52014DC0154

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

Ett öppet och säkert EU

Inledning

Under de fem senaste åren har politiken utvecklats till förmån för ett öppnare och säkrare Europa. I juni 2014 kommer Europeiska rådet att utarbeta strategiska riktlinjer för den vidare utvecklingen av området med frihet, säkerhet och rättvisa.

Eftersom gemensamma utmaningar kräver gemensamma europeiska insatser kommer rådet att kunna bygga vidare på de väsentliga framsteg som gjorts sedan Stockholmsprogrammets ambitiösa mål fastställdes 2009. Sedan dess har vi slutligen enats om ett gemensamt europeiskt asylsystem och bättre mottagningsformer för de som behöver internationellt skydd. Schengenområdet - som är en av Europaprojektets mest populära framgångar – har stärkts. Vägarna för laglig invandring har förbättrats och villkoren för inresa och vistelse har förtydligats och vi har nu gemensamma ramar för migranters rättigheter. Den gemensamma viseringspolitiken har omarbetats kraftigt, vilket har gjort det lättare för resenärer med ärligt uppsåt att resa in till EU och därmed bidra till unionens ekonomiska tillväxt. Flera länder har avskaffat sina krav på visering.

På säkerhetsområdet ger lagstiftning och konkret samarbete gemensamma verktyg för att skydda europeiska samhällen och ekonomier från grov organiserad brottslighet. Ett ökat samarbete om rättstillämpningen har varit avgörande för att bemöta gemensamma hot såsom människosmuggling, terrorism, it-brott och korruption.

En ram för EU:s politik för invandring och asyl har inrättats vilket ger EU möjlighet att bedriva omfattande samverkan med sina grannländer och andra länder och bidra till FN:s och övriga staters pågående arbete med insatser avseende migration och utveckling.

De framsteg som gjorts sedan Stockholmsprogrammet antogs är väsentliga, men det betyder förstås inte att arbetet är slutfört. Det finns mycket kvar att göra för att gällande bestämmelser ska genomföras och tillämpas fullt ut. Asyllagstiftningen måste genomföras på ett konsekvent sätt. Den rättsliga ramen för en gemensam migrationspolitik behöver fortfarande kompletteras och större ansträngningar krävs när det gäller integration. Vi bör ta itu med säkerhetsfrågor och det står klart att vi bör öka samarbetet mellan medlemsstaternas rättstillämpande myndigheter och EU:s organ. Politikcykeln bör även omfatta tillsyn och utvärderingen av hur effektiv lagstiftningen och politiken är.

EU och dess medlemsstater kommer även att ställas inför nya utmaningar. Europa är en del av en globaliserad och hopkopplad värld där rörligheten mellan länderna väntas öka. Allt fler människor vill komma till Europa – en del bara tillfälligt, till exempel turister, studenter och tjänsteleverantörer medan andra planerar en mer varaktig vistelse för att arbeta eller söka internationellt skydd. EU kommer att ställas inför demografiska förändringar, urbanisering, samhällen med allt mer mångfald och brist på arbetskraft. Då är det viktigt att vi klarar av att maximera de fördelar som politiken för inrikes frågor kan ge, för att skapa ekonomisk tillväxt och attrahera människor med rätt kompetens, och människor som i legitima syften vill resa till Europa.

Europa kommer också att behöva möta följderna av instabilitet i många delar av världen och i synnerhet i de närmaste grannländerna. Händelser som den arabiska våren och krisen i Syrien kräver lämpliga och samordnade svar på blandade migrationsflöden och ytterligare ansträngningar kommer att behövas för att i framtiden undvika fler tragedier i Medelhavsområdet.

Tekniken utvecklas snabbt och ger nya möjligheter till ekonomisk tillväxt och ändrar samtidigt i grunden på vilket sätt människor umgås och relaterar till varandra. Dessa förändringar medför också nya utmaningar i fråga om säkerheten. It-brottsligheten är allt mer bekymmersam, människosmugglingen blir alltmer sofistikerad, den gränsöverskridande brottsligheten uppträder i nya former och terrorismen fortsätter att hota säkerheten. Vi måste ta de tekniska innovationerna och vetenskapen till hjälp eftersom de kan hjälpa oss att hantera dessa risker. EU kommer även fortsättningsvis att behöva uppbåda de verktyg som krävs för beredskap i säkerhetsfrågor och motståndskraft, bland annat med hjälp av Horisont-2020-programmet för forskning och utveckling.

I en allt mer sammanflätad värld bör de inrikes frågorna beaktas i EU:s övergripande externa åtgärder, genom en stärkt dialog och ett bättre samarbete med tredjeland. Samstämmighet och konsekvens med de externa åtgärderna kommer att göra det lättare att föregripa utmaningar, uppnå EU:s målsättningar, främja unionens värderingar och leva upp till dess internationella åtaganden i fråga om mänskliga rättigheter.

Denna strategiska planering görs i efterdyningarna av en ekonomisk och social kris som präglat Europa, med fortsatt hög arbetslöshet som gjort våra samhällen mer sårbara och utsatta för främlingsfientlighet. Vissa den situationen måste de politiska beslutsfattarna vissa prov på handlingsförmåga för att säkerställa ett öppet och säkert Europa där de grundläggande rättigheterna garanteras enlighet med europeiska unionens stadga för de grundläggande rättigheterna, som ska följas av alla EU-institutioner när de antar och genomför lagstiftning liksom av alla medlemsstater när de genomföra unionslagstiftningen. Politiken för inrikes frågor främjar och skyddar unionens värderingar, ger medborgarna möjlighet att leva sina liv säkert och tryggt, och dra nytta av mångfalden i våra samhällen.

Vid utarbetandet av detta meddelande hörde kommissionen en rad olika aktörer och berörda att parter, i synnerhet i samband med konferensen ˮOpen and Safe Europe: What's next?ˮ den 29 och 30 januari 2014 och genom en remiss som fick många svar. Den framtida politiken diskuterades även i Europaparlamentet, rådet, regionkommittén samt styrelserna för EU:s organ.

