This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52013DC0362
Recommendation for a COUNCIL RECOMMENDATION on Italy 2013 national reform programme and delivering a Council opinion on Italy’s stability programme for 2012-2017
Rekommendation till RÅDETS REKOMMENDATION om Italiens nationella reformprogram 2013 med avgivande av rådets yttrande om Italiens stabilitetsprogram för 2012-2017
Rekommendation till RÅDETS REKOMMENDATION om Italiens nationella reformprogram 2013 med avgivande av rådets yttrande om Italiens stabilitetsprogram för 2012-2017
/* COM/2013/0362 final - 2013/ () */
Rekommendation till RÅDETS REKOMMENDATION om Italiens nationella reformprogram 2013 med avgivande av rådets yttrande om Italiens stabilitetsprogram för 2012-2017 /* COM/2013/0362 final - 2013/ () */
Rekommendation till RÅDETS REKOMMENDATION om Italiens nationella reformprogram 2013
med avgivande av rådets yttrande om Italiens stabilitetsprogram för 2012-2017 EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT
DENNA REKOMMENDATION med beaktande av fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 121.2 och 148.4, med beaktande av rådets förordning (EG) nr
1466/97 av den 7 juli 1997 om förstärkning av övervakningen av de offentliga
finanserna samt övervakningen och samordningen av den ekonomiska politiken[1], särskilt
artikel 5.2, med beaktande av Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) nr 1176/2011 av den 16 november 2011 om förebyggande och
korrigering av makroekonomiska obalanser[2], särskilt artikel 6.1, med beaktande av Europeiska kommissionens
rekommendation[3], med beaktande av Europaparlamentets yttrande[4], med beaktande av Europeiska rådets slutsatser, med beaktande av sysselsättningskommitténs
yttrande, efter att ha hört ekonomiska och finansiella
kommittén, och av följande skäl: (1) Den 26 mars 2010 antog
Europeiska rådet Europeiska kommissionens förslag till en ny strategi för
sysselsättning och tillväxt – Europa 2020. Strategin bygger på en utökad
samordning av den ekonomiska politiken med inriktning på ett antal
nyckelområden där åtgärder måste vidtas för att öka Europas potential för
hållbar tillväxt och konkurrenskraft. (2) Rådet antog den 13 juli 2010
en rekommendation om de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och unionens
ekonomiska politik (2010–2014) och den 21 oktober 2010 ett beslut om riktlinjer
för medlemsstaternas sysselsättningspolitik[5], vilka tillsammans utgör de så kallade
integrerade riktlinjerna. Medlemsstaterna uppmanades att beakta de integrerade
riktlinjerna i sin nationella ekonomiska politik och sysselsättningspolitik. (3) Den 29 juni 2012 antog rådet
en tillväxt- och sysselsättningspakt som utgör en systematisk ram för insatser
på nationell nivå, EU-nivå och euroområdesnivå. Den innehåller alla
tillgängliga medel, instrument och politik. Rådet beslöt om insatser som ska
utföras på medlemsstatsnivå och förband sig särskilt att uppnå målen i
strategin Europa 2020 och genomföra de landsspecifika rekommendationerna. (4) Den 6 juli 2012 antog rådet
en rekommendation om Italiens nationella reformprogram för 2012 och avgav sitt
yttrande om Italiens uppdaterade stabilitetsprogram för 2011–2015. (5) Den 28 november 2012 antog
kommissionen den tredje årliga tillväxtöversikten[6] som
markerar inledningen av den tredje europeiska planeringsterminen för samordning
av den ekonomiska politiken. Den 28 november 2012 antog kommissionen den andra
rapporten om varningsmekanismen[7],
på grundval av förordning (EU) nr 1176/2011. I rapporten angavs att Italien var
en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad granskning. (6) Den 14 mars 2013 godkände
Europeiska rådet prioriteringarna för att säkerställa finansiell stabilitet,
finanspolitisk konsolidering och åtgärder för att främja tillväxt. Rådet
betonade också behovet av att genomföra en differentierad, tillväxtfrämjande
finanspolitisk konsolidering för att återställa normala lånevillkor i ekonomin,
främja tillväxt och konkurrenskraft, ta itu med arbetslösheten och krisens
sociala följder samt modernisera den offentliga förvaltningen. (7) Den 10 april 2013
offentliggjorde kommissionen resultaten av sin fördjupade granskning[8] av
Italien i enlighet med artikel 5 i förordning (EU) nr 1176/2011. Av analysen
drog kommissionen slutsatsen att Italien har makroekonomiska obalanser som
kräver beslutsamma politiska åtgärder. Som Italiens främsta makroekonomiska
obalanser anges fortfarande förlorad konkurrenskraft mot utlandet och hög
offentlig skuldsättning i en situation med fortsatt svag tillväxt. (8) Den 11 april 2013 lade
Italien fram sitt stabilitetsprogram 2013 som omfattar perioden 2012–2017 och
även sitt nationella reformprogram för 2013. Efter detta har den nya regering
som utsågs den 28 april deklarerat sin avsikt att förstärka strukturreformerna,
samtidigt som den bekräftat stabilitetsprogrammets mål för de offentliga finanserna.
