This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52012DC0318
Recommendation for a COUNCIL RECOMMENDATION on Italy’s 2012 national reform programme and delivering a Council opinion on Italy’s stability programme for 2012-2015
Rekommendation till RÅDETS REKOMMENDATION om Italiens nationella reformprogram för 2012 och om avgivande av rådets yttrande om Italiens stabilitetsprogram för 2012–2015
Rekommendation till RÅDETS REKOMMENDATION om Italiens nationella reformprogram för 2012 och om avgivande av rådets yttrande om Italiens stabilitetsprogram för 2012–2015
/* <EMPTY>/2012/0XXX draft - 2012/ () */
Rekommendation till RÅDETS REKOMMENDATION om Italiens nationella reformprogram för 2012 och om avgivande av rådets yttrande om Italiens stabilitetsprogram för 2012–2015 /*
Rekommendation till RÅDETS REKOMMENDATION om Italiens nationella reformprogram för 2012
och om avgivande av rådets yttrande om Italiens stabilitetsprogram för
2012–2015 EUROPEISKA UNIONENS RÅD UTFÄRDAR DENNA REKOMMENDATION med beaktande av fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 121.2 och 148.4, med beaktande av rådets förordning (EG) nr
1466/97 av den 7 juli 1997 om förstärkning av övervakningen av de offentliga
finanserna samt övervakningen och samordningen av den ekonomiska politiken[1], särskilt artikel 5.2, med beaktande av Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) nr 1176/2011 av den 16 november 2011 om förebyggande och
korrigering av makroekonomiska obalanser[2],
särskilt artikel 6.1, med beaktande av Europeiska kommissionens
rekommendation[3], med beaktande av Europaparlamentets yttranden[4], med beaktande av Europeiska rådets slutsatser, med beaktande av sysselsättningskommitténs
yttrande, efter att ha hört ekonomiska och finansiella
kommittén, och av följande skäl: (1)
Den 26 mars 2010 godkände Europeiska rådet
Europeiska kommissionens förslag till en ny strategi för sysselsättning och
tillväxt – Europa 2020. Strategin bygger på en utökad samordning av den
ekonomiska politiken med inriktning på ett antal nyckelområden där åtgärder
måste vidtas för att öka Europas potential för hållbar tillväxt och
konkurrenskraft. (2)
Rådet antog den 13 juli 2010 en rekommendation om
de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och unionens ekonomiska politik
(2010–2014) och den 21 oktober 2010 ett beslut om riktlinjer för
medlemsstaternas sysselsättningspolitik[5],
vilka tillsammans utgör de så kallade integrerade riktlinjerna. Medlemsstaterna
uppmanades att beakta de integrerade riktlinjerna i sin nationella ekonomiska
politik och sysselsättningspolitik. (3)
Den 12 juli 2011 antog rådet en rekommendation om
Italiens nationella reformprogram för 2011 och avgav ett yttrande om Italiens
uppdaterade stabilitetsprogram för 2011–2014. (4)
Kommissionen antog den 23 november 2011 den andra
årliga tillväxtöversikten, vilket inledde den andra europeiska
planeringsterminen med integrerad politisk förhandssamordning förankrad i
Europa 2020-strategin. Den 14 februari 2012 antog kommissionen, på grundval av
förordning (EU) nr 1176/2011, rapporten om varningsmekanismen[6], i vilken den identifierade
Italien som en av de medlemsstater som skulle bli föremål för en fördjupad
granskning. (5)
Den 2 mars 2012 ställde Europeiska rådet sig bakom
prioriteringarna för säkerställande av finansiell stabilitet, finanspolitisk
konsolidering och åtgärder för att främja tillväxten. Europeiska rådet
underströk behovet av att på ett differentierat och tillväxtfrämjande sätt
konsolidera de offentliga finanserna, återställa en normal utlåning till
näringslivet, främja tillväxt och konkurrenskraft, bekämpa arbetslösheten och
de sociala konsekvenserna av krisen och modernisera den offentliga
förvaltningen. (6)
