52012DC0191

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET

Bedömning av de italienska myndigheternas rapport om indrivningen av den tilläggsavgift som mjölkproducenterna är skyldiga att betala för perioden 1995/1996–2001/2002 (enligt artikel 3 i rådets beslut 2003/530/EG)

Denna bedömningsrapport har sammanställts av kommissionen i enlighet med artikel 3 i rådets beslut 2003/530/EG av den 16 juli 2003 om huruvida ett stöd som Republiken Italien har för avsikt att bevilja sina mjölkproducenter är förenligt med den gemensamma marknaden.

Stödet består i att Republiken Italien träder in och till unionen betalar det belopp som mjölkproducenter är skyldiga unionen för tilläggsavgiften på mjölk under perioden 1995/1996–2001/2002 och låter dessa producenter återbetala sin skuld genom uppskjuten betalning utan ränta över ett antal år. Enligt artikel 1 i det beslutet ska stödet undantagsvis anses vara förenligt med den gemensamma marknaden, under förutsättning att

– återbetalningen är fullständig och görs genom årliga amorteringar av lika storlek, och att

– återbetalningsperioden inte överstiger 14 år, med början den 1 januari 2004.

Enligt artikel 2 i beslutet ska stödet beviljas på villkor att Italien anmäler hela tilläggsavgiften för avsedda perioder till Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) och att Italien drar av den resterande skulden från de utgifter som finansieras genom EUGFJ för november 2003, november 2004 och november 2005 i form av tre lika stora årliga amorteringar.

Genom en skrivelse av den 26 augusti 2003 anmälde Italien i vederbörlig ordning hela tilläggsavgiften för perioderna i fråga.

Den resterande skulden har i vederbörlig ordning dragits av från de utgifter som finansieras genom EUGFJ för november 2003, 2004 och 2005.

Enligt artikel 3 i beslutet ska de behöriga italienska myndigheterna årligen rapportera till rådet och kommissionen om hur de lyckas driva in det belopp som producenterna är skyldiga för tilläggsavgiften under perioden 1995/1996–2001/2002.

Genom en skrivelse från AGEA av den 31 oktober 2011 om amorteringen för 2010 lämnade de italienska myndigheterna sin sjunde rapport enligt denna bestämmelse till kommissionen.

Betalning av avgifter enligt amorteringsordningen

15 433 producenter har valt att betala genom amorteringsordningen av de cirka 23 140 producenter som nu är skyldiga avgifter för de sju perioder som omfattas av rådets beslut, men som har fått anstånd med betalningen genom beslut fattade av nationella domstolar i väntan på slutliga avgöranden. För dem som valt att betala genom amorteringsordningen, avskrivs alla icke avgjorda rättstvister. Dessutom leder underlåtеnhet att betala en enda av de årliga amorteringarna till att producenten utesluts från ordningen och då kan bli föremål för indrivning av hela det belopp denne är skyldig, plus upplupen ränta.

Innan den första amorteringen betalades 2004, var de 15 433 deltagande producenterna sammanlagt skyldiga omkring 345 miljoner euro. Det motsvarar ungefär en fjärdedel av hela skuldbeloppet för avgiften på producentnivå. Det verkar därmed som om det till största delen är de producenter som är ansvariga för de mindre individuella överskottsleveranserna som har valt att omfattas av amorteringsordningen. De producenter som valt att inte omfattas av ordningen står å andra sidan för mer omfattande individuella överskottsleveranser (cirka 8 000 producenter som fakturerats omkring 1 miljard euro i avgiftsskuld för de sju perioderna). Det bör dock noteras att de italienska myndigheterna under 2010 tog emot omkring 69 nya ansökningar om amortering, motsvarande omkring 1,2 miljoner euro.