Debatten om politiken för inrikes frågor måste bygga på fakta. Därför lägger kommissionen fram statistik som är relevant för utvärderingen i det arbetsdokument från kommissionens avdelningar som åtföljer det här meddelandet.

Politiska prioriteringar

1. En effektiv migrations- och mobilitetspolitik

EU:s produktivitet och därmed den ekonomiska återhämtningen försvåras av demografiska förändringar, i synnerhet den krympande arbetskraften i Europa och väsentliga kompetensbrister på vissa områden (främst ingenjörskonst, it och hälsovård). Den ökande globala konkurrensen om kompetens och talang påverkar många medlemsstaters arbetsmarknad och kommer att vara avgörande för Europas ekonomiska välfärd under det kommande decenniet.

Under de senaste 15 åren har EU tillämpat en sektorsbunden hantering av den lagliga invandringen. Detta har lett till en gemensam rättslig ram som reglerar resandet för vissa personkategorier, ger rättigheter och ingriper mot överträdelser. Det har också lett till gemensamma åtaganden från medlemsstaterna i fråga om integration och återvändande. Men det är nu dags att konsolidera detta i en mer konsekvent gemensam migrationspolitik för EU som även tar hänsyn till de kort- och långsiktiga ekonomiska behoven.

1.1. Maximera fördelarna med migration och integration

Europa behöver en välskött migrationspolitik som effektivt bidrar till förverkligandet av Europa 2020-strategin för smart och hållbar tillväxt för alla. Europa måste kunna dra till sig unga talanger och konkurrera globalt. Det är viktigt att skapa synergier med andra politikområden. EU bör till exempel se över samstämmigheten mellan politiken för migration och sysselsättning, utbildning, utveckling och handel och underlätta rörlighet under kort tid för högkvalificerade arbetstagare som tillhandahåller tjänster. Att dra till sig och behålla utländska studenter och att främja utbildningen av migranter som lagligen uppehåller sig inom unionen kommer att bidra till att säkra den framtida tillgången till den kompetens som EU:s arbetsmarknad kräver.

För att urskilja vilka ekonomiska sektorer och yrken som har svårigheter att rekrytera eller hitta kompetent arbetskraft bör en gemensam behovsbedömning göras med hjälp av en strukturerad dialog mellan medlemsstaterna, näringslivet och arbetstagarorganisationerna om behovet av arbetskraftsinvandring och handelsrelaterad rörlighet. Även om medlemsstaterna kan ha olika behov skulle en samordningsplattform på EU-nivå vara bra för att se till att migrationen och den fria rörligheten påverkar EU:s ekonomi på ett positivt sätt.

Samtidigt behövs åtgärder för att dra största möjliga nytta av potentialen hos migranter som redan vistas lagligen i medlemsstaterna, eftersom sysselsättningen i denna grupp ligger långt under genomsnittet och många drabbas av social utslagning. Dagens system för jobbmatchning, som Eures och kompetenskartan Job Skills Panorama bör förbättras och utvidgas till att även omfatta tredjelandsmedborgare. Åtgärder som vidtas före avresan kan hjälpa migranterna att få information, utbildning eller erkännande av meriter – men detta bör inte betraktas som ett villkor för inresa till EU. Egenföretagandet bland migranternas bör underlättas genom stabila uppehållstillstånd och lätt tillgång till information och nätverk.

Ytterligare insatser kommer att behövas i fråga omöverföring av pensionsrättigheter och sociala rättigheter, till exempel för att migrerande arbetstagare lättare ska kunna överföra sina intjänade pensionsrättigheter mellan olika sektorer och länder, däribland tredjeland, på samma sätt som unionsmedborgarna.

För att dra till sig kompetens bör EU ytterligare främja och öka erkännandet av examensbevis och yrkeserfarenhet från utlandet. Detta kommer också att göra det möjligt att bättre använda kunskaper och meriter hos migranter som olagligen uppehåller sig i unionen. EU kan också inleda en öppen diskussion med sina internationella samarbetsparter i frågan. Som ett led i åtgärderna för att göra EU till en attraktiv destination bör studerande och forskare snabbare och lättare beviljas viseringar.

EU:s gällande regler om migranters inresa och rättigheter måste tillämpas på ett effektivt och samstämmigt sätt av alla medlemsstater. En utvärdering av gällande lagstiftning om laglig invandring skulle kunna göra det möjligt att spåra svagheter, förbättra konsekvensen och bedöma verkningarna av den befintliga rättsliga ramen. Ytterligare åtgärder kan vidtas för att kodifiera och harmonisera de grundkrav som ställs i samband med inresa, samt i fråga om tredjelandsmedborgarnas rättigheter. Detta skulle innebära ett framsteg på vägen mot ett ”inre område för migration”, som skulle underlätta tredjelandsmedborgarnas rörlighet inom EU, även med hjälp av ömsesidigt erkännande av nationella tillstånd.

Europa är ett mångfasetterat samhälle där integration fortfarande innebär en utmaning. För att öka den sociala sammanhållningen och dra full nytta av migrationens fördelar är det dags att öka ansträngningarna med att i praktiken integrera migranterna på arbetsmarknaden och i mottagarlandet i allmänhet. I detta arbete bör särskild uppmärksamhet ägnas åt jämställdheten och den stora arbetslösheten bland migrerande kvinnor. Rättvis behandling och ett icke diskriminerande tillträde till arbetsmarknaden bör säkerställas. Migranter som är särskilt utsatta, i synnerhet kvinnor, unga migranter och ensamkommande barn bör få målriktat stöd. En hantering som fokuserar på barnets bästa bör tillämpas i praktiken i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter. Med avstamp i de tidigare insatserna för integration kan vi identifiera framgångsrika politiska metoder och sprida goda metoder. Ytterligare arbete behövs i fråga om kapacitetsuppbyggnad och samarbete med lokala och regionala myndigheter, som står i första ledet i integrationsarbetet.

1.2. En trovärdig hantering av irreguljär migration och återvändandepolitik

Att förebygga och minska irreguljär migration är en viktig del av all välhanterad migrationspolitik. Flera olika åtgärder måste kombineras för att vi ska kunna minska den irreguljära migrationen. Irreguljär migration är ofta kopplad till människosmuggling och människohandel där en pådrivande faktor är efterfrågan från arbetsgivare som erbjuder svartjobb. Samarbete med ursprungsländer och transiteringsländer är mycket viktigt och bör ingå som en central del av EU:s externa åtgärder, däribland utvecklingssamarbetet.

En ingående utvärdering av gällande bestämmelser om människosmuggling behövs och en ny omfattande EU-strategi skulle kunna dra bättre nytta av befintliga verktyg, komma åt efterfrågan på irreguljär migration och hantera de brottsligor som är inblandade. Mer förebyggande åtgärder, däribland informationskampanjer i ursprungs- och transiteringsländerna, bör vidtas för att uppmärksamma allmänheten på den irreguljära migrationens risker.

Unionen kommer att fortsätta prioritera arbetet med frivilligt återvändande och man bör även överväga EU-åtgärder för stöd till frivilligt återvändande och återanpassning som kan genomföras i nära samarbete med ursprungsländer, internationella organisationer och icke-statliga organisationer.

Samtidigt bör EU fortsätta samarbeta med tredjeland om full tillämpning av befintliga skyldigheter i fråga om återtagande som fastställts i internationella med tredjeland och som ska se till att tredjelandsmedborgare som inte har laglig rätt att stanna i EU faktiskt återvänder. Möjligheten att ingå nya återtagandeavtal med andra framträdande ursprungsländer kan övervägas, samtidigt som man till fullo utnyttjar de möjligheter som EU:s externa åtgärder erbjuder. EU bör fortsätta verkställa återsändanden som bygger på gemensamma normer för ett varaktigt och humant återvändande, med respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och den enskilda individens värdighet.

2. Schengen, visering och de yttre gränserna

2.1. Schengen

Inrättandet av Schengenområdet, som gör det möjligt att resa utan gränskontroller, är en av grundstenarna i Europatanken. Varje år gör unionsmedborgarna över 1,25 miljarder resor i hela Europa utan hinder vid unionens inre gränser för turism, arbete eller för att besöka släkt och vänner. Den fria rörligheten inte bara populär hos allmänheten utan medför också om stora fördelar för den europeiska ekonomin. Arbetet med Schengenområdet bör slutföras. En hög prioritering är att konkret genomföra de nyligen avtalade förändringarna i Schengens styrelsesätt. Detta bör bidra till att öka det ömsesidiga förtroende mellan Schengenländerna, förebygga missbruk och underlätta för unionen att hantera situationer där en medlemsstat inte fullgör sina skyldigheter att kontrollera sin del av den yttre gränsen.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt hur väl Schengens informationssystem (SIS II) fungerar för att värna om säkerheten och den fria rörligheten för personer. Detta är en central uppgift för Europeiska byrån för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa (EU-LISA) som inrättades 2012. Förutom att hantera den faktiska driften av både dagens och framtidens it-system på politikområdet inrikes frågor bör EU-LISA under kommande år försöka åstadkomma synergier mellan de EU-organ som också hanterar it-säkerhet och utvecklingen på området.

2.2. Förbättra genomförandet av den gemensamma viseringspolitiken

Viseringspolitikens mål bör vara att underlätta möjligheterna att resa med ärligt uppsåt och göra Schengenområdet mer attraktivt för tredjelandsmedborgare, samtidigt som man slår vakt om en god säkerhet. Det ligger i unionens intresse att vara öppen för besökare som bidrar till den ekonomiska tillväxten. Det är dags att komplettera den gemensamma viseringspolitiken genom att se över Schengenkodexen om viseringar för att öka samstämmigheten i hur Schengenviseringar handläggs av medlemsstaterna och fullgöra det internationella genomförandet av informationssystemet för viseringar (VIS). Man skulle kunna överväga att övergå till ett system som i högre grad bygger på bedömningar av individer än av medborgarskap, efter en utvärdering av vilka effekter en sådan politik skulle kunna få.

Vi bör fortsätta främja lokalt konsulärt samarbete och informationsutbyte för att garantera mer harmoniserade och snabbare viseringsbeslut. Vi bör främja inrättandet av viseringscentrum för Schengen så att vi ökar och rationaliserar medlemsstaternas närvaro i tredjeland i samband med inlämnande och beslut om viseringsansökningar.

En smart viseringspolitik bör även omfatta en regelbunden översyn av förteckningen över de länder vars medborgare behöver visum. För att underlätta ett närmare samarbete mellan EU och dess partnerländer och öka kontakterna mellan folken bör avtal om förenklade viseringsförfaranden övervägas om viseringslättnader ännu inte är realistisk möjlighet. Dagens praxis att ingå återtagandeavtal samtidigt som avtal om förenklade viseringsförfaranden har visat sig användbar och bör behållas i framtiden.

2.3. Integrerad förvaltning av de yttre gränserna

Under åren har väsentliga framsteg gjorts på vägen mot en integrerad förvaltning av de yttre gränserna. Tack vare det ändrade uppdraget har Frontex fått en större roll att spela, och kan erbjuda bättre stöd till medlemsstater i samband med gemensamma insatser samt ökat samarbete med tredjeland. Eurosur kommer att stärka samarbete mellan medlemsstaterna och Frontex, vilket bidrar till förvaltningen av de yttre gränserna och hjälper till att rädda människoliv, i synnerhet i Medelhavet. I enlighet med EU:s strategi för sjöfartsskydd bör även samarbetet mellan aktörerna på sjöfartsområdet fortsätta.

