This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52013PC0345
Proposal for a COUNCIL DECISION on the adoption by Latvia of the euro on 1 January 2014
Förslag till RÅDETS BESLUT om Lettlands införande av euron den 1 januari 2014
Förslag till RÅDETS BESLUT om Lettlands införande av euron den 1 januari 2014
/* COM/2013/0345 final - 2013/0190 (NLE) */
Förslag till RÅDETS BESLUT om Lettlands införande av euron den 1 januari 2014 /* COM/2013/0345 final - 2013/0190 (NLE) */
MOTIVERING 1. BAKGRUND TILL FÖRSLAGET Den 3 maj 1998 beslutade rådet att Belgien,
Tyskland, Spanien, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna,
Portugal, Österrike och Finland uppfyllde de nödvändiga villkoren för att
införa euron den 1 januari 1999. Danmark och Förenade kungariket utnyttjade
sina möjligheter att avstå och bedömdes därför inte av rådet. Grekland och
Sverige betraktades av rådet som medlemsstater med undantag. Den 19 juni 2000
beslutade rådet att Grekland uppfyllde de nödvändiga villkoren för att införa
euron den 1 januari 2001. De länder som gick med i Europeiska unionen den 1 maj
2004 (Tjeckien, Estland, Cypern, Lettland, Litauen, Ungern, Malta, Polen,
Slovenien och Slovakien) blev medlemsstater med undantag enligt artikel 4 i
respektive anslutningsakt. Den 11 juli 2006 beslutade rådet att Slovenien
uppfyllde de nödvändiga villkoren för att införa euron den 1 januari 2007.
Bulgarien och Rumänien, som gick med i Europeiska unionen den 1 januari 2007,
blev medlemsstater med undantag enligt artikel 5 i respektive lands
anslutningsakt. Den 10 juli 2007 beslutade rådet att Cypern och Malta uppfyllde
de nödvändiga villkoren för att införa euron den 1 januari 2008. Den 8 juli
2008 beslutade rådet att Slovakien uppfyllde de nödvändiga villkoren för att
införa euron den 1 januari 2009. Den 13 juli 2010 beslutade rådet att Estland
uppfyllde de nödvändiga villkoren för att införa euron den 1 januari 2011.
Kroatien kommer att ansluta sig till Europeiska unionen den 1 juli 2013 och
kommer att bli en medlemsstat med undantag i enlighet med artikel 5 i
anslutningsakten. I artikel 140.1 i fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt (nedan kallat fördraget) föreskrivs att
kommissionen och Europeiska centralbanken ska rapportera till rådet minst en
gång vartannat år, eller på begäran av en medlemsstat med undantag, om hur
medlemsstaterna med undantag fullgör sina förpliktelser när det gäller att
förverkliga den ekonomiska och monetära unionen. På grundval av både sin egen
och ECB:s rapport kan kommissionen till rådet överlämna ett förslag till rådets
beslut, i enlighet med förfarandet enligt artikel 140.2 i fördraget, om att
upphäva undantaget för de medlemsstater som uppfyller de nödvändiga villkoren. De senaste ordinarie konvergensrapporterna från
kommissionen och ECB antogs i maj 2012. Den 5 mars 2013 lämnade Lettland in en
begäran om en ny konvergensbedömning med avsikt att införa euron den 1 januari
2014 om undantaget skulle hävas. Som ett svar på denna begäran utarbetade
kommissionen och ECB konvergensrapporter för Lettland. Kommissionens konvergensrapport 2013 om
Lettland antogs av kollegiet den 5 juni 2013. ECB antog sin rapport den 3 juni.
Rapporterna omfattar en granskning av i vilken utsträckning som Lettlands
nationella lagstiftning, inklusive stadgan för dess centralbank, är förenlig
med artiklarna 130 och 131 i EG-fördraget och med ECBS- och ECB-stadgan. I
rapporterna granskas också om en hög grad av varaktig konvergens har uppnåtts
när det gäller konvergenskriteriernas uppfyllande och flera andra faktorer
beaktas som anges i artikel 140.1 sista stycket i fördraget. Kommissionen fastslår i sin konvergensrapport
att Lettland uppfyller villkoren för att införa euron. På grundval av sin egen och ECB:s rapport har
kommissionen antagit bifogade förslag till rådsbeslut om att upphäva Lettland
undantag från och med den 1 januari 2014. 2. SAMRÅD MED BERÖRDA PARTER
OCH KONSEKVENSBEDÖMNING Inom ekonomiska och finansiella kommittén samt
Ekofinrådet/Eurogruppen diskuteras med medlemsstaterna regelbundet och under
olika rubriker den ekonomiska politikens problem i medlemsstaterna. Här ingår
också informella diskussioner om frågor som är särskilt viktiga för att
förbereda ett eventuellt införande av euron (inklusive växelkurspolitik).
Dialoger med akademiker och andra intressegrupper förs i samband med
föreläsningar/seminarier och på tillfällig basis. Den ekonomiska utvecklingen i euroområdet och
medlemsstaterna bedöms vid olika förfaranden för samordning och övervakning av
ekonomisk politik (bland annat enligt artikel 121 i fördraget). Så sker också i
samband med kommissionens regelbundna övervakning och analys av utveckling som
berör specifika länder och hela området (inklusive prognoser, regelbundna
publikationer, material till ekonomiska och finansiella kommittén och
Ekofinrådet/Eurogruppen). I enlighet med proportionalitetsprincipen och i linje
med tidigare praxis föreslår kommissionen att en formell konsekvensbedömning
inte görs. 3. FÖRSLAGETS RÄTTSLIGA ASPEKTER 3.1. Rättslig grund Den rättsliga grunden för föreliggande förslag
är artikel 140.2 i fördraget, där förfarandet för rådsbeslut om införande av
euron och för upphävande av de berörda medlemsstaternas undantag föreskrivs. Efter att ha hört Europaparlamentet och efter
överläggningar i Europeiska rådet ska rådet agera på förslag av kommissionen
och efter en rekommendation från en kvalificerad majoritet av de rådsmedlemmar
som företräder de medlemsstater som har euron som valuta. 3.2. Subsidiaritet och
proportionalitet Förslaget avser ett område där unionen är
ensam behörig. Subsidiaritetsprincipen är därför inte tillämplig. Denna åtgärd går inte utöver vad som är
nödvändigt för att uppnå detta mål och är alltså förenlig med
proportionalitetsprincipen. 3.3. Val av regleringsform Enligt artikel 140.2 i fördraget är beslut den
enda lämpliga regleringsformen. 4. BUDGETKONSEKVENSER Förslaget påverkar inte unionens budget. 2013/0190 (NLE) Förslag till RÅDETS BESLUT om Lettlands införande av euron den 1 januari
2014
EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT
DETTA BESLUT med beaktande av fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt, särskilt artikel 140.2, med beaktande av Europeiska kommissionens
förslag, med beaktande av Europeiska kommissionens
rapport[1], med beaktande av Europeiska centralbankens
rapport[2], med beaktande av Europaparlamentets yttrande, med beaktande av Europeiska rådets
överläggningar, med beaktande av rekommendationen från de
rådsmedlemmar som företräder medlemsstater som har euron som valuta, och av följande skäl: (1) Den tredje etappen av den
ekonomiska och monetära unionen (EMU) inleddes den 1 januari 1999. Vid sitt
möte i Bryssel den 3 maj 1998 beslutade rådet i sin sammansättning av stats-
eller regeringschefer att Belgien, Tyskland, Spanien, Frankrike, Irland,
Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Portugal och Finland uppfyllde de
nödvändiga villkoren för att införa euron den 1 januari 1999[3]. (2) Genom beslut 2000/427/EG[4] fastslog rådet att Grekland
uppfyllde de nödvändiga villkoren för att införa euron den 1 januari 2001. Genom
beslut 2006/495/EG[5]
