gäller Medelhavet har andelen fångster av bestånd vars tillstånd är okänt inte varit föremål för en fullständig bedömning, men de antas utgöra 70–85 % av landningarna. Panelrubrikerna visar de bedömda landningarna (ton (t) eller tusen ton (Kt)).

Figur 3: Andelar av demersala bestånd som fiskas i en utsträckning som motsvarar, eller understiger, FMSY (ljusgrått), överstiger FMSY (= överfiskas) (svart) eller vars tillstånd är okänt (rutmönstrat). När det gäller Medelhavet har andelen bestånd vars tillstånd är okänt inte varit föremål för en fullständig bedömning.

Figur 4: Andelar av pelagiska bestånd som fiskas i en utsträckning som motsvarar, eller understiger, FMSY (ljusgrått), överstiger FMSY (= överfiskas) (svart) eller vars tillstånd är okänt (rutmönstrat). När det gäller Medelhavet har andelen bestånd vars tillstånd är okänt inte varit föremål för en fullständig bedömning.

Analysen i figurerna 1–4 gäller det senaste år för vilket det finns fångstuppgifter. När det gäller bestånd i Medelhavet anses beståndets tillstånd vara känt i upp till tre år efter den senaste bedömningen.

[1]       Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG (EUT L 354, 28.12.2013, s. 22).

[2]       Direktiv 2008/56/EG, EUT L 164, 25.6.2008, s. 19–40.

[3]       Fiske efter små pelagiska arter, fiske efter stora pelagiska arter, industriellt fiske, laxfiske och fiske efter arter som definierar fisket i unionens vatten i Östersjön (artikel 15.1 i förordning (EU) nr 1380/2013).

[4]       Artikel 16.2 i förordning (EU) nr 1380/2013.

[5]       Internet:        http://www.ices.dk/sites/pub/Publication%20Reports/Advice/2014/Special%20Requests/EU_Draft_recommendations_for_the_assessment_of_MSFD_Descriptor3.pdf.

[6]       När det gäller djuphavsbestånd ska hänvisningen till 2015 tolkas som en hänvisning till 2015–2016, eftersom fiskemöjligheterna avseende dessa bestånd fastställs för två år.

[7]       Alla fångster av arter som omfattas av fångstbegränsningar och i Medelhavet även fångster av arter som är föremål för krav på minimistorlek på det sätt som anges i bilaga III till rådets förordning (EG) nr 1967/2006 av den 21 december 2006 om förvaltningsåtgärder för hållbart utnyttjande av fiskeresurserna i Medelhavet, om ändring av förordning (EEG) nr 2847/93 och om upphävande av förordning (EG) nr 1626/94 (EUT L 409, 30.12.2006, s. 11).

[8]       Utan att det påverkar internationella åtaganden.

[9]       I Medelhavet, beroende på internationella åtaganden.

[10]     Artikel 15 i förordning (EU) nr 1380/2013.

[11]     Rådets förordning (EG) nr 1967/2006.

[12]     En fullständig analys av fiskbeståndens situation finns på www.ices.dk när det gäller Atlanten och närliggande vatten och https://stecf.jrc.ec.europa.eu för alla områden.

[13] Rekommendationerna utgår från uppgifter och mätningar som gjordes två år före det år rekommendationerna avser.

[14] Preliminär analys. Kommissionen har begärt att STECF ska granska metoden.