52011DC0729

in LEDNING

Syfte

Kommissionen lägger fram denna rapport i enlighet med punkt 4 i bilagorna VI och VII till Bulgariens och Rumäniens anslutningsakt från 2005. På Bulgariens och Rumäniens begäran av den 20 juni 2011 om att rådet återigen skulle se över[1] tillämpningen av övergångsbestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare. Rapporten är avsedd att fungera som underlag för rådet, medan rådet utför själva översynen, som ska vara färdig inom sex månader från det att begäran togs emot.

Fri rörlighet för arbetstagare: en grundläggande frihet

Fri rörlighet för personer är en av de grundläggande friheter som EU-rätten tryggar. Den omfattar rätten för EU-medborgare att fritt flytta till andra EU-länder för att arbeta och bo där med sin familj. Enligt EU:s lagstiftning om arbetstagarnas fria rörlighet får medlemsstaterna inte direkt eller indirekt diskriminera arbetstagare från andra EU-länder eller deras familjer på grund av medborgarskap i arbetsrättsligt hänseende. Dessutom har arbetstagare som flyttar inom EU rätt till likabehandling i fråga om skatter och sociala förmåner, medlemskap i fackföreningar eller offentliga bostäder och deras barn ska ha lika tillgång till allmän utbildning, lärlingsutbildning och yrkesutbildning.

Övergångsbestämmelser om arbetstagarnas fria rörlighet

Enligt anslutningsakten från 2005 får EU:s dåvarande 25 medlemsstater (EU-25)[2] tillfälligt inskränka det fria tillträdet för bulgariska och rumänska arbetstagare till deras arbetsmarknader genom att låta nationell rätt gälla. Trots denna inskränkning enligt övergångsbestämmelserna måste en medlemsstat alltid ge företräde åt bulgariska och rumänska arbetstagare framom arbetstagare från länder som inte är med i EU i fråga om tillträde till arbetsmarknaden. Inga inskränkningar gäller för bulgariska och rumänska arbetstagare i Rumänien respektive Bulgarien.

Övergångstiden på sju år är uppdelad i tre faser (2-plus-3-plus-2). Olika villkor gäller under faserna:

- Under de första två åren regleras tillträdet för arbetstagare från Bulgarien och Rumänien enligt de andra medlemsstaternas nationella rätt.

- Medlemsstaterna får förlänga sina nationella åtgärder under den andra fasen på tre år, förutsatt att de anmäler det till kommissionen innan den första fasen slutar. Om de inte gör det gäller EU-rätten om fri rörlighet för arbetstagare.

- En medlemsstat som fortfarande tillämpar nationella åtgärder i slutet av den andra fasen får fortsätta att tillämpa åtgärderna i högst sju år efter anslutningen, om allvarliga störningar på dess arbetsmarknad uppstått eller hotar uppstå och efter anmälan till kommissionen.

Dessutom finns en skyddsklausul som medger att medlemsstater som slutat tillämpa nationella åtgärder och tillämpar EU-rätten om fri rörlighet för arbetstagare, före övergångsperiodens slut får återinföra inskränkningar om allvarliga störningar uppstått eller hotar att uppstå på dess arbetsmarknad.

Övergångsbestämmelserna, som löper ut den 31 december 2013, är bara tillämpliga på tillträde till arbetsmarknaden enligt EU-rätten om fri rörlighet för arbetstagare. När bulgariska eller rumänska arbetstagare inträtt på marknaden i EU-25 har de samma rätt till alla andra rättigheter enligt EU-lagstiftningen om fri rörlighet för arbetstagare.

Övergångsbestämmelserna påverkar inte EU-medborgarnas grundläggande rätt att fritt röra sig och vistas i EU enligt artikel 21 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Det finns inga övergångsbestämmelser för tillämpningen av EU-lagstiftningen om samordningen av de sociala trygghetssystemen.

Övergångsbestämmelserna är inte tillämpliga på egenföretagare som etablerar sig eller tillhandahåller tjänster i EU, även om Tyskland och Österrike har tillåtelse att tillämpa inskränkningar på det gränsöverskridande tillhandahållandet av tjänster genom tidsbegränsad utstationering av arbetstagare i enlighet med direktivet om utstationering av arbetstagare inom vissa känsliga sektorer[3].