fastslog rådet att Slovenien uppfyllde de nödvändiga villkoren för att införa
euron den 1 januari 2007. Genom beslut 2007/503/EG[6] och 2007/504/EG[7] fastslog rådet att Cypern och
Malta uppfyllde de nödvändiga villkoren för att införa euron den 1 januari
2008. Genom beslut 2008/608/EG[8]
fastslog rådet att Slovakien uppfyllde de nödvändiga villkoren för att införa
euron. Genom beslut 2010/416/EG[9]
fastslog rådet att Estland uppfyllde de nödvändiga villkoren för att införa
euron. (3) Enligt punkt 1 i protokollet
om vissa bestämmelser angående Förenade konungariket Storbritannien och
Nordirland som är fogat till fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen (nedan kallat EG-fördraget) anmälde Förenade kungariket till
rådet att det inte avsåg att gå över till den tredje etappen i EMU den 1
januari 1999. Denna anmälan har inte ändrats. I enlighet med punkt 1 i det till
EG-fördraget fogade protokollet om vissa bestämmelser angående Danmark och det
beslut som fattades av stats- och regeringscheferna i Edinburgh i december 1992
har Danmark anmält till rådet att landet inte kommer att delta i den tredje
etappen av EMU. Danmark har inte begärt att det förfarande ska inledas som
avses i artikel 140.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan
kallat fördraget). (4) Sverige har genom beslut
98/317/EG undantag enligt artikel 139.1 i fördraget. Enligt artikel 4 i 2003
års anslutningsakt[10]
är Republiken Tjeckien, Lettland, Litauen, Ungern och Polen medlemsstater med
undantag enligt definitionen i artikel 139.1 i fördraget. I enlighet med
artikel 5 i 2005 års anslutningsakt[11]
är Bulgarien och Rumänien medlemsstater med undantag enligt definitionen i
artikel 139.1 i fördraget. I enlighet med artikel 5 i 2005 års anslutningsakt[12] har Kroatien ett undantag
enligt definitionen i artikel 139.1 i fördraget. (5) Europeiska centralbanken
(ECB) inrättades den 1 juli 1998. Det europeiska monetära systemet ersattes med
en växelkursmekanism som inrättades genom Europeiska rådets resolution av den
16 juni 1997 om införande av en växelkursmekanism i tredje etappen av den
ekonomiska och monetära unionen[13].
Förfarandena för en växelkursmekanism under etapp tre av den ekonomiska och
monetära unionen (ERM II) fastställdes i ett avtal av den 16 mars 2006 mellan
ECB och de nationella centralbankerna i medlemsstaterna utanför euroområdet
avseende operativa förfaranden för en växelkursmekanism under etapp tre av den
ekonomiska och monetära unionen[14]. (6) I artikel 140.2 i fördraget
fastställs förfarandena för att upphäva de berörda medlemsstaternas undantag.
Minst en gång vartannat år, eller på begäran av en medlemsstat med undantag,
ska kommissionen och ECB rapportera till rådet enligt förfarandet i artikel
140.1 i fördraget. Den 5 mars 2013 inkom Lettland med en formell begäran om
konvergensbedömning. (7) Medlemsstaternas nationella
lagstiftning, inklusive de nationella centralbankernas stadgar, ska vid behov
anpassas för att säkerställa förenlighet med artiklarna 130 och 131 i fördraget
och stadgan för ECB respektive Europeiska centralbankssystemet
(ECBS-/ECB-stadgan). Kommissionens och ECB:s rapporter ger en detaljerad
bedömning av den lettiska lagstiftningens förenlighet med artiklarna 130 och
131 i fördraget och ECBS-/ECB-stadgan. (8) I enlighet med artikel 1 i protokoll
nr 13 om konvergenskriterier, som det hänvisas till i artikel 140 i fördraget,
innebär kriteriet för prisstabilitet enligt artikel 140.1 första strecksatsen i
fördraget att en medlemsstat under en tid av ett år före granskningen ska
uppvisa en hållbar prisutveckling och en genomsnittlig inflation som inte med
mer än 1,5 procentenheter överstiger inflationen i de, högst tre medlemsstater
som har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet. När det gäller
kriteriet för prisstabilitet ska inflationen mätas med hjälp av det
harmoniserade indexet för konsumentpriser (HIKP) som definieras i rådets
förordning (EG) nr 2494/95 av den 23 oktober 1995 om harmoniserade
konsumentprisindex[15].
