52012DC0522

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

Första rapporten om tillämpningen av artiklarna 13, 16 och 17 i direktiv 2010/13/EU under perioden 2009–2010 Främjande av europeiska produktioner i EU-baserade tablålagda audiovisuella medietjänster på begäran

I. INLEDNING

Denna rapport består av två delar och upprättas i enlighet med artiklarna 13.3 och 16.3 i direktiv 2010/13/EU (nedan kallat direktivet om audiovisuella medietjänster)[1].

Det här är kommissionens första rapport om tillämpningen av artikel 13, som rör främjande av europeiska produktioner i EU-baserade tjänster på begäran, sedan direktivet om audiovisuella medietjänster antogs och omfattar perioden 2009–2010. Enligt artikel 13 baseras rapporten på både de uppgifter som medlemsstaterna skulle lämna senast i december 2011 och en oberoende undersökning som utfördes 2011[2] (nedan kallad undersökningen). Nästa rapport om tillämpningen av artikel 13 ska lämnas inom fyra år.

Detta dokument innehåller även en rapport om tillämpningen av artiklarna 16 och 17[3] i direktivet om audiovisuella medietjänster, som rör främjande av europeiska produktioner och oberoende produktioner i EU-baserade televisionstjänster, under perioden 2009–2010. En sådan rapport ska lämnas vartannat år.

Till skillnad mot föregående rapporter om de tidigare artiklarna 4 och 5 i direktiv 89/552/EEG (direktivet ”Television utan gränser”)[4] omfattar denna rapport inte EES-länderna[5], till följd av dröjsmålet med att införliva direktivet om audiovisuella medietjänster i EES-regelverket. Dessa länder hade således inte uppmanats att lämna några uppgifter för denna rapport.

II. RAPPORTER

1. KOMMISSIONENS RAPPORT OM TILLÄMPNINGEN AV ARTIKEL 13

1.1. Allmänna anmärkningar

Sammansmältningen av alla olika audiovisuella medier ledde till en översyn av direktiv 89/552/EEG som innebar att dess tillämpningsområde utvidgades till att innefatta icke-linjära tjänster. I direktivet om audiovisuella medietjänster fastställs att tjänster på begäran även ska främja europeiska produktioner och kulturell mångfald. Liksom är fallet med artiklarna 16 och 17 är artikel 13 utformad för att uppfylla både ett ekonomiskt och ett kulturellt mål och stärka den europeiska audiovisuella industrin. Medlemsstaterna ska se till att medietjänster på begäran som tillhandahålls under deras jurisdiktion, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, främjar framställning av och tillgång till europeiska produktioner. Med tanke på att tjänster på begäran ännu håller på att växa fram och dessa tjänsters specifika karaktär är artikel 13 flexibel i fråga om de metoder som ska användas för att främja europeiska produktioner. I artikel 13.1 anges att främjandet kan ske t.ex. genom finansiella bidrag till produktion av och förvärv av sändningsrätter till europeiska produktioner eller genom att europeiska produktioner ska ha en viss andel av och/eller framhävas i de programkataloger som erbjuds av leverantörer av medietjänster.

Främjandet av och tillgången till europeiska program är en av de frågor som tas upp i samband med framväxten av uppkopplade apparater och sammansmältningen av olika utrustningar. Det är redan flera år sedan audiovisuellt innehåll började distribueras och konsumeras via internet. Detta kan innefatta innehåll som når tittare utan inflytande av kabel-tv-bolag, internetleverantörer eller programföretag. Med uppkomsten av tv-apparater och digitalboxar med utökad internetuppkoppling och den ökande användningen av datorplattor och smarttelefoner är sammansmältningen av olika utrustningar en ökande del av vår vardag.

1.1.1. Artikel 13 och den europeiska sektorn för tjänster på begäran

Under referensperioden var utvecklingsläget på marknaderna i EU för tjänster på begäran mycket olika.

I den ovan nämnda undersökningen uppskattades antalet tjänster på begäran till 435 under 2009[6]. Mer än en fjärdedel av tjänsterna var catch-up-tjänster och den dominerande leveransformen var internet, följd av bredbands-tv. Det högsta antalet tillgängliga tjänster på begäran under 2009 noterades i Frankrike (73 tjänster) och därefter Storbritannien (66) och Tyskland (47). Flertalet medlemsstater hade mellan 10 och 20 tjänster på begäran. De flesta var fritt tillgängliga, utan krav på abonnemang. I allmänhet finansierades de genom reklam eller offentliga anslag.

