52012DC0648

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

om hur det lokala Schengensamarbetet fungerade under de två första åren av tillämpningen av viseringskodexen

I.            Inledning

Europeiska kommissionen betonade i sitt meddelande En övergripande strategi för migration och rörlighet[1] av den 18 november 2011 att främjande och underlättande av rörlighet (mobilitet) är en strategisk beståndsdel av EU:s externa migrationspolitik. Rörlighetspolitiken är tillämplig på ett stort antal olika grupper av tredjelandsmedborgare som önskar besöka unionen och uppehålla sig där under en kortare tid, t.ex. turister, studenter, forskare, affärsmän och personer som önskar besöka i unionen bosatta medlemmar av sin familj. Rörlighet är följaktligen en viktig dimension av EU:s övergripande strategi. Rörlighetspolitiken och viseringspolitiken är nära förbundna med varandra. De medlemsstater som utfärdar ”Schengenviseringar” utfärdade under 2011 ca 12 miljoner viseringar för kortare vistelse. Viseringspolitiken är en central beståndsdel av varje framåtblickande rörlighetspolitik.

Som en del av sin reaktion på de historiska händelserna i länderna i södra Medelhavsområdet föreslog kommissionen i ett meddelande av den 24 maj 2011 (KOM(2011) 292) att unionen skulle inleda en dialog med dessa länder om migration, rörlighet och säkerhet. Detta skulle kunna leda till upprättande av partnerskap för rörlighet med Egypten, Marocko, Tunisien och Libyen. Europeiska unionens råd har i olika konstellationer ställt sig bakom detta upplägg. Vid sitt möte den 24 juni 2011 gjorde även Europeiska rådet det. Händelserna i länderna i södra Medelhavsområdet bör beaktas i rekommendationerna i denna rapport.

Rapporten gäller huvudsakligen genomförandet av det lokala Schengensamarbetet. Den innehåller rekommendationer om förbättring och fördjupning av detta samarbete. Den innehåller även rekommendationer som är inriktade på vissa regionala aspekter, såsom den ”konsulära täckningen”, vilken står i samband med en del av de prioriteter som tas upp i meddelandet om den övergripande strategin för migration och rörlighet.

II.          Det lokala Schengensamarbetet – allmänna anmärkningar

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex)[2] trädde i kraft den 5 oktober 2009 och började tillämpas den 5 april 2010. Viseringskodexen utgör en omarbetning av lagstiftningen om förfaranden och villkor för utfärdande av viseringar för kortare vistelse (dvs. viseringar för vistelser som inte varar mer än tre månader under en sexmånadersperiod samt viseringar för flygplatstransitering). I enlighet med artikel 51 i viseringskodexen har det utarbetats anvisningar för den praktiska tillämpningen av kodexen: kommissionens beslut om införande av en handledning för handläggning av viseringsansökningar och ändring av utfärdade viseringar[3] (vilken riktar sig till konsulär personal som handlägger viseringsansökningar) antogs den 19 mars 2010 och kommissionens beslut om en handledning för organisationen av viseringsavdelningar och lokalt Schengensamarbete[4] (vilken riktar sig till myndigheter med ansvar för de konsulära avdelningarnas organisation och för det lokala Schengensamarbetet) antogs den 11 juni 2010.

Bestämmelserna i viseringskodexen gäller generellt för medlemsstaternas konsulat[5]. Med hänsyn till skillnaderna i lokala förhållanden har lagstiftaren dock tagit fasta på behovet av att sörja för ett enhetligt samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen på lokal nivå för att säkerställa en harmoniserad tillämpning av bestämmelserna där de lokala förhållandena beaktas (se skäl 18 i viseringskodexen): ”Det lokala Schengensamarbetet är avgörande för en harmoniserad tillämpning av den gemensamma viseringspolitiken och för en korrekt bedömning av migrations- och/eller säkerhetsrisker. Med hänsyn till skillnaderna i lokala förhållanden, bör den praktiska tillämpningen av särskilda rättsliga bestämmelser bedömas av medlemsstaternas diplomatiska och konsulära beskickningar på individuella platser för att säkerställa en harmoniserad tillämpning av bestämmelserna för att förhindra visashopping och skillnader i behandlingen av viseringssökande.”.

