52013DC0567

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

om kraven för barn som passerar medlemsstaternas yttre gränser

1.           Inledning

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 444/2009[1] av den 28 maj 2009 om ändring av rådets förordning (EG) nr 2252/2004 om standarder för säkerhetsdetaljer och biometriska kännetecken i pass och resehandlingar som utfärdas av medlemsstaterna (nedan kallad förordningen) infördes principen om ett pass per person. Enligt denna princip ska varje pass eller resehandling utfärdas som en enskild handling. Pass för familjer eller andra grupper kan inte längre utfärdas. Principen rekommenderades redan 1997 av Internationella civila luftfartsorganisationen (Icao), eftersom det anses säkrare om varje person (även barn) har ett eget pass[2].

Föreliggande rapport har tillkommit som svar på kravet i artikel 1 i förordningen, enligt vilket kommissionen senast den 26 juni 2012 ska ”lägga fram en rapport om kraven för barn som reser ensamma eller med medföljande vuxen och som passerar medlemsstaternas yttre gränser och ska vid behov föreslå lämpliga initiativ för att säkerställa en gemensam strategi beträffande reglerna för skydd för barn som passerar medlemsstaternas yttre gränser”. Föreliggande dokument bygger på en omfattande studie som kommissionen låtit göra (nedan kallad studien[3]) om lagstiftning och praxis i EU, i EU:s medlemsstater och i länder som är associerade till Schengenregelverket[4] när det gäller frågan om EU och barn från tredjeländer[5] som reser ensamma eller med medföljande vuxen och som passerar medlemsstaternas yttre gränser[6]. I rapporten behandlas särskilt kontroller av barn som lagligen passerar de yttre gränserna.

2.           Genomförande av principen om ett pass per person

De flesta medlemsstater har redan i många år följt den här principen. I förordningen fastställdes ändå en övergångsperiod, vilket innebar att medlemsstaterna skulle genomföra principen senast den 26 juni 2012 så att ”[d]en ursprungliga giltighetstiden för innehavaren […] inte påverkas”.

Bestämmelsen innebar följande:

· Från och med den 26 juni 2012 ska EU-medborgarnas pass endast utfärdas som enskilda handlingar.

· Efter detta datum ska alla barn oavsett ålder ha egna EU-pass. De får inte resa om de endast har förts in i föräldrarnas pass.

· Föräldrarnas pass är fortsatt giltiga för dem (det vill säga innehavaren) efter den 26 juni 2012, även om passet innehåller barnens namn.

Några medlemsstater tolkade dock bestämmelsen om en övergångsperiod på ett annat sätt och menade att de fortfarande kunde utfärda pass där barn angavs i föräldrarnas pass (så kallade familjepass) fram till den 26 juni 2012 och att de införda posterna för barn skulle fortsätta gälla under hela passets giltighetstid.

I rådets berörda arbetsgrupp klargjorde kommissionen att en sådan tolkning skulle strida mot syftet med den treåriga övergångsperioden.

Kommissionen gav ytterligare vägledning på området genom en rekommendation av den 14 december 2012[7] om ändring av rekommendationen om inrättande av en gemensam ”Praktisk handledning för gränsbevakningspersonal” (Schengenhandbok) som medlemsstaternas behöriga myndigheter ska använda när de utför personkontroller vid gränserna (K(2006) 5186 slutlig)[8].

I rekommendationen klargörs att förordningen inte gäller Irland och Storbritannien och att den inte heller gäller pass som utfärdas av tredjeländer. I rekommendationen erinras om att bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG[9] om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier ska tillämpas. Enligt artikel 5.4 i direktivet[10] ska avsaknaden av ett enskilt pass för barn som är införda i föräldrarnas pass inte automatiskt leda till att de nekas utresa från eller inresa till en medlemsstats territorium. Genom att barnet är infört i föräldrarnas pass kan man säga att de på ”annat sätt bevisat att de omfattas av rätten att fritt röra sig”.

I de flesta medlemsstater infördes principen om ett pass per person genom nationell lagstiftning redan för flera år sedan. Endast några få medlemsstater väntade fram till den 26 juni 2012 med att helt avskaffa familjepassen.