Den 17 maj antogs ett lagdekret med nya bestämmelser om fastighetsbeskattning
och förlängning av lönekompletteringssystemet för undersysselsatta
arbetstagare. För beaktande av inbördes samband har de båda programmen och
regeringens nya åtgärder bedömts samtidigt. (9) Utifrån en bedömning av
stabilitetsprogrammet för 2013–2017 enligt rådets förordning (EG)
nr 1466/97 anser rådet att det makroekonomiska scenario som ligger till
grund för programmets prognoser om de offentliga finanserna är optimistiskt för
2014, jämfört med kommissionens vårprognos 2013. Det är rimligt från och med
2015, men under förutsättning de antagna strukturella reformerna genomförs
fullt ut, vilket förblir en utmaning. Programmets finanspolitiska strategi har
bekräftats av den nya regeringen och godkänts av parlamentet. Den syftar till
att hålla underskottet under 3 % av BNP under hela programperioden och nå
målet på medellång sikt under 2013 samt få skuldkvoten att minska från och med
2014. I programmet bekräftas målet på medellång sikt om en balanserad budget i
strukturella termer, vilket ligger i linje med stabilitets- och tillväxtpakten.
Underskottet nedbringades till 3 % av BNP år 2012 och enligt kommissionens
vårprognos 2013 som offentliggjordes den 3 maj beräknas det år 2013–2014 ligga
kvar under referensvärdet. De bestämmelser som den italienska regeringen antog
den 17 maj bedöms inte ha någon betydande inverkan på underskottet, om de
genomförs konsekvent. Efter att kumulativt ha förbättrats med 2,7 % av BNP
mellan 2009 och 2012 beräknas det strukturella saldot som andel av BNP
förbättras med ytterligare en procentenhet under 2013 med oförändrad politik
och hamna på -0,5 %, för att sedan försämras marginellt under 2014. Det
strukturella primära saldot skulle uppgå till nästan 5 % av BNP år 2014.
Den beräknade strukturella anpassningen för 2013 är tillfredsställande, också
på grundval av en analys av utgifterna (exklusive diskretionära åtgärder på
inkomstsidan), medan den för 2014 uppvisar en avvikelse från anpassningsbanan mot
målet på medellång sikt. Enligt programmet ska den offentliga skulden nå en
kulmen 2013 och därefter börja sjunka, också tack vare planerade
privatiseringsintäkter på motsvarande 1 % av BNP per år. I prognosen
beräknas emellertid skuldkvoten fortsätta öka, delvis beroende på regleringen
av skulder till privata leverantörer. Detta innebär en påspädning med cirka 2,5
procentenheter under 2013–2014, exklusive privatiseringsintäkter eftersom
närmare uppgifter fortfarande saknas. Från och med 2013 är Italien i en treårig
övergångsperiod när det gäller iakttagandet av skuldkriteriet och
stabilitetsprogrammets skuldsättningsutveckling säkerställer tillräckliga
framsteg mot dess uppfyllande. Emellertid vilar programmets underskotts- och
skuldberäkningar på att de finanspolitiska åtgärderna genomförs fullt ut och
att strukturreformer antas, vilket är viktigt för att säkra marknadens
förtroende samt främja tillväxt och sysselsättning. (10) Visserligen har viktiga
reformer antagits för att främja hållbara offentliga finanser och stimulera
tillväxten, men det fullständiga genomförandet är ett problem och det finns
utrymme för ytterligare insatser. Flera föreslagna nyckelåtgärder har ännu inte
godkänts eller kräver genomförandelagstiftning och det finns risk för att den
praktiska tillämpningen inte konsekvent följs upp på den offentliga
förvaltningens olika nivåer. Den offentliga förvaltningen lider fortfarande av
betydande svagheter när det gäller förfarandenas och regelverkens effektivitet,
styrningens kvalitet och den administrativa kapaciteten, vilket påverkar
reformernas genomförande och affärsklimatet. (11) För att förbättra
företagsklimatet krävs att den civilrättsliga reformen slutförs skyndsamt genom
att domstolsorganisationen förändras och att de alltför långa handläggningstiderna,
domstolarnas eftersläpning och det alltför omfattande processandet minskas.
