This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52014DC0097
REPORT FROM THE COMMISSION TO THE COUNCIL AND THE EUROPEAN PARLIAMENT The first phase of implementation of the Marine Strategy Framework Directive (2008/56/EC) The European Commission's assessment and guidance
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET Första fasen av genomförandet av ramdirektivet om en marin strategi (direktiv 2008/56/EG) Europeiska kommissionens bedömning och vägledning
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET Första fasen av genomförandet av ramdirektivet om en marin strategi (direktiv 2008/56/EG) Europeiska kommissionens bedömning och vägledning
/* COM/2014/097 final */
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET Första fasen av genomförandet av ramdirektivet om en marin strategi (direktiv 2008/56/EG) Europeiska kommissionens bedömning och vägledning /* COM/2014/097 final */
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH
EUROPAPARLAMENTET Första fasen av genomförandet av
ramdirektivet om en marin strategi (direktiv 2008/56/EG) Europeiska kommissionens bedömning
och vägledning Lite drygt fem år efter det att ramdirektivet
om en marin strategi trädde i kraft markerar denna rapport slutet på den första
fasen av genomförandet då man också fastställde ambitionsnivån. Datainsamlings-
och analysarbetet saknar motstycke och medlemsstaterna har under arbetets gång
lämnat bedömningar av tillståndet hos sina hav (en inledande bedömning),
fastställt vad de anser vara en ”god miljöstatus” hos sina marina vatten och
satt upp ett antal mål för att överbrygga luckan mellan den rådande situationen
och var de vill vara 2020, då god miljöstatus ska ha uppnåtts. Arbetet har också
möjliggjort en bred offentlig diskusson om skyddet av den marina miljön. En rik
kunskap om våra hav och oceaner har samlats in och arbetet har även gett upphov
till vidare regionalt samarbete, särskilt genom regionala havskonventioner. Samtidigt
visar kommissionens bedömning av medlemsstaternas rapport att det finns
anledning till oro. Medlemsstaternas arbete med att definiera en god
miljöstatus och deras metoder för att göra detta har generellt sett en för låg
ambitionsnivå och tar ofta inte hänsyn till befintliga skyldigheter och normer.
Definitionen av god miljöstatus är inte heller konsekvent inom unionen, inte
ens mellan angränsande länder inom samma marina region. I december 2013 hade alla utom ett fåtal av de
berörda medlemstaterna rapporterat till kommissionen.[1]
Uppgifterna i denna rapport speglar det faktum att data endast finns delvis
tillgängliga från vissa medlemsstater och att en medlemsstat inte har
rapporterat alls. Kommissionen har inlett överträdelseförfaranden när så har
varit nödvändigt. Parallellt med rättsliga åtgärder kommer kommissionen att
överväga hur den ska förmedla bedömningen och vägledningen till de
medlemsstater som inte omfattas av denna rapport, när dessa medlemsstater har lämnat
in en fullständig rapport. Baserat på denna analys innehåller rapporten vägledning[2] i
form av rekommendationer som ska genomföras på EU-nivå samt regional och
nationell nivå. I stället för att råda medlemsstaterna att lämna in en ny
rapport i de fall brister har konstaterats presenterar kommissionen i denna
rapport och i det åtföljande arbetsdokumentet en proaktiv och framtidsinriktad
strategi. Syftet är att lämna konkret vägledning om hur de identifierade
problemen bör lösas och göra det framtida genomförandet mindre kostsamt och mer
effektivt. I det arbetsdokument från kommissionens
avdelningar[3] som åtföljer denna rapport ges en mer
detaljerad analys av medlemstaternas rapportering av direktivets elva
kvalitativa deskriptorer av den marina miljön (t.ex. biologisk mångfald,
främmande arter, fisk, sunda näringsvävar, främmande ämnen, avfall,
undervattensbuller) tillsammans med mer detaljerade rekommendationer och
särskilda landspecifika bedömningar och rekommendationer. Senare under 2014
