17.5.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 139/59

—

Regionkommittén betonar att en åtgärd på EU-nivå till förmån för dem som har det sämst ställt i EU är absolut nödvändig för att man ska kunna uppnå det mål om att lyfta minst 20 miljoner människor ur fattigdom och social utestängning före 2020 som EU fastställt inom ramen för Europa 2020-strategin.

—

Regionkommittén konstaterar att det är relevant att ändra programmets rättsliga grund (artikel 174 i EUF-fördraget), men föreslår att man från och med 2014 ska använda en dubbel rättslig grund genom att även stödja sig på artikel 39 i EUF-fördraget för att bevara kontinuiteten och anknytningen till den gemensamma jordbrukspolitikens mål.

—

Kommittén välkomnar kommissionens avsikt att gå längre än det grundläggande målet för det nuvarande programmet för utdelning av livsmedel till de sämst ställda i EU, och tror att man genom att kombinera livsmedelsbistånd till de medborgare som har det sämst ställt med åtgärder för att minska hemlöshet och barnfattigdom samt med Europeiska socialfonden kan man möjliggöra multifunktionella insatser och skapa potential att samtidigt förhindra att brister i fråga om olika grundläggande behov uppkommer.

—

ReK gläder sig över att kommissionen i sitt förslag ger de lokala och regionala myndigheterna möjlighet att ha en aktiv roll i utdelningen av hjälp till behövande.

—

Kommittén avvisar principen om att medlemsstaterna ska delta på frivillig basis, eftersom en sådan princip skulle kunna medföra att de lokala och regionala myndigheterna inte får tillgång till fonden utan någon mekanism för samråd och demokratiskt deltagande varken på EU-nivå eller på nationell nivå, och utan hänsyn till bekämpningen av fattigdom och utestängning på lokal och regional nivå.

—

Kommittén anser att programmet i sin helhet bör finansieras med EU-medel i de regioner som berörs av krisen och i sammanhållningsregionerna, eftersom detta är motiverat som ett uttryck för sammanhållningen mellan EU:s medborgare, regioner och folk.

—

Kommittén understryker att den föreslagna finansieringsnivån är för låg i och med att den nuvarande anslagsnivån sänks betydligt (i kommissionens förslag med 30 % och i rådets förslag med så mycket som 40 %). Kommittén anser att man åtminstone bör bevara nuvarande anslagsnivå.

Föredragande

Ossi MARTIKAINEN (FI–ALDE), kommunfullmäktiges ordförande i Lapinlax

Referensdokument

Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om fonden för europeiskt bistånd till dem som har det sämst ställt

COM(2012) 617 final/2

1.

Regionkommittén betonar att en åtgärd på EU-nivå till förmån för dem som har det sämst ställt i EU är absolut nödvändig för att man ska kunna uppnå det mål om att lyfta minst 20 miljoner människor ur fattigdom och social utestängning före 2020 som EU fastställt inom ramen för Europa 2020-strategin. Detta mål blir ännu mer akut mot bakgrund av att 119,6 miljoner människor hotades av fattigdom och social utestängning 2011, dvs. en ökning med 6 miljoner sedan 2009. Detta ökade avstånd till Europa 2020-strategins mål gör det ännu mer oförståeligt att Europeiska rådet den 7–8 februari 2013 föreslog en minskning av anslagen till EU:s stöd till de allra sämst ställda med 1,0 miljarder euro.

2.

Regionkommittén konstaterar att det är relevant att ändra programmets rättsliga grund (artikel 174 i EUF-fördraget), men föreslår att man från och med 2014 ska använda en dubbel rättslig grund genom att även stödja sig på artikel 39 i EUF-fördraget för att bevara kontinuiteten och anknytningen till den gemensamma jordbrukspolitikens mål.

3.

Kommittén understryker subsidiaritetsprincipens betydelse i utarbetandet av en effektiv strategi för bistånd till dem som har det sämst ställt.

4.

ReK riktar kritik mot avsaknaden av samstämmighet mellan kommissionens förslag och Europa 2020-strategin, eftersom förslaget inte hänvisar till indikatorn för antalet människor som hotas av fattigdom, trots att detta är en av de tre indikatorer som används i Europa 2020-strategin för att utvärdera EU:s mål om social integration och minskad fattigdom.

5.