Översikt av medlemsstaternas hållning till tillträde till arbetsmarknaden

Arbetstagare från Bulgarien har för närvarande fritt tillträde till arbetsmarknaden i 15 av medlemsstaterna i EU-25.

Sedan Spanien åberopat skyddsklausulen och kommissionen den 11 augusti 2011 godtog den spanska ansökan om att återinföra inskränkningar för rumänska arbetstagare till och med den 31 december 2012[4], har rumänska arbetstagare för närvarande fritt tillträde till arbetsmarknaden i 14 av medlemsstaterna i EU-25.

De medlemsstater som inskränker tillträdet till arbetsmarknaden tillämpar en mångfald nationella åtgärder som leder till olika rättsliga former för tillträdet. Några har oförblommerade system med arbetstillstånd, medan andra har förenklade förfaranden eller villkor, t.ex. genom att inte kräva arbetstillstånd för vissa branscher eller genom undantag från prövning i arbetsmarknadshänseende[5].

Tabell 1: Medlemsstaternas hållning till tillträde till arbetsmarknaden

[pic]

Källa: GD Sysselsättning. Observera: * Inskränkningar även för utstationering av arbetstagare i vissa branscher.

Övergångsbestämmelsernas tredje fas

Inskränkningarna av de bulgariska och rumänska arbetstagarnas fria rörlighet ska i princip löpa ut den 31 december 2011. De medlemsstater som fortfarande tillämpar inskränkningar får ha kvar dem efter den 31 december 2011 om allvarliga störningar på arbetsmarknaden uppstår eller hotar att uppstå, förutsatt att de anmäler detta till kommissionen före den 1 januari 2012.

Om en medlemsstat anmäler sina inskränkningar i tid förlängs de efter den 31 december 2011 utan att kommissionens samtycke krävs. Det tidsbegränsade inskränkningarna av arbetstagarnas fria rörlighet som övergångsbestämmelserna utgör avviker dock från en grundläggande frihet i EU-rätten. Domstolen har konsekvent funnit att avvikelser från de grundläggande friheterna måste tolkas strikt. Den strikta tolkningen gäller också de villkor på vilka medlemsstaterna får fortsätta att begränsa tillträdet till arbetsmarknaden under den tredje fasen. Kommissionen är medveten om att arbetsmarknaderna i EU är mycket olika och att det är medlemsstaternas sak att påtala störningar eller hot om störningar, men förväntar sig trots det att medlemsstaterna lämnar fullständiga motiveringar med fakta och övertygande argument om att en störning på arbetsmarknaden uppstått eller hotar att uppstå, och inte nöjer sig med att hänvisa till arbetslösheten.

BULGARERS OCH RUMÄNERS RÖRLIGHET PÅ ARBETSMARKNADEN I EU

Bulgariska och rumänska medborgare bosatta i andra medlemsstater

Den exakta omfattningen på rörligheten efter utvidgningen är svår att bestämma på grund av brister i det befintliga underlaget. Befolkningsstatistiken och EU:s arbetskraftsundersökning (AKU) tyder på att i slutet av 2010 uppehöll sig 2,9 miljoner bulgarer och rumäner i alla åldrar, oavsett om de var sysselsatta eller ej, i EU-25[6] (tabellerna A1 och A2[7]), mer än dubbelt så många som omedelbart före utvidgningen (1,4 miljoner i slutet av 2006). Detta motsvarar en nettomedelökning med 360 000 personer om året. Processen hade dock inletts redan före den 1 januari 2007 med en nettomedelökning på omkring 220 000 personer om året 2003–2006.

De två största mottagarländerna har varit Italien och Spanien, som sammanlagt inhyser mer än 70 % av alla bulgariska och rumänska medborgare som är bosatta i en annan medlemsstat (slutet av 2010). Rumänska medborgare utgör mer än 80 % av alla EU-2-medborgare som är bosatta i en annan medlemsstat, och finns främst i Italien (41 %), Spanien (38 %) och Tyskland (5 %), medan bulgarer främst bor i Spanien (38 %), Tyskland (15 %), Grekland (12 %), Italien (10 %) och Förenade kungariket (7 %).