Men EU måste börja använda modernare och mer effektiva metoder för gränsförvaltning med den senaste tekniken med tanke på att allt fler människor kommer till EU och att ytterligare ökning väntas, i synnerhet av människor som kommer via flyg. Tillgången till Europa bör underlättas för resande med ärligt uppsåt samtidigt som man stärker säkerheten vid gränserna. Därför bör vi prioritera genomförandet av paketet för smarta gränser som består dels av ett system för in- och utresa, dels av programmet för registrerade resenärer. Nya metoder för en effektiv gränsförvaltning kan övervägas med hänsyn till genomförbarhetsstudien av förslaget om att inrätta ett europeiskt system av gränsbevakningstjänstemän.

3. Det gemensamma Europeiska asylsystemet i praktiken

Under kommande år kan EU med tanke på de möjliga ökningarna av antalet asylsökande, ställas inför stora utmaningar när gäller att erbjuda internationellt skydd. Komplexa och blandade migrationsflöden lägger press på medlemsstaternas mottagningskapacitet när det gäller att behandla asylansökaningar eller ta emot och ta hand om särskilt utsatta grupper samt integrera de som beviljats internationellt skydd.

3.1. Konsolidering av det gemensamma Europeiska asylsystemet (Ceas)

Lagstiftningen om det gemensamma Europeiska asylsystemet (Ceas) har nu antagits. Detta underlättar tillgången till asyl för de som behöver internationellt skydd, bättre mottagningsvillkor och snabbare och mer tillförlitliga beslut i asylärenden. Men det är viktigt att bestämmelserna genomförs på ett verkningsfullt och konsekvent sätt, så att medlemsstaterna kan leva upp till utmaningarna i samband med beviljande av internationellt skydd.

Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo) kommer att ha en central uppgift i detta arbete, och kan bidra till att förbättra kvaliteten på asylprövningarna och harmonisera praxis inom EU även genom att bevaka kvaliteten på besluten i asylärenden och slå samman medlemsstaternas landinformation.

Nya bestämmelser om ömsesidigt erkännande av beslut i asylärenden som fattats i andra medlemsstater och en ram för att kunna överföra rätten till skydd bör utvecklas i enlighet med fördragets mål att inrätta en enhetlig status som gäller inom hela EU. Detta skulle undanröja hinder för rörlighet inom EU och underlätta överföringen av skyddsrelaterade förmåner över de inre gränserna.

3.2. Ansvarstagande och solidaritet

Ansvarstagande och solidaritet måste gå hand i hand. Detta innebär å ena sidan att medlemsstaterna till fullo måste fullgöra sina skyldigheter enligt unionens regelverk och å andra sidan att medlemsstaterna bör stödja andra medlemsstater som tillfälligt ställs inför högt tryck på sitt asylsystem.

Omplacering av personer som åtnjuter internationellt skydd, vilket på senare år har styrts från Malta, är en form av solidaritet som bör öka. En ny form av solidaritet som kan utvecklas under kommande år är gemensam behandling av asylansökningar. Man kan även undersöka möjligheterna att gå samman om mottagningsplatser i krissituationer, så att enskilda länder inte ställs inför överbeläggning medan andra har överskottskapacitet. Andra sätt att åstadkomma en jämnare fördelning av ansvaret mellan medlemsstaterna bör övervägas i framtiden.

3.3. Krisförebyggande insatser och krishantering

En mekanism för tidig varning, beredskap och krishantering har nu förankrats i Dublinförordningen. Ett korrekt genomförande av dessa olika faser kommer att kräva ett ökat informationsflöde från medlemsstaterna till kommissionen och Europeiska stödkontoret för asylfrågor om den aktuella situationen och eventuella brister som skulle kunna leda till en kris. Detta innebär att mer uppgifter måste samlas in och en riskanalys göras utifrån den information som inkommer från medlemsstaterna, EU:s delegationer, EU:s kontor, internationella organisationer och andra källor. Brister i medlemsstaternas asylsystem bör undvikas genom förebyggande åtgärder och beredskapsplaner.

För att öka unionens beredskap att hantera omfattande flyktingströmmar bör det befintliga regelverket om tillfälligt skydd utvärderas och vid behov ändras för att göra det till ett mer praktiskt och flexibelt verktyg.

3.4. Externa utmaningar och lagliga vägar för att söka asyl i Europeiska unionen

En integrerad del i EU:s externa åtgärder bör vara att i högre grad verka för höga skyddsnormer i transiterings- och ursprungsländer för att minska antalet människor som företar riskfyllda resor genom Sahara, över Medelhavet eller på andra vägar i hopp om att nå fram till Europa.

Det är nödvändigt att utvidga befintliga regionala skyddsprogram, såsom Nordafrika och Afrikas horn, samt bedöma behovet av att inrätta nya. De regionala skyddsprogrammen bör lägga större vikt vid att stärka de nationella myndigheternas kapacitet att hantera fördrivna personer, däribland kapaciteten att ta emot internationellt bistånd och främja flyktingarnas positiva inverkan på lokal nivå.

EU bör eftersträva en bättre ordning när personer som har välgrundade skäl att söka internationellt skydd anländer, för att därmed minska utrymmet för människosmuggling och mänskliga tragedier.

Med hjälp av ny finansiering bör EU i nära samarbete med utvecklingsinsatserna öka arbetet med vidarebosättning, som kan erbjuda långsiktiga lösningar för människor som av FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) bedömts behöva internationellt skydd. EU:s resultat i fråga om vidarebosättning är hittills relativt blygsamma. Det är fortfarande i utvecklingsländerna som den största delen av världens flyktingar befinner sig. Alla 28 medlemsstater bör visa prov på större solidaritet med mottagarländerna i tredje världen genom att delta i arbetet med vidarebosättning och axla en större del av ansvaret.