Kommittén anser att det är viktigt och förståeligt att kommissionen har föreslagit 1) en ny rättslig grund som gör att man kan undvika de motsättningar som domstolen har konstaterat att förekommer i samband med införskaffandet av produkter för livsmedelsbistånd på marknaden, och 2) ett nytt, mer omfattande program, med vars hjälp man skapar ramarna för det fortsatta biståndsarbetet och samtidigt får ett mer hållbart resultat med större genomslagskraft.

6.

Genom att kombinera livsmedelsbistånd till de medborgare som har det sämst ställt med åtgärder för att minska hemlöshet och barnfattigdom samt med Europeiska socialfonden kan man möjliggöra multifunktionella insatser och skapa potential att samtidigt förhindra att brister i fråga om olika grundläggande behov uppkommer.

7.

Kommittén välkomnar kommissionens avsikt att gå längre än det grundläggande målet för det nuvarande programmet för utdelning av livsmedel till de sämst ställda i EU, men är mycket orolig över att utvidgningen av förteckningen över de fattigdomsproblem som den nya biståndsfonden ska lindra bara kommer att urvattna slutresultatet, i synnerhet som medlen riskerar att minskas med nära 30 % till följd av Europeiska rådets ståndpunkt (programmet för utdelning av livsmedel tilldelas 3,5 miljarder euro för perioden 2007–2013 och 2,5 miljarder euro 2014–2020).

8.

De administrativa förfaranden som rör Europeiska socialfonden har i många fall ansetts vara besvärliga för de berörda aktörerna, och kommittén framhåller att man i samband med det nya redskapet som fokuserar på de grundläggande behoven för dem som har det sämst ställt bör undvika onödigt detaljerad reglering.

9.

Europeiska socialfondens resurser får inte, bland annat på grund av den utdragna finanskrisen, förbrukas av redskapet för hjälp till dem som har det sämst ställt, utan det behövs egen mer långsiktigt hållbar finansiering som skapas genom att de resurser som behövs avsätts under rubrik 2 i den fleråriga budgetramen.

10.

ReK gläder sig över att kommissionen i sitt förslag ger de lokala och regionala myndigheterna möjlighet att ha en aktiv roll i utdelningen av hjälp till behövande, och anser att denna aktiva roll kan minska den administrativa bördan och förenkla förfarandena på nationell och europeisk nivå eftersom de lokala och regionala myndigheterna i sin egen verksamhet tillämpar mycket långt utvecklade förfaranden och kontrollbestämmelser, som grundar sig på nationell och europeisk lagstiftning.

11.

Vi påminner om WHO-strategin ”Hälsa 21 – Hälsa för alla på 2000-talet”, där man framhåller att det är absolut nödvändigt att minska de sociala och ekonomiska klyftorna i syfte att förbättra hälsan hos befolkningen som helhet. WHO anser samtidigt att åtgärderna för framför allt särskilt hjälpbehövande och sjuka människor måste samlas under ett tak, att flaskhalsarna i vården måste avvecklas och att hälsorelaterad och social diskriminering måste åtgärdas (WHO:s förklaring ”Hälsa 21”, inledningen, punkt II från den 51:a Världshälsoförsamlingen).

12.

Även om programmet för utdelning av livsmedel till de sämst ställda i sin nya form kombineras med andra redskap för social integration och solidaritet, har dess bakgrund och tidigare funktion som en del av den gemensamma jordbrukspolitiken varit fullt motiverad eftersom syftet med GJP i grund och botten är att garantera att alla EU-medborgare får tillräckligt med föda till ett rimligt pris (artikel 39.1 e) samt garantera försörjningstryggheten (artikel 39.1 d).

13.

Kommittén anser därför att man även i fortsättningen bör bevara möjligheten att använda ett eventuellt överskott av jordbruksprodukter (interventionslager). Användningen av ett sådant överskott bör emellertid inte dras av från medlen för fonden för europeiskt bistånd till dem som har det sämst ställt.

14.

Det är viktigt att man genom lagstiftningsförslaget ger kommissionen samt de nationella, regionala och lokala myndigheterna ett tydligt regelverk och en möjlighet att åtgärda eventuella missförhållanden, eftersom det är fråga om en särskilt sårbar sektor med tanke på unionens legitimitet och medborgarnas förtroende. Dessutom varierar åsikterna om denna sektors nödvändighet, dess sätt att fungera och dess resultat i de olika medlemsstaterna och regionerna.

15.

