52013DC0442

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

om genomförandet av det europeiska råvaruinitiativet

1.           Bakgrund

I kommissionens meddelanden av den 4 november 2008, Råvaruinitiativet: att uppfylla våra kritiska behov av tillväxt och arbetstillfällen i Europa (KOM(2008) 699) och av den 2 februari 2011, Råvaror och råvarumarknader: att möta utmaningarna (KOM(2011) 25, nedan kallat 2011 års meddelande) framhöll kommissionen att säkerställandet av en pålitlig och störningsfri tillgång till råvaror är en viktig faktor för EU:s konkurrenskraft. Genom dessa båda meddelanden lanserades respektive förstärktes råvaruinitiativet, en integrerad strategi för att svara på de olika utmaningarna i samband med tillgången till råvaror utanför energi- och jordbrukssektorerna. Råvaruinitiativet består av tre pelare: 1) Att säkra tillgång till råvarumarknader i tredjeland på samma villkor som konkurrenter, 2) att främja en hållbar råvaruförsörjning från europeiska källor samt 3) att främja resurseffektivitet och återvinning.

Rådet godkände det förstärkta råvaruinitiativet i sina slutsatser av den 10 mars 2011 om att hantera råvaruproblemen och utmaningarna på råvarumarknaderna.

Europaparlamentet godkände också strategin i sin resolution av den 13 september 2011. I sin rapport om en effektiv råvarustrategi för Europa (2011/2056(INI) insisterade Europaparlamentet på att fortlöpande informeras om utvecklingen av råvaror som inte är energitillgångar inom ramen för råvaruinitiativet och om uppfyllandet av initiativets mål via en årlig framstegsrapport, som också ska fokusera på samstämdhet mellan handels-, utvecklings- och miljöpolitiken och sociala konsekvenser, liksom uppgifter om råvaror av avgörande betydelse.

Kommissionen antog sin gemensamma ståndpunkt om denna resolution den 7 december 2011.

I enlighet med ovanstående är syftet med denna rapport att redovisa det aktuella läget i fråga om genomförandet av råvaruinitiativet och att ge en överblick över det pågående arbetet och samtidigt belysa det gemensamma intresse EU och tredjeländer med rikliga råvarutillgångar har av att samarbeta i partnerskap.

2.           Råvaror av avgörande betydelse

I juni 2010 offentliggjorde kommissionen en expertrapport med en metod för att identifiera råvaror som anses vara av avgörande betydelse för EU. Bedömningen grundades på en kvantitativ metod där kriterierna ekonomisk betydelse, försörjningsrisk och landrelaterade miljörisker används. Försörjningsrisken omfattar faktorer som politisk och ekonomisk stabilitet, produktionskoncentration, möjligheter till ersättningsämnen samt återvinningsgrad. Med denna metod utvärderades 41 råvaror. I rapporten förtecknas 14 råvaror av avgörande betydelse, nämligen antimon, beryllium, kobolt, flusspat (fluorit), gallium, germanium, grafit, indium, magnesium, niob, metaller i platinagruppen, sällsynta jordartsmetaller, tantal och volfram.

Förteckningen över råvaror av avgörande betydelse har visat sig vara ett användbart verktyg för att påkalla beslutsfattares uppmärksamhet, främja samordningen av nationell politik i fråga om mineralförsörjning och material av avgörande betydelse, ifrågasätta de snedvridande handelsåtgärderna beträffande råvaror av avgörande betydelse, analysera marknadernas funktion, främja forskning (prospektering, substitution, återvinning) samt främja åtkomsten till fyndigheter i EU, hantera problem med illegal export av uttjänta produkter som innehåller råvaror av avgörande betydelse och vidta åtgärder för specifika ämnen.

I 2011 års meddelande antog kommissionen formellt denna förteckning och föreslog att kommissionen i samarbete med medlemsstaterna och andra berörda parter skulle följa utvecklingen när det gäller råvaror av avgörande betydelse, för att kunna bedöma vilka åtgärder som behöver prioriteras. Kommissionen åtog sig också att regelbundet och minst vart tredje år uppdatera förteckningen över råvaror av avgörande betydelse.

För att kunna se över förteckningen över råvaror av avgörande betydelse under första halvåret 2014 och för att kunna ta hänsyn till återkoppling och rekommendationer från det offentliga samrådet och Europaparlamentets rapport, har kommissionen beställt en studie. Studien har följande syften: att samla in de uppgifter om de ovannämnda råvarorna som krävs för att beräkna deras ”avgörande betydelse”; samla in uppgifter och analysera försörjningskedjan (interaktion och associerade risker) och identifiera potentiella flaskhalsar med särskilt beaktande av situationen för biprodukter; utveckla scenarier för tillgång och efterfrågan; granska möjligheterna att förfina den väl fungerande metoden utan att ändra den och samla in relaterade uppgifter; granska hur metoden kan tillämpas för trä och naturgummi; samt beräkna och fastställa förteckningen över råvaror av avgörande betydelse och formulera rekommendationer.

Följande råvaror ska granskas i denna översyn: de nuvarande 14 i förteckningen över råvaror av avgörande betydelse, utvalda råvaror av ”nästan avgörande betydelse” som rhenium och tellur som särskilt identifierats under förstudien; utvalda ytterligare ämnen, som hafnium, selen och tenn (i enlighet med nya källor som 2011 års rapport från gemensamma forskningscentrumet, JRC, om metaller av avgörande betydelse för strategisk energiteknik[1]), trä och naturgummi som lades till råvaruinitiativets räckvidd genom 2011 års meddelande.

Processen kommer att ledas av den särskilda styrgruppen om råvaror av avgörande betydelse som utsågs 2010 för den första bedömningen av råvaror av avgörande betydelse ur kommissionens arbetsgrupp för råvaruförsörjning (RMSG).

Kommissionen planerar att lägga fram en rapport till Europaparlamentet och rådet om översynen av förteckningen över råvaror av avgörande betydelse i slutet av 2013.

3.           Lagring

I 2011 års meddelande förklarade kommissionen att den var ”beredd att tillsammans med medlemsstaterna och näringslivet diskutera det möjliga och lämpliga i att skapa ett program för lagring av vissa råvaror, samt om ett sådant program i så fall ger ett mervärde”.

För att undersöka alternativet lagring beställde kommissionen en studie för en preliminär bedömning, i vilken man analyserade olika regler och metoder för lagring (bland annat EU:s program för lagring av olja), granskade nuvarande program för lagring av råvaror som används runt om i världen och undersökte de möjliga kostnaderna och vinsterna med ett program för lagring av råvaror av avgörande betydelse. Enligt den oberoende studien var möjligheten att näringslivet med offentligt finansiellt stöd organiserar ett frivilligt program för lagring ett bra alternativ. I studien framhålls också att lagring bara kan lösa problem på kort sikt medan en långvarig brist på råvaror kräver strukturella lösningar på försörjningsfrågan (substitution, återvinning, inhemsk utvinning). Lagring är också ett instrument som saknar flexibilitet eftersom volymerna inte kan justeras snabbt och kostnaderna är betydande. Lagring kräver dessutom ingående kunskaper om värdekedjan och användningen av varje råvara samt bearbetningsanläggningar (om inte dessa anläggningar kan garanteras är det dessutom inte mycket mening med lagringen). De berörda parternas åsikter om lagring går också vitt isär. Studiens resultat diskuterades med kommissionens arbetsgrupp för råvaruförsörjning i november 2012 och reaktionerna på ett eventuellt program för lagring var negativa. Ingen medlemsstat stödjer ett program för lagring som politiskt alternativ.

Kommissionen kommer att fortsätta att följa utvecklingen i frågan.