Även om den senaste tidens inflöden kan tyckas stora i absoluta tal, utgör de EU-2-medborgare som är bosatta i ett EU-25-land i relativa tal bara ungefär 0,6 % av den totala befolkningen i EU-25 vid slutet av 2010, jämfört med 0,3 % fyra år tidigare. Andelen är störst i Cypern (4,1 %), följt av Spanien (2,2 %) och Italien (1,8 %).

När det gäller nyanlända[8] rörliga personer i arbetsför ålder (diagram A1) utgör EU-2-medborgarna en avsevärd andel av befolkningen i arbetsför ålder bara i Cypern (4,3 %), Spanien (1,4 %) och Italien (1,1 %), även om andelen nyanlända arbetstagare från länder utanför EU även här varit avsevärt högre .

Arbetskraftsundersökningen visar också (tabell A3) att nyanlända rumäner i arbetsför ålder främst flyttade till Italien och Spanien (nära 40 % till vardera landet), och en mindre andel flyttade till Förenade kungariket, Tyskland och Frankrike (omkring 12 % totalt). Omkring en tredjedel av de nyanlända bulgarerna flyttade till Spanien, följt av Förenade kungariket, Tyskland, Italien och Grekland (samtliga 10–15 %).

Rörligheten ur Bulgariens och Rumäniens perspektiv

Av alla nyanlända inom EU utgjorde rumänerna 2010 den största gruppen personer i arbetsför ålder som är bosatta i en annan medlemsstat (diagram A2) (27 %), följda av polackerna (21 %). Bulgarerna är den fjärde största gruppen med en mycket mindre andel (5 %).

Åren 2003–2010 ökade antalet EU-2-medborgare bosatta i andra medlemsstater med 2,1 miljoner personer, eller omkring 7 % av befolkningen i EU-2 (räknad 2003), vilket var mycket mer än motsvarande andel för EU-10-länderna[9] samma period (omkring 2 %).

När det gäller befolkningen i arbetsför ålder uppgick utflödet av rumäner till andra EU-länder efter anslutningen till omkring 3,1 % av den rumänska befolkningen i arbetsför ålder (diagram A3). I Bulgarien var motsvarande andel 2,1 %. Dessa andelar var betydligt högre under perioden sedan 2004 (6,6 % för Rumänien, 3,7 % för Bulgarien) vilket visar att arbetskraftens rörlighet för dessa länder var betydande redan före 2007. Arbetskraftsundersökningen antyder också att merparten av de rumäner och bulgarer som bodde i andra medlemsstater hade flyttat dit redan före anslutningen (diagram A4). Slutligen finns uppgifter som tyder på (Holland m.fl. 2011[10]) att den stora vågen 2007 inte helt motsvarade reella nya inflyttningar utan åtminstone delvis bestod av registrering av migranter som redan bodde i mottagarlandet.

Rörlighetens utveckling

Rörligheten inom EU förefaller följa konjunkturerna. Under högkonjunkturen 2004–2007 kom de största inflödena från EU-10 och EU-2 till EU-15, men utvecklingen ändrades radikalt 2008 när finanskrisen slog till. Allmänt sett orsakade den ekonomiska tillbakagången och den därav följande minskningen i efterfrågan på arbetskraft en minskning av inflödet av medborgare från EU-10 och EU-2 till EU-15, särskilt under 2009. Den orsakade också något större returflöden till ursprungsländerna, men det finns inget som tyder på stora skaror av återvändare[11] eftersom en avsevärd andel av arbetstagarna från EU-10 och EU-2 bestämde sig för att stanna i mottagarlandet (Koehler m.fl. 2010).

Utflödena från Bulgarien och Rumänien nådde en topp 2007 och minskade avsevärt 2008 och ännu mer 2009, medan de ökade igen under 2010 i takt med den förbättrade ekonomin. Även om utflyttningen till Italien, Förenade kungariket, Frankrike och Tyskland har ökat igen, har utflyttningen till Spanien minskat, främst på grund av den kärva spanska arbetsmarknaden. Mellan 2007 och 2010 förändrades den geografiska fördelningen av utomlands bosatta EU-2-medborgare i och med att andelen bosatta i Italien ökade (från 32 % till 37 %) och andelen i Spanien minskade (från 44 % till 35 %).