Kommittén avvisar principen om att medlemsstaterna ska delta på frivillig basis, eftersom en sådan princip skulle kunna medföra att de lokala och regionala myndigheterna inte får tillgång till fonden utan någon mekanism för samråd och demokratiskt deltagande varken på EU-nivå eller på nationell nivå, och utan hänsyn till bekämpningen av fattigdom och utestängning på lokal och regional nivå.

16.

Kommittén anser att programmet i sin helhet bör finansieras med EU-medel i de regioner som berörs av krisen och i sammanhållningsregionerna.

17.

ReK uppmanar institutionerna att ta i beaktande att medfinansieringen kan leda till att redskapet inte tas i bruk, även om den ekonomiska och sociala situationen i många regioner skulle kräva det.

18.

I linje med sitt tidigare yttrande uppmanar ReK kommissionen att fortlöpande göra en bedömning av om de anslag som avsatts för insatsen är tillräckligt stora, och kommittén påminner om att man redan då befarade att den tidigare nivån på finansieringen var otillräcklig (500 miljoner euro/år). Nu har behovet av olika orsaker bara fortsatt att växa, varför den föreslagna finansieringsnivån är för låg i och med att den nuvarande anslagsnivån sänks betydligt (i kommissionens förslag med 30 % och i rådets förslag med så mycket som 40 %). Kommittén anser att man åtminstone bör bevara nuvarande anslagsnivå.

19.

I ett flertal internationella avtal och deklarationer om mänskliga rättigheter har det fastställts att tillräcklig, mångsidig och hälsosam föda utgör en grundläggande rättighet, och man bör på alla nivåer säkerställa denna rättighet för alla medborgare och invånare i unionen.

20.

Kommittén påminner om att dåligt näringsintag bland de medborgare som har det sämst ställt beror på flera olika, men även till varandra knutna, faktorer. Man kan bland annat nämna följande:

21.

För att man ska kunna lösa dessa omfattande och mångskiftande problem behövs det också effektiv politik och finansiering på EU-nivå.

22.

Den gemensamma jordbrukspolitikens grundläggande uppgift bör även i fortsättningen vara att säkerställa att EU-medborgarna får tillräcklig och mångsidig föda. Jordbrukspolitiken bör därför förnyas så att prissättningen av livsmedel på marknaden blir genomskådlig och så att jordbrukets primärproduktion fortsätter att vara lönsam i alla delar av unionen.

23.

Även om marknadstrenderna, den utveckling av skördeavkastningen som skett på senare år samt de förändrade konsumtionsvanorna har minskat överskottet av jordbruksprodukter kan dessa produkter fortsätta att samlas även i framtiden, och med tanke på unionens legitimitet vore det viktigt att använda detta överskott till att hjälpa mindre bemedlade medborgare.

24.

Kommittén betonar att punkt 12 ovan kan motiveras med att den gemensamma jordbruks-politiken från första början har varit ett av EU-politikens kärnområden och bör vara det även i fortsättningen. Genom att inkludera den i den rättsliga grunden för det nya redskapet (dubbel rättslig grund) skulle man trygga bistånd på lång sikt till de medborgare som har det sämst ställt, trots att de nuvarande utmaningarna kan komma att medföra en långvarig belastning på unionens övriga politikområden, t.ex. finansieringen av den sociala sammanhållningen.

25.

Den socioekonomiska situationen i EU:s regioner varierar också inom medlemsstaterna, varför det föreslagna programmet behövs för att i den europeiska sammanhållningens och solidaritetens namn komplettera de åtgärder som vidtas i de olika medlemsstaterna och av de lokala och regionala myndigheterna. I detta avseende grundar sig programmet i hög grad på unionens gemensamma värdegrund och på den grundläggande idén om europeisk integration.

26.

Kombinationen av olika mål inom ramen för den nya fonden är viktig med tanke på förebyggandet av orsakerna till fattigdom och utestängning, eftersom bostadslöshet, bristfällig näring och barnfamiljers sociala nöd inverkar på varandra. Kommittén påminner dock om att de program som föregick det nya redskapet fokuserade på näringsintaget och betonar att brister på det området utan tvekan på nytt har blivit ett verkligt och mer långvarigt problem i många regioner. Kommittén uppmanar därför medlemsstaterna och regionerna att vid genomförandet av programmen fokusera på livsmedelsbiståndets betydelse och på att därigenom hjälpa medborgarna att dra nytta även av insatser och program som minskar bostadslösheten och den sociala utestängningen.

27.

Som motivering till punkterna 16–18 ovan konstaterar kommittén följande: