This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52013PC0449
Proposal for a DIRECTIVE OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE COUNCIL on electronic invoicing in public procurement
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om elektronisk fakturering vid offentlig upphandling
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om elektronisk fakturering vid offentlig upphandling
/* COM/2013/0449 final - 2013/0213 (COD) */
Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om elektronisk fakturering vid offentlig upphandling /* COM/2013/0449 final - 2013/0213 (COD) */
MOTIVERING 1. BAKGRUND TILL FÖRSLAGET ·
Politisk bakgrund Ett viktigt mål för Europeiska unionen och
dess medlemsstater är en övergång till papperslös offentlig förvaltning,
särskilt när det gäller dess gränsöverskridande dimensioner. E-fakturering är
ett särskilt lovande område när det gäller att nå detta mål. De allmänt erkända fördelarna med
e-fakturering har fått flera EU-medlemsstater (Danmark, Österrike, Sverige och
Finland) att kräva att e-fakturor skickas vid offentlig upphandling i hela
eller delar av den offentliga sektorn. Dock är dessa egeninitiativ oftast
baserade på nationella standarder som för det mesta inte fungerar tillsammans.
Detta gör att de leder till ökad komplexitet och högre kostnader för företag
som vill delta i gränsöverskridande upphandlingar och att de på så sätt skapar
hinder för marknadstillträde. Sammantaget resulterar detta i att e-fakturering
fortfarande används mycket begränsat i Europa och utgör ungefär 4 till 15 % av
alla fakturor som skickas. Ett initiativ inom e-fakturering vid offentlig
upphandling skulle förhindra ytterligare splittring av den inre marknaden och
underlätta införandet av e-fakturor. Med tanke på att offentlig upphandling som
täcks av direktiven om offentlig upphandling står för omkring 3,7 % av EU:s BNP,
skulle genomförandet av ett initiativ för att undanröja hinder för
marknadstillträde vid e-fakturering inom offentlig upphandling ge den
offentliga sektorn en ledarroll på detta område och bli vägledande för en mer
utbredd användning av e-fakturor i hela ekonomin. På senare år har ett betydande antal aktörer
efterlyst ett agerande på europeisk nivå för att stimulera e-fakturering i hela
EU, särskilt när det gäller utbyte av fakturor mellan regeringar. I meddelandet
Att utnyttja fördelarna med elektronisk fakturering i Europa, KOM(2010)
712, har kommissionen begärt att e-fakturering ska bli den dominerande
faktureringsmetoden inom EU senast 2020. I en resolution i april 2012 begärde
Europaparlamentet att e-fakturering ska bli obligatoriskt inom offentlig upphandling
senast 2016, medan medlemsstater efterfrågade åtgärder för att främja
e-fakturering vid rådets (konkurrenskraft) informella möte i februari 2012 och
i Europeiska rådets slutsatser i juni 2012. Tiden verkar därför mogen för att
genomföra det föreslagna initiativet till e-fakturering inom offentlig
upphandling och på så vis undanröja de hinder för marknadstillträde som orsakas
av bristande interoperabilitet gällande e-fakturering. Ett förslag på detta område skulle också
komplettera den pågående moderniseringen av EU:s regler för offentlig
upphandling, en nyckelåtgärd i inremarknadsakt I, särskilt gällande förslagen
om en full övergång till e-fakturering. Slutligen anser kommissionen att
införandet av e-fakturering inom offentlig upphandling ska prioriteras. Detta
återspeglas i att ett initiativ till e-fakturering tagits med som en av
nyckelåtgärderna i inremarknadsakt II. ·
Samband med standardiseringsfrågor Förslaget förutser att en ny europeisk
standard för e-fakturering ska utarbetas av den relevanta europeiska
standardiseringsorganisationen, i detta fall Europeiska
standardiseringskommittén (CEN). Detta kommer att göras på grundval av ett
mandat från Europeiska kommissionen som förbereds i ett senare skede. Detta
mandat kommer att innefatta en lista över minimikrav som standarden ska
innehålla. Arbetet utförs sedan i linje med vad som anges i förordning (EU) nr
1025/2012. 2. RESULTAT AV SAMRÅD MED
BERÖRDA PARTER OCH KONSEKVENSBEDÖMNINGAR ·
Samråd med berörda parter Innehållet i detta förslag bygger på
omfattande samråd med berörda parter. Två möten med det europeiska
flerpartsforumet för elektronisk fakturering hölls i Bryssel (den 26 september
2012 och den 7 mars 2013) och erbjöd ett viktigt forum för diskussioner om
byggstenarna i det potentiella EU-initiativet gällande e-fakturering vid
offentlig upphandling. Diskussionsdokumenten från fyra åtgärdsgrupper inom det
europeiska flerpartsforumet gav praktisk återkoppling från representanter för
nationella flerpartsforum och aktörer som serviceleverantörer och företag.