4.           Europeiskt innovationspartnerskap om råvaror

Innovation inom råvaruområdet kan vara en central drivkraft för framsteg inom alla de tre pelarna i råvarustrategin och bör tillämpas tvärs över hela värdekedjan. Inom ramen för Europa 2020-strategins flaggskeppsinitiativ Innovationsunionen inleder kommissionen olika partnerskap som täcker utmaningar med relevans för våra samhällen. I 2011 års meddelande förklarade kommissionen sin avsikt att överväga möjligheten att utveckla ett partnerskap för innovation inom råvaruområdet som en del av Europa 2020-strategins flaggskeppsinitiativ Innovationsunionen. I Europaparlamentets resolution av den 13 september 2011 uppmanades kommissionen att utveckla ett europeiskt partnerskap för innovation inom råvaruområdet.

Den 29 februari 2012 antog därför kommissionen ett meddelande med ett förslag till ett europeiskt innovationspartnerskap om råvaror[2] (nedan kallat meddelandet om innovationspartnerskap).

Den 11 oktober 2012 godkände rådet (konkurrens) detta förslag i sina slutsatser och uppmanade kommissionen att lansera det europeiska innovationspartnerskapet om råvaror och att utforma och färdigställa den strategiska genomförandeplanen senast i slutet av 2013.

Innovationspartnerskapet ska syfta till att ge Europa tillräckligt med flexibilitet och alternativ i fråga om viktiga råvaror, samtidigt som hänsyn måste tas till behovet av att mildra vissa ämnens negativa miljöeffekter under deras livscykel. Innovationspartnerskapet kommer att ta upp värdekedjans alla stadier, från prospektering, utvinning och bearbetning till insamling och återvinning samt innovationer inom området för substitution. Ett av partnerskapets konkreta mål är att ge stöd till upp till tio innovativa pilotåtgärder/demonstrationsanläggningar inom värdekedjans olika sektorer. Innovationspartnerskapet är inte ett finansieringsinstrument, utan ska samla de olika aktörerna för att de ska hitta lämpliga tekniska och icke-tekniska lösningar för att skapa innovation på marknaden. Syftet kommer att vara att placera Europa i framkant när det gäller projektering, utvinning, bearbetning, återvinning och substitution fram till 2020. Partnerskapet kommer att föra samman medlemsstaterna och andra intressenter. Kommissionen har planerat fem arbetspaket som ska täcka tekniska men också icke-tekniska arbetsområden (t.ex. ramvillkor, standardisering, kunskaper och färdigheter, offentlig upphandling) och ett arbetspaket om internationellt samarbete.

Det europeiska innovationspartnerskapet ska uppnå ett antal konkreta mål fram till 2020:

– Inrätta upp till tio innovativa pilotprojekt (t.ex. demonstrationsanläggningar) för prospektering, utvinning, bearbetning, insamling och återvinning.

– Hitta substitut för minst tre centrala användningar av råvaror av avgörande betydelse.

– Inrätta ett nätverk för forsknings-, utbildnings- och fortbildningscentra för en hållbar råvaruförvaltning.

– Ta fram EU-standardiserade statistiska instrument för undersökningen av tillgångar och reserver och en tredimensionell geologisk karta.

– Skapa ett dynamiskt modelleringssystem som kopplar ihop trender i tillgång och efterfrågan med reserverna och en fullständig livscykelanalys.

– Utarbeta en proaktiv EU-strategi på bilateral och multilateral nivå.

När det gäller ledningsstrukturen assisteras styrgruppen på hög nivå av Sherpagruppen, och styrgruppen ska med tekniskt stöd från operativa grupper börja utveckla partnerskapets strategiska genomförandeplan. Målet är att den strategiska genomförandeplanen ska vara färdigutvecklad i juli 2013 så att den kan börja genomföras så snart som möjligt. Den strategiska genomförandeplanen kommer att följas av ett meddelande från kommissionen i september 2013 som bland annat kommer att beskriva kommissionens stöd till partnerskapet, t.ex. i fråga om prioriteringar för forsknings- och innovationsfinansiering, regelverk och politiska prioriteringar.

5.           Att säkra tillgång till råvaror från de globala marknaderna på rättvisa villkor (första pelaren)

5.1.        EU:s handelsstrategi för råvaror

I 2011 års meddelande åtog sig kommissionen att vidareutveckla sin handelsstrategi för råvaror i linje med utvecklingen och målen för god styrning. Kommissionen föreslog följande åtgärder:

– Vidareutveckla de bilaterala tematiska dialogerna i råvarufrågor med alla berörda parter, och fortsätta den pågående debatten i pluri- och multilaterala forum (t.ex. G20, Unctad, WTO, OECD), samt fortsätta de studier som syftar till en bättre förståelse för exportrestriktioners inverkan på råvarumarknaderna och främja en dialog om dessa restriktioners roll som policyinstrument.

– Bättre integrera råvarufrågor, t.ex. exportrestriktioner och investeringsaspekter, i de bilaterala, plurilaterala och multilaterala handelsförhandlingar som EU driver.

– Fullfölja arbetet med den övervakningsmekanism som ska kartlägga exportrestriktioner som hindrar en hållbar tillgång till råvaror, och fortsätta att bekämpa hinder som orsakar störningar på råvarumarknaderna eller på de marknader där råvarorna används. Detta bör i första hand ske genom dialog, men också genom tvistlösning där så krävs.

– Verka för att även icke-OECD-länder involveras i OECD:s arbete inom råvaruområdet, och överväga kompletterande arbetsmetoder på pluri- och multilateral nivå, t.ex. diskussioner kring bästa praxis.

– Använda redskap inom konkurrenslagstiftningen för att förebygga att tillgången till råvaror hämmas av konkurrensbegränsande avtal, företagskoncentrationer eller enskilda företags handlande.

– Driva ovan nämnda åtgärder framåt och fortsätta analysen av prioriterade råvarufrågor i förhållande till tredje land, såväl genom egna åtgärder som genom bilaterala och multilaterala diskussioner och ramverk. EU bör även hålla fast vid en konsekvent handelspolitik i dessa prioriterade frågor.

– Råvaruinitiativets handelsrelaterade råvarupolitiska åtaganden har genomförts genom införande av regler i olika avtal för att uppnå en hållbar råvaruförsörjning på multilateral och bilateral nivå, bland annat WTO-anslutningsförhandlingar och frihandelsavtal. Andra viktiga åtgärder inriktades på WTO:s tillämpningsåtgärder bland annat i samband med de framgångsrika åtgärderna som vidtagits inom ramen för WTO:s tvistlösning i fråga om exportbegränsningar mot Kinas råvarubestämmelser.

– Effektiva åtgärder har vidtagits som lett till bestämmelser i ett stort antal avtal. Kommissionen har slutit avtal eller enats om texten i regler om exporttullar i frihandelsavtal med Colombia, Peru och Ukraina samt i ett associeringsavtal med Centralamerika. I dessa avtal har EU lyckats erhålla ett horisontellt förbud mot både befintliga och kommande exporttullar medan man samtidigt medger vissa övergångsperioder eller begränsade undantag. Bilaterala förhandlingar pågår med flera handelspartner, bland annat Kanada, Indien, Malaysia, Mercosur och Singapore. I vissa förhandlingar ingår bestämmelser om investeringsskydd, vilket är särskilt relevant för utvinningsindustrin.

Råvaror har dessutom tagits upp genom handelsbestämmelser i förhandlingarna om partnerskaps- och samarbetsavtal som slöts med Mongoliet 2010 och som inletts med Australien, Kazakstan och Ryssland.

I linje med Cotonouavtalets mål att stödja en fördjupad regional integration, modernisera våra ekonomiska förbindelser och använda handel för att öka den ekonomiska tillväxten, som framhölls i kommissionens nyligen antagna meddelande ”Handel, tillväxt och utveckling – Att skräddarsy handels- och investeringspolitik för de länder som bäst behöver det”[3], inledde EU under 2012 förhandlingar med länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet om att ingå avtal om ekonomiska partnerskap. Förhandlingar om bland annat råvaruförsörjning fortsätter med alla regioner, med vederbörlig hänsyn tagen till utvecklingspartnernas mål.