Med lokala förhållanden avses bl.a. de aspekter som är avhängiga av förvaltnings- och rättssystemet i värdlandet – t.ex. styrkande handlingar, såsom handlingar som styrker ett anställningsförhållande – och särdragen hos olika kategorier av viseringssökande i ett visst tredjeland (t.ex. mot bakgrund av migrationstrycket).

I artikel 48 i viseringskodexen anges den rättsliga ramen för det lokala Schengensamarbetet. Artikeln innehåller bl.a. bestämmelser om fördelningen av uppgifter inom ramen för samarbetet. Dessa uppgifter består bl.a. i att bedöma behovet av att införa en harmoniserad förteckning över styrkande handlingar som viseringssökande i det berörda landet ska inge och behovet av att införa gemensamma kriterier för de undantag från betalning av viseringsavgift som vissa kategorier av viseringssökande kan beviljas. Till uppgifterna hör t.ex. också att se till att den information som sökande ges är konsekvent och att relevant information utbytes mellan konsulaten på varje plats.

Det lokala Schengensamarbetet är en gemensam uppgift för medlemsstaternas konsulat och kommissionen (för kommissionens del handhas uppgiften i princip av EU-delegationerna). Kommissionen uppmanade i mars 2010 alla EU-delegationschefer att bland personalen utse en kontaktpunkt för samordningen av det lokala Schengensamarbetet.

Kommissionen har bl.a. till uppgift att sammankalla möten om det lokala Schengensamarbetet och att se till att en gemensam sammanfattande rapport om varje möte utarbetas. Kommissionen ska utarbeta en årsrapport inom varje jurisdiktion.

Att samordna det lokala Schengensamarbetet är inte en uppgift som är lika besvärlig överallt. Hur svår uppgiften är beror bl.a. på hur många medlemsstater som är företrädda i värdlandet i fråga, huruvida det finns konsulat som utfärdar viseringar på andra platser än i huvudstaden och huruvida medborgare i värdlandet behöver visering för att resa in i Schengenområdet.

I 22 tredjeländer[6] finns det inga medlemsstatskonsulat, vilket innebär att det inte finns något lokalt Schengensamarbete där. I 31 tredjeländer finns det inga EU-delegationer, vilket innebär att kommissionen inte automatiskt får information om sakernas tillstånd i fråga om lokalt Schengensamarbete.

Enligt artikel 48.5 andra stycket i viseringskodexen ska kommissionen utarbeta en årsrapport inom varje jurisdiktion och lägga fram rapporterna för Europaparlamentet och rådet. Med anledning av det lokala Schengensamarbetets stora betydelse för en enhetlig tillämpning av den gemensamma viseringspolitiken och med anledning av de erfarenheter som vunnits hittills syftar den föreliggande rapporten till att ge en bedömning av hur det lokala Schengensamarbetet har fungerat sedan viseringskodexen började tillämpas och till att ge vägledning om hur samarbetet kan fås att fungera bättre, i avvaktan på de utvärderingsrapporter som kommissionen enligt artikel 57 i viseringskodexen ska lägga fram under 2013 och 2014.

–          Arbetssätt

I mars 2011 och mars 2012 skickade kommissionen en mall för den årsrapport som skulle upprättas inom varje jurisdiktion till EU-delegationerna. I mallen angavs de viktigaste frågorna som skulle behandlas i rapporterna. Rapporterna skulle omfatta perioden april 2010–mars 2011 respektive april 2011–mars 2012. Under 2011 lades 70 rapporter fram och i juli 2012 hade 71 rapporter lagts fram. Detta innebär att ca 50 rapporter för varje rapportperiod av olika skäl inte har lagts fram. Vid vissa EU-delegationer har det inte utsetts någon kontaktpunkt för det lokala Schengensamarbetet. Vid ett trettiotal delegationer deltog kontaktpunkten inte aktivt i samarbetet. I 27 tredjeländer ägde inget samarbete enligt viseringskodexen rum på grund av att det bara var en eller ett par medlemsstater som utfärdade viseringar. I vissa tredjeländer ägde inget samarbete rum på grund av att medborgarna i värdlandet inte var underkastade viseringstvång (vilket ledde till att mycket få viseringar utfärdades).