kommer kommissionens gemensamma forskningscentrum (JRC) att göra ingående bedömningar
av mer tekniska aspekter av medlemsstaternas rapportering. Europeiska
miljöbyrån kommer också att dra slutsatser om det allmänna tillståndet hos den
marina miljön i Europa. 1. De
europeiska havens tillstånd Europas hav är sammanlagt större än dess
landyta och rymmer ett rikt, bräckligt och unikt marint liv, som till stor del
fortfarande är okänt. De marina ekosystemen belastas
alltmer av mänskliga aktiviteter både på land och till havs eftersom 41 %
av EU:s befolkning lever i kustregioner och de ekonomiska verksamheter som är
beroende av den marina miljön ökar. Medlemsstaternas rapporter bekräftar
också att EU:s hav inte har en ”god miljöstatus”. Det finns ett antal olika skäl till dessa
resultat, i synnerhet följande: ·
39 % av bestånden i nordöstra Atlanten och
88 % av bestånden i Medelhavet och Svarta havet är fortfarande
överfiskade, och situationen förbättras endast långsamt[4]. ·
Föroreningarna i den marina miljön har minskat i
vissa fall, men generellt sett ligger nivåerna för näringsämnen och vissa
farliga ämnen fortfarande över godtagbara gränser. Problemen med
syreförbrukning till följd av föroreningar av näringsämnen är särskilt
allvarliga i Östersjön och Svarta havet. ·
Marint skräp, främst plast, är ett ökande problem
både globalt och i EU. I Nordsjön har över 90 % av stormfåglarna plast i
magen och på en hundra meter lång strandsträcka på Atlantkusten finns i
genomsnitt 712 skräpföremål. Detta ökande problem
får olika effekter, vars omfattning ännu inte är helt känd. ·
Även om inte klimatförändringar bedöms direkt
enligt ramdirektivet om en marin strategi bidrar även de till den ytterligare
försämringen av de marina ekosystemen. Det krävs ökade insatser för att uppfylla 2020-målet att
uppnå en god miljöstatus som ett led i ett fullständigt, lämpligt, konsekvent
och enhetligt genomförande av ramdirektivet om en marin strategi. 2. Viktiga
principer för bedömningen Kommissionen
har tillämpat ett antal principer för att bedöma huruvida de uppgifter som
rapporterats av medlemsstaterna utgör en fullständig, lämplig, konsekvent och
enhetlig ram[5] enligt artikel 8 (inledande bedömning),
artikel 9 (fastställande av god miljöstatus) och artikel 10 (fastställande
av miljömål) i direktivet. Kommissionen övervägde särskilt följande aspekter: –
Om medlemsstaternas rapporter omfattade alla
relevanta deskriptorer och alla marina vatten för alla relevanta bestämmelser. –
Om fastställandet av god miljöstatus var specifikt
och kvantifierat för att möjliggöra en bedömning av framstegen mot målet att
genomföra god miljöstatus. –
Om definitionerna av god miljöstatus i samma
marina region eller delregion överensstämde med varandra. –
Om den inledande bedömningen visade att det fanns
tillgänglig vetenskaplig kunskap inom alla områden som omfattas av direktivet
och om det genom bedömningen var möjligt att fastställa ett utgångsläge som kan
tjäna som en framtida referens. –
Om de uppsatta målen avspeglade resultaten av den
inledande bedömningen och definitionen av god miljöstatus så att medlemsstaterna
har en realistisk chans att uppnå god miljöstatus till 2020. –
Om medlemstaterna har beaktat befintlig
lagstiftning och politik om den marina miljön på EU-nivå samt relevanta normer
i de regionala havskonventionerna när EU-normer saknas. Principerna har utformats på grundval av en
rad frågeformulär[6]. Om en eller flera av principerna inte
uppfyllts har bedömningen blivit ”delvis lämplig” eller ”olämplig” samt ”inkonsekvent”
och/eller ”låg” eller ”medel” med avseende på överensstämmelsen. Om alla principer
var uppfyllda, även på en miniminivå, blev bedömningen ”lämplig”, ”konsekvent”
och ”överensstämmande”. Endast om de sistnämnda kriterierna uppfylls
av alla medlemsstater går det att fastställa om den nuvarande politiken hjälper