Dessutom skickades en enkät till medlemmarna i det europeiska flerpartsforumet
i syfte att samla in uppgifter om befintliga system för e-fakturering samt
deras effektivitet, kostnader och fördelar. De 20 svar som togs emot (19 från
nationella forum och ett från en standardiseringsorganisation) användes också i
stor utsträckning i konsekvensbedömningen. Initiativets innehåll presenterades och
diskuterades med rådgivande kommittén för offentliga upphandlingskontrakt
(ACPC), som består av företrädare för medlemsstaterna, under ett möte den 19
september 2012. Mer informella bilaterala möten ägde också rum med
representanter för olika industriorganisationer, bland andra den europeiska
föreningen för tjänsteleverantörer inom e-fakturering (EESPA), Business Europe
och Europeiska sammanslutningen för hantverksföretag och små och medelstora
företag (UEAPME). Slutligen hölls ett onlinesamråd via det s.k.
IPM-verktyget (Interactive Policy Making) mellan den 22 oktober 2012 och 14
januari 2013 för att samla in information om den nuvarande användningen av
e-fakturering och åsikter om ett potentiellt EU-initiativ på detta område. Den
allmänna responsen på detta samråd var mycket positiv, med över 700 inskickade
svar. De olika samråden med berörda parter gav kommissionen
ett bra urval av de olika parternas åsikter. ·
Konsekvensbedömning Konsekvensbedömningen skickades till
konsekvensbedömningsnämnden i februari 2013. Vid mötet den 20 mars 2013 tog
nämnden upp en rad frågor som enligt nämnden skulle behöva klargöras
ytterligare och begärde att konsekvensbedömningen skulle läggas fram på nytt. Den reviderade konsekvensbedömningen skickades
åter till konsekvensbedömningsnämnden den 19 april 2013. De huvudsakliga
ändringarna till följd av nämndens utlåtande handlade om att stärka
problemdefinitionen samt subsidiaritets- och proportionalitetsanalysen,
förbättra konsekvensanalysen och att bättre återspegla de berörda parternas
åsikter. Den 8 maj 2013 gav nämnden ett positivt
utlåtande. Efter att ha analyserat fem olika alternativ
fastslog konsekvensbedömningsnämnden att den bäst lämpade lösningen är att göra
det obligatoriskt för upphandlande myndigheter och enheter att acceptera
elektroniska fakturor som uppfyller en ny allmän europeisk faktureringsstandard
giltig från och med ett visst datum. Detta skulle hjälpa till att få bukt med
splittringen i det nuvarande lapptäcket av nationella e-faktureringssystem och
säkerställa den inre marknadens integritet. Den valda ansatsen skulle kombinera
den starka stimulansen som fås genom åläggandet att säkerställa
interoperabilitet när det gäller e-fakturering vid offentlig upphandling, med
en flexiblare ansats när det gäller de lämpligaste sätten att säkerställa
användning av e-fakturering i sig. Den slutliga konsekvensbedömningsrapporten och
dess sammanfattning offentliggörs tillsammans med detta förslag. 3. FÖRSLAGETS RÄTTSLIGA
ASPEKTER ·
Rättslig grund Förslaget baseras på artikel 114 i fördraget
om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget). Detta
förslag undanröjer hinder för marknadstillträde vid gränsöverskridande
offentlig upphandling och handelshinder, genom att skapa förutsättningar för
införandet av en gemensam europeisk standard och ålägga medlemsstaterna att
säkerställa att upphandlande myndigheter och enheter inte vägrar ta emot
elektroniska fakturor som överensstämmer med denna standard. Det kommer därför
att förbättra förutsättningarna för att den inre marknaden ska fungera. ·
Subsidiaritetsprincipen Enligt subsidiaritetsprincipen kan unionen
agera endast om målen för den föreslagna åtgärden inte i tillräcklig
utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför bättre kan uppnås på
EU-nivå. Av skäl som förklaras närmare nedan behövs åtgärder från EU:s sida för
att undanröja marknadshinder och handelshinder som finns på grund av olika
nationella regler och standarder samt för att säkerställa interoperabilitet.