Den sjunde amorteringen skulle före den 31 december 2010 betalas av 11 406 producenter till ett sammanlagt belopp på 24 331 454,59 euro. Av de italienska myndigheternas kontroller framgår det att 10 802 producenter i vederbörlig ordning betalade in sammanlagt 22 040 163,61 euro under 2010. Detta innebär att 95 % av producenterna genom den sjunde amorteringen betalade 90,5 % av avgifterna i tid. Det har tidigare registrerats att vid de första, andra, tredje, fjärde, femte och sjätte amorteringarna betalades 99,6 %, 97,9 %, 99,5 %, 99,7%, 96,4 % respektive 96,2 % av de utestående beloppen in i tid. Den avgift som totalt betalats in genom de första sju amorteringarna uppgår därmed till cirka 175 miljoner euro (cirka 98 % av det totala utestående beloppet).

Dessa betalningsnivåer tyder visserligen på att de deltagande producenterna är beslutna att uppfylla sina skyldigheter. Kommissionen anser dock att uppföljningen när betalning inte har registrerats inom tidsfristen är en viktig indikator på hur angelägna myndigheterna är att se till att villkoren för ordningen uppfylls på ett korrekt sätt och, i slutändan, att driva in hela den utestående avgiften.

För den sjunde amorteringen saknas betalningar på 2 291 279,38 euro från de återstående 604 producenterna.

I slutet av 2009 hade 148 producenter ännu inte betalat amorteringar på motsvarande 921 417,20 euro för den sjätte amorteringsperioden. Enligt uppgifter från de italienska myndigheterna anmälde de centrala myndigheterna alla dessa fall till de berörda regionala myndigheterna, som skulle driva in hela skuldbeloppet med ränta utanför amorteringsordningens ramar.

Av de 148 producenter som man först antog inte hade betalat, visade det sig senare vara endast 23 som inte hade betalat. Detta ledde till att dessa producenter gick miste om möjligheten att betala enligt amorteringsordningen och att indrivningsförfaranden inleddes.

Dessutom inledde kommissionen ett statligt stödförfarande mot Italien[1] avseende lagdekret 225 av den 29 december 2010, genom ändring av lag 10 av den 26 februari 2011. Genom dekretet uppsköts tidsfristen till den 30 juni, när det gäller betalningen av avgifterna för skördeåren 1995–1996 och 2001–2002 (se artikel 2k.12 – de skulle i princip betalats in till den 31 december 2010 enligt stödordningen för 2003 som godkändes genom rådets beslut 2003/530/EG). Ett sådant senareläggande strider klart mot artikel 1 första strecksatsen i rådets beslut 2003/530/EG, enligt vilken amorteringarna ska vara årliga, och utgör därmed ett nytt och olagligt statligt stöd i den mening som avses i artikel 108.3 i EUF-fördraget.

Avgifter som skulle ha betalats för perioden 1995/1996–2001/2002 och som inte omfattas av amorteringsordningen

Det har framhållits att amorteringsordningen utnyttjas relativt lite, om man ser till avgiftsbelopp som omfattas. Amorteringsordningen omfattar inte cirka tre fjärdedelar av de totala utestående obetalda avgifterna för den berörda perioden. Enligt de senaste uppgifterna (från april 2010) omfattar 2003 års ordning inte avgifter på 767 miljoner euro och vid italienska domstolar förs talan om cirka 91 % av detta belopp, dvs. omkring 701 miljoner euro.

I sina tidigare bedömningsrapporter som lagts fram för rådet har kommissionen ansett att Italiens årsrapporter särskilt bör ta upp rättstvister rörande de sju berörda perioderna och redovisa belägg för att producenter som förlorat sina rättstvister har betalt. Utan sådana uppgifter kan kommissionen inte på ett korrekt sätt övervaka framstegen i fråga om indrivning av den del av avgiften som inte omfattas av amorteringsordningen.

Ändå finns det inga uppgifter om dessa domstolsförfaranden i rapporten om den sjunde amorteringen.

Av de ytterligare uppgifter som de italienska myndigheterna den april 2010 lämnade som svar på en begäran från kommissionen framgår det emellertid att landets myndigheter har varit framgångsrika i ärenden som motsvarar omkring 13 miljoner euro. Reellt har 6,8 miljoner euro därav drivits in, medan det vid italienska domstolar fortfarande förs talan om cirka 580 miljoner. I sitt meddelande av den 2 februari 2011 underlät de italienska myndigheterna dessvärre att lämna uppdaterade uppgifter om dessa domstolsförfaranden. 332 gäldenärer (motsvarande totalt 90,5 miljoner euro) har valt det system som infördes 2009 för avgiftsåterbetalning, med en ränta motsvarande unionens referensränta plus några procentenheter. Samtidigt har 1 774 gäldenärer inte valt systemet (motsvarande totalt 535 miljoner).