EU som helhet in på rätt spår för att uppnå ”ekologiskt variationsrika och
dynamiska oceaner och hav som är rena, friska och produktiva”[7]
till 2020. Så är inte fallet för närvarande. Problemet kan illustreras genom
följande exempel: –
Medlemsstaterna rapporterade om olika förteckningar
över arter och livsmiljöer. En del medlemsstater bortsåg från de förteckningar
som fastställs i habitatdirektivet, medan andra bortsåg från livsmiljöer som
finns i deras vatten. –
Medlemsstaterna identifierade olika förorenande
ämnen som anges i förteckningen över prioriterade ämnen i ramdirektivet om
vatten, inriktade sig på vissa och bortsåg från andra. –
Endast ett fåtal medlemsstater uppgav tydligt att
samtliga fiskbestånd bör nyttjas vid eller under maximalt hållbart uttag. Huvudsyftet med kommissionens bedömning är dock
inte att undersöka hur direktivet följs. Syftet med bedömningen är snarare att
ge kommissionen möjlighet att vägleda medlemsstaterna så att de kan uppfylla
direktivets mål och att ge en ögonblicksbild av genomförandet. Kommissionen medger
att rapporteringen är en stor uppgift för medlemsstaterna, särskilt med tanke
på de snäva tidsgränserna, vilket innebär att kommissionens bedömning är så
exakt som de mottagna uppgifterna tillåter. Det finns exempel på mycket god
rapportering, men även fall där rapporteringen innehåller luckor eller
motsägelser. 3. De
viktigaste resultaten 1)
En heltäckande bedömning Bedömningen av de marina vattnens status i EU
är heltäckande och inbegriper socioekonomiska överväganden. Den ger en bättre
förståelse för belastningar och påverkan av mänskliga aktiviteter på det marina
livet och utgör en rik informationskälla. Biologisk mångfald, främmande arter,
marint avfall och undervattensbuller har i synnerhet behandlats mer
systematiskt än någonsin tidigare. Merparten av medlemsstaterna har rapporterat
om de flesta artiklarna och deskriptorerna, vilket ger en mycket bred överblick
av den marina miljön i Europa. Kvaliteten på rapporteringen varierar dock stort
från land till land och från en deskriptor till en annan inom de individuella
medlemsstaterna. Man har ägnat större uppmärksamhet åt
instrument som ramdirektivet om vatten, den gemensamma fiskeripolitiken och
EU:s politik för biologisk mångfald på det marina området. Detta är ett viktigt
bidrag eftersom politiken blir mer enhetlig, vilket i sin tur har lett till
ökat sektorsövergripande samarbete och ökad dialog inom EU. Arbetet med ramdirektivet om en marin strategi
har dessutom satt igång och kompletterat ny utveckling inom de regionala
havskonventionerna, vilket visar på komplementariteten i arbetet på EU-nivå och
regional nivå på det marina området och ger ömsesidiga fördelar för samtliga
berörda parter. Inom de regionala havskonventionerna har man, i varierande
utsträckning, arbetat med rapporter om tillståndet hos de berörda haven för att
komplettera medlemsstaternas egna inledande bedömningar. Man har även utformat
nya indikatorer, mål och metoder på regional nivå och har enats om behovet av
förbättrad regional samordning. Avslutningsvis anordnades offentliga samråd i
medlemsstaterna[8], vilket gav tillfälle till diskussioner med intressenterna
om ambitionsnivån för den marina politiken både inom och utanför EU. Generellt sett har den första fasen av ramdirektivet
om en marin strategi fört EU ett steg närmare ett konkret genomförande av
ekosystemansatsen när det gäller förvaltning av mänskliga aktiviteter som
påverkar våra hav, ett koncept som står i centrum för direktivet. Värdefulla
lärdomar har gjorts både på EU-nivå, i medlemsstaterna och inom de regionala
havskonventionerna. 2)
Lämplighet Trots dessa positiva aspekter har kommissionen
även funnit brister i medlemsstaternas inlämnade rapporter. Även de
medlemsstater som visar bäst resultat måste fortfarande rätta till vissa
brister. Medlemsstaternas inledande bedömningar enligt
artikel 8 utgör den evidensbas som utgör grunden för direktivets genomförande.
