This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52014DC0353
REPORT FROM THE COMMISSION TO THE COUNCIL AND THE EUROPEAN PARLIAMENT Fourth report on monitoring development of the rail market
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET Fjärde rapporten om övervakning av utvecklingen på järnvägsmarknaden
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET Fjärde rapporten om övervakning av utvecklingen på järnvägsmarknaden
/* COM/2014/0353 final */
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET Fjärde rapporten om övervakning av utvecklingen på järnvägsmarknaden /* COM/2014/0353 final */
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH
EUROPAPARLAMENTET Fjärde rapporten om övervakning av
utvecklingen på järnvägsmarknaden INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1............ Utvecklingen av den inre marknaden för
järnvägstrafik. 4 1.1......... Målen i vitboken om transport (2011) 4 1.2......... Järnvägsmarknaden för persontrafik i dag. 5 1.3......... Utvecklingen av järnvägsmarknaden för
persontrafik. 10 1.4......... Marknaden för godstransporter på järnväg
idag. 13 1.5......... Utvecklingen av järnvägsmarknaden för
godstrafik. 13 2............ Utvecklingen av den inre marknaden för
tjänster som ska erbjudas järnvägsföretag. 17 2.1......... Stationer 17 2.1.1...... Stationer inom hela Europeiska unionen. 17 2.1.2...... Ägarskap och förvaltning. 19 2.1.3...... Tillträde till stationsanläggningar för
järnvägsföretag. 22 2.1.4...... Tjänsternas kvalitet på stationerna (vilket
innefattar tillgängligheten för personer med funktionsnedsättningar eller
nedsatt rörlighet) 22 2.2......... Godsterminaler, rangerbangårdar och stickspår
för uppställning. 24 2.3......... Underhållsanläggningar 27 2.4......... Övriga anläggningar: hamnanläggningar,
undsättningshjälpmedel och bränsledepåer 28 3............ Ramvillkor 29 3.1......... Fastställande och uttag av
infrastrukturavgifter 29 3.1.1...... Infrastrukturavgifter för godstrafik. 29 3.1.2...... Infrastrukturavgifter för intercitytrafik. 31 3.1.3...... Infrastrukturavgifter för pendeltågstrafik. 33 3.1.4...... Infrastrukturavgifter – sammanlagd
rangordning. 35 3.2......... Tilldelning av kapacitet 36 3.3......... Investeringar i infrastruktur 39 3.4......... Utvecklingen i fråga om priser 42 Bilagorna
till rapporten återfinns i SWD (2014) 186 INLEDNING Enligt artikel 15.4 i Europaparlamentets och
rådets direktiv 2012/34/EU av den 21 november 2012 om inrättande av ett
gemensamt europeiskt järnvägsområde (omarbetning)[1] ska kommissionen en
gång vartannat år rapportera till Europaparlamentet och rådet om a)
utvecklingen av den inre marknaden för
järnvägstrafik och b)
utvecklingen av den inre marknaden för tjänster
som ska erbjudas järnvägsföretag (i enlighet med bilaga II till direktiv
2012/34/EU), c)
grundförutsättningarna, d)
läget för unionens järnvägsnät, e)
utnyttjandet av tillträdesrätt, f)
hinder för en effektivare järnvägstrafik, g)
begränsningar i infrastrukturen, h)
behovet av lagstiftning. Enligt artikel 15.3 i direktiv 2012/34/EU ska
kommissionen övervaka ”användningen av järnvägsnäten” och ”utvecklingen av
ramvillkor för järnvägssektorn”, särskilt i fråga om ·
fastställande och uttag av infrastrukturavgifter, ·
tilldelning av kapacitet, ·
investeringar i infrastruktur, ·
utvecklingen i fråga om priser, ·
järnvägstransporttjänsters kvalitet, ·
järnvägstransporttjänster som omfattas av avtal om
allmän trafik, ·
tillståndsgivning, ·
graden av marknadsöppning, ·
harmonisering mellan medlemsstaterna, ·
utvecklingen av anställningsförhållandena och
tillhörande sociala villkor. Genom direktiv 2012/34/EU har omfattningen av
kommissionens regelbundna rapportering utvidgats jämfört med vad som var fallet
för det tidigare direktivet[2].
Nu ska rapporteringen även innefatta utvecklingen av den inre marknaden för
anläggningar för tjänster och ramvillkor som investeringar i infrastruktur,
prisutveckling, tjänsternas kvalitet, allmän trafikplikt och utvecklingen av
anställningsförhållandena och tillhörande sociala villkor. Denna information
presenteras för första gången i denna RMMS-rapport (Rail Market Monitoring
Scheme, systemet för övervakning av järnvägsmarknaden). Kommissionens tidigare
rapporterings- och övervakningsskyldigheter omfattas av direktiv 91/440/EEG,
ändrat genom direktiven 2001/12/EG och 2004/51/EG, och har genomförts genom
förordning (EG) nr 91/2003 om järnvägstransportstatistik. Denna rapport är den fjärde rapporten om
utvecklingen på järnvägsmarknaden och den åtföljs av ett arbetsdokument från
kommissionens avdelningar SWD(2014) 186 med alla bilagor som innehåller de
flesta uppgifter som ligger till grund för bedömningarna. De tidigare
rapporterna offentliggjordes 2007[3],
2009[4] och 2012[5] och åtföljdes vid varje
tillfälle av arbetsdokument från kommissionens avdelningar med statistiska bilagor. Data för denna rapport har huvudsakligen
samlats in från medlemsstaterna genom frågeformulär (”RMMS-frågeformulär” som
skickades ut 2011 och 2012) och Eurostat. Därefter har uppgifterna
kompletterats med hjälp av andra källor, t.ex. en Eurobarometer-undersökning
(tjänstekvalitet), offentligt tillgängliga uppgifter om biljettpriser,
årsredovisningar, uppgifter från resultattavlan för statligt stöd eller
uppgifter från specifika intressenter (t.ex. UIC[6]
och Unife[7]).
Datainsamlingen för vissa nyligen tillagda områden, som den inre marknaden för
järnvägstrafik, diskuteras fortfarande inom ramarna för RMMS genomförandeakt.
Därför är rapporteringen inom dessa områden än så länge ofullständig. 1. Utvecklingen av den inre
marknaden för järnvägstrafik 1.1. Målen i vitboken om transport
(2011) I vitboken om transport (2011)[8] rekommenderas att ·
30 % av vägtransporterna på mer än 300 km bör
flyttas över till järnväg eller sjötransporter till år 2030, ·
50 % av vägtransporterna på mer än 300 km bör
flyttas över till järnväg eller sjötransporter till år 2050, ·
flertalet av passagerartransporterna på medellånga
sträckor bör ske med tåg år 2050. RUTA 1 –
MÅTTENHETER INOM JÄRNVÄGSTRANSPORT Passagerartransport mäts vanligtvis i
passagerare x km, vilket kallas passagerarkilometer eller p-km. Med
tågkilometer menas det avstånd som tåget faktiskt körs. Ett tåg som kör från Paris till Bryssel och
transporterar 500 passagerare 300 km kommer att generera 150 000
passagerarkilometer och 300 tågkilometer. För godstransporter används ton x km, vilket
kallas tonkilometer eller t-km. 1.2. Järnvägsmarknaden för
persontrafik i dag Enligt en Flash Eurobarometer-undersökning som
genomfördes under 2013[9],
med cirka 28 000 svarande som var äldre än 15 år, är det bara 12 % av
européerna som regelbundet reser med tåg (14 % för pendeltåg): 6 % av
européerna tar tåget minst en gång i veckan och 6 % tar tåget ”flera
gånger per månad”, men 32 % tar aldrig tåget, trots att 83 % av
européerna bor inom 30 minuter från en järnvägsstation[10] (se diagram
14a). Diagram
1 – Användning av järnväg – nationella, regionala och internationella tåg –
2013 Källa: Flash Eurobarometer 382a ”Europeans'
satisfaction with rail services” (ej översatt till svenska). Bilaga 2 till
arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. Intressant nog är användningen av pendeltåg
mycket mer polariserad mellan en grupp som reser med dem ofta (14 %) och
en grupp som aldrig reser med dem (53 %), än vad som är fallet för
konventionella tåg. Gruppen som ofta reser med pendeltåg består huvudsakligen
av ungdomar och unga pendlare[11],
medan gruppen som aldrig reser med dem framför allt består av svarande som är
55 år eller äldre (39 % har aldrig rest med ett pendeltåg). Diagram
2 – Användning av järnväg – pendeltåg – 2013 Källa: Flash Eurobarometer 382a ”Europeans'
satisfaction with rail services” (ej översatt till svenska). Bilaga 2 till
arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. Tågtrafiken utgörs till mycket stor del av
inhemsk trafik – närmare bestämt 94 % av alla passagerarkilometer inom EU.
Den internationella trafiken står bara för 6 % av alla passagerarkilometer,
men är viktig i Luxemburg (30 %), Österrike (15 %), Belgien
(13 %), Frankrike (11 %) och Lettland (11 %). Källa: Eurostat. Källa: Medlemsstaternas frågeformulär, uppskattningar
baserade på årsredovisningar, UIC och Steer Davies Gleave (studie om det fjärde
järnvägspaketet). Uppgifterna för EU och EES (inklusive Norge) är identiska.
Bilaga 5a till arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. Sett till marknadssegment kan hälften
av de europeiska järnvägsresorna räknas till regional trafik och
pendeltågstrafik och hälften räknas till långdistanstrafik/intercitytrafik
eller höghastighetstrafik (27 % av alla passagerarkilometer 2011[12]). Det finns stora
variationer mellan medlemsstaterna: i Storbritannien, exempelvis, finns
huvudsakligen en marknad för pendlingstrafik, medan det i Frankrike, tack vare
TGV, framför allt finns en långdistansmarknad. Källa: RMMS-frågeformulär, samt uppskattningar
(källor: UIC-datamängder, Amadeus, årsredovisningar från CP, FS och Renfe, samt
antaganden i vitboken om transport). Inga uppgifter finns tillgängliga för
Litauen, Lettland och Estland. Höghastighetståg dominerar nästan helt och
hållet långdistansmarknaden i vissa medlemsstater: under 2011 stod
höghastighetstågen i Frankrike och Spanien för 58 % respektive 49 %
av de totala passagerarkilometrarna. Källa: EU transport in figures, Statistical pocketbook
2013 (ej översatt till svenska), med uppgifter från UIC. Bilaga 5b i
arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. I ovanstående diagram
räknas till höghastighetstrafik all järnvägstrafik med rullande materiel för
höghastighetstrafik (inkl. tåg med tåglutning som kan köra 200 km/tim). Detta
kräver inte nödvändigtvis infrastruktur för höghastighetstrafik. RUTA 2 – JÄRNVÄGSMARKNADENS SEGMENT Trafik med
höghastighetståg (t.ex. TGV eller ICE) och långdistanstrafik med konventionella
tåg (t.ex. intercity), som ofta (men inte alltid) kräver platsreservation,
konkurrerar huvudsakligen med luftfarten och, i viss utsträckning, med bilar
och bussar. Höghastighetståg kör (nästan alltid) på särskild infrastruktur –
sedan 1990 har antalet kilometer höghastighetsspår sexfaldigats (från
1 024 km till 6 872 km 2009)[13]
– och vanligtvis stannar de bara i större tätorter. Medeldistanstrafik/regional trafik (t.ex.
Interregio) och pendeltågstrafik (t.ex. RER, S-Bahn eller Cercanías)
konkurrerar huvudsakligen med bilar och ingen platsreservation krävs.
Pendeltågstrafiken är ofta sammanlänkad med tunnelbanenät. Dessa typer av
trafik är nästan alltid subventionerade och bedrivs enligt avtal om allmän
trafik. Tågen stannar även vid ett stort antal stationer. Pendeltågstrafik
kräver ofta mycket täta turer (t.ex. ett tåg var 5–15 minut). 1.3. Utvecklingen av
järnvägsmarknaden för persontrafik Som framgår av
diagram 6 har järnvägens andel av de totala resorna inom EU ökat sedan 2003. Trots vissa framsteg är dock andelen
fortfarande blygsam jämfört med andra transportsätt som bil och flyg.
Järnvägens andel av resorna har under 2011 legat stabilt på 6,2 %, samma
siffra som för 2010. Källa: Eurostat. Bilaga 3 till arbetsdokumentet från
kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. Uppgifter för 2012 finns ännu inte
tillgängliga. Sedan 1995 har järnvägstrafiken vuxit
mest av alla transportsätt i Storbritannien (+70 %), Sverige (+42 %),
Frankrike(+37 %) och Belgien (+26 %). Å andra sidan har
den minskat med mer än 60 % i Grekland, Polen, Bulgarien, Rumänien,
Estland och Litauen (där siffran är −90 %). Totalt sett har
järnvägens andel av persontrafiken ökat med 16 % inom EU-15 sedan 1995 (inga
uppgifter finns för EU-25) och med 3 % inom EU-25 sedan 2000. Källa: Eurostat. Som framgår av diagram 8 nedan har den
inhemska persontrafiken på järnväg, som stod för 94 % av all persontrafik
på järnväg 2011, ökat mest i Danmark (+15 %), Litauen (+12 %),
Luxemburg och Storbritannien (+9 %) sedan 2010. Medlemsstater som
Österrike, Italien[14]
och Tjeckien, där det nu finns konkurrens på de inhemska långdistanslinjerna,
har också upplevt en stark tillväxt (6–8 %). Efter år av minskande
järnvägstrafik har Litauen och Italien kunnat vända till tillväxt.
Järnvägstrafikens nedgång i flera medlemsstater i Sydösteuropa har berott på
budgetrestriktioner som har drabbat ersättningen för allmän trafik
(−38 % i Kroatien och Grekland). Källa: Eurostat, medlemsstaternas
RMMS-frågeformulär. De europeiska inhemska järnvägsmarknaderna för
persontrafik har utvecklats i flera medlemsstater. Det finns nu ett eller flera
nya oberoende järnvägsföretag som konkurrerar på långdistanslinjerna
Wien–Salzburg, Neapel–Rom–Milano/Venedig/Turin och Prag–Ostrava. På sträckan
Rom–Milano har järnvägstrafikens andel av den totala persontrafiken ökat från
36 % 2008 till 66 % 2012. På dessa linjer har även de etablerade
aktörerna upplevt en ökning av trafiken (+10 % för Italiens etablerade
aktör). Den internationella järnvägstrafiken, som
stod för 6 % av persontrafiken på järnväg 2012[15], har fortsatt att växa (+25 % under perioden 2004–2011) med en tillväxt
på cirka 2 % 2011 och cirka 13 % 2012. Mellan 2010 och 2012 har
den internationella järnvägstrafiken ökat mest i Finland (+42 %), bland
annat tack vare införandet av höghastighetstrafik mellan Helsingfors och Sankt
Petersburg. Tillväxten har varit imponerande i flera central- och östeuropeiska
medlemsstater och även i Tyskland (+23 %), Frankrike (+20 %) och
Italien (+13 %), där den nya aktören Thello har startat nattrafik mellan
Paris och Venedig. Höghastighetstrafiken under Engelska kanalen har fortsatt
att öka (+5 % av den internationella järnvägstrafiken i Storbritannien). Källa: Eurostat, medlemsstaternas RMMS-frågeformulär. Det finns dock tecken på att den
internationella persontrafiken stagnerar på viktiga internationella
järnvägsmarknader som Belgien och Nederländerna, även om flera företag har
inlett administrativa förfaranden eller anmält intresse för att bedriva
järnvägstrafik på sträckorna London/Paris–Bryssel–Köln/Amsterdam. Slutligen kan
nämnas att den internationella järnvägstrafiken har sett en nedgång i
krisdrabbade medlemsstater. TrainOSE, den etablerade aktören i Grekland, har
slutat med all internationell trafik, samtidigt som den gränsöverskridande
persontrafiken har störtdykt i Irland (−78 %), Kroatien
(−75 %), Rumänien (−66 %), Bulgarien (−50 %),
Spanien (−24 %), Portugal (−13 %) och Slovenien
(−10 %). Detta skulle kunna vara ett tecken på att offentligt
subventionerade konventionella tåg som trafikerar mycket långa avstånd inte är
konkurrenskraftiga gentemot andra transportsätt, i synnerhet lågprisflyget[16]. Samma situation tycks
ha drabbat Italien i början av 2000-talet.[17]
1.4. Marknaden för godstransporter på
järnväg idag Jämfört med persontrafiken på järnväg är godstransporterna på järnväg mycket mer internationella:
ungefär 47 % av alla tonkilometer inom EU kördes i internationell trafik
under 2011 (varav 9 % av alla tonkilometer gällde transittrafik). I
Belgien, Nederländerna och de baltiska staterna är mer än 70 % av
godstransporterna på järnväg internationella (med ursprung i Tyskland och
Ryssland), medan i Storbritannien bara 2 % av godstransporterna på järnväg
är internationella. I Tyskland, Frankrike och Italien, de övriga tre stora
ekonomierna i EU, är procentsatserna 39 %, 19 % respektive 50 %.