Kommissionen beklagar djupt att indrivningsförfarandet är så långsamt för den del av avgiften som inte omfattas av amorteringsordningen. Den beklagar också djupt att de italienska myndigheterna inte tillhandahållit tillräcklig information. De långsamma framstegen avser både de utdragna domstolsförfarandena och den långa tid det tar att driva in beloppen när domstolsprövningen har avslutats (den italienska rapporten om den sjunde amorteringen saknar uppgifter om indrivning, men tidigare uppgifter som lämnats som svar på en begäran från kommissionen visar att det fram till år 2010 endast hade drivits in omkring 6,8 miljoner euro efter framgångsrika domstolsförfaranden). Dessutom visar de siffror över indrivningen av avgifter som aldrig bestridits – och som därför omedelbart kan återkrävas – på brister i själva indrivningsförfarandet (till år 2010 hade man ännu inte drivit in cirka 18 miljoner av 66 miljoner euro i avgifter som aldrig bestridits).

Kommissionen har fortsatt att nära följa indrivningsprocessen i Italien, särskilt indrivningen av avgifter som inte omfattas av amorteringsordningen. Kommissionen har vid flera tillfällen framfört sina synpunkter (inbegripet negativa kommentarer) till de italienska myndigheterna och begärt närmare uppgifter om olika aspekter på indrivningen av mjölkavgiften och på dessa myndigheters agerande i italienska domstolar.

Slutsats

Kommissionen anser att ordningen förvaltas relativt väl, att döma av de italienska myndigheternas framsteg när det gäller att driva in utestående belopp från producenter som valt att omfattas av den amorteringsordning som rådet godkände 2003 för perioden 1995/1996–2001/2002. Emellertid noterar kommissionen också att bara 90,5 % av den sjunde amorteringen har betalats in i tid, vilket är den lägsta siffran av alla sju amorteringarna (av utestående belopp har tidigare 99,6 %, 97,9 %, 99,5 %, 99,7 %, 96,4 % respektive 96,2 % av de första, andra, tredje, fjärde, femte och sjätte amorteringarna betalats in i tid). Dessutom beklagar kommissionen att den varken kan bedöma ihärdigheten eller gjorda framsteg när det gäller att driva in avgifterna, eftersom den saknar uppgifter om vilka belopp som faktiskt drivits in från de deltagande producenter som inte betalat in amorteringar och som därför uteslutits från denna ordning. Liksom i sina tidigare bedömningsrapporter begär kommissionen att framtida rapporter från de italienska myndigheterna ska innehålla tillräckligt detaljerade uppgifter om sådan indrivning.

Vad gäller de avgifter som inte omfattas av amorteringsordningen och för vilka rättstvister pågår vid de italienska domstolarna uttryckte kommissionen redan i sina bedömningsrapporter till rådet 2010 och 2011 sitt missnöje med de extremt långsamma framstegen med att driva in mjölkavgifterna och menade att indrivningen av dessa måste förbättras betydligt.

Om de italienska myndigheterna inte lämnar sådana närmare uppgifter enligt ovan, kan kommissionen inte på ett korrekt sätt övervaka framstegen i fråga om indrivning av den del av avgiften som inte omfattas av amorteringsordningen. Enligt vissa begränsade uppgifter från de italienska myndigheterna i februari 2012 har det – trots vissa förbättringar – inte gjorts några större framsteg, varför EU-rätten i detta fall långt ifrån har efterlevts i och med att så stora avgiftsbelopp inte har betalats in under en så lång tidsperiod. Liksom i sina tidigare bedömningsrapporter förväntar sig kommissionen att det i framtida årsrapporter redogörs för hur pågående rättstvister om perioden 1995/1996–2001/2002 utvecklar sig och hur slutliga domstolsbeslut verkställs som bekräftar avgiftsskyldighet.

[1]               SA.33726