III.         Utvärdering av hur det lokala Schengensamarbetet fungerade

1.           Den rättsliga ramen för det lokala Schengensamarbetet

Kommissionen sköter sina samordningsuppgifter i det lokala Schengensamarbetet med hjälp av EU-delegationerna. Kontaktpunkterna för det lokala Schengensamarbetet fick när de utsetts en uppsättning ”frågor och svar” (i form av FAQs, ofta ställda frågor) rörande viseringskodexen, det lokala Schengensamarbetet och de uppgifter som skulle utföras. Kontaktpunkterna har tillgång till handledningarna för viseringskodexen och annan viktig information på Circa[7]. Enheten Viseringspolitik i GD Inrikes frågor tillhandahåller delegationerna information om arbetet i de relevanta organen inom kommissionen, Europaparlamentet och rådet och fungerar som helpdesk genom att ge delegationerna direkt operativt stöd.

Kontaktpunkterna är som regel bekymrade över bristen på strukturerad utbildning om viseringskodexen i synnerhet och om den gemensamma viseringspolitiken i allmänhet. Detta är förstås något som bör diskuteras framöver.

Personal från GD Inrikes frågor höll under rapportperioden allmänna presentationer av viseringskodexen och viseringspolitiken för personal som skulle stationeras utomlands, vid seminarier som anordnades av GD Yttre förbindelser (och senare av Europeiska utrikestjänsten).

Utvärderingen visade att medlemsstaternas konsulat inte i tillräcklig utsträckning hade informerats om den nya rättsliga ramen. Vissa konsulat gjorde gällande att de behövde anvisningar från sina centrala myndigheter innan bedömningar av behovet av harmonisering på lokal nivå kunde utföras eller gemensamma rapporter utarbetas.

2.           Möten om det lokala Schengensamarbetet

Möten hålls som regel varannan månad och vid behov oftare än så. Ordförandeskapet vid mötena innehas som regel antingen av EU-delegationen på egen hand eller av EU-delegationen och det roterande ordförandeskapet gemensamt. Bara i ett fåtal jurisdiktioner där en kontaktpunkt för det lokala Schengensamarbetet har utsetts innehar en medlemsstat ordförandeskapet på egen hand. Viseringskodexen innehåller bestämmelser om uppdelning eller delegering av uppgifter enligt ovan (se t.ex. artikel 48.4 i kodexen).

Deltagandet i mötena verkar vara rätt högt och den kontinuitet som EU-delegationernas deltagande skapar verkar uppskattas. Trots att det inte är nödvändigt enligt bestämmelserna i viseringskodexen (artikel 48.6) och riktlinjerna i den andra handledningen från 2010 (punkt 4.2 i del II) inbjuds systematiskt företrädare för de medlemsstater som inte tillämpar den gemensamma viseringspolitiken till mötena. Det står inte klart huruvida företrädare för de associerade stater som tillämpar den gemensamma viseringspolitiken och för de tre medlemsstater som ännu inte tillämpar den gemensamma viseringspolitiken till fullo inbjuds till mötena i alla jurisdiktioner såsom föreskrivs.

Det utarbetas gemensamma sammanfattande rapporter om mötena, men ofta innehåller dessa rapporter inte några operativa slutsatser, vilket leder till att de frågor som tagits upp på mötena inte följs upp. De flesta kontaktpunkterna för det lokala Schengensamarbetet vidarebefordrar systematiskt rapporterna till kommissionen och utgår ifrån att medlemsstaternas konsulat vidarebefordrar rapporterna till sina centrala myndigheter såsom föreskrivs i artikel 48.5 i viseringskodexen. Rapporterna vidarebefordras dock inte alltid till medlemsstaterna, vilket är beklagligt med tanke på att det kan leda till att dessa inte får någon information om de frågor som tagits upp eller de slutsatser som dragits eller att de får en version som skiljer sig från den som cirkuleras lokalt och vidarebefordras till kommissionen. Kunskapen om hur viseringskodexen tillämpas i praktiken är bl.a. på grund av detta fortfarande mycket sporadisk, vilket gör det svårt att på ett korrekt sätt bedöma klagomål från (medborgare i) tredjeländer.

3.           Konkreta operativa uppgifter inom ramen för det lokala Schengensamarbetet

3.1.        Bedömning av behovet av att införa en harmoniserad förteckning över styrkande handlingar som viseringssökande ska inge

I detta inledande skede av tillämpningen av viseringskodexen är arbetet med att bedöma behovet av att införa en harmoniserad förteckning över styrkande handlingar som viseringssökande ska inge en av de viktigaste uppgifterna i det lokala Schengensamarbetet. Det är också den uppgift som kan leda till de mest märkbara konsekvenserna för viseringssökande och myndigheter i det berörda tredjelandet. I juli 2012 (dvs. mer än två år efter det att viseringskodexen började tillämpas) hade det emellertid bara antagits fem kommissionsbeslut om införande av en harmoniserad förteckning. Dessa gäller sammanlagt 13 jurisdiktioner (Bosnien och Hercegovina, Kina, Indonesien, Saudiarabien, Sri Lanka, Turkiet, Vietnam, Egypten, Förenade kungariket, Chile, Kazakstan, Nicaragua och Nigeria). Vid den ovannämnda tidpunkten hade uppgiften att bedöma behovet av att införa en harmoniserad förteckning fullgjorts i ytterligare 18 jurisdiktioner runt om i världen utan antagande av ett kommissionsbeslut. Det finns ett flertal skäl till att uppgiften att bedöma behovet av att införa en harmoniserad förteckning inte har fullgjorts i mer än 31 jurisdiktioner. Det verkar finnas en viss motvillighet från medlemsstaters sida på lokal nivå att göra en sådan bedömning och alla medlemsstaters konsulat tycks inte vara medvetna om den rättsliga skyldigheten att göra bedömningen och om att en gemensam viseringspolitik tillämpas. I vissa jurisdiktioner är bara en eller ett par medlemsstater företrädda, vilket gör harmoniserering mindre relevant. Detsamma gäller när medborgarna i värdlandet inte är underkastade viseringstvång. Det finns en gemensam nämnare för de flesta av de 31 jurisdiktioner där uppgiften har fullgjorts: EU-delegationen i de berörda länderna satsade betydande resurser på att samordna arbetet, i nära samarbete med medlemsstaternas konsulat.

3.2.        Bedömning av behovet av att införa gemensamma kriterier för de undantag från betalning av viseringsavgift som vissa kategorier av viseringssökande kan beviljas

Enligt artikel 16.5 första stycket i viseringskodexen får medlemsstaterna bevilja undantag från viseringsavgift för tre specifika kategorier av viseringssökande[8]. I syfte att säkerställa en harmoniserad tillämpning inom en och samma jurisdiktion av de undantag från viseringsavgift som kan beviljas och därmed undvika olika behandling av viseringssökande och viseringsshopping anges följande i artikel 16.5 andra stycket i viseringskodexen: ”Medlemsstaterna ska inom det lokala Schengensamarbetet sträva efter att harmonisera tillämpningen av dessa undantag.”. I överensstämmelse med detta anges i artikel 48.1 i viseringskodexen att medlemsstaternas konsulat och kommissionen ska bedöma behovet av att införa ”gemensamma kriterier för prövning av ansökningar när det gäller undantag från att betala viseringsavgiften i enlighet med artikel 16.5”.