För att bedöma kriteriet om prisstabilitet ska en medlemsstats inflation mätas
som den procentuella förändringen av det aritmetiska medelvärdet av
tolvmånadersindexet i förhållande till det aritmetiska medelvärdet för
tolvmånadersindexet för föregående period. I kommissionens och ECB:s rapporter
beräknades referensvärdet som det enkla aritmetiska medelvärdet av inflationen
i de tre medlemsstater med bäst resultat i fråga om prisstabilitet plus 1,5
procentenheter. Under ettårsperioden till och med april 2013 beräknades
inflationens referensvärde till 2,7 procent, med Sverige, Lettland och Irland
som de tre medlemsstaterna med bäst resultat i fråga om prisstabilitet. Dessas
inflationstakt uppgick till 0,8, 1,3 respektive 1,6 procent. Det är befogat att
till medlemsstaterna med bäst resultat inte räkna de länder vars inflationstakter
inte kan ses som ett meningsfullt referensvärde för andra medlemsstater. Sådana
avvikare identifierades tidigare i konvergensrapporterna för 2004 och 2010. I
detta skede är det befogat att inte till medlemsstaterna med bäst resultat inte
räkna Grekland, eftersom dess inflationstakt och profil avviker mycket från
genomsnittet i euroområdet, vilket huvudsakligen speglar de allvarliga
anpassningsbehoven och den exceptionella situation som den grekiska ekonomin
befinner sig i, och att inkludera Grekland skulle otillbörligt påverka
referensvärdet och därigenom kriteriets rimlighet[16]. (9) I enlighet med artikel 2 i
protokoll nr 13 innebär kriteriet om den offentliga sektorns finanser enligt
artikel 140.1 andra strecksatsen i fördraget att medlemsstaten vid tidpunkten
för granskningen inte får vara föremål för något beslut av rådet enligt artikel
126.6 i fördraget om att ett alltför stort underskott föreligger. (10) I enlighet med artikel 3 i
protokoll nr 13 innebär kriteriet om deltagande i Europeiska monetära systemets
växelkursmekanism som avses i artikel 140.1 tredje strecksatsen i fördraget att
kursrörelserna för en medlemsstats valuta ska ha legat inom det normala
fluktuationsutrymmet enligt Europeiska monetära systemets växelkursmekanism,
utan att allvarliga spänningar har uppstått, under minst de senaste två åren
före granskningen. Särskilt ska medlemsstaten inte på eget initiativ ha
devalverat sin valutas bilaterala centralkurs i förhållande till euron under
denna period. Sedan den 1 januari 1999 ska bedömningen av hur väl
växelkurskriteriet uppfylls ske inom ramen för ERM II. Kommissionen och ECB har
i sina rapporters bedömningar av hur väl växelkurskriteriet uppfylls granskat
tvåårsperioden till och med den 16 maj 2013. (11) I enlighet med artikel 4 i
protokoll nr 13 innebär kriteriet om konvergens i räntesatserna som avses i
artikel 140.1 fjärde strecksatsen i fördraget att en medlemsstat under ett år
före granskningen ska ha haft en genomsnittlig långfristig nominell räntesats
som inte med mer än två procentenheter överstiger motsvarande räntesats i de,
högst tre medlemsstater som har uppnått de bästa resultaten i fråga om
prisstabilitet. För kriteriet om konvergens i räntesatserna användes jämförbara
räntor på tioåriga referensstatsobligationer. För att bedöma i vilken
utsträckning kriteriet om räntesatser uppfylls beräknades ett referensvärde i
kommissionens och ECB:s rapporter i form av det enkla aritmetiska medelvärdet
av den nominella långfristiga räntesatsen i tre av de medlemsstater som hade
uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet plus två procentenheter.