När det gäller förhandlingarna inom WTO i samband med Rysslands anslutningsförhandlingar (som slutfördes 2011) har kommissionen, utöver de åtaganden som gjorts beträffande befintliga exporttullar som en del av anslutningsprotokollet, säkrat ett tilläggsavtal om att inte tillämpa exporttullar på ett stort antal råvaror. Förhandlingar om WTO-anslutning pågår med Kazakstan.

Ett tvistlösningsförfarande inom WTO inleddes och slutfördes med framgång mot exportbegränsande åtgärder som tillämpades av Kina för nio råvaror i strid med WTO-åtagandena. Överprövningsorganet bekräftade panelens beslut i januari 2012 och gav en tydlig och slutlig tolkning av Kinas åtaganden enligt WTO-avtalet. Den 13 mars inledde EU ytterligare en prövning av Kinas exportbegränsningar för råvaror, däribland 17 sällsynta jordartsmetaller, volfram och molybden.

Ett antal utåtriktade verksamheter genomfördes i internationella forum som G20 och OECD med syftet att främja en global dialog om hur man ska bygga upp en ram för att säkerställa en hållbar försörjning av råvaror.

Den andra verksamhetsrapporten[4] om EU:s politik för råvaruhandel, daterad april 2012, innehåller detaljerad information om genomförandet av råvaruinitiativet på det handelspolitiska området.

Kommissionen kommer att fortsätta övervaka pågående och framtida förhandlingar om frihandelsavtal och andra bilaterala ramverk för att se till att råvarufrågorna beaktas och integreras där så är lämpligt.

5.2.        Råvarudialoger och diplomati

I 2011 års meddelande framhöll kommissionen att EU kommer att bedriva en aktiv diplomati i råvarufrågor i syfte att säkra tillgången, i synnerhet till råvaror av avgörande betydelse, genom att bygga strategiska partnerskap och fortsätta den politiska dialogen.

Råvarudiplomatin syftar till att knyta till sig partner genom strategiska partnerskap och politiska dialoger för att hantera utmaningarna på råvarumarknaderna genom att utbyta information och samarbeta. Denna väg har hittills följts med Förenta staterna, Japan, Ryssland, Argentina, Brasilien, Colombia, Mexiko, Uruguay, Grönland, Kina och länder i Unionen för Medelhavsområdet, och flera dialoger förbereds.

5.2.1.     Förenta staterna

Den 29 november 2011 enades det transatlantiska ekonomiska rådet (Transatlantic Economic Council, TEC) om en arbetsplan för råvaror, som bland annat innefattar förberedelsen av en gemensam inventering av de båda parternas uppgifter och analyser av mineralråvaror. Som en del av detta arbete fick båda parter i uppdrag att beakta resultatet av Europeiska kommissionens och Förenta staternas regerings pågående studier av tillgången på råvaruresurser, handelsflöden, av begreppet ”avgörande betydelse” och av andra analyser av tillgång och efterfrågan, såsom 2010 års rapport[5] från den särskilda arbetsgruppen om råvaror av avgörande betydelse och U.S. Department of Energys strategi för råvaror av avgörande betydelse. På råvaruområdet har TEC lanserat en handlingsplan för innovation[6]. Den täcker olika politiska aspekter som bland annat handel och substitution.

En workshop för experter från EU och USA om mineralråvarors flöden och uppgifter hölls i Bryssel i september 2012. Under workshopen jämfördes information som fanns tillgänglig för båda parter i fråga om primära och sekundära råvaror, metoder för granskning av förteckningen över råvaror av avgörande betydelse jämfördes och man diskuterade områden där informationen om råvaruflöden är otillräcklig. Europeiska unionen och Förenta staterna kommer att fortsätta att undersöka möjligheterna att skapa en gemensam inventering av uppgifter om mineralråvaror i samband med den politik som förs på båda sidor för att möjliggöra en tillförlitlig och diversifierad tillgång till råvaror.

Europeiska unionen och Förenta staterna försöker definiera områden där återvinningen av uttjänt elektronik kan förbättras, särskilt om sådan återvinning kan bidra till att lösa bristen på råvaror av avgörande betydelse och minska miljöpåverkan under elektronikens livscykel. I oktober 2012 hölls en konferens i Washington om bästa metoder för hantering av uttjänt elektronik (”Best Practices in Management and Stewardship of Used Electronics”). Där medverkade företrädare för Förenta staternas regering och Europeiska kommissionen liksom europeiska och amerikanska företag och handelsorganisationer för att undersöka nya vägar för transatlantiskt samarbete inom området hantering av elektroniskt avfall.

5.2.2.     Japan           

Två workshops hölls i Washington i oktober 2011 och i Tokyo i mars 2012 med fokus på forskning på råvaruområdet, särskilt substitution. Nästa trepartsmöte mellan EU, USA och Japan med regeringsföreträdare, Europeiska kommissionen och industridelegationer kommer att äga rum den 29–30 maj i Bryssel. I år kommer fokus att ligga på utveckling och genomförande av nya modeller för effektiv hantering av råvaror av avgörande betydelse.

5.2.3.     Ryssland

Mötet i undergruppen för industripolitisk dialog mellan den ryska regeringen och Europeiska kommissionen med industridelegationer ägde rum i Sankt Petersburg i oktober 2012. Kommissionen redogjorde för den senaste utvecklingen inom råvarupolitiken och gav en uppdatering om industripolitiken.

5.2.4.     Latinamerika

Under 2011 undertecknade kommissionens vice ordförande Antonio Tajani avsiktsförklaringar om att inleda bilaterala samarbeten om råvaror med Chile och Uruguay, samt utfärdade ett gemensamt pressmeddelande med Argentina. Avsiktsförklaringar undertecknades också med Colombia och Mexiko i maj 2012.

Genomförandet av samförståndsavtalet med Uruguay diskuterades vidare i september 2012. Lokala kontaktpunkter utsågs. Båda sidor gick med på att utbyta bästa metoder och ta fram en färdplan för konkreta åtgärder för att stärka det ömsesidiga samarbetet särskilt inom geologiska kunskaper, grön ekonomi och energieffektivitet, återvinning, öppenhet, utbildning, hållbarhet, innovation osv. Uruguay erbjöds att delta som observatör i det europeiska innovationspartnerskapet.

5.2.5.     Medelhavsområdet

Samförståndsavtal mellan kommissionen och Marocko och Tunisien undertecknades i november 2012. En workshop om råvaror i samband med det industriella samarbetet mellan EU och Medelhavsländerna hölls i oktober 2012 tillsammans med länderna i Unionen för Medelhavsområdet.

5.2.6.     Kina

Kommissionen är engagerad i två dialoger som gäller råvaruhandeln med Kina – med NDRC (Nationella kommissionen för utveckling och reform), en arbetsgrupp för metaller och med MIIT (ministeriet för industri och informationsteknik). Den sistnämnda dialogen sker i en arbetsgrupp om råvaror som inrättades 2010.

Det senaste mötet ägde rum i mars 2012 i Beijing och nästa ska hållas under andra halvåret 2013 i Bryssel. En workshop om återvinning och ett studiebesök för kinesiska experter i Europa bör också ske under andra halvåret 2013.

5.2.7.     Grönland

Grönland är Europas närmaste råvarurika granne och har betydande reserver av sällsynta jordartsmetaller. I juni 2012 undertecknade kommissionen en avsiktsförklaring om samarbete om råvaror med den grönländska regeringen. Grönland och Europeiska unionen enades om att tillsammans upprätta ett formellt samarbete om råvaror och därigenom utvidga det redan goda samarbetet inom ramen för avtalet mellan EU och Grönland.

I avsiktsförklaringen föreslås följande samarbetsområden: geologiska kunskaper, analys av infrastruktur och investeringsbehov i samband med prospekteringen av mineraltillgångar, kompetensuppbyggnad, miljöfrågor i samband med utvinning och de sociala konsekvenserna av utvinning.

Dessutom framhålls vikten av rättvisa konkurrensvillkor och marknadstillträde för ett samarbete som gynnar båda parter.