Den 2 mars 2012 uppmanade Europeiska rådet också de
medlemsstater som deltar i europluspakten att i tid lägga fram sina åtaganden
så att de kan tas med i deras stabilitets- eller konvergensprogram och
nationella reformprogram. (7)
Den 30 april 2012 lade Italien fram sitt
stabilitetsprogram för perioden 2012–2015 och sitt nationella reformprogram för
2012. För att kunna beakta inbördes samband mellan de båda programmen har de
bedömts samtidigt. Kommissionen har också i en fördjupad granskning enligt
artikel 5 i förordning (EU) nr 1176/2011 bedömt om Italien har drabbats av
makroekonomiska obalanser. Kommissionen konstaterade vid sin fördjupade
granskning[7]
att det föreligger obalanser, men att de inte är alltför stora. I synnerhet är
det så att även om den offentliga skulden redan granskas noggrant i
stabilitets- och tillväxtpakten, förtjänar den makroekonomiska utvecklingen
avseende exportresultat uppmärksamhet för att minska risken för negativa
effekter på ekonomin. (8)
På grundval av bedömningen av stabilitetsprogrammet
enligt artikel 5.1 i förordning (EG) nr 1466/97 anser rådet att det
makroekonomiska scenariot bakom de finanspolitiska beräkningarna i programmet
är rimligt, under förutsättning att förhållandena på finansmarknaden inte
försämras ytterligare. I linje med kommissionens vårprognos 2012 väntas real
BNP sjunka kraftigt under 2012 och återhämtas gradvis under 2013. I
överensstämmelse med förfarandet vid alltför stora underskott är målet för den
finanspolitiska strategi som beskrivs i programmet att få ner det offentliga
underskottet under referensvärdet på 3 % av BNP, med hjälp av ytterligare
utgiftsbegränsningar och ytterligare intäkter. Efter korrigeringen av det
alltför stora underskottet bekräftas i programmet att budgetmålet på medellång
sikt är att uppnå en ställning med strukturell balans i de offentliga
finanserna, vilket på ett adekvat sätt avspeglar kraven i stabilitets- och
tillväxtpakten. Enligt programmet ska detta uppnås 2013, dvs. ett år tidigare
än vad som var målet i det föregående stabilitetsprogrammet. På grundval av det
(omräknade) strukturella underskottet[8]
ligger de planerade finanspolitiska ansträngningarna för perioden 2010–2012
klart över det minimum på 0,5 % av BNP som rådet rekommenderar inom ramen för
förfarandet vid alltför stora underskott. Den förväntade strukturella
anpassningstakten under 2013 gör det möjligt att uppnå budgetmålet på medellång
sikt det året och den planerade ökningstakten för de offentliga utgifterna, med
beaktande av diskretionära åtgärder på inkomstsidan, skulle iaktta utgiftsmålet
i stabilitets- och tillväxtpakten. Enligt programmet förväntas den offentliga
skuldkvoten att nå sin topp under 2012 och sedan börja minska allt snabbare, i
takt med att det primära överskottet ökar. Italien kommer under 2013–2014 att
vara i en övergångsperiod och dess budgetplaner skulle säkerställa att
tillräckliga framsteg görs mot riktmärket för skuldminskning, vilket också
bekräftades i kommissionens vårprognos 2012. Enligt planerna kommer riktmärket
för skuldminskning att uppnås vid utgången av övergångsperioden (2015). För att
de ovannämnda resultaten för underskottet och skulden ska kunna uppnås krävs
ett strikt och fullständigt genomförande de korrigerande åtgärder som antogs
2010–2011. Italien förefaller slutligen att vara utsatt för medelstora risker
när det gäller de offentliga finansernas hållbarhet på lång sikt. (9)
Vad gäller det finanspolitiska ramverket godkände
Italiens parlament en lag som inför en budgetbalansregel i den italienska
konstitutionen. Det kommer att behövas genomförandelagstiftning för att närmare
föreskriva om centrala inslag i regeln, dvs. tillämpningsmetoder, lämpliga