Förfaranden för skyddad inresa– som ger människor möjlighet att begära internationellt skydd utan att först med fara för eget liv resa till EU:s gränser – kan komplettera arbetet med vidarebosättning, och inledas med en samordnad hantering av viseringar som beviljas av humanitära skäl och gemensamma riktlinjer. En möjlighet skulle vara att göra en genomförbarhetsstudie av möjligheterna att gemensamt behandla ansökningar om skydd som lämnas in utanför EU, utan att föregripa den befintliga rätten att söka asyl i EU.

4. En starkare övergripande strategi för migration och rörlighet

De åtgärder som vidtas för att garantera frihet, säkerhet och rättvisa i Europa påverkas också av händelser och utvecklingen utanför EU. Politiska förändringar och instabilitet, större skillnader i välstånd och klimatförändringen är pådrivande faktorer både för frivillig rörlighet i större skala och fördrivning av personer som leder till tryck på EU:s yttre gränser. EU måste samverka mer effektivt med sina grannländer både i öster och söder, och länder som ligger längre bort för att komma tillrätta med de bakomliggande orsaker som driver på irreguljär eller ofrivillig migration. Därför bör EU fortsätta bistå ursprungs- och transiteringsländerna det öka deras kapacitet att förebygga irreguljär migration, smuggling av migranter och övrig människosmuggling, förbättra gränsförvaltningen, kapaciteten att hantera asylansökningar samt mottagningskapaciteten.

EU måste stärka partnerskapet med tredjeland i fråga om migration och rörlighet, för att till fullo utnyttja fördelarna med de rättsliga ramar och bestämmelser som infördes genom den övergripande strategin för migration och rörlighet. I synnerhet kan partnerskap för rörlighet bidra till hanteringen av brist på arbetskraft och kompetens i Europa och underlätta handelsrelaterad rörlighet. Även dialoger om viseringslättnader och underlättat utfärdande av korttidsviseringar kan bidra till att sporra den ekonomiska tillväxten i EU och främja utvecklingen i tredjeland.

Därför det viktigt att vi prioriterar målet att låta den övergripande strategin för migration och rörlighet få större verkan i tredjeland. Frågeställningar och prioriteringar som görs på området yttre förbindelser bör återspeglas på lämpligt sätt i målsättningarna och åtgärderna. Samarbete mellan de olika aktörerna är absolut avgörande. Kapaciteten vid Europeiska utrikestjänsten och EU:s delegationer bör utnyttjas till fullo för att säkra effektiviteten och samstämmigheten i EU:s åtgärder.

Inom ramen för EU:s dagordning för migration och utveckling bör uppmärksamhet ägnas åt att maximera utvecklingseffekterna av syd-syd-migrationen, arbeta in migrationspolitiken i nationella planer för utveckling och fattigdomsbekämpning, öka den politiska samstämmigheten avseende utvecklingsarbetet samt främja återanpassningsåtgärder som inriktas på återvändande migranter. Samarbete för att åstadkomma en väl hanterad migration kan få stor betydelse för utvecklingen i ursprungsländerna.

EU bör öka förbindelserna med grannskapsländerna genom dialoger om migration, rörlighet och säkerhet och genom att inrätta och genomföra partnerskap för rörlighet. Det är viktigt att garantera fullt genomförande av sådana partnerskap med Marocko (avtalet undertecknades 2013) och Tunisien (undertecknades 2014). EU bör fortsätta investera i dialoger om regional migration och bilaterala förbindelser med prioriterade länder som inte är grannländer, samt fortsätta främja mänskliga rättigheter, demokrati, grundläggande gemensamma värdegrunder och goda styrelseformer.

5. Ett Europa som ger skydd

År 2010 antog EU sin första strategi för inre säkerhet och en åtföljande handlingsplan. Strategin inriktas på prioriterade områden där gemensamma åtgärder på EU-nivå kan hantera de största säkerhetshoten och ge ett mervärde i förhållande till medlemsstaternas ansträngningar. Strategin medger behovet av att öka säkerheten med samtidig full respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna däribland rätten till respekt för den personliga integriteten och skydd av personuppgifter. De fem strategiska mål som fastställdes var 1) att störa de kriminella nätverken på internationell nivå, 2) förebygga terrorism och hantera radikalisering och rekrytering 3) förbättra säkerheten för medborgare och företag på internet 4) stärka säkerheten genom gränsförvaltning och 5) öka EU:s förmåga att stå emot kriser och katastrofer. Dessa mål är även fortsättningsvis relevanta. Men med tanke på utvecklingen av nya utmaningar bör kommissionen, medlemsstaterna och Europaparlamentet tillsammans utarbeta en aktuell strategi för inre säkerhet och se över åtgärderna inom varje mål för perioden 2015-2020. Den nya strategin för inre säkerhet bör främja insatser som inriktas på förebyggande åtgärder och rättstillämpning, men även underlätta synergier mellan inrikes frågor och andra politikområden som tangerar den inre säkerheten såsom transport, inre marknaden, tullunionen, forskning och teknisk utveckling, den digitala marknaden, civilskydd och yttre förbindelser. Forskning om säkerhet har finansierats inom ramen för det sjunde ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling. Ytterligare ansträngningar planeras inom ramen för nästa Horisont-2020-program. EU kommer att fortsätta stödja säkerhetsarbetet i Europa för att uppnå de strategiska säkerhetsmålen.

5.1. Störa kriminella nätverk på internationell nivå

Att kriminella nätverk penetrerar EU:s ekonomi utgör en säkerhetsrik. Grov gränsöverskridande brottslighet, däribland korruption, människosmuggling, narkotikasmuggling, vapensmuggling och annan smuggling eller sexuellt utnyttjande av barn leder till allvarliga skador för offren och samhället i sin helhet. Många av dessa hot ökar i omfattning. Den organiserade brottsligheten blir alltmer flexibel och utvecklar sin aktivitet inom och utöver Europas gränser. Den fortsätter utgöra ett allvarligt hot mot EU:s inre säkerhet och kan ha en destabiliserande effekt på tredjeland.