Som det anges i punkt 1.1.2 innehöll vissa nationella rapporter inga uppgifter om tjänster på begäran. De 14 nationella rapporter som innehöll sådana uppgifter visar mycket olika marknadssituationer. Fem medlemsstater[7] rapporterade ett totalt antal tjänster på begäran som översteg 10 under 2010. Det högsta antalet uppgavs i Storbritannien (82) och Slovakien (36), medan det lägsta antalet noterades i Irland och Spanien (3), Belgien (franskspråkiga gemenskapen) (2) och Österrike (1). I Cypern fanns inga tjänster på begäran.

Uppdelningen mellan olika tjänster på begäran[8] varierade också mycket mellan olika medlemsstater och det är svårt att urskilja någon trend angående vilka tjänster som föredras: sex medlemsstater[9] rapporterade en majoritet av beställvideo, i allmänhet med begränsad tillgänglighet; sex andra medlemsstater[10] rapporterade en majoritet av fritt tillgängliga catch-up-tjänster; en medlemsstat[11] rapporterade en kombination av fritt tillgängliga catch-up-tjänster och blandade tjänster och en medlemsstat[12] rapporterade en majoritet av blandade tjänster.

Undersökningen och de nationella rapporterna uppvisar vissa skillnader i fråga om antalet tjänster på begäran i några medlemsstater. Detta kan bero på skilda tolkningar av den typ av tjänster som ska tas upp. Enligt definitionen i artikel 1.1 g i direktivet om audiovisuella medietjänster bör tjänster som erbjuder audiovisuellt underhåll endast som ett underordnat inslag inte rapporteras. Däremot utgör catch-up-tjänster tjänster på begäran och måste rapporteras, såvida inte de program de erbjuder är exakt desamma som sänds i tv[13]. Även om ordalydelsen i artikel 13 inte specifikt hänvisar till den typ av innehåll som erbjuds av tjänsterna på begäran, har artikel 13 samma syfte som artiklarna 16 och 17 i direktivet om audiovisuella medietjänster. Följaktligen bör tjänster på begäran som enbart erbjuder nyheter, sportevenemang, tävlingar eller kommersiella meddelanden undantas från de nationella rapporterna om tillämpningen av artikel 13. Likaledes bör procentandelen europeiska produktioner i tillämpliga fall och i princip beräknas som en procentandel av de sändningstimmar som bör beaktas[14].

1.1.2. Kommissionens metod

Ändamålet med undersökningen 2011 var att analysera läget i fråga om genomförandet av artikel 13 i EU-medlemsstaterna vid utgången av 2010 samt innehållet i de icke-linjära tjänster som erbjuds i EU. Syftet var också att kommissionen skulle få nödvändiga uppgifter för att kunna fastställa resultatindikatorer rörande tillämpningen av artikel 13.

Med utgångspunkt i de tre exempel på främjande av europeiska produktioner i icke-linjära tjänster som ges i artikel 13.1 i direktivet gick man i undersökningen igenom de olika övervakningssätten och deras praktiska lämplighet.

Utifrån detta identifierade kommissionen en rad indikatorer som definierades i frågeformulären till de nationella myndigheterna. När det särskilt gäller framhävande nämndes flera alternativ: beskrivning av produktionerna med uppgift om ursprungsland, bläddrare med ursprungsuppdelning, verktyg för att rekommendera europeiska produktioner, att ägna vissa delar av tjänsterna åt europeiska produktioner, trailrar som främjar europeiska produktioner eller andra säljfrämjande åtgärder för europeiska produktioner. Dessa indikatorer kan behöva förfinas för de framtida rapporterna.

1.1.3. Medlemsstaternas metoder för genomförande och övervakning

a) Läget när det gäller nationell lagstiftning

Undersökningens slutsatser om tillämpningen av artikel 13

Vid utgången av 2010 hade 14 medlemsstater reproducerat ordalydelsen i direktivet om audiovisuella medietjänster utan att införa några konkreta skyldigheter för leverantörer av tjänster på begäran. I några fall får de nationella tillsynsmyndigheterna uppgiften att specificera lämpliga metoder för att främja europeiska produktioner.

När det gäller övervakning visar undersökningen att majoriteten av medlemsstaterna förlitar sig på de uppgifter som lämnas av leverantörerna av tjänster på begäran, utan att kontrollera dem. En oberoende övervakning utförs i enbart två medlemsstater och de uppgifter som lämnas av leverantörer av tjänster på begäran kontrolleras i ytterligare fyra medlemsstater.

Nationella rapporter

Nio nationella rapporter innehöll inga uppgifter, till följd av att införlivandet av direktivet om audiovisuella medietjänster fördröjts eller att efterlevnaden av den nationella lagstiftningen för genomförande av direktivet ännu inte hade börjat kontrolleras. Fem medlemsstater rapporterade avsaknad av registrerade[15] eller erkända[16] tjänster på begäran under referensperioden.

Bland de medlemsstater som hade genomfört direktivet (dvs. infört en skyldighet att främja europeiska produktioner i tjänster på begäran) var det bara sex[17] som rapporterade att deras lagstiftning specificerade konkreta åtgärder.

Dessa åtgärder varierar mellan medlemsstaterna: i Tjeckien, Spanien, Italien och Österrike ska tjänster på begäran ha en viss andel europeiska produktioner i sina programkataloger (10 %, 30 %, 20 % respektive 50 %[18]). En skyldighet att bidra till finansiering av europeiska produktioner rapporterades av Belgien (franskspråkiga gemenskapen), Tjeckien, Spanien och Italien (upp till 2,2 %, minst 1 % respektive 5 % av omsättningen)[19]. En skyldighet att framhäva europeiska produktioner i programkatalogerna anges i lagstiftningen i Belgien (franskspråkiga gemenskapen), Bulgarien och Österrike (för privata tjänster på begäran). Detta kan ske genom i synnerhet annonser, separata flikar, tidningsartiklar, säljfrämjande program, tillbörlig identifiering av europeiska produktioner eller angivande av ursprungsland.

b) Nationella myndigheters övervakningsmetoder

Uppgifter om tillämpningen av artikel 13 insamlades mestadels av de nationella myndigheterna direkt från leverantörerna av tjänster på begäran, även om uppgifter om detta återfanns i få nationella rapporter.

Några medlemsstater kommenterade hur de har höjt eller avser att höja medvetandet hos leverantörer av tjänster på begäran om behovet av att registrera och/eller efterleva skyldigheten enligt artikel 13[20]. Frankrikes tillsynsmyndighet CSA informerade om stickprovskontroller i fråga om andelen och framhävandet av europeiska produktioner i programkataloger. I Belgien (franskspråkiga gemenskapen), där en allmän skyldighet till framhävande har fastställts, lämnades intressanta och detaljerade uppgifter om tillsynsmyndighetens övervakning av andelen ”säljfrämjande inslag” som rör europeiska produktioner i tjänster på begäran[21].

Kommissionen understryker vikten av en effektiv övervakning av att artikel 13 tillämpas korrekt. Även om direktivet om audiovisuella medietjänster inte anger någon skyldighet att inrätta konkreta övervakningssystem, uppmanar kommissionen de nationella myndigheter som inte har gjort detta att inrätta system som möjliggör att de uppgifter som lämnas av leverantörer av tjänster på begäran kan kontrolleras.

1.2. Tillämpning av artikel 13 - Audiovisuella medietjänster på begäran

Undersökningens slutsatser[22]

Andelen europeiska produktioner i catch-up-tjänster var mycket högre (96,2 % av det totala antalet timmar) än andelen i beställvideo (bara 45,1 % av det totala antalet timmar). Catch-up-programkataloger är nära knutna till det innehåll som sänds av tv-bolag. Europeiska produktioner var mycket mer framträdande i de programkataloger som erbjöds av programföretag (81,1 % av det totala antalet timmar) än i de oberoende bolagens (46,7 %) och teleoperatörernas (31,2 %) programkataloger. Europeiska produktioner var också mycket mer framträdande i de offentliga aktörernas programkataloger (99,1 % av det totala antalet timmar) än i de kommersiella aktörernas kataloger (55,8 %). Tjänster med den lägsta andelen europeiska produktioner var i allmänhet nya aktörer[23] (10–20 %). De europeiska produktionernas andelar i förhållande till ”de sändningstimmar som bör beaktas”[24] (64,5 %) låg nära de andelar som anges för programkataloger i deras helhet (65,1 %).

Nationella rapporter

Uppgifterna i de nationella rapporterna är inte tillräckligt fullständiga och representativa för att kommissionen ska kunna dra några tillförlitliga slutsatser om tillämpningen av artikel 13.

Trots avsaknaden av specifika skyldigheter i vissa länders nationella lagstiftning innehöll 14 nationella rapporter vissa uppgifter – i varierande utsträckning – om hur leverantörerna av tjänster på begäran främjat europeiska produktioner i praktiken. Enligt dessa rapporter hade europeiska produktioner en tämligen hög andel i programkatalogerna. De genomsnittliga andelarna varierade från 40 % (Spanien[25]) till 88,9 % (Danmark) under 2009 och från 36,4 % (Portugal) till 100 % (Österrike[26]) under 2010. På grund av det begränsade antalet rapporter och det mycket låga antalet tjänster på begäran (två eller tre) som rapporterats i vissa medlemsstater skulle en beräkning av genomsnittet i EU vara meningslös. En jämförelse mellan de rapporterade procentandelarna för konsumtionen av europeiska produktioner och för utbudet av europeiska produktioner medger inte heller att man kan dra några tillförlitliga slutsatser. Fem medlemsstater[27] rapporterade även finansiella bidrag till europeiska produktioner och i sex nationella rapporter[28] angavs att verktyg för framhävande[29] användes.

Kommissionen kan enbart välkomna förekomsten av en relativt hög andel europeiska produktioner i tjänster på begäran.

2. KOMMISSIONENS YTTRANDE OM TILLÄMPNINGEN AV ARTIKLARNA 16 OCH 17

2.1. Allmänna anmärkningar

2.1.1. Artiklarna 16 och 17 och den europeiska audiovisuella miljön

Den europeiska marknaden för audiovisuella tjänster fortsatte att notera en stabil tillväxt under perioden 2009–2010. Siffrorna visar en accelererande ökning av antalet kanaler. Enligt Europeiska audiovisuella observationsorganet fanns i december 2010 7 622 tv-kanaler i EU-27 – varav 3 126 var lokala kanaler – jämfört med 6 067 kanaler under 2008. Detta innebär en ökning på 25,6 %, vilket överstiger ökningen mellan 2006 och 2008.

Under samma period registrerades en minskning av det totala antalet täckta kanaler[30] jämfört med den föregående perioden: deras antal sjönk från 1 679 under 2008 till 1 313 under 2009 och steg till 1 390 under 2010 i fråga om europeiska produktioner[31], till följd av en ändring av metoden som medger att mycket små kanaler utesluts från rapporteringsskyldigheten, som det nämns i punkt 2.1.2.1 nedan. Om man emellertid använder metoden från den föregående rapporten – dvs. beaktar de kanaler som undantagits från rapporteringsskyldigheten – skulle siffrorna visa att antalet täckta kanaler ökade med 21,8 % mellan 2008 (1 679) och 2010 (2 045), med en tillväxttakt som är något lägre än den som registrerades på marknaden.

2.1.2. Medlemsstaternas metoder för genomförande och övervakning

2.1.2.1. Förändrad metod

Med tanke på uppkomsten av kanaler med en mycket låg tittarandel (under 0,3 %) beslutades att dessa kanaler skulle kunna begära ett individuellt undantag från sin rapporteringsskyldighet enligt artiklarna 16 och 17. De närmare villkoren för beviljandet av sådana undantag beskrivs i de reviderade riktlinjerna för övervakning av tillämpningen av artiklarna 16 och 17 i direktivet om audiovisuella medietjänster, vilka kommer att ses över efter det att de för första gången genomförts fullständigt 2014[32].

Antalet nationella rapporter med uppgifter om samtliga täckta kanaler ökade jämfört med den föregående perioden. Av 27 rapporter innehöll 15 statistiska uppgifter om europeiska produktioner för samtliga kanaler under 2009 och 2010 (12 under 2007 och 11 under 2008). När det gäller oberoende produktioner gav 14 respektive 15 nationella rapporter uppgifter för samtliga kanaler under 2009 respektive 2010 (11 under 2007 och 2008). Kommissionen välkomnar denna utveckling, som avspeglar en mer effektiv övervakning från de nationella tillsynsmyndigheternas sida. Detta kan emellertid också förklaras, åtminstone till viss del, av att mycket små kanaler har ett undantag från rapporteringsskyldigheten, eftersom de vanligtvis har större svårigheter med att lämna statistiska uppgifter.

2.1.2.2. Övervakning

Som det anges i föregående rapporter finns det ingen enhetlig övervakningsmetod i EU. I Cypern kunde den behöriga myndigheten till följd av lagstiftningen[33] bara övervaka kanaler som sände med analog teknik under referensperioden. Grekland och Slovenien rapporterade svårigheter med att samla in uppgifter från samtliga kanaler[34].

I tre medlemsstater kunde förbättringar noteras. Sloveniens tillsynsmyndighet började kontrollera uppgifter från vissa programföretag. Den tyska rapporten innehåller nu uppgifter om offentliga regionala kanaler, vilket också är en förbättring. I Sverige verkar tillsynsmyndighetens ansträngningar för att höja programföretagens medvetande om vikten av ett korrekt genomförande av artiklarna 16 och 17 ha lett till resultat, eftersom andelen europeiska produktioner överskred tröskeln på 50 % under 2009 och 2010, efter att under den föregående perioden ha understigit den fastställda gränsen.

Förbättringar kan dock fortfarande ske. Kommissionen vill på nytt understryka vikten av övervakning av att artiklarna 16 och 17 tillämpas korrekt. Även om direktivet om audiovisuella medietjänster inte anger någon skyldighet att inrätta konkreta övervakningssystem, uppmanar kommissionen de nationella myndigheter som inte har gjort detta att inrätta system som möjliggör att de uppgifter som lämnas av programföretagen kan kontrolleras.

2.2. Tillämpning av artikel 16 – Majoritetsandel europeiska produktioner

Den genomsnittliga sändningstiden för europeiska produktioner i alla rapporterade kanaler i EU-27 uppgick till 63,8 % under 2009 och 64,3 % under 2010[35]. Siffrorna visar en uppåtgående trend enligt tabellen nedan och uppväger delvis den minskning som registrerats mellan 2006 och 2007.

2009–2010: ökning med 0,5 procentenheter 2007–2010: ökning med 1,7 procentenheter

Under perioden 2007–2010 var ökningen större i de ”nya medlemsstaterna”[36].

EU-15: minskning med 1,7 procentenheter (65,8 % under 2007, 64,1 % under 2010) EU-12: ökning med 5,9 procentenheter (58,7 % under 2007, 64,6 % under 2010)

Kommissionen välkomnar de framsteg som registrerats av EU-12, som gör att de något överskrider den nivå som uppnåtts av EU-15.

I medlemsstaterna varierade den genomsnittliga andelen sändningstid för europeiska produktioner under referensperioden mellan 44 % (Irland) och 83 % (Ungern) under 2009 och mellan 47,4 % (Slovenien och Storbritannien) och 81 % (Ungern) under 2010. Under denna period var trenden positiv i 12 medlemsstater, negativ i 12 medlemsstater och stabil i 3 medlemsstater.

Utvecklingen av sändningstiden för europeiska produktioner under perioden 2007–2010 i respektive medlemsstat beskrivs i diagram i arbetsdokumentet[37].

Regeln om främjande av europeiska produktioner i linjära tjänster fungerar i allmänhet väl även om den har en begränsad effekt på spridningen av program i hela EU, eftersom den inte säkerställer distribution av produktioner från andra europeiska länder. Produktioner från andra europeiska länder svarar för 8,1 % av det totala antal sändningstimmar som bör beaktas, medan majoriteten av icke-europeiska produktioner är amerikanska[38]. Några framgångsrika audiovisuella verk, t.ex. Borgen eller samproduktionen Borgia, har överskridit de nationella gränserna, men dessa fall är fortfarande alldeles för få. Det är av stor vikt att de europeiska produktionerna lockar publik i andra länder. Detta kan exempelvis uppnås genom samproduktioner som lockar en bred europeisk publik.

De genomsnittliga efterlevnadsgraderna i EU i fråga om europeiska produktioner var tämligen stabila under rapporteringsperioden även om en stor ökning noterades för perioden 2007–2010, med en ökning från 59,6 % till 69,6 % som var särskilt markant i EU-15 (11,3 procentenheter).

Det kan noteras att efterlevnadsgraderna inte bara återspeglar kanalernas uppnående av en viss andel europeiska produktioner utan också mängden rapporterade respektive icke-rapporterade uppgifter. Den förbättring som noterats under referensperioden i fråga om rapporterade uppgifter (se avsnitt 2.1.2.1) förklarar till viss del de bättre efterlevnadsgraderna.

Tre medlemsstater[39] hade svårigheter med att uppnå den fastställda andelen europeiska produktioner under hela referensperioden. Under samma period kunde två medlemsstater som registrerade genomsnitt under 50 % under den föregående perioden uppnå den fastställda andelen europeiska produktioner 2010[40]. Kommissionen uppmanar de berörda medlemsstaterna att stödja de ansträngningar som görs av kanaler under deras jurisdiktion att förbättra eller bibehålla sitt resultat under de kommande åren.

2.3. Tillämpning av artikel 17 i direktivet om audiovisuella medietjänster – Europeiska produktioner skapade av oberoende producenter (oberoende produktioner) och nya produktioner

Genomsnittsandelen i EU för oberoende produktioner sända av samtliga rapporterade kanaler i alla medlemsstater var 34,1 % under 2009 och 33,8 % under 2010, och minskade således något under rapporteringsperioden.

2009–2010: minskning med 0,3 procentenheter (34,1 % under 2009, 33,8 % under 2010) 2007–2010: minskning med 1,5 procentenheter (35,3 % under 2007, 33,8 % under 2010)

Denna nedåtgående trend noterades redan i den nionde rapporten[41]. Medlemsstaterna uppmanas därför att överväga hur denna trend kan vändas.

I medlemsstaterna varierade den genomsnittliga andelen sändningstid för oberoende produktioner från 14,5 % (Slovenien) till 59,7 % (Belgien) under 2009 och från 14,8 % (Italien) till 61,7 % (Belgien) under 2010. Liksom under den föregående perioden uppnådde samtliga medlemsstater en andel oberoende produktioner på minst 10 %. Under 2009 var det 21 medlemsstater och under 2010 19 medlemsstater som uppnådde en andel för oberoende produktioner på över 25 % av den totala sändningstid som bör beaktas.

EU-12 uppnådde nästan samma andel som EU-15.

EU-15: minskning med 4 procentenheter (38,5 % under 2007, 34,5 % under 2010) EU-12: ökning med 1,7 procentenheter (31,2 % under 2007, 32,9 % under 2010)

Även om EU-12 noterade en bättre utveckling än EU-15 uppnådde de inte en lika hög andel oberoende produktioner under 2010 som EU-15.

De genomsnittliga efterlevnadsgraderna i EU avseende oberoende produktioner utvecklades på liknande sätt som situationen för europeiska produktioner, med en måttlig ökning under rapporteringsperioden och en betydande ökning under perioden 2007–2010 (11,5 procentenheter), i synnerhet i EU-15 (15,4 procentenheter).

När det gäller nya europeiska produktioner av oberoende producenter (nya produktioner[42]) visar genomsnittssiffrorna för EU också en minskande andel:

2009–2010: minskning med 0,3 procentenheter (62,1 % under 2009, 61,8 % under 2010) 2007–2010: minskning med 1,2 procentenheter (63 % under 2007, 61,8 % under 2010)

Om man beaktar de två olika grupperna av medlemsstater[43] separat blir resultaten för perioden 2007–2010 följande:

EU-15: ökning med 0,6 procentenheter (65,4 % under 2007, 66 % under 2010) EU-12: minskning med 4 procentenheter (60 % under 2007, 56 % under 2010)

Även om de övergripande resultaten i fråga om nya produktioner är tillfredsställande uppmanar kommissionen medlemsstaterna, särskilt EU-12, att göra en insats för att främja sändningen av nya oberoende produktioner i sina länder.

3. SLUTSATS

Denna första rapport innehåller inte tillräckligt med uppgifter för att man ska kunna dra några slutsatser om hur leverantörer av tjänster på begäran främjat europeiska produktioner (artikel 13). Ett försenat införlivande av direktivet i medlemsstaterna och den i hög grad varierande utvecklingen av marknaden för tjänster på begäran försvårar all analys och alla jämförelser. Medlemsstaterna har också införlivat artikel 13 på olika sätt. I vissa länder föreskriver lagstiftningen särskilda verktyg för att främja europeiska produktioner, medan lagstiftningen i andra länder inte anger några konkreta åtgärder som ska vidtas av leverantörer av tjänster på begäran. I enlighet med artikel 13.3 kommer kommissionen att beakta den tekniska utvecklingen och studera dessa frågor mot bakgrund av framväxten av uppkopplade apparater och sammansmältningen av olika utrustningar. Kommissionen kommer snart att inleda diskussioner med medlemsstaterna om lämpliga sätt att genomföra artikel 13.

När det gäller artikel 16 i direktivet visade medlemsstaternas uppgifter att det samlade resultatet förbättrades under referensperioden. Genomsnittet på 64,3 % europeiska produktioner under 2010, klart över den andel som anges i artikel 16, visar att denna artikel i allmänhet tillämpas korrekt i EU. En övervägande majoritet av de europeiska produktionerna utgörs emellertid av inhemska produktioner. Medlemsstaterna uppmanas att nära övervaka de resultat som uppnås av samtliga kanaler under deras jurisdiktion och att uppmuntra de kanaler som inte uppnår den föreskrivna andelen europeiska produktioner att uppnå denna andel.

Sändningstiden för oberoende produktioner var 33,8 % under 2010 och uppfyllde därmed villkoren i artikel 17 med råge. Siffrorna visade emellertid en avtagande trend jämfört med nivån 2007 för både oberoende och nya produktioner. Även om EU-12 uppvisade en bättre utveckling i fråga om oberoende produktioner än EU-15 uppmanas samtliga medlemsstater att övervaka programföretagens tillämpning av artikel 17 och stödja de ansträngningar som görs för att andelen sändningar av europeiska oberoende produktioner och nya produktioner ska höjas. En ökning av dessa andelar kommer att stödja och stärka den oberoende produktionsindustrin i EU och främja sysselsättningen i denna bransch.

Kommissionen uppmanar medlemsstaterna att ge akt på den låga spridningen av produktioner från andra europeiska länder och om möjligt ta itu med denna fråga.

Utveckling av huvudindikatorer 2007–2010 (EU-27)

|| || || || || || || || || ||

[1]               Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster). Denna kodifierade version ersätter direktiv 89/552/EEG, i dess ändrade lydelse enligt direktiv 97/36/EG och direktiv 2007/65/EG.

[2]               Undersökningen finns tillgänglig på webbplatsen http://ec.europa.eu/avpolicy/info_centre/library/studies/index_en.htm#promot.

[3]               Tidigare artiklarna 4 och 5 i direktiv 89/552/EEG.

[4]               Europaparlamentets och rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster) (EGT L 298, 17.10.1989, s. 23).

[5]               Norge, Island och Liechtenstein.

[6]               Detta antal avser EU-30, innefattande EES-länderna.

[7]               Belgien (flamländska gemenskapen), Tjeckien, Danmark, Slovakien och Storbritannien.

[8]               I kommissionens frågeformulär till medlemsstaterna gjordes en åtskillnad mellan catch-up-tjänster, beställvideo och blandade tjänster (beställvideo/catch-up-tjänster).

[9]               Belgien (97,7 %), Bulgarien (100 %), Danmark (100 %), Spanien (75 %), Luxemburg (80 %) och Portugal (55,6 %).

[10]             Tjeckien (86,2 %), Irland (100 %), Grekland (76,9 %), Österrike (100 %), Rumänien (100 %) och Slovakien (58,3 %).

[11]             Finland.

[12]             Sverige.

[13]             Se skäl 27 i direktivet om audiovisuella medietjänster.

[14]             Där tid för nyheter, sportevenemang, tävlingar eller kommersiella meddelanden inte räknas med.

[15]             Estland, Lettland, Litauen och Ungern.

[16]             I Nederländerna hade 23 tjänster deklarerats vid utgången av 2010, men mediemyndigheten hade ännu inte fastställt några kriterier för beslut om huruvida sådana tjänster utgör audiovisuella medietjänster på begäran – se arbetsdokument från kommissionens avdelningar – del I – avsnitt 2.

[17]             Belgien (franskspråkiga gemenskapen), Bulgarien, Tjeckien, Spanien, Italien (kontroll av efterlevnaden ännu inte påbörjad 2010) och Österrike. Två medlemsstater är inte med i förteckningen: Lettland, där lagstiftningen anger en skyldighet att erbjuda europeiska produktioner utan att specificera en konkret procentandel, och Ungern, där lagstiftningen enbart anger en andel för ungerska produktioner (denna regel har ändrats sedan dess).

[18]             I Österrike gäller detta bara offentliga tjänster på begäran.

[19]             I Tjeckien och Italien är finansiella bidrag ett alternativ till skyldigheten att erbjuda en viss andel europeiska produktioner i programkatalogerna.

[20]             Särskilt Tjeckien, Lettland, Nederländerna och Sverige.

[21]             Se kommentarer till tillämpningen av artikel 13 i Belgien (franskspråkiga gemenskapen) – arbetsdokument från kommissionens avdelningar – del I – avsnitt 2.

[22]             Av tekniska skäl utfördes övervakningen under första halvåret av 2011.

[23]             Bland annat iTunes (Apple), Lovefilm (Tyskland) och Blinkbox (Storbritannien).

[24]             Se fotnot 14.

[25]             Denna siffra avser den enda tjänst som rapporterats för 2009.

[26]             Denna siffra avser den enda catch-up-tjänst som rapporterats för 2010.

[27]             Belgien (franskspråkiga gemenskapen), Bulgarien, Grekland, Spanien och Sverige.

[28]             Belgien (franskspråkiga gemenskapen), Bulgarien, Grekland, Spanien, Rumänien och Sverige.

[29]             Se arbetsdokument från kommissionens avdelningar – del I – avsnitt 2.

[30]             ”Täckta” kanaler: totalt antal identifierade kanaler minus antalet kanaler som inte är i drift och antalet kanaler som undantagits från rapporteringsskyldigheten (se punkt 2.1.2.1) och minus antalet undantagna kanaler (på grund av arten av deras program) eller uteslutna kanaler (på grund av rättsliga undantag) – se indikator 1 i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar – del II – bilaga 1.

[31]             I fråga om oberoende produktioner sjönk antalet täckta kanaler från 1 585 under 2007 till 1 311 under 2009 och steg till 1 387 under 2010.

[32]             http://ec.europa.eu/avpolicy/docs/reg/tvwf/eu_works/guidelines_2011_en.pdf.

[33]             Denna situation ändrades den 1 juli 2011.

[34]             Se kommentarer från Grekland och Slovenien i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar – del II – avsnitt 3.

[35]             Siffror för hela EU utgör det aritmetiska genomsnittet av alla nationella genomsnitt beräknade utifrån statistiska uppgifter som lämnats av medlemsstaterna. Siffrorna har inte viktats, eftersom alla de parametrar som krävs för en korrekt viktning inte finns tillgängliga för samtliga kanaler.

[36]             De medlemsstater som gick med i EU 2004 och 2007 (EU-12) – EU-15 består av de medlemsstater som gått med i ett tidigare skede (fram till 1995).

[37]             Se arbetsdokument från kommissionens avdelningar – del II – avsnitt 2.

[38]             Undersökningen – se fotnot 2.

[39]             Irland, Slovenien och Storbritannien.

[40]             Cypern och Sverige.

[41]             Nionde meddelandet om tillämpningen av artiklarna 4 och 5 i direktiv 89/552/EEG i dess ändrade lydelse enligt direktiv 97/36/EG, för åren 2007–2008; finns tillgängligt på http://ec.europa.eu/avpolicy/reg/tvwf/implementation/promotion/index_en.htm.

[42]             Det vill säga produktioner som sänds inom fem år efter framställningen.

[43]             Se fotnot 36.