Den minskade rörligheten inom EU under krisen har varit mindre markant för medborgare från EU-2 än för dem från EU-10 (tabell A4), eftersom utvidgningen till Bulgarien och Rumänien skedde senare och därför fortfarande påverkar arbetstagarnas rörlighet. En annan anledning är att Bulgarien och Rumänien drabbats hårt av den ekonomiska nedgången, och att de stora löneskillnaderna till EU-15-länderna fortfarande är en stark drivkraft (Holland m.fl. 2011). Trots det förefaller rörligheten från EU-2 ha nått sin kulmen under 2007 och trots återhämtningen låg den 2010 långt under nivåerna 2006–2008.

Övergångsbestämmelser och faktorer som påverkar rörligheten

Av tabell A5 framgår att inverkan av att ha öppnat arbetsmarknaden tidigt (i Finland, Sverige och merparten av EU-10) för arbetstagare från EU-2 har varit mycket begränsad. För de länder som öppnade sina arbetsmarknader 2009 efter den första fasen var nettoinflyttningen också mycket liten efter öppnandet (Danmark och Ungern) eller var signifikant lägre än tidigare år (Spanien, Grekland och Portugal), vilket till del kan förklaras av recessionen. De länder som fortsatt att tillämpa övergångsåtgärder har dock fått avsevärda inflöden sedan 2007. I Italien har det sedan 2007 inte krävts något arbetstillstånd i de viktigaste sektorerna, vilket förklarar den kraftigt ökande inflyttningen från EU-2.

Dessa exempel ger vid handen att övergångsåtgärderna haft en begränsad inverkan på fördelningen av flödena inom EU, och att de drivs av andra faktorer såsom allmän efterfrågan på arbetskraft, nätverkseffekter på grund av befintliga populationer samt språk.

Som sades i rapporten 2008[12] kan inskränkningar på arbetsmarknaden i den mån de inverkar alls få biverkningar som ökad förekomst av odeklarerat arbete. Den relativt höga andelen egenföretagare bland nyanlända arbetstagare från EU-10-länderna och EU-2-länderna till EU-länder som har kvar inskränkningar är en annan bieffekt av inskränkningarna[13]. Slutligen kan rädslan att förlora tillträde till arbetsmarknaden på grund av recessionen ha fått EU-2-arbetstagare att stanna i mottagarlandet även om de blivit arbetslösa, i stället för att åka hem och komma tillbaka när arbetsmarknaden återhämtat sig.

VILKA FLYTTAR INOM EU?

Ålder, kön och utbildning

Av alla bulgariska och rumänska medborgare som bor i andra EU-länder är 85 % i arbetsför ålder (15–64 år) jämfört med i genomsnitt 67 % av den totala bofasta befolkningen i EU-25. Det är alltså mycket mer sannolikt att inflyttade bulgarer och rumäner är i sin ekonomiskt produktiva livsfas än den övriga befolkningen. Dessutom är nyanlända bulgariska och rumänska arbetstagare yngre än befolkningen i stort i både hemländerna och mottagarländerna. Personer yngre än 35 utgör 62 % av de inflyttade ekonomiskt aktiva EU-2-medborgarna i arbetsför ålder, jämfört med bara 34 % i arbetskraften i EU-15 (diagram 1). När det gäller könsfördelningen är andelen kvinnor högre bland nyanlända förvärvsarbetande som flyttar inom EU från Bulgarien och Rumänien (50 %) än medeltalet hos arbetskraften i mottagarländerna (45 %).

Diagram 1 visar också att omkring en tredjedel av de nyanlända från EU-2-länderna är lågutbildade (jämfört med bara 18 % av de nyanlända från EU-10) och att mer än hälften av dem har medelhög utbildning (se diagram 1). Andelen högutbildade (14 %) är mycket lägre än i arbetskraften i EU-15 (29 %).

Diagram 1: Socioekonomisk fördelning av nyanlända från EU-2 och EU-10 till EU-15 (åldersgruppen 15–64 år) 2010 (andel per variabel och grupp, %)

[pic]

Källa: Eurostat, EU AKU, årliga uppgifter.

Observera: med nyanlända menas personer som varit bosatta högst sju år i sitt mottagande EU-15-land. Uppgifterna om kön, ålder och utbildning avser den yrkesverksamma befolkningen i åldrarna 15–64 år, medan uppgifterna om arbetsmarknadsstatus avser hela befolkningen i åldrarna 15–64 år.

Arbetsmarknadsstatus

Under 2010 var nyanlända från EU-2 i något lägre grad sysselsatta (63 %) än genomsnittet i EU-25 (65 %)[14]. Fördelat på de största mottagarländerna är dock sysselsättningen mycket högre än genomsnittet för befolkningen i arbetsför ålder i Italien och Förenade kungariket, nära genomsnittet i Spanien och betydligt lägre endast i Tyskland (diagram A6). Andelen icke förvärvsarbetande bland inflyttade bulgarer och rumäner är dessutom mycket lägre än genomsnittet (diagrammen 1 och A6).

I dessa största mottagarländer är deras sysselsättningsgrad också jämförbar med genomsnittet bland inflyttade från EU-10 (diagram A6), vilket visar att det är främst koncentrationen av bulgarer och rumäner i länder med lägre total sysselsättning (Italien och Spanien, se diagram A13) som förklarar deras totalt sett lägre sysselsättning jämfört med inflyttade från EU-10.

Inflyttade bulgarer och rumäner har drabbats hårdast av den ekonomiska tillbakagången (diagram A7) och deras arbetslöshet är mycket hög. Det beror främst på det allmänna läget på den spanska arbetsmarknaden[15], då Spanien är ett av de två största mottagarländerna, på deras oftast lägre utbildning (diagram A9) och deras koncentration i sektorer som drabbats särskilt hårt av krisen, särskilt bygg- och anläggningssektorn.

Sysselsättningen hos inflyttade bulgarer och rumäner är högre (63 %) än genomsnittet i deras hemländer (59 %), se diagram A5.

Yrken och sektorer

Nyanlända bulgarer och rumäner tenderar särskilt ofta (tabell A6) att arbeta i bygg- och anläggningssektorn (21,2 %)[16], privata hushåll (17,5 %) samt logi- och livsmedelstjänster (14,2 %). Deras andel inom offentlig förvaltning, utbildning, hälso- och sjukvård och omsorg samt högutbildade yrken och vetenskaplig och teknisk verksamhet är mycket lägre än genomsnittet.

Inflyttade bulgariska och rumänska arbetstagare förekommer främst i yrken som kräver låg (40 %) eller medelhög (53 %) utbildning, medan bara 7 % av arbetstagarna är sysselsatta i yrken som kräver hög utbildning (tabell A7 och diagram A10). De vanligaste yrkena är okvalificerade yrken samt hantverk och därtill hörande yrken.

Fördelningen av bulgariska och rumänska arbetstagare efter sektor och yrke beror till stor del på deras kompetensprofil, där låg och medelhög utbildning är överrepresenterad. Under tillväxtåren var inflödet av bulgariska och rumänska arbetstagare positivt för mottagarländernas arbetsmarknader eftersom de koncentrerade sig på yrken och sektorer med arbetskraftsbrist och hade en begränsad del av den lokala sysselsättningen[17]. Den höga andelen unga eller lågutbildade bulgarer och rumäner har dock försvårat deras sysselsättning under krisen (särskilt i Spanien, se diagram A11) eftersom de löper större risk att förlora jobbet, har sämre anpassningsförmåga och har svårt att ta sig tillbaka till arbetsmarknaden.

EFFEKTER PÅ EKONOMI OCH ARBETSMARKNAD

Effekter på tillväxt och BNP per capita

Enligt en färsk modellbaserad studie[18] kan inflyttade från EU-2 under åren 2004–2009 ha ökat EU:s totala BNP med omkring 0,2 % på kort sikt och 0,3 % på lång sikt (på grundval av ökad arbetskraft och om justering av produktionskapaciteten beaktas). För mottagarländerna i EU-15 är den långsiktiga effekten ännu större (0,4 %). Länder med avsevärd inflyttning från EU-2 har dock fått den största långsiktiga inverkan på BNP: +1,7 % i Spanien och +1,3 % i Italien. Det förefaller inte finnas någon signifikant långsiktig inverkan på BNP per capita i mottagarländerna. Andra studier (t.ex. D’Auria, Mc Morrow och Pichelmann 2008, Brücker m.fl. 2009 samt Baas, Brücker och Hauptmann 2009) tenderar att bekräfta den positiva inverkan på sammanlagd BNP och den måttliga inverkan på BNP per capita.