EU måste fortsätta anpassa och skärpa insatserna mot dessa hot och samordna åtgärderna inom och utanför EU. Operativt samarbete mellan medlemsstaternas myndigheter som inriktas på prioriteringar som man enats om på EU-nivå inom ramen för politikcykeln avseende grov organiserad brottslighet är av största vikt för arbetet. Det ömsesidiga förtroendet bör stärkas och man bör i större utsträckning använda gemensamma utredningsgrupper och andra gemensamma insatser med stöd från EU:s fonder och byråer. Man bör utreda behovet av EU-åtgärder för att se till att det praktiska samarbetet i gemensamma utredningsgrupper inte hindras av olikheter i nationell lagstiftning om utredningsteknik.

Informationsutbyte mellan medlemsstaternas rättstillämpande myndigheter, med och mellan EU:s berörda byråer bör öka så att man fullo utnyttjar befintliga möjligheter. Europol bör få en tydligare roll som nav för informationsutbytet över hela EU, i nära samarbete med medlemsstaterna, Olaf och Frontex. Var och en av medlemsstaterna bör inrätta en central kontaktpunkt, enlighet med ramen för tullsamarbetet.

System för informationsutbyte kunde göras mer kompatibla med hänsyn till utvecklingen av lösningar för att uppnå interoperabilitet mellan offentliga förvaltningar i EU. Utbildning på EU-nivå av personal vid rättstillämpande myndigheter bör utvecklas vidare, för att stödja det praktiska samarbetet. Det europeiska utbildningsprogrammet för tjänstemän inom brottsbekämpningen bör genomföras helt och hållet under de kommande åren och bör omfatta ett stort antal tjänstemän från alla olika delar av rättstillämpningen, gränsbevakningen och tullen.

Samtidigt bör EU intensifiera de ansträngningar som särskilt inriktas på brott som orsakar störst skada för offren och samhället. Korruption undergräver förtroendet för demokratiska instanser, skadar den inre marknaden, avskräcker utländska investerare, gör att offentliga myndigheter går miste om skatteintäkter och underlättar aktiviteten i kriminella nätverk. För att mer effektivt ta itu med korruption bör medlemsstaterna följa de förslag som lämnades i EU:s rapport om insatserna mot korruption och som kommer att fortsätta offentliggöras under de kommande åren. Insatserna mot korruption bör kopplas närmare till EU:s övriga politikområden och EU-medlen bör stödja kapacitetsuppbyggnad av institutioner och förvaltning. Samarbetet mellan EU-institutionerna, medlemsstaterna och and internationella organisationer bör vidareutvecklas.

Organiserade kriminella nätverk drivs av de stora vinster som åstadkoms genom smuggling, korruption, ekobrott och andra typer av brottslig verksamhet. Mer arbete behövs för att motverka dessa incitament och hindra att vinning av brott förs in i den vita ekonomin. Direktivet om frysning och förverkande av vinning av brott i EU bör utan dröjsmål genomföras och tillämpas av alla medlemsstater. Kontoren för återvinning av tillgångar, rättstillämpande myndigheter, domstolar och förvaltningsorgan såsom skattemyndigheter eller tillståndsbeviljande organ bör öka samarbetet för att bättre kunna spåra dessa tillgångar. Penningtvätt hjälper kriminella nätverk att gömma vinsterna från sin brottsliga verksamhet. För att förebygga att det ekonomiska systemet missbrukas måste förslaget till ett fjärde direktiv om insatser mot penningtvätt snart antas, genomföras och tillämpas samtidigt som man utreder behovet av straffrättslig EU-lagstiftning om penningtvätt.

Människosmuggling är ett växande hot. För att komma åt denna brottslighet har EU antagit en strategi för perioden 2012-2016 och ett direktiv som nu bör genomföras till fullo och tillämpas utan dröjsmål. Strategin bör genomföras fullt ut, däribland i fråga om människosmuggling i tredjeland. En strategi för perioden efter 2016 bör utarbetas och omfatta bland annat förebyggande åtgärder, hjälp till offren, återvändande under trygga förhållanden och återanpassning, samt åtgärder avseende internet. Man bör se över behovet av straffrättslig lagstiftning som kriminaliserar uppsåtligt utnyttjande av offer för människosmuggling. För att nå dessa målsättningar bör EU-samordnaren för kampen mot människohandel få förlängt mandat.

Narkotikasmuggling är en extremt lukrativ verksamhet för de kriminella nätverken. År 2013 utarbetade Europol och Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk för första gången en gemensam rapport om narkotikamarknaden, som pekade på en ökning av nya psykoaktiva ämnen. Kommissionen har föreslagit lagstiftning för att snabbt dra bort sådana substanser från marknaden om de skadar hälsan, med samtidig hänsyn till legitim industriell och kommersiell användning. Den lagstiftningen bör också antas och genomföras som ett led i en sådan balanserad hållning som beskrivs i EU:s narkotikastrategi.

Sexuell exploatering av och sexuella övergrepp mot barn ger offren livslånga skador. Vi bör prioritera genomförandet och tillämpningen av EU:s direktiv om barnpornografi på internet. Vikten av att skydda barn mot sexualbrott bör arbetas in i EU:s övriga politikområden, och man bör utreda behovet av en övergripande EU:s strategi på området.

Väpnat våld fortsätter orsaka allvarliga skador och förlust av människoliv inom EU, och mer bör göras för att ta itu med olaglig vapensmuggling. En översyn av befintlig EU-lagstiftning om försäljning och överföring av vapen i inom EU skulle, om den kombineras med en striktare praktisk rättstillämpning, minska risken för olaglig användning och smuggling av vapen.