Ändå ger rapporterna om den inledande bedömningen ofta en splittrad överblick
av tillståndet hos den marina miljön, vilket inte alltid avspeglar hela den
tillgängliga kunskapen. Det är dock oundvikligt att det saknas
uppgifter i medlemsstaternas rapporter eftersom det fortfarande finns stora
kunskapsluckor i marina frågor. Omfattningen av den bedömning som krävs enligt
artikel 8 i ramdirektivet är dessutom mycket bred. Trots detta har endast ett
fåtal medlemsstater lagt fram en strategi om hur de befintliga uppgiftsluckorna
ska kunna åtgärdas före nästa rapporteringsperiod, till exempel genom framtida
övervakningsplaner på nationell eller regional nivå. Resultaten av de
forskningsprojekt med särskild inriktning på kunskapsluckor om marina frågor
som är relevanta för de 11 deskriptorerna i ramdirektivet har inte alltid
utnyttjats maximalt. Avslutningsvis utnyttjade inte medlemstaterna den
inledande bedömningen för att fastställa ett utgångsläge. Detta förlorade
tillfälle gör det svårt och i vissa fall omöjligt att bedöma avståndet till
målet. Ett lämpligt fastställande av en god
miljöstatus enligt artikel 9 är dessutom särskilt viktigt under den första
fasen av genomförandet, eftersom detta utgör den ambitionsnivå som
medlemsstaterna åtar sig att uppnå till 2020. Majoriteten av medlemsstaterna rapporterade en
god miljöstatus för samtliga deskriptorer och en del fastställde ambitiösa
riktmärken med utgångspunkt i definitionen. De flesta medlemsstater gick
emellertid inte längre än den grundläggande beskrivning av en god miljöstatus
som anges i direktivet. Många medlemsstater inbegrep till exempel inte
kvalitativa eller förklarande element för att åskådliggöra konceptet och skapa
mervärde, ambition och tydligt fastställda mål. God miljöstatus har ofta inte
fastställts på ett mätbart sätt, vilket gör det omöjligt att i praktiken bedöma
i vilken utsträckning en god miljöstatus uppnås. I de fall man har haft höga
kvalitativa ambitioner i definitionen av god miljöstatus har det stannat vid
föresatser. Medlemsstaterna har dessutom i vissa fall inte
systematiskt byggt på befintlig EU-lagstiftning och normer från de regionala
havskonventionerna. Detta kan bero på att alla medlemsstater kanske inte har
förhållandet mellan ramdirektivet och annan relevant lagstiftning tillräckligt
klart för sig. Vissa medlemsstater har ”valt och vrakat” och har endast delvis
tagit hänsyn till befintliga regler, mål och gränsvärden. Om denna situation
inte förändras skulle uppnåendet av god miljöstatus enligt den nuvarande
definitionen endast leda till en blygsam förbättring av kvaliteten på våra hav. Samma slutsatser kan dras om de mål som
fastställts enligt artikel 10 i ramdirektivet. Medlemsstaterna har fastställt
en rad olika mål med olika ambitions- och detaljnivåer. Viktigare är dock att
de fastställda miljömålen i vissa fall inte är tillräckliga för att uppnå en
god miljöstatus. 3)
Konsekvens Ett
annat allmänt problem är den bristande konsekvensen i medlemsstaternas
genomförande. Särskilt anmärkningsvärt är att alla medlemsstater inte har tagit
fasta på den logiska kopplingen mellan den inledande bedömningen
(utgångspunkten), fastställandet av god miljöstatus (slutmålet) och målen (de
insatser som krävs för att nå målet från utgångspunkten). En del medlemsstater
gjorde ingen tydlig åtskillnad mellan fastställandet av god miljöstatus och
målen i sig eller beaktade inte den inledande bedömningen i utformningen av
målen, vilket ledde till att den önskvärda omfattande och heltäckande processen
i stället blev en rad rapporteringsuppgifter utan inbördes samband. 4)
Överensstämmelse Det regionala samarbetet via de regionala
havskonventioner som skyddar EU:s marina vatten är välutvecklat. Viktiga
åtaganden gjordes av alla regionala havskonventioner om att genomföra
ekosystemansatsen och stödja genomförandet av ramdirektivet om en marin
strategi. Tyvärr utnyttjar medlemstaterna resultaten av det regionala
samarbetet i varierande grad. Ibland kom det relevanta arbetet inom de