För Bulgarien och Rumänien är den långsiktiga inverkan på BNP negativ (-9,2 %) på grund av stor utflyttning 2004–2009, men inverkan på produktion per capita är mycket lägre (-2,5 %). Dessutom kan hemskickade medel delvis uppväga den negativa inverkan på tillväxten på kort och medellång sikt (se avsnitt 4.4).

Effekter på offentliga finanser, social trygghet och allmänna tjänster

Enligt flera studier (t.ex. Barrett och Maître 2011) finns inget som tyder på att nyinflyttade medborgare från andra EU-länder utnyttjar förmåner i oproportionerlig grad. Rörligheten har i några fall lokalt skapat tryck på utbildning, bostäder och vårdtjänster. Enligt de flesta studierna (t.ex. D’Auria, Mc Morrow och Pichelmann 2008) har omflyttningarna den senaste tiden uppskattningsvis haft försumbar eller positiv inverkan på nationell nivå, och det finns inga nyare rön som vederlägger detta.

På längre sikt kan omflyttningar inom EU leda till press på åldersstrukturen och därigenom sannolikt på de offentliga finanserna i ursprungsländerna, eftersom många unga har flyttat ut från Bulgarien och Rumänien.

Effekter på löner och sysselsättning

De flesta studierna av hur inflyttade arbetstagare från Bulgarien och Rumänien påverkar lokala arbetstagares löner och sysselsättning visar att effekterna är mycket små. Exempelvis konstaterades i en färsk studie[19] att lönerna i EU-15 i genomsnitt är 0,24 % lägre på kort sikt än vad de skulle ha varit utan tillskottet från Bulgarien och Rumänien, och inverkan på lång sikt är liknande (-0,28 %). Inverkan är starkare för länder som fått avsevärda tillskott av bulgariska och rumänska arbetstagare (omkring -0,7 % för både Spanien och Italien).

Inverkan av inflyttningen av bulgariska och rumänska arbetstagare på arbetslösheten på kort sikt har också konstaterats vara marginell: uppskattningsvis ökade medelarbetslösheten i EU-15 med bara 0,02 procentenheter på kort sikt och påverkades inte alls på lång sikt, även i länder med avsevärda tillskott av bulgariska och rumänska arbetstagare.

Resultat för enskilda utbildningsnivåer, sektorer eller yrken kan skilja sig från de sammanräknade resultaten. Brücker m.fl. (2009) visade att inverkan på sysselsättningen för lågutbildade borde vara större än för alla arbetstagare sammanlagt. Även när skillnader i arbetstagarnas kvalifikationer beaktas tenderar inverkan dock att vara måttlig.

Recessionens verkan

Konsekvenserna för makroekonomin och sysselsättningen enligt ovanstående avsnitt är isolerade effekter av rörligheten, utan hänsyn tagen till andra faktorer som påverkar löner och sysselsättning. Det bör noteras att de år för vilka effekterna skattades (2004–2009) mestadels karakteriserades av ekonomisk tillväxt. Under tillväxtperioden (2004–2007) fyllde bulgarerna och rumänerna arbetskraftsbrister i mottagarländerna, men sedan recessionen har de fått det svårare att ta sig in på arbetsmarknaden, särskilt i Spanien[20].

Det är dock tydligt att nyanlända bulgarer och rumäner i mycket liten grad påverkat de enskilda ländernas arbetsmarknadskriser. Exempelvis utgjorde de 2010 bara 1 % av alla arbetslösa (i åldrarna 15–64 år) i EU-15[21], jämfört med 4,1 % för nyanlända från länder utanför EU.