På grundval av detta uppgick referensvärdet under den ettårsperiod som löpte ut
i april 2013 till 5,5 procent. (12) I enlighet med artikel 5 i
protokoll nr 13 ska kommissionen tillhandahålla de uppgifter som ska användas
vid den nuvarande bedömningen av konvergenskriteriets tillämpning. Kommissionen
tillhandahöll uppgifter för utarbetandet av detta förslag. Uppgifter om de
offentliga finanserna tillhandahölls av kommissionen efter medlemsstaternas
rapportering per den 1 april 2013 i enlighet med rådets förordning (EG) nr
3605/93 av den 22 november 1993 om tillämpningen av det protokoll om
förfarandet vid alltför stora underskott som är fogat till fördraget om
upprättandet av Europeiska gemenskapen[17]. (13) På grundval av rapporter från
kommissionen och ECB om hur Lettland fullgör sina förpliktelser när det gäller
att förverkliga den ekonomiska och monetära unionen drogs följande slutsatser: a) Lettlands nationella lagstiftning, inklusive
den nationella centralbankens stadga, är förenlig med artiklarna 130 och 131 i
fördraget och ECBS-/ECB-stadgan. b) När det gäller Lettlands uppfyllande av
de konvergenskriterier som avses i de fyra strecksatserna i artikel 140.1 i
fördraget kan följande konstateras: –
Den genomsnittliga inflationen i Lettland under
ettårsperioden till och med april 2013 låg på 1,3 procent, vilket är klart
lägre än referensvärdet, och den kommer troligen att understiga referensvärdet
under de kommande månaderna. –
Budgetunderskottet i Lettland har på ett trovärdigt
och hållbart sätt minskats till under 3 procent av BNP vid utgången av 2012.
Genom beslut 2013/…/EU[18]
upphävde rådet på kommissionens rekommendation beslut 2009/591/EG om
förekomsten av ett alltför stort underskott i Lettland. –
Lettland har deltagit i ERM II sedan den 2 maj
2005. Vid inträdet i ERM II åtog sig myndigheterna ensidigt att hålla lats inom
ett fluktuationsband på ±1 procent kring centralkursen. Under de två åren före
denna bedömning, avvek växelkursen för lats inte från centralkursen med mer än
±1 % och upplevde inga spänningar. –
Under ettårsperioden fram till och med april 2013
uppgick den långfristiga räntesatsen i Lettland i genomsnitt till 3,8 %,
vilket är lägre än referensvärdet. c) Mot bakgrund av bedömningen av
förenligheten i rättsligt avseende och uppfyllandet av konvergenskriterierna
samt med beaktande av de tillkommande faktorerna uppfyller Lettland villkoren
för att införa euron. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. Artikel 1 Lettland uppfyller de nödvändiga villkoren för
att införa euron. Lettlands undantag enligt artikel 4 i 2003 års anslutningsakt
upphävs med verkan från och med den 1 januari 2014. Artikel 2 Detta beslut
riktar sig till medlemsstaterna. Artikel 3 Detta beslut skall offentliggöras i Europeiska
unionens officiella tidning. Utfärdat i Bryssel den På
rådets vägnar Ordförande [1] [2] [3] Beslut 1998/317/EG (EGT L 139, 11.5.1998, s. 30). [4] EUT L 167, 7.7.2000, s. 19. [5] EUT L 195, 15.7.2006, s. 25. [6] EUT L 186, 18.7.2007, s. 29. [7] EUT L 186, 18.7.2007, s. 32. [8] EUT L 195, 24.7.2008, s. 24. [9] EUT L 196, 28.7.2010, s. 24. [10] EUT L 236, 23.9.2003, s. 33. [11] EUT L 157, 21.6.2005, s. 203. [12] EUT L 112, 24.4.2012, s. 21. [13] EGT C 236, 2.8.1997, s. 5. [14] EUT C 73, 25.3.2006, s. 21. Avtalet ändrat genom avtalet
av den 14 december 2007 (EUT C 319, 29.12.2007, s. 7). [15] EUT L 257, 27.10.1995, s. 1. Förordning ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG)
nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1) samt Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 596/2009. [16] I april 2013 var den genomsnittliga inflationen på
tolvmånaders för Grekland 0,4 % och inflationen i euroområdet 2,2%, och
gapet mellan de två beräknas öka ytterligare under de kommande månaderna. [17] EUT L 332, 31.12.1993, s. 7. Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 2103/2005 (EUT L
337, 22.12.2005, s. 1). [18]