Därför är förslaget förenligt med subsidiaritetsprincipen. Antalet befintliga
standarder, krav och lösningar är fortfarande väldigt högt och nätverk för
e-fakturering verkar rota sig allt fastare inom de nationella gränserna, i
stället för tvärtom. Egeninitiativen från medlemsstaterna har förvärrat
interoperabilitetsproblemet, eftersom fler e-faktureringsstandarder har
uppstått på marknaden och därmed ökat kostnaderna och komplexiteten när det
gäller att säkerställa interoperabilitet. Till följd av detta är åtgärderna som
medlemsstaterna vidtar inte tillräckliga för att säkerställa e-faktureringens
interoperabilitet vid gränsöverskridande upphandlingar. Berättigandet för en EU-åtgärd bottnar i den
gränsöverskridande karaktären hos problemet med otillräcklig interoperabilitet
mellan nationella (och privatägda) e-faktureringssystem. Med tanke på den
gränsöverskridande naturen hos de offentliga upphandlingstransaktioner som
täcks av direktiven om offentlig upphandling samt bristen på meningsfulla
resultat av vissa medlemsstaters ansträngningar att lösa
interoperabilitetsproblemen, verkar en EU-åtgärd gällande e-fakturering vid
offentlig upphandling vara den enda lösningen som finns för att samordna
åtgärder och förhindra ytterligare splittring av den inre marknaden. Dessutom
kan bara EU agera som en oberoende ”skiljedomare” i diskussionen om
interoperabilitet och objektivt rekommendera den bästa ansatsen för att
undanröja marknadshinder. Det finns inte mycket som tyder på att den
nuvarande situationen gällande e-fakturering kan ändras eller förbättras inom
överskådlig framtid utan åtgärder på EU-nivå. ·
Proportionalitetsprincipen Förslaget är förenligt med
proportionalitetsprincipen eftersom det inte går utöver vad som är nödvändigt
för att uppnå målet att säkerställa att den inre marknaden fungerar. Olika alternativ har bedömts i
konsekvensbedömningen, vilket lett fram till slutsatsen att det alternativ som
föredras också är optimalt när det gäller proportionalitet – ansatsen som valts
kombinerar den kraftiga stimulansen hos ett förpliktigande om att säkerställa
interoperabilitet i e-fakturering vid offentlig upphandling, med en flexiblare
ansats när det gäller de lämpligaste sätten att säkerställa användningen av
e-fakturering som sådan. ·
Val av regleringsform Valet av regleringsform för kommissionens
lagstiftningsförslag avgörs både av vilken rättslig grund som valts och av
innehållet i förslaget. Som tidigare nämnts är artikel 114 i EUF-fördraget den
lämpliga rättsliga grunden för detta förslag. I princip lämnar den här artikeln
öppet för att välja antingen direktiv eller förordning som regleringsform. Men
eftersom målet med förslaget i tillräcklig utsträckning kan uppnås genom att
enbart göra själva resultatet obligatoriskt för medlemsstaterna, men låta dem
välja form och metoder fritt, är det lämpligast att välja ett direktiv. ·
Införlivandeåtgärder och förklarande dokument Nationella åtgärder på olika nivåer
(lagstiftande, reglerande, administrativa och tekniska) kommer troligen att
behövas för att kunna införliva detta direktiv och för att konkret göra det
möjligt för upphandlande myndigheter och enheter att tillämpa direktivet.