korrigeringsmekanismer och undantagsklausuler liksom bestämmelser om nödvändig
samordning mellan de olika nivåerna inom den offentliga förvaltningen. Regeringen
har åtagit sig att arbeta för en varaktig förbättring av de offentliga
utgifternas effektivitet och kvalitet genom en ingående utgiftsöversyn i alla
nivåer av den offentliga förvaltningen. Översynen bör också göra det möjligt
att prioritera utgiftsposter som gynnar tillväxt. I samma syfte pågår en
omorientering av användningen av strukturfonder, genom åtgärder som antogs i
mars 2011 och åtgärdsplanen för sammanhållning från november 2011, som även
syftar till att påskynda utnyttjandet av strukturfonderna. Det finns dock
fortfarande viktiga brister i förvaltningskapaciteten som hindrar utnyttjandet
och därmed genomförandet av åtgärdsplanen, särskilt i konvergensregionerna. (10)
Skattesystemets struktur och den höga nivån av
skatteflykt och odeklarerat arbete har påverkat Italiens ekonomiska resultat
negativt. Skattedisciplinen och styrningen av skatteförvaltningen påverkas
också av omfattande skatteutgifter och komplexa och tungrodda administrativa
förfaranden. Den delvisa förskjutning av skattebördan från skatt på
produktionsfaktorer till skatt på konsumtion och fastigheter som redan har
genomförts är ett viktigt första steg mot att göra skattestrukturen mer
tillväxtvänlig, men det krävs en ytterligare förskjutning, samtidigt som
spridningseffekter måste beaktas. (11)
Det avtal som arbetsmarknadens parter ingick 2011
om att reformera löneförhandlingssystemet har formaliserats i lagstiftning. Detta
bör möjliggöra en mer omfattande användning av kontrakt på företagsnivå, vilket
bättre beaktar behoven för specifika produktionsverksamheter. För att helt
komma till rätta med problemet med Italiens mer dynamiska nominella
enhetsarbetskostnader jämfört med dess handelspartner, vilket är en avgörande
faktor för landets förlust av konkurrenskraft, bör löneförhandlingssystemet
dock reformeras ytterligare genom att tillåta mer flexibla arrangemang även på
branschnivå. I april 2012 föreslog regeringen en ambitiös arbetsmarknadsreform
som bemöter långsiktiga utmaningar på den italienska arbetsmarknaden,
inbegripet dess segmentering. Det är brådskande att denna reform antas,
så att det säkerställs att dess målsättningar och ambitionsnivå fortsätter att
vara adekvata i förhållande till utmaningen på den italienska arbetsmarknaden. Omfattningen
och effektiviteten av liberaliseringen av arbetsförmedlingar bör övervakas
noga. (12)
Trots de ansträngningar som gjorts för att
förbättra anställbarheten för kvinnor, främst genom riktade skatteincitament,
är sysselsättningsgraden för italienska kvinnor (46,5 % år 2011) betydligt
lägre än genomsnittet i EU 27 (58,5 % år 2011). Ytterligare åtgärder behöver
vidtas när det gäller inrättningar för barnomsorg och äldrevård. Utmaningen är
särskilt stor för kvinnliga arbetstagare i den privata sektorn, eftersom
pensionsåldern för kvinnor kommer att höjas med fem år mellan 2012 och 2018. (13)
Ungdomsarbetslösheten i Italien var i genomsnitt
29,1 % under 2011 och steg ytterligare under de första månaderna av 2012. I
synnerhet är arbetslöshetsgraden hög bland personer med universitetsexamen och
det finns en obalans mellan de färdigheter som förvärvats och de som behövs på
arbetsmarknaden. Främjandet av lärlingsutbildning som en viktig inkörsport till
arbetsmarknaden välkomnas, men det krävs fortfarande att lämpliga instrument
genomförs, såsom nya system för yrkes- och utbildningsstandarder och för
certifiering av färdigheter. Kommissionen har tillsatt en handlingsgrupp för
att omplanera sammanhållningsfonderna mot åtgärder som stöder anställningen av
ungdomar och utvecklingen av små och medelstora företag. (14)
Andelen elever som slutar skolan i förtid är 18,8 %
på nationell nivå, med starka regionala variationer, och detta har negativa
effekter för ungdomsarbetslösheten. Det bör vidtas mer riktade och samordnade
åtgärder för att ta itu med den utmaning som avbruten skolgång utgör, genom att
kombinera förebyggande, ingripande och kompenserande åtgärder. Bristerna hos
systemet för universitetsutbildning bör åtgärdas, inbegripet genom att fullt ut
genomföra universitetsreformen från 2010, och en starkare koppling bör finnas
mellan universitetens prestation och tilldelningen av offentliga medel. (15)
Italien har antagit viktiga åtgärder för att
liberalisera tjänster, särskilt inom fria yrken, och för att förbättra
konkurrensen inom nätverksindustrin. Det återstår emellertid många utmaningar
inom energi- och transportsektorerna, särskilt avseende järnvägar och hamnar,
där det fortfarande finns betydande flaskhalskar i infrastruktur och på
marknaden. (16)
Även om vissa åtgärder redan har vidtagits för att
uppmuntra förenklad administration är affärsmiljön i Italien fortfarande
komplex. Det finns i synnerhet inom rättsväsendet flera brister när det gäller
resursutnyttjande, förfaranden och institutionell organisation. Detta avspeglas
i den låga effektiviteten inom det italienska civilrättsliga systemet, som
särskilt visar sig i form av alltför långa handläggningstider och stora
målbalanser. (17)
Små och medelstora företag har svårt att få
tillgång till finansiering och riskkapitalintensiteten är fortfarande låg. En
skattelättnad för nytt bolagskapital infördes i december 2011, vilket gör det
möjligt för företag att inte ta upp den beräknade avkastningen på nya kapitaltillskott
i den beskattningsbara inkomsten. Detta förväntas göra det lättare för små och
medelstora företag att växa i storlek och att investera i innovation. Vissa
åtgärder för att främja privat forskning och utveckling har vidtagits, bland
annat återfinansiering av skattekredit för företagsinvesteringar i forskning,
men intensiteten är fortfarande låg och genomförandet av innovativa projekt är
svagt. (18)
Italien har gjort en rad åtaganden enligt
europluspakten. Dessa åtaganden och genomförandet av de åtaganden som gjordes
förra året avser att främja sysselsättningen, förbättra konkurrenskraften, öka
de offentliga finansernas hållbarhet och stärka den finansiella stabiliteten. Kommissionen
har bedömt genomförandet av åtagandena inom europluspakten. Resultaten av denna
bedömning har beaktats i rekommendationerna. (19)
Inom ramen för den europeiska planeringsterminen
har kommissionen utfört en omfattande analys av Italiens ekonomiska politik. Den
har bedömt stabilitetsprogrammet och det nationella reformprogrammet och lagt
fram en fördjupad granskning. Den har inte endast beaktat programmens relevans
för en hållbar finanspolitik och socioekonomisk politik i Italien, utan även i
vilken utsträckning unionens regler och riktlinjer har iakttagits, mot bakgrund
av behovet av att stärka den övergripande ekonomiska styrningen i unionen genom
att beakta synpunkter på unionsnivå när framtida nationella beslut fattas. Kommissionens
rekommendationer inom ramen för den europeiska planeringsterminen avspeglas i
rekommendationerna 1 till 7 nedan. (20)
Mot bakgrund av denna bedömning har rådet granskat
Italiens stabilitetsprogram och dess yttrande[9]
avspeglas särskilt i rekommendation 1 nedan. (21)
Mot bakgrund av kommissionens fördjupade granskning
och denna bedömning har rådet granskat Italiens nationella reformprogram för
2012 och dess stabilitetsprogram. Rådets rekommendationer enligt artikel 6 i
förordning (EU) nr 1176/2011 avspeglas i rekommendationerna 1–7 nedan. HÄRIGENOM REKOMMENDERAS Italien att
vidta följande åtgärder under perioden 2012–2013: 1.