Efter ett utslag om medling i författningsdomstolen i oktober 2012 måste
åtgärder vidtas för att främja användningen av tvistlösning utanför domstol.
Korruption är ett allvarligt problem som innebär kostnader i storleksordningen
4 % av BNP, vilket allvarligt bromsar möjligheterna till ekonomisk
återhämtning. I antikorruptionslagen från november 2012 krävs
uppföljningsinsatser och korruptionsbekämpningen skulle kunna effektiviseras,
särskilt när det gäller de för närvarande korta preskriptionstiderna. (12) Den ambitiösa finanspolitiska
konsolideringsstrategi som beslutats har inneburit att en budgetbalansregel
skrevs in i författningen i april 2012 och har inbegripit insatser för att
förbättra de offentliga utgifternas ändamålsenlighet och kvalitet. Emellertid
har brister i genomförandet hämmat åtgärdernas effektivitet, särskilt när det
gäller den offentliga sektorns sysselsättningsinsatser och minskandet av antalet
provinser. Genom åtgärdsplanen för sammanhållning kunde utnyttjandet av
strukturfondsmedel på 12,1 miljarder euro påskyndas under tre etapper i rad.
Förbättrandet av fondförvaltningen saknar emellertid fortfarande ambitioner,
särskilt i södra Italien, vilket väcker allvarliga farhågor om
programplaneringen för perioden 2014–2020. Det finns således stora möjligheter
att effektivisera de offentliga utgifterna. (13) Bankerna har traditionellt
spelat en avgörande roll för den italienska ekonomin, särskilt genom utlåning
till småföretag, men den utdragna lågkonjunkturen har kringskurit deras
möjligheter. Ökade kreditrisker, med en stor och ökande andel nödlidande lån,
har lett till minskad utlåning och försämrat bankernas dåliga lönsamhet. Som
reaktion på detta utvärderar den italienska centralbanken – med inspektioner på
plats – hur tillräckliga reserveringarna för nödlidande lån är. Särskilda
inslag i styrningen av italienska banker kan göra deras finansiella förmedling
mindre effektiv. Åtgärder har vidtagits för att främja användningen av annan
finansiering än bankfinansiering (särskilt finansiering med eget kapital) och
främja innovationskapaciteten. Åtgärdernas räckvidd är dock begränsad och de
har ännu inte genomförts fullt ut. Införlivandet av EU-direktivet om
betalningsfrister vid handelstransaktioner och den planerade regleringen av
förfallna skulder till privata leverantörer kommer att bidra till att förbättra
företagens likviditet. (14) I juni 2012 antogs en
omfattande arbetsmarknadsreform som ska åtgärda en stelbent och fragmenterad
arbetsmarknad. Reformen måste slutföras genom att genomförandelagstiftning
antas och dess konkreta tillämpning måste övervakas noga. Som bidrag till
effektivare sysselsättningsstrategier behöver vidare den statliga arbetsförmedlingen
samordnas med förvaltningen av arbetslöshetsunderstöd. Arbetsmarknadens
parter fastställde en ny lönebildningsmodell i successiva överenskommelser
under 2011–2013. Den stöds av skatteincitament för att bättre koppla lönerna
till produktivitet respektive lokal arbetsmarknadssituation. Denna ram bör
genomföras effektivt och gradvis anpassas genom resultatuppföljning. (15) I slutet av 2012 hade
ungdomsarbetslösheten och andelen ungdomar som inte är i arbete eller
utbildning ökat till 37 % respektive 21,1 %. Både andelen
högskolestudenter och sysselsättningsgraden för unga högskoleutbildade är bland
de lägsta i EU, vilket visar att de senares kunskaper inte motsvarar
arbetsmarknadens behov. Avbruten skolgång minskar något men är fortfarande hög.