När det gäller införandet av principen har medlemsstaterna inte rapporterat några problem. Inga problem har heller identifierats i studien. Enligt studien har tvärtom alla berörda intressenter, särskilt gränskontrolltjänstemännen, de nationella myndigheterna och de icke-statliga organisationer som arbetar med att skydda barns rättigheter, välkomnat principen om ett pass per person. De flesta är överens om att principen har gjort det säkrare för barn att resa och snabbare för dem att passera gränserna, eftersom gränskontrolltjänstemännen nu kan fastställa att ett barn faktiskt är den person som anges i passet.

I vissa fall har det blivit svårare att koppla ett resande barn till barnets föräldrar om de inte har samma efternamn. I detta hänseende är flera intressenter, bland annat Frontex, positiva till idén att ta med information om föräldrar/förmyndare i barnets pass[11].

3.           Lagstiftning och praxis för barn som passerar gränserna

Principen om ett pass per person är endast ett av de krav som ska göra det säkrare för barn att passera gränserna, värna deras rättigheter samt bekämpa bortförandet av och handeln med barn. I detta hänseende finns fler andra bestämmelser och förfaranden på europeisk och nationell nivå. Syftet med detta kapitel är att ge en kortfattad översikt över de mest relevanta bestämmelserna och metoderna.

3.1.        Lagstiftning och praxis på EU-nivå

De viktigaste bestämmelserna om barn som passerar Schengenområdets yttre gränser finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006[12] om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (nedan kallad kodexen om Schengengränserna) och tillhörande bilagor[13]. I punkt 6 i bilaga VII i kodexen om Schengengränserna erinras om att ”[g]ränskontrolltjänstemännen skall vara särskilt uppmärksamma på underåriga”. I denna punkt anges även att gränskontrolltjänstemännen, när underåriga åtföljs av vuxna, ska kontrollera om den medföljande har föräldraansvar för den underårige. Detta gäller särskilt i de fall då den underårige endast åtföljs av en vuxen och det finns en grundad anledning att anta att den underårige olagligen har förts bort från den eller de personer som har det lagliga föräldraansvaret. Om det finns en ”grundad anledning” ska gränskontrolltjänstemännen göra ytterligare utredningar. Om underåriga reser utan en medföljande vuxen ska gränskontrolltjänstemännen i allmänhet utföra en noggrann kontroll av resehandlingarna.

I punkt 3.7 i del II, avsnitt I i Praktisk handledning för gränsbevakningspersonal[14] föreskrivs att gränskontrolltjänstemännen vid eventuella tvivel om barnets tillstånd att passera gränsen vid utresa ska kontakta den nationella kontaktpunkten[15] i den Schengenstat som barnet är medborgare eller uppehåller sig i. Om vissa upplysningar föranleder misstanke om att barnet olagligen har förts bort eller reser ut utan tillstånd, kan gränskontrolltjänstemännen neka barnet utresa eller samla in all tillgänglig information om barnets destination och om den person som åtföljer barnet.

För tredjelandsmedborgare med viseringsskyldighet som reser in i Schengenområdet fastställs förfaranden och villkor i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009[16] om införande av en gemenskapskodex om viseringar (nedan kallad viseringskodex). Underåriga ska enligt förordningen lämna in ett viseringsansökningsformulär undertecknat av en person som utövar förälders vårdnadsrätt eller rättsligt förmyndarskap. Enligt handledningen för handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar[17] (nedan kallad handledningen om viseringskodexen) ska konsulaten kontrollera att den person som ansöker om viseringen för den underårigas räkning är dess förälder eller förmyndare. Samtycke från vårdnadshavare eller förmyndare för sökande under 18 år ska inhämtas, oberoende av myndighetsåldern i hemlandet. Konsulaten ska även kontrollera att den underåriga inte olagligen har förts bort från den eller de personer som har den lagliga vårdnaden. Om det finns misstanke om sådant olagligt bortförande ska konsulatet göra de utredningar som behövs för att förhindra detta.

Rent praktiskt genomförde Frontex i november–december 2010 en gemensam insats på EU‑nivå inriktad på irreguljär invandring av barn (Agelaus 2010). Den genomfördes på 42 flygplatser i hela Europa. Målet var att öka medvetenheten om den irreguljära invandringen av barn. I november 2011 ledde Frontex dessutom ”Joint Operation Hammer”, ett samarbete mellan flera organ som också var inriktat på handeln med barn. Operativa riktlinjer utarbetades på området. I riktlinjerna betonas att barnets bästa alltid ska komma i första rummet och att principen om ”non-refoulment” ska följas. Riktlinjerna omfattar en icke uttömmande förteckning över tecken på handel med barn. Om något tyder på att barnet svävar i fara ska gränskontrolltjänstemännen utföra en mer specifik kontroll (en så kallad fördjupad kontroll). I riktlinjerna finns även användbara tips om hur man kommunicerar med barn. Under 2011 utarbetade Frontex även ett utbildningspaket för gränskontrolltjänstemän om bekämpning av människohandel: utbildningshandboken innehåller avsnitt om barns särskilda situation och behov.

3.2.        Lagstiftning och praxis på nationell nivå

I nationell lagstiftning och praxis finns mycket få konkreta krav för barn som passerar gränserna.

Ett gemensamt instrument för skydd av barn är kravet på föräldrars samtycke. I de flesta medlemsstater fastställs samtycket redan i samband med passansökan. Vissa medlemsstater[18] kräver att en förälder/förmyndare ger sitt skriftliga tillstånd eller fyller i ansökan. Andra medlemsstater[19] kräver skriftligt tillstånd från båda föräldrarna. Vissa medlemsstater[20] kräver att en förälder åtföljer barnet vid ansökan. I andra medlemsstater[21] ska i princip båda föräldrarna vara närvarande.

I linje med bilaga VII i kodexen om Schengengränserna, och om särskild misstanke föreligger, får dessutom gränskontrolltjänstemännen i de flesta medlemsstater begära verifikationer för att kontrollera förhållandet mellan barnet och medföljande vuxen. I praktiken tar detta normalt formen av ett tillstånd från föräldrarna i vilket föräldrarna samtycker till att barnet reser ut ur eller in i landet. Huruvida tillståndet krävs från barn som är unionsmedborgare[22], egna medborgare[23] eller tredjelandsmedborgare[24] varierar mellan olika länder. I några medlemsstater finns särskilda myndigheter som utfärdar tillstånd för egna medborgare. De flesta medlemsstater har dock ingen särskild utfärdande myndighet eller mall för föräldratillstånd. Regler och praxis varierar även när det gäller kravet på bestyrkande och/eller översättning av tillståndet.

I vissa fall kan en användbar metod för att se till att barnet reser med rätt tillstånd från sin förmyndare vara att kontrollera vårdnadsansvaret vid gränsen. I många medlemsstater är det rätt svårt för gränskontrolltjänstemännen att få tag på upplysningar om vårdnadsansvar, särskilt med kort varsel. I vissa medlemsstater[25] har gränskontrolltjänstemännen direkt åtkomst till nationella databaser eller folkbokföring. I andra medlemsstater[26] måste de dock vända sig till kommuner och lokala domstolar för att få tillgång till dessa upplysningar.

Enligt EU:s lagstiftning om transportörens ansvar, särskilt rådets direktiv 2001/51/EG av den 28 juni 2001[27], ska transportören se till att passagerare som reser från tredjeländer har nödvändiga resehandlingar för inresa till medlemsstaternas territorium. I detta sammanhang kan transportörerna fylla en funktion genom att kontrollera barnets identitet och barnets förhållande till medföljande vuxen. Studien visade att transportörerna endast ägnar särskild uppmärksamhet åt barn som reser ensamma. Barn som reser tillsammans med en förälder ges mycket mindre uppmärksamhet. Barn som reser ensamma med flyg tycks vara mest ”skyddade”, eftersom flygbolagen följer de riktlinjer som International Air Transport Associations (IATA)[28] har fastställt för hantering av barn som reser ensamma. De flesta flygbolag erbjuder även assistanstjänster för ensamresande barn. För barn som reser sjö‑ eller landvägen ser förfarandena mer olika ut. Graden av samarbete mellan gränskontrolltjänstemännen och transportörerna varierar också mellan olika länder. I vissa medlemsstater finns visserligen ett aktivt och formaliserat samarbete mellan lufttrafikföretagen och gränskontrolltjänstemännen, exempelvis för att upptäcka misstänkta situationer, men detta är långt ifrån regel.