Hemskickade medel

Medel som utomlands bosatta arbetstagare skickar hem till Bulgarien och Rumänien utgör omkring 3 % av BNP i bägge länderna (medeltal 2004–2010[22]). De är en betydande inkomstkälla i Bulgarien och Rumänien och kan bidra till ekonomisk tillväxt genom att stödja den totala efterfrågan och finansiera investeringar i utbildning eller start av kapitalintensiva företag. Därför kan hemskickade medel delvis kompensera för förluster i ursprungsländerna som beror på att man förlorat arbetskraft. De kan också gynna ursprungsländernas betalningsbalans.

Kompetensflykt och arbetskraftsbrist i ursprungsländerna

Den omfattande utvandringen från Bulgarien och Rumänien av främst yngre arbetstagare till andra EU-länder har lett till oro för kompetensflykt. Eftersom andelen högutbildade arbetstagare i nyanlända från Bulgarien och Rumänien är lägre (14 %) än i den förvärvsarbetande befolkningen i ursprungsländerna (19 %) verkar det dock inte finnas någon allvarlig kompetensflykt där (diagram A8). Dessutom har inskrivningen vid högskolor i Bulgarien och Rumänien avsevärt ökat på senare år, vilket kan börja uppväga den kvalificerade arbetskraftens utflyttning.

Även om det inte verkar finnas någon kompetensflykt totalt sett, kan det dock tänkas att sådana effekter märks i vissa sektorer eller yrken, såsom hälso- och sjukvården.

SLUTSATSER

De största destinationerna för inflyttade bulgarer och rumäner har varit Italien och Spanien, medan flödena till de flesta andra medlemsstater varit begränsade. Inflödet sjönk kraftigt under recessionen, särskilt i de hårdast drabbade länderna (t.ex. Spanien), och har sedan utvidgningen totalt sett varit betydligt lägre än inflödet av personer från länder utanför EU. Det finns inget som tyder på ett direkt samband mellan storleken på inflyttningen av arbetskraft från Bulgarien och Rumänien och befintliga övergångsbestämmelser. De flesta bulgarerna och rumänerna fanns redan i sina destinationsländer före utvidgningen, och de länder som tillämpade EU-rätten om fri rörlighet redan vid utvidgningen attraherade inte den största inflyttningen. Även om utvecklingen kommer att bero på en rad faktorer, mestadels osäkra (såsom tillväxt, sysselsättningsskapande och löner både i mottagar- och ursprungsländer), finns det en del som tyder på att många av de bulgarer och rumäner som ville flytta redan gjort det och att potentialen till migration alltså är lägre.

Det överväldigande flertalet nyanlända bulgarer och rumäner förvärvsarbetar i samma omfattning som den övriga befolkningen eller till och med mer. Totalt sett har de gynnat mottagarländernas ekonomi, bidragit till kompetensmixen och arbetat i bristsektorer och bristyrken, särskilt under tillväxtåren 2004–2007. Sedan recessionen slog till har bulgarerna och rumänerna, särskilt de unga och lågutbildade, haft det svårare att ta sig in på arbetsmarknaden.

Enligt ekonometriska skattningar har mottagarländernas BNP gynnats (särskilt i de länder som tagit emot stora skaror av arbetstagare från EU-2) medan deras BNP per capita inte påverkats. Studierna har inte visat på någon större inverkan på lokala arbetstagares sysselsättning eller löner, inte ens uppdelat efter färdighetsnivå. Skattningarna tyder dock på att totalt sett negativa effekter drabbat ursprungsländerna, särskilt på lång sikt. De har upplevt en omfattande utflyttning sedan 2003, vilket påverkat produktionskapaciteten och gjort arbetskraften äldre. Hemskickade medel kan dock delvis uppväga dessa skadeverkningar, och kompetensflykten anses vara begränsad.

Sammanfattningsvis förefaller effekterna av inflyttade bulgarer och rumäner vara begränsade för de flesta länder, men mer märkbara i Italien och Spanien, och underlaget visar att rörligheten inom EU inte lett till allvarliga störningar på arbetsmarknaden. De nuvarande störningarna på arbetsmarknaden i flera medlemsstater beror på en rad faktorer, särskilt finanskrisen och strukturella arbetsmarknadsproblem .