Detta väcker frågor om utbildningssystemets effektivitet. En av
nyckelfaktorerna är lärarkåren, som i dag saknar alternativa karriärmöjligheter
och har små möjligheter till kompetensutveckling. Kvinnors deltagande på
arbetsmarknaden är fortsatt lågt och sysselsättningsklyftan mellan könen är en
av de största i EU. På klar uppgång är riskerna för fattigdom och socialt
utanförskap, särskilt då grav materiell nöd. Samtidigt har det sociala
skyddsnätet allt större svårigheter att hantera de sociala behoven, eftersom det
domineras av pensionsutgifter. Dessutom är de sociala transfereringarna
(exklusive pensioner) inte tillräckligt inriktade på att bekämpa fattigdom och
främja social integration. (16) Skattesystemet är komplicerat,
med tung skattebörda på arbete och kapital. Åren 2010–2011 gjordes
ansträngningar att skatteväxla från arbete och kapital till konsumtion, fast
egendom och miljö, men därefter har inte mycket skett. Det behövs fortfarande
åtgärder för att förenkla skattesystemet, rationalisera skatteutgifter, koppla
förmögenhetsskatten till marknadsvärden, förbättra efterlevnaden och avskräcka
från skatteundandragande. I väntan på en översyn av fastighetsregistrets värden
ska den planerade reformen av fastighetsskatten göra den rättvisare, inom ramen
för stabilitetsprogrammets finanspolitiska strategi. Begränsningar av den
svarta ekonomin och svart arbete kan förbättra de offentliga finanserna och
positivt påverka eget kapital. För att minska skatteeffekterna kan vissa
justeringar av de sociala överföringarna krävas när undantag och lägre
skattesatser ses över inom mervärdesskatten respektive direkta skatter. (17) Betydande ansträngningar har
gjorts för att liberalisera tjänstesektorn. Emellertid kunde reformen av
reglerade yrken varit mer radikal för att ta itu med kvarvarande begränsningar
och dess huvudprinciper bör skyddas mot eventuella bakslag, särskilt på grund
av reformen av juristyrket. Efter författningsdomstolens utslag i juli 2012 är
det också viktigt att konkurrensutsätta lokala offentliga tjänster. (18) Reformen av
nätverksindustrierna pågår för att öppna upp marknaderna och öka
infrastrukturens kapacitet, men betydande problem kvarstår. Uppdelningen av
gassektorn ska vara avslutad i september 2013 och den nationella
energistrategin från mars 2013 väntar på att genomföras. Konkurrensutsättning
av telekommunikationer är ett annat möjligt insatsområde. Ännu inte inrättad är
den nya transportmyndigheten med ansvar för motorvägar, flygfält, hamnar och
järnvägar. Denna bör vara självständig, ha nödvändiga resurser och
sanktionsmöjligheter. Ett annat allvarligt problem är infrastrukturens brister
nationellt och vid gränserna, med fortsatt stora skillnader mellan norr och
söder. Detta resulterar i höga energipriser, låg bredbandspenetration och
transportflaskhalsar. (19) Inom ramen för den europeiska
planeringsterminen har kommissionen gjort en omfattande analys av Italiens
ekonomiska politik. Den har bedömt stabilitetsprogrammet och det nationella
reformprogrammet samt lagt fram en fördjupad granskning. Den har bedömt inte
bara programmens relevans för en hållbar finanspolitik och socioekonomisk
politik i Italien utan även i vilken utsträckning som EU:s regler och
riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund av behovet av att stärka den
övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom att beakta synpunkter på
EU-nivå när framtida nationella beslut fattas. Kommissionens rekommendationer
inom ramen för den Europeiska planeringsterminen återspeglas i
rekommendationerna 1 till 6 nedan. (20) Mot bakgrund av denna bedömning
har rådet granskat Italiens stabilitetsprogram och dess yttrande[9] avspeglas
särskilt i rekommendation 1 nedan. (21) Mot bakgrund av kommissionens
fördjupade granskning och denna bedömning har rådet granskat det nationella
reformprogrammet och stabilitetsprogrammet. Dess rekommendationer enligt
artikel 6 i förordning (EU) nr 1176/2011 om förebyggande och korrigering av
makroekonomiska obalanser återspeglas i rekommendationerna 1–6 nedan. (22) I samband med den europeiska
planeringsterminen har kommissionen också analyserat den ekonomiska politiken i
euroområdet. På denna grundval har rådet utfärdat särskilda rekommendationer
till medlemsstaterna som har euro som valuta. Italien bör också se till att
dessa rekommendationer följs i sin helhet och i tid. HÄRIGENOM REKOMMENDERAS Italien att
vidta följande åtgärder under perioden 2013–2014: 1. Se till att underskottet inte
överstiger 3 % av BNP år 2013, genom att fullt ut genomföra de antagna
åtgärderna. Fortsätta den strukturella anpassningen i lämplig takt och genom
tillväxtfrämjande finanspolitisk konsolidering, för att från och med 2014 uppnå
och hålla fast vid målet på medellång sikt. Uppnå de planerade strukturella
primära överskotten för att stadigt börja sänka den mycket höga skuldkvoten
(beräknas till 132,2 % av BNP 2014). Fortsätta att eftersträva en varaktig
förbättring av de offentliga utgifternas effektivitet och kvalitet, genom att
fullt ut genomföra de åtgärder som antogs 2012 och fortsätta ansträngningen
genom regelbunden ingående utgiftsöversyn på den offentliga förvaltningens alla
nivåer. 2. Trygga att de pågående
reformerna genomförs i tid genom att snabbt anta den nödvändiga
genomförandelagstiftningen, följa upp den med konkreta insatser på alla
förvaltningsnivåer och med alla berörda parter samt övervaka effekterna.