Översynen av effektiviteten i befintliga avtal och överenskommelser om rättstillämpande myndigheters informationsdelning med tredjeland bör fortsätta och vid behov utvecklas vidare. Den ökade användningen av passageraruppgifter, både i tredjeland och bland medlemsstaterna, bör regleras genom en rättsligt ram på EU-nivå som garanterar ett gott uppgiftsskydd både vid behandlingen av passageraruppgifter inom EU och vid överföring av sådana uppgifter från EU till tredjeland. EU:s bestämmelser om passageraruppgifter bör slutgiltigt antas och genomföras. Direktivet om lagring av uppgifter bör också ses över samtidigt som man går igenom direktivet om integritet och elektronisk kommunikation med hänsyn till förhandlingarna om den rättsliga ramen för uppgiftsskydd.

5.2. Förebygga terrorism och hantera radikalisering och rekrytering

På senare år har flera terroristdåd ägt rum, för det mesta utförda av individer eller små grupper, men många med allvarliga följder. Det hot som terrorism och väpnad extremism innebär kommer att ställa EU inför en allvarlig utmaning under de närmaste åren. Det är oroande att vi ser en utveckling mot att oftast unga människor reser till andra länder såsom Syrien för att delta i krig som utländska kombattanter. Under vistelsen ansluter sig vissa till terroristgrupper. När de återvänder kan de utgöra ett allvarligt hot mot den interna säkerheten i EU.

Vi måste agera för att förebygga terrorism i enlighet med EU:s strategi mot terrorism och hantera radikalisering som utmynnar i terrorism. Vi måste agera kraftigare mot väpnad extremism och terrorism på ett övergripande sätt med hänsyn både till interna och externa aspekter. Den planerade EU-strategin som ska motverka radikalisering och rekrytering till terrorism är avgörande för det framtida arbetet. Enligt kommissionens förslag bör arbetet inriktas på att hjälpa människor som vill lämna miljöer som präglas av extremism, utbilda lokala aktörer, samarbeta med lokala organisationer, öka samarbetet med den privata sektorn för att motverka radikalisering via internet, och samordna de interna åtgärderna bättre med externa insatser. Insatserna mot väpnad extremism bör även fortsättningsvis ingå i EU:s arbete med att utveckla och lämna säkerhetsbistånd till tredjeland, och bör även omfatta frågor som rör utbildning, det civila samhället, genus, styrelseformer och medier.

Till stöd för arbetet bör nätverket för kunskapsspridning om radikalisering stärkas och utvecklas till ett kunskapscentrum som samlar goda metoder och bidrag till bättre samordning av det arbete som utförs av yrkesverksamma på området.

EU kan spela en roll för att hjälpa medlemsstaterna med kontakter mellan de rättstillämpande myndigheterna och förbättra utbildningen och övningarna för de rättstillämpande myndigheter som har ansvar för att hantera terroristdåd. Atlasnätverket för medlemsländernas särskilda insatsstyrkor utförde år 2013 den största övningen i EU:s historia. Arbetet bör fortsätta med fler övningar på operativ men även på strategisk nivå. Under de kommande åren bör ett av målen vara att få mer vältränade och samordnade insatsstyrkor.

EU har redan enats om lagstiftning som ska ha försvåra tillgången till prekursorer som kan användas för att framställa sprängämnen. Nu måste vi se till att bestämmelserna genomförs på ett effektivt sätt. Vi bör också öka och prioritera det arbete som avser kemiska, biologiska, radiologiska och nukleära hot och sprängämnen.

Samordningen av insatserna mot terrorism bör även ta hänsyn till de nya strukturer för institutionerna som infördes genom Lissabonfördraget, och stödja det arbete som utförs av EU:s höga representant/Europeiska utrikestjänsten när det gäller EU:s externa åtgärder, i synnerhet genom bättre kommunikation mellan unionen och tredjeland.

5.3. Förbättra säkerheten för medborgare och företag på internet

Våra samhällen blir alltmer beroende av internet. Vi måste skapa säkra och tillförlitliga system så att allmänheten och företagen kan dra full nytta av internets potential. Det är mycket viktigt att se till att online-betalningar kan göras på ett säkert sätt. Men samtidigt uppkommer nya utmaningar, däribland användningen av digitala betalningsmedel och kontaktpunkter på nätet som underlättar många olika former av grov organiserad brottslighet. Det är troligt att det i framtiden blir vanligare med it-angrepp, trots de omfattande åtgärder som vidtagits för att stärka kapaciteten att ingripa mot it-brott och stärka it-säkerheten.

Den operativa kapaciteten att ingripa mot it-brott måste öka. EU har inom ramen för Europol inrättat Europeiska it-brottscentrumet. Under sitt första verksamhetsår har centrumet redan visat sitt värde genom att stödja medlemsstaternas utredningar av en rad brott, allt från bedrägerier till barnpornografi på internet. Kommissionen kommer att fortsätta stödja utvecklingen av Europeiska it-brottscentrumet som ett nav för insatserna mot it-brott i Europa. En av EU:s huvuduppgifter är att hjälpa medlemsstaterna att utveckla sin kapacitet att ingripa mot it-brott. I idealfallet skulle alla medlemsstater ha ett eget it-brottscentrum.

På den strategiska nivån behöver EU en bättre samordning. EU har antagit sin allra första strategi för it-säkerhet för att skapa en av de säkraste it-miljöerna i världen. Men visionen måste nu omsättas i verklighet.

Strategin medger också behovet av ökat internationellt samarbete, både strategiskt och operativt. Den överenskommelse som nåddes med USA vid toppmötet 2010 om att inrätta en arbetsgrupp för it-säkerhet och it-brott har visat sig användbar och har gett konkreta resultat, i synnerhet den globala alliansen mot sexuell exploatering av barn på Internet som inrättades av EU och USA. Alliansen består idag av 52 länder från hela världen och kan fungera som inspiration för kommande initiativ. EU bör se till att arbetet fortsätter att ge resultat och verka för att flera länder ska ansluta sig.