För att följa upp den dialog som inrättas genom avsiktsförklaringen hölls en workshop med företrädare för den europeiska industrin, både gruvindustri och slutanvändare, i september 2012 för att diskutera det potentiella samarbetet med Grönland. En workshop med företrädare för kommissionen och Grönlands regering hölls samma dag för att diskutera dialogens framtid och komma fram till konkreta projekt.

6.           Utvecklingspolitik

En hållbar gruvdrift kan och bör bidra till en hållbar utveckling. EU:s utvecklingspolitik spelar också en viktig roll för råvarudiplomatin och för att bygga upp situationer som gynnar både utvecklingsländerna och EU inom råvaruområdet.

6.1.        Den gemensamma Afrika–EU-strategin och AVS-ramverket

I samband med det strategiska partnerskapet mellan Afrika och EU har båda sidor gått med på att intensifiera samarbetet inom råvaruområdet. Under det kollegiala mötet i juni 2010 mellan Afrikanska unionens kommission (AU-kommissionen) och Europeiska kommissionen identifierades de grundläggande principerna för gemensamt arbete, vilka godkändes av det tredje toppmötet EU–Afrika i november 2010 och integrerades i handlingsplanen 2011–2013.

Det bilaterala samarbetet mellan AU-kommissionen och Europeiska kommissionen om råvaror och utvecklingsfrågor grundas på EU:s råvaruinitiativ och Afrikanska unionens politik för gruvdrift och mineraler, ”African Mining Vision” från 2009[7]. Samarbetet kommer framför allt att gälla tre områden: styrnings- och förvaltningsfrågor, investeringar och utveckling av kunskap och kompetens. Kommissionen och medlemsstaterna arbetar tillsammans med dessa frågor. EU förblir öppet för förfrågningar från afrikanska länder inom ramen för utvecklingspolitiska program. Hittills har inga specifika förfrågningar inkommit under den regionala eller nationella programplaneringen. Dessutom har kommissionen för avsikt att främja samarbetet mellan EU och Afrika inom detta kritiska område genom det nya pan-afrikanska programmet under EU:s instrument för utvecklingssamarbete DCI, enligt vad som föreslagits inom den nya fleråriga budgetramen för perioden 2014–2020.

Kommissionen framhåller den centrala roll som goda styrelseformer har för att naturresurser ska utnyttjas på ett långsiktigt hållbart sätt som en motor för tillväxt i Afrika. I detta sammanhang organiserades en workshop om kapacitetsuppbyggnad på teknisk nivå om gruvbeskattning i Addis Abeba i december 2011. Slutsatserna från denna workshop presenterades vid Afrikanska unionens gruvministermöte i december 2011. I samförstånd med Afrikanska unionen planerar kommissionen en andra upplaga av workshopen om gruvbeskattning under 2013 under förutsättning att det finns medel för detta i budgeten för Afrikanska unionen. Under den gemensamma konferensen identifierades också ett behov av kapacitetsuppbyggnadsprojekt om avtalsförhandlingar.

På politisk nivå hölls en högnivåkonferens i partnerskapet mellan EU och Afrika om råvaror – ”Translating Mineral Resource Wealth into Real Development for Africa” – i januari 2012 i Bryssel. Konferensen skapade ett politiskt momentum för genomförandet av den gemensamma strategins handlingsplan för 2011–2013 om råvaror och engagerade alla intressenter i processen. Den resulterade i rekommendationer för genomförande på alla tre samarbetsområdena.

Kommissionen har i sitt råvaruinitiativ åtagit sig att tillsammans med afrikanska länder fortsätta att undersöka möjligheterna till fortsatt samarbete mellan de båda kontinenterna i fråga om geologiska undersökningar samt att främja samarbetet på detta område i multilaterala forum som t.ex. Unescos geovetenskapliga program. I enlighet med konferensens rekommendation på detta område att stärka samarbetet mellan afrikanska och europeiska geologiska undersökningar planeras en bred studie i ämnet som ska inledas under 2013. Syftet med studien blir att etablera gemensamma projekt för att öka kunskaperna om afrikanska fyndigheter, upprätta ett nätverk för leverans av utbildning till afrikanska geologiska undersökningar samt utbyte och digitalisering av uppgifter. De europeiska geologiska undersökningarna spelar en central roll i denna process.

Europeiska investeringsbanken är aktivt närvarande i gruvsektorn inom ramen för AVS-investeringsanslaget. På grund av den senaste tidens nedgång i utvinningen av vissa mineral och trycket från icke-statliga organisationer har banken blivit mer selektiv i sitt val av projekt som ska finansieras, och bedömer noggrant varje identifierat projekt med avseende på dess miljöaspekter och sociala aspekter[8].

6.2.        Att främja finansiell öppenhet och insyn

I 2011 års meddelande åtog sig kommissionen att ”främja offentliggörande av finansiell information från utvinningsindustrin, eventuellt genom att införa informationskrav land för land”[9]. Den 25 oktober 2011 antog kommissionen ett lagförslag om krav på rapportering om betalningar till regeringar (t.ex. bolagsskatter, upphovsrättsliga ersättningar, avgifter, produktionsrättigheter, bonusar och andra materiella förmåner) uppdelade efter land och projekt från börsnoterade företag och större icke börsnoterade företag med verksamhet inom utvinningsindustrin (olja, gas och gruvnäring) eller avverkning av naturskogar. Efter diskussioner med både parlamentet och rådet och ett antal trepartsdiskussioner mellan dessa två institutioner och kommissionen har ett politiskt samförstånd nu nåtts om att anta motsvarande lagstiftning.

Kommissionen har också i 2010 års meddelande om skatter och utveckling och i 2011 års meddelande föreslagit att stärka Europas ekonomiska och politiska stöd till initiativet för öppenhet i utvinningsindustrin (Extractive Industries Transparency Initiative, EITI) och bistå utvecklingsländerna med genomförandet av initiativet.

EITI är en global standard som främjar öppen redovisning av inkomster i råvarurika länder och kräver att företag ska offentliggöra sina betalningar till regeringar och att regeringar ska offentliggöra de inkomster de faktiskt haft från företag, vilket ökar öppenhet och insyn och syftar till att minska skatteflykt och korruption inom utvinningsindustrin. Detta är särskilt viktigt eftersom utvecklingsländer ofta finansierar en betydande del av sin budget via dessa verksamheter och eftersom potentialen för framtida inkomster är hög med tanke på den globalt minskande tillgången.

EITI samlar intressenter från regeringar, det civila samhället, olje-, gas- och gruvindustrin och investerare till en nationell flerpartsgrupp. Detta unika system är ett utmärkt exempel på hur man kan arbeta för bättre styrelseformer[10].

EU stödjer EITI både politiskt och ekonomiskt. Kommissionen är medlem i EITI:s styrelse och uppmuntrar länder med rikliga naturtillgångar att ansluta sig till initiativet. När det gäller ekonomi har EU direktfinansierat en del av EITI:s kapacitetbyggande aktiviteter, som de möten som hålls vartannat år mellan EITI:s nationella samordnare, som möjliggör kollegiala granskningar och kapacitetsuppbyggnad bland de nationella samordnarna. Dessutom bidrar EU till EITI:s Multi-Donors Trust Fund som administreras av Världsbanken och som har två viktiga syften, nämligen i) att hjälpa länder att ansluta sig till EITI eller upprätthålla sin status som anslutna; ii) att hjälpa det civila samhällets organisationer att bidra mer effektivt till arbetet för öppenhet och insyn och att dra nytta av den information som erhålls genom rapporteringen av skatteinbetalningar.

6.3.        Att främja öppenhet och insyn i försörjningskedjan

I 2011 års meddelande medger kommissionen att många av de råvaror som EU importerar produceras i ett fåtal länder, och att vissa av dessa länder kännetecknas av politisk och ekonomisk instabilitet[11].

I 2011 års meddelande föreslår kommissionen också att man ska ”söka vägar mot en ökad insyn i försörjningskedjan och, i samarbete med våra viktigaste handelspartner, ta itu med situationer där inkomsterna från utvinning används för att finansiera krig eller interna konflikter”.