Slutligen kan nämnas att ungefär 85 % av den danska godstrafiken på
järnväg endast är transittrafik. Det är också viktigt att understryka att
Tyskland och Tysklands infrastruktur spelar en central roll för godstransporten
på järnväg. Landet står ensamt för 27 % av alla
tonkilometer inom EU, vilket lämnar även den näst största europeiska
järnvägsmarknaden för godstransport, Polen (12 %), långt efter.[18] Tyskland ligger även
mitt i hjärtat av EU:s järnvägsnät: landet är med god marginal den medlemsstat
som har mest transittrafik (28 % av alla tonkilometer transittrafik),
följt av Österrike (13 % av alla tonkilometer transittrafik). 1.5. Utvecklingen av järnvägsmarknaden
för godstrafik Andelen godstransporter på järnväg av alla
transportsätt för gods har varit relativt stabil sedan 1995 och nådde
10,2 % under 2010, för att därefter öka till 11 % 2011 och
10,9 % 2012. Godstransporterna på järnväg har dock släpat efter den
generella ökningen av godstransporter inom EU – i tonkilometer har
godstransporterna på järnväg bara ökat med 5 % sedan 1995, samtidigt som
den totala tillväxten för alla transportsätt har varit 22 %. Källa: Eurostat. Bilaga 3 till arbetsdokumentet från
kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. Sedan 1995 har
järnvägens andel ökat mest i norra Europa medan den har minskat i södra och
östra Europa (om än mindre i de baltiska staterna). De största ökningarna
noterades i Nederländerna (+76 %), Danmark (+71 %) och Storbritannien
(+66 %), men en ökning har även skett i Tyskland som är den största
marknaden för godstransporter på järnväg i Europa. Trots en svag ökning i
Italien (+4 %) har godstransporterna på järnväg minskat i Frankrike (−5 %)
och Spanien (−54 %). Källa: Eurostat. Sedan 2007, det år då godstrafiken på järnväg
öppnades för konkurrens på EU-nivå, har trafiken fortsatt att öka kraftigt i
Danmark (+79 %), Österrike (+15 %) och Storbritannien (+14 %),
men även i Rumänien, Irland, Portugal och Lettland. Även om den ekonomiska
krisen pågick längre i Rumänien än i norra Europa, ökade godstransporterna på
järnväg tack vare närvaron av högpresterande oberoende godstransportbolag sedan
2007. De intermodala godstransporterna på järnväg
ökar, men vagnslasttransporterna minskar.
Marknadsandelen för intermodala godstransporter på järnväg har ökat från 15 %
till 18 % mellan 2007 och 2011 – om än huvudsakligen i Tyskland,
Irland och Spanien. De intermodala godstransporterna på järnväg har däremot
stagnerat i Frankrike och Italien och marknadsandelen är fortfarande liten i
Polen och de baltiska staterna (även om den växer snabbt).[19] Å andra sidan tycks vagnslasttransporterna
minska överallt[20]
(Eurostats dataserier är inte fullständiga). I Tyskland minskade de från
39 % av alla tonkilometer 2004 till endast 26 % 2011. I Polen uppgick
de endast till 17 % av alla tonkilometer 2010. Portföljen av transporterade varor (se
diagrammet) har förblivit densamma och är fortfarande koncentrerad till råvaror
(jordbruk och mineraler) eller produkter i de första stadierna av industriell
bearbetning (metaller och kemikalier)[21].
Kol, mineralmalmer, petroleumprodukter och kemikalier står för 57 % av
alla tonkilometer. Transporten av kemikalier är det enda segment som har växt i
absoluta och relativa tal sedan 2007 (+7 %). Intressant nog har denna
ökning varit koncentrerad till Tyskland, Skandinavien och de baltiska staterna
– samtidigt som transporten av kemikalier har minskat i Polen och Frankrike
(−38 %). Det är värt att understryka vikten av vissa bestämda
transporter i särskilda medlemsstater: järnvägstransporten av kol i Polen är
ensam viktigare än godstransportmarknaden på järnväg i 20 medlemsstater. Källa: Eurostat. ”Övrigt*” omfattar diverse
varor (se fotnot 21). Mer än hälften av trafikminskningen under
perioden 2008–2012 kan förklaras genom utvecklingen i specifika segment. I Tyskland har ökningen av kemikaliertransporter och satsningarna på
transportmedel inte vägt upp den kraftigt minskande godstrafiken på järnväg av
jordbruksprodukter, koks, trä och metaller. I Frankrike har större delen av
minskningen skett inom kemikalier (till skillnad från i Tyskland), metaller
(precis som i Tyskland) och metallmalmer, men det har skett en ökning av
transporterna av samlastat gods (ingår i segmentet ”Övrigt”). Slutligen beror
mer än hälften av minskningen i Polen, som är den näst största marknaden för
godstransporter på järnväg i EU, på en minskad transport av kol. Man bör även fråga sig om den specialisering
på råvaror och grundläggande industriprodukter som råder för godstransporten på
järnväg kan göra dess konjunkturcykel särskilt sårbar för ekonomiska
svängningar (svängningar i råvarupriserna), energipolitiken (val av särskilda
energikällor) och lagerhantering (råvaror är billigare att lagra än färdiga
industriprodukter). För att godstransporten på järnväg ska bli framgångsrik
måste den även hitta ”nischer” med högre mervärde och öka de genomsnittliga
transportavstånden. 2. Utvecklingen av den inre
marknaden för tjänster som ska erbjudas järnvägsföretag Informationen inom detta område är fortfarande
ofullständig. I denna rapport riktas fokus mot strukturerna för ägande och
förvaltning och redovisas de problem som uppstått vid användningen av berörda anläggningar. 2.1. Stationer 2.1.1. Stationer inom hela Europeiska
unionen Det finns cirka 22 000 stationer i EU[22], varav omkring 250 är
”stora stationer” med mer än 25 000 resenärer per dag. Pendeltågstrafiken,
som transporterar många fler passagerare, förklarar varför vissa små
medlemsstater, som Nederländerna, har fler stora stationer än Spanien eller
Italien (Luxemburg har till exempel en stor station). Det faktum att vissa
viktiga järnvägsnät för pendeltågstrafik ingår i järnvägsnätet som omfattas av
järnvägsdirektiven, medan andra inte gör det, kan också kan spela en roll.[23] Urban decentralisering
kan även förklara varför Tyskland har omkring 112 stora stationer, medan
Storbritannien har cirka 45 och Frankrike 38 (med Paris-Nord som den mest
trafikerade i Europa). Källa: RMMS-frågeformulär. Bilaga 6 till
arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. Tätheten
mellan stationerna i järnvägsnätet varierar också från en medlemsstat till en
annan. Det genomsnittliga avståndet mellan två stationer på järnvägsnätet
överstiger inte fem kilometer i Tjeckien, Slovakien, Grekland och Österrike. I
Finland däremot är detta avstånd nästan 28 kilometer. Källa: Eurostat, de senaste tillgängliga uppgifterna
om linjernas längd, EIM, CER, infrastrukturförvaltarnas uppgifter om
järnvägsnäten, antalet stationer per medlemsstat enligt informationen i
RMMS-frågeformulären. Denna indikator förutsätter inte att tågen
nödvändigtvis stannar vid alla dessa stationer. Inte heller säger den något om
det genomsnittliga avståndet för Europas medborgare till närmaste station. Den
senaste Eurobarometer-undersökningen visar faktiskt att de medlemsstater där
störst andel av befolkningen bor mindre än 10 minuter från närmaste station
inte är de medlemsstater där stationerna ligger tätast på järnvägsnätet. Luxemburg
och Danmark är de två medlemsstater där denna andel är störst, samtidigt som
ländernas genomsnittliga avstånd mellan stationerna ligger över genomsnittet
för EU-25. I Tjeckien och Slovakien däremot är andelen av befolkningen som bor
inom 10 minuter från närmaste station runt genomsnittet för EU-25, trots att
dessa båda medlemsstater har det kortaste genomsnittliga avståndet mellan
stationerna. Detta tyder på en bristande koppling mellan stationernas
utspridning i medlemsstaterna och var befolkningen bor. Diagram 14a – Befolkningens avstånd till närmaste station Källa: Flash Eurobarometer 382a ”Europeans'
satisfaction with rail services” (ej översatt till svenska) (telefonintervjuer
med 28 036 EU-medborgare över 15 års ålder). Bilaga 7 till arbetsdokumentet
från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. 2.1.2. Ägarskap och förvaltning Trots olika ägarskapsstrukturer för
stationerna (se tabell 1) är stationerna i de flesta fall starkt kopplade till
den etablerade aktören – antingen genom att den etablerade aktören direkt äger
dem (t.ex. i Irland och Polen), genom att ett dotterbolag äger dem (t.ex. i
Tyskland) eller genom att bolagets infrastrukturförvaltare äger dem (t.ex. i
Österrike och Italien). I många fall finns det komplicerade arrangemang kring ägandet
av stationer, där infrastrukturförvaltaren äger plattformarna men den
etablerade aktören äger själva terminalen (t.ex. i Frankrike, Nederländerna och
Belgien). I andra medlemsstater ägs stationerna av oberoende
infrastrukturförvaltare (t.ex. i Storbritannien och Spanien) eller av de
nationella myndigheterna själva (i Portugal, Luxemburg, Slovakien och
Bulgarien). Tabell 1 – Ägarskapsstrukturer för stationer i Europa Källa: Uppgifter från medlemsstater genom
RMMS-frågeformulär, egen efterforskning kring saknad information
(grå bakgrund). Strukturerna för förvaltningen av stationerna
är i allmänhet desamma som för ägandet. I de medlemsstater där de nationella
myndigheterna äger stationerna (Bulgarien, Slovakien, Portugal, Ungern och
Luxemburg) sköts dock förvaltningen av infrastrukturförvaltaren.[24] I Frankrike förvaltas
stationerna, trots samägandet med den franska infrastrukturförvaltaren RFF,
helt och hållet av den etablerade aktören (SNCF Gares et Connexions). I
Storbritannien äger och driver Network Rail de 14 största stationerna, medan
resten ägs av Network Rail men drivs enligt leasingavtal av den ledande
franchiseoperatören. Trots vissa olikheter mellan medlemsstaterna
ägs eller förvaltas stationerna (åtminstone delvis) av de etablerade aktörerna
i alla medlemsstater utom Bulgarien, Portugal, Slovakien, Spanien och
Storbritannien. 2.1.3. Tillträde till
stationsanläggningar för järnvägsföretag Stationer kan utgöra flaskhalsar, i synnerhet
när viktiga stationer är koncentrerade på liten plats (t.ex. Italiens åtta storstationer
eller i Paris). NTV, den italienska nya aktören på höghastighetslinjen
Rom–Milano, måste bedriva sin verksamhet från stationen Ostiense (i stället för
Termini) i Rom och Porta Garibaldi (i stället för Centrale) i Milano. Å andra
sidan kan användning av mer perifera stationer även vara en del av en
affärsstrategi: Ouigo, lågpristågförbindelsen mellan Paris och Lyon, kan
erbjuda billigare biljetter med avgång från Marne-la-Vallée (Eurodisney) i
utkanten av Paris. När etablerade aktörer äger och förvaltar
stationer kan det leda till misstanke om intressekonflikter och eventuellt till
att klagomål lämnas in. NTV har lämnat in ett klagomål till den italienska
konkurrensmyndigheten där Trenitalia anklagas för missbruk av sin dominerande
ställning, bland annat när det gäller hanteringen av annonsering på italienska
stationer. 2.1.4. Tjänsternas kvalitet på
stationerna (vilket innefattar tillgängligheten för personer med
funktionsnedsättningar eller nedsatt rörlighet) Européerna är i genomsnitt relativt nöjda med
stationerna (siffrorna över nöjdheten har ökat något sedan 2011). Enligt 2013
års Flash Eurobarometer-undersökning har 51 % av européerna nöjdhetsnivån
”hög” eller ”god” i fråga om stationer, och omvänt har 49 % nivån ”medel”
eller ”låg”. De högsta nöjdhetsnivåerna för stationer uppnåddes i
Storbritannien (73 %), Irland (71 %) och Luxemburg (70 %).
Siffror under genomsnittet återfinns i Tyskland (40 %), Italien
(34 %) och Central- och Sydösteuropa. Diagram 15 – Nöjdhetsindex för järnvägsstationer (2013) Källa: Flash Eurobarometer 382a ”Europeans'
satisfaction with rail services” (ej översatt till svenska) (telefonintervjuer
med 28 036 EU-medborgare över 15 års ålder). Bilaga 7 till
arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. Enligt samma undersökning är 68 % av
européerna nöjda med hur information om tågens avgångs- och ankomsttider ges
och 67 % med hur lätt det är att köpa biljetter. Européerna är mindre
positiva i fråga om stationernas renhet (57 % är nöjda) och tillgången
till mekanismer för klagomålshantering (37 %). Nöjdheten med stationernas
renhet är högst i Luxemburg, Österrike (80 %) och Storbritannien
(79 %). Siffror under genomsnittet återfinns i Tyskland, Italien och
Central- och Sydösteuropa. Endast 37 % av européerna anger
nöjdhetsnivån ”hög” eller ”god” i fråga om alla aspekter av tillgänglighet för
personer med funktionsnedsättningar eller nedsatt rörlighet. Nöjdhetsnivån är
högst i Storbritannien (61 %), Irland (56 %) och Frankrike
(52 %). Siffror under genomsnittet återfinns i Tyskland, Italien och
Central- och Sydösteuropa. Diagram 16 – Nöjdhetsindex för tillgänglighet på stationer (2013) Källa: Flash
Eurobarometer 382a ”Europeans' satisfaction with rail services” (ej översatt
till svenska) (telefonintervjuer med 28 036 EU-medborgare över 15 års
ålder). Bilaga 7 till arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014)
186. Mer specifikt är majoriteten av EU-medborgarna
positiva till tillgängligheten till biljettkontor och biljettautomater
(51 %), men de är mindre nöjda när det gäller tillgängligheten till
plattformar (46 %) och personvagnar (42 %), och ännu mindre i fråga
om den information som lämnas om tillgänglighet före resan (39 %) och
assistans för personer med funktionsnedsättningar eller nedsatt rörlighet
(37 %). Missnöjesnivåerna är mycket höga när medborgarna själva är direkt
berörda (40 % är missnöjda med tillgängligheten till plattformar och
42 % med tillgängligheten till personvagnar). Tillgänglighetsfrågorna är mycket viktiga för
att öka järnvägens andel av det totala resandet, i synnerhet med tanke på att
Europas befolkning blir allt äldre. 34 % av alla européer som aldrig tar
tåget angav minst en tillgänglighetsfråga som orsak till varför de inte gör
det. Järnvägen tycks inte nå cirka 19 % av EU:s befolkning på grund av
tillgänglighetsproblem. 2.2. Godsterminaler, rangerbangårdar
och stickspår för uppställning På det hela taget förefaller godsterminaler,
rangerbangårdar och stickspår för uppställning till största delen ägas och
förvaltas av de etablerade aktörerna (särskilt på viktiga
godstransportmarknader som Tyskland, Österrike, Polen, Litauen och Lettland),
utom i Storbritannien och Nederländerna där den oberoende
infrastrukturförvaltaren till övervägande del äger dem. I Portugal, Bulgarien,
Luxemburg och Slovakien är de statligt ägda men förvaltas av
infrastrukturförvaltaren. Majoriteten av de redovisade godsterminalerna
förefaller finnas i Tyskland.[25] Tabell 2 –
Ägarskapsstrukturer för godsterminaler, rangerbangårdar och stickspår för
uppställning i Europa Källa: Uppgifter från medlemsstater genom
RMMS-frågeformulär, egen efterforskning kring saknad information
(grå bakgrund). 2.3. Underhållsanläggningar Ägandet av underhållsanläggningar ligger
fortfarande på de etablerade aktörernas ansvar i de flesta medlemsstater, med
undantag för Rumänien, Storbritannien och Nederländerna. Tabell 3 – Ägarskapsstrukturer för
underhållsanläggningar i Europa Källa: Uppgifter
från medlemsstater genom RMMS-frågeformulär, egen efterforskning kring saknad
information
(grå bakgrund). 2.4. Övriga anläggningar:
hamnanläggningar, undsättningshjälpmedel och bränsledepåer De övriga anläggningarna tycks i mindre
utsträckning kontrolleras av de etablerade aktörerna och det finns en mycket
större inblandning av privata företag. I Tyskland, Irland, Lettland och Litauen
är dock även dessa anläggningar huvudsakligen en fråga för de etablerade
aktörerna. Tabell 4 – Ägarskapsstrukturer för
hamnanläggningar, undsättningshjälpmedel och bränsledepåer i Europa Källa: Uppgifter
från medlemsstater genom RMMS-frågeformulär, egen efterforskning kring saknad
information
(grå bakgrund). 3. Ramvillkor 3.1. Fastställande och uttag av
infrastrukturavgifter De ”största” infrastrukturförvaltarna (se
avsnitt 3.2) samlade in uppskattningsvis 15,7 miljarder euro i
infrastrukturavgifter från järnvägsföretagen[26] under 2012 (en
ökning med 3 % jämfört med 2011), enligt de finansiella räkenskaperna[27].
Infrastrukturavgifterna förefaller ha stått för 41 % av alla intäkter för
de ”största” infrastrukturförvaltarna (offentliga medel tycks ha stått för
48 % – se avsnitt 3.2). RUTA 3 – INFRASTRUKTURAVGIFTER OCH JÄRNVÄGENS MARKNADSSEGMENT Järnvägsföretag betalar ”infrastrukturavgifter” till
infrastrukturförvaltare för användningen av järnvägsinfrastrukturen.
Infrastrukturavgifterna påverkar godstransporter, intercitytrafik och
pendeltågstrafik på olika sätt. Godstransporter på järnväg anses generellt vara
känsligast för ändringar av avgifterna för tillträde till järnvägsspår. Avgifterna
för tillträde till järnvägsspår kan även påverka kostnadsstrukturen för
intercitytrafik, men endast marginellt i fråga om det slutliga biljettpriset. I
fråga om den allmänna trafikplikten slutligen (vars biljettpriser normalt sett
ändå är reglerade), är nivån på avgifterna för tillträde till järnvägsspår
inbyggda i den finansiella strukturen för järnvägssystemet. 3.1.1. Infrastrukturavgifter för
godstrafik Som framgår av diagrammet nedan låg de
genomsnittliga avgifterna för tillträde till järnvägsspår för ett godståg på
1 000 ton under 2014 på mellan 1,60 euro per tågkilometer och 3,40 euro
per tågkilometer, med undantag för de baltiska staterna och Irland. I de
baltiska staterna får infrastrukturförvaltarna mycket inlandstrafik från
Ryssland, vars tåg kör över mycket långa sträckor och har en högre
genomsnittlig tågvikt. Järnvägsnät i EU:s utkanter tenderar att ha mycket låga
eller, när det gäller Irland, mycket höga avgifter. Samma sak gäller för de
minsta järnvägsnäten, där problem med gränsövergångar är allmänt förekommande
och godståg därför inte kan betala höga avgifter. Källa: RMMS frågeformulär. Inga uppgifter för
Norge. * För Frankrike och Italien gäller uppgifterna 2013, eftersom dessa
medlemsstater inte har lämnat några uppgifter för 2014. Bilaga 8 till
arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. Även om godstransporter på järnväg allmänt
anses ha svårt att klara ”prispålägg” på grund av de snäva marginalerna, tycks godståg
få betala mer för tillträde till järnvägsspår än persontåg – medianvärdet
för alla medlemsstaters genomsnittliga avgifter för tillträde till
järnvägsspår för godstransporter är högre än för intercitytrafik och
pendeltågstrafik[28],
även när Irland och de baltiska staterna undantas från beräkningen[29]. Slutligen är det även
intressant att notera att helt fristående järnvägsnät generellt sett har lägre
infrastrukturavgifter.[30]
De rapporterade avgifterna för tillträde till
järnvägsspår för godstrafik för 2014 har sjunkit i Bulgarien
(−36 %), Tjeckien (−7 %) och Nederländerna
(−1 %) och förblivit stabila i åtta medlemsstater (vilket innebär
att de i själva verket har sjunkit[31]).
Å andra sidan har de höjts kraftigt i Polen (+13 %) och Sverige
(+6,8 %). Med undantag för Polen och de baltiska staterna fortsätter en viss
utjämning av avgifterna mellan de olika medlemsstaterna. I vissa fall har höjningar enbart gällt
särskilda segment: I Tyskland höjdes, mot bakgrund av den ökade
överbelastningen av järnvägsnätet, avgifterna för tillträde till järnvägsspår
för matarlinjer för godståg med en hastighet mellan 50 och 100 km/tim med
12 %, trots att de genomsnittliga avgifterna för tillträde till
järnvägsspår för godstrafik tycks ha höjts med bara 2 % (dvs. i linje med
inflationen) under 2014 jämfört med 2013. Utvecklingen av den europeiska[32] genomsnittliga
avgiften för tillträde till järnvägsspår för godstrafik visar på en stadig
nedgång under de senaste åren (−28 % mellan 2008 och 2014). Ännu mer
intressant är att standardavvikelsen – dvs. spridningen av värdena från det
genomsnittliga värdet – har minskat från 2,26 till endast 1. Med andra ord tycks
de olika nationella avgifterna för tillträde till järnvägsspår närma sig det
europeiska genomsnittet allt mer, vilket är en gynnsam utveckling för skapandet
av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde för godstrafik som inte bara har
lägre utan även standardiserade avgifter. Diagram
17a – Konvergens av avgifterna för tillträde till järnvägsspår för godstrafik 3.1.2. Infrastrukturavgifter för
intercitytrafik Som framgår av diagrammet
nedan varierar de genomsnittliga avgifterna 2014 för tillträde till
järnvägsspår för ett intercitytåg på 500 ton avsevärt. Att köra ett
intercitytåg i Tyskland eller Frankrike (och Belgien) kostar i genomsnitt
dubbelt så mycket som i Italien eller Spanien (som också har
höghastighetsjärnväg) och fem gånger så mycket som i Storbritannien, Tjeckien
eller Sverige. Järnvägsnät med höghastighetslinjer (Belgien, Tyskland,
Frankrike, Österrike, Italien och Spanien) hittas i den ”dyra” änden av skalan,
tillsammans med de baltiska staterna och Irland. Källa:
RMMS-frågeformulär. * För Frankrike och Italien gäller uppgifterna 2013,
eftersom dessa medlemsstater inte har lämnat några uppgifter för 2014. ** För
Spanien anges den genomsnittliga avgiften för tillträde till järnvägsspår för
höghastighetståg som trafikerar järnvägsnätet med hastighetsbegränsningen 260
km/tim. Inga uppgifter för Norge. Bilaga 8 till arbetsdokumentet från
kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. De rapporterade avgifterna
för tillträde till järnvägsspår för intercitytrafik avseende 2014 har ökat i
flera medlemsstater – i synnerhet i Polen (+43 %), Österrike (+23 %),
Spanien (+14 %) och Sverige (+8,4 %, om än från en mycket låg nivå).
I Österrike beror ökningen på 23 % på en tilläggsavgift för
höghastighetstrafik som avvisades av den österrikiska tillsynsmyndigheten den
27 september 2013, efter ett klagomål från den nya aktören Westbahn. Nu har
dock ärendet överklagats av ÖBB Infrastruktur till Österrikes högre
förvaltningsdomstol. Om utvecklingen av
avgifterna för tillträde till järnvägsspår för intercitytåg kan slutligen sägas
att avgifterna har förblivit stabila, men att deras spridning har ökat. 3.1.3. Infrastrukturavgifter för
pendeltågstrafik Som framgår av diagrammet
nedan är de genomsnittliga avgifterna för tillträde till järnvägsspår för ett
pendeltåg på 140 ton under 2014 mycket varierande. Avgifterna 2013 för
tillträde till järnvägsspår för franska pendeltåg ligger över 10 euro per
tågkilometer, samtidigt som de i 20 medlemsstater ligger under 2 euro per
tågkilometer. De tyska avgifterna för tillträde till järnvägsspår för pendeltåg
ligger också gott och väl över de nivåer som gäller i de flesta medlemsstater
(ändå är de i Frankrike dubbelt så höga som i Tyskland). Denna situation återspeglar
finansieringsstrukturen för järnvägstrafik i Frankrike (där regionerna betalar
avgifter för tillträde till järnvägsspår för regionaltåg som faller under den
allmänna trafikplikten direkt till infrastrukturförvaltaren, som i sin tur
betalar det etablerade järnvägsföretaget SNCF för att underhålla
infrastrukturen) och Tyskland (där regionala myndigheter subventionerar trafik
som faller under allmän trafikplikt, i vilket ingår medel för att betala
avgifter för tillträde till järnvägsspår). På motsvarande sätt är avgifterna
för tillträde till järnvägsspår för pendeltågstrafik lägst i Storbritannien och
Finland. Källa:
RMMS-frågeformulär. Inga uppgifter för Norge. * För Frankrike och Italien
gäller uppgifterna 2013, eftersom dessa medlemsstater inte har lämnat några
uppgifter för 2014. Bilaga 8 till arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar
SWD(2014) 186. Avgifterna för tillträde till järnvägsspår för
pendeltågstrafik tycks totalt sett ha förblivit stabila (en liten minskning),
men spridningen har ökat. 3.1.4. Infrastrukturavgifter –
sammanlagd rangordning Totalt sett är avgifterna för tillträde till
järnvägsspår lägst i Danmark och Sverige och högst i Tyskland, som har
järnvägsnätet med mest transittrafik i Europa, och Litauen, Lettland och Estland,
som har järnvägsnät som är relativt isolerade från hjärtat av Europa.[33] För att på ett bättre
sätt återspegla marknadsstrukturerna kan det vara lämpligt och nödvändigt att i
framtiden ytterligare förfina denna analys och skilja mellan regional intercitytrafik
och höghastighetstrafik (i stället för att göra en gemensam analys för
intercitytåg). Sist men inte minst måste det faktum att vissa medlemsstater
ligger bra till i fråga om låga avgifter analyseras med viss försiktighet –
medlemsstaterna är skyldiga enligt direktiv 2012/34/EU att på lämpligt sätt
finansiera sin infrastruktur (låga avgifter för tillträde till järnvägsspår
förklarar varför Storbritannien i stället satsar på betydande
investeringsstöd). Diagram
20 – Lägsta avgifter för tillträde till järnvägsspår – rangordning för de tre
segmenten Källa:
RMMS-frågeformulär. Inga uppgifter för Norge. * För Frankrike och Italien avser
uppgifterna 2013, eftersom dessa medlemsstater inte har lämnat några uppgifter
för 2014. ** För Spanien anges den genomsnittliga avgiften för tillträde till
järnvägsspår för höghastighetståg som trafikerar järnvägsnätet med
hastighetsbegränsningen 260 km/tim. Det tycks finnas tre
huvudsakliga problem med infrastrukturavgifterna: -
Stora järnvägsnät för transittrafik som är belägna
i mitten av det europeiska järnvägssystemet eller som används för inlandstrafik
tar ut högre avgifter än mindre och mer perifera järnvägsnät. Situationen
gäller både för godståg och för persontåg. Detta försvårar integrationen av de
nationella järnvägssystemen, då de höga kostnaderna för driftskompatibilitet
försämrar villkoren för gränsöverskridande trafik. -
Avgifterna för tillträde till järnvägsspår i de
östra delarna av unionen fortsätter att vara högre för godstrafik än för
persontrafik (pendeltågstrafik). Sett ur en ekonomisk synvinkel kan detta tyda
på att ersättningen för den trafik som utförs inom ramarna för den allmänna
trafikplikten är otillräcklig och att infrastrukturförvaltarna kompenserar de
uppkomna intäktsförlusterna genom högre avgifter för godstrafik. Detta kan i
sin tur medföra att godstransporterna på järnväg blir mindre konkurrenskraftiga
än vägtransporter och att järnvägsföretagen inte kan generera de medel de
behöver för att förnya sin vagnpark. Slutligen har det inte
varit möjligt att på ett användbart sätt utnyttja den information som
efterfrågats om stations- och anläggningsavgifter, liksom om kostnaderna för
traktionsström och diesel, eftersom medlemsstaternas datainsamling har varit
ganska ofullständig och osystematisk. Stations- och terminalavgifter bör stå
för en betydande del av de totala infrastrukturavgifterna när tåg färdas korta
sträckor och stannar ofta. I vissa medlemsstater står de för mer än hälften av
de totala infrastrukturavgifterna. Marknadssegment som kräver intensiv
användning av anläggningar, t.ex. regionala persontåg och vagnslasttransporter
med öppet tillträde, uppvisar de lägsta konkurrensnivåerna. 3.2. Tilldelning av kapacitet RUTA 4 –
TILLDELNING AV KAPACITET Infrastrukturförvaltarna tilldelar tåglägen
till järnvägsföretag varje år, med utgångspunkt i de ansökningar som
järnvägsföretagen lämnar in. Infrastrukturförvaltarna får dock även in löpande
ansökningar om tåglägen, i synnerhet från godstransportföretag som inte kan
förutse sina behov ett helt år i förväg. Ansökningar om tåglägen kan avslås om
det råder överbelastning av järnvägsnätet. Det varierar mellan medlemsstaterna i hur hög
grad järnvägsspåren används. I ena änden av skalan finns de högtrafikerade
järnvägsnäten i Nederländerna och Storbritannien, som är under stort tryck från
pendeltågstrafiken, följt av järnvägsnäten i Tyskland, Österrike och Belgien. I
andra änden finns de relativt underutnyttjade järnvägsnäten i de baltiska
staterna och Sydösteuropa. Det genereras fyra gånger fler tågkilometer per
kilometer spår[34]
i Nederländerna än i Bulgarien, Rumänien och Estland. Källa: Eurostat, UIC, RMMS (Bulgarien). Bilaga 9 till
arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. RUTA 5 – ÖVERBELASTNING AV JÄRNVÄGSINFRASTRUKTURER Trafik som utförs
inom ramarna för den allmänna trafikplikten har normalt förhandsreserverade
tåglägen, eftersom den kräver mycket täta turer under dagtid (i synnerhet
pendeltåg). Höghastighetståg körs (nästan alltid) på särskild infrastruktur
och stannar vanligtvis bara i stora tätorter. Tåglägen för godståg tilldelas
ofta efter hand. För varje
järnvägslinje finns det en teoretisk högsta nivå för antalet tåg (”högsta
möjliga kapacitet”). Det bör emellertid påpekas att skillnaden mellan den
verkliga kapaciteten och den teoretiska kapaciteten är resultatet av en rad
kompromisser som rör underhållsarbeten, inbromsningsmönster, stockningar i
knutpunkter (tåg i växlar), vilken blandning av rullande materiel som körs och
begränsningar som ligger utanför själva järnvägslinjen. Järnvägsnätens form
spelar också en viktig roll: tåg är enklare att dirigera om i nätformade
järnvägsnät (som i Tyskland) än i stjärnformade järnvägsnät (som i Frankrike
och Spanien). De europeiska järnvägsnäten används framför
allt av persontåg (78 % av alla tågkilometer), även om det finns
variationer i fråga om typerna av trafik mellan medlemsstaterna. De tåg som
trafikerar de intensivt använda järnvägsnäten i Storbritannien och
Nederländerna, men även i Irland och Luxemburg, är främst persontåg. Tågen i de
sparsamt använda järnvägsnäten i de baltiska staterna är huvudsakligen godståg.
Källa: Eurostat,
DB, ISTAT, INSEE – situationen 2011. I EU:s genomsnitt räknas inte Danmark,
Ungern och Grekland med, eftersom uppgifter saknas för dessa länder. Endast fem medlemsstater (Tyskland, Danmark,
Nederländerna, Rumänien och Storbritannien) och Norge har angivit att delar av
landets infrastruktur är ”överbelastad”, i svaren på RMMS-frågeformuläret.
Linjer på sammanlagt 1 324 km[35]
(0,6 % av EU:s totala linjelängd) har förklarats vara överbelastade och
den största flaskhalsen tycks, i absoluta tal, finns i Tyskland (399 km), men
även Danmark och Rumänien har väsentliga flaskhalsar. De flesta medlemsstater har valt att
prioritera den allmänna trafikplikten (se tabell 5), trafik med direkta värden
för samhället och trafik med täta avgångar – vilket ofta i praktiken rör sig om
pendlingstrafik. EU:s lagstiftning för marknadstillträde tillåter vid
tåglägestilldelning en prioritering som gynnar trafik med samhällsvärde, allmän
trafikplikt och internationell godstransport på järnväg. Frankrike har inte
rapporterat om någon prioritering av järnvägstrafik inom ramarna för RMMS.