Denna bedömning har utförts i de flesta jurisdiktioner. Det är för tidigt att utvärdera i vilken utsträckning skillnader medlemsstaterna emellan i tillämpningen av undantag från viseringsavgift leder till viseringsshopping. Även om medlemsstaternas konsulat i en viss jurisdiktion är överens om att harmoniserad tillämpning av undantagen från viseringsavgift är önskvärd kan de inte genomföra en sådan harmonisering i praktiken, eftersom besluten om undantag i vissa medlemsstater fattas på central nivå. Denna fråga bör diskuteras framöver.

3.3.        Bedömning av behovet av att harmonisera beloppet för de viseringsavgifter som tas ut i lokal valuta

I artikel 16.7 andra stycket i viseringskodexen anges följande: ”När viseringsavgiften tas ut i en annan valuta än euro ska det belopp som tas ut i den valutan fastställas och regelbundet ses över enligt den referensväxelkurs för euron som fastställs av Europeiska centralbanken. Det belopp som tas ut får rundas av och konsulaten ska genom arrangemangen för det lokala Schengensamarbetet se till att de tar ut liknande avgifter.”.

Vid en undersökning som utfördes i 25 jurisdiktioner runt om i världen fastställdes skillnader på upp till 26 % i de viseringsavgifter som togs ut i lokal valuta. I vissa jurisdiktioner konstaterades det att dessa skillnader ledde till viseringsshopping. Det är svårt att företa en regelbunden revidering av viseringsavgifterna i lokal valuta, eftersom vissa medlemsstaters konsulat inte har rätt att avvika från de växelkurser för konsulära avgifter som medlemsstaterna i fråga fastställt centralt.

3.4.        Gemensamt informationsblad

I syfte att medlemsstaternas konsulat ska kommunicera med viseringssökande på ett harmoniserat, enhetligt och transparent sätt ska det enligt artikel 48.2 i viseringskodexen inom ramen för det lokala Schengensamarbetet upprättas ett gemensamt informationsblad om de olika typerna av viseringar i vilket särskilt de rättigheter som viseringarna ger och villkoren för att ansöka om dem anges.

Gemensamma informationsblad har upprättats i vissa jurisdiktioner. I en del andra jurisdiktioner pågår arbetet med detta. I vissa jurisdiktioner anser man att det är onödigt att upprätta ett gemensamt informationsblad, eftersom medlemsstaterna redan tillhandahåller den erforderliga informationen.

3.5.        Informationsutbyte

Utbyte av information står som regel i centrum för mötena om det lokala Schengensamarbetet. Informationsutbytet kan gälla allting ifrån lokala förhållanden och enskilda fall av bedrägeri till månatliga statistikuppgifter om viseringar och frågor som rör tolkningen av viseringskodexen. Särskilt viktigt är att eventuella fluktuationer i statistikuppgifterna granskas (t.ex. i fråga om antalet utfärdade viseringar för flera inresor) och att andelen avslagna ansökningar om visering jämförs.

3.6.        Utmaningar för det lokala Schengensamarbetet under nästa rapportperiod

Utmaningar framöver för det lokala Schengensamarbetet tas bara upp i ett fåtal av årsrapporterna för de enskilda jurisdiktionerna: i några rapporter nämns det pågående arbetet med att harmonisera förfaranden och i andra nämns införandet av Informationssystemet för viseringar (VIS).

IV.         Slutsatser och rekommendationer

Den rättsliga ramen för ett strukturerat lokalt Schengensamarbete i vilket kommissionen deltar har ännu inte utvecklat sin fulla potential. De resultat som uppnåtts i ett antal viktiga jurisdiktioner visar dock att det lokala Schengensamarbetet tillför ett mervärde genom att det leder till att den gemensamma viseringspolitiken tillämpas på ett mer enhetligt sätt. Detta bidrar i sin tur till att viseringssökande och myndigheter i tredjeländer får den uppfattningen att politiken tryggar rättvis och lika behandling av viseringssökande. Ett bättre lokalt Schengensamarbete kommer att bidra till att den gemensamma viseringspolitikens trovärdighet förstärks, till att fördelarna för tredjelandsmedborgare blir än mer påtagliga och (på längre sikt) till att kraven på avtal om förenklade viseringsförfaranden minskar. I syfte att förbättra det lokala Schengensamarbetet och säkerställa att de viktigaste uppgifterna inom ramen för detta utförs till fullo i alla jurisdiktioner föreslås de nedan angivna åtgärderna och rekommendationerna. Rekommendationerna för delegationerna kommer med beaktande av de begränsade resurserna vid dessa och i linje med de befintliga administrativa arrangemangen att genomföras endast vid delegationer som har samma personalnivå som under de föregående åren eller en högre personalnivå än under de föregående åren.

(a) EU-delegationerna

– Under perioden 2010–2012 har de viktigaste uppgifterna inom ramen för det lokala Schengensamarbetet i ökande utsträckning utförts av personal vid EU-delegationerna. Det lokala Schengensamarbetet bör föras vidare i samma omfattning och med samma personalstyrka vid delegationerna, varvid tyngdpunkten bör ligga på prioriterade länder såsom de länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken och de länder som är strategiska partner till EU. Bördefördelning med medlemsstaters konsulat i dessa länder kan bidra till ett bättre fungerande lokalt Schengensamarbete.

– Det bör utses en kontaktpunkt för det lokala Schengensamarbetet i prioriterade länder (om detta inte redan gjorts).

– Kontaktpunkterna bör, med beaktande av bördefördelning med medlemsstater, spela en aktiv roll i det lokala Schengensamarbetet och en ledande roll vid möten om detta, för att sörja för kontinuitet och enhetlighet i samarbetet: t.ex. när en delegation inte har tillräckligt med lämplig personal för att kunna utföra uppgifterna inom ramen för det lokala Schengensamarbetet bör uppgifter delegeras till en medlemsstat.

– Där så är relevant bör samordningen med det lokala Schengensamarbete som äger rum på andra platser än i huvudstaden förbättras, eventuellt genom att en medlemsstats konsulat ges rollen som lokal samordnare.

– Där så är relevant bör delegationerna i samarbete med medlemsstaternas konsulat utvärdera huruvida den konsulära täckningen i värdlandet bör förbättras och, om så är fallet, utforska det lämpligaste sättet att göra detta (t.ex. genom inrättande av gemensamma ansökningscentrum, vilket kommer att bli alltmer relevant med tanke på det stegvisa (regionala) införandet av Informationssystemet för viseringar (VIS)).

– Delegationerna bör i samarbete med medlemsstaternas konsulat anordna informationssammankomster för värdlandets myndigheter om den gemensamma viseringspolitiken – särskilt om det regionala införandet av Informationssystemet för viseringar – i syfte att klara ut eller undvika eventuella missuppfattningar. De bör inhämta information från tredjelandsmedborgare om hur viseringskodexen tillämpas (t.ex. genom att inrätta en e‑brevlåda för klagomål) och avlägga rapport till kommissionen om problem med eller skiljaktigheter i tillämpningen av kodexen och den gemensamma viseringspolitiken, särskilt vad beträffar genomförandet av avtal om förenklade viseringsförfaranden.

– En särskild del av delegationernas webbplats bör ägnas åt allmän information om den gemensamma viseringspolitiken.

(b) Medlemsstaternas centrala myndigheter

– Medlemsstaternas konsulära personal bör göras mer medveten om de rättsliga skyldigheterna enligt viseringskodexen att utföra uppgifterna i det lokala Schengensamarbetet och om hur viktigt det är för EU:s trovärdighet att viseringskodexen tillämpas korrekt, med tanke på att många tredjelandsmedborgare bildar sig en uppfattning om EU utifrån hur förfarandena för utfärdande av viseringar fungerar.

– På platser där det inte finns någon EU-delegation bör någon av de medlemsstater som har ett konsulat på platsen erbjuda sig att bland personalen utse en person som kan fungera som kontaktpunkt för det lokala Schengensamarbetet och rapportera direkt till kommissionen om frågor som rör detta.