Kommissionen är nära involverad i internationella ansträngningar för att hantera frågorna kring konfliktmineraler och stödjer rekommendationerna för globalt ansvarstagande i försörjningskedjor för mineraler i OECD:s riktlinjer Due Diligence Guidance on Responsible Supply Chains of Minerals of Minerals from Conflict-affected and High Risk Areas. Kommissionen deltar också i möten med expertgruppen ICGLR-OECD-FN om omvärldsbevakning och kontroll (due diligence) för ansvarstagande i försörjningskedjor för tenn, volfram, tantal och guld samt uppmanar industrin att följa riktlinjerna.

I maj 2012 återaktiverades den internationella arbetsgruppen om illegal utvinning av och handel med naturtillgångar i Great Lakes-regionen. Arbetsgruppen förser det internationella samfundet och OECD-sekretariatet med en plattform för diskussioner.

När det gäller mineralers spårbarhet undersöker kommissionen olika sätt att förbättra öppenhet och insyn längs hela försörjningskedjan, däribland omvärldsbevakning och kontroll (due diligence) och bygger i detta sammanhang vidare på erfarenheterna från väletablerade grunder som Kimberley-processen, EITI, handlingsplanen FLEGT (Forest Law Enforcement, Governance and Trade) och timmerförordningen. Kommissionen undersöker också olika sätt att ge politiskt och ekonomiskt stöd till ICGLR:s initiativ ”Regional Initiative on Illegal exploitation of Natural Resources” som omfattar inrättandet av en mekanism för att certifiera konfliktfria mineraler från regionen. Denna process är en del av en bredare, mer omfattande reaktion för att bidra till att stävja kopplingen mellan finansieringen av väpnade grupper och utvinning av naturtillgångar i Great Lakes-regionen, vilket också omfattar EU:s stöd till användningen av OECD:s due diligence-riktlinjer för ansvarstagande i försörjningskedjor. En undersökande workshop kring frågor om due diligence och eventuella EU-åtgärder ägde rum i december 2012. Kommissionen lanserade också ett offentligt samråd med intressenter i mars 2013 för att få de berörda parternas synpunkter på ett eventuellt EU-initiativ för en ansvarstagande leveranspolitik för mineraler från konfliktdrabbade områden och högriskområden – exempelvis krigsområden, efterkrigsområden och områden som är känsliga för politisk instabilitet och civila oroligheter. Kommissionen kommer att använda resultaten av det offentliga samrådet för att besluta hur man på ett rimligt och effektivt sätt kan komplettera och/eller stödja pågående due diligence-initiativ om ansvarstagande leveranspolitik för mineraler. Varje EU-åtgärd på detta område måste också ta hänsyn till de administrativa kostnaderna detta innebär för industrin, för att undvika att företagen upphör med sina verksamheter i dessa länder.

7.           Att arbeta för en hållbar råvaruförsörjning för EU (andra pelaren)

7.1.        Underlätta utbyte av bästa metoder

Kommissionen agerar i första hand som facilitator för utbyte av bästa metoder eftersom många av de områden som berör utvinningsindustrin faller inom medlemsstaternas behörighetsområde.

I 2011 års meddelande ansåg kommissionen att följande insatser behövs för att främja investeringar i utvinningsindustrin:

– Att utforma en nationell politik för mineralresurser för att se till att sådana resurser utnyttjas på ett ekonomiskt bärkraftigt sätt, i harmoni med annan politik på medlemsstatsnivå och i linje med principerna om hållbar utveckling, inklusive ett åtagande att utforma en lämplig ramlagstiftning och struktur för information.

– Att skapa en policy för planering av markanvändningen, inklusive en digital kunskapsbank för geologisk information, en klar och tydlig metod för identifiering av mineralresurser, långsiktiga prognoser för efterfrågan på lokal och regional nivå och lämpliga rutiner för att identifiera och skydda mineralresurser (med vederbörlig hänsyn tagen till annan markanvändning), inklusive skydd mot effekterna av naturkatastrofer.

– Att inrätta ett system för tillståndsgivning för prospektering efter och utvinning av mineraler som är klart och begripligt, erbjuder förutsebarhet och stabilitet och förenklar de administrativa rutinerna (t.ex. införande av ledtider, parallella tillståndsansökningar och one-stop-shops när medlemsstaternas system medger detta).

Efter lanseringen av kommissionen råvaruinitiativ 2008 har ett växande antal medlemsstater (som Frankrike, Tyskland, Finland, Grekland, Nederländerna och nyligen Portugal) utvecklat nationella strategier som kan ses som komplement till EU:s råvarustrategi.

Under 2010 har kommissionen också gett vägledning om hur känsliga ekosystem kan skyddas i samband med utvinning av andra råvaror än energiråvaror, i och med utgivningen av riktlinjer för utvinningsindustri för andra råvaror än energiråvaror (NEEI) och Natura 2000[12]. Lämpliga indikatorer för övervakningen av riktlinjerna för NEEI och Natura 2000 har införlivats i en föreslagen uppsättning indikatorer.

En arbetsgrupp om utbyte av bästa metoder vid planering av markanvändning, tillståndsgivning och utbyte av geologiska kunskaper inrättades 2009 för att uppmuntra förbättringar av det nuvarande ramverket i samband med utvinningsindustrins verksamheter. I juni 2010 lade arbetsgruppen fram en rapport om utbyte av bästa metoder inom mineralpolitik, planering av markanvändning, tillstånd och geologiska nätverk.

Kommissionen ”vill i samarbete med medlemsstaterna och med full hänsyn tagen till subsidiaritetsprincipen undersöka möjligheten att skapa en särskild mekanism för att följa medlemsstaternas verksamhet inom ovan nämnda område, och arbeta fram särskilda indikatorer för detta ändamål”.

De indikatorer som kommissionen föreslår täcker följande områden:

– Indikatorer för nationell politik för mineralresurser (ramindikatorer för regelverk och information)

– Indikatorer för planering av markanvändning

– Indikatorer för tillstånd och licenser inklusive tillämpningen om riktlinjerna för NEEI och Natura 2000.

Indikatorerna ska göra det möjligt för kommissionen och medlemsstaterna att bedöma nuläget och identifiera områden där förbättringar på frivillig grund är lämpliga. På grundval av medlemsstaternas svar angående de föreslagna indikatorerna kommer kommissionen att föreslå en uppsättning indikatorer som ska övervakas regelbundet. Frågeformuläret med indikatorer skickades till medlemsstaterna och de preliminära resultaten av svaren diskuterades vid mötet i RMSG i november 2012. Majoriteten av medlemsstaterna har svarat, liksom andra länder, regioner och industrin. En mer djupgående analys och utvärdering pågår. Resultaten kommer att presenteras i mitten av 2013 och ge återkoppling till det europeiska innovationspartnerskapet.

7.2.        Stärka EU:s kunskapsbas

Kommissionen föreslår ett samarbete med medlemsstaterna för att stärka synergieffekterna mellan de nationella geologiska undersökningarna, för att uppnå skalfördelar, minskade kostnader och ökad potential för gemensamma projekt (t.ex. en harmoniserad mineraldatabas och en europeisk årsbok om mineraler, European Raw Materials Yearbook). På medellång sikt bör alla synergieffekter bidra till en förbättring av EU:s kunskapsbas om råvaror på ett samordnat sätt, särskilt med beaktande av den officiella färdplanen och de framsteg som gjorts med att genomföra den europeiska infrastrukturen för rumslig information (enligt definitionen i direktiv 2007/2/EG – nedan kallat Inspire-direktivet) i alla EU-medlemsstater liksom framtida möjligheter inom ramen för programmet Copernicus.

För att uppfylla sitt åtagande om att ”fortsätta stärka den kunskapsbas som behövs som grund för råvarustrategin” har kommissionen lanserat flera studier och forskningsprojekt.

7.2.1.     Tillgång till uppgifter om resurser och reserver

Eftersom uppgifter om mineraltillgångar ingår bland de rumsliga uppgifter som omfattas av Inspire-direktivet, bör tillgängligheten och jämförbarheten för uppgifter/information om mineralfyndigheter, resurser och anslag i EU-medlemsstaterna förbättras fram till 2020.