Även om kraven när det gäller tillstånd från föräldrarna varierar, använder medlemsstaterna rätt likartade metoder för att identifiera möjliga risksituationer (exempelvis möjliga fall av bortförande eller handel). Det är i hög grad den personliga bedömningen av situationen och mötet mellan gränskontrolltjänstemannen och barnet som avgör om gränskontrolltjänstemannen fattar misstankar. Bland annat följande faktorer kan ge upphov till misstankar eller åtminstone få gränskontrolltjänstemannen att rutinmässigt följa upp passkontrollen med ett par frågor: barnet och medföljande vuxen har olika efternamn eller utseende; barnets beteende och samspelet mellan barnet och medföljande vuxen; utrese‑ eller destinationslandet, exempelvis länder med kända smugglingsvägar.

Studien visade att gränskontrolltjänstemännen i sina beslut oftast prioriterar barnets säkerhet framför resebehovet, eftersom fördjupade kontroller genomförs vid minsta misstanke. Det finns dock få statistiska uppgifter om barn i risksituationer vid gränserna (eller om barn som passerar gränserna i allmänhet).

Gränskontrolltjänstemännens praxis tycks bygga på en blandning av yrkesutbildning, riktlinjer, erfarenhet och sunt förnuft. Det finns visserligen särskilda utbildningsprogram i somliga medlemsstater[29] och i flera andra medlemsstater får gränskontrolltjänstemännen viss utbildning i skydd av barn, men studien visade att relativt lite uppmärksamhet normalt ägnas åt frågan.

Det finns även konkreta larm för gränskontrolltjänstemännen som kan ge upphov till ytterligare åtgärder. Utöver de nationella databaserna använder samtliga Schengenländer även andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II) som huvudsaklig informationskälla om barn som har rapporterats saknade eller om specifika varningar för medföljande vuxen. I dessa fall kan gränskontrolltjänstemännen kontakta de så kallade Sirenekontoren i barnets ursprungsland. Dessutom kan de även kontakta de nationella kontaktpunkterna för underåriga (bilaga 37 i Schengenhandboken) samt använda Europols och Interpols databaser, som exempelvis omfattar information om brottslingar och saknade personer samt utnyttjade barn.

När väl gränskontrolltjänstemännen har identifierat en risksituation tycks deras nationella samordningsmekanismer (rutiner för vidareslussning) variera mellan medlemsstaterna. I några medlemsstater[30] är sådana rutiner för vidareslussning mycket tydligt angivna och efterlevs. I andra medlemsstater bygger de mer på beslut från fall till fall. Gränskontrolltjänstemännen vet normalt vilka socialtjänster de kan kontakta, men det saknas ibland konkreta beskrivningar av när de ska kontaktas och hur man går till väga, särskilt under särskilda omständigheter (exempelvis när en risksituation identifieras tidigt eller sent på dagen).

4.           Bästa praxis

Viss bästa praxis har fastställts för att ge barn bättre skydd:

· Specialutbildning för gränskontrolltjänstemän om skydd av barn. I några medlemsstater får även flygbolagens mark- och kabinpersonal sådan utbildning.

· En gränskontrolltjänsteman med specialutbildning i hantering av barn ska vara i tjänst under varje skift på viktiga gränsövergångsställen.

· Väletablerat samarbete mellan gränskontrolltjänstemännen och incheckningspersonalen på stora flygplatser.

· I misstänkta fall när tillstånd från föräldrarna krävs: kontroll av handlingarnas äkthet genom att kontakta föräldrarna (eller den andra föräldern) och ställa kontrollfrågor för att ta reda på om de är vad de utger sig för att vara.

· För barn under en viss ålder anses det vara säkrare med gränskontroller som utförs av en gränskontrolltjänsteman än med automatiska gränskontroller.

· Direkt åtkomst för gränskontrolltjänstemän till nationella folkbokföringsuppgifter.

· Tydliga rutiner för vidareslussning (vilka myndigheter och när de ska kontaktas) i en risksituation.

5.           Slutsatser

5.1.        Ett pass per person

Genomförandet av principen om ett pass per person tycks inte skapa problem. Personalen och intressenterna anser att den har gjort det säkrare för barn att resa och snabbare för dem att passera gränserna, eftersom gränskontrolltjänstemännen nu kan fastställa att ett barn faktiskt är den person som anges i passet. Detta var svårt när barnen reste med familjepass.