(c) Medlemsstaternas konsulat

– Konsulaten bör delta aktivt och konstruktivt i det lokala Schengensamarbetet.

– De bör systematiskt vidarebefordra de gemensamma rapporterna om det lokala Schengensamarbetet till sina centrala myndigheter.

– Det bör anordnas regionala utbildningar om viseringskodexen för medlemsstaternas konsulära personal, särskilt med tanke på införandet av Informationssystemet för viseringar.

(d) Kommissionen och Europeiska utrikestjänsten

– bör i samarbete och med särskild uppmärksamhet på regioner där arbetsbördan är tung förbättra EU-delegationernas och kontaktpunkternas kapacitet att utföra uppgifterna i det lokala Schengensamarbetet, med hjälp av följande åtgärder:

(a) Anordnande på central och regional nivå av riktade utbildnings-/informationssammankomster om tillämpningen av viseringskodexen (inbegripet handledningarna) och införandet av Informationssystemet för viseringar.

(b) Förstärkning av samarbetet kontaktpunkterna emellan i nätverk (bl.a. genom att man anordnar ett årligt seminarium för kontaktpunkterna med allmänna sammandrag och uppdateringar rörande EU:s politik i inrikes frågor och därmed sammanhängande frågor).

(c) Förbättring av den grundläggande informationen till kontaktpunkterna (bl.a. genom att man till denna fogar en mall för det gemensamma informationsbladet, för att sörja för enhetlig kommunikation om den gemensamma viseringspolitiken).

(d) Översyn av del II i handledningen för organisationen av viseringsavdelningar och lokalt Schengensamarbete för att klargöra tillämpningen av viseringskodexen vad beträffar uppgifterna i det lokala Schengensamarbetet.

V.           Avslutande anmärkningar

Tredjelandsmedborgare uppfattar ofta Europeiska unionens förfaranden för utfärdande av viseringar som svårbegripliga och oöverskådliga och kan därför få en negativ bild av unionen. För många människor är ansökan om visering på en medlemsstats konsulat den första kontakten med ”Europa”. Det är därför mycket väsentligt att viseringskodexen tillämpas korrekt så att förfarandena förbättras och de viseringssökande erbjuds transparent, rättvis och lika behandling. Det lokala Schengensamarbetet är det viktigaste instrumentet för att säkerställa en enhetlig tillämpning av viseringskodexen där de lokala förhållandena beaktas.

De viktigaste uppgifterna som ska utföras inom ramen för det lokala Schengensamarbetet är tämligen specifika och operativa, och det är väsentligt att de fullgörs utan större dröjsmål, särskilt bedömningen av behovet av att införa en harmoniserad förteckning över styrkande handlingar. Ett bättre samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen och en bättre bördefördelning i det lokala Schengensamarbetet kommer att bidra till att bygga upp förtroende för processen.

Korrekt tillämpning av bestämmelserna om lokalt Schengensamarbete och utnyttjande av flexibilitetsklausulerna i viseringskodexen kommer att förbättra bilden av den gemensamma viseringspolitiken. Förbindelserna med de berörda tredjeländernas myndigheter kommer också att vinna på detta.

[1]               KOM(2011) 743 slutlig.

[2]               EUT L 243, 15.9.2009, s. 1.

[3]               K(2010) 1620 slutlig. Beslutet ändrat genom beslut K(2011) 5501 slutlig (4.8.2011).

[4]               K(2010) 3667 slutlig.

[5]               För enkelhets skull används i denna text beteckningen konsulat för medlemsstaternas diplomatiska och konsulära beskickningar.

[6]               17 av dessa är tredjeländer vars medborgare behöver visering för att resa in i Schengenområdet och 5 av dem är tredjeländer vars medborgare inte behöver detta.

[7]               Communication and Information Resource Centre Administrator, en webbaserad tillämpning för informationsutbyte.

[8]               Barn mellan sex och tolv år, innehavare av diplomatpass och tjänstepass samt personer som är 25 år eller yngre och ska delta i olika typer av evenemang som anordnas av ideella organisationer.