Uppgifter om resurser och reserver när det gäller primära råvaror inom Eurostats område är inte tillräckligt tillgängliga och det är medlemsstaternas geologiska undersökningar som behöver samla in dessa uppgifter. Kommissionen har därför inlett en studie om strukturerad statistisk information om kvaliteten och kvantiteten i EU:s råvarufyndigheter. Studien kommer att identifiera de luckor som finns och de åtgärder som måste vidtas för att nå en överenskommelse mellan de nationella myndigheterna för att åstadkomma kompatibla, sammanhängande och konsekventa uppgifter. Man kommer att eftersträva synergieffekter mellan studiens resultat och med vinsterna av de relevanta delar av Inspire för att öka tillgängligheten till information och viktiga råvaror för politiker och beslutsfattare på medlemsstats- och EU-nivå vilket kommer att gynna konkurrenskraften hos utvinningsindustrin i EU. Studien ska också bidra till att ta fram uppgifter som ska publiceras inom ramen för datacentret för naturtillgångar som drivs av Eurostat.

7.2.2.     Innovativ teknik och möjliga pilotanläggningar

I meddelandet om innovationspartnerskap föreslår kommissionen bland målen på medellång sikt (2014–2020) att inrätta upp till tio innovativa pilotanläggningar för utvinning, bearbetning, produktdesign och återvinning. Studien ”Råvaror: undersökning om innovativ teknik och möjliga försöksanläggningar” (RAMINTECH) ska kartlägga potentialen för relevanta pilotförsök i EU som i betydande grad kan förbättra hållbarheten och tillgängligheten på råvaror längs hela värdekedjan och analysera de luckor där EU behöver bygga upp kompetens.

En långlista kommer att upprättas genom intensiva efterforskningar bland de berörda parterna från de aktuella områdena under den så kallade insamlingsfasen. Projektet ska se till att beakta potentialen för utveckling inom den grundläggande forskningen, som troligen uppnår förstudiestatus 2015. En prognos för framtida lösningar (tidshorisont 2030) ska anges.

Projektet ska utveckla en uppsättning kriterier, indikatorer och metoder för att möjliggöra en mall för analys av långlistan över föreslagna pilotanläggningar som kan garantera ett rättvist och öppet urvalsförfarande. Kriterierna innefattar metoder för att bedöma pilotåtgärdernas effekter på tillgänglighet, acceptans, hållbarhet och säkerhet och kommer att bilda grunden för det (webbaserade) frågeformulär som distribueras bland intressenterna för att de ska kunna föreslå innovativ teknik och pilotanläggningar.

Mer djupgående analyser av (omkring) tio utvalda pilotområden/typer med illustrerande exempel kommer att tillhandahållas. Analyserna kommer att omfatta minst tre tekniker för varje nyckelområde som identifierats för vidare analys i närmare fallstudier (analys av de steg som behövs för att kommersialisera resultatet från en utvald pilotanläggning och samhällsvinsterna av detta, inbegripet vinsterna för små och medelstora företag).

7.2.3.     Europeiska kompetensnätverket för sällsynta jordartsmetaller

Sällsynta jordartsmetaller är mycket viktiga för EU:s ekonomi och oundgängliga för tillverkning av moderna högteknologiska och miljövänliga produkter som elfordon, solcellsanläggningar och energieffektiva glödlampor. Eftersom efterfrågan på sällsynta jordartsmetaller ökar globalt och dessa är svåra att ersätta eller återanvända, står Europa inför många utmaningar när det gäller att garantera försörjningstryggheten. Från och med 2013 samlas importdata in om de viktigaste råvarorna för vindkraft (magneter för vindturbiner), neodym och dysprosium, för officiella statistiksyften med hjälp av nya statistiska specialkoder i tulltariffen.

På Europaparlamentets begäran har kommissionen gjort en infordran om professionellt stöd för att inrätta ett europeiskt kompetensnätverk för sällsynta jordartsmetaller (ERECON), vilket ska samla experter från Europas universitet, forskningsinstitut, beslutsfattare, tankesmedjor och näringsliv samt experter från länder utanför EU för att öka utbytet av bästa metoder när det gäller sällsynta jordartsmetaller, öka förståelsen för de sällsynta jordartsmetallernas specifika egenskaper, utfärda rekommendationer om forskning och främja en hållbar utvinning, återvinning och substitution av sällsynta jordartsmetaller.

ERECONs huvudsakliga syfte bör därför vara att bilda en ram inom vilken deltagarna effektivt kan bidra med sina kunskaper och sin expertis till diskussionerna om sällsynta jordartsmetaller inom ovanstående områden. ERECON bör sikta på att fördjupa förståelsen kring möjligheterna att återvinna och ersätta sällsynta jordartsmetaller, men också täcka andra aspekter i värdekedjan, bland annat prospektering, utvinning, bearbetning och förädling, vilket är relevant för en hållbar försörjning till EU.

Projektet ERECON förväntas underlätta öppna och breda diskussioner bland experter genom att bilda den organisationsstruktur och de mötestillfällen som behövs, skapa ett professionellt nätverk, synergier och tvärvetenskapligt utbyte för att öka kunskaperna om de effektivaste sätten att använda, utvinna och förädla sällsynta jordartsmetaller.

Kommissionen kommer att lansera ERECON-nätverket och den tvärvetenskapliga alliansen under första halvåret 2013. Nätverket bör vara aktivt i omkring två år, under vilka fyra expertarbetsgrupper kommer att träffas i olika workshops för att diskutera utvinning av sällsynta jordartsmetaller, sällsynta jordartsmetaller som möjliggörare i processer och sällsynta jordartsmetaller i viktiga tillämpningar.

7.2.4.     Forskningsprojekt

Forskning och utveckling inom råvaruområdet får stöd från EU:s sjunde ramprogram för forskning, med nästan 200 miljoner euro från programmen för produktionsteknik, miljö, samhällsvetenskap och humaniora. Över 60 miljoner euro används redan för att driva projekt.

Forskningsprojektet ProMine har förbättrat den geologiska kunskapsbasen och gett ytterligare information om Europas potential när det gäller primära råvaror.

Forskningsprojektet EuroGeoSource tillhandahåller harmoniserade rumsliga geologiska och geografiska uppgiftsuppsättningar som till fullo utnyttjar (och testar) utkastet till Inspires rättsligt bindande datapecifikationer om mineral- och energitillgångar, liksom Inspires webbaserade distribuerade infrastruktur,

Båda initiativen ger viktig information för planering av markanvändning och den strategiska planeringen för långsiktiga beslut – som investeringar i gruvdrift och de ansträngningar som krävs för att fullgöra tillståndsprocessen – är beroende av uppgifternas kvalitet och tillgänglighet.

Projekten ProMine och I2MINE drivs inom områdena gruvdrift, utvinning och hantering av råvaror. Projektet EURARE gäller prospektering och utvinning av sällsynta jordartsmetaller och förhandlingar pågår om ett kluster med projekt som rör återvinning av sällsynta jordartsmetaller ur högteknologiskt avfall (projekten RECLAIM, REMANENCE, RECYVAL NANO).

Huvudfokus i de råvarurelaterade projekten ligger på minskning och substitution av sällsynta jordartsmetaller (DRREAM, ROMEO, NANOPYME och REFREEPERMAG) och metaller i platinagruppen (FREECATS och NEXT-GEN-CAT).

Under 2013 kommer följande projekt att bli operativa: ”Mineral Extraction and Processing in Extreme Environments (Deep sea/Arctic Regions)”, och ”European Intelligence Network on the Supply of Raw Materials”. Förhandlingar pågår om tre forskningsprojekt om råvaror, om substitution av råvaror av avgörande betydelse, som involverar samordnade aktiviteter med japanska forskarlag.