regionala havskonventionerna för sent, men i de fall det var klart i tid
användes det inte alltid i de nationella rapporterna. Detta har lett till bristande överensstämmelse
inom EU och även inom samma marina region eller delregion (ett krav enligt
artiklarna 3.5 b och 5.2 i ramdirektivet). Överensstämmelsen varierar stort
inom EU och är hög i vissa regioner och för vissa deskriptorer, men generellt
är den måttlig till låg. Medlemsstaterna i nordöstra Atlanten visar den största
överensstämmelsen (det finns dock stort utrymme för förbättringar), medan
överensstämmelsen är lägst i Medelhavet och särskilt i Svarta havet (även om
Svarta havet endast kunde bedömas delvis). Det finns således ingen gemensam tolkning av
begreppet god miljöstatus, inte ens på (del)regional nivå. Det finns dessutom över
20 olika definitioner av god miljöstatus inom EU, vilket i sin tur innebär att
det inte finns några gemensamma eller jämförbara mål. 4. Rekommendationer
och nästa steg Analysen av den första fasen av genomförandet
av ramdirektivet om en marin strategi visar tydligt att det krävs mycket större
framsteg för att undvika en bristfällig, ineffektiv, splittrad och onödigt
kostsam strategi för skyddet av den marina miljön. Medlemsstaternas rapportering är svår att
jämföra, vilket i sin tur försvårar samordnade åtgärder och analyser. Det
kommer därför inte bara att bli svårt att uppnå en god miljöstatus till 2020,
utan det är även svårt att veta hur långt vi är från att nå målet. Detta
innebär också att de ekonomiska aktörerna inte får lika villkor inom EU och
dess marina regioner. Det äventyrar dessutom en viktig resursbas, utan vilken
blå tillväxt inte kommer att vara hållbar på lång sikt. Det finns nu en möjlighet att förbättra
situationen innan de övervaknings- och åtgärdsprogram som planeras för 2014
respektive 2015 utarbetas. Dessa program kommer att ge bättre resultat till en
lägre kostnad om de samordnas och utformas gemensamt av medlemsstaterna. 1)
Lärdomar hittills Innan resultaten från denna bedömning är klara
har kommissionen och medlemsstaterna redan dragit en rad lärdomar, som har
omsatts i konkreta initiativ. –
Kommissionens genomförandestrategi för
ramdirektivet om en marin strategi[9] har anpassats till de nya utmaningarna och
ett nytt arbetsprogram för genomförandet av ramdirektivet[10] för
2014–2018 har utarbetats tillsammans med medlemsstaterna, de regionala
havskonventionerna och andra berörda aktörer. I det gemensamma programmet
fastställs viktiga milstolpar, samarbetet mellan de regionala havskonventionerna
stärks och en vägledning planeras för att förbättra den gemensamma tolkningen
av ramdirektivets krav. –
Ytterligare stöd i genomförandet har lämnats till
medlemsstaterna genom skräddarsydda och praktiska projekt som finansieras inom
EU:s integrerade marina politik. Dessa projekt ägnas till exempel åt att
förbättra genomförandet av direktivet i Medelhavet och Svarta havet. –
Åtgärder har också vidtagits för att rationalisera
och förenkla medlemsstaternas rapporteringsskyldigheter och för att utnyttja
den befintliga rapporteringen enligt relevant lagstiftning, baserat på
principen ”rapportera en gång, men använd uppgifterna många gånger”. 2)
Vägen framåt Förutom det man har lärt sig måste mycket mer
göras inom den löpande genomförandeperioden och innan rapporteringen upprepas
2018. Det behövs inte bara ett antal specifika åtgärder och en högre
ambitionsnivå, utan även en ändrad inställning till hur ramdirektivet om en
marin strategi bör genomföras så att de brister som har konstaterats kan rättas
till. På kort sikt och i enlighet med artikel 12 i
ramdirektivet är det viktigt dra nytta av de mest positiva aspekterna av
genomförandet så här långt och se till att de konstaterade bristerna inte får
en negativ inverkan på det framtida genomförandet av ramdirektivet. För att
kunna göra detta bör medlemsstaterna snabbt och på allvar överväga följande
rekommendationer, även när de utarbetar övervaknings- och åtgärdsprogrammen.
Medlemsstaterna bör bland annat göra följande: –
Använda övervakningsprogrammen för att rätta till
de brister och luckor som konstaterats i den inledande bedömningen. –
Systematiskt tillämpa standarder i
EU-lagstiftningen (t.ex. den gemensamma fiskeripolitiken, ramdirektivet om
vatten, habitatdirektivet osv. och det föreslagna direktivet om fysisk planering
i kust- och havsområden och integrerad förvaltning av kustområden[11] så snart det träder i kraft) som minimikrav. Om det inte finns
några standarder bör medlemstaterna i sina övervaknings- och åtgärdsprogram
använda regionspecifika gemensamma indikatorer som utformats av de respektive
regionala havskonventionerna. –
Se över och om möjligt uppdatera definitionerna av
en god miljöstatus samt relevanta mål som en förberedelse inför övervaknings-
och åtgärdsprogrammen för att möjliggöra en konsekvent strategi inom och mellan
regionerna och mellan de olika bestämmelserna. I de fall kommissionen har påvisat brister bör
medlemsstaterna dessutom så snart som möjligt och senast 2018 avsevärt
förbättra kvaliteten på och överensstämmelsen hos definitionerna av god miljöstatus,
de inledande bedömningarna och miljömålen för att se till att den andra
genomföranderundan ger större fördelar. Här bör följande åtgärder vidtas: –
Senast 2015 se över, stärka och förbättra det
gällande beslutet 2010/477/EU om god miljöstatus, med sikte på en tydligare,
enklare, mer konkret, enhetlig och jämförbar uppsättning kriterier och
metodstandarder för god miljöstatus. Det kan också vara lämpligt att räkna med
klimateffekterna i bedömningen av god miljöstatus i översynen[12]. –
Se över bilaga III till ramdirektivet om en marin
strategi, och om nödvändigt se över och utarbeta en särskild vägledning för att
garantera ett mer enhetligt och konsekvent tillvägagångssätt för bedömningarna
under nästa genomförandeperiod. Införa ett modernt och
effektivt system för data- och informationsutbyte mellan EU (EES) och de
regionala havskonventionerna (”Wise-Marine”) genom att dra full nytta av den
pågående utvecklingen för att förbättra tillgängligheten och överensstämmelsen
mellan marina uppgifter genom initiativet Marin kunskap 2020. –
Systematiskt använda de bedömningar som medlemsstaterna
gör enligt annan relevant EU-lagstiftning eller inom de regionala
havskonventionerna. Det förberedande arbetet med detta bör inledas omedelbart. –
Utarbeta handlingsplaner som samordnas på
(del)regional nivå för att senast 2018 rätta till konstaterade brister[13]. Sist men inte minst bör regionalt samarbete
stå i centrum för genomförandet av ramdirektivet och påverka de nationella
genomförandeprocesserna, i stället för tvärtom. På regional nivå bör
kommissionen och medlemsstaterna samarbeta med andra avtalsparter inom ramen
för de regionala havskonventionerna för att stimulera ytterligare samordning på
regional eller delregional nivå, dock med beaktande av att varje regional havskonvention
har sina speciella särdrag. Medlemsstaterna bör sedan systematiskt använda
resultatet i sina nationella genomförandeprocesser. Kommissionen och
medlemsstaterna bör fortsätta att diskutera de bästa sätten att främja
regionalt samarbete och ytterligare förstärka samarbetet med de regionala
havskonventionerna, framför allt för att anpassa arbetsprogrammen i högre grad. Syftet med dessa rekommendationer är att ge en
tydlig ram för en gradvis förbättring av samarbetet om genomförandet av
ramdirektivet om en marin strategi, med stegvisa åtgärder och mål som ska
uppfyllas på alla relevanta nivåer. Denna framtidsstrategi kommer, om den genomförs
fullständigt och snabbt av alla och i god tid före 2018, att bidra till den
ändrade politiska inställning som är så nödvändig, och kommer dessutom att
förbättra det gemensamma skyddet av våra oceaner och hav under den korta tid
som återstår fram till 2020. Kommissionen har för avsikt att under 2016
göra en förnyad bedömning som ett led i sin rapport om åtgärdsprogrammen[14]
av huruvida den samarbetsstrategi som beskrivs ovan har genomförts och har gett
resultat eller om det krävs ytterligare åtgärder för att garantera ett korrekt
genomförande av ramdirektivet om en marin strategi. Översynen av beslutet om
god miljöstatus 2015 och stärkande av det regionala samarbetet är centrala
faktorer i denna strategi. Parallellt med detta kan kommissionen när så krävs
utnyttja möjligheten att inleda flera överträdelseförfaranden för att se till
att ramdirektivet genomförs korrekt. 5. Slutsats EU:s ytterst bräckliga marina ekosystem
belastas allt hårdare av mänskliga aktiviteter. Att genomföra direktivet om en
marin strategi och omvandla ekosystemansatsen till en vetenskapligt sund
realitet i den marina miljön, samtidigt som EU arbetar tillsammans med sina
grannar, är en mycket utmanande men viktig uppgift. Under den första fasen av
genomförandet av ramdirektivet har viktiga milstolpar fastställts på EU-nivå och
på regional och nationell nivå, vilket är en viktig insats. Friska oceaner och
hav är dock fortfarande en mycket avlägsen realitet i EU. Om detta mål ska
uppnås till 2020, det vill säga på mindre än sju år, krävs förnyade och
intensifierade insatser och snabba och stora förändringar av formerna för
samarbetet mellan medlemsstaterna, kommissionen, de regionala
havskonventionerna och andra relevanta organisationer. Samarbetet bör inriktas
på gemensamma åtgärder och planering och en samordnad politik för olika sektorer.