Rörligheten efter utvidgningen kan dock ha medfört vissa ekonomiska och sociala kostnader för både mottagar- och ursprungsländer. Kommissionen anser att dessa kostnader inte minskas genom inskränkningar av arbetstagarnas rörlighet utan att de bör hanteras genom målinriktade politiska åtgärder. Som erfarenheterna av utvidgningen 2004 har visat kan inskränkningar av arbetstagarnas rörlighet få negativa bieffekter såsom ökat odeklarerat arbete. Kort sagt är inskränkningar av arbetskraftens fria rörlighet inte lösningen på Europas höga arbetslöshet.

Arbetstagarnas fria rörlighet är en av EU-rättens grundläggande friheter. Den bidrar positivt till arbetsmarknaderna i Europa och är därför en hörnsten i strategin Europa 2020 som alla medlemsstater anslutit sig till. Den är en kraftfull, positiv symbol för vad EU innebär för den enskilde.

Kommissionen är övertygad om att denna rapport och dess åtföljande handlingar ger rådet det underlag det behöver för att för andra gången se över övergångsbestämmelserna för Bulgarien och Rumänien.

[1] Rådets (sysselsättning och socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor) första översyn den 17 december 2008 på grundval av kommissionens rapport KOM(2008) 765, 18.11.2008.

[2] Med EU-25 menas här de länder som ingick i EU före den 1 januari 2007, EU-2 Bulgarien och Rumänien, EU-10 de länder som gick med i EU den 1 maj 2004 och EU-15 de länder som ingick i EU före den 1 maj 2004.

[3] Den 10 februari 2011 fann domstolen i mål C-307/09 (Vicoplus) att medlemsstaterna också får inskränka utstationering i form av uthyrd arbetskraft.

[4] Kommissionens beslut 2011/503/EU av den 11 augusti 2011, EUT L 207, 12.8.2011, s. 22.

[5] Mer information om enskilda nationella åtgärder: http://ec.europa.eu/eures

[6] Eftersom över 95 % av de EU-2-medborgare som bor i en annan medlemsstat bor i EU-15-länder, gör det ingen signifikant skillnad att använda EU-15 i stället för EU-25 som underlag för mottagarländerna. Detta görs vid flera ställen för enkelhetens skull eller på grund av vilka uppgifter som finns tillgängliga.

[7] Alla tabeller och diagram som betecknas med A återfinns i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar som åtföljer denna rapport.

[8] Med nyanlända menas personer som varit bosatta högst sju år i ett annat EU-land.

[9] Som jämförelse anges i vissa tabeller och diagram i denna rapport och dess bilagor även uppgifter för EU-10-medborgare.

[10] Fullständiga referenser till externa studier som citeras här återfinns i det arbetsdokument från kommissionens avdelningar som åtföljer denna rapport.

[11] Enligt Eurostats befolkningsstatistik och AKU.

[12] KOM(2008) 765, 18.11.2008.

[13] Under 2010 var andelen egenföretagare av bulgarer och rumäner mycket högre i de fall där lönearbete var inskränkt, som i Förenade kungariket och Tyskland, än där det inte var det, som i Spanien, eller i Italien där inget arbetstillstånd krävs i de viktigaste sektorerna. Detta har betonats av Kausar (2011) samt Fellmer och Kolb (2009).

[14] Före krisen, 2007, var dessa två andelar lika stora (se diagram A7).

[15] Över 60 % av de arbetslösa bulgarer och rumäner som bor i en annan medlemsstat finns i Spanien, och 23 % i Italien.

[16] Koncentrationen av bulgariska och rumänska arbetstagare i bygg- och anläggningssektorn var ännu större före krisen, och uppgick till omkring 27 % under 2007.

[17] Även om de tre ovanstående sektorerna sysselsätter omkring 53 % av de nyanlända bulgarer och rumäner som är yrkesverksamma, har de i genomsnitt en mindre andel av sysselsättningen i EU-15, under 14 %.

[18] Holland m.fl. 2011.

[19] Holland m.fl. 2011.

[20] Det begränsade antalet återvändare trots den kärva arbetsmarknaden antyder också att det har funnits en betydande reservoar av nyanlända bulgarer och rumäner att integrera på arbetsmarknaden under en period av låg efterfrågan på arbetskraft.

[21] De största andelarna finns i Spanien (2,4 %) och Italien (2 %).

[22] Källa: Eurostat och Världsbanken.