Prioriteringen omfattar mer än 85 % av alla tågkilometer i Nederländerna,
Storbritannien, Luxemburg och Irland (se diagram 23). Tabell 5
– Typ av prioriteringar vid tilldelning av tåglägen Källa: RMMS-frågeformulär. Källa: RMMS-frågeformulär. Ett första försök att kartlägga mängden
avslagna ansökningar om tåglägen antyder slutligen att Frankrike (4,1 %)
och Polen (1,3 %) har störst antal avslag. I Frankrike, som inte har några
etablerade trafikprioriteringar, har de flesta avslagen faktiskt rört lokal och
regional trafik (2,3 % av alla ansökningar om tågläge för lokal och
regional trafik, vilket motsvarar 42 % av alla avslag), men det
marknadssegment som har drabbats hårdast är inhemsk och internationell
godstransport (18 % respektive 13 % av alla ansökningar om tåglägen
har avslagits). Avslag på ansökningar om tågläge har även rapporterats från
Tyskland, Nederländerna, Norge och Ungern (alla mindre än 0,1 %). 3.3. Investeringar i infrastruktur Det totala rapporterade statliga stödet
till infrastrukturförvaltare varierar beroende på vilka källor som används
(infrastrukturförvaltarnas finansiella räkenskaper, resultattavlan för statligt
stöd eller RMMS-frågeformulärets frågor om ersättning för fleråriga avtal) och
vilka luckor som finns i dataserierna, men på det hela taget ligger det på
cirka 18–21 miljarder euro för 2012. Alla medlemsstater utom sju (Österrike, Tjeckien, Estland, Finland, Grekland, Lettland och Polen) har
slutit fleråriga avtal med sina infrastrukturförvaltare. Dessa avtal
omfattar motsvarande 73 % av EU:s hela järnvägsinfrastruktur och de
sträcker sig i genomsnitt över fem år (i Spanien varar de i två år, medan de
fleråriga avtalen i Luxemburg kan sträcka sig ända fram till 2024). Det finns
en rad olika resultatindikatorer för dessa avtal. Det är intressant att notera
att flera medlemsstater i Central- och Sydösteuropa använder ”tåghastighet” som
resultatindikator, medan det för många överbelastade järnvägsnät (i
Nederländerna, Tyskland och Belgien) i stället är ”punktlighet” eller
”försening” som används. Vad gäller investeringar i järnvägsnätet tyder
uppgifterna i bilaga 10b till arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014)
186 som medföljer denna på att något mindre än 29 miljarder euro har
investerats i järnvägsnätet för konventionell trafik under 2012 (ungefär
7 % mer än 2011) och cirka 34,5 miljarder euro i järnvägsnätet som
helhet (inklusive höghastighetslinjer). För det konventionella järnvägsnätet förefaller
uppdelningen i underhåll (29 %), förbättring (36 %) och
förnyelse (35 %) vara ungefär densamma som 2012 (däremot skiljer
den sig något från 2011, då förnyelserna uppgick till 39 %). RUTA 6 –
UNDERHÅLL, FÖRBÄTTRING OCH FÖRNYELSE Det finns olika definitioner av termerna
”underhåll”, ”förbättring” och ”förnyelse”. Generellt sett omfattar dock
”förbättring” utbyggnad och modernisering av infrastrukturen genom exempelvis
ny teknik (t.ex. ERTMS eller ersättning av plankorsningar med vägtunnlar eller
vägbroar). Med ”förnyelse” menas utbyte av delar som återställer
infrastrukturen till det skick den hade som ny (t.ex. byte av sliprar, ballast
eller räler eller förnyelse av en bro). Med ”underhåll”, slutligen, avses
åtgärder som vidtas för att befintliga resurser ska fungera korrekt och få en
längre livslängd (t.ex. putsning, packning och beskärning av träd och buskar
längs spåret). Slutligen kan nämnas att järnvägsrelaterade
projekt som finansieras med EU-medel, antingen via TEN-T eller struktur- och
sammanhållningsfonderna, har uppgått till cirka 22 miljarder euro under
perioden 2007–2013, dvs. omkring 3 miljarder euro per år, vilket
motsvarar cirka 2 % av EU:s årliga budget. EU:s totala finansiering av
järnvägsinfrastruktur inom TEN-T-ramprogrammet
2007–2013 hade i slutet av 2013 uppgått till cirka 4,4 miljarder euro
(för järnväg inklusive ERTMS), vilket motsvarar 65 % av alla anslagna
TEN-T-medel vid slutet av 2013. Åtta medlemsstater (Italien, Frankrike,
Tyskland, Österrike, Spanien, Sverige, Belgien och Danmark) erhöll 87 % av
all TEN-T-finansiering för järnväg under perioden 2007–2013, medan de
återstående 19 medlemsstaterna tillsammans erhöll 587 miljoner euro (var och en
mindre än 110 miljoner euro). Diagram
24a – TEN-T-finansiering för järnväg fördelad per medlemsstat vid slutet av
2013 Källa: Genomförandeorganet för innovation och nätverk
(INEA). * Medlemsstater med mindre än 100 miljoner euro i TEN-T-finansiering
(per medlemsstat – totalt tilldelades de 587 miljoner euro). Merparten
av finansieringen av järnvägsprojekt mellan 2007 och 2012 har skett via
struktur- och sammanhållningsfonderna (17 miljarder euro). De största
mottagarna har varit Italien, Polen, Spanien, Tjeckien och Ungern (samtliga omkring
2 miljarder euro eller mer). Källa: Europeiska kommissionen, GD Regionalpolitik. Som en
följd av detta har under perioden 2007–2012 de järnvägsprojekt som valts ut för
EU-finansiering varit koncentrerade till Italien, Spanien, Polen och Tjeckien.
Medlemsstater som Danmark, Sverige och Storbritannien har erhållit mycket lite
projektfinansiering. Diagram
24c – Öronmärkta EU-medel för utvalda järnvägs- och ERTMS-projekt, 2007–2012
(miljoner euro) Källa: Genomförandeorganet för innovation och nätverk
(INEA), Europeiska kommissionen, GD Regionalpolitik. 3.4. Utvecklingen i fråga om priser De nominella priserna för järnvägstrafik
höjdes med 4 % 2012 jämfört med 2011, baserat på HIKP (harmoniserat index
för konsumentpriser) – som innefattar stadstrafik. Stora höjningar skedde i
Central- och Sydösteuropa (i Slovakien uppgick höjningen till 35 %). I
Sverige har priserna sjunkit med 1 %. Källa: Eurostat. Dessa variationer ingår i en liknande trend. Sedan 2005, som är
referensår för HIKP, har järnvägspriserna ökat med mer än 50 % i de flesta
länder i Sydeuropa och östra Centraleuropa. I Storbritannien och Italien har de
ökat med mer än 40 % i nominella termer[36].
Å andra sidan har priserna i Sverige bara ökat med 3,7 % i nominella
termer. Källa: Eurostat. Järnvägspriserna har dock ökat mindre än
priserna för andra transportsätt sedan 2005. I själva verket ökade
järnvägspriserna inom EU-27 med 0,15 procentenheter mindre än
transportpriserna överlag. Detta är särskilt fallet för Sverige och
Storbritannien, där transportpriserna har ökat med 17 respektive 15
procentenheter mer än järnvägspriserna. I Sydeuropa och centrala Östeuropa, å
andra sidan, har de stora höjningarna av järnvägspriserna överträffat prisökningarna
för andra transportsätt. I Tyskland har prisökningarna inom järnvägen varit i
linje med höjningen av transportpriserna generellt sett. Källa: Eurostat. Järnvägspriserna har ökat i linje med
kostnaderna för drift av transportmedel, men det är intressant att notera att
sedan 2005 har priset på bränsle ökat 12 procentenheter mer än
järnvägspriserna. I Portugal och flera Central- och Sydösteuropeiska
medlemsstater har dock järnvägspriserna ökat mer än bränslepriserna (med
extrema 50 procentenheter i Lettland). I de flesta ”gamla” medlemsstater (och
Polen) har järnvägspriserna ökat mindre än priserna på bränsle. I Belgien och
Sverige har bränslepriset ökat mer än 30 procentenheter mer än
järnvägspriserna. Källa: Eurostat. Utöver detta makroekonomiska betraktelsesätt
är det viktigt att komma ihåg att prisvariationerna i hög grad beror på
finansieringsstrukturen för järnvägsmarknaden. Trafik inom den allmänna
trafikplikten har normalt reglerade priser, medan kommersiell trafik har
oreglerade priser. I vissa medlemsstater gäller den allmänna trafikplikten hela
territoriet (se nedan). Med detta sagt finns i Storbritannien, som ingår i
denna kategori, oreglerade priser parallellt med den allmänna trafikpliktens
reglerade priser. I Nederländerna tycks den etablerade aktören NS vara fri att
sätta priserna efter eget godtycke. Slutligen är det viktigt att understryka
att långdistanstrafik och internationell trafik för det mesta är kommersiell
(se nedan). Biljettpriserna på vissa kommersiella linjer
kan variera kraftigt, i relativa termer, inom EU och det bör understrykas att
biljetter för återresa samma dag fortfarande är dyra på vissa linjer, sett ur
ett konsumentperspektiv, även om kundkort ibland kan halvera kostnaden[37] (se nedan). En resa i
affärsklass med återresa samma dag på sträckorna Paris–London, Madrid–Barcelona
och Köln–München har visat sig kosta cirka 400 euro, enligt en prisundersökning
som genomfördes av kommissionen i februari 2013[38]. Samtidigt kan en resa
över ett veckoslut som bokas två veckor i förväg mellan Paris och London kosta
260 euro och en resa med omedelbar avgång från Madrid till Barcelona 173 euro.
Järnvägsföretagens biljettpriser på kommersiella linjer påverkas även av
konkurrensen från andra transportsätt (flyg och vägtransporter). Det förefaller
dessutom som majoriteten av biljetterna för vissa linjer, som exempelvis London–Paris,
köps till lägre pris genom att de bokas mellan sex veckor och fyra månader i
förväg. Samtidigt är det oklart om efterfrågan påverkar bokningstiderna eller
om det är prisstrukturerna som i slutändan påverkar efterfrågan. Enligt de
tyska myndigheterna, slutligen, varierar de generella biljettpriserna i
Tyskland mellan 0,18 och 0,66 euro per km, framför allt på grund av
användningen av kundkort. Det genomsnittliga biljettpriset i affärsklass
med retur samma dag varierade i februari 2013 från 0,13 euro per km på linjen
Prag–Ostrava (där tre företag konkurrerar med varandra) upp till 1,81 euro/km
på linjen Paris–London. På motsvarande sätt varierade biljettpriserna för
fritidsresor[39]
från 0,09 euro per km på linjen Prag–Ostrava till 0,86 euro per km på linjen
Paris–London. Intressant nog var Ouigo – ett lågprisbolag som tillhör SNCF och
kör från Paris förort Marne-la-Vallée – och de italienska höghastighetsoperatörerna
billigast på höghastighetstrafik med cirka 0,25 euro per km, halva priset mot
TGV och ICE i Frankrike och Tyskland (0,40/0,45 euro per km), och följaktligen
långt under priset på den internationella trafiken inom fyrkanten PBKA[40] eller mellan Frankrike
och Tyskland, där ännu ingen konkurrens råder (0,60 euro per km). Källa:
Kommissionens prisundersökning och egna beräkningar. Se bifogade uppgifter.
Datainsamlingen ägde rum den 19 februari, den 8 mars och den 1 april 2013.
Bilaga 11 till arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. För allmän trafikplikt är det meningslöst att
jämföra biljettpriser eftersom dessa är reglerade. Det är då intressantare att undersöka
finansieringsförhållandet mellan passagerarna och de myndigheter som ansvarar
för trafiken. [1] EUT L 343, 14.12.2012, s. 32. [2] Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/14/EG av den
26 februari 2001 om tilldelning av infrastrukturkapacitet, uttag av avgifter
för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur och utfärdande av säkerhetsintyg, EGT
L 75, 15.3.2001, s. 29. [3] Europeiska kommissionen antog den 18 oktober 2007 ett
meddelande till rådet och Europaparlamentet om övervakning av utvecklingen på
järnvägsmarknaden, KOM(2007) 609, som åtföljdes av ett arbetsdokument från
kommissionens avdelningar, SEK(2007) 1323. [4] Europeiska kommissionen antog den 18 december 2009 en
rapport till rådet och Europaparlamentet om övervakning av utvecklingen på
järnvägsmarknaden, KOM(2009) 676, som åtföljdes av ett arbetsdokument från
kommissionens avdelningar, SEK(2009) 1687. [5] Europeiska kommissionen antog den 21 augusti 2012 den
tredje rapporten till rådet och Europaparlamentet om övervakning av
utvecklingen på järnvägsmarknaden, COM(2012) 459, som åtföljdes av ett
arbetsdokument från kommissionens avdelningar SWD(2012) 246 final/2. [6] Internationella järnvägsunionen (Union Internationale
des Chemins de fer). [7] Unionen för den europeiska järnvägsindustrin. [8] Vitbok – Färdplan för ett gemensamt europeiskt
transportområde – ett konkurrenskraftigt och resurseffektivt transportsystem,
KOM(2011) 144 slutlig. [9] Flash Eurobarometer 382a ”Europeans’ satisfaction with
rail services” (ej översatt till svenska), publicerad den 16 december 2012.
Sammanlagt 28 036 telefonintervjuer (cirka 1 000 per medlemsstat)
genomfördes med medborgare som var äldre än 15 år. För närmare information, se
bilaga 1. [10] Idem. [11] Studerande som färdas till arbete, skola eller
universitet. [12] EU transport in figures, Statistical pocketbook 2013
(ej översatt till svenska), s. 52. [13] EU transport in figures, Statistical pocketbook 2013
(ej översatt till svenska). [14] Uppgifterna för Italien, som erhölls i januari 2014 från
de italienska myndigheterna, innefattar internationell trafik. [15] Denna uppskattning baseras på en blandning av statistik
från Eurostat och RMMS (som har använts för att fylla luckor i Eurostats
dataserier). [16] Flygtrafiken på sträckan Lissabon–Madrid har fortsatt att
öka (något) under perioden 2009–2011. [17] Den internationella persontrafiken på järnväg har minskat
med 50 % i Italien sedan 2004. [18] Frankrike
ligger på 8 % och Italien och Storbritannien på 5 %. [19] I Polen har de intermodala volymerna fördubblats sedan
2007 (källa: Eurostat). [20] Enligt CER (2013), Rail Freight Status Report 2013
(ej översatt till svenska) (s. 37 figur 24), ska andelen
vagnslasttransporter ha minskat från 41 % 2002 till 31 % 2008.
Uppgifterna baseras på flera olika källor (Eurostat, McKinsey och XRail). [21] De 33 % av alla tonkilometer som anges som ”Övrigt”
(se diagram 12) består ofta av färdiga produkter i intermodal trafik. [22] Det finns inga uppgifter för Rumänien, Polen, Finland och
Portugal. [23] Definitionen av denna indikator skulle kunna förfinas
ytterligare inom ramarna för RMMS genomförandeakt. [24] I Luxemburg ägs infrastrukturförvaltaren av den etablerade
aktören. [25] Det finns inga uppgifter för Storbritannien, Spanien, Finland,
Lettland och Belgien. [26] I vissa medlemsstater är det svårt att skilja mellan
offentliga medel och infrastrukturavgifter. I Frankrike betalar regionerna
själva redevance d’accès för den järnvägstrafik under den allmänna
trafikplikten som de köper från SNCF. För att kunna kartlägga de finansiella
flödena från järnvägsföretagen till infrastrukturförvaltarna har betalningen av
redevance d’accès likställts med en subvention. [27] De finansiella räkenskaperna kan skilja sig från den
föreskrivna bokföring som övervakas av de nationella tillsynsmyndigheterna. [28] Medianvärdet för de genomsnittliga avgifterna för
tillträde till järnvägsspår i medlemsstaterna för godståg på 1 000 ton är
2,31 euro, jämfört med 1,81 euro för intercitytrafik och 1,30 euro för
pendeltågstrafik. [29] Om man tar bort de genomsnittliga avgifterna för tillträde
till järnvägsspår för godstrafik för de fyra ”dyraste” järnvägsnäten (de
baltiska staterna och Irland) sjunker medianvärdet till 2,12 euro för
godstrafik (jämfört med 1,51 euro för intercitytrafik och 1,29 euro för
pendeltågstrafik) och variansen minskar till 0,98 (vilket är lägre än för
pendeltåg och intercitytåg). [30] Medianvärdet för avgifterna för tillträde till
järnvägsspår för godstrafik på helt fristående järnvägsnät (Bulgarien,
Tjeckien, Danmark, Estland, Spanien, Finland, Grekland, Nederländerna,
Rumänien, Sverige, Slovakien och Storbritannien) var 1,93 euro per
tågkilometer, vilket är lägre än för de andra järnvägsnäten. På samma sätt låg
medianrankningen på 10:e plats jämfört med 15:e plats för de andra
järnvägsnäten. De viktigaste undantagen är Luxemburg och Slovenien, som har
låga avgifter för tillträde till järnvägsspår för godstrafik. [31] Danmark, Spanien, Finland, Ungern, Luxemburg, Lettland,
Rumänien och Slovakien – alla dessa medlemsstater har haft inflation, sett till
inflationstakten under 12 månader i november 2013. I Grekland har, baserat på
samma indikator, den stabila avgiften för tillträde till järnvägsspår i själva
verket, på grund av deflationen (−0,7 % inflation), inneburit en
höjning. [32] Irland och de baltiska staterna är undantagna från
beräkningen eftersom de är isolerade från resten av det europeiska
järnvägsnätet. Alla uppgifter kommer från RMMS-frågeformulären. [33] Danmark rangordnas i genomsnitt som det näst billigaste
järnvägsnätet (Sverige är det fjärde billigaste), medan Lettland hamnar på 24:e
plats som det dyraste (och Tyskland hamnar på plats 21, som det fjärde
dyraste). [34] I denna beräkning innefattas spår som förvaltas av
UIC-medlemmar. Andra spår, framför allt så kallade privata spåranslutningar,
tas inte med beräkningen. [35] Linjer som har angivits vara
överbelastade: Storbritannien 551 km, Tyskland 399 km, Rumänien 170 km, Norge
70 km och Nederländerna 47 km. [36] Data från tillsynsmyndigheten i Storbritannien (ORR) visar
att biljettpriserna under samma period har utvecklats på olika sätt: Mellan
2005 och 2012 ökade priset på de förhandsbokade biljetterna ”Advance” för
Londons pendeltågstrafik med bara 14 % medan biljetterna ”Off-Peak” och
”Anytime” ökade med 44 % respektive 42 %. [37] Heute vom Gleis gegenüber, Der Spiegel 14/2003,
30.3.2013. [38] Metoden bakom denna analys av biljettpriserna beskrivs i
arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar som medföljer denna rapport.