Redan under diskussionerna om passförordningen behandlades frågan om huruvida införandet av förmyndarens/förmyndarnas namn i barnets pass skulle ge något mervärde. Ett sådant införande skulle kunna förenkla gränspassagen (både för resenärer och för gränskontrolltjänstemän) i de fall där föräldrar och barn som reser tillsammans har olika efternamn. Å andra sidan skulle ett sådant initiativ faktiskt medföra ett behov av ytterligare handlingar när andra vuxna än föräldrar/förmyndare som är införda i passet reser med barnet. Det skulle leda till ökad administrativ börda genom att barnets pass skulle behöva förnyas när vårdnadsansvaret förändras eller när föräldrarna byter namn (exempelvis när de gifter om sig). Hittills har kommissionen inte tillräckliga skäl att tro att ett sådant initiativ skulle bidra till identifieringen av offer för handel med och/eller bortförande av barn och att EU-åtgärder därför är nödvändiga. Kommissionen är beredd att ytterligare diskutera fördelarna och nackdelarna med medlemsstaterna och intressenterna. Det finns i alla fall inget som hindrar medlemsstaterna från att införa föräldrars/förmyndares namn i barnens pass.

Förordningens tillämpningsområde gör att principen om ett pass per person gäller medborgarna i de stater som ingår i Schengenområdet. Kodexen om Schengengränserna tvingar inte barn från tredjeländer att ha egna, enskilda pass när de reser in i eller ut ur Schengenområdet. När det gäller barn från tredjeländer med viseringsskyldighet tycks Schengenviseringen ge liknande ”skydd” som principen om ett pass per person, eftersom den innehåller ett aktuellt foto av barnet även om barnet finns med i förälderns pass. Det innebär att separata viseringar med individuella foton utfärdas till varje förälder och till varje barn även om de har familjepass. Under viseringsförfarandet ska konsulaten dessutom kontrollera att personerna som ansöker om visering för barnets räkning är föräldrar eller förmyndare. Denna typ av ”skydd” omfattar dock inte barn från tredjeländer som inte behöver visering. Principen om ett pass per person som rekommenderad Icao-standard tillämpas dock redan i de flesta viseringsfria länderna. Därför ser kommissionen inget behov av att kräva att barn från tredjeländer ska ha egna pass.

5.2.        Lagstiftning och praxis på EU-nivå

Vissa intressenter anser att mer detaljerade riktlinjer och exempel på bästa praxis kan underlätta arbetet vid gränsövergångsställena. Å andra sidan skulle det vara svårt att beskriva alla de situationer som gränskontrolltjänstemännen står inför i formella regler och förfaranden.

Kommissionen har föreslagit ändringar i kodexen om Schengengränserna[31] som innebär att den gemensamma grundplanen för gränskontrolltjänstemän ska omfatta särskild utbildning för att upptäcka och hantera personer i särskilt utsatta situationer som exempelvis underåriga utan medföljande vuxen och offer för människohandel. Genom ändringarna ska nu även förteckningen över nationella kontaktpunkter för rådgivning om underåriga (som för närvarande har inrättats på frivillig grund) formellt upprättas och dess användning göras obligatorisk, om det råder tvivel om de förhållanden som rör underåriga, vare sig de reser med eller utan medföljande vuxen.

Med hänsyn till de många olika typerna av fall i samband med gränskontroller av barn ser inte kommissionen något behov av ytterligare preciseringar genom EU-rättsakter. Samtidigt är kommissionen beredd att diskutera alternativa sätt att ge gränskontrolltjänstemännen ytterligare vägledning genom riktlinjer, utbildning eller på andra sätt.

Med utgångspunkt i hittillsvarande insatser och erfarenheterna från relevanta gemensamma insatser och i samverkan med det pågående arbetet i kommissionen för att ta fram specifika riktlinjer för konsulaten och gränskontrolltjänstemännen om identifiering av offer för människohandel uppmanas Frontex att ytterligare öka medvetenheten om barn som passerar gränserna. Detta kan ske genom att förbättra den gemensamma grundplanen[32], ta fram en särskild utbildningsmodul eller riktlinjer och/eller anordna workshoppar. Medlemsstaterna uppmanas likaså att starkare betona denna fråga i utbildningen av gränskontrolltjänstemän.

Barnens säkerhet tycks vara av yttersta betydelse för gränskontrolltjänstemännen. Vid minsta misstanke inleds normalt en fördjupad kontroll. Kommissionen kommer ändå att överväga en anpassning av den praktiska handledningen för gränsbevakningspersonal och av handledningen om viseringskodexen för att klart och tydligt slå fast att barnets bästa ska sättas i främsta rummet.

5.3.        Lagstiftning och praxis på nationell nivå

Lagstiftning och praxis för tillstånd från föräldrarna varierar mellan medlemsstaterna. Trots den begränsade harmoniseringen på området är dock gränskontrolltjänstemännens praxis för kontroll av barn relativt likartad.

Det går inte att säga om barn är bättre skyddade i medlemsstater som i regel kräver tillstånd från föräldrarna vid gränsen. Vissa gränskontrolltjänstemän har påpekat att tillstånden är lätta att förfalska. Andra anser att tillståndet onödigt komplicerar arbetet, särskilt eftersom föräldrarnas samtycke krävs redan när man ansöker om passet. Flera intressenter är dock positiva till idén att en standardiserad blankett för föräldrars samtycke tas fram för resor in i och ut ur Schengenområdet (Frontex) eller internationellt (Icao). Harmoniseringen skulle göra det lättare för resenärerna att veta vad som krävs vid gränsen av medföljande vuxen och av barn som reser ensamma när det gäller tillstånd/samtycke från föräldrarna. Därför bör kommissionen och medlemsstaterna följa diskussionerna om en möjlig modellblankett för samtycke till resa, som lades fram av Haagkonferensen för internationell privaträtts permanenta byrå[33] och som ytterligare kan övervägas av Icao.

Medlemsstaterna har olika bestämmelser, särskilt när det gäller kravet på tillstånd från föräldrarna vid gränsen. Därför framstår det som centralt att ge allmänheten tillförlitlig information. Upplysningar om pass- och viseringskrav är visserligen lätta att få tag på och finns tillgängliga för resenärerna på flera språk, men det tycks vara mycket svårt att hitta konkret information om kraven på verifikationer, exempelvis tillstånd från föräldrarna. Ofta är upplysningarna endast tillgängliga på medlemsstatens språk och är i så fall svåra att hitta eller står till och med i strid mot andra informationskällor. Inte heller EU:s officiella webbplats Europaportalen ger någon konkret information i frågan. Det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område ska ta fram ett faktablad om de civilrättsliga aspekterna av det lagliga bortförandet av barn till en annan stat. Faktabladet ska bygga på uppgifter från medlemsstaterna och ska göras tillgängligt på den europeiska e-juridikportalen[34]. Dessutom är kommissionen redo att förbättra sin webbplats europa.eu/travel med utgångspunkt i medlemsstaternas synpunkter. Även medlemsstaterna bör avsevärt förbättra kvaliteten på sin information till allmänheten om kraven för barn som passerar gränserna.

När gränskontrolltjänstemännen identifierar en möjlig risksituation tycks förfarandena och kunskapen om tillgängliga nationella samordningsmekanismer variera mellan olika medlemsstater. Endast några få medlemsstater tycks ha tydliga nationella samordningsmekanismer. Därför uppmanas medlemsstaterna att ta fram lämpliga nationella samordningsmekanismer och upplysa gränsövergångsställena om dessa mekanismer, så att gränskontrolltjänstemännen vet vem de ska kontakta, i vilken situation och vilka ansvarsområden de olika aktörerna har. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt gränskontrolltjänstemännens svårigheter att balansera mellan skyddet av barnets intressen och det möjliga hindret för resan. Det arbete som redan har utförts på området för människohandel kan användas som inspirationskälla för utarbetandet av sådana rutiner för vidareslussning.

Slutligen finns en brist på statistiska uppgifter om barn i risksituationer vid gränserna (eller om barn som passerar gränserna i allmänhet) samt om handel med och bortförande av barn. För att kunna ta fram mer faktabaserade politiska alternativ på området uppmanas medlemsstaterna och Frontex att förbättra insamlingen av uppgifter och statistik om barn som passerar gränserna.

[1]               EUT L 142, 6.6.2009, s. 1.

[2]               På internet: http://legacy.icao.int/icao/en/atb/sgm/OnePassportConcept.htm

[3]               Studien genomfördes av konsortiet Ramboll–EurAsylum inom ramen för Fonden för yttre gränser. Slutrapporten finns på webbplatsen för kommissionens generaldirektorat för inrikes frågor: http://ec.europa.eu/dgs/home-affairs/e-library/documents/policies/borders-and-visas/general/index_en.htm. I studien behandlas en rad frågor som står i samband med barn som passerar gränserna. I föreliggande rapport behandlas endast huvudfrågorna, exempelvis effekten av principen om ett pass per person.

[4]               Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz.

[5]               I linje med artikel 1 i FN:s konvention om barnets rättigheter avses med barn i denna rapport varje person under 18 år.

[6]               I linje med avsaknaden av kontroller vid de inre gränserna och med artikel 1 i förordningen behandlas inte frågor som rör barns gränspassage inom Schengenområdet, även om kommissionen är medveten om att det även där förekommer handel med och bortförande av barn.

[7]               C(2012) 9330 final.

[8]               K(2006) 5186 slutlig.

[9]               EUT L 158, 30.4.2004, s. 77.

[10]             ”Om en unionsmedborgare eller en familjemedlem till denne, som inte är medborgare i en medlemsstat, inte har de resehandlingar som krävs eller, i förekommande fall, nödvändiga viseringar, skall den berörda medlemsstaten, innan utvisning får komma i fråga, ge dessa personer all rimlig möjlighet att få eller få tillgång till de nödvändiga handlingarna inom rimlig tid eller få bekräftat eller på annat sätt bevisat att de omfattas av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig.”

[11]             Denna idé lades även fram vid förhandlingarna om förordningen. Av olika skäl, bland annat den rättsliga grunden för en sådan bestämmelse, övergavs dock idén (se även punkt 5.1).

[12]             EUT L 105, 13.4.2006, s. 1.

[13]             Särskilt bilaga VII: Särskilda regler för vissa personkategorier.

[14]             Kommissionens rekommendation om inrättande av en gemensam ”Praktisk handledning för gränsbevakningspersonal” (Schengenhandbok) som medlemsstaternas behöriga myndigheter ska använda när de utför personkontroller vid gränserna (C(2006) 5186 slutlig), ändrad genom kommissionens rekommendation C (2008) 2976 slutlig.

[15]             De nationella kontaktpunkterna för rådgivning om underåriga anges i bilaga 37 till handledningen.

[16]             EUT L 243, 15.9.2009, s. 1.

[17]             Kommissionens beslut K(2010) 1620 slutlig av den 19 mars 2010 om införande av en handledning för handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar.

[18]             T.ex. Tjeckien, Estland, Lettland, Österrike, Portugal, Rumänien, Slovenien och Storbritannien.

[19]             T.ex. Danmark, Grekland, Irland, Malta, Nederländerna, Polen, Finland och Sverige.

[20]             T.ex. Belgien, Tyskland, Spanien, Litauen och Slovakien.

[21]             T.ex. Bulgarien, Frankrike och Italien.

[22]             T.ex. Italien, Polen och Portugal.

[23]             T.ex. Bulgarien, Litauen och Rumänien.

[24]             T.ex. Belgien, Spanien, Frankrike, Cypern, Lettland, Malta och Portugal.

[25]             T.ex. Tyskland, Estland, Lettland, Nederländerna, Finland och Sverige.

[26]             T.ex. Tjeckien och Malta.

[27]             EGT L 187, 10.7.2001, s. 45.

[28]             Rekommenderad bästa praxis för underåriga, IATA/CAWG, 41:a mötet, 16–17 maj 2007, Tokyo.

[29]             Storbritannien utmärker sig t.ex. med särskilda utbildningar om barn, vilka stöds av den brittiska gränsmyndighetens ”Code of Practice for Keeping Children Safe from Harm”.

[30]             T.ex. Bulgarien och Storbritannien.

[31]             KOM(2011) 118 slutlig.

[32]             Artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 2007/2004 av den 26 oktober 2004 om inrättande av en europeisk byrå för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser.

[33]             http://www.hcch.net/upload/wop/abduct2012pd15e.pdf

[34]             https://e-justice.europa.eu/home.do