Genomföra budgetstrategin enligt planerna och
säkerställa att det alltför stora underskottet korrigeras 2012. Säkerställa de
planerade strukturella primära överskotten så att skuldkvoten börjar minska
senast 2013. Säkerställa att adekvata framsteg görs mot att uppnå budgetmålet
på medellång sikt, samtidigt som utgiftsmålet uppnås och tillräckliga framsteg
görs mot riktmärket för skuldminskning. 2.
Säkerställa att de närmare bestämmelserna om de
centrala inslagen i budgetbalansregeln i konstitutionen, inbegripet
bestämmelser om lämplig samordning mellan olika nivåer av den offentliga
förvaltningen, är förenliga med unionens regelverk. Arbeta mot en varaktig
förbättring av de offentliga utgifternas effektivitet och kvalitet genom den
planerade utgiftsöversynen och genomförandet av åtgärdsplanen för
sammanhållning från november 2011 för att förbättra utnyttjandet och
förvaltningen av unionsmedel, särskilt i södra Italien. 3.
Vidta ytterligare åtgärder för att bekämpa
ungdomsarbetslöshet, inbegripet genom att göra utbildningen mer relevant för
arbetsmarknaden och underlätta övergången till arbetslivet, även genom
incitament för att starta nya företag och anställa arbetstagare. Införa
landsomfattande erkännande av färdigheter och kvalifikationer för att främja
rörlighet på arbetsmarknaden. Vidta åtgärder för att minska andelen
universitetsstuderande som avbryter studierna i förtid och bekämpa avbruten
skolgång. 4.
Anta arbetsmarknadsreformen som en prioritet för
att åtgärda segmenteringen på arbetsmarknaden och inrätta ett integrerat system
för arbetslöshetsersättning. Vidta ytterligare åtgärder för att skapa
incitament för kvinnor att delta på arbetsmarknaden, särskilt genom att
tillhandahålla barnomsorg och äldrevård. Att öka konkurrenskraften i fråga om
kostnader och stärka kopplingen mellan löner som sätts på branschnivå och
produktivitet genom att ytterligare förbättra lönesättningssystemet, i samråd
med arbetsmarknadens parter och i linje med nationell praxis. 5.
Fortsätta bekämpa skatteflykt. Vidta åtgärder mot
den svarta ekonomin och odeklarerat arbete, till exempel genom ökade
kontroller. Vidta åtgärder för att minska omfattningen av
skattebefrielser, skattelättnader och sänkta mervärdesskattesatser samt att
förenkla skattelagen. Vidta ytterligare åtgärder för att förskjuta skattebördan
från skatt på kapital och arbete till fastighets-, konsumtions- och
miljöskatter. 6.
Genomföra de liberaliserings- och
förenklingsåtgärder som har antagits inom tjänstesektorn. Vidta ytterligare
åtgärder för att förbättra marknadstillträdet inom nätverksindustrin samt
infrastrukturkapacitet och -sammankopplingar. 7.
Ytterligare förenkla regelverket för företag
och förbättra förvaltningskapaciteten. Förbättra tillgången till finansiella
instrument, särskilt eget kapital, för att finansiera växande företag och
innovation. Genomföra den planerade omorganisationen av det civilrättsliga
systemet och främja användningen av alternativa mekanismer för tvistlösning. Utfärdad i Bryssel den På rådets vägnar Ordförande [1] EGT L 209, 2.8.1997, s. 1. [2] EUT L 306, 23.11.2011, s. 25. [3] COM(2012) 318 final. [4] P7_TA(2012)0048 och P7_TA(2012)0047. [5] Rådets beslut 2012/238/EU av den 26 april 2012. [6] COM(2012) 68 final. [7] SWD(2012) 156 slutlig. [8] Konjunkturrensat
saldo exklusive engångsåtgärder och andra tillfälliga åtgärder, omräknat av
kommissionen utifrån uppgifterna i programmet, med användning av den allmänt
vedertagna metoden. [9] Enligt artikel 5.2 i förordning (EG) nr 1466/97.