Ökad samordning av övervaknings- och åtgärdsprogrammen, ett mer ambitiöst
regionalt samarbete och en tydligare förståelse av alla parters roller, ansvar
och skyldigheter kommer dessutom att bidra till att skapa ett mindre kostsamt
och mer effektivt skydd av den marina miljön på samma sätt som ett fullständigt
genomförande av EU:s regelverk vad gäller föroreningar från landbaserade källor
och mer systematiska ansträngningar för att uppnå integrerad förvaltning av
kustområden. Dessa åtgärder är ett minimikrav för att EU ska kunna genomföra
ramdirektivet om en marin strategi, skydda sina oceaner och hav och se till att
dess marina vatten blir en hållbar källa till utveckling för kommande generationer. [1] Se arbetsdokumentet från
kommissionens avdelningar: First steps in the implementation of the Marine
Strategy Framework Directive – Assessment in accordance with Article 12 of
Directive 2008/56/EC när det gäller situationen för medlemsstaternas
rapportering. Kustlösa medlemsstater behöver inte rapportera enligt
ramdirektivet om en marin strategi. [2] Enligt kravet i artikel 12 i ramdirektivet om en marin
strategi. [3] Arbetsdokument från kommissionens avdelningar: First
steps in the implementation of the Marine Strategy Framework Directive –
Assessment in accordance with Article 12 of Directive 2008/56/EC. [4] Meddelande från kommissionen till rådet om ett samråd om
fastställande för 2014 av fiskemöjligheter (COM(2013) 319 final). [5] I artikel 12 i ramdirektivet om en marin strategi
föreskrivs följande: ”Kommissionen ska, på grundval av de underrättelser som
lämnats i enlighet med artiklarna 9.2, 10.2 och 11.3 avseende varje marin
region eller delregion, för varje medlemsstat bedöma huruvida de anmälda
komponenterna bildar en lämplig ram som uppfyller direktivets krav och får be
de berörda medlemsstaterna att lämna sådana kompletterande upplysningar som är
tillgängliga och nödvändiga. När kommissionen utarbetar dessa bedömningar ska
den ta hänsyn till hur ramarna stämmer överens inom de olika marina regionerna
eller delregionerna och inom gemenskapen.” [6] Se det nämnda arbetsdokumentet. [7] Artikel 3.5 i ramdirektivet. [8] Kommissionen har fått information från 17 medlemsstater
om offentliga samråd enligt artikel 19 i ramdirektivet om en marin strategi. Se
arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar för mer information. [9] Enligt direktivet ska medlemsstaterna lämna detaljerade
och samordnade bidrag. För att underlätta arbetet har medlemstaterna och
kommissionen inrättat ett informellt samordningsprogram, den gemensamma
genomförandestrategin. [10] Arbetsprogram som har fastställts som ett led i den
gemensamma genomförandestrategin: http://ec.europa.eu/environment/marine/eu-coast-and-marine-policy/implementation/index_en.htm [11] Förslag till direktiv om upprättandet av en ram för fysisk
planering i kust- och havsområden och integrerad förvaltning av kustområden
(COM(2013) 133 final). [12] Såsom anges i SWD (2013) 133 final (som ett led i
kommissionens EU-strategi för klimatanpassning). [13] Dessa handlingsplaner kan inspireras av de strukturerade
ramarna för genomförande och information, och fastställa de olika åtgärder som
medlemsstaterna bör vidta för att förbättra genomförandet (se COM(2012) 95). [14] Artikel 16 i ramdirektivet.