Kommissionen genomför särskilda studier för att stödja utvecklingen av EU:s råvarustrategi genom det gemensamma forskningscentrumet JRC:s arbetsprogram som är särskilt inriktat på frågor om försörjningstrygghet inom produktleveranskedjan och olika alternativ för hantering av uttjänta produkter, bl.a. genom ekodesign. Under 2012 hölls en workshop med fokus på metodaspekter för hållbarhetsbedömning av leveranskedjan.[13] Under 2011 offentliggjordes också en rapport[14] i vilken man bedömde energisektorns behov av råvaror för genomförandet av den strategiska EU-planen för energiteknik. I rapporten identifierades metaller av avgörande betydelse, där en avbruten försörjning skulle kunna begränsa utnyttjandet av förnybara energikällor. Ett uppföljande studie med bredare omfattning kommer att offentliggöras av JRC under sommaren 2013.

Kommissionen underlättar också samverkan mellan intressenter inom ramen för flera europeiska teknikplattformar (ETP), nämligen ETP-SMR (hållbara mineraltillgångar), Manufuture (tillverkning), EuMaT (avancerade material), SusChem (hållbar kemi), FTP (skogsindustri) och ECTP (byggnation).

Råvarunätverket ERA-MIN fungerar sedan november 2011 och har till syfte att förbättra involveringen bland medlemsstaternas regeringar och de nationella intressenterna. CRM_Innonet (en samordningsåtgärd som finansieras av sjunde ramprogrammet) lanserades den 1 november 2012. Detta nätverk är ett dynamiskt öppet nätverkssamarbete som ska underlätta dialog och utbyte av idéer och främja synergieffekter inom området substitution av råvaror av avgörande betydelse.

7.3.        Att främja forskning och kunskap

Kommissionen har framhållit den centrala roll som forskning och kunskap har för att möta de utmaningar Europa står inför när det gäller råvaror och har åtagit sig att ”fortsätta stödja inrättandet av sektorsvisa kompetensråd på europeisk nivå när berörda aktörer såsom arbetsmarknadens parter eller observationsorgan för respektive sektor tar initiativ till detta, och att främja forskning och utveckling kopplad till värdekedjan för råvaror, inklusive utvinning, bearbetning, återvinning och substitution”.

Inom det nya ramprogrammet Horizon 2020 förväntas råvaror tas upp som en samhällsutmaning, med en egen budget.

Inom ramen för samarbetet European Institute of Innovation and Technology (EIT) har kommissionen fört upp frågan om råvaror på EIT:s kommande agenda för strategisk innovation för perioden 2014–2020 och frågan ska också behandlas i en av de kommande KIC-grupperna (KIC – Knowledge and Innovation Community) som ska skapas 2014.

Samarbete med centrala teknikdrivande ekonomier stöds under partnerskapet TEC Innovation Action Partnership med USA. Dessutom har två workshops i form av trepartsmöten mellan EU, USA och Japan ägt rum, en i Washington i oktober 2011 och en i Tokyo i mars 2012. Syftet var att undersöka möjligheter till gemensamma strategier inom forskning kring råvaror, med särskilt fokus på substitution. Det tredje trepartsmötet mellan EU, USA och Japan om råvaror av avgörande betydelse äger rum den 29–30 maj i Bryssel. Fokus kommer att ligga på utveckling och genomförande av nya modeller för effektiv hantering av råvaror av avgörande betydelse.

Meddelandet om innovationspartnerskap innehåller också mål beträffande forskning och kunskaper

8.           Att främja resurseffektivitet och återvinning (tredje pelaren)

8.1.        Bättre genomförande och efterlevnad av den befintliga EU-lagstiftningen om avfall för att främja återvinning och resurseffektivitet

I 2011 års meddelande föreslog kommissionen följande åtgärder:

– Se över den temainriktade strategin för förebyggande och återvinning av avfall, särskilt i syfte att utveckla en bästa praxis för insamling och hantering av de mest kritiska avfallsflödena, i synnerhet de som innehåller sådana råmaterial som har negativ inverkan på miljön. Man bör också verka för att förbättra tillgången till statistik om återvinning där så är nödvändigt.

– Stödja forskning och pilotåtgärder som gäller resurseffektivitet och stärka de ekonomiska incitamenten för pant- och återvinningssystem.

– Utvärdera hur EU:s avfallslagstiftning har fungerat hittills, och bl.a. bedöma hur bestämmelserna om de olika typerna av avfallsflöden skulle kunna göras mer konsekventa. Utvärderingen skulle också ta upp frågan om hur straffavgifter och andra påföljder vid brott mot EU:s bestämmelser skulle kunna göras mer effektiva.

– Se över handlingsplanen för hållbar konsumtion och produktion för att utreda om det finns skäl till ytterligare initiativ på detta område.

– I samband med arbetet med direktivet om ekodesign[15] undersöka möjligheterna att utveckla verktyg som i) gynnar en effektivare användning av råvaror ii) garanterar att produkter är så hållbara och återvinningsbara som möjligt och iii) främjar användningen av returråvaror i nya produkter.

– Arbeta fram nya initiativ för att stärka konkurrenskraften hos EU:s återvinningsindustri genom att skapa nya marknadsbaserade verktyg som gynnar returråvaror.

Kommissionen har också tagit med hållbarhetsfrågor – bland annat beträffande avfall – i den nya integrerade industripolitiken[16].

Kommissionen inledde 2012 en ”hälsokontroll” av fem avfallsdirektiv och avfallshanteringsmål.

Metoden för förberedandet av ekodesignförordningar för energirelaterade produkter håller på att ses över för att stärka aspekterna som gäller resurseffektivitet. Ekodesigndirektivet gör det möjligt att fastställa produktkrav för de miljökonsekvenser som befinns vara betydelsefulla. Till stöd för denna analys har kommissionens gemensamma forskningscenter nyligen utvecklat och tillämpat multikriteriemetoder för bedömning av resurseffektivitet med fokus på återanvändbarhet, återvinningsbarhet, insamlingsbarhet, återvunnet innehåll, användning av prioriterade resurser och hållbarhet.[17]

8.2.        Att ytterligare skärpa tillämpningen av förordningen om avfallstransporter

Problemet med tippning av avfallsprodukter i naturen uppstår också när avfall exporteras olagligt till tredjeland. Vid en samordnad inspektionskampanj under perioden 2008–2011 som inbegrep 22 europeiska länder fann EU:s nätverk för genomförande och efterlevnad av miljölagar (IMPEL) att 19 % av de inspekterade transporterna bröt mot EU-förordningen om avfallstransporter. Av dessa var 37 % olagliga transporter[18]. Inspektionerna var riktade, så dessa siffror är inte nödvändigtvis representativa för alla transporter.

För att komma tillrätta med brister i fråga om tillämpningen och efterlevnaden av förordningen om avfallstransporter föreslog kommissionen följande i 2011 års meddelande:

– Se till att de normer som tillämpas för kontroll av avfall runtom i EU är tillräckligt exakta och praktiska att följa. Detta bör lägga grunden till ytterligare insatser för att underlätta tullmyndigheternas kontroll av avfallstransporter.

– Överväga möjligheten att anslå medel från det sjunde ramprogrammet för att stödja den fortsatta utvecklingen av teknik för upptäckt, identifiering, bevakning och lokalisering av olagliga transporter.

– Undersöka möjligheten att inrätta ett gemensamt system för certifiering av återvinningsanläggningar i samband med export av avfallsflöden, där förvaltningen och skötseln av dessa anläggningar skulle bedömas utifrån miljökriterier.

– Tillsammans med medlemsstaterna överväga möjligheten att införa ett formellt system på EU-nivå för att garantera efterlevnaden av EU-lagstiftningen på området, med utgångspunkt från det samarbete som bedrivs inom EU:s nätverk för genomförande och upprätthållande av miljölagstiftningen (IMPEL).

Kommissionen samrådde 2011 med intressenter och med allmänheten om möjliga kriterier för EU-lagstiftning och krav på inspektioner av avfallstransporter. Kommissionen är i färd med en bedömning av effekterna av möjliga framtida lagstiftande åtgärder och andra åtgärder för att förhindra olagliga avfallstransporter.