EU har redan enats om skärpt lagstiftning mot it-brott, som måste genomföras snarast. För att ge effekt bör insatserna på detta område även omfatta ett ökat samarbete med den privata sektorn. Den rättsliga behörigheten i it-frågor bör också förtydligas. Här är Europarådets Budapestkonvention om it-brott av central betydelse för det internationella samarbetet, och de medlemsstater som ännu inte ratificerat konventionen bör göra det.

5.4. Stärka säkerheten genom gränsförvaltning

Det behövs ofrånkomligen en enhetlig gränsbevakning och ‑förvaltning av hög kvalitet som tar full hänsyn till de grundläggande mänskliga rättigheterna. Gränsförvaltningspolitiken är central för att motverka gränsöverskridande brottslighet och vidmakthålla en god säkerhet.

Strategin för en integrerad gränsförvaltning bör uppdateras med hjälp av erfarenheterna från genomförandet av gällande bestämmelser på området. EU bör överväga hur dagens system och plattformar kan integreras och bör försöka öka samarbetet på nationell nivå mellan gränsbevakningen och andra myndigheter som är verksamma vid gränsen för att öka säkerheten.

När det gäller rörlighet för varor kommer en strategi att läggas fram 2014 för riskhantering på tullområdet och säkerhet i leveranskedjan, efter kommissionens meddelande år 2013. Förslagen ska möjliggöra en effektivare riskhantering genom att förbättra tillgången till och användningen av uppgifter om leveranskedjan, stärka samarbetet och samordningen mellan tullmyndigheterna internt och med andra rättstillämpande myndigheter och säkerhetsorgan samt öka kapaciteten i medlemsstaten och på EU-nivå för mer integrerade och samstämmiga insatser för att hantera risker i leveranskedjan.

5.5. Öka EU:s förmåga att stå emot kriser och katastrofer

EU har väsentligt ökat sina möjligheter att förebygga, förbereda och hantera naturkatastrofer och katastrofer som orsakats av människan. Arbetet kommer nu att inriktas på att se till att befintliga system fungerar. Centrumet för samordning av katastrofinsatser har börjat tillhandahålla tjänster och fungera som plattform för samordning av insatser vid omfattande katastrofer.

En central utmaningar är att till fullo genomföra den nya civilskyddslagstiftningen, som ligger till grund för EU:s framtida arbete på området. Det återstår att enas om vilka krav som får ställas på ianspråktagandet av solidaritetsklausulen vid hanteringen av större katastrofer. Arbetet kommer att fortsätta med att få in katastrofhanteringsfrågor på dagordningen i arbetet även med andra politikområden och fonder och att stärka de vetenskapliga och innovativa bidragen till katastrofhanteringen.

Operativa utmaningar såsom utrustningens och kommunikationssystemens kompatibilitet behöva lösas och arbetet med utbildning och övningar bör intensifieras.

5.6. Skapa intern säkerhet i ett globalt sammanhang

Men den europeiska inre säkerheten kräver även att vi agerar bortom EU:s gränser och i samarbete med tredjeland. Insatser mot radikalisering, människosmuggling och narkotikasmuggling kräver till exempel sådant samarbete.

Graden av instabilitet i många tredjeländer hotar demokratin, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna i dessa länder med kan även få stora konsekvenser EU. Frågor som rör inre säkerhet bör mer systematiskt tas upp som ett led i EU:s externa åtgärder, kopplas till EU:s program för bistånd och samarbete och andra politiska verktyg som används i det internationella samarbetet. Detta bör ske genom bistånd till kapacitetsuppbyggnad av de rättstillämpande funktionerna, utbildning eller kunskapsdelning och utbyte av goda metoder. EU kommer att stärka utvecklingssamarbetet med sina partners och stödja deras ansträngningar att stärka skyddet av de mänskliga rättigheterna, rättsstatsprincipen och goda styrelseformer som yttrar sig i öppenhet, delaktighet och ansvarstagande.

EU bör fortsätta samarbeta med sina partners nationellt och regionalt om de gemensamma målsättningarna i fråga om säkerhet, undersöka möjligheterna till synergier och samstämmighet mellan medlemsstaterna och andra givarländer. För att de strategiska prioriteringarna för de inre frågorna ska återspeglas i den internationella dagordningen bör samarbetet med Europeiska utrikestjänsten stärkas ytterligare.

Slutsats

Ett centralt mål för Europeiska unionen är att garantera ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Alltsedan Amsterdamfördraget trädde ikraft och Tammerforsprogrammet antogs 1999 har mycket gjorts för att säkerställa ett öppet och säkert Europa som bygger på respekten för grundläggande mänskliga rättigheter och beslutsamhet att tjäna allmänheten i Europa. I det framtida arbetet bör vi prioritera genomförandet av lagstiftningen och konsolidering av dessa framsteg. Genom tillsyn över och utvärdering av hur effektiv lagstiftningen och politiken är kan vi justera åtgärderna. En strategisk användning av EU-medlen kommer också att underlätta en bättre inriktning på EU:s prioriterade frågor i enlighet med EU-institutionernas åtaganden om smart lagstiftning. Att sätta individen främst bör även fortsättningsvis vara ledstjärnan i det vidare arbetet.

Samtidigt måste vi rikta uppmärksamheten på de möjligheter och utmaningar som framtiden bär med sig. Det är viktigt att alla har klart för sig att Europaparlamentet, medlemsstaterna, kommissionen, den höga representanten/Europeiska utrikestjänsten, EU:s byråer och många andra måste gå samman i högre grad för att mer effektivt kunna agera i en föränderlig värld. Syftet med detta meddelande är att kartlägga dessa utmaningar och föreslå åtgärder som kommissionen anser bör diskuteras med Europaparlamentet och rådet och som bör beaktas när Europeiska rådet utarbetar sina strategiska riktlinjer i enlighet med artikel 68.