Endast medlemsstaterna själva kan förklara hur dessa olika åtgärder införlivar
direktivet och hur de interagerar med varandra. Därför behöver anmälan av
införlivandeåtgärderna åtföljas av sådana förklarande dokument. 4. BUDGETKONSEKVENSER Alla budgetkonsekvenser som hör samman med utvecklingen
av en europeisk standard av den lämpliga europeiska
standardiseringsorganisationen täcks redan av vad som föreskrivs i förordning
(EU) nr 1025/2012. Detta förslag påverkar inte unionens budget utöver de
resurser som redan anslagits för standardiseringsåtgärder i den nuvarande och
framtida budgetramen. 2013/0213 (COD) Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om elektronisk fakturering vid offentlig
upphandling (Text av betydelse för EES) EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA
UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV med beaktande av fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt, särskilt artikel 114, med beaktande av Europeiska kommissionens
förslag, efter översändande av utkastet till
lagstiftningsakt till de nationella parlamenten, med beaktande av Europeiska ekonomiska och
sociala kommitténs yttrande[1], med beaktande av Regionkommitténs yttrande[2], i enlighet med det ordinarie
lagstiftningsförfarandet, och av följande skäl: (1) Flera globala, nationella,
regionala och privata standarder gällande elektroniska fakturor existerar och
används för närvarande i medlemsstaterna. Ingen av dessa standarder har
företräde framom de andra och de flesta av dem är inte kompatibla. (2) I brist på en gemensam
standard beslutar medlemsstater, när de främjar användning av elektroniska
fakturor vid offentlig upphandling eller gör den obligatorisk, att utveckla
sina egna tekniska lösningar baserade på separata nationella standarder. Därför
ökar antalet olika standarder som samexisterar i medlemsstaterna och kommer
sannolikt att öka ännu mer i framtiden. (3) Mångfalden av inkompatibla
standarder medför alltför hög komplexitet, rättslig osäkerhet och ytterligare
driftkostnader för ekonomiska aktörer som använder elektroniska fakturor i de
olika medlemsstaterna. Ekonomiska aktörer som vill utföra gränsöverskridande
upphandlingsaktiviteter måste ofta iaktta en ny e-faktureringsstandard varje
gång de får tillträde till en ny marknad. Genom att de avskräcker ekonomiska
aktörer från att uppta gränsöverskridande upphandlingsaktiviteter, utgör de
vitt skilda rättsliga och tekniska kraven gällande elektroniska fakturor hinder
för marknadstillträde i gränsöverskridande offentlig upphandling och
handelshinder. De hindrar de grundläggande friheterna och har på så vis en
direkt inverkan på hur den inre marknaden fungerar. (4) Dessa hinder för handeln på
den inre marknaden kommer troligen att öka i framtiden när fler inkompatibla
nationella och privata standarder utvecklas och när användningen av
elektroniska fakturor vid offentlig upphandling blir vanligare eller görs
obligatorisk i fler medlemsstater. (5) Handelshinder till följd av
att flera rättsliga krav och tekniska standarder gällande elektroniska fakturor
existerar samtidigt och till följd av brist på interoperabilitet bör undanröjas
eller minskas. För att uppnå detta mål bör en gemensam europeisk standard
utvecklas för den semantiska datamodellen för kärnan i den elektroniska
fakturan. (6) Kommissionen bör tillämpa de
relevanta bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr
1025/2012 av den 25 oktober 2012 om europeisk standardisering[3] för att begära att den
relevanta europeiska standardiseringsorganisationen utarbetar en europeisk
standard för den semantiska datamodellen för kärnan i den elektroniska fakturan.
I sin begäran till den relevanta europeiska standardiseringsorganisationen bör
kommission kräva att en sådan europeisk standard är tekniskt neutral för att
undvika snedvriden konkurrens. Eftersom elektroniska fakturor kan innehålla
personuppgifter, bör kommissionen också kräva att en sådan europeisk standard
garanterar skyddet av personuppgifter i enlighet med direktiv 95/46/EG av den
24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av
personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter[4]. Förutom dessa minimikrav bör
kommissionen i sin begäran till den relevanta europeiska
standardiseringsorganisationen fastställa ytterligare krav angående innehållet
i en sådan europeisk standard och ett slutdatum för dess antagande. (7) Den europeiska standarden för
den semantiska datamodellen för kärnan i den elektroniska fakturan bör bygga på
befintliga specifikationer, i synnerhet de som utvecklats av europeiska eller
internationella organisationer som CEN (CWA 16356 och CWA 16562), ISO
(finansiell faktura baserad på ISO 20022-metodiken) samt UN/CEFACT (CII v.
2.0). Den bör inte kräva elektronisk signatur. En sådan europeisk standard ska
definiera semantiska dataelement som särskilt avser kompletterande uppgifter om
säljare och köpare, processidentifierare, fakturaegenskaper, detaljer om
föremålet för fakturan, leveransinformation, betalningsuppgifter och
betalningsvillkor. Den ska också vara kompatibel med befintliga standarder för
betalningar för att möjliggöra automatisk behandling av betalningar. (8) Om den europeiska standard
som har utarbetats av den relevanta europeiska standardiseringsorganisationen
uppfyller kraven i kommissionens begäran, bör en hänvisning till denna standard
publiceras i Europeiska unionens officiella tidning (9) Upphandlande myndigheter och
enheter bör inte vägra ta emot elektroniska fakturor som uppfyller en sådan
gemensam europeisk standard på grund av att andra tekniska krav inte uppfylls
(exempelvis nationella eller branschspecifika krav). (10) Detta direktiv bör gälla
elektroniska fakturor som tas emot av upphandlande myndigheter och enheter och
som utfärdas till följd av utförda kontrakt som tilldelats i enlighet med
direktiv [ersätter Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG av den 31
mars 2004 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av
byggentreprenader, varor och tjänster[5]],
direktiv [ersätter Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG av den 31
mars 2004 om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi,
transporter och posttjänster[6]]
eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/81/EG av den 13 juli 2009 om
samordning av förfarandena vid tilldelning av vissa kontrakt för
byggentreprenader, varor och tjänster av upphandlande myndigheter och enheter
på försvars- och säkerhetsområdet och om ändring av direktiven 2004/17/EG och
2004/18/EG[7]. (11) Målet med interoperabilitet är
att information ska presenteras och behandlas på ett konsekvent sätt mellan
affärssystem, oavsett deras teknik, tillämpning eller plattform. Full
interoperabilitet innefattar interoperabilitet gällande villkor (semantik),
format (syntax) och överföring. Semantisk interoperabilitet innebär att den
exakta innebörden i den utbytta informationen bevaras och helt förstås på ett
otvetydigt sätt, oberoende av på vilket sätt den återges eller överförs rent
fysiskt. (12) Genom att säkerställa
semantisk interoperabilitet och förbättra den rättsliga säkerheten kommer detta
direktiv också att främja införandet av elektronisk fakturering vid offentlig
upphandling och därigenom ge medlemsstaterna, upphandlande myndigheter och
enheter samt ekonomiska aktörer betydande fördelar när det gäller besparingar,
miljöpåverkan och minskning av administrativa arbetsbördor. (13) Europeiska rådet uttryckte i
sina slutsatser den 28 och 29 juni 2012 att särskild prioritet bör ges åtgärder
som syftar till ytterligare utveckling av gränsöverskridande e-handel, bland
annat genom underlättande av övergången till e-fakturering. (14) Europaparlamentet pekade i sin
resolution av den 20 april 2012 på marknadsfragmentering till följd av
nationella regler om elektronisk fakturering, betonade de betydande fördelarna
med elektronisk fakturering och underströk vikten av ett klart rättsläge, en
tydlig teknisk miljö samt öppna och interoperabla lösningar för elektroniska
fakturering grundat på gemensamma rättsliga krav, företagsprocesser och
tekniska standarder. Av dessa skäl uppmanade Europaparlamentet till att göra
elektronisk fakturering obligatorisk fram till 2016. (15) Det europeiska flerpartsforum
för elektronisk fakturering (e-fakturering) som inrättades genom kommissionens
beslut av den 2 november 2010[8]
antog en rekommendation om interoperabilitet för elektronisk fakturering genom
användning av en semantisk datamodell i [månad] 2013. (16) Eftersom upphandlande
myndigheter och enheter dessutom kommer att kunna acceptera både elektroniska
fakturor som uppfyller andra standarder än den gemensamma europeiska standarden
och pappersfakturor, om den nationella lagstiftningen inte säger något annat,
kommer detta direktiv inte att medföra några extra kostnader eller arbetsbördor
för företagen, oavsett om det gäller mikroföretag, små företag eller medelstora
företag i den mening som avses i kommissionens rekommendation 2003/361/EG från
den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag[9]. (17) Regler gällande elektronisk
fakturering finns redan i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006
om ett gemensamt system för mervärdesskatt[10].