För att kunna bedöma om det är möjligt att tillämpa ett globalt certifieringssystem inledde kommissionen en studie som nyligen färdigställts. Avfallsexport regleras av förordningen om avfallstransporter, som fastställer medlemsstaternas och avfallsexportörena skyldigheter och de åtgärder för efterlevnad som de måste vidta för att se till att avfall exporteras, transporteras och behandlas på ett miljömässigt godtagbart sätt. Det finns dock för närvarande ingen mekanism på plats som gör det möjligt för myndigheter och exportörer att visa att det avfall som exporteras för återvinning kommer att behandlas i enlighet med förordningen om avfallstransporter. Syftet med denna studie var därför dels att tillhandahålla en detaljerad beskrivning av de aktuella normer som tillämpas i EU, tredje länder och globalt i fråga om anläggningar för avfallsåtervinning och liknande anläggningar, dels att utvärdera vilka åtgärder som skulle krävas för att se till att avfall som exporteras från EU till tredjeländer behandlas på ett miljösäkert sätt och dels att föreslå olika möjligheter att påvisa och kontrollera överensstämmelse med riktlinjerna för miljöriktig hantering, och samtidigt ta upp fördelar och nackdelar för alla intressenter och myndigheter som påverkas direkt och indirekt.

Kommissionen kommer nu att bedöma den bästa vägen framåt i nära samarbete med de relevanta intressenterna.

Ett av de fem potentiella samarbetsområdena inom ramen för det internationella samarbetet med USA inom transatlantiska ekonomiska rådet, TEC, är samarbete om avfallstransporter och återvinning. En workshop inom ramen för den transatlantiska affärsdialogen TABD/TEC ägde rum i Washington i oktober 2012 under rubriken ”Best Practices in Management and Stewardship of Used Electronics”.

Kommissionen planerar att anordna en workshop om bästa metoder för att stoppa olagliga avfallstransporter som en övning mellan tre stora hamnar (Antwerpen, Rotterdam, Hamburg).

Forskningsfinansiering ur sjunde ramprogrammet för att stödja den fortsatta utvecklingen av teknik för upptäckt, identifiering, bevakning och lokalisering av olagliga transporter har använts för att beställa en studie som ska omfatta både teknisk och annan forskning för att upptäcka och lokalisera olagliga transporter.

9.           Tematiska årliga evenemang och samordning

Kommissionen åtog sig att genom en offentlig och årligen återkommande debatt om olika temaområden hålla igång diskussionen om de problem och utmaningar som ligger framför oss och om de framsteg som gjorts[19].

Under 2011 ägnades det årliga tematiska evenemanget åt råvaruinitiativets utvecklingspolitiska aspekter. Högnivågruppen Afrika–EU höll en konferens om råvaror den 26 januari 2012.

Det årliga tematiska evenemanget 2013 kommer att ägnas åt det europeiska innovationspartnerskapet.

[1]               Critical Metals in Strategic Energy Technologies: Assessing Rare Metals as Supply-Chain Bottlenecks in Low-Carbon Energy Technologies, R.L. Moss, E. Tzimas, H. Kara, P. Willis och J. Kooroshy, Europeiska kommissionens gemensamma forskningscentrum, Institutet för energi och transport, 2011.

[2]               Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, europeiska ekonomiska och sociala kommittén och regionkommittén: Att trygga råvaruförsörjningen för Europas framtida välstånd − Förslag till ett europeiskt innovationspartnerskap om råvaror (COM(2012) 82).

[3]               Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén Handel, tillväxt och utveckling. Att skräddarsy handels- och investeringspolitik för de länder som bäst behöver det, COM(2012) 22.

[4]               EU Trade Policy for Raw Materials, Second Activitiy Report, Europeiska kommissionen, generaldirektoratet för handel, maj 2012.

[5]               Critical raw materials for the EU, rapport från den särskilda arbetsgruppen för definition av råvaror av avgörande betydelse, juni 2010.

[6]               Transatlantic Innovation Action Partnership Work Plan, Transatlantic Economic Council, 27 oktober 2009.

[7]               ”Africa Mining Vision”, Afrikanska unionen, februari 2009.

[8]               566 miljoner euro enligt det första finansprotokollet till Cotonouavtalet (2003–2008) gick till gruvsektorn vilket representerade 15 % av det ursprungliga anslaget ur AVS-investeringsanslaget och EIB:s egna medel.

[9]               USA antog i juli 2010 ett rapporteringskrav (avsnitt 1504 i US Dodd Frank Act) enligt vilket alla utvinningsföretag (t.ex. olja, naturgas, mineraler) som är börsnoterade i USA ska offentliggöra betalningar till regeringar (t.ex. upphovsrättsliga ersättningar, avgifter, produktionsrättigheter, bonusar och andra materiella förmåner) uppdelade efter land och projekt. För att säkra efterlevnaden av denna lagstiftning antogs slutliga genomförandebestämmelser den 22 augusti 2012 av US Securities Exchange Commission (SEC).

[10]             Med sitt fokus på insyn i betalningarna (bolagsskatter, upphovsrättsliga ersättningar osv.) från de multinationella företagen till deras värdländer gör EITI mycket för att främja utvecklingsagendan. Det bildar en grund för parlamenten och för det civila samhället i länder som är rika på naturtillgångar så att de kan ta reda på, förstå och bedöma om deras länder får de betalningar de har rätt till.

För närvarande försöker EITI stärka sina rapporteringskrav för att ytterligare förbättra styrelseformerna i länder som kandiderar till eller är anslutna till EITI. Detta kommer bland annat att omfatta en beskrivning av hur utvinningsindustrins inkomster är fördelade (inom och utanför budgeten), rapportering av regionala överföringar, öppenhet ifråga om kontrakt (offentligt tillträde) och införandet av rapportering projekt för projekt.

Med dessa ändrade krav stärker EITI sin roll som ett viktigt instrument för att nå EU:s utvecklingspolitiska mål genom att främja öppenhet och inhemsk ansvarsskyldighet och därmed stärka goda styrelseformer inom både offentlig förvaltning och företag i råvarurika utvecklingsländer.

[11]             När det gäller ett av dessa länder med ökad risk – Demokratiska republiken Kongo – anser OECD att handeln med vissa mineraler, nämligen tantal, volfram, tenn och guld, har potential att förvärra den regionala konflikten i vissa av Kongos östra regioner.

[12]             EC Guidance on undertaking new non-energy extractive activities in accordance with Natura 2000 requirements, Europeiska kommissionen, juli 2010.

[13]             http://lct.jrc.ec.europa.eu/assessment/ResourceSecurity-SecuritySupply

[14]             http://ec.europa.eu/dgs/jrc/index.cfm?id=1410&obj_id=14150&dt_code=NWS&lang=en?

[15]   Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG av den 21 oktober 2009

om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för energirelaterade produkter.

[16]             Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet,

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: En starkare europeisk industri för tillväxt och ekonomisk återhämtning –

Uppdatering av meddelandet om industripolitiken, COM(2012) 582.

[17]             Refined methods and Guidance documents for the calculation of indices concerning Reusability/Recyclability/Recoverability, Recycled content, Use of Priority Resources, Use of Hazardous substances, Durability. F. Ardente, F. Mathieux, Europeiska kommissionens gemensamma forskningscentrum, Institutet för miljö och hållbar utveckling, 2012 (http://lct.jrc.ec.europa.eu/pdf-directory/Report%203%20-%20Refined%20methods%20and%20guidance%20documents-final.pdf).

[18]             Europeiska miljöbyråns rapport nr 7/2012, Movements of waste across the EU's internal and external borders.

[19]             Kommissionen har inrättat en arbetsgrupp med deltagande från flera enheter med syftet att ge ytterligare vägledning till genomförandet av EU:s råvarustrategi. Detta motsvarar också Europaparlamentets uppmaning i dess resolution av den 13 oktober 2011. Gruppens första möte hölls den 26 april 2012.