Effektivisera den offentliga förvaltningen och förbättra samordningen mellan
dess olika nivåer. Förenkla de administrativa och rättsliga ramverken för
privatpersoner och företag samt minska handläggningstiderna och det civilrättsliga
processandets stora omfattning, inklusive främja användning av tvistlösning
utanför domstol. Stärka korruptionsbekämpningens regelverk, inklusive en
översyn av bestämmelserna om preskriptionstider. Anta strukturåtgärder för att
förbättra EU-fondernas förvaltning i de södra regionerna under programperioden
2014–2020. 3. Främja
företagsstyrningspraxis inom banksektorn för att öka effektivitet och lönsamhet
och främja kreditflödet till produktiv verksamhet. Driva på banksektorns
pågående tillgångsvärdering och underlätta avvecklingen av nödlidande lån på
bankernas skuldsida. Främja kapitalmarknadernas diversifiering och öka
företagens kredittillgång, särskilt för eget kapital, respektive främja deras
innovationsmöjligheter och innovation. 4. Säkerställa ett effektivt
genomförande av arbetsmarknads- och lönesättningsreformerna, för att möjliggöra
en bättre koppling mellan löner och produktivitet. Vidta ytterligare
sysselsättningsfrämjande åtgärder, särskilt för kvinnor och ungdomar, till
exempel genom en ungdomsgaranti. Förstärka yrkesutbildningen, effektivisera de
offentliga arbetsförmedlingarna och förbättra yrkesvägledningen för
högskolestudenter. Undanröja ekonomiska hinder för den andra försörjarens
yrkesarbete och förbättra tillgången till barnomsorg och aktiviteter efter
skolan. Intensifiera insatserna mot avbruten skolgång och förbättra skolornas
kvalitet och resultat, även genom att reformera lärarnas kompetens- och
karriärutveckling. Säkerställa effektiva sociala transfereringar, särskilt
genom bättre riktade bidrag, särskilt för låginkomsthushåll med barn. 5. Skatteväxla från arbete och
kapital till konsumtion, fast egendom och miljö på ett budgetneutralt sätt. I
detta syfte granska mervärdesskattens undantag och reducerade skattesatser samt
direkta skatteutgifter, respektive reformera fastighetsregistret för att koppla
fastighetsskattebasen till marknadsvärden. Fortsätta bekämpa
skatteundandragande, förbättra skattemoralen och vidta beslutsamma åtgärder mot
den svarta ekonomin och svart arbete. 6. Säkerställa att
liberaliseringen av tjänstesektorn genomförs korrekt. Undanröja kvarvarande
begränsningar inom fria yrken och främja marknadstillträdet, exempelvis när det
gäller tillhandahållande av lokala offentliga tjänster där användningen av
offentlig upphandling bör främjas (stället för koncessioner). Fortsätta
utveckla vidtagna åtgärder för att förbättra tillträdesvillkoren till
nätverksindustrier, särskilt genom att prioritera inrättandet av
transportmyndigheten. Uppgradera infrastrukturens kapacitet, med särskild
hänsyn till sammanlänkning, intermodala transporter och höghastighetsbredband
inom telekommunikationer, särskilt för att åtgärda de fortsatta skillnaderna
mellan norr och söder. Utfärdad i Bryssel den På
rådets vägnar Ordförande [1] EGT
L 209, 2.8.1997, s. 1. [2] EUT
L 306, 23.11.2011, s. 25. [3] COM(2013)
362 final. [4] P7_TA(2013)0052
och P7_TA(2013)0053. [5] Rådets
beslut 2013/208/EU av den 22 april 2013. [6] KOM(2012) 750 slutlig. [7] KOM(2012) 751 slutlig. [8] SWD(2013) 118 final. [9] Enligt
artikel 5.2 i rådets förordning (EG) nr 1466/97.