Analysmetoden är fortfarande föremål för förbättringar i samarbete med
medlemsstaterna inom arbetsgruppen Rail Market Monitoring (övervakning av
järnvägsmarknaden) som är en del av Single European Railway Area Committee
(kommittén för ett gemensamt europeiskt järnvägsområde). [39] Ett genomsnitt beräknades mellan biljettpriset för en resa
som bokades två veckor i förväg och en avresa i sista minuten. [40] PBKA står för Paris–Bryssel–Köln–Amsterdam. RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH
EUROPAPARLAMENTET Fjärde rapporten om övervakning av
utvecklingen på järnvägsmarknaden INNEHÅLLSFÖRTECKNING 3.5......... Järnvägstransporttjänsternas kvalitet 4 3.5.1...... Järnvägstjänster jämfört med andra tjänster 4 3.5.2...... Tjänsternas kvalitet 4 3.5.3...... Turtäthet 7 3.5.4...... Punktlighet 9 3.6......... Järnvägstrafik som omfattas av allmän
trafikplikt 13 3.6.1...... Allmän trafikplikt och järnvägssegment 13 3.6.2...... Finansiering av allmän trafikplikt 14 3.6.3...... Konkurrensutsatt upphandling av avtal om
allmän trafik. 17 3.7......... Tillstånd för järnvägsföretag. 18 3.8......... Grad av marknadsöppning. 20 3.9......... Harmonisering mellan medlemsstaterna. 22 3.10....... Utveckling av anställningsförhållanden och
sociala villkor 26 3.10.1.... Anställningar inom järnvägsområdet 26 3.10.2.... Sociodemografisk struktur för arbetskraften på
järnvägsmarknaden. 28 3.10.3.... Utbildningsverksamhet 30 3.10.4.... Andra aspekter av arbetsförhållandena. 31 4............ Järnvägsnätets skick inom EU och
begränsningar i infrastrukturen. 31 4.5......... Förändringar i infrastrukturen. 31 4.6......... Förvaltning av infrastruktur 32 4.7......... Elektrifiering. 32 4.8......... Tågtrafik. 32 5............ Utnyttjandet av tillträdesrätt 33 5.5......... Godstrafik på järnväg. 33 5.6......... Persontrafik på järnväg – regional trafik
och pendeltågstrafik. 34 5.6.1...... Persontrafik på järnväg – alla segment 34 5.6.2...... Regional trafik och pendeltågstrafik. 35 5.6.3...... Höghastighetstrafik och långdistanstrafik. 35 5.7......... Persontrafik – internationell trafik. 36 6............ Hinder för en effektivare
järnvägstrafik. 36 7............ Slutsatser 37 Bilagorna till rapporten återfinns i SWD(2014)
186 3.5. Järnvägstransporttjänsternas
kvalitet 3.5.1. Järnvägstjänster jämfört med
andra tjänster Järnvägstjänsterna har fortsatt placera sig relativt
dåligt på resultattavlan för konsumentmarknaderna, där flera olika typer av
tjänster på den inre marknaden jämförs. Järnvägstrafiken hamnade 2012 på 27:e
plats i jämförelsen med övriga tjänster på den inre marknaden, sett till
resultatindikatorn för marknaden[41].
Det vara bara fastighetstjänster, inteckningslån och investeringstjänster som fick
en sämre placering, medan flygtjänster, posttjänster och stadstrafik (spårvagn,
buss och tunnelbana) klarade sig mycket bättre än järnvägen. 3.5.2. Tjänsternas kvalitet RUTA 7 –
FÖRORDNINGEN OM TÅGRESENÄRERS RÄTTIGHETER – MINIMINORMER FÖR TJÄNSTEKVALITET I förordning (EG) nr 1371/2007 om rättigheter
och skyldigheter för tågresenärer[42]
fastställs följande miniminormer för tjänstekvalitet i bilaga III: - Information och biljetter. - Förbindelsernas punktlighet och allmänna
principer för hantering av störningar i trafiken. - Inställda förbindelser. - Renhållning av vagnar och stationsområden. - Enkät om kundtillfredsställelse. - Hantering av klagomål, återbetalning och
ersättning för bristande kvalitet. - Assistans till personer med
funktionsnedsättningar eller nedsatt rörlighet. 3.5.2.1. Allmän
kundnöjdhet Enligt resultattavlan för konsumentmarknaderna
hamnar järnvägen på 27:e plats av 30 tjänster på den inre marknaden, också vad
gäller allmän kundnöjdhet (15 % av konsumenterna ger järnvägstjänsterna
ett betyg mellan 0 och 4 på en skala mellan 0 och 10)[43]. Enligt Eurobarometer-undersökningen 2013, där
28 036 EU-medborgare intervjuades (cirka 1 000 intervjuer per
medlemsstat), tycks det som om endast 58 % av EU-medborgarna är mycket
nöjda eller relativt nöjda med järnvägstjänsterna. Diagram
31 – Nöjdhetsindex för järnvägsstationer och resor (2013) Källa: Flash Eurobarometer 382a ”Europeans'
satisfaction with rail services” (ej översatt till svenska) (telefonintervjuer
med 28 036 EU-medborgare över 15 års ålder). Bilaga 12 till arbetsdokumentet
från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. Sett till den allmänna kundnöjdheten toppar
Finland och Storbritannien nöjdhetsindexet med mer än 75 % nöjda
användare, medan Bulgarien och Estland har mindre än 30 % nöjda användare.
Italien har också en mycket låg nivå av nöjda användare (36 %). Mer än
50 % av de som svarar är nöjda i Tyskland och Sverige, även om den siffran
ligger under EU-genomsnittet (55 %). Det är viktigt att understryka att nöjdhetsgraden,
för de flesta indikatorer, generellt sett är lägst i Italien och i
medlemsstater i Central- och Sydösteuropa. 3.5.2.2. Nöjdhet
med försäljning[44] 68 % av européerna är nöjda med den
information som ges om tågens avgångs- och ankomsttider (16 % är
missnöjda). I fråga om konventionella tåg[45] har tillfredsställdheten
ökat något sedan 2011 (3 procentenheter), med stora förbättringar i Polen och
Nederländerna (där tillfredsställdheten har ökat med 16 respektive 12
procentenheter). 67 % av européerna är nöjda med hur
lätt det är att köpa biljetter på stationer (17 % är missnöjda – även om nivån ligger på hela 37 % i Tyskland). Nöjdhetsgraden[46] har förblivit stabil
sedan 2011 (78 % nöjda kunder) med stora förbättringar i Österrike och
Grekland (ökning med 14 respektive 10 procentenheter), men med en oroande ökad missnöjdhet
i Italien, Danmark och Slovenien (i alla dessa medlemsstater har nöjdhetsgraden
sjunkit med mer än 10 procentenheter). Missnöjet är något större på landbygden
(19 % missnöjda) än i städerna (14 % missnöjda). Européer som är
direkt berörda av tillgänglighetsproblematiken (t.ex. personer med nedsatt
rörlighet) är också något mer missnöjda (20 % missnöjda). Endast 36 % av européerna är nöjda med
mekanismerna för klagomålshantering (18 % är missnöjda – hela 31 % i Italien). Tillfredsställdheten med
klagomålshanteringen har ökat med hela 10 procentenheter sedan 2011 –
vilket är ett tecken på de första resultaten av genomförandet av förordning
(EG) nr 1371/2007. Tillfredsställdheten har rusat upp med mer än 20
procentenheter i fyra medlemsstater (Frankrike, Lettland, Finland och Spanien)
och med 10–20 procentenheter i sju andra medlemsstater. tillfredsställdheten
har bara minskat med mer än 5 procentenheter i Tjeckien, Italien och Estland.
Det är dock viktigt att understryka att bara 54 % av konsumenterna som
upplevde ett problem med tågtrafiken klagade hos järnvägsföretaget eller en
tredje part, vilket ligger under genomsnittet på 70 % för alla tjänster.[47] De flesta européer är nöjda med tillgången
till direktbiljetter (58 %). Mest nöjda är befolkningarna i Frankrike,
Belgien och Finland (alla över 70 %), men nivåerna är höga även i
Storbritannien och Tyskland. Precis som för andra nöjdhetsbetyg ser det sämre
ut för Italien och medlemsstater i Central- och Sydösteuropa (men även för
Sverige och Österrike). 3.5.2.3. Nöjdhet
med servicen ombord[48] Nöjdheten med den information som lämnas
under tågresor, i synnerhet vid förseningar har
förblivit stabil men otillfredsställande (mindre än 50 % nöjda). Mest
nöjda är befolkningarna i Storbritannien (70 %), Finland och Irland. De
största missnöjet finns i Frankrike (47 %) och Tyskland (42 %). Sedan
2011 har stora förbättringar skett, i fråga om konventionella tåg, i Finland,
Polen och Nederländerna (i alla dessa medlemsstater har nöjdhetsgraden ökat med
mer än 9 procentenheter). Nöjdhet med tillgången på personal: 58 % av européerna är nöjda med tillgången på personal i sin
medlemsstat. Mest nöjda är befolkningarna i Belgien, Finland och Luxemburg
(alla över 70 %), medan missnöjet är högst i Tyskland (32 %), Irland
och Frankrike (i alla dessa medlemsstater är mer än 28 % missnöjda). Nöjdheten med renligheten och underhållet
av rullande materiel är fortfarande otillfredsställande. Mindre än hälften av européerna (48 %) är nöjda med renligheten på
järnvägsvagnarna, inklusive toaletterna. I Finland, Irland och Storbritannien
är konsumenterna mest nöjda (över 68 %), medan konsumenterna i Italien,
Rumänien och Bulgarien är minst nöjda (tillsammans med Tyskland och Central-
och Sydösteuropa). Sedan 2011 har resultaten för konventionella linjer
förbättrats rejält i Österrike, Polen och Tjeckien (i alla dessa medlemsstater
har nöjdhetsgraden ökat med mer än 10 procentenheter). Samtidigt har stora
försämringar skett i Italien, Portugal och Lettland (i alla dessa medlemsstater
har nivån sjunkit med mer än 10 procentenheter). Nöjdheten med möjligheten att ta med cykeln
på tåget är högst i Danmark (47 %) och
Storbritannien (44 %). Störst missnöje återfinns i Rumänien (28 %),
Frankrike (24 %) och Tyskland (20 %). 3.5.3. Turtäthet För att kunna locka resenärer till järnvägen
är det viktigt att medborgarna är nöjda med turtätheten – eftersom tid, vid
sidan av pris, är den viktigaste faktorn som påverkar resenärernas beslut[49]. Totalt sett är
59 % av européerna nöjda med turtätheten enligt
Eurobarometer-undersökningen. Storbritannien, Sverige och Nederländerna är de
medlemsstater som har lägst nivå av missnöje med turtätheten. I Italien och
Central- och Sydösteuropa är konsumenterna mest missnöjda (precis som i
tidigare undersökningar). I Frankrike och Tyskland är åsikterna blandade – det
är fler än genomsnittet som är nöjda med turtätheten, men även fler än
genomsnittet som är missnöjda. Källa: Flash Eurobarometer 382a ”Europeans'
satisfaction with rail services” (ej översatt till svenska). Bilaga 12 till
arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. I fråga om turtätheten på viktiga
höghastighetslinjer går det nu ungefär fyra tåg per timme på det italienska
järnvägsnätet för höghastighetstrafik, som har fördelen att gå genom många
större städer längs en och samma axel. Linjerna Paris–Nantes, Paris–Lyon och
Frankfurt–Köln har också nått upp till minst tre tåg per timme. Samtidigt ligger
andra viktiga linjer som Paris–London (som länkar samman två av de främsta
städerna i EU) fortfarande kvar på bara 1,5 tåg per timme. Generellt sett, när det gäller de undersökta
järnvägsnäten (se analysen av biljettpriser), uppnås högst turtäthet på
linjer med mer än bara en operatör, som det italienska järnvägsnätet för
höghastighetstrafik, linjen Wien–Salzburg och linjen Prag–Ostrava med upp
till 2,5 tåg per timme. Turtätheten för Paris–Benelux/Tyskland ligger kvar
under 1 tåg per timme (i genomsnitt). Källa: European Rail Timetable, sommaren 2013. 3.5.4. Punktlighet Enligt Eurobarometer-undersökningen är
missnöjet[50]
med punktlighet och tillförlitlighet störst i Frankrike (47 %), Tyskland
(42 %) och Italien (38 %) och lägst i Storbritannien, Estland och
Litauen. Omvänt är tillfredsställdheten med punktligheten störst i Irland,
Lettland, Österrike och Storbritannien (över 73 %). Källa: Flash Eurobarometer 382a ”Europeans'
satisfaction with rail services” (ej översatt till svenska). Bilaga 12 till
arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. Lokaltåg och regionaltåg har varit mycket
punktliga i Lettland, Portugal, Österrike och Litauen, medan resultaten är
dåliga för Belgien och Ungern – som är två viktiga marknader för
pendeltågstrafik[51].
Sverige och Italien har också fallit till en punktlighetsnivå under 90 %. Långdistanstågen har varit mycket punktliga i
Finland, Danmark och Italien, medan det motsatta gäller för Polen och Litauen.
Den punktlighetsnivå som anges för Tyskland och Portugal är inte riktigt
rättvisande eftersom dessa medlemsstater räknar med en tröskel för försening på
bara 5 minuter. Inte desto mindre finns det ett stort missnöje bland de tyska
resenärerna. Källa: RMMS-frågeformulär och Trafikverket när det
gäller uppgifterna för Sverige (exklusive pendeltågstrafik). Uppgifterna för
Tyskland och Portugal gäller förseningar som överstiger 6 respektive 3 minuter.
Se bilaga 14 till arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. Källa: RMMS-frågeformulär och Trafikverket när det
gäller uppgifterna för Sverige. Uppgifterna för Tyskland och Portugal gäller
förseningar som överstiger 6 respektive 5 minuter. Se bilaga 14 till
arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. Det finns intressanta konstraster att notera
rörande punktligheten. I Sverige och Italien har fjärrtågen varit mycket
punktliga jämfört med lokaltågen. I Portugal och Litauen råder precis motsatt
förhållande. Inget av de föreliggande resultaten tycks dock förklara det stora
missnöjet med punktligheten och tillförlitligheten i Frankrike. I fråga om
höghastighetstrafiken slutligen har AVE-tågen i Spanien uppnått en punktlighet
på 99,2 %, medan TGV-tågen på de mer överbelastade järnvägsnäten i
Frankrike har nått en nivå på 91 % (och Thalys trafik i Belgien
85 %). För den intermodala (kombinerade) godstransporten tycks det som om
punktligheten låg på 67 % 2011. 19 % av tågen var försenade med mer
än 3 timmar och 4 % var försenade med mer än 24 timmar.[52] I fråga om tillförlitlighet tycks det, även om
dataserierna är ofullständiga, som om Ungern presterat sämst med cirka 14 %
av tågen inställda. I Danmark, Frankrike, Storbritannien och Norge var cirka
2–3 % av lokaltågen inställda. Storbritannien och Norge uppvisar liknande
procenttal även för långdistanstrafiken. Höghastighetstrafiken tycks vara
mycket tillförlitlig: mindre än 0,2 % inställda tåg i Frankrike och
Italien. 3.6. Järnvägstrafik som omfattas av
allmän trafikplikt 3.6.1. Allmän trafikplikt och
järnvägssegment Den allmänna trafikplikten omfattade
ungefär 62–65 % av alla passagerarkilometer och ungefär 74 % av alla tågkilometer
inom EU under perioden 2011–2012. Antalet
passagerarkilometer som faller under den allmänna trafikplikten har förändrats
i Frankrike (genom medräkningen av Trains dʼéquilibre du Territoire
ökade andelen från 31 % till 43 % av alla inhemska
passagerarkilometer) och Finland (där andelen ökade från 14 % 2010 till
45 % 2012). Källa:
RMMS-frågeformulär. Bilaga 15 till arbetsdokumentet från kommissionens
avdelningar SWD(2014) 186. Fördelningen mellan järnvägstrafik som
omfattas av allmän trafikplikt och kommersiell trafik varierar mellan olika
marknadssegment. I Storbritannien, där merparten av järnvägstrafiken utgörs av
pendeltågstrafik (se diagram 4), omfattar den allmänna trafikplikten 99 %
av alla inhemska passagerarkilometer. I Frankrike, som är det land som har
störst höghastighetsmarknad, råder en helt annan situation och den allmänna
trafikplikten omfattar bara 38 % av alla passagerarkilometer. All pendeltågstrafik och regional trafik (som
står för 49 % av alla passagerarkilometer) i Europa tycks omfattas av
allmän trafikplikt. Höghastighetstrafik, som står för cirka 27 % av alla
passagerarkilometer inom EU, tycks inte bedrivas inom allmän trafikplikt i
någon av medlemsstaterna, utom möjligen på inhemska linjesträckor i
Nederländerna. Som en följd av detta kan det förväntas att två tredjedelar av
den konventionella långdistanstrafiken bedrivs inom allmän trafikplikt.