Det bör säkerställas att villkoren för att utfärda och acceptera elektroniska
fakturor för momssyften inte påverkas av någon bestämmelse i detta direktiv. (18) För att göra det möjligt för
upphandlande myndigheter och enheter att vidta de tekniska åtgärder som efter
antagandet av den europeiska standarden krävs för att iaktta bestämmelserna i
detta direktiv, är en tidsfrist för införlivande på 48 månader motiverad. (19) Eftersom målen att undanröja
marknadshinder och handelshinder som uppstår till följd av att det finns olika
nationella regler och standarder och att säkerställa interoperabilitet inte i
tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, och de därför bättre
kan nås på unionsnivå, får unionen vidta åtgärder i enlighet med
subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I
enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte
utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål. (20) I enlighet med den gemensamma
politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och
kommissionen om förklarande dokument[11]
har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta anmälan
av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar
förhållandet mellan de olika delarna i ett direktiv och motsvarande delar i
nationella instrument för införlivande. Med avseende på detta direktiv anser
lagstiftaren att översändandandet av sådana dokument är berättigat. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. Artikel 1
Tillämpningsområde Detta direktiv ska tillämpas på elektroniska
fakturor som utfärdas till följd av utförda kontrakt som tilldelats i enlighet
med direktiv [ersätter direktiv 2004/18/EG], direktiv [ersätter direktiv
2004/17/EG] eller direktiv 2009/81/EG. Artikel 2
Definitioner I detta direktiv avses med (1)
elektronisk faktura: en
faktura som har utfärdats och mottagits i något elektroniskt format, (2)
semantisk datamodell:
en strukturerad och logiskt sammanhängande uppsättning termer och innebörder
som specificerar det innehåll som överförs i elektroniska fakturor, (3)
kärnan i den elektroniska fakturan: en delmängd information som ingår i en elektronisk faktura och som är
viktig för att möjliggöra gränsöverskridande interoperabilitet, inklusive den
information som krävs för att säkerställa efterlevnad av de lagstadgade kraven, (4)
upphandlande myndigheter: upphandlande myndigheter enligt definitionen i artikel [2] i direktiv
[ersätter direktiv 2004/18/EG], (5)
upphandlande enheter:
upphandlande enheter enligt definitionen i artikel [4] i direktiv [ersätter
direktiv 2004/17/EG], (6)
europeisk standard: en
europeisk standard enligt definitionen i artikel 2.1 i förordning (EU) nr
1025/2012. Artikel 3
Fastställande av en europeisk standard 1. Kommissionen ska begära att
den relevanta europeiska standardiseringsorganisationen utarbetar en europeisk
standard för den semantiska datamodellen för kärnan i den elektroniska
fakturan. Kommissionen ska kräva att den europeiska
standarden för den semantiska datamodellen för kärnan i den elektroniska
fakturan ska vara tekniskt neutral och säkerställa skyddet av personuppgifter i
enlighet med direktiv 95/46/EG. Begäran ska antas i enlighet med förfarandet i
artikel 10.1–5 i förordning (EU) nr 1025/2012. 2. Om den europeiska standard
som har utarbetats till följd av den begäran som avses i punkt 1 uppfyller
kraven i denna, ska kommissionen offentliggöra hänvisningen till denna
europeiska standard i Europeiska unionens officiella tidning. Artikel 4
Elektroniska fakturor som överensstämmer med den europeiska standarden Medlemsstaterna ska säkerställa att
upphandlande myndigheter och upphandlande enheter inte vägrar att ta emot
elektroniska fakturor som överensstämmer med den europeiska standard till
vilken en hänvisning har offentliggjorts i enlighet med artikel 3.2. Artikel 5
Direktiv 2006/112/EG Detta direktiv ska inte påverka tillämpningen
av bestämmelserna i rådets direktiv 2006/112/EG. Artikel 6
Införlivande 3. Medlemsstater ska senast 48
månader efter det att detta direktiv har trätt i kraft sätta i kraft de lagar
och andra författningar som är nödvändiga för att följa det. De ska till
kommissionen genast överlämna texten till dessa bestämmelser. När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de
innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning
när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska
varje medlemsstat själv utfärda. 4. Medlemsstaterna ska till
kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell
lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv. Artikel 7
Översyn Kommissionen ska granska effekterna av detta
direktiv på den inre marknaden och på införandet av elektronisk fakturering vid
offentlig upphandling och senast den 30 juni 2023 överlämna en rapport om detta
till Europaparlamentet och rådet. Rapporten ska vid behov åtföljas av ett
lagstiftningsförslag. Artikel 8
Ikraftträdande Detta direktiv träder i kraft den tjugonde
dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella
tidning. Artikel 9
Adressater Detta direktiv
riktar sig till medlemsstaterna. Utfärdat i Bryssel den På Europaparlamentets vägnar På
rådets vägnar Ordförande Ordförande [1] EUT
C , , s . [2] EUT
C , , s . [3] EUT
L 316, 14.11.2012, s. 12. [4] EGT
L 281, 23.11.1995, s. 31. [5] EUT
L 134, 30.4.2004, s. 14. [6] EUT
L 134, 30.4.2004, s. 1. [7] EUT
L 216, 20.8.2009, s. 76. [8] EUT
C 326, 3.12.2010, s. 13. [9] EUT
L 124, 20.5.2003, s. 36. [10] EUT
L 347, 11.12.2006, s. 1. [11] EUT
C 369, 17.12.2011, s. 14.