Slutligen kan nämnas att den allmänna trafikplikten i vissa mindre
medlemsstater som Nederländerna, Belgien, Ungern, Danmark och Irland – eller
större medlemsstater som Storbritannien – kan omfatta hela det inhemska
järnvägsnätet, antingen med bara ett eller med flera avtal om allmän trafik. Källa: RMMS-frågeformulär, egen efterforskning,
resultattavlan för statligt stöd. Situationen i Polen kan vara
något annorlunda med viss
kommersiell trafik på regionala linjer. 3.6.2. Finansiering av allmän
trafikplikt Under perioden 2011–2012 har cirka 18 miljarder
euro[53]
beviljats i offentligt stöd till järnvägstrafik inom den allmänna trafikplikten
i EU, varav cirka 6 miljarder enbart i Tyskland, 4,5 miljarder i Frankrike och
2 miljarder i Italien. Det direkta offentliga stödet i Storbritannien och
Nederländerna är mycket lågt eftersom dessa medlemsstater korsfinansierar den
förlustbringande trafiken med lönsam trafik inom samma avtal om allmän trafik
och med biljettintäkter från passagerare (se nedan). Detta förklarar delvis
varför Frankrike och Luxemburg beviljar ungefär 17–18 euro per tågkilometer[54] i bidrag medan det
offentliga stödet i Storbritannien och Nederländerna är så lågt som 0,1–0,2
euro per tågkilometer. Precis som är fallet för Frankrike varierar nivån på
nettostödet även i Tyskland[55].
Slutligen varierar även antalet passagerare per tåg inom den allmänna
trafikplikten i Europa. I Nederländerna, Frankrike, Belgien, Italien och
Storbritannien är det cirka 120 passagerare per tåg, medan det i Tjeckien,
Litauen och Luxemburg är färre än 60 passagerare per tåg. Källa:
RMMS-frågeformulär, egen efterforskning, resultattavlan för statligt stöd,
bilaga 15 till arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. Kostnaderna för den allmänna trafikplikten
betalas även av passageraravgifterna, som uppgick till minst 21 miljarder euro
inom EU. Som tidigare nämnts står passageraravgifterna
för 99 % av kostnaderna för den allmänna trafikplikten i Storbritannien
och Nederländerna, medan skattebetalarna har stått för över 70 % av
kostnaderna för den allmänna trafikplikten i Bulgarien, Tyskland, Italien och
Tjeckien. Diagram
41 - Vem betalar för allmän trafikplikt
(2012) Källa: RMMS-frågeformulär, egen
efterforskning, årsredovisningar från etablerade aktörer. RUTA 8 –
FINANSIELLA FLÖDEN INOM JÄRNVÄGSSEKTORN Utifrån den information som medlemsstaterna
har lämnat inom ramarna för RMMS och en analys av järnvägsföretagens och
infrastrukturförvaltarnas finansiella räkenskaper går det att kartlägga de
viktigaste uppskattade finansiella flödena (som presenteras i diagrammet nedan
i miljarder euro för år 2012). Passagerare har köpt tjänster av
järnvägsföretagen för cirka 38 miljarder euro och företag har köpt
godstransporttjänster på järnväg för cirka 11–13 miljarder euro.
Järnvägsföretagen har betalat cirka 15 miljarder euro i avgifter för tillträde
till järnvägsspår till infrastrukturförvaltarna, som även har fått cirka 18
miljarder i statliga bidrag. Ersättningen för den allmänna trafikplikten har
uppgått till cirka 18–20 miljarder euro. Slutligen har infrastrukturförvaltarna
fått in cirka 4 miljarder euro i andra intäkter (el, fastigheter etc.). Diagram 42 – Finansiella flöden inom järnvägssektorn (i miljarder euro) Källa:
Årsredovisningar, RMMS-frågeformulär. 3.6.3. Konkurrensutsatt upphandling av
avtal om allmän trafik Flera medlemsstater gör upphandlingar av sina
avtal om allmän trafik. En del gör så i stor skala (Storbritannien, Tyskland
och Sverige), medan andra bara gör det för några få avtal (Polen, Italien,
Danmark, Portugal, Nederländerna, Tjeckien och Slovakien)[56]. Under 2011 förnyade
Storbritannien 5 franchiseavtal, medan Tyskland och Slovakien rapporterade om
konkurrensutsatt upphandling av 18 respektive 1 avtal om allmän trafik, om än i
mindre skala. Intressant nog tycks det finnas en framväxande
inre marknad för avtal om allmän trafik. Allt fler av dessa upphandlingar av
avtal om allmän trafik offentliggörs i EUT (på webbplatsen TED), precis som
andra offentliga upphandlingar. Antalet offentliggjorda meddelanden om
upphandlingar[57]
av avtal om allmän trafik uppgick 2012 till 41 stycken, vilket är en
fördubbling sedan 2006 – totalt har 205 upphandlingar av avtal om allmän trafik
offentliggjorts sedan dess. Majoriteten har gällt upphandlingar i Tyskland
(cirka 113 stycken), men det kan delvis bero på de tyska avtalens storlek och
det finns även tecken på att nästan alla tyska avtal om allmän trafik
offentliggörs i EUT[58].
Publiceringen av meddelanden om tilldelning av avtal och meddelanden om
frivillig förhandsinsyn[59]
har fördubblats sedan 2010, vilket ökar öppenheten. Tabell 6
– Avtal om allmän trafik som offentliggjordes i EUT 2012 per medlemsstat || BG || CZ || DE || DK || IT || NL || PL || SE || UK || Totalt Meddelanden om upphandling || 3 || 1 || 113 || 1 || 2 || 3 || 62 || 13 || 7 || 205 Källa: EUT:s databas TED. Källa: EUT:s databas TED. De avtal om allmän trafik som offentliggjorts
i EUT ger intressanta stickprov på avtalen om allmän trafik generellt inom hela
EU. I detta sammanhang är det intressant att notera att 76 % av de
offentliggjorda avtalen om allmän trafik använder ”mer valuta för pengarna”[60] som kriterium för
tilldelningen av avtalet, medan bara 23 % använder priset som enda
kriterium för tilldelningen. Enligt en studie som gjorts av
arbetsmarknadens parter inom den europeiska järnvägssektorn tycks det som om
överflyttning av personal krävs i Tjeckien, Danmark, Spanien, Frankrike,
Italien, Nederländerna, Storbritannien och Norge, medan sådan överflyttning är
frivillig i Österrike, Bulgarien, Tyskland, Irland, Polen och Sverige[61]. I Österrike, Danmark,
Tyskland, Nederländerna och Sverige, där det finns branschavtal, är det
egentligen inte nödvändigt att föreskriva sociala kriterier i
upphandlingsdokumenten eftersom sociala krav gäller för alla operatörer. 3.7. Tillstånd för järnvägsföretag Tyskland fortsätter att med god marginal toppa
antalet tillstånd med 417 beviljade tillstånd, följt av Polen. Det är
intressant att notera att medan alla tyska och holländska tillstånd
rapporteras till Europeiska järnvägsbyrån (ERA) är det fler brittiska tillstånd
som rapporteras till de nationella myndigheterna än till ERA. (Detta beror
förmodligen på att större delen av järnvägstrafiken är begränsad till
Storbritannien, eftersom det finns så lite gränsöverskridande godstrafik och
det än så länge bara är Eurostar som tillhandahåller gränsöverskridande
persontrafik). En annan intressant företeelse som är specifik för
Storbritannien är att det utfärdas tillstånd för ”operatörer i sista instans” –
när franchiseoperatörer[62]
går i konkurs eller vid förlängda upphandlingsförfaranden. Antalet tillstånd är
av förklarliga skäl väldigt lågt i de medlemsstater där den etablerade aktören
fortfarande har monopol på den inhemska persontrafiken. Källa: Europeiska järnvägsbyrån (databasen ERADIS),
RMMS-frågeformulär ifyllda av
medlemsstaterna. Bilaga 16 till arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar
SWD(2014) 186. De flesta tillstånd som rapporterats till ERA
gäller godstrafik (51 %) – i synnerhet i Tyskland och Polen. Enligt ERA
har ungefär 200 tillstånd rapporterats för persontrafik, medan ungefär 550
endast rör godstrafik – 336 gäller både person- och godstrafik. Källa: Europeiska järnvägsbyrån (databasen ERADIS).
Bilaga 16 till arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. 3.8. Grad av marknadsöppning Enligt EU:s lagstiftning har marknaden för
godstrafik på järnväg varit öppen sedan 2007 och marknaden för internationell
persontrafik sedan 2010. I fråga om järnvägsmarknader som inte är öppna är det
viktigt att påpeka att det för närvarande inte finns någon skyldighet på
EU-nivå att öppna marknader för inhemsk persontrafik och att dessa marknader
står för 94 % av alla passagerarkilometer inom EU. I samband med
konsekvensbedömningen för det fjärde järnvägspaketet uppskattade kommissionen
att cirka 40 % av EU:s marknad för inhemsk persontrafik var tillgänglig
för nya aktörer 2010. Endast två medlemsstater (Sverige och Storbritannien)
har öppnat marknaderna för kommersiell trafik och trafik inom den allmänna
trafikplikten helt och hållet och sett till hela EU är 40 % av alla
passagerarkilometer fortfarande stängda för konkurrens. En upprepning av
denna bedömning 2012, med samma antaganden som 2010[63], ledde till samma
resultat. Diagram 46 – Järnvägsmarknadens struktur (2012) Rail market structure || Järnvägsmarknadens struktur || Open access commercial services, % || Kommersiella tjänster med direkt tillträde i % Tendered PSO, % || Avtal om allmän trafikplikt i % || Legal Monopoly commercial services, % || Kommersiella tjänster med lagligt monopol i % Direct awarded PSO, % || Direkt tilldelad allmän trafikplikt i % || Failed PSO tenders || Fall där avtal inte kunnat slutas i % Källa: RMMS-frågeformulär, konsekvensbedömning
för det fjärde järnvägspaketet, CER (2010), egna uppskattningar. Tio medlemsstater
(markerade med asterisk i diagrammet), som står för 20 % av alla
passagerarkilometer, har öppnat sina marknader på ett sätt som låter
kommersiell trafik med öppet tillträde samexistera med direkt tilldelade avtal
om allmän trafik. Enligt ett beslut från Tysklands högsta domstol
(Bundesgerichtshof) om generell konkurrensutsatt upphandling[64], kommer
Tyskland inte längre att tillhöra denna grupp. I Estland, Lettland, Litauen och
Slovakien samexisterar fullständigt öppet tillträde med direkt tilldelade avtal
om allmän trafik för all järnvägstrafik. Avtal om allmän trafik ska i dessa
medlemsstater enligt lagstiftningen upphandlas på en konkurrensutsatt marknad,
men i praktiken deltog endast den etablerade aktören. Denna procentandel
har inte ändrats nämnvärt eftersom inga ytterligare marknadsöppningar har
rapporterats, förutom för turisttrafik på järnväg i Spanien. Det är dock
viktigt att poängtera att rapporter i pressen[65]
tyder på att Tjeckien överväger att öka upphandlingen av avtal om allmän trafik
och att Spanien funderar på att öppna en del av landets kommersiella trafik för
konkurrens. Det är även viktigt att understryka att i Tyskland har antalet
tågkilometer inom allmän trafikplikt som upphandlas på ett konkurrensutsatt
sätt ökat till 51 %. Trots denna situation har
de europeiska järnvägsföretagen fortsatt sin internationalisering. Det har
skett en betydande försäljning till utlandet av stora europeiska
järnvägskoncerner under åren, vilket märks i följande exempel: ·
42 % av DB:s omsättning 2012 tycks ha ägt rum
utanför Tyskland (genom att bolaget bland annat kontrollerar Arriva och viktiga
järnvägsföretag inom godstransport i Storbritannien, Danmark och
Nederländerna). ·
24 % av SNCF:s omsättning äger rum utanför
Frankrike (trots att den franska marknaden är helt stängd för utländsk
konkurrens), framför allt genom dess dotterbolag Keolis (för pendeltåg) och
dess andelar i NTV, Westbahn, Eurostar och Thalys. ·
NS, som bedriver sin verksamhet på den holländska
persontrafikmarknaden som är nästan helt stängd för konkurrens, tycks generera
38 % av sin omsättning utanför Nederländerna genom sitt dotterbolag
Abellio. ·
Trenitalia är aktivt även utanför Italien
(Netinera, som är Trenitalias tyska dotterbolag, står för cirka 5 % av
bolagets omsättning). 3.9. Harmonisering mellan
medlemsstaterna Resultattavla för järnvägsmarknaden Sedan 2000 har 17 järnvägsrelaterade direktiv
antagits. I november 2013 hade införlivandeperioden gått ut för 15 av dem,
medan den fortfarande pågick för två (direktiv 2012/34/EU och direktiv
2013/9/EU). Indikatorn införlivandeunderskott – som har utvecklats för
resultattavlan för den inre marknaden[66]
– anger procentandelen direktiv som inte har införlivats av en medlemsstat
genom nationella åtgärder som meddelats på korrekt sätt till kommissionen i
förhållande till det totala antalet direktiv som borde ha införlivats vid
brytdatumet (den 10 november eller den 10 april, eftersom resultattavlan för
den inre marknaden offentliggörs två gånger per år). Införlivandeunderkottet
för järnvägsdirektiven tycks vara betydligt större än det generella
införlivandeunderkottet för den inre marknaden. Källa: Europeiska kommissionen. Det järnvägsrelaterade införlivandeunderkottet
var ursprungligen 56 %, vilket återspeglar det sena införlivandet av det
första järnvägspaketet i de nationella lagstiftningarna (som skulle ha ägt rum
senast i april 2003). Alla nya medlemsstater som tillkom 2004 hade införlivat
det när de gick med, vilket tillsammans med frånvaron av nya direktiv som
skulle införlivas i november 2004 och 2005 ledde till en minskning. De båda
topparna 2006 och 2010 visar ett bristande införlivande i tid av det andra och
det tredje järnvägspaketet. Även om underskottet nästan var borta 2013 kan det
stiga igen när införlivandeperioden för direktiv 2013/9/EU, som ändrar direktiv
2008/57/EG, går ut (i januari 2014). I slutet av november 2013 hade bara åtta
medlemsstater meddelat nationella åtgärder (Bulgarien, Kroatien, Irland,
Grekland, Italien, Lettland, Polen och Sverige). Källa: Europeiska kommissionen. På det hela taget är det få av direktiven som
införlivas i tid. Sedan 2000 har bara 32 % av järnvägsdirektiven
införlivats i tid, medan 6 % krävt mer än två extra år för införlivandet.
Tittar man på medlemsstaterna individuellt har Rumänien presterat bäst med
60 % införlivande i tid. Österrike och Portugal har däremot inte införlivat
ett enda direktiv i tid sedan 2000. Diagrammet över genomsnittliga förseningar för
införlivandet av direktiv visar att det i fyra medlemsstater i genomsnitt tar
18 extra månader innan järnvägsdirektiv införlivas (Nederländerna, Luxemburg,
Tyskland och Storbritannien). Tittar man enbart på direktiv som rör
järnvägsmarknaden tar det mer än två år i en medlemsstat (Nederländerna). Källa: Europeiska
kommissionen. ** Som förklaras i fotnot 67 visar de genomsnittliga övergripande
förseningarna för den inre marknaden på en generell trend. Även om resultatetn måste tolkas med viss
försiktighet visar en jämförelse av dessa uppgifter med den generella trenden
för alla direktiv för den inre marknaden[67]
att 21 medlemsstater presterar sämre för direktiv som rör järnvägsmarknaderna
än för direktiv som rör andra områden. Denna siffra minskar till 13
medlemsstater om man bara tittar på direktiv som rör järnvägens
driftskompatibilitet och säkerhet. Skillnaden mellan förseningarna för
järnvägsdirektiven och de generella förseningarna är särskilt anmärkningsvärd
för de fyra tidigare nämnda medlemsstaterna (Nederländerna, Luxemburg, Tyskland
och Storbritannien) men även för Sverige, Slovenien och Grekland. Å andra sidan
presterar fem medlemsstater bättre i fråga om järnvägsdirektiven än för
direktiv som rör den inre marknaden totalt sett (Estland, Slovakien, Finland,
Rumänien och Bulgarien). Diagram 50 – Överträdelser av
järnvägslagstiftningen Källa: Europeiska
kommissionen. Kommissionen har inlett 134
överträdelseförfaranden som rör järnvägsrelaterade bestämmelser: 130 för
direktiv och 4 för förordningar. Sett till innehåll gäller 32 %
bestämmelser för järnvägsmarknaden och 68 % driftskompatibilitet och
säkerhet. En analys av överträdelserna visar dock att de marknadsrelaterade överträdelserna
står för en oproportionerlig andel på 56 % av alla överträdelser som rör
bristande efterlevnad och felaktig tillämpning. Omvänt gäller att av alla
överträdelser som består i underlåtenhet att uppfylla anmälningsplikten, avser
95 % driftskompatibilitets- och säkerhetsdirektiv. Polen, Tyskland och Frankrike är de
medlemsstater för vilka flest överträdelseförfaranden har inletts med avseende
på sent eller felaktigt införlivande. I andra änden av skalan ligger Bulgarien
och Luxemburg med minst antal överträdelseförfaranden. Frankrike och Italien hamnar dock högst upp i
fråga om överträdelser som rör bristande efterlevnad av införlivandeåtgärder
eller felaktig tillämpning av järnvägsdirektiv. Nederländerna, Luxemburg och
Storbritannien, som är tre av de medlemsstater som varit långsammast att
införliva järnvägsdirektiv, har bara haft ett enda inlett
överträdelseförfarande rörande bristande efterlevnad/felaktig tillämpning
vardera. Diagram 51 – Överträdelser per medlemsstat och utifrån innehåll Källa: Europeiska kommissionen. * Överträdelser som
avvisats av Europeiska unionens domstol ingår ej. Källa: Europeiska kommissionen. * Överträdelser som
avvisats av Europeiska unionens domstol ingår ej. 3.10. Utveckling av
anställningsförhållanden och sociala villkor 3.10.1. Anställningar inom järnvägsområdet Baserat på de uppgifter som lämnats av
medlemsstaterna i RMMS-frågeformulären framgår det att 912 000 personer
var anställda antingen inom järnvägsföretag (561 000) eller inom
infrastrukturförvaltning (351 000)[68].
Arbetskraften inom dessa båda typer av järnvägsverksamhet tycks ha minskat med
4 % 2012 jämfört med 2011. Intressant nog, vilket visas i diagrammet
nedan, är den totala procentandelen anställda inom infrastrukturförvaltning
generellt sett högre i södra och östra Europa och lägre i norra Europa. Källa:
RMMS-frågeformulär. **/* För Frankrike omfattar den rapporterade
andelen jobb inom infrastrukturförvaltning anställda både på SNCF
Infrastructures och på Réseau Ferré de France (**) respektive enbart på Réseau
Ferré de France (*). Vidare framgår att nya
aktörer står för cirka 118 000 (21 %) av det totala antalet
anställda. Det framgår även att det finns ungefär 118 000 tågförare
(21 % av alla anställda) inom hela EU, sett till etablerade och nya aktörer
sammanräknat. Slutligen kan nämnas att fyra av de fem
personaltätaste infrastrukturförvaltarna (Luxemburg, Österrike, Belgien,
Sverige och Slovakien), mätt i arbeten per kilometer infrastruktur, arbetar på
små järnvägsnät. Olika nivåer av outsourcing (byggande och underhåll av
infrastruktur) och olika omfattning på arbetsuppgifterna har inte tagits med i
beräkningen. Källa: RMMS-frågeformulär, årsredovisningar från
RFIREFER/RFF. 3.10.2. Sociodemografisk struktur för
arbetskraften på järnvägsmarknaden[69] I alla europeiska medlemsstater är
proportionen män som arbetar inom järnvägssektorn större än andelen män i den
totala arbetsföra befolkningen. Denna överrepresentation är högst i
sydeuropeiska medlemsstater som Grekland, Spanien och Italien, men även i
Luxemburg och Belgien. I Grekland och Luxemburg är mer än 90 % av all
personal män. Enligt en undersökning som gjorts av arbetsmarknadens parter inom
den europeiska järnvägssektorn[70]
bland EU:s järnvägsföretag uppskattas andelen kvinnor vara 19,5 %.
Det framgår dock att kvinnorna är mycket underrepresenterade inom vissa yrken
som exempelvis förare, där bara 1,4 % av arbetskraften är kvinnor (i
chefspositioner är 18 % av arbetskraften kvinnor). Undersökningen visar
att situationen tycks vara bättre i Östeuropa (i Lettland är 58 % av
teknikerna kvinnor). Järnvägssektorn kännetecknas vidare av en akut
underrepresentation av unga människor (yngre än 30 år). I alla medlemsstater
där uppgifter finns tillgängliga är andelen personal under 30 år (blå stapel i
diagrammet) betydligt lägre än andelen unga människor i den totala arbetsföra
befolkningen (ljusgrått område i diagrammet). Procentandelen anställda under 30
år är lägst i de södra medlemsstaterna (Grekland, Spanien och Portugal) men
även i Polen och Tjeckien. I andra änden av skalan har Frankrike, Lettland och
Luxemburg den största andelen ung järnvägspersonal, även om den även här är
lägre än det nationella genomsnittet. På motsvarande sätt överträffar andelen
järnvägspersonal över 50 års ålder (rosa och röda staplar i diagrammet)
motsvarande andel av den totala arbetsföra befolkningen (mörkgrått område) i
alla medlemsstater i undersökningen utom Rumänien. I Grekland och Finland är
mer än hälften av järnvägspersonalen över 50 år. I 13 andra medlemsstater står
anställda över 50 år för en tredjedel eller mer av den totala arbetskraften
(Österrike, Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Tyskland, Estland, Italien, Litauen,
Lettland, Nederländerna, Polen, Portugal och Slovakien). I Frankrike är andelen
bara något över det nationella genomsnittet (27,5 % inom järnvägssektorn
mot 26,8 % nationellt). Även om uppgifter saknas för länder som Sverige
och Storbritannien, där järnvägssektorn tycks vara särskilt dynamisk, finns det
uppenbara tecken på att arbetskraften inom järnvägssektorn blir allt äldre,
vilket kan leda till personalbrist när den nuvarande personalen når
pensionsålder. Källa: UIC (2010). I de flesta av de studerade medlemsstaterna är
andelen nyanställd personal låg, vanligtvis på grund av neddragningar av arbetskraften
precis som i andra ekonomiska sektorer. Det är bara i tre medlemsstater som
andelen personal med mindre än fem års erfarenlighet är högre än andelen
personal med mer än 30 år erfarenlighet (Litauen, Lettland och Rumänien). Å
andra sidan är i fyra medlemsstater den största av alla grupper sett till
tjänstgöringstiden den grupp som har arbetat mer än 30 år (Belgien, Finland,
Tyskland och Luxemburg). I Grekland, Polen och Spanien har mer än 80 % av
personalen mer än 20 års tjänstgöringstid. I ytterligare 10 medlemsstater är
denna andel över 50 % (Slovenien, Bulgarien, Portugal, Österrike,
Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Belgien och Finland). Den låga
nyanställningen i kombination med den allt äldre befintliga arbetskraften kan
komma att påverka sektorn negativt. I värsta fall kan det bli behov av
personalminskningar. Utvecklingen visar att noggranna statistiska
undersökningar krävs, framför allt för att fastställa vilka yrkesgrupper som
påverkas mest av att arbetskraften blir allt äldre. Källa: UIC (2010). 3.10.3. Utbildningsverksamhet I RMMS-frågeformulären från Bulgarien,
Danmark, Finland, Grekland, Ungern, Litauen, Nederländerna, Portugal och
Storbritannien rapporteras om medlemsstaternas viktigaste
utbildningsverksamhet. I de flesta medlemsstater har utbildningsverksamheten
varit fokuserad på förarutbildning och säkerhetsutbildning. Följande
utbildningssatsningar förtjänar att uppmärksammas: ·
I Danmark har järnvägsföretag och
infrastrukturförvaltare tagit fram ett gemensamt utbildningsprogram för att
underlätta kompetensbedömningen mellan olika arbetsgivare. ·
I Nederländerna godkändes starten av en ny
tågförarskola, som är helt oberoende av järnvägsföretagen, av
utbildningsdepartementet 2011. 37 studenter tog examen under våren 2013. ·
I Storbritannien har den främsta
infrastrukturförvaltaren, Network Rail, skapat det akademiska programmet ”Track
and Train”, som bekostas av järnvägsindustrin och där de nyutexaminerade får
jobba sex månader i taget på tre olika ställen inom Network Rail och olika järnvägsföretag.
3.10.4. Andra aspekter av arbetsförhållandena En studie som genomförts av Europeiska
institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor[71] ger vissa anekdotiska
bevis rörande utvecklingen av löner, tidsbegränsade anställningar och flexibla
arbetstider. Medan löneskillnaderna tycks ha ökat mellan gamla och nya
medarbetare i Tyskland, har det skett reella löneökningar i Belgien, Frankrike,
Italien, Litauen och Sverige. Samma studie visar att tidsbegränsade
anställningar fortfarande är mycket marginellt förekommande inom
järnvägssektorn, förutom i Slovenien där de flesta anställningsavtal är
tidsbegränsade och hanteras via ett kollektivavtal. Satsningar tycks ha gjorts
i Slovakien, Spanien och Tjeckien i fråga om flexibla arbetstider. 4. Järnvägsnätets skick inom EU
och begränsningar i infrastrukturen 4.5. Förändringar i infrastrukturen Mellan 2009 och 2011 har
järnvägsinfrastrukturen inom EU ökat med 882 km (+0,4 %) och uppgår nu
till 216 297 km. Det finns dock betydande variationer mellan
medlemsstaterna. I Frankrike och Spanien ökade järnvägsinfrastrukturen med 981
km respektive 602 km, medan den i Österrike, Bulgarien och Tyskland minskade
med 335 km, 203 km respektive 138 km. I relativa termer registrerades den
största ökningen i Nederländerna (+130 km, vilket innebär +5 %) och den
största minskningen i Estland (−127 km, vilket innebär −14 %). Källa: EU transport in figures, Statistical Pocketbook
2013 (ej översatt till svenska). Sedan 1995[72]
har ungefär 12 958 km järnvägsinfrastruktur slutat användas. De största
neddragningarna har skett i de östra medlemsstaterna (Polen, Lettland och
Estland) och i Tyskland (−8 412 km eller en minskning på 20 %).
De största ökningarna har skett i Slovenien/Kroatien (+18 %) och i Spanien
(+1 624 km eller en ökning med 11 %). Källa: EU transport in figures, Statistical Pocketbook
2013 (ej översatt till svenska). 4.6. Förvaltning av infrastruktur Strukturerna för
förvaltningen av infrastrukturen har inte förändrats under perioden 2011–2012,
förutom i Belgien där NMBS/SNCB Holding har avvecklats. Infrabel och NMBS/SNCB
är nu två separata enheter som har ett gemensamt dotterbolag som ansvarar för
personalfrågor. 4.7. Elektrifiering Totalt sett var bara 53,2 % av EU:s
järnvägsinfrastruktur elektrifierad 2011. Det finns dock stora variationer
mellan medlemsstaterna: elektrifieringen är låg i Storbritannien och Tjeckien
(33 % av järnvägsnätet) och extremt låg i Grekland (17 %) och de
baltiska medlemsstaterna (6 %). 4.8. Tågtrafik Analysen av tågtrafiken inom TEN-segmenten[73] understryker, som
förväntat, betydelsen av godstrafik på järnväg i närheten av städer och
städernas rangerbangårdar och hamnar. Under 2010 var 44 av 56
EU-järnvägssegment med godstrafik med mer än 60 000 tåg per år[74] (dvs. 164 tåg per
dag) belägna i Tyskland och 7 i Österrike (alla på axeln Wien–Salzburg). I
Tyskland ligger de viktigaste segmenten runt rangerbangårdarna Maschen
(Hamburg), Seelze (Hannover) och Oberhausen (Duisburg). Viktig godstågtrafik
har även registrerats runt städer som Köln, Warszawa, Krakow och Innsbruck. Analysen av tågtrafiken tyder även på att den
viktiga godstrafiken i Tyskland är mycket betydelsefull för hamnen i Hamburg
och att Antwerpen och Rotterdam har hamnat på efterkälken i fråga om
anslutningar av godstrafik på järnväg. Järnvägstrafiken runt hamnen i
Rotterdram uppgick bara till 32 600 tåg per år (dvs. 89 tåg per dag)[75]. Med andra ord uppgick
godstrafiken på järnväg i Rotterdam bara till 25 % av godstrafiken på
järnväg i Hamburg, där cirka 140 000 tåg per år (dvs. 383 tåg per dag)
färdades. Trafiken på Betuwe-linjen (som endast används för godstrafik) uppgick
”bara” till cirka 18 000 tåg per år (50 tåg per dag). Dessa slutsatser
tycks bekräftas av en studie från UIC som visar att järnvägens andel av
inlandstransporterna i Hamburg uppgick till 36,8 %, medan motsvarande
siffra är 11 % för Rotterdam och 12 % för Antwerpen[76]. Liknande trender kan ses för persontrafiken på
järnväg. Den största mängden persontrafik finns i närheten av viktiga
centralstationer med viktiga järnvägsnät för pendeltågstrafik. Exempel på detta
är London och Paris men även många tyska städer (Berlin, Frankfurt, Köln och
Stuttgart) och andra betydande europeiska städer (Amsterdam, Barcelona,
Helsingfors, Stockholm och Wien), som alla har trafik med över 200 000 tåg
per år (cirka 550 tåg per dag). Intressant nog ligger segmenten runt Rom och
Madrid på bara 140 000 tåg per år medan det i staden Luxemburg kör
75 000 tåg per år, dvs. lika mycket som en tvåmiljonersstad som Budapest. Detta tyder på att städer med stora
järnvägsnät för pendeltågstrafik som överlappar den övriga tåginfrastrukturen
är eller kan bli flaskhalsar, antingen för höghastighetstrafik[77] eller för godstrafik[78]. På motsvarande sätt
tyder uppgifter om godstrafiken på järnväg att trafikflödena från Ruhrområdet
till Nederländerna (och förmodligen Belgien) ligger en bra bit under
trafikflödena från Hamburg, som råkar ha Europas största rangerbangård. Det
skulle vara intressant att analysera vilken påverkan dessa nord-sydliga
trafikflöden för godstrafik på järnväg har på den generella överbelastningen av
det tyska järnvägsnätet, i synnerhet kopplat till behovet av att slutföra
anslutningarna till Belgien och Nederländerna på den tyska sidan. 5. Utnyttjandet av tillträdesrätt 5.5. Godstrafik på järnväg Marknaden för godstrafik på järnväg öppnades
för konkurrens 2007. Sedan dess har nya aktörer dykt upp i alla medlemsstater
utom tre (Finland, Irland och Litauen) och de nya aktörernas totala andel av
godstrafiken[79]
uppskattades för 2012 till 28 %. DB, den tyska etablerade aktören, är
numera den största järnvägsoperatören för godstrafik i Danmark och
Nederländerna. I Storbritannien och Rumänien slutligen har det största
järnvägsföretaget mindre än 50 % av marknaden. Källa: RMMS-bidrag från medlemsstaterna. * För Spanien
bygger uppgifterna på Renfes årsredovisning och RMMS-frågeformuläret, medan
uppgifterna för Sverige gäller 2010. ** Inkluderar VFLI, ett dotterbolag till
den etablerade aktören. *** DB är den största järnvägsoperatören för
godstrafik. **** Ej tillgängligt. Bilaga 19 till arbetsdokumentet från
kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. 5.6. Persontrafik på järnväg –
regional trafik och pendeltågstrafik 5.6.1. Persontrafik på järnväg – alla
segment Totalt sett uppgår den
sammanlagda marknadsandelen för alla järnvägsföretag utom det största till
23 %. Det är dock viktigt att skilja mellan situationen för verkliga
nya aktörer, som har tilldelats avtal genom konkurrensutsatt upphandling
och/eller genom öppet tillträde, och situationen för andra ”ej etablerade”
järnvägsföretag som har tilldelats exklusiva rättigheter till kommersiell
trafik eller trafik inom den allmänna trafikplikten. Detta är viktigt för att
exempelvis skilja mellan situationen för järnvägen i Polen, där ”ej etablerade”
aktörer är regionala trafikutövare som direkt har tilldelats avtal om allmän trafik,
och situationen i Storbritannien där franchiseavtal har upphandlats. Under
dessa förutsättningar bedöms marknadsandelen för nya aktörer vara 21 % för
hela EU. Källa: Bidrag från medlemsstater via RMMS. För
Rumänien tycks alla ej etablerade aktörer vara regionala trafikutövare. Bilaga
19 till arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. 5.6.2. Regional trafik och
pendeltågstrafik Andelen nya aktörer inom regional trafik och
pendeltågstrafik är störst i de medlemsstater som har valt att ha
konkurrensutsatt upphandling för alla avtal om allmän trafik (Storbritannien
och Sverige) eller i omfattande mängd (Tyskland och Rumänien). Detsamma gäller
för Italien, Danmark, Nederländerna, Tjeckien, Österrike och Polen där vissa
avtal om allmän trafik har upphandlats. Ungern är ett specialfall eftersom det
där finns två etablerade aktörer. I Storbritannien har den etablerade aktören
avvecklats fullständigt och franchiseavtal har tilldelats genom
konkurrensutsatt upphandling. I Polen har de regionala etablerade aktörerna
avvecklats och ersatts av interna trafikutövare som ägs av polska regioner
(genom direkt tilldelning). Det finns inga nya aktörer inom regionaltrafik i
exempelvis Frankrike, Spanien och Belgien. Slutligen kan nämnas att Arriva, i samband
med en breddning av upphandlingen av den allmänna trafikplikten i Tjeckien, har
genomfört viss pilottesttrafik via öppet tillträde i Prags pendeltågstrafik. Källa: Bidrag från medlemsstater via RMMS,
kompletterat med egna beräkningar baserade på UIC, CER och årsredovisningar.
Bilaga 19 till arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186.
* Det finns två etablerade
aktörer – det som anges är marknadsandelen för den mindre. ** Inga uppgifter
för Sverige. 5.6.3. Höghastighetstrafik och
långdistanstrafik Andelen nya aktörer inom långdistanstrafik är
störst i Storbritannien, där den etablerade aktören har avvecklats, och i
Estland, där avtalet om allmän trafik för långdistanstrafik har tilldelats en
ny aktör. Det finns nya aktörer i Sverige (Veolia och BluTag), Italien
(Italo-NTV på det italienska järnvägsnätet för höghastighetstrafik), Tjeckien
(LeoExpress och Regiojet, båda på linjen Prag–Ostrava) och Österrike (Westbahn
på linjen Wien–Salzburg). Ett antal företag har tillkännagivit sina
intentioner att starta inhemsk kommersiell trafik i flera medlemsstater. MTR,
som ingår i den stora MTR-koncernen som är baserad i Hongkong, har
tillkännagivit att bolaget avser att starta ny trafik på linjen
Stockholm–Göteborg. Leo Express/DLA har ansökt om tillträde till linjerna
Warszawa–Krakow/Katowice och Warszawa–Szczecin, men ansökan avslogs av
administrativa skäl[80]. Källa: Bidrag från medlemsstater via RMMS,
kompletterat med egna beräkningar baserade på UIC, CER och årsredovisningar.
Bilaga 19 till arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186.
* Alla nya aktörer tycks vara
regionala nya aktörer.
** Inga uppgifter för Sverige. 5.7. Persontrafik – internationell
trafik Thello, ett samriskföretag som ägs av Veolia
och Trenitalia och kör nattrafik mellan Paris och Venedig, är den enda nya
aktören inom internationell trafik. DB har angett sin intention att konkurrera
med Eurostar på linjen Bryssel–London (med start i Frankfurt). Thello har även
ansökt om ett belgiskt tillstånd och staden Haag tycks ha undertecknat ett
avtal med DB Arriva om en länk till Bryssel. Slutligen erbjuder nu SNCF och
Renfe, tack var öppnandet av höghastighetslinjen Frankrike–Spanien, trafik på
sträckorna Paris–Barcelona och Madrid–Marseille. 6. Hinder
för en effektivare järnvägstrafik Kommissionen har
identifierat bristen på öppning av de inhemska marknaderna för persontrafik
(som står för 94 % av alla passagerarkilometer) för konkurrens och det
faktum att infrastrukturförvaltarna inte har tillräckliga verktyg till sitt
förfogande som de två huvudsakliga hindren för marknadstillträde – som krävs
för att uppnå ett fullt fungerande gemensamt europeiskt järnvägsområde. Den 30
januari 2013 antog kommissionen förslaget om ett fjärde järnvägspaket, som
innebär en ändring av direktiv 2012/34/EU och förordning (EG) nr 1370/2007 om
kollektivtrafik på järnväg och väg[81],
i syfte att uppnå dessa mål. 7. Slutsatser Bedömningarna i denna rapport
bekräftar den analys som gjordes av kommissionen när den lämnade in förslaget
om ett fjärde järnvägspaket: det finns stort utrymme för förbättring av
kundernas tillfredsställdhet med järnvägstrafiken, många
höghastighetsinfrastrukturer är underutnyttjade (och användningen skulle kunna
öka genom öppet tillträde) och det är nödvändigt att se till att de betydande
offentliga medel som läggs ned på järnvägen (cirka 36 miljarder euro i stöd
till infrastruktur och allmän trafikplikt) används på ett effektivt sätt så att
sektorn får en långsiktig livskraft även i händelse av begränsade offentliga
finanser. Dessutom bekräftar bedömningarna i denna rapport att det finns ett
behov av att anta flera genomförandeåtgärder inom ramarna för direktiv
2012/34/EU (direkta kostnader, ekonomisk jämvikt för allmän trafikplikt,
RMMS-statistik, mall för tillstånd etc.). Det framgår även att åtgärder för
att förbättra tillgängligheten för personer med funktionsnedsättningar eller
nedsatt rörlighet förmodligen har en positiv påverkan på antalet resenärer
överhuvudtaget. Färdigställandet av korridorer för godstrafik på järnväg kan
hjälpa till att öka godstrafikens genomsnittliga transportavstånd (vilket gör
järnvägen mer kostnadseffektiv och därigenom mer konkurrenskraftig). Slutligen talar
dessutom resultaten i denna rapport även för ett forsknings- och innovationsprogram
inom ”Shift2Rail” för att förbättra järnvägstjänsternas kvalitet, minska
järnvägstransporternas livscykelkostnader och generellt öka tillförlitligheten
inom järnvägens olika marknadssegment, vilket innefattar godstrafik på järnväg
(som måste kunna färdas med större lätthet genom Europa och transportera
produkter med högre mervärde). [41] Resultatindikatorn för marknaden, som är en av
indikatorerna i resultattavlan för konsumentmarknaderna, är ett sammansatt
index som tar hänsyn till fyra nyckelaspekter av konsumenternas erfarenligheter
(hur lätt det är att jämföra varor och tjänster, konsumenternas förtroende för
att återförsäljare/leverantörer följer konsumentskyddsbestämmelserna,
erfarenligheter av problem och allmän kundnöjdhet). [42] EUT L 315, 3.12.2007, s. 14. [43] Resultattavlan för konsumentmarknaderna 2012,
s. 27. Genomsnittet för den inre marknaden är: 9 % för betygen 0–4
och 37 % för betygen 5–7 (för järnvägen är det senare värdet 40 %). [44] För närmare information, se även bilaga 12 till arbetsdokumentet
från kommissionens avdelningar SWD(2014) 186. [45] Flash Eurobarometer-undersökningen om järnvägstjänsters
kvalitet som genomfördes 2013 var en uppföljning av en liknande undersökning
från 2011 – med den skillnaden att Flash Eurobarometer-undersökningen 2011 inte
omfattade pendeltågstrafik. Därigenom kan jämförelser mellan de båda
undersökningarna bara göras för nationell, internationell och regional
(konventionell) trafik. [46] Idem. [47] Resultattavla för konsumentmarknaderna 2012,
s. 24. [48] Se bilaga 12 till arbetsdokumentet från kommissionens
avdelningar SWD [REF!!!]. [49] Även om fokus ligger på turtäthet spelar även andra
tidsrelaterade parametrar en viktig roll i resenärernas beslut, som väntetid,
avstånd till stationen, restid i fordonet, byten etc. [50] Dvs. svarande som är ganska eller mycket missnöjda med
punktligheten och tillförlitligheten. Svarande utan åsikt räknas inte med. [51] Det finns inga uppgifter för Irland, Tjeckien och Estland. [52] UIRR, Road-Rail Combined Transport: new developments
and best practices, 55. Session of the UNECE
Working Party on Intermodal Transport and Logistics, 6–7 november 2011 (ej översatt till svenska), som finns tillgänglig på www.unece.org. Dessa uppgifter verkar bekräftas
av CER (2013), Rail Freight Status Report 2013 (ej översatt till
svenska), där mindre än 70 % av godstågen anges ha anlänt inom 15 minuter
från den angivna ankomsttiden under perioden 2008–2012. [53] 17,8 miljarder euro 2011 (inga uppgifter för Slovenien och
Finland) och 18,4 miljarder euro 2012 (inga uppgifter för Nederländerna). [54] Det ”offentliga nettostödet” för ett pendeltåg på 140 ton
i Frankrike uppskattas till endast 7,1 euro per tågkilometer, eftersom 10,9
euro per tågkilometer går till att betala avgifter för tillträde till
järnvägsspår. [55] Det ”offentliga nettostödet” för ett pendeltåg på 140 ton
i Tyskland uppskattas till endast 4,8 euro per tågkilometer (efter avdrag för
avgifter för tillträde till järnvägsspår). [56] Hur många avtal som upphandlas i en medlemsstat beror även
på avtalens storlek. Det finns bara 19 franchiseavtal i Storbritannien, medan
det enligt Mofair-rapporten finns minst 31 järnvägsföretag som innehar ett
eller flera avtal om allmän trafik i Tyskland. [57] Meddelanden om upphandling har tolkats som uppmaningar
till anbudsgivning och inte bara som meddelanden för ökad öppenhet (för vilket
meddelanden om frivillig förhandsinsyn eller meddelanden om tilldelning av
avtal passar bäst). [58] Enligt det tyska RMMS-frågeformuläret upphandlades 49
avtal om allmän trafik under perioden 2009–2011, medan 45 avtal om allmän
trafik offentliggjordes i EUT/TED under samma period. [59] I fråga om järnvägssektorn har antalet meddelanden om
tilldelning av avtal för förhandlade och påskyndande förfaranden utan
föregående publicering och meddelanden om frivillig förhandsinsyn dubblerats
sedan 2009: det skedde i genomsnitt 12 publiceringar under åren 2006–2009 och
22 under åren 2010–2012. [60] Sociala kriterier, om sådana används, grupperas
statistiskt under detta kriterium för tilldelning. [61] CER-ETF (2012), Social Aspects and the protection of
staff in case of change of railway operator: the current situation (ej
översatt till svenska), s. 66–67. I vissa
medlemsstater finns det bestämmelser om överföring av personal för stadstrafik
(vilket förklarar varför vissa medlemsstater som inte har öppnat sin allmänna
trafikplikt för upphandling är listade). [62] Franchiseavtal är brittiska avtal om allmän trafik. [63] Dessa
antaganden har huvudsakligen baserats på CER (2010) Public service rail
transport in the European Union: an overview (ej översatt till svenska). [64] Bundesgerichtshof Beschluss X ZB4/10 vom 8. Februar 2011
S-Bahn Verkehr Rhein/Ruhr. [65] Railway Gazette (2013), Czech passenger market
opening in sight (ej översatt till svenska), 17.10.2013. [66] Resultattavla för den inre marknaden:
http://ec.europa.eu/internal_market/scoreboard/ [67] På grund av det begränsade antalet järnvägsdirektiv (15
stycken) jämfört med direktiven för den inre marknaden (över 1 500 stycken)
skiljer sig metoderna för beräkning av genomsnittliga förseningar i
införlivandet åt. Medan det för resultattavlan för den inre marknaden är de
genomsnittliga förseningarna vid brytdatumen varje år som beräknas, visar
statistiken för järnvägsområdet den genomsnittliga ”nettoförseningen” för de 15
järnvägsdirektiven (dvs. mellan slutet på införlivandeperioden och det faktiska
meddelandet från medlemsstaten). I diagrammet anges därför snarare en generell
trend än statistiskt baserade exakta värden. Källor: Resultattavla för den inre
marknaden nr 12, 14a, 15, 16, 20, 21, 22, 23 och 24. Indikatorn visar bara
direktiv som inte har införlivats i tid (i ett fall hade ingen medlemsstat
införlivat direktivet, men i det fallet drogs det ej införlivade direktivet
tillbaka under tiden). [68] Åtminstone 63 100 personer till arbetar med
järnvägens serviceanläggningar – men uppgifterna är än så länge inte
tillräckligt tillförlitliga för att kunna ge en bedömning av situationen i hela
EU. [69] Om inte annat anges kommer alla uppgifter i detta avsnitt
från International Railway Statistics för 2010, som publicerats av UIC
(Internationella järnvägsunionen). Där saknas fullständiga datamängder för
Irland, Danmark, Storbritannien och Sverige och dessa medlemsstater har därför
inte kunnat tas med i studierna av åldersstruktur och tjänstgöringstid. I fråga
om könsstrukturer har uppgifter kunnat hämtas från Eurostat för Sverige och
Storbritannien, men inte för Irland och Danmark. Dessa båda medlemsstater är
därför helt uteslutna från detta avsnitt. Dessutom avviker UIC-datamängderna
för vissa medlemsstater avsevärt från uppgifterna i RMMS-frågeformulären som
fyllts i direkt av medlemsstaterna och skickats till Europeiska kommissionen. För
dessa medlemsstater bör de indikatorer som utvecklas i detta avsnitt tolkas med
försiktighet. De berörda medlemsstaterna är: Tyskland (DB Schenker ingår i
UIC-statistiken), Nederländerna (infrastrukturförvaltaren ProRail är
inte med i UIC-statistiken), Österrike, Belgien, Polen och Rumänien (ofullständiga
UIC-datamängder). [70] CER (2014), Results of the 2013 questionnaire on the
development of women employment in the railway sector in Europe (ej
översatt till svenska), publicerad 20.1.2014. Undersökningen
genomfördes genom ett samarbete mellan arbetsmarknadens parter inom den
europeiska järnvägssektorn: arbetsgivare (järnvägsföretag representerade av
CER, Europeiska järnvägsgemenskapen) och arbetstagare (representerade av ETF,
Europeiska transportarbetarfederationen). [71] Employment and industrial relations in the railway
sector (ej översatt till svenska), en studie från Europeiska institutet för
förbättring av levnads- och arbetsvillkor, 2012. [72] Det första TEN-beslutet fattades
1996. [73] Uppgifter om
trafiken på TEN-infrastruktur och, i de flesta fall, även på annan
infrastruktur samlas in av Eurostat i enlighet med bilaga G till förordning
(EG) nr 91/2003 vart femte år (2005 och 2010 – uppgifterna för 2010 har nyligen
släppts). Uppgifter saknas för Belgien och Grekland för 2010 och uppgifter
samlades inte in för Bulgarien och Rumänien 2005 eftersom dessa stater ännu
inte var medlemsstater då. [74] 30 000 i
vardera segmentriktningen – därigenom sammanlagt 60 000 tåg i båda
riktningarna. [75] Uppgifter för
2010 finns inte tillgängliga för Antwerpen. [76] UIC (2012): 2012 Report on Combined transport in Europe
(ej översatt till svenska), december 2012, s. 80. [77] Som anges i
avsnittet om tjänsternas kvalitet finns det fortfarande utrymme för tätare
höghastighetstrafik (förutom i Frankrike). [78] Svenska järnvägsföretag för
godstrafik har identifierat Köpenhamn, med 180 000 tåg per år, som en
betydelsefull och problematisk knutpunkt. I Tyskland skedde de största
ökningarna av avgifterna för tillträde till järnvägsspår på regionala linjer. [79] Med tanke på
att sektorn för godstrafik inte har någon allmän trafikplikt och rättsligt sett
är helt öppen, ger parametern ”andra järnvägsföretag än det största
järnvägsföretaget” en god uppskattning av i vilken grad nya aktörer har kommit
in på marknaden (eftersom det ledande järnvägsföretaget på marknaden nästan
alltid är den etablerade aktören). I Storbritannien kan det, efter avvecklingen
av British Rail, hävdas att alla järnvägsföretag som arbetar med godstrafik är
nya aktörer. [80] PKP PLK rejects Leo Express access bid, International
Rail Journal, 22.7.2013. Det verkar som om ansökan
avslogs eftersom tillsynsmyndigheten inte hade tillfrågats om vilka
konsekvenser denna trafik skulle få på den allmänna trafikpliktens ekonomiska
jämvikt. [81] EUT L 315, 